För den som inte orkade till slutet av föregående inlägg (mina texter blir alltid längre än avsett) upprepar jag här YouTube-klippet med kommentar för att sedan presentera ett eget försök inom detta medium.
Videon anfördes alltså som ett sällsynt exempel på offensiv althussersk kritik, varmed jag menar försök att intervenera direkt i ideologiska akter (även om det kommer till ett antiklimax när McDonald’s ombeds använda sina resurser till positiv påverkan).
Jag uppmärksammade också reklaminslaget med dess speciella interpellationssätt, en interpellation i form av en förevisad interpellation. Huvudvridningen på tjejen på gungbrädan motsvarar Althussers välkända exempel med mannen på gatan som anropas av en polis. ”… the individual responds by turning around and in this simple movement of his body he is transformed into a subject” (Wikipedia). Men medan det senare är teorins kritiska demonstration av interpellationsakten är reklaminslaget en sådan: ”gör som flickan, lystra och bekänn dig som ett McDonald’s-subjekt, säg yes, this is our place”. Här finns en del att gräva i; det skamlösa maktutövandet i form av explicit förevisande av dess mekanism demonstrerar två saker: frånvaron av kvalificerad kritik och sårbarheten, den svaga länken. Den dag ideologikritiken blir utbredd praktik fungerar inte sådant.
Klippet inspirerade mig till att göra en videoversion av en tidigare kritik (Varför?). För undvikande av missförstånd skall sägas att de avslutande orden inte är en direkt appell. Videon exemplifierar vad ännu ej uppfunna kritiska interventioner kan framföra. Den som är bekant med eller enkelt tillgodogör sig de teoretiska avsnitten behöver inte dessa ord och för andra fungerar inte videon i befintligt skick. Allt jag skriver är riktat till presumtiva användare av de kritiska verktygen. Det handlar om förhållandet till och mötet med de andra människor som skall engageras i Politiken (striden kring de fundamentala villkoren i samhället), vilka komponenter som bygger de egna budskapen och i vilken mån dessa förmår objektivera hegemonin. Om politisk verksamhet inte rymmer kritik vänd mot hegemonin i dess omedelbara opererande är det denna som fortsätter regera och även prägla den egna verksamheten. När politiken inte ”når ut” och när svårigheterna i den externa kommunikationen inte uppfattas som hegemonins manifestationer, kompenseras detta med självförslutande intern ideologi som tvärtemot intentionerna förstärker bristerna, den interna karaktären och oförmågan att uppfatta hegemonin – i en neråtgående spiral. Mot detta kan ställas möjligheten att vända sig mot hegemonin och ta svårigheterna till grund för välriktat motstånd som i sin tur erbjuder meningsfull identifikation, Kritikerns igenkännande av sig själv som sådan. Kritik och självkritik är alltid sidor av samma mynt.
Reflexioner under skridskotur på Mälaren
Förr i tiden var kyrktornet det första man såg när man närmade sig en by. Som ropade ”this is our place”. Tornet på min orts kyrka förmår inte riktigt hävda sig i ett sådant sammanhang. I stället är det ett annat tecken som gör sig gällande, speciellt från sjösidan. Tänk på kvällen när skylten lyser! Den fundering som infinner sig är svår att uttrycka utan att det blir alltför banalt. Vem orkar höra på utläggningar om kommersialismen som den nya religionen (vilken bristande ork är ett av hegemonins verkningssätt). Blogghuvudet befinner sig väl i farozonen, fast jag tycker att grindtexten lyfter jämförelsen. Så oblygt kunde ideologin tala förr, och om moderna ideologier är lika effektiva fast på andra sätt är det något som kräver undersökning. För att återvända till skylten är den inte avsedd att framkalla heliga rysningar; den säger (i sin vuxna version) ”det finns inget heligt, vad som finns är vi och håll tillgodo”.
