Jag skriver mycket om privatiseringarna för att det är dramatiska förändringar av samhället som pågår nu och för att de är förenade med delvis ny ideologi som aktualiserar den typ av kritik som jag försöker bedriva. När jag väljer texter för kritiken tar jag sådana som både är representativa och i något avseende sticker ut, så att de kan vändas mot sina upphovsmän. En sådan text är en ”debatt”-artikel av två företrädare för Almega respektive Svenskt Näringsliv: Stockholmarna stöder fritt val av vård och skola (DN SthlmDebatt 30.12).
En ny undersökning visar att hårdgranskningen av friskolor och privata vårdföretag i medierna inte minskar viljan att välja vård och skola bland stockholmarna. Det finns tvärtom ett brett stöd för fungerande valfrihetssystem som ger människor makt att själva välja leverantör av välfärd.
I skuggan av vårdskandaler och hårdgranskning av privata skolor som fått stort utrymme i medierna under denna höst, kan det vara klokt att skilja mellan äpplen och päron. Självklart är det så, att brister och missförhållanden inom vård och skola måste åtgärdas. De ska inte tolereras. Däremot minskar inte några skandaler i världen elevers, föräldrars, patienters och anhörigas vilja att själva kunna välja leverantör av sina välfärdstjänster.
… Samtidigt anger fler unga än äldre att de tror mer på privata alternativ framför offentliga, när det gäller att leverera god kvalitet i skola och vård i framtiden.
… Undersökningen från Silentium visar att vi medborgare vill kunna välja … Denna utveckling får inte stanna upp utan måste fortsätta.
Opinionen ger stöd för att man i Stockholm kan fortsätta på den inslagna vägen.
Att en artikel som denna är en ren partsinlaga, att den är en pr-produkt med retorik enbart utformad för att tjäna de ekonomiska intressena ifråga (intressen som ser sig föranledda att bemöta ”hårdgranskningen”), att en ”undersökning” som den refererade ger det resultat beställaren önskat, detta är det banala. Men i stället för att stanna där, eller rättare sagt inte stanna alls utan skynda vidare med en axelryckning åt att en kapitalist är en kapitalist, kan vi stanna för att gräva lite mer i vad som sägs och vad det betyder. Även om det sagda är så grovt och syftet så uppenbart. Eller just därför. För samma saker sägs ju av politiker, ledarskribenter och andra opiononsbildare. Så t ex menar DN att socialdemokraternas kris inte har samband med deras avsaknad av politiska alternativ utan tvärtom att de inte fattat att det ägt rum ”ett värderingsskifte i svensk politik”. SNS-rapporten om privatiseringarnas följder kritiserades för att den inte tog upp valfrihetens egenvärde. Statsministern meddelade i en riksdagsdebatt Caremas åldringar att de i alla fall hade ”växt” i och med att de fått välja. Och för att fästa vad de säger på dem så att det inte tillåts lossna, och för att relatera det till dess effekter, kan man ta fasta på det extra tydliga. Frågan är vilka som är de sammantagna effekterna av denna gemensamma ideologiska front, där ideologin inte utgörs av de explicita ”värderingarna” så mycket som fronten som sådan, den från så många håll utövade makten att utdefiniera dem som inte vill rätt. Och därmed förneka sig själv som front.
Om ”undersökningen”. Det ”breda stödet” bestod i att en majoritet (av ca tusen svarande från utvalda orter) kryssat att det är ”mycket” eller ”ganska viktigt” att ”själv kunna välja skola”. Underförstått att få välja själv i stället för att Storebror bestämmer åt dig. Inte helt förvånande vann alltså de alternativen över ”det är ganska/mycket oviktigt att kunna välja själv”. Flest kryss fick ”ganska viktigt”, men så länge de får våra pengar behöver vi inte jubla över vår frihet. Alternativ som att det är viktigt att det finns ett samhälle eller viktigt att slippa deras val saknades. Vad gällde tron på skolornas kvalitetsutveckling fick friskolorna sämre resultat än de kommunala.
Valfrihetstalet är retorik och det är ren lögn när det påstås att det var medborgarnas önskan att få välja som drev fram privatiseringsvågen, men som dialektiken lärde oss (ironi) övergår kvantitet i kvalitet (sant ibland). När vi från alla håll – politiker, ledarsidor, debattartiklar – bombarderas med ett och samma budskap blir detta något mer än simpel retorik och lögnaktighet, i sina ideologiska apparater skapar det sin verklighet, dvs den verklighet som apparaterna utgör. Dessa är nu inte upphovet till det som de är satta att försvara, och att från vänster använda standarduttrycket ”de borgerliga politikerna handlar av rent ideologiska skäl” (här kopierat från ett blogginlägg om privatiserad busstrafik), att på det sättet slå ihop ekonomi, politik och ideologi till en odifferentierat enhet som kallas ideologi, är att avsäga sig mycket av möjligheterna till reflexion över vad som pågår, speciellt det ideologiska.
Det finns tvärtom ett brett stöd för fungerande valfrihetssystem som ger människor makt att själva välja leverantör av välfärd.
Konstruktionen är intressant. Först talas om ett ”brett stöd”, vars sakunderlag vi har kommenterat. Stödet kopplas så om till något som inte förekom explicit i ”undersökningen”, en ekvivalenskedja med inte mindre än fyra honnörsord samlade i en och samma mening: fungerande, frihet, makt och välfärd. ”God kvalitet” fick nämnas i en annan mening. Kedjan låses som vanligt av mästarsignifikanten Valfrihet. Eller för att uttrycka det mer prosaiskt, man deklarerar först att det är medborgarnas vilja man talar om, hänvisande till vad de svarat i ”undersökningen”, varpå man öser på med egna reklamslogans för de ”privata alternativ” som vi numera tvingas leva under. På vanligt reklammanér trycker man ihop så många positiva värdeord man någonsin kan för att beveka mottagaren, men ett är centralt, Valfriheten.
De talar alltså om för oss vad ”vi medborgare” vill. Detta är något annat än traditionell reklam som uppmanar oss att köpa en viss vara. Naturligt nog, eftersom ”de privata alternativen” inte är något som behöver säljas, de är redan här. Att ”vi vill” saker är en omskrivning av att vi tvingas göra vad kapitalet vill och har makt att genomföra, deras frihet. Vi meddelas att ”inga skandaler i världen” minskar vår redan burna vilja till privata alternativ (ett rätt fantastiskt påstående och ganska hotfullt – vilka skandaler har vi att se fram emot?). Vilket nu belagts vetenskapligt i ”undersökningen”. Makten förnekar sig genom att förlägga sig och sin vilja till den väljande individen. Samtidigt exponerar den sig med sin arrogans. Ingen lär vara imponerad av ”undersökningen”, liksom ingen tror på moderaternas nya svenska historia eller de valresultat som meddelas i diktaturer. Vad som demonstreras är att makt går före sanning och dessutom tar sig rätt att utge sig för att vara sanningen.
I viss utsträckning lyckas man performativt förändra verkligheten genom att föreskriva den dess karaktär. I någon mån slår orden rot; i brist på makt men inom de faktiska valpraktikerna accepteras dessa som uttryck för den påstådda egenmakten. Associationen mellan ett mer solidariskt samhälle och högst två tevekanaler har viss spridning. Men framför allt innebär språkförstörelsen, där seriösa samtal ersätts med pr-språk, en oförmåga att överhuvudtaget få något väsentligt sagt. Inte för att alla börjar tala detta språk utan för att det ännu inte finns effektiva sätt att bemöta det. Och vad man svarar när man ställs mot väggen med pseudofrågor och förbestämda alternativ kan leva kvar som inkräktare i de egna tankarna. Naturligtvis kritiseras det ena eller andra, Carema, obeskattade jättevinster på skattepengar, att undersökningar uppvisar brister, men inte i samma grad hegemonin som sådan. Naturligtvis finns små grupper av ”dåliga subjekt”. Vilket inte hindrar de av makten påbjudna orden att fortleva som en pendling mellan olika sorters acceptans, där en sort är den cyniska uppgivenheten. Det handlar inte om ”samtycke” utan om belägenheten i detta träsk. Maktens sätt att trycka sin självgodhet på oss andra vittnar om och verkar genom dess realitet. Här kan vi också påminna oss Fredric Jamesons ”The mass of people do not themselves have to believe in any hegemonic ideology of the system, but only to be convinced of its permanence”. För borgarna själva torde valfrihetskategorin pendla mellan att vara en avledningsmanöver och en religiös kategori som verkligen uppfyller dem.
Surfar man runt på skolornas hemsidor står flosklerna (”vår vision”) som spön i backen. De som utnämner sig till den bästa skolan erkänner att de uppfattar sin uppgift som att tävla med andra skolor om kunderna, inte att tillsammans med dem tillhöra ett samhälle där det är angeläget att alla skolor är bra. Skolan är traditionellt förknippad dels med positiva värdeuttryck, dels kritik av vad den faktiskt gör med barnen. Om Kunskap, Bildning och Fostran inte alltid var av bästa sort och det ofta handlade mer om disciplinering, representerade skolan ändå något överindividuellt, något med viss fasthet men som det kunde stå strid kring. Den representerade på gott och ont samhället som något mer än ”leverantörer av tjänster”. Nu bekräftas även här hur allt som är fast upplöses i reklam. Allt utlovas genom flashig webb-design. Egna datorer kanske eleverna verkligen får, eftersom de kan användas till ”självstudier” som är billigare än att anställa lärare. Bra betyg får de hur som helst eftersom konkurrensen kräver det.
Att politiker, företagsledare, ledarskribenter och reklamfolk säger samma saker och med samma erbarmliga språk är i sig en indikator på sakernas tillstånd. Hur kan vi tro att ett samhälle som inifrån äts upp av denna kommers skall ha kraft att rädda klimatet och planeten? Och hur kan man föreställa sig ett annat samhälle där det inte finns något samhälle alls i kvalificerad mening? Där vi erbjuds att marschera mot avgrunden med ett tandkrämsleende. Eller avsluta våra dagar med Caremas ”den goda dagen”. Där politik definieras som att ”locka väljare”. Till saken hör att inte heller de frågorna ställs. Talet om hur väljarna kan ”lockas” hör vi ständigt från media och partierna själva, det kanske tas som bevis på politikens ”ytlighet” men lämnas i övrigt att fortsätta utföra sitt performativa konstituerande av Väljaren, den Väljare som numera blivit så ”rörlig”. På vänsterkanten har frågorna inte funnit någon riktig plats utanför den dominerande dikotomin dagskrav-vision och dess handfallenhet inför att det inte blir så mycket av vare sig det ena eller andra. Det lättaste att förändra borde väl då ändå vara just detta. Att ersätta det odifferentierade paketet ekonomi-politik-ideologi med närmare undersökningar av delarna och deras inbördes samband, och därigenom återföra dem till en och samma motståndare som går att känna igen överallt. Att det som beskrivs med lösa metaforer som ytlighet, klimat eller högervindar är summan av interpellerande akter från identifierbara aktörer – här är det befogat att tala om aktörer – alla hårt arbetande på reproduktionen av produktionsförhållandena. Jag talar då inte om ”propaganda” i betydelsen deklarationer av vad som är sant och rätt eller av den egna förträffligheten utan just interpellationer, smickrande tal riktat till medborgare (fast det är medborgare de inte längre är) som redan har förstått att värdera det nya livet på marknaderna, som inte är bakåtsträvande osv. Metaforen träsk ovan syftade på en ideologisk effekt, inte en orsak, just en sådan effekt som skall övervinnas med benämningar av beståndsdelarna, källorna och funktionerna. Genom att ”visa hur bilderna uppstår” för att anknyta till det föregående inlägget, dvs utöka bilderna med deras produktion. En uppgift för vänstern är m a o att störa reproduktionen genom att börja tala om den i strikta termer – och inbjuda till samtal om den – och då använda det material som så rikligt erbjuds. Att se helheten genom delarna och omvänt. Att erkänna att avsubjektiveringen av homo economicus kräver egna ansträngningar men i direkt anslutning till konstitueringen av homo politicus. Jag menar då inte att det ur individen skall dras ut något som hon varit fylld av utan just detta att försvaga de ideologiska flödena genom att ägna dem explicit uppmärksamhet, att därmed också försvaga motsvarande subjektspositioner. Att först som sist finna sätten att artikulera ett mer kvalificerat detta är inte vad vi vill.
