I veckan besökte jag för sista gången folktandvården på min ort. Ansvarig politiker säger om försäljningen ”Det var det högsta budet och värderingen har skett efter gängse modeller. Köparen är en ny aktör men med dokumenterad tandvårdserfarenhet vad jag förstår.” Att det vi bevittnar är mer än nya förvaltningsformer för vård och skola och även nya specifika vinstmaskiner är påfallande för många. Däremot tycks det mig som att diskussionerna om detta mer sällan knyts ihop på ett adekvat sätt. Vad man än tänker om ”välfärdssamhället” kan två saker sägas på lite olika sätt, att utvecklingen är så uppenbart odemokratisk, vad man än lägger in i begreppet demokrati, och att den har en massiv ideologisk sida där uppenbarheten bryts ned. Några varianter av att uttrycka detta dubbla: Vi ser en fortgående utveckling där saker som politiker förnekade igår är självklarheter idag och där fortsättningen kan antas bestå av en neråtgående spiral, där de som köpt privata försäkringar (för att få förtur och andra fördelar) inte kommer att vilja betala skatt. En utveckling som ogillas av de flesta men som cyniskt betraktas som Utvecklingen. En expansion av kapitalistiska förhållanden i förening med ideologisk konsolidering av kapitalismen som helhet. Den mest iögonfallande nedmonteringen av samhället tillsammans med osynliggörandet av densamma, i det att själva tanken på ett samhälle (i kvalificerad mening) angrips. Inläggets tema är därför det vanliga, att söka en politisk hållning, eller en inkörsport till en sådan, som tar fasta på denna hegemoni och möjligheterna att gripa in i dess mekanismer för att sätta i rörelse de konflikter som den är tillslutningen av.
Kapitallogik vs demokrati
Begreppet demokrati är långt ifrån entydigt. Allt tal om demokratin i bestämd form rör sig kring en ideologisk kategori vars uppgift är att dölja sin omöjlighet. Men när vi är inbegripna i en utveckling som så uppenbart är odemokratisk aktualiseras frågorna om vad demokrati skulle kunna vara, vad för slags demokrati som blir till i en viss demokratisk strävan. Jag tar fram ett DN-klipp från förra hösten (27.10.08): Regeringen vill vinststyra primärvård i hela landet skriven av tre Stockholmsläkare.
Sällan har ett lagförslag hastats igenom så snabbt och med en sådan ovilja till analys, som nu när regeringen förbereder propositionen utifrån utredningen ”Patientens rätt. Vårdval i Sverige” (SOU 2008:37). Remisstiden gick ut den 8 augusti. 19 av 21 landsting var skarpt kritiska till utredningens förslag, liksom ett flertal andra remissinstanser såsom Vårdförbundet, Saco, TCO, PRO, HSO, RSMH med flera. Ändå uttalar sig socialminister Göran Hägglund i Dagens Medicin och säger att ”regeringen skall driva igenom utredningens förslag, oavsett vad landstingen tycker”.
Varför denna brådska? Det förklaras sannolikt av att det är den fria etableringen som står i centrum. Begreppet är missvisande. Möjligheten för privata läkarmottagningar och sjukhus att etablera sig fritt och sälja sina tjänster till vanligt marknadspris har alltid funnits. Det nya är att det nu ska gälla hela primärvården och att vårdgivarna ska ges automatisk rätt att få verksamheten offentligt finansierad.
Utredarnas förslag handlar om att öppna vården för kommersiella vårdföretag. För svenskt näringsliv hägrar vårdmarknader att privatisera för flera hundra miljarder kronor. Så utredningen borde i stället för ”Patientens rätt” ha haft rubriken ”De kommersiella vårdföretagens rätt till offentlig finansiering”.Regeringens målsättning är att i princip allt som inte är myndighetsutövning ska privatiseras och detta bör så långt som möjligt ske före valet 2010. I denna strävan kan demokratiska beslut på landstingsnivå vara ett hinder.
Detta uttrycks i klartext i ”Fem vägval för Sverige – Näringslivets långtidsutredning” (november 2007) där det står följande: ”Om varje kommun och landsting självständigt avgör om man vill ha konkurrens i produktionen av välfärdstjänsterna är det stor sannolikhet att vissa kommuner och landsting kommer att avstå från detta, eller tillåta så lite av privata utförare att ett önskvärt konkurrenstryck inte etableras. Därför bör staten styra kommuner och landsting på ett övergripande plan i detta hänseende.”
Allt som inte är myndighetsutövning ska privatiseras – detta är inget förtal utan vad de borgerliga själva explicit framför som sin politik. Alla undersökningar visar att en stor majoritet av befolkningen är emot denna utveckling. ”Därför skall regeringen driva igenom utredningens förslag, oavsett…” Den närliggande frågan är hur regeringspartierna mot den bakgrunden kan kalla sig demokratiska. Ett har t o m ordet demokrater i sitt namn. Den frågan bör ställas till dem, retoriskt och i pedagogiskt syfte. För att vrida tillbaka samtalet (mellan medborgarna) till frågor om hur kapitalet regerar utan att någonsin skrapa med foten inför någon sorts demokrati, vilken roll den befintliga politiken har i sammanhanget och hur den kapitalistiska hegemonin verkar hos såväl dess funktionärer (1) som alla andra (2).
Egen ideologisk praktik (1)
Minns ni Bo Lundgren, nuvarande chef för Riksgälden, när han i sin enda valrörelse var partiledare för moderaterna. Hur exalterad han var, hur det räckte för honom att en gång få uttala ordet ”skattesänkning” för att gå igång, hur kinderna blev heta, hur munnen gick allt fortare: skattesänkning, skattesänkning, skattesänkning! Det gick inte så bra för moderaterna i det valet men Lundgren fick erfara en kortvarig eufori. Eller direktörerna som strömmade ut på gatorna i demonstrationer mot löntagarfonderna. Som kanske avundsjukt betraktat motsvarande vänsterengagemang och nu själva fick känna hur härligt det kan vara att brinna för (eller mot) något. Låt oss återvända till dagens scen och den man, tillika socialminister, som är så lik Sverigedemokraternas ledare och likt denne lever i verkligheten: privatisering, privatisering, privatisering! Högern måste finna sina egna identitetsgivande former där kapitallogiken och det personliga sammanfaller.
Interpellerande ideologi (2)
Kunder! Glöm samhället, glöm att ni trott på samhället: marknad, marknad, marknad! Världen består av aktörer och kunder. Samt politiker vars uppgift det är att ge aktörerna bästa möjliga villkor – till kundernas fromma. Det är denna punkt jag tror underskattas, och framställd på detta sätt förefaller den överdriven eller skruvad. Vem sväljer oreserverat dessa budskap? Framhölls inte nyss motståndet? Men hegemoni är nu inte detsamma som ”samtycke” (Vänstern och hegemonin). Det är de av kapitalet dikterade samhällsförändringarna, där människor mot sin vilja görs till kunder, i förening med det massiva ideologiska tryck som utgår från kapitalets makt men finner sina egna former, alltså denna förening som rör sig i riktning mot att göra samhället, för att inte tala om ”en annan värld”, otänkbart. Inte i någon absolut mening, all folkhemsnostalgi kan inte utrotas och inte heller alla tankar om att det skulle kunna finnas något bättre; det räcker med ett visst mått av praktisk acceptans, en förlamad sammansättning av tro, misstro och cynism, för att etablera de osynliga väggar mot vilka radikala appeller studsar. Tron är inte heller resultat av vare sig reflexion eller övertalning; den vilar på den ”tro före tron” (Zizek) som är materialiserad i interpellationsakterna som utväxter av det man tvingas göra och genom vilka detta görs till det egna görandet, subjektivitet. Man behöver inte hylla marknaden (fast somliga anstränger sig även med den uppgiften) när världen gjorts sådan att där inte finns något att hylla annat än det för individen privata, eventuellt innefattande högre makter. Ideologikritikens uppgift är att visa att ideologierna inte alls är döda, att de fungerar utomordentligt väl, fast inte så som konventionell kritik framställer saken, när den på sin metanivå (”idéernas kamp”) stärker det den inte kan se och försvagar sig själv till utplåning (Varför?). Kritikens uppgift är att utveckla ett språk för dessa fenomen som ej begreppsliggjorda är undflyende i enskildheterna men så effektiva i sin totalitet.
Några nedslag på den politiska kartan
1. Socialdemokratisk kongress. Det första som slår läsaren i Mona Sahlins artikel liksom i olika intervjuer är hur mån hon är om att framstå som kraftfull. Det är många jag och ”under min ledning” som uttalas, ”jag har varit väldigt tydlig”, ”jag står stark som partiledare och jag har ett tydligt mandat”. Vilken är då politiken bakom denna på förekommen anledning utarbetade image?
Men den stolthet vi känner inför denna samhällsbyggnad får aldrig innebära att vi värnar systemen framför de människor de utvecklats för. … Medborgarna och patienterna ska stå i fokus – inte producenterna. Skattepengar för välfärd ska gå till välfärd – inte till aktieägarnas vinstuttag. Vi vill se tydliga och höga kvalitetskrav som ska följas av alla som bedriver välfärdsverksamhet, oavsett driftsform. Så att medborgarna vet vad de får, och utförarna vet vad som krävs. Vi vill också lagstifta om ett investeringsskydd för skattebetalarnas pengar så att skolor och vårdcentraler inte kan säljas eller knoppas av för en spottstyver.
Kontentan är att tillåta privata vinster (inte värna systemen för systemens skull) och framställa kapitulation som seger. Skolorna får gärna säljas för två spottstyvrar så länge kvalitetskraven visar att det är ”människorna” som värnas. Socialdemokrater må vara en smula marxistiska privat eller på första maj (eller på årets Socialistiskt forum i Stockholm, där flertalet programpunkter verkar ha socialdemokratiska arrangörer och handla om ”vänsterns motstrategier”); i den officiella retoriken är alla fundamentala konflikter utrensade och sossarna rätt och slätt ett parti med en ”bättre” politik och en starkare ledare.
2. Vänsterpartiet. Vi avvaktar att de gör sin läxa (Vänstern och hegemonin).
3. Nätverket gemensam välfärd (underteckna gärna deras budkavle) för fram en intressant paroll: ”Vi vägrar vara kunder på en välfärdsmarknad!” Analysen, i den mån den förekommer, är inte originell och frågan är hur långt ett nätverk skall backa ifråga om analys för att uppnå önskad bredd – allt består strängt taget av krav på regeringen att avstå från vad den ser som sitt existensberättigande. Det intressanta är själva formuleringen och konkretionen, som kan tolkas som försök till sådana ingrepp i interpellationsakterna som jag tidigare efterlyst (jämför ”Vi vill tacka dig som kund” i Varför?). Att även om man tvingas vara kund ändå explicit vägra att besvara kundinterpellationen (”ja, det är jag”) och i stället se den för vad den är, våldsakter från en makt som försöker osynliggöra sig själv just i sin vänliga men arroganta fullkomlighet.
4. Jag känner dem inte och har ingen uppfattning om hur många de är. Men av bloggar och andra webbsajter får jag intrycket att militanta anarkistiska riktningar vinner inflytande bland unga radikala. Hur som helst finns de där som idéströmningar och praktik. (Jag låter mig gärna informeras på denna punkt.) Här förenas träffande beskrivningar av det rådande och kritik av befintlig politik och befintliga rörelser (som olika sätt att bevara kapitalförhållandena) med, som jag ser det, en annan brist på självkritik.
När vi går på offensiven börjar vi känna varandra och kämpa kollektivt. Vi använder de sätt på vilka samhället är beroende av oss till dess upplösande. Vi strejkar, plankar, saboterar, kravallar, deserterar, gör uppror och tar egendom. Vi skapar organisationer för att kunna förstärka och koordinera våra aktiviteter. En mängd nya möjligheter öppnas upp. … Vi blir allt mer vågade och aggressiva i vår kamp för våra klassintressen. Vi kämpar inte för att forma en ny stat eller för att bli de nya cheferna. Vårt intresse ligger i att få ett slut på våra liv som de nu ser ut – och därmed det samhälle som baseras på denna form av liv. Vi är arbetarklassen som vill avskaffa arbetet och klasserna. Vi är den mänskliga gemenskapen som vill riva ner det existerande samhället. Vårt politiska program är att krossa politiken. För att göra detta så måste vi stödja och sprida de subversiva tendenser som idag finns tills vi genomgående förändrat samhället överallt, på alla plan. Detta kallas ibland för ”revolution”. (Källa)
Jag har i samband med Vänsterpartiets program (Varför?) diskuterat ett speciellt framställningssätt, att låta beskrivningar av rådande missförhållanden omärkligt övergå i en föregiven ”folkets kamp”. Är inte ”när vi går på offensiven” och ”vi blir allt mer vågade och aggressiva” något liknande? Vägen från att människor börjar tala med varandra på bussen och fram till revolutionen framställs som en räcka av identiskt formulerade exempel – vi pratar på bussen, vi går på offensiven, vi förändrar samhället på alla plan – där något närliggande plötsligt blivit till revolution. Det är kanske själva poängen, men är det så sannolikt att det ursprungligen lilla ”vi” växer till revolutionens mäktiga vi genom ”spridning” av de exemplifierade ”subversiva tendenserna”? Hur många finner det egentligen angeläget att slåss med polisen? Man får anta att sådana frågor diskuteras i andra texter, men är det då i förening med följande frågor:
På vilka grunder anser man sin berättelse vara ett moment i det berättade och på vilka sätt motverkar man att den blir till rekvisita (igenkänningstecken) i den befintliga gruppens interna ideologi?
Riv ner samhället, krossa politiken. Dessa uttryck reser frågetecken. Kan människor leva utan ett samhälle, och kan ett nytt samhälle ”byggas” på ruinerna av det föregående? Bortsett från att det ”existerande samhället” inte låter sig ”rivas ner” på föregivet sätt. Att Mona Sahlins politik inte har något med Politik (artikulering av reella konflikter) att göra är en sak, men vad betyder ”krossa politiken”? Det är lätt för en otålig människa att vilja ”krossa” saker, och i viss mening handlar all radikalism om ”krossande”, men vilken sorts mening är verksam i det aktuella talet?
Oavsett vilka svar som kan presteras på frågorna har man rätt i mycket och mycket tänkvärt sägs i texterna. Där finns en attraktiv förening av analys av livet under kapitalismen, avvisande av alla tankar på en Stor Plan att förverkliga och betoning av lokala initiativ, åtminstone så länge man inte går in på vad initiativen kan bestå av. Därför refererar jag till dessa grupper och deras samhällsuppfattning (vilken den nu är) som ytterligare en logik på den inventerade kartan. Och som ännu en illustration av det svåra att gå från radikal analys till radikal politik (i vidaste mening), den svårighet som är hegemonin även för anarkister. Som på sedvanligt sätt erkänns (”the present offers no way out”), samtidigt som den förnekas (”en mängd nya möjligheter öppnas upp”), när ingen speciell möda läggs på att relatera öppningen till det öppnade.
Ideologikritik
Om ”kravallande” är tilltalande för någon eftersom det är omedelbart och påtagligt, erbjuder faktiskt althussersk ideologikritik något liknande och samtidigt mycket olikt. Talet om hegemonin är inte konstaterandet av ett dödläge, inte heller av något som övervinns (passeras) bara ”vi” börjar kämpa. Det är utpekandet av föremålet för en speciell kamp, där det räcker att ”vi vägrar vara kunder” för att vara en bit på väg. Vägran gäller inte ”samhället” och yttrar sig inte i sektmässiga sabotage, den gäller subjektivitetsformningens konkreta mekanismer som den svaga länken. Att explicit vägra interpellationen är som sagt att synliggöra denna formning och en annan, mer påträngande sida av makten än de privilegierades privilegier. (Med ”synliggörande” menar jag inte ”medvetandegörande” så mycket som ett permanent pekande, en artikulerad konflikt.) Det handlar om att ställa makten i en ny cynismbefriad dager, att öppna för Politiken. De som vägrar identifiera sig som arbetstagare, konsumenter, kunder, väljare osv kanske också väljer annorlunda och medverkar till att det kommer att finnas annat att välja, även nya former av politiskt deltagande. Kan det inte vara mer subversivt att vara kvar i systemet, att fortsätta göra (inte utan strid kring görandets villkor), men genom aktiv kritik inte längre omfattas av den ”tro” (enligt ovan) som görandet normalt är förenat med och som helheten förutsätter? Att snarare än att rymma fältet slå in en kil mellan två realiteter, å ena sidan den kapitalistiska produktionen, den politiska apparaten osv och å andra sidan motsvarande ideologier, när nu de senare inte längre uppfattas som ”idéer” och inte heller som något vi badar i eller en atmosfär vi andas utan som riktat våld som det går att försvara sig mot.
Det enda jag propagerar för är att ideologikritik får finnas med som verktyg, oavsett hur ”rörelsen” eller upproret ser ut i övrigt. Kritiken är alltid vänd åt två håll, som interventioner i de ideologiska flödena ovanifrån (en utökad ekonomi- och maktkritik, där utökningen gäller angrepp på maktens ”interface” med individerna) och som självkritik, t ex i form av frågor som de nyss föreslagna.
