Noterat

Här samlas kortare reflexioner mestadels föranledda av vad som kan läsas i media. Jag kommer som vanligt att ha ett speciellt öga till vår största morgontidning, den ”oberoende liberala”.

 

                                        19 februari                                       

I en DN-artikel Vi är inte rädda för folket” presenteras Göran Therborn, Daniel Suhonen och forskningsprojektet ”Klass i Sverige”. Termen populism lyfts fram på ett kanske oväntat sätt.

– Mediekåren är extremt dominerad av storstädernas medelklass, och de förstår inte vad klass är. Arbetarklassen är osynliggjord i media. Men om Löfvén skulle prata mer om klass så skulle media återge det, säger Daniel Suhonen.

Närmandet till arbetarklassen består inte bara i förståelsen utan även i tilltalet, och båda uppmanar därför vänstern att bli mer populistisk.

– Arbetarrörelsens historia, från Mose bergspredikan och slavupproren till August Palm, har alltid handlat om att rikta den rättmätiga vreden uppåt, mot herrarna som styr. Om socialdemokratin ska vakna till liv igen så måste den tydligt säga: ”Vi är till för vanliga människor och dem kommer vi aldrig att svika. Och om överheten, som den höger som ville stoppa rösträtten eller dagens välfärdskapital, står i vägen så tar vi konflikten.” Det är dags att peka ut en motståndare så att politiken blir tydlig igen.

– Populism är det existerande systemets skällsord mot dess kritiker. Vänsterpolitik måste ifrågasätta det rådande klassamhället, och då är det naturligt att den liberala salongsopinionen kallar oss populister. Det är vi stolta över. Vi är nämligen inte rädda för folket.

Det finns mycket att säga om detta. Till att börja med hur populistiska de låter i sättet att beskriva de sanningar som all populism har något ben i. Vi ser även det tema som jag tog upp i inlägget Vänstern och hegemonin, konstruktionen av en symmetrisk dragkamp mellan ”vänstern” och ”högern”, där ”hegemonin” består i att ”högern” genom piggare initiativ skaffat sig övertag. Ett tema som jag anser mest går ut på att i brist på bättre skapa en egen vänsteridentitet med ”högern” som motbild.

Vänstern mot högern och folket mot herrarna. Verkligheten är en konflikt mellan väldefinierade sidor, bestående av subjekten ifråga, vilken konflikt tämligen oförmedlat framträder som politisk kamp och som kampens resultat: folkets seger över herrarna. Arbetarklassen som beståndsdel av det kapitalistiska produktionssättet och den kämpande arbetarrörelsen är samma sak. Folket/klassen är berett att tilltalas som sådant. Ja, detta är populism, men i en sådan kvalificerad mening som är osynlig från fenomenets insida där utövarna befinner sig.

”Herrarna som styr”, ”överheten” och ”liberal salongsopinion” finns förstås. Liksom vänstern och högern. Men var i detta finns det kapitalistiska produktionssättet med sina immanenta, styrande villkor? Pengarnas eget herravälde. Och hegemonin som föreningen av den ekonomiska styrningen och dess reproduktionsformer, inte minst den ideologiska apparatur som fyller upp varje vrå av samhället. Problemet är inte bara att socialdemokratin glömt de vanliga människorna utan att de sitter fast i ett system där allt förutsätter att hjulen snurrar på det kapitalistiska sättet. Att de intagit positioner i vilka de bidrar till att naturalisera systemet.

När delar av ”folket” låter sig interpelleras som sådant är det inte inom en front mot kapitalet utan tvärtom som flykt från Politiken – artikulering av de fundamentala konflikterna i produktionssättet – till förskjutna motsättningar mellan Folket och föreningen av invandrare och ”etablissemang”, innefattande vänstern. Vilken högerpopulism som ideologisk kanalisering av missnöje kompletterar den dominerande liberala ideologin inom bevarandet av status quo. Det ideologiska ligger i detta att interpelleras som tillhörig Folket/Nationen gentemot fiendefigurerna i ideologins vanliga cirkelrörelse, där handlingarna inte går utöver att befästa den position som genererar dem. Samtidigt som hatpraktikerna ifråga fungerar som subjektiv utlevelse. Detta diskuterade jag i Om populismen. Att missnöje utgående från de verkliga konflikterna inte verkar mobiliserande sammanhänger med att det samtidigt handlar om de ”reella existensvillkoren”. ”Arbetsgivarna” är givare av försörjningsmöjligheterna, allt förutsätter faktiskt att hjulen snurrar på det kapitalistiska sättet och konsumismen är ideologisk och praktisk realitet. Därför är de som objektivt är de underordnade, arbetarklassen, inte ett kollektivt subjekt redo att resa sig ur underordningen, till att börja med att svara på vänsterns tilltal.

Som jag genomgående hävdar på bloggen måste mothegemoniska strävanden innefatta utvecklingen av ett kvalificerat politiskt språk, inte för att ”upplysa” så mycket som att möjliggöra människors permanenta kommunikation kring de förhållanden som de lever under, ekonomiska och ideologiska. Vad gäller upplysning är det i första hand vänstern som måste upplysa sig själv. T ex om populismen. Den måste reflektera mer över hur ”närmande till arbetarklassen” och ”tilltalet” kan te sig.

”Folket” är inte redo att bryta pengarnas herravälde och knappast en färdig kategori för det politiska problemet att ”artikulera de fundamentala konflikterna”. Att uppehålla sig vid att tilltala detta noga räknat icke-existerande subjekt är att bortse från Politikens alla problem och frågorna om emergensen av ny kritik, ny rörelse, ny subjektivitet och nya livsformer. Det är intern ideologi för den vänster som inte lyckats formera sig själv som vänster i någon mer kvalificerad mening.

När nu högerpopulismen är så utbredd som komplement till liberal ideologi i bevarandet av status quo, måste vänstern för egen del begreppsliggöra och förstå det fenomenet. Liksom ideologin i stort. Så att den inte tror att den kan konkurrera ut högerpopulism med vänsterdito.

Tillägg 21.2
Intervju med Jonas Sjöstedt: ”Jag är inte så rädd för begreppet populist om det innebär att man säger populära saker som förändrar samhället till det bättre.” Det verkar som att det finns en bit kvar till ett kvalificerat politiskt språk.


                                        23 januari                                        

Många klagar över svagt ledarskap i svensk sjukvård, men när en ledningsgrupp utifrån en starkt patientcentrerad framtidsvision initierar ett banbrytande förbättringsarbete är det bara kritikerna som ges utrymme.
DN Debatt ”Vetenskaplig evidens stödjer Nya Karolinskas arbetssätt”

Läsaren förutsätts bekant med konsultföretaget Boston Consulting Group som fick Karolinska universitetssjukhuset som kassako. Hur en av konsulterna blev ”produktionsdirektör” på sjukhuset (ingångslön 130 000 kr/månad) och kunde se till att BCG vann upphandlingen, trots att de var dyrast, för att sedan godkänna företagets fakturor (som saknade underlag). Vilket föranlett viss kritik. Vad gör då företag som kritiseras, som i DN:s granskning? De skaffar sig utrymme på DN ”Debatt”. När man läser sådana aktstycken slås man av minst två saker. Det ena är språksmidet, hur mycket möda som läggs på att hitta pr-formuleringar som slår undan kritiken. Det andra, och tacknämliga, är hur osofistikerat smidet ändå är. ”Patientcentrerad framtidsvision” och ”banbrytande förbättringsarbete”? À 700 000 kr per konsult och månad. ”Patienten/(friskole)eleven/kunden/hunden i centrum” betyder vanligen vinsten i centrum. Det har dessutom framkommit hur BCG när de väl fått in sina fötter åsidosatte ledarskapet och kört sitt eget race för att avsätta sin produkt, på tvärs mot det egentliga uppdraget men inbringande en kvarts miljard.

”Patientcentrerad framtidsvision”? Floskel? Pr-språk som i sin tomhet inte är något att bry sig om? Eller är tvärtom tomheten något att ta tag i, utöver mer substantiell kritik?

Det handlar inte bara om att de talar i egen sak (snarare än i patientens). Att få tomt pr-språk att framstå som ”debatt” är en symbolisk representation av pengars överordning över liv och samhälle. Både ifråga om vad orden tjänar och när ordens tomhet men fysiska utrymme ställs mot de behov som det i grunden handlar om. Det är motsättningen kondenserad i textens språk.

Medan de olika turerna i affären kan vara svåra att följa och de ansvariga hela tiden kan komma med bortförklaringar är en sådan här artikel ett aktstycke, svart på vitt, som självt med sin ickekommunikativa karaktär drar den synliga skiljelinje bortom vilken företaget verkar. Skiljelinjen mellan samhällelighet och inriktning på enskild vinst. Mellan debatt i sak och pengadrivet förekommande av debatt. För en vänster som verkar för ett gott samhälle med betoning på samhälle borde det vara angeläget att uppöva och sprida förmågan att göra sådana avläsningar och använda dem politiskt. Med avläsning menar jag alltså inte att förstå det i sammanhanget uppenbara men kanske cyniskt eller uppgivet betraktade, utan att låta nämnd konflikt och skiljelinje lysa i de uttalade icke-orden och i samband med den Politik som de förekommer och förnekar. Att känna sig träffad av dem som tar ens (skatte)pengar och talar med den språkliga ekvivalenten till pengarnas kombination av tomhet och makt. Den som uttrycker sig så är inte den som skall ha inflytande över något i samhället väsentligt.

                                                               4 juli                                                 

Med anledning av tioårsjubilerande rutbidraget gör Nina Björk några reflexioner över samhällsutvecklingen: När Sverige la ut livet på entreprenad. När traditionella industrijobb exporteras eller ersätts med robotar måste pengar tjänas och vinster göras på andra sätt. Som när skola, vård och omsorg privatiseras för att överföra skattepengar till ägarna. Eller när nu nya aktörer framträder för att städa människors hem, tvätta och leverera mat till dörren. Också med skattepengar inblandade. Björk påpekar att ”så snart ett problem identifierats under de senaste decennierna … så har ju också ett nio bokstäver långt svar formulerats: m-a-r-k-n-a-d-e-n”. Hon skriver dels om de olika villkoren för köpare och utförare av tjänsterna men också om vad som händer med livet när det utan hejd flyttas ut på dessa marknader.

Naturligtvis får hon ”liberala debattörer” och ledarskribenter på sig. Hon har själv svarat mycket bra och jag tänker inte diskutera rut specifikt, bara upprepa ett av mina vanliga teman: vad som egentligen pågår i dessa ”debatter” – det här refererade har i DN rubriken Debatt, att resonemang aldrig möts med resonemang utan bara med tal inifrån den kritiserade maskinen, och att detta ”fungerar”.

De ”liberala debattörerna” är i allmänhet sluggertyper som tar till vilka argument som helst för nedgöra vemhelst som framstår som ”vänster”. Fredrik Segerfeltdt menar t ex att Björk är auktoritär som lägger sig i andras vandel. DN:s Lisa Magnusson tar fram moralism-kortet samt det verkligt låga knepet att vänstern skulle förakta dem som utför kritiserade tjänster. Detta har brukats förut på samma ledarsida; när skandalföretagen inom omsorgen var på tapeten framställdes kritiken av dem (och den föregående privatiseringen) som ett angrepp på företagens anställda.

Lever man i den liberala ideologi enligt vilken det fundamentalt bara existerar individer, marknader (formade utifrån individernas behov och önskningar) och störningar i form av stat och politiker, är naturligtvis varje försök till diskussion om samhälle, ekonomiska strukturer och makt något som överhuvudtaget inte kan uppfattas, det tillhör en dimension som man inte har tillgång till. All kritik uppfattas som angrepp på Individens Frihet, som moralism osv. Allt förs ned på individnivå, dvs den enda nivå som får uppfattas.

Detta påtalar Björk, åtminstone till hälften, när hon säger ”Felet är när människor inte ser det här utan tror att nu bestämmer ingen och att all kritik mot det rådande därför är ett försök att inrätta en makt i ett annars maktlöst samhälle”.

Men denna ideologi är också vad som oupphörligt och aktivt framställs, t ex på liberala ledarsidor. Man talar till läsare som är denna världs subjekt och skall så förbli. Man bidrar aktivt till att performativt skapa dessa subjekt. Subjekt som ”tror” och som ser sig angripna av ”vänstern” och kulturmarxister. Men det är inte tron som talar, det är maskinen själv. Till de strukturella villkor som kritiken gäller, och som liberalen inte kan uppfatta, hör att hen talar som hen gör.

Magnusson påstår att ”vänstern och högern utgår från olika ideologier”. Nej, ingen utgår från ideologi. Vänstern och högern förhåller sig olika till det rådande produktionssättet, de redan givna produktions- och maktförhållanden som ingalunda är grundade i ”ideologi”. Men som till delar reproduceras genom ideologi. När Magnusson praktiserar ideologi är det inom en sådan ideologisk apparat, ägnad att skapa och underhålla systemets subjektiviteter, vilket ligger utanför vad som kan uppfattas inom ideologin ifråga.

Dessa saker hade Björk kunnat påtala tydligare. Det behövs kritik inte bara av det ekonomiska systemet utan även av dess ideologiska sätt att reproducera sig, bl a genom strategier för att upprätthålla icke-reflekterande subjektivitet. Det här är samma resonemang som jag förde i mitt senaste inlägg Om kapitalismens frihet 3. Det efterlysta är alltså kritik som skapar det ”utanför hegemonin” från vilket hegemonin blir synlig. Bl a genom att påvisa och benämna vad ideologin gör.

                                                 21 mars                                  

Jonas Sjöstedt och Annie Lööf är på debatturné.

– Debatterna blir väldigt ideologiska och det blir tydliga politiska konflikter. … Våra debatter blir mycket friskare och tydligare ideologiskt och det märks att folk uppskattar det, säger Jonas Sjöstedt.

– Syftet är inte att vi ska komma överens och kompromissa, syftet är att visa på ideologiska skillnader. Det blir mest ideologisk spänst med Jonas Sjöstedt. Att stå och tycka nästan likadant hade inte gjort att vi fått fullsatta lokaler, säger Annie Lööf.

Vi har båda identifierat varandra som personer med ett schyst förhållningssätt till varandra men att vi också vågar ha tuffa ideologiska debatter.

Några påpekanden från denna bloggs althusserska utgångspunkter:

Det finns inget sådant som ”ideologisk debatt”. Ideologier debatterar inte, de talar till sina subjekt för att utvinna bekräftelser. Vad vi bevittnar är en gemensam metaideologisk praktik. Där talas i namn av olika ”ideologier”, som om samhällen var grundade i vinnande idéer om hur de bör vara inrättade. Som om ”debatterna” tillhörde denna samhällsdanande tävling mellan ”ismer”. Metaideologin maskerar vad de egentliga ideologierna (inklusive den själv) gör.

Kapitalismen är inte grundad i en ”ideologi”. Den är ett ekonomiskt system tillkommet genom en rad faktorers historiska sammangåenden. Däremot är den förenad med en ideologisk apparatur som verkar för dess reproduktion. Ideologin ifråga talar till de i systemet inneslutna subjekten för att framkalla olika bekräftelser på denna deras inneslutning, men i positiva termer av ”frihet” osv. När Centerpartiet säger på sin hemsida ”Vi tror på människors egen förmåga att bestämma över sitt liv”, är det ideologi som talar till ”människor” som uppfattar att deras livsvillkor ligger i deras egna val, underförstått avskilt från såväl kollektivt agerande som strukturella villkor. De borgerliga partiernas politik för företagens frihet förenas alltid med ideologi som bara talar om och till ”människorna”. ”Människan är utgångspunkten för nya Moderaternas politik.” (Ur moderaternas partiprogram.)

Inte heller övervinnande av kapitalismen utgår från ideologi. Det är politik som artikulerar de fundamentala konflikterna och sekundärt förenas med nya ideologiers framväxt.

Att inte göra dessa distinktioner mellan ekonomi, politik och ideologi, att tvärtom säga att motsättningarna är ideologiska, är som sagt att praktisera en gemensam metaideologi, i vilken t ex ”socialister” och ”liberaler” kan spegla sig själva som sådana inom det bestående. Man kan tycka att det bara är en fråga om ord. Att byter man ”ideologisk” mot ”politisk” så är allt bra. Men metaideologin kvarstår som uteslutning av ideologikritiken, övervinnandet av de faktiska ideologier som binder människor vid de kapitalistiska förhållandena. Försök att skapa politiskt engagemang möter alltid de redan dominerande subjektivitetsformerna, och att utan hänsyn till detta hålla upp plakat med de egna slagorden bekräftar bara rådande maktförhållanden. Politiken som intervenerar i de kapitalistiska förhållandena måste även intervenera i reproduktionens ideologier – de som talar till arbetstagare, kunder, konsumenter och väljare, alla fria att bestämma över sina liv – och slutligen förenas med egen ideologi som talar till Kritiker av såväl det ena som det andra. Till att börja med behövs förstås ett strikt språk för denna problematik.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s