Det lyckosammas materialism

I detta inlägg vill jag pröva hur den sene Althussers tankar om en ”aleatorisk materialism” kan sättas i samband med förra inläggets tema, frågan ”varför är även vänstern så ointresserad av att tala om de mekanismer genom vilka den makt man säger sig stå i opposition till förblir makten?” Varför reflekterar man inte mer (själv)kritiskt över förutsättningarna och de möjliga öppningarna för den egna politiken?

Jämsides med aleatory materialism (alea = tärning) talade Althusser om Philosophy of the Encounter, som också var titeln på (den engelska översättningen av) en samling texter utgiven efter hans död (se recension här). Det handlar om ett avvisande av alla föreställningar om singulära Ursprung och givna Mål, i såväl naturen som samhällena. Allt existerande har uppstått i ej förutbestämda möten, där tillfälligheter eller lyckliga omständigheter lett till att mötande element hakat i varandra, påverkat varandra, gett upphov till resonanser och nya kvaliteter med kraft att bestå (för kortare eller längre tid). Althusser återger från Epicuros en bild av atomer som faller parallellt genom tomrummet. Så uppstår en störning, en liten virvel, atomerna börjar kollidera och en värld uppstår. ”Something takes hold.” Förslag till lämpligt svenskt uttryck? Jag kommer provisoriskt att använda ”få fäste”, men det skall då uppmärksammas att ”fästet” har både en inre och en yttre sida. Element fäster vid varandra för att bilda något nytt, samtidigt som det nya får fäste som förändring av större sammanhang.

Detta är ingen ”teori” om att allt är ”slump”, det är överhuvudtaget ingen teori utan filosofi i althussersk mening, att abstrakt ringa in teman och utmejsla kategorier som markerar skiljelinjer gentemot ideologiska berättelser, t ex om att det bakom vår existens finns en djupare mening eller att en viss politisk väg garanterat leder någonstans. Skiljelinjer som det i den aktuella situationen är angeläget att dra och hitom vilka vetenskap och politisk analys kan bedrivas. Vad som uppövas är en känslighet för frågor om t ex kontingens/nödvändighet och en blick för själva uppkomsten av det nya.

Det existerande är det som en gång kommit till tillsammans med reproduktionsmekanismer. Som den genetiska koden eller hegemonin som en förening av ekonomiska, politiska och ideologiska apparater, för att ta två exempel från natur respektive samhälle. Ett sådant påstående är förenligt med olika undersökningar av faktisk tillkomst men oförenligt med det ”teoretiska” innehållet i berörd typ av berättelser (som fortsätter att berättas därför att de bidrar till att reproducera sammanhangen som de tillhör). Hitom skiljelinjen kan man mer förutsättningslöst reflektera över hur olika existenser för med sig olika slags mening. Sådana reflexioner bygger inte på filosofin, filosofin lär oss ingenting, men punkter där tanken visar sig gå skilda vägar (och detta bedöms få allvarliga konsekvenser) behöver markeras, och det är som ett sådant varningstecken, som en på förekommen anledning utplacerad påminnelseskylt som mötets filosofi kan tjäna. Underhållet av markeringen kan också i sig vara ett meningsskapande element.

Något som kan tyckas överensstämma med denna filosofi är en hållning som formellt är den raka motsatsen till föreställningar om den radikala rörelsen som förvaltare av ett givet Mål och därmed som innehavare av garantier, den att radikal politik handlar om att knyta ihop alla missgynnades strävanden, att alla olika identiteter utanför den härskande normen kan gå samman för att välta krämarsamhället över ända och sedan skapa en inte i förväg preciserad värld. Men här finns alla möjligheter att smyga tillbaka berättelserna, blott modifierade för att passa den postmoderna tiden. Mötets filosofi påminner därför om att möten i allmänhet inte leder till något bestående. Det nya uppstår bara när de mötande elementen passar för varandra och för den givna situationen, när de var och en bidrar med kvaliteter som i sin specifika sammansättning utgör en ny kvalitet, speciellt innefattande förmågan att bryta upp de rådande förhållanden som söker förhindra mötet.

Varför-frågan kan omformuleras till ”varför lever frågan om utvecklandet av ett brett och växande motstånd mot rådande strukturer ett så undanskymt liv?” Eller rättare sagt, varför uppträder den i så många former som är lika många sätt att frångå dess omedelbara innebörd? Varför har övergivandet av den klassiska problematiken med ”förtruppen” och ”massorna” utsträckts till alla explicita frågor om det omedelbara förhållandet mellan en rörelse och den stora majoritet som den önskade samhällsförändringen förutsätter som ett kollektivt subjekt? Frågor som: Vad är steget in i rörelsen (eller hur det kan beskrivas) för slags förändring för individen och vilken förändring hos rörelsen är samtidigt förutsatt? Vad förändras till vad? Några exempel:

1. I det föregående inlägget berörde jag en konstruktion i Vänsterpartiets program, hur uppräkningen av missförhållanden får gälla som angivelse av ”folkets kamp”. Här är berättelsen om avantgardet som leder folket på historiens redan givna väg (inledningsvis känd bara av avantgardet) ersatt av en ny berättelse där varje missförhållande i sig självt anger en väg (till sin negation) på vilken vägvisare är obehövliga men partiet en medvandrare, eventuellt en organisatör av den redan givna kampen. Partiets ansikte utåt är en fråga om marknadsföring – ”vänsterpartiet skall bli gladare” var en nyhet som tidigare presenterades. Det gäller att ”nå ut med politiken”, men även detta är en marknadsföringsfråga.

2. Jag läser igen Fronesis-numret från 2004 om Rörelse. Det behandlar framför allt den globala rättviserörelsen som en rörelse av rörelser och den genomgående frågan är ”hur uppnå enhet samtidigt som varje rörelse bevarar sin särart? ” Här är temat förhållandet mellan befintliga rörelser. Michael Löwy avslutar sitt bidrag med orden: ”Om vi kan samla de krafter över hela världen som drivs av ilska mot det existerande systemet, som gör uppror mot de mäktiga och hoppas att en annan värld är möjlig, har vi ingredienserna för en ny international – med eller utan siffra.” (Jämför med Vänsterpartiets program: ”Det är vänsterns stora utmaning att samla och organisera alla de människor som är övertygade om att en rättvis värld är både möjlig och nödvändig.”) Men var i analysen finns det stora flertal som inte drivs av uttalad ilska eller övertygelse utan att för den sakens skull vara tillfreds med rådande omständigheter? I ett citerat dokument från det sociala forumet i Genua påträffas meningen ”att arbeta för att medvetandegöra befolkningen med avseende på de frågor som arbetet i varje organisation lyfter fram som sina specifika aspekter”, men där stannar det. Man behöver inte tänka att ”alla måste vara med” för att reflektera över det egna förhållandet till alla dem som mot sina ”intressen” ändå bär upp det bestående.

3. Ett år efter den borgerliga alliansens tillträde deltog jag i en demonstration med anledning därav. Deltagarna var en brokig samling unga kommunister, anarkister, punkare och tunnelbaneplankare. Men det var inte som sådan man presenterade sig. Man sa inte från talarstolen ”Vi unga kommunister och tunnelbaneplankare som samlats här för att protestera mot den borgerliga politiken”, man talade i namn av alla utsatta för denna politik. Det kan kanske inte vara annorlunda i just ett sådant sammanhang. Och alla var inbjudna. Men i vilket sammanhang bemöter aktivisterna effektivt klyschan om att vara ung med hjärta och äldre med förstånd? Vilket innefattar att erkänna och reflektera över den verklighet (ifråga om aktivisters demografi) som klyschan kan stödja sig på.

Innan jag går vidare vill jag göra ett förtydligande. Den kritik jag i mina inlägg framför av vänsterkrafter och radikala försök syftar aldrig till att utgöra ”rättvisa” redogörelser eller utredningar. Citat jag anför upphävs säkert av andra passager i de citerade dokumenten, och tystnad i vissa situationer avlöses förmodligen av reflexion i andra. Kritiken handlar aldrig om att avfärda något. Den karikatyrmässighet jag ibland tillåter mig vill enbart fästa uppmärksamheten på hur brister (som kan ligga i objektiva omständigheter) tenderar att skapa sin egen dynamik, där kompensatoriska drag förstärks och stelnar i kontraproduktiv ideologi. Alltså på en risk, att det som får fäste är grupperingar som alla sina förtjänster till trots är upptagna av att hålla kvar sig själva på den aktuella nivån, därför att vissa inslag i deras praktik föreskriver detta. Att odlandet av den inre samhörigheten skymmer frågorna om vilken betydelse man kan ha i faktisk politik. Kritiken gäller beredskapen att reflektera över just sammansättning, vilka element som förenas till vad, vad det är som får fäste. Och vad denna fråga skulle kunna åstadkomma om den infördes, vad mer som skulle kunna få fäste om frågan om fästen fick fäste som aktiv självkritik.

Bloggens undertitel ”Althusser – Zizek tillämpade” vill inte säga mer än detta: Om det nu finns teori om ideologin, okänd för de flesta, som utgör något nytt, en relativt fredad zon där man kan tala om ideologin utan att det är denna som själv (på metanivå) ostörd för ordet, varför då inte också börja göra detta? (Jag vet inte om Zizek skulle godkänna talet om en ”fredad zon”; tron att man står utanför ideologin är för honom ideologi par excellence. Här avses förstås en plats för specifik ideologikritik.) Fråga vad det egentligen är ”den borgerliga ideologin” gör – som en intervention i dess faktiska processer. Och vad den egna ideologin har för karaktär bakom dess eget sätt att presentera sig. Vad jag föreslår som ideologikritik kan förstås framföras på andra sätt och med enklare terminologi. Men eftersom maktens ideologier är så systematiska i sina verkningssätt kan även kritiken behöva systematiseras och ges egna verktyg. Kanske kan den så utrustad bli en störande virvel bland andra.

Den nu nedlagda bloggen Desdichado har också intresserat sig för Vänsterpartiets program och kommenterade passagen:

De socialistiska och feministiska idétraditioner, som vänsterpartiet är en del av och för vidare, bygger på övertygelsen om alla människors lika värde. Det är idétraditioner som hyllar förnuft och kritiskt tänkande och utgår från en tilltro till alla människors skapande förmåga. De ser kvinnor och män som självständiga, tänkande individer, kapabla att skapa sig själva som människor i samverkan med andra.

Efter en diskussion om materialism kontra idealism avslutar Desdichado: ”Varje mening i stycket bärs upp av värdeuttryck med relativ betydelse, vilket gör att det hela låter bra, men inte betyder något. Hela stycket består av värdeflum och kan därför strykas.” Som inlägg i en programdebatt är detta fullständigt, men att avfärda flum som sådant missar dess funktion. Det är inte bara ”150 år av ständiga piskrapp från det idealistiska lägret” som åstadkommer detta flum; det har fått fäste därför att det, även om det inte betyder något utåt, faktiskt interpellerar vänsterpartister och är ett element i den vänsterpartistiska fortvaron. Jag kanske överdriver (den interna) betydelsen av några rader som en programförfattare fått i uppgift att snickra ihop, men de är ändå symtom på något.

Att vara aleatorisk materialist innebär alltså att utöver den allmänna materialistiska positionen vad gäller ”varat och medvetandet” aldrig släppa frågorna om motståndets artikulering. Att erkänna att även om motståndet kan bestämmas som anti-kapitalistiskt är det ingenting annat än sin omedelbara framträdelse, vad de för tillfället förenade elementen faktiskt betyder i den givna konjunkturen. Att söka påskynda en lyckosam förening av element till en expansiv rörelse (i ordets allmännaste mening). Med ”element” avses såväl grupperingar och organisationer som deras program, visioner, aktionsformer, teori, kritik (”att gripa in i de ideologiska flödena”), självkritik (att mota ut kontraproduktiv ideologi i den egna verksamheten), ideologi och kultur. En del element är gamla, andra som den kvalificerade ideologikritiken och den ideologiska bekräftelsen av densamma är nya, ytterligare andra kan vi inte förutse. Gamla värderingar och ideal, gammal teori, gammal radikalism och politisk tradition kanske, kanske inte är element i det nya. Ett element kan som sagt vara den störande frågan vad alla element sammantagna artikulerar.

Som bör ha framgått av detta och andra inlägg avses med ”kontraproduktiv ideologi” inte ideologi som råkat komma på kollisionskurs med egentliga strävanden. Den är en låsning som också är en lösning men på fel problem, den är gruppens sätt att existera under hegemonin, sättet att introducera känsla av grepp där grepp saknas, vilket tenderar att alstra alltmer krampaktiga grepp om det illusoriska greppet. Som tron på de självständiga individerna i deras självskapande. Eller sättet att uppfatta ”slaget om hegemonin” som en symmetrisk dragkamp mellan ”vänstern” och ”högern” (Vänstern och hegemonin). Eller mer allmänt odling av intern identitetsgivande ideologi som ser förändring som förverkligande av ett väntande Mål. Hållningen blir motsatsen till den aleatoriska filosofin, därför att den är det olyckliga utfallet av elementens möten, där det ytterst är hegemonin som bestämmer vad som får fäste. Detta därför anger en riktning i vilken svaren på varför-frågorna kan sökas. Vad gäller den radikala ideologin har den sin sammansättning, den behöver rymma visionära inslag men inte överordnade symboliseringarna av den förflyttning som artikuleringen utgör.

Den aleatoriska materialismen kan tjäna självkritiken som strävan att se när ”fel” saker får fäste. Samtidigt pekar den på de uppgifter som sådana olyckliga låsningar blockerar: att undersöka, skapa språk för och angripa allt som verkligen fått fäste, de komplexa konserverande förhållanden som förekommer alla förändringssträvanden. Att alltså inte bara kritisera olika missförhållanden utan även formerna för deras reproduktion. Att å andra sidan en lyckosam sammansättning av sådan praktisk kritik med sitt nya politiska språk, sina politiska och sociala strävanden samt ideologi som stannar vid att bekräfta denna den egna förflyttningen (anropande Kritiker), kan vara det som bryter upp rådande hegemoni.

Det kanske krävs en akut ekonomisk kris eller miljökris för att vända samhällsutvecklingen. Men inte heller krisen för med sig några garantier för den nya utvecklingen, inte ens om det finns en vänster som anser att nu är det dags för socialism. Vänstern kan aldrig vänta, för att vara beredd på en ny konjunktur måste den alltid fråga sig var den befinner sig i den aktuella. Själva frågan kanske, kanske inte, är ett element som kan ändra de andra elementens riktning.

Annonser
Det här inlägget postades i Kritik och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Det lyckosammas materialism

  1. krigstid skriver:

    Tack för en bra text och en mycket intressant blogg! Har du läst Mikko Lahtinens bok om Althusser och Machiavelli (”Politics and Philosophy”)?

  2. ideologikritik skriver:

    Tack! Nej, den har jag inte läst. Jag hittade utdrag på Google books som jag ska titta på. Jag hittade också krigstid.wordpress.com som inte uppdaterats på ett tag, är det din? Har du någon annan?

    • krigstid skriver:

      Det… eh… var jag, för typ några år sedan, innan jag började läsa Fredric Jameson, Lukács och Hegel på allvar och blev mer av en dogmatisk rationalist och mindre av en romantiker. Jobbar på att utveckla dessa insikter till något värt att publicera, men vi får se i vilken form det kan bli. Har en proto-kader som jag jobbar med.

      Hur som helst så har jag inte läst Lahtinens bok rakt igenom än, men man kan åtminstone säga att den tycks resa verkliga frågor om/kring/ur Althussers projekt, både i relation till marxismen och den politiska filosofins tradition.

  3. ideologikritik skriver:

    Jag har läst igenom det 50-tal sidor som fanns med i Googles förhandsvisning. Lite för abstrakt för min smak, men jag tycker det är fint när någon anstränger sig att ta Althusser på allvar och inte bara på de schablonmässiga sätten (som kan vara avvisande eller neutrala).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s