Liberalismer?

Två inlägg i Dagens Nyheter med en veckas mellanrum: Niklas Ekdal svarar på ledarplats Nina Björk m fl under rubriken Skyll inte [klimatförändringen] på friheten (4.3). Folkpartiets partisekreterare skriver ett debattinlägg om centerpartiets påstådda nyliberalism – ställd mot den egna socialliberalismen (12.3). Tidningen ser sig föranledd att bifoga en förklarande faktaruta:

Nyliberalism kallas en politisk och ekonomisk åskådning som utgår från den klassiska liberalismens tankar om det ekonomiska och sociala livets utveckling utan statsingripanden. … Socialliberalism kallas en åsiktsyttring inom liberalismen som starkare betonar det allmännas ansvar för de svagaste…

Ekdal talar om ”stor förvirring” i miljödebatten, men hur står det till med hans eget inlägg? Björk (söndagskolumnen 25.2) sägs ”åkalla något högre än människan”, en hållning ”lika läskig som klimatförändringarna” och i linje med vad som historiskt varit regel: ”förtryck med hänvisning till ett mystiskt, överordnat värde: Solen, Herren, Kungen, Fosterlandet, Ledaren, Folket”. Detta när hon säger det knappast mystiska att ”det finns en gräns för människan” gentemot naturen och talar om det bokstavligen jordbundna, att människor inte är ”oberoende av sina materiella omständigheter eller sina medmänniskor”. Och om hur svåra de insikterna är för dem som gör Individen och hennes konsumtion till gud (ej med i Ekdals lista). Björks kritik går bl a ut på att liberalismen som tankesystem fokuserar individen och hennes formella friheter på ett sätt som förekommer mycket av reflexionen kring de objektiva beroendena eller de identiteter som produceras i ett genomkommersialiserat samhälle. Eller kring frågan om friheten att sälja sin arbetskraft till den som äger produktionsmedel verkligen är en obetingad frihet för den som själv inget äger men ändå måste äta.

Den rätt infernaliska rubriken Skyll inte på friheten kanske inte valdes av Ekdal själv, men det har mindre betydelse i sammanhanget. Hans artikel vill handla om klok politik – i namn av liberalismen och friheten. Visst har den poänger men inordnar sig inte desto mindre i liberalismens ideologiska apparat och dess uppförande av en teater, just med funktionen att flytta uppmärksamheten, men inte bara med de manifesta utsagorna (”liberalismens tankar”) utan i själva det permanenta, monotona och överallt pågående uppförandet, gestaltandet av varje fråga som ett Frihetens drama, framförandet av det symboliska tal som  skall  vara förbundet med existensen i det existerande. Med andra ord upprätthållandet av liberal/kapitalistisk hegemoni.

Vi har här att göra med en sådan dunkel makt som Zizek talar om och vars irrationella och under det medvetna verkande attraktion ingår i ett komplext spel med de explicita budskapen och utgör grunden för deras effekter. Till vilka effekter hör den självklarhet med vilken man kan tala om liberalismen (uppvisande vissa variationer) i bestämd form och presentera en metaideologi om åskådningar (”kärnan i en politik är en åskådning, politiska motsättningar är motsättningar mellan dessa åskådningar, tanketraditioner osv”) som en ruta betitlad Bakgrund. Eller den fullständiga skamlösheten i att framställa ”liberalismen” som den orättvist anklagade för t ex klimatförändringarna (när kritiken gäller förhållningssätt inför problem och inte gör anspråk på att helt utreda problemen ifråga, men där en del identifieras som föreningen av ohämmad produktion/konsumtion på kapitalets villkor och viss ideologisk bekräftelse) och som den kraft som inte har svar på allt men ändå på mycket, när de exemplifierade svaren är sådant som på inget sätt kan tillskrivas någon viss ism (”teknikutveckling, klokare konsumtion, demokratiska regleringar och internationella avtal”).

Mot den bakgrunden framträder Ekdals ”förvirring” i ett annat ljus. För en socialist kan det vara plågsamt att se hur exempelvis DN:s ideologer inte sällan har rätt i sak när de i en ständigt pågående kampanj nagelfar den bristande precisionen i motsidans argument. Men den nykterhet som så belåtet uppvisas tjänar mest till att överföra legitimitet och sken av självklarhet till det inte alls självklara. Och att möjliggöra ett fortsatt idisslande av de ideologiska kategorierna (Människan och hennes Frihet), som får en övertalande karaktär inte genom skärpan i analysen utan i själva över-talandet, makten att fylla de offentliga rummen med det rituella mässandet av kategorierna ifråga. Med dem anropas individerna och placeras i Frihetens symboliska position, varifrån de faktiska begränsade friheterna framstår som friheten rätt och slätt.

”Liberalismen” är något komplext: politik dikterad av/under produktionssättet och rådande maktförhållanden (avreglering, låga skatter osv), ideologi som identifiering med sådan politik och som sättet att leva utövandet/tjänandet av makten, innefattande kommunicerandet av myter om individen och friheten; politik som gentemot annan politik faktiskt representerar vissa ideal, ideologi som kommunicerandet av dessa ideal, motsättningar mellan olika liberalismer som speglar verkliga politiska skillnader men också förstärker idealismen om ismernas primat. Det är detta komplexa som döljs i talet om ”den liberala åskådningen” och dess varianter, ”vår liberala ideologi” osv, vilket tal (praktiken att framföra eller lystra till detta tal) är den egentliga ideologin. Och det är detta tals realitet och effekter kritiken bör uppmärksamma efter det att myterna innehållsmässigt avkodats. Inte heller liberalen lär påstå att människor är oberoende av sina materiella omständigheter eller att den enda grunden för politiska motsättningar är politikers ”tankar”. Inte desto mindre är frihetsideologin och åskådningstalet en frihet att välja vad man vill tala om och att när så önskas för såväl egen som andras del fjärma de verkliga motsättningar som reflexionen annars rör om i. Ekdal upprepar genom sin artikel frågan om alternativen till ”den liberala demokratin”, ”hur ser socialismens lösningar ut?”. Det är en fråga som ställs inifrån den liberala ideologin, inte som en politisk fråga om förutsättningarna för en klokare konsumtion och demokratiska regleringar.

Annonser
Det här inlägget postades i Kritik och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s