För samhället 2

I inlägget För samhället ställde jag mot varandra två övergripande vänsterhållningar (bland flera). Den ena är att tala om ”socialismen” i bestämd form, en ny samhällsordning som skall göra rent hus med dagens missförhållanden. ”En annan värld är möjlig” – ett uttryck som jag själv använder ibland, men inte som en blick mot framtiden som underordnar ansträngningarna teleologisk ideologi, en tröstande ideologi när det inte går så bra med dem. Att en kapitalistisk värld skall bytas mot en annan som väntat i kulisserna på att få träda fram, som en ”modell” eller ritning för att ”bygga socialismen”. Den andra hållningen, i ringa grad realiserad, är att gå till den mest generella termen samhälle och fråga: vad är ett samhälle i kvalificerad mening? Vilka samhälleliga respektive motsamhälleliga tendenser står emot varandra inom det befintliga samhället? Hur låter sig saker vi iakttar klassificeras som det ena eller andra och kan sådan klassificering som politiskt språk bli politiskt verkningsfullt? Genom att hålla erfarenheter av samhället som samverkan och organisering av resurser för det allmänna goda levande, detta gentemot partikulära intressens utövande av makt över helheten, innefattande makten att trycka tillbaka sådana tankar. Detta inlägg är en variation av temat, där den vanliga kapitalismkritiken är central men utvidgad till frågor om sammansättningen av olika motsamhälleligheter, såsom bristerna och de självförslutande mekanismerna även inom offentlig verksamhet, när det inte finns någon instans som konsekvent mäter upp avståndet mellan vad som görs och vad som skulle kunna göras. Där samhälleligheten inom ”samhället” inte är framträdande ens som uttalad norm.

Att artikulera vad alla kan iaktta i det mest generella motsatsförhållandet, som på den motsamhälleliga sidan innefattar alla sätt att inte göra detta:
– Individualismen (som knappast befordrar individualitet) och hegemonisk ideologi i stort.
– Att det framstår som banalt att tala om konflikten mellan det allmänna goda och partikulära intressen,
– som dessutom inte lär rubbas särskilt mycket (cynismen).
– Populismen (missnöje tar den ideologiska vägen med förskjutning av konflikterna).
– Vänsterideologier som utgör annat att samlas kring när det går dåligt med Politiken.

Alltså att göra vad som på så många sätt trycks tillbaka, som en vägran till det deltagandet uppfatta, uttala och delta i den objektiva och alltid pågående striden mellan de två tendenserna: å ena sidan diskussioner om samhället, uppbyggnaden av institutioner, förvaltade allmänningar osv i allmänhetens tjänst, å andra sidan enskild makt i enskilt intresse över samhällets utformning. Att uppfatta den samtidiga närvaron av dessa rörelser i historien och nutiden, vanligen med den senare i dominans, innefattande förnekande av motsatsförhållandet i ideologiska berättelser som förvandlar det partikulära till det goda eller enda möjliga. Som kontrast till den första hållningen handlar det inte primärt om att ”återvända till politiskt vardagsarbete”, ”klasskampens här och nu”, ”reform kontra revolution” eller liknande, utan själva artikuleringen som ramverk för sådant. Det är väl vad även marxistisk teori egentligen går ut på, varken att förutskicka en bestämd framtid eller avslöja något annars förborgat (för att framkalla aha-upplevelser), utan att formulera allmänna erfarenheter i struktur- och konflikttermer, som samtidigt kan göra reda för varför de beskriver väsentliga aspekter på verkligheten bättre än termer som utgår från makten och/eller är ideologiska konstruktioner.

Jag kommer att anföra en lång räcka med exempel på sådant som vi dagligen läser om och suckar över. Men hur tala om detta så att de mest triviala iakttagelserna görs mindre triviala? Hur uttala de mest banala sanningarna så att de blir mindre banala och pekar mot Politik? Hur övervinna cynismen i ”allting är en trasa” och kommer att så förbli? Kan det vara genom att identifiera även sådant som motsamhällelighet inom undersökningar av motsamhällelighetens sammansättning, dess beståndsdelar och struktur? I en kritik av vad som generaliserat men ändå konkret strider i det närvarande, en kritik som därigenom gått in i de striderna.

Den första hållningen domineras av ideologi, kompensatorisk sådan och med en religiös underton. Även om det handlar om ”visioner”, som åtminstone på ytan brutit med äldre vulgärmarxistiska föreställningar om historien som en förutbestämd följd av stadier. Speciellt om det finns närliggande komplement som även de är ideologiskt präglade, som s k identitetspolitik och en vänsteridentitet som främst ligger i att vara motbild till ”högern” (dessa komponenter, eller någon av dem, kan vara det mest framträdande). Den andra hållningen å sin sida kan associeras med en samhällelighetens ideologi som bejakande av och identifiering med samhälleliga strävanden utan att det är ideologin som bestämmer innehållet i dessa. Visioner har sin plats i den politiska fantasin (i positiv mening) och som energi, men bör stå under kritisk övervakning. Att vara vänster är då att vara för samhället, att ständigt ställa samhällelighetens frågor och bedriva sådan politik, allt under det samtidiga praktiserandet av en samhällelighetens ideologi. Ett sätt att ange inläggets tema är att det utgörs av vad som blir kvar av generaliserad kritik när olika ideologiskt präglade vänstertraditioner förs åt sidan och det framstår som angeläget att återerövra förmågan att uttala de mest grundläggande sanningarna.

Att dra och vårda de skiljelinjer som motsamhälleligheten i mycket förmår utplåna. Att artikulera ett stort motsatsförhållande inom det rådande mot vilket enskildheter kan bedömas och mätas, en stor konflikt som referensram för de politiska uppgifterna och för agitationen kring dessa. Att ladda begreppet samhälle, men inte som i frågan ”vilket är ditt idealsamhälle?” utan som brott med nämnd utplåning av förhållandet mellan objektiva tendenser, sådan den är materialiserad i dominerande strukturer på motsamhällelighetens sida.

Några ord om ”människorna”, individerna, kontra ”staten”. Den liberala högern, som naturligtvis är något högst reellt, talar om ”människorna” för att eliminera kritiskt tal om kapitalism och klasser. I deras tankevärld, dvs deras ideologiska berättelse som i stor utsträckning erövrat hegemoni, finns i grunden bara individer och marknader (där ”valfrihet” och ”egenmakt” utövas), möjligen hämmade av en förmyndaraktig stat. Vi påminner oss inledningen på ”nya” moderaternas ”idéprogram”: ”Människan är utgångspunkten för nya Moderaternas politik.” Detta är mer än en floskel för att dölja att det är pengarna som är deras utgångspunkt, det är pengarna själva som talar genom moderata munnar och i form av denna ideologiska kategori, interpellerande en viss sorts människa som därmed konstitueras som sådan. Alltså där systemet genom arbetande ideologi projicerar sig på de människor som skall bära det. Människor som därigenom hämmas i mycket av sin mänsklighet i det att deras främsta bestämmelse är att hålla kapitalcyklerna igång, som exploatörer, exploaterade och konsumenter, en motsamhällelighet där även språket reduceras till projicerande pr och reklam. Oavsett i vilken mån detta lyckas, blir tankefiguren att bolagen finns till för att tillgodose människornas önskningar inte aktivt motsagd i träffande termer ute i den verklighet där kapitalet är verksamt (därmed inte sagt att den blir trodd). Politiker kan fortsätta låtsas att deras utsagor ingår i en debatt om hur samhället bör vara inrättat, när det i själva verket bara är den redan givna maskinen som talar. Att då på andra sätt börja tala om människor och samhälle görs inte för att hävda en annan bestämd ”människans natur” eller en bestämd samhällsmodell, inte heller för att underordna ”människan” ”samhället”. Det görs för lösgöra sådana termer för frågor om samhället som en association mellan människor, skapandet av goda livsbetingelser för alla, en grund för utveckling av mänskliga potentialer, inte närmare bestämda. Frågor utgående från erfarenheter i den riktningen, även om stat, lagstiftning och regleringar för det allmänna goda gentemot partikulära intressens makt över det mesta i samhället.

* * *

I min blogg försöker jag fråga vilka teman och begrepp som är relevanta för dem som kritiska till sakernas tillstånd. Genom att de gäller det för Politiken väsentliga och för att deras närvaro kräver sin egen strid, detta mot bakgrund av att den verklighet som de beskriver är formad för att hålla dem borta. Inte bara genom beljuganden utan genom strukturell avsaknad av självreflexivitet, genom allt som görs och sägs utan tid för sådant, inte minst genom ideologi – som i sig själv består av praktiker där frånvaro av reflexivitet är konstitutivt moment. Att leva i ideologiska effekter utan att fråga vad de är effekter av. Vilket betyder att Kritik som brott med dessa tystnader är ett av nyckelbegreppen, tillsammans med begreppen för kritikens föremål: kapitalismen, ideologin och frågorna om samhället. Kritik: att tala om det som är format för att inte omtalas, med ständig prövning av de använda begreppen. Detta som en vänsterhållning som även innefattar frågorna om dess spridning.

(Anti)kapitalism, ideologi, samhälle, kritik. Fyra ord som ringar in för Politiken väsentliga teman, frågor som skall hållas levande som permanent praktik med spridningspotential. Varvid Politiken ges bestämningar. Vart och ett bärs de av teori, inte teori i betydelsen stora lärobyggnader utan minimal teori, de begrepp som är tillräckliga för att bryta strukturella tystnader med adekvata benämningar, inte minst på tystnaderna som sådana. Minimal teori som alstrar frågor om det benämnda, snarare än att uppträda med utropstecken.

Den dominerande motsamhälleligheten är alltså det kapitalistiska produktionssättet, där varuproduktionen, oavsett om den gäller nyttigheter eller ej, är medlet för förmering av kapital, utan andra hänsyn till människor, kultur och miljö än de som samhället och olika strider faktiskt framtvingar. Det är motsägelsefullt hur samhället är ordnat kring ett maskineri som av pengar skall göra mer pengar åt dem som äger de första pengarna, alltid i enlighet med de inre villkoren för maskinens drift, alltså samhällelighetens motsats. Även om detta varit förenat med ökande välstånd och värdefulla innovationer. Förutom att det är på de villkoren som varor produceras och människor vinner sin försörjning (lönearbete, där även arbetskraften är en vara), förutsätter offentlig verksamhet för sin skattefinansiering att hjulen snurrar på det kapitalistiska sättet. Allt åtföljt av ideologier som utgör strukturellt förnekande av struktur. Ideologier som inte är kosmetika utan inre och nödvändiga moment av de förnekade förhållandena och ständigt pågående praktik för att underhålla de olika subjektiviteterna. Från detta grundförhållande växer så alla förhållanden som präglar samhället: kommersialiseringen av alla miljöer, nyliberal ideologi, att kapitalet ständigt måste expandera och lägga under sig nya marknader (privatiseringarna), att kultur reduceras till ”content” till vinstgivande ”format” och i växande omfattning kommer att bli AI-genererad, att ”influerare” inom en konstruerad intimsfär kränger varor till sina ”vänner”, att algoritmer håller oss fångna genom att trigga våra sämsta instinkter, osv osv. Många föremål för kritik som emellertid sällan problematiserar sin frånvaro just där det kritiserade är i verksamhet, vilket aktualiserar kompletterande kritik av berört slag. Ett vidgat kapitalismbegrepp som något för vänstern att vårda. Inte för att ”avslöja”, inte för slagord som ”avskaffa kapitalismen”, utan som ständig benämning av vad som pågår, som brottet med tystnaderna, motståndet som ligger i att framhärda med minimal teori som utgångspunkt för frågor om Politiken och samhället. I stället för att hellre tala om verkningar som klyftor och orättvisor, bortförklarade i hegemonisk ideologi, samtidigt som man själv sjunker ned i den ena eller andra formen av ideologi. Och medan man ändå från och till kan tala om kapitalismen på ett mer eller mindre träffande sätt gäller inte något motsvarande ideologikritiken och självkritiken, som i stort är vita fläckar på de kognitiva kartorna. Allt detta sagt som exempel på minimal teori.

När Jimmie Åkesson på presskonferenser leende står bakom en skylt som det står Regeringen på är det sinnebilden för ganska komplexa förhållanden. Populismens segertåg världen över är inte bara en högers, ofta en extremhögers, segrar över vänstern. Det är ideologins seger över politiken. Hur missnöje med livsvillkor förenas med missnöje över den ”själlöshet” och upplösning av värden som följer när ”allt fast förflyktigas” under kapitalets regim. Fast utan att den förklaringen ges, tvärtom som förskjutning av konflikterna till att gälla de syndabockar som ideologin utpekar: invandrare, ”etablissemanget”, ”vänstern” osv. Nation i stället för samhälle, kulturkrig i stället för Politik. Ideologi från början till slut som affekters cirkeldans med symboler. Fastän (delvis) en reaktion på kapitalismen och uttalat illiberal, är populismen högst förenlig med kapitalismen som en mörk baksida av status quo. Liberalismen som ideologi från apparater integrerade i det ekonomiska systemet får vid sidan av sig populistisk ideologi, detta som olika motsamhälleligheters möte på kapitalistisk botten. Och för att återvända till skylten Regeringen ser vi detta konkretiserat på en annan nivå, där det omedelbara är hur båda sidorna utnyttjar den andra för att befordra egna intressen, att nå regeringsmakt respektive makt över regeringen för egna långsiktiga mål. Samtidigt som olika former av motsamhällelig ideologi parallellt anropar medborgarna.

Socialdemokraterna talar ibland om ”det starka samhället” och formulerar mycket av konflikten. Men mindre om att när de själva backar utan att medge det är det konflikten som förloras, genom att den inte är fullt artikulerad. ”Vi som socialdemokrater måste ta fram förslag som är genomförbara och står sig i verkligheten. … Vi tvingas hela tiden att vara nära de realiteter som råder” (Peter Hultqvist i Det starka samhällets revansch). Men uppdelningen i vision och realiteter är sådan att realiteterna ges fortsatt dominans, även över beskrivningen av dem, eftersom man inte vill medge det egna underläget fullt ut. Man skyr starka begrepp för att beskriva det politiska tillståndet och dess problem. Liksom en samhällelighetens ideologi som bejakar en sådan kritisk blick, att konflikterna hålls levande.

Vi har klimatfrågan. Nu talar många om hur den största ödesfrågan hamnar i bakgrunden när partierna skall ”locka väljare”. Men kanske inte lika mycket om hur detta är motsamhällelighetens ultimata uttryck. Är det något ett samhälle skall vara är det organisering av de nödvändiga åtgärderna och förändringarna, innefattande minskad konsumtion i konfrontation med kapitalismens innersta. Och är det något som är motsamhälleligt är det alla de aktiva sätten att låta andra intressen gå före. Klimatfrågan, planetens och mänsklighetens fortsatta tillvaro, är så stor att den är svår att ta in. Varför många finner sätt att inte ta in den. Utöver kapitalets drift att alltid låta kortsiktiga vinster vara det bestämmande. Och politikers rädsla för att stöta sig med sina väljare.

En fråga som skulle förtjäna ett eget inlägg är vänsterns hållning till gäng- och klankriminaliteten, med ett absolut motsatsförhållande mellan ”förebyggande åtgärder” och ”hårdare tag”. Att det är överordnad vänsterpolitik att verka för ett samhälle som inte är grogrund för kriminalitet och dessutom rikt försett med förebyggande och rehabiliterande åtgärder är en sak. Att ifråga om den grövsta befintliga motsamhälleligheten finna det viktigare att profilera sig gentemot ”högern” och dess hårdare tag än att ställa egna frågor om huruvida ett samhälle värt namnet alls kan rymma skadliga parallellsamhällen är en annan. När vi nu talar om växande strukturer (liksom kapitalismen) vad gäller de många beståndsdelarna: narkotika, rån, mord, ödeläggelse, bedrägerier, kontroll av territorier, hot mot samhällets företrädare och infiltration av samhällsfunktioner. Livsformer, som inte enbart kan spåras till motsamhälleligheten ovanifrån, med egna reproduktionsmekanismer, egen (gangster)kultur (ideologi), utövande lokal makt och dragningskraft (pengar och status). En motsamhällelighet driven till sin spets, högst bokstavligt vid blåljussabotage eller när tjänstemän hotas för att de söker fullgöra sina uppgifter. Detta väcker olika frågor om samhället, vad för slags samhälle som vidtar vad för slags palett av åtgärder för att inte bli mindre av ett samhälle. Frågor som jag inte kan se som framträdande hos vänstern, där i stället nämnd ideologisk treenighet dominerar: att blicka in i en framtid utan klyftor och orättvisor, att försvara de i något avseende missgynnade och att underhålla avledande reflexer som att ”de främsta klanerna i landet heter Wallenberg osv”.

I stället för att väcka reaktioner av samhällelighet blir motsamhällelighetens effekter ofta nya former av motsamhällelighet. Till detta kommer hur bristande samhällelighet även inom offentligheten och dess institutioner blir självförstärkande och självförslutande och det på egna sätt. Verksamheterna präglas av revirhävdande, karriärvägar, stuprörstänkande, dysfunktionella regelverk och manualer som får ersätta professionellt omdöme och ansvar, tystnadskultur, fasadbyggen. Politik blir partitaktiska spel osv. Varje verksamhet sluts av en oändlighet av omständigheter som uppstår under resans gång. Det finns mestadels ett inte problematiserat avstånd mellan vad som högtidligt deklareras (dock sällan i termer av samhällelighet) och vad som faktiskt görs, accentuerat av att smidet av deklarationer är en inte obetydlig del av vad som görs. Ett avstånd som ”alla” ser och flitigt kommenterar men utan att göra en skog av alla träden, mer som trötta suckar som bekräftar fragmenteringen. Hur samhällelighetens tendens kommer i underläge gentemot komplexet av motsamhälleligheter, även så att den försvinner som något uttalat. Möjliggjort av att det också saknas en samhällelighetens ideologi, inte en ”ism” utan att man faktiskt refererar till samhällsbygget som en gemensam angelägenhet och en Sak, att begreppet samhälle laddas som den kvalitet som allt det kritiserade förbryter sig mot. Som material för diskussionen anför jag en lång rad klipp ur min morgontidning (DN). Det sista är från tidningen Arbetaren.

… att svensk krishantering historiskt har präglats av en anmärkningsvärd senfärdighet. … Snarare än att bilda en helhet framstår aktörerna som mer eller mindre isolerade öar som löser uppgifter genom ad hoc-insatser eller inte alls. … Någon möjlighet att lyfta ansvaret från regional till nationell nivå finns inte.

I synnerhet som dagens samhällsklimat på ytan andas liberal flexibilitet och frihet, men på djupet pyser av auktoritär toppstyrning som förkläs med floskler importerade från den globala managementvärlden. … Marknadsföring, pr och media betyder mer än någonsin. Alla putsar sina bilder och varumärken, påstår sig försvara din valfrihet, skapa alternativ. Det gäller numera även institutioner där ingen normal marknad existera, som skolor och hälsovård. … Att miljön slits ner av den enorma överproduktionen av konsumtionsvaror ingår inte i kalkylen.

Allt fler sjukvårdsledningar präglas av folk som gör chefskarriärer och hamnar i en administrativ logik, där policyer, planer, powerpointpresentationer och prat ersätter kunskap om verksamheten. … Lojalitet med ledning och karriärhänsyn tar lätt överhanden. … Problemen uppstår i stora system, där det ofta finns krafter som från centrala positioner och med ringa insikt om specifika verksamheter initierar och vidmakthåller sådant som låter bra men som på många håll underminerar kärnverksamheten.

Det saknas helhetsperspektiv vilket leder till punktvisa insatser utan sammanhang. … Det saknas ofta kontinuitet, överblick och samverkan. … En orsak till de här svårigheterna att få det här att fungera effektivt är lagstiftningen och det faktum att vårdens insatser styrs av hälso- och sjukvårdslagen och omsorgen styrs av socialtjänstlagen. Dessa två lagar baseras på skilda synsätt.

– När Sverige gick in i coronakrisen fanns en total avsaknad av nationell samordning och ansvar, mandat och skyldigheter för läkemedelsförsörjning. … det finns inga krav på beredskap eller lagring. – Det verkar vara en kultur mellan myndigheter att det är känsligt att gå in på varandras områden. Men om den egna myndigheten inte har ansvaret och ingen annan heller har det så måste det lyftas till ansvariga beslutsfattare. Någon måste ha ansvaret.

En lärare i undersökningen lyfter marknadstänkandet som orsak till tystnadskulturen. Problem får inte lyftas för att det kan skada en skolas rykte och som konsekvens leda till minskat antal sökande elever och mindre pengar till skolan.

Pisaresultatet rasade – men eleverna fick högre betyg.

Det är väldigt olyckligt men vi har inget val, vi måste följa SCB:s sekretesspolicy och beslut i domstol, säger Skolverkets Eva Durhan. … På onsdagen fattade Skolverket det formella beslutet att … inte längre publicera uppgifter om friskolors betygsresultat och lärarbehörighet. … att friskolors elevsammansättning och betyg är att betrakta som affärshemligheter.

Skolinspektionen är inte blind men den är mycket laglydig. Och dess motpart, skolans ledning, är mycket lagkunnig. Och som vi vet finns ingen lag utan kryphål. … Det som förbryllar mig är trögheten och formalismen hos övervakande myndigheter. De granskade skolorna måste ha svårt att ta kritiken på allvar när ingenting händer. De behåller sina tillstånd och lär sig att svara väl på inspektionens frågor.

Ändå präglas Stockholms planering i dag av en häpnadsväckande kortsiktighet. … Och ska framtidens Stockhom bli en stad som människor mår bra och trivs i, är det långt ifrån tillräckligt att, som i Årstaberg, döpa bostadsrättsföreningen till ”Brf Trivas”.

I andra länder har man olika typer av register för att öka insynen [över lobbyister] … Ingen regering har lagt förslag som gör det möjligt att få veta vilka som påverkar våra politiker, hur och varför.

Stuprörstänkandet och oförmågan till kritiskt (inklusive självkritiskt) tänkande är nämligen institutionaliserat i det svenska politiska systemet. … Den högre utbildningen måste nu ta sitt ansvar för att i utbildningen av framtidens makthavare bryta med tendenser till anpasslighet, grupplojalitet i stället för samhälleligt ansvarstagande, kortsiktighet och destruktiv ekonomism i stället för ett perspektiv grundat på en genomtänkt etik.

Demokratiska beslut blir då programkod framtagen av ett fåtal multinationella konsultföretag som har helt andra intressen än vad vi förväntar oss av kommunala förvaltningar och statliga myndigheter. … Som exempel har Akademikerförbundet SSR under lång tid försökt få insyn i den algoritm som delar ut försörjningsstöd i Trelleborg. Efter att den skånska kommunen upphört att svara på våra frågor …

Forskare, miljö- och fredsorganisationer riktar skarp kritik mot det svenska budskapet ”hållbarhet” under den pågående världsutställningen i Dubai. … Det är en så komplex fråga att man från statens och industrins sida borde hålla sig för god att påstå saker som uppenbart saknar den vetenskapliga konsensus som skulle behövas för att utnämna vårt skogsbruk som hållbart. … Utrikeshandelsminister Anna Hallberg (S) säger till DN att svenskt skogsbruk är världsledande i hållbarhet. … Vi pratar också om stärkt äganderätt, och det här ska också ske med frivillighet som grund för skogsägarna.

Järnvägssystemet är ett slutet system med begränsad kapacitet, vilket kräver samarbete snarare än konkurrens i både trafik och underhåll. Om vi slipper meningslösa upphandlingar skulle det vara möjligt att skapa en enad järnväg igen. … De upphandlade trafikbolagen finns där för att tjäna pengar, och det kommer de försöka göra även om de lagt ett för lågt bud, ofta genom nedbemanning och otrygghet ombord på tågen som följd. … En annan konsekvens av att man upphandlar järnvägstrafik är att det blir otroligt ineffektivt. Alla håller hårt i sina egna resurser. Det går inte att omfördela fordon och personal över bolagsgränserna till de delar i systemet där de bäst behövs, utan bara inom det egna ansvarsområdet. … Därför möts resenärer ofta av inställda tåg på grund av fordons- eller personalbrist, fast det ofta finns både personal och fordon tillhörande ett annat bolag på samma ort. Ett övergripande samordningsansvar för resenärer att ta sig från A till B existerar alltså inte. Detta märks tydligt vid större trafikstörningar då inte ens ersättningsbussar är gemensamt samordnade. … Beroende på vilket bolag man reser med kan man bli strandad utan att ha någon kundtjänst att ringa. Har man då en resa med delsträckor som körs av olika bolag kan det vara extra svårt att förstå vem som ansvarar för resan eftersom det saknas ett gemensamt biljettsystem för alla avgångar. … Dessutom har alla bolag sina egna fordonstyper, vilka kräver egna verkstäder och företagsspecifika fordonsutbildningar, som inte är giltiga om en lokförare sedan byter bolag. (Insändare från en lokförare.)

I Falköping finns en ljusgul tågverkstad. Utanför står ett säreget statligt tåg … Trådbyteståget. DN kunde nyligen avslöja hur tågtrafiken i Västsverige under mer än två år ska strypas till omkring hälften på grund av kontaktledningsbyten. … Det gula trådbyteståget i Falköping ägs av statliga bolaget Infranord. Det skulle kraftigt korta bytestiden av kontaktledningarna, spara många samhällsmiljoner och eventuellt några hjärtinfarkter hos tågresenärer. Men tåget kommer att stå kvar i Falköping. I stället används en annan långsammare metod. Hur kan det vara så? Trafikverket som upphandlar tjänsterna säger att upphandlingsregler omöjliggör Infranords trådbyteståg. Detta eftersom ”det inte går att kravställa en metod som inte alla entreprenörerna har tillgång till”. Infranord å sin sida hävdar att tåget visst kan användas, men att Trafikverkets långa avstängning av spåren gör att de inte tjänar nog mycket pengar på det. Infranord AB har nämligen betydande vinstkrav på sig av ägaren – staten. Summa summarum: Trådbyteståget står kvar i Falköping. Trots att det verkligen behövs. … Jag tänker på ordet fragmentisering, uppstyckning av en helhet i fragment med negativa konsekvenser. Statens Järnvägar var ett bolag till 1988. Då styckades bandelen av till Banverket, som blev Trafikverket – som nu beställer tjänster från en rad bolag. Vid sidan simmar statliga SJ omkring med andra tågbolag. Antagligen gör alla chefer rätt – i just sin organisation. Men vem tänker på helheten? Finns det någon chef med helhetsansvar? Någon som kan ryta så att fönsterrutorna skallrar: ”Jag skiter i upphandlingsregler eller vem som äger det där trådbyteståget. Det ska stå på spåret klockan 07.00!”

Överallt återkommer samma dumheter, samma fusk och fifflande, när jakten på bytesvärde ersatt bruksvärdet som mål för verksamheten. En klottersanerare på Stockholms pendeltågsstationer och tunnelbana åker till Södertälje för att ta bort klotter från en vägg. Bredvid klottret sitter ett klistermärke. Han får inte ta bort det, för då går företaget som upphandlat jobbet miste om en beställning. I stället fotograferas märket och anmäls till SL. Dagen efter åker två man på nytt från Haninge till Södertälje. En av dem petar bort klistermärket med nageln på fyra sekunder.

En lång räcka citat, återspeglande att det är så här det ser ut när man öppnar en tidning. Det är mer vardagliga missförhållanden som exemplifierats, inte de största. Ofta väcks indignation, men är den välriktad?

Häpnadsväckande kortsiktighet, uppstyckning av en helhet i fragment. Det saknas helhetsperspektiv, samordning och ansvarstagande. Regelverk dikteras av privata företags makt och strävan att maximera vinster men kommer väl på plats att utöva egen makt. Inte bara pengar dikterar. Att ha en snygg logga, en slogan och att vara medietränad är viktigare än att bidra till samhället. Skribenterna kunde ha sammanfattat bristvaran i ett ord: samhällelighet, ett ord som på sin höjd blixtrar förbi.

Att uttala den mest generella konflikten och relatera enskildheter till den, samtidigt med motsamhälleligheten preciserad i sin sammansättning av olika motsamhälleligheter. I botten har vi det kapitalistiska produktionssättet, i vilket begrepp ligger att sättet att producera för med sig så många villkor och bestämmer så mycket mer i samhället. Det motsägelsefulla i att pengarnas egenmakt är samhällsbärande. Innefattande att kritiken på sitt sätt förblir splittrad och kraftlös. Och när kapitalism och marknad expanderar (i enlighet med kapitalismens natur) in på områden som tidigare var offentlighet (så att skolor blir affärshemligheter och betygen stiger medan kunskaperna sjunker) vågar inget parti ifrågasätta de projicerande interpellationskategorierna ”valfrihet” och ”egenmakt”, på sin höjd storleken på vinsterna, emellertid utan parlamentarisk framgång sedan SD köpts av ”näringslivets” lobbyister med att släppas in i värmen och makten. Till ”realiteterna” hör att inte tala om kapitalismen där denna är verksam eller sätta en tillbakarullning av privatiseringsvågen på dagordningen. När sedan var och en har en roll att fylla – politiker, tjänstemän, journalister, medborgare – och man inte gör det ena gör man det andra som blir självbefästande (t ex ”att putsa ett varumärke” som kan vara en institution, en kommun, ett parti). Ansvariga på olika områden söker främst hålla den egna ryggen fri. Illustrerat av vad vi dagligen läser: NN ställer inte upp på intervju men skriver i ett mejl (diverse pr-floskler). Tomrummet efter samhällsideologi fylls ut med reflexmässiga omtuggningar av de självrättfärdigande formler som utkristalliserats. Och sådant möts oftast med cyniska kommentarer.

Allt detta är alltså kedjor av motsamhällelighet som utgör en motsamhällelig helhet och samtidigt mekanismer i samhällelighetens tillbakatryckande. Det mesta går i cirkel när roller formade under givna omständigheter skall fyllas ut och därmed befästas. Som när partier inte törs framföra sådant som de befarar skulle stöta bort väljare och därmed skapar dessa väljare i en cirkelrörelse. Samhälleligheten är alltid skör genom att den inte är något fixerat, medan det som träder i dess ställe cementerar sig på olika sätt, vilket sprider sig utåt som oförmåga att tala om just det, eftersom andra reaktionsmönster cementeras även de.

Vänsterhållningen är då att reagera på samhällelighetens tillbakaträngning på alla nivåer och skapa en kritikens plats inom det tillbakaträngda. Att själv vara ett stycke samhällelighet redan genom att hålla distinktionerna levande, uttala vad som skulle vara självklart om inte partikulär makt var just makt, även över vad som tänks och sägs. Varför också det förhållandet uttalas. Att bedriva samhällelig politik utifrån en kritikens permanens, den levande motsvarigheten till cementeringarna som är kritikens objekt. Att återvända till en skarp kapitalismkritik (som inte bara gäller ”orättvisor”) men inom en utvecklad kontext, där alla motsamhälleligheter återförs till den stora konflikten. Att även praktisera ideologi som bejakar samhälleliga strävanden och medger identifiering med dem. En ideologi som uttrycker förundran över de erfarenheter av samarbete, allmänningar och institutioner i allmänhetens tjänst som faktiskt föreligger.

Själva uttalandet, om det görs permanent, högt och tydligt, är livsyttringar från konfliktens tillbakaträngda samhälleliga sida, medan underlåtenhet, av olika skäl och i olika former, tillhör den andra hegemoniska sidan. Vilket är ett imperativ först ställt till den vänster som skall förändra sin hållning i den riktningen, ett imperativ att sprida samhällelig politik, kritik och ideologi, så uttalade, som samhällelighetens tendens att mot alla odds hävda sig.