Konkurrensutsatt medmänsklighet

Hela denna bilaga är en annons från Vårdplats Sverige står det på den extra tidningen. På 20 sidor berättar leende människor hur fint det är med privat vård. Offentlig vård har inte monopol på medmänsklighet är rubriken på socialminister Göran Hägglunds bidrag. Det upprepas visserligen gång på gång att det inte spelar någon roll vem som ”ger” vården bara den håller hög kvalitet, ges i tid och efter behov. Men visst vill vi väl kunna välja…

Den omedelbara orsaken till sådana reklamprodukters tillkomst torde vara att flertalet människor faktiskt inte är så intresserade av den sortens valfrihet. De vill hellre vara medborgare i ett samhälle som kollektivt organiserar och garanterar välfärden än – även på detta område – kunder på en marknad. Och för kapitalet spelar distinktionen privat/offentligt roll. Därför måste det till en attitydförändring.

Så ser reklambyråns uppdrag ut. Nu tror väl ingen att de glättade budskapen och de många honnörsorden omedelbart har sådan effekt. Inte ens hos dem som eventuellt läser i tidningen. Men det är också ett misstag att tänka att det enbart är fråga om tålmodig innötning. Att vi genom att tillräckligt många gånger höra argumenten om konkurrens som upphov till effektivitet och kvalitet, om valfrihetens egenvärde osv, börjar tro på dem. I den mån tro uppstår, integrerad med misstro, är det som ideologiska effekter som inte alls utgår från argument.

En kritik i sak (en politisk kritik) siktar här in sig på i vilken utsträckning privatiseringens påstådda fördelar verkligen är fördelar och vilka tendenser som kan urskiljas. Vilka följderna blir när dessutom fenomen som New Public Management tillkommer. Se t ex denna artikel av Göran Rosenberg (som här får lite revansch för den kritik jag tidigare utsatt honom för). Slutklämmen lyder:

Jag är inte emot valfrihet. Jag är bara för klarspråk om valfrihetens villkor. Och om konsekvenserna för den offentligfinansierade sjukvården av en valfrihet som i sin retorik driver upp de individuella förväntningarna och i sin praktik undergräver den offentliga förmågan att finansiera dem. Att det är en retorik och en praktik som tillsammans banar vägen för en ökad privat finansiering av sjukvården i Sverige förefaller uppenbart.

Vad som skall diskuteras här är enbart ideologins roll i sammanhanget och hur den förekommer de politiska frågorna. Inläggets primära syfte är inte att döma ut viss vård utan att diskutera hur redan genomförda nedmonteringar av samhället, även förstås vad som hänt med skolan, järnvägarna osv, åtföljs av ideologi som gör det allt svårare att alls föreställa sig ett samhälle i kvalificerad mening. Hur tomrummet efter Politiken fylls med denna ideologi.

Inledningsvis kan vi konstatera att utelämnandet av frågor som om verkligen vårdbehov och ”vårdgivarnas” intressen sammanfaller, om det är effektivt att ha konkurrens där såväl behov som medel ofta är entydiga, detta i förening med väljandets påtvingade praktik, är en demonstration av maktens arrogans i form av dess frånvaro (självförnekelse). Camillas hemtjänst, ”med hjärtat på rätt ställe”, verkar inte så farlig. Med makten avses här de olika ”aktörernas” samlade makt över samhällsutvecklingen, politiken och skattepengarna. Arrogansen framträder också som vissa konstanta element i retoriken. När borgerliga politiker försvarar systemskiftet där politisk resursallokering inom det offentliga ersätts av system med avtal som styr penningflödena till privata intressenter vars intressen ligger just i dessa flöden och som hellre skapar lönsam efterfrågan än utgår från behov, när alltså pengar på ett helt annat sätt blir det primära, då talas i retoriken inte alls om pengar men desto mer om Människorna och deras Val. Här förmedlas de privata intressenas egen pr, rent reklamspråk som inte handlar om argument (sanna eller falska), inte om att deklarera egna bevekelsegrunder, utan om att liksom när det gäller konsumtionsvaror på bakvägar skapa irrationella band mellan konsument och produkt. Kommersialiseringen av samhället försvaras på politisk nivå med samma språkliga instru­mentalitet som är kommersialismens interna arbetsmetod och detta även på områden som vård och skola. Samtidigt som den kapitalistiska maskinen expanderar och inkorporerar nya områden växer reklamapparaten ut genom maskinens yta för att diktera vad man skall tala om och vad man inte skall tala om. Allt är absurt men refererar samtidigt till en genomförd ordning och outsagt till samhällets erodering som samhälle. En absurditet liknande den jag pekat på i valrörelsernas praktiker och som framkallar misstro men mest cynism och uppgivenhet inför Utvecklingen.

Några fler exempel. Ett modest S-förslag om vinster i välfärden fick samme Hägglund att skriva en ”debattartikel” i DN (1.11.12):

Detta är den verkliga nådastöten mot människors valfrihet och vardagsmakt. Det innebär att politiker återtar den enskilda människans möjlighet att välja vård eller skola.

I Hägglunds korta text finner man orden välja/valfrihet 18 gånger. ”Makt” förekommer fem gånger, ingen gång avseende kapitalets makt utan i fyra av fallen den ”vardagsmakt” som valfriheten sägs medföra. På ett ställe nämns ”makthavare” syftande på politikerna före ändringen av ”maktfördelningen”. Motsättningarna står på vanligt populistiskt manér mellan ”de enskilda människorna” och dessa politiker. Politikerna erkänner att de kämpar för att bli valda så att de kan avskaffa det politiska, men detta sägs på ett rövarspråk (bokstavligen) där kapitalet och dess makt får heta ”den enskilda människan” och hennes ”vardagsmakt”. Det är den verkliga makten som talar, men genom ett ombud, en politiker som lyckas med konststycket att i talet avskaffa sig själv, använda sig av reklamspråk med i absurdum upprepande av mästarsignifikanten valfrihet, och få detta klassificerat som ”debatt”. DN:s ”debatt”-utrymmen upplåts annars frekvent åt pr-produkter direkt från ”näringslivet”, så som presentationer av fejkade ”undersökningar” av hur ”opinionen” föredrar privata lösningar på det ena eller andra. Eller åtminstone möjligheten att få välja. Och på ledarsidorna förklaras att det var medborgarnas önskan om valfrihet som drev från privatiseringarna. Tillsammans med hånfulla avfärdanden av de bakåtsträvande och ”programmatiska motståndarna” till ”valfrihetsreformerna”.

Men det egentliga bedrägeriet är att även vad som framträder som argumentering och uppmaning till val av valfrihet (att välkomna kapitalet på en utökad Marknad) redan före prövningen av argumenten är skenets motsats, inte presentation av och reflexion över politiska alternativ utan ideologi i ideologikritisk mening. Talet om privatiseringens fördelar är tal till individer i ett redan privatiserat samhälle – från en avsändare som gör sig osynlig i detta tal men som finns i talflödets själva permanens. Att mottagarna förstår att talet om t ex ”medmänsklighet” har som uppgift att försköna kapitalets expansion gör dem inte immuna mot det inbäddade talet till, interpellationerna av de Kunder som de redan är, speciellt som Utvecklingen tycks obeveklig. Och mer konkret: När någon behöver vård, och den erbjudna vården är privat, är tituleringen Kund adekvat, samtidigt som den kastar av sig all särprägel, alla politiska frågor. I det fortlöpande tilltalet, i broschyrer ”Till dig som kund”, i hånet mot de ”bakåtsträvande”, formas en implicit myt om vardagsmakt, om vad det innebär att vara människa i ett fritt och förnuftigt inrättat samhälle, en myt som emellertid är verksam endast genom interpellationerna som sådana, ideologins tryck mot individen att erkänna sig som t ex Kund.

Attendo Care önskar alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!
Vi vill också tacka dig som kund för det gångna året
Varmt välkommen till Attendo Care – ditt val av hemtjänst

Bortsett från profiteringen på julhögtiden är detta formellt en vanlig annons som uppmanar hemtjänstbehövande att välja Attendo Care framför andra vårdbolag (!) liksom de bör dricka Coca Cola i stället för andra drycker för att få the real thing. Som i annan reklam finns en ideologisk nivå med interpellation av Konsumenten/Kunden. I uttrycket ditt val kondenseras denna dubbeltydighet, där den ena syftningen är det faktiska val som annonsen kan meddela att läsaren redan gjort. Men där finns också en annan betydelse som dessutom visar att mer står på spel än vid annan konsumtion. Ditt val är då ett givet attribut och en förmåga som måste utövas. Men givet av vad eller vem? Din kropp är given av naturen, ditt språk av samhälle och kultur, hur uppstod ditt val? Genom kapitalets expansion som öppnat nya marknader? Genom politik som brutit upp ett föråldrat förmyndarsamhälle och samlat en majoritet röster i riksdagsval? I den ideologiska konsolideringen av den nya ordningen avlägsnas sådana frågor och bestäms retroaktivt att du äger och måste använda ditt val liksom din kropp, ditt språk osv. Men till skillnad från kroppen och språket är ditt val något som i det givna sammanhanget inte medger reflexion. Ditt val är en ideologisk kategori som saknar substans utanför själva interpellationsakten. Dess funktion har en bas i de faktiska valbeteendena och kundvalssystemet i stort men består endast i att få individen att lystra och bekänna sig som adressat. I centrum av interpellationen finns en loop som annars är mest påtaglig i religiös praktik. När individen tillskrivs attribut (kundskapet och ditt val) och på ett eller annat sätt svarar ”ja, det är jag”, kan det fortsatta tilltalet ta fasta på detta, ”du som är (bekänner dig som) X”. Du som inte är bakåtsträvande. Samtidigt som denna performativitet förnyas och stärks. Eftersom du är Kund och har ditt val är det ju tur att Attendo Care finns som en valmöjlighet. Omkastningen är fullbordad. I den följande kommunikationen sitter kategorin i högsätet och befäster genom självreferens – talet om valfrihetens egenvärde – konstitueringen av det privatiserade vårdsubjektet. Ideologin avlägsnar således genom sina interna mekanismer både de politiska frågorna och den egentliga karaktären hos den egna konstituerande praktiken, det förhållandet att det är någon mer än Attendo Care som talar till ”dig som kund”, på andra grunder och med andra effekter än de föregivna. Det är på sådana vägar som ideologier tenderar att göra saker naturliga och eviga, inte primärt genom föreställningar om evighet utan genom kategoriernas kategoriska karaktär och uppgiften att hålla fast subjektet i interpellationen. Exemplet visar hur makten både är närvarande och frånvarande i interpellationsakten. Det är den reella makten (kapitalet) som ger kategorierna deras tyngd, men bara inom akten där det är olika maskerade ombud som står för talet. Så befästs att ett samhälle, förmyndaraktigt eller ej, övergivits utan någon hågkomst.

Myten vilar alltså på berört strukturellt förhållande. Hur makten drar sig undan som synlig part men är desto mer närvarande i ombudens interpellationer. Det är den reella makten som dikterar villkoren, eller rättare sagt är villkoren, de reella existensbetingelserna. Att vi lever under kapitalismen, att kapitalet ständigt måste expandera och lägga under sig nya marknader. Att det är till de marknaderna som individen måste söka sig för att få även nödvändiga varor och tjänster. Samtidigt fungerar verkligen rövarspråket, inte nödvändigtvis så att det framkallar ”tro”, inte så att det imponerar, men i det att talet förmår fylla de offentliga rummen. Det är inte penningflödena som omtalas eller ens beljugs (primärt) utan sådant som människorna och deras vardags- eller ”egenmakt”, tillsammans med förklaringar att detta är deras ”önskan” och vad ”opinionen” förespråkar. Knappast någon politiker från S, MP och högerut kan prata välfärd utan att inleda med att de naturligtvis är för valfrihet (jämför med första meningen i Rosenbergcitatet). Detta om inte annat av rädsla att annars inte bli valda. Anpassningen till den förmodade ”opinionen” skapar densamma i en cirkelrörelse.

Performativitet: hur ord inom speciella praktiker skapar det subjekt som de omtalar, men här med en märklig retroaktiv effekt. Ideologin anropar individen, ”du som är Kund och kan Välja”, alltså med de namn och de attribut som den själv utdelat, fast inte som en utnämningsakt (”härmed förklarar jag dig Kund, Fri” osv) utan som referens till vad hon redan i sig själv är och bekänner i mötet. Inbyggd i ”ditt val” ligger myten, som återigen inte handlar om uttrycklig tro utan om responsivitet, svårigheten att i de faktiska tilltalssituationerna inte på något sätt svara ”ja, det är jag”. Det är fråga om symboliskt våld och nämnda de facto-glömska av samhället.

Att allt handlar om mötet mellan Camilla som vill ge vård och dem som behöver Camillas vård är ideologin om hela samhället som marknad och som vi betecknar ideologi, inte bara för att dess naturalisering av marknaden utan för att den interpellerar Marknadens subjekt och låter dem spegla sig som sådana. Det är också fråga om det vanliga ideologiska greppet att framställa det partikulära som något universellt. Detta grepp är nu inte bara en fint; i viss mening skapas vad ideologin outtalat talar om, en ordning utan alternativ, en hegemoni.

Det ideologiska ligger alltså inte i det förföriska, det argumenterande eller i förvrängningen av de verkliga förhållandena, inte heller i innötning i mekanisk mening, utan i det som jag i Utanför hegemonin kallar kniptångsmekanismen, belägenheten mellan en brutal men svårgripbar makt, närvarande i det omedvetna som Makten, och ett aldrig sinande flöde av symboliskt tal. ”Vi vill ge vården bättre villkor och människorna valmöjligheter” säger politikerna. Det är kapitalet som ”vill” något, eller rättare sagt, det är kapitalets redan-givna makt som är verksam i det fördolda när individerna interpelleras som Marknadens subjekt, ”Du som har frihet att välja”. Det är inom Politikens och det Socialas redan-givna erodering som intrummandet av begrepp som ”kundval” och tillvänjningen vid tilldelade (knappast valda) roller kan fungera.

Ideologin är inte yttre redskap som makten investerar i för att stärka sig. Maktens styrka ligger i hur väl dess ideologi, dess interpellationer av subjekten fungerar, och denna funktion är funktion av maktens redan-givna realitet. Denna självförstärkande karaktär, denna interioritet som vi kallar hegemoni, genererar pessimism, men kritiken ger oss också möjligheter att verkligen se makten i retoriken och att skapa en Kritikens självförstärkande position som är något annat än ”ideologisk kamp” utifrån metaideologin om konflikten mellan liberal och socialistisk ”åskådning”. När interpellationerna urskiljs som sådana finns också möjligheter att ingripa i dessa akter. Kritiken kan formulera appeller som ”vägra att tilltalas som kund”. Se vem det är som talar. Glöm inte att ”ditt val” inte är ditt. Till att börja med gäller det för vänstern att inte med en axelryckningar eller eventuellt lite satir låta de ideologiska yttringarna passera för att de är tomma i sak. Deras funktioner är inte tomma, och om inte annat bör tomheten i sig vara något att vända mot det system som inte kan omtala sig annorlunda. En rörelse som flyttar tyngdpunkten från upphöjda visioner till ideologikritisk praktik – som ständiga påminnelser om vad makten gör för att blockera reflexionen över en annan värld – har bättre förutsättningar att vara del i Politikens återupprättande.

Annonser
Det här inlägget postades i Kritik och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

17 kommentarer till Konkurrensutsatt medmänsklighet

  1. Johannes Jäger skriver:

    väl skrivet, som alltid. måtte många läsa detta.
    vänligen

  2. ideologikritik skriver:

    Tack Johannes för vänlig kommentar. Så många läsare har jag nu inte. Vad jag mest önskar är bidrag till den fråga mina texter vagt mynnar ut i: är politisk praktik med antydd tyngdpunktsförskjutning möjlig och hur kan den i så fall te sig mer konkret? Alltså praktik som i likaledes antydd mening interpellerar radikala subjekt snarare än att formulera krav/visioner som är enkla negationer av det existerande och genast absorberas av det existerande. Praktik i kvalificerad mening vänd mot hegemonin. Finns det läsare som har exempel på ansatser i den riktningen?

  3. Johannes Jäger skriver:

    hur känns ett radiklat subjekt igen?
    arbetet är den plats där det gives….arbeta på?!
    du gör mycket gott för nomadmarxister som jag.

  4. ideologikritik skriver:

    Vad som avses är alltså ett subjekt som ”känner igen sig” som sådant i en praktik vänd mot kapitalismens alla verkningssätt (som motsats till det religiösa igenkännande som ges av den ena eller andra visionen). Och som följaktligen skulle kännas igen på att hon själv anropar sin omgivning från denna position. Jag kan nu inte peka på något sådant subjekt och det var det problemet min efterlysning gällde.

    Avsubjektivering kallas det tydligen i diskussioner som jag inte är närmare bekant med, men jag vill med Althusser hålla fast vid att varje individ alltid är ett subjekt, och att hela teorin om interpellation och spegling måste tillämpas även som självkritik, vad för slags ideologi är det en rörelse själv praktiserar? Tjänar den något mer än den befintliga rörelsens interna behov? Och hur ser en hegemonibrytande interpellation, en ”omsubjektivering” ut?

    Jag känner som sagt till att det finns mer sofistikerade teoribildningar och diskussioner kring dessa frågor (se t ex Krigsmaskinen i länklistan), men utöver att de diskussionerna ligger bortom min horisont (en annan efterlysning, finns det någon ”Deleuze for Dummies”?) vill jag med en mindre omfattande och exklusiv begreppsapparat störa vad jag kallat ”tystnaden inför empirismen”, den naiva ideologireproduktion som bedrivs av partier och människor aktiva inom politik och opinionsbildning.

    ”arbetet är den plats där det gives”, skriver du, Johannes. Men sedan? Genom tiderna har organisationer med olika bokstäver och teoretiska riktningar tävlat med sina analyser utan att någonsin sett det även som ett teoretiskt problem att inte en promille av befolkningen varit reellt involverad (en annan sorts naivitet). Lenin ville förena arbetarrörelsen och marxismen. Hur förena politiken och ideologikritiken? Jag har ingen speciell föreställning om vad som kan uppnås med teoretiskt arbete, men tänker mig att politisk praktik i större utsträckning skulle kunna präglas av medvetenhet om vad den är riktad mot. Att hindren att nå ett mål måste bestämma praktiken lika mycket som målet, att således befria sig från Målet som ideologi, i en omsubjektivering befäst i en befrielsens ideologi. Går det att framställa en mer konkret ”vision” om detta? Eller hellre, att peka på politisk praktik som nått dithän.

  5. Johannes Jäger skriver:

    begrundar ditt svar. kommer att tänka på ett citat. står i PS.
    http://becqon.blogg.se/1193968044_uppslag_och_citat_fr_.html

    Med risk för att hamna i en binär begreppslighet som fördärvas av synpunkter: subjekt och individ är onekligen två begrepp som hör samman, men i vilken mening är ”varje individ alltid […] ett subjekt”?
    Ett märkligt påstående, tycks det mig, om det nu inte endast syftar på truismen att vi som lever är indivder och därmed subjekt som kan interpelleras, emedan vi är språkligt begåvade…eller något i den stilen.
    Arbetet på Becqon syftar till en hållning som förhåller sig till den subjektstopografi som finns i överflöd på nätet. Där ditt arbete också ingår.
    Det finns dock ej något hopp om något ”annat” på Becqon.
    I arbetet, ja, i arbetet står fronten att finna, i den praktiska reflexiviteten, i samtalet, i mötet med den andre, med kamraterna, med främlingen, på bloggen…..
    men en vision om något, en praktik som nått någonstans? nej.
    det är försent. för tidigt. gives ej. det är en dröm. arbetet går vidare.
    vänligen JJ

    ps.

    ”Om revolutionen varken är en ingivelse som ges av medvetande, eller av en kris, är det alltså så att upproret måste innebära en aktivitet där människor flyr och angriper kapitalförhållandet genom utvecklandet av begär och förhållanden som inte kan tillfredställas av kapitalet.”
    Marcel, riff-raff, kommunism och klasskampsteori, #7, 2005

  6. ideologikritik skriver:

    Distinktionen individ-subjekt går tillbaka på Althussers essä om ideologin, att det är genom ideologiska praktiker som individen ”blir” subjekt, men att hon inte kan existera annorlunda än som subjekt och att ideologiska apparater alltid står redo för uppgiften att ”konstituera” nya subjekt, att individen alltså alltid-redan är ett subjekt, ”till och med innan han föds … är alltså barnet alltid-redan subjekt, bestämt att vara i och genom den specifika familjemässiga ideologiska konfiguration inom vilket det väntas”.

    Mitt arbete är också vänt mot sådan ideologi som består i ”hopp om något annat” när detta hopp endast artikuleras genom en ”stor berättelse”. (Jag menar inte att tron på sådana berättelser skulle vara speciellt stark idag; för enkelhetens skull får den representera ett spektrum av förhållningssätt.) Men det finns väl andra slags hopp. En poäng jag ser i Althussers ”tekniska” teori är att förändring av apparaten förändrar ideologin. Och min fråga gällde inte mer än politiskt arbete som nått dithän att praktiskt skilja mellan ideologi som inte är mer än ”reaktioner på makten inneslutna i makten” och ideologi som nöjer sig med att referera till motståndet som sådant men i gengäld befordrar ett reellt motstånd.

    ”utvecklandet av begär och förhållanden som inte kan tillfredställas av kapitalet”, är det inte just sådant som kapitalet så framgångsrikt blockerar? Måste inte ”angreppet på kapitalförhållandet” innefatta angrepp på blockeringsmekanismerna?

  7. Johannes Jäger skriver:

    Är bekant med Althussers essä.
    Om vi hoppas, trots allt, på de mångas förändring liksom vi hoppas på vår egen, lär vi endast ha besvikelse att vänta.
    den radikala arbetet med oss själva kräver en beslutsam glädje och skärpa som måhända ska hämta sin inspiration från annat håll än i den politikofilosofiska teori vi står och trampar i – kanhända är det en figur som Gurdjieff som sätter rätt fokus? vad vet jag.
    måhända blockerar kapitalet men människor, ja, vad månne man kunna hoppas på, tro och tänka om den imaginära publik som våra texter vänder sig till?

  8. ideologikritik skriver:

    Det handlar för mig inte om att i förväg bedöma sannolikheten av ett visst utfall eller arbeta utifrån en bestämd tro på arbetets betydelse. Utgångspunkten är existensen av vissa teoretiska verktyg och deras påvisande av brister i kritisk och politisk verksamhet, brister som grovt uttryckt handlar om att kritiken snärjs i det kritiserade. Jag experimenterar med dessa verktyg och redovisar frågor som infinner sig på vägen. I den mån föreställningar om riktlinjer uppstår redovisar jag dem också – i sitt sammanhang.

  9. Johannes Jäger skriver:

    Nu, till sist, låter du som becqon.

  10. ideologikritik skriver:

    Ansträngde mig väl lite i den riktningen. Vill ändå vidhålla att vad som omtalas är utåtriktat och ”resultatinriktat” i det det handlar om en kritisk praktik, att komma med sådant tal som ideologierna är konstruerade att förekomma, att åtminstone ge existens åt vissa störningar i reproduktionen. Och att det är rimligt att ställa frågor om inte politiska rörelser i lite högre grad skulle kunna bli kritiska i denna mening.

  11. ideologikritik skriver:

    Vårdcentralschefen i Flemingsberg säger upp sig på grund av Vårdval Stockholm (DN 5.2). Med det nya systemet får vårdcentraler i områden där människor är sjukast halverad ersättning räknat per person, medan områden med de friskaste invånarna får fördubblad ersättning. Så var Skriftens ord (åt dem som har…) åter sannerligen besannade.

  12. Johannes Jäger skriver:

    I den mening som världen är en enda, i den meningen finns det ej möjlighet att skilja på den introspektive munkens val att bli ett pelarhelgon och ”inget göra” och den sanna revolutionära praktiken med skarp teoretisk udd. Sanningen behöver ej några försvarare, men vi behöver sanningen. Så, ja, störningar i reproduktionen är önskvärda och efterlängtade och frågor det slaget du formulerar en lisa för själar av viss sort.
    Om tron är den fasta förvissningen om verkligheter vi inte kan se, så inse då detta: var något spelar roll, var det sker, kan endast ses med trons ögon. Texter söker upp sina läsare, nu mer än någonsin.
    vänligen.

  13. ideologikritik skriver:

    Jag är ju inte riktigt utrustad att uppfatta dina texter eller dina svar här, Johannes. Jag försöker, inte särskilt framgångsrikt, avgöra om svaren har kontakt med den poäng jag med viss envishet söker framställa: Hur något som är avgränsat och litet, utan anspråk på att vara sanningen eller ”sann revolutionär praktik” ändå (eller just därför) kan vara mer radikalt än att hålla upp plakat ”Avskaffa kapitalismen!” Därför att det om än i aldrig så liten skala går på tvärs med reproduktionsmekanismerna, talar om det som ideologierna i sina praktiker faktiskt lyckas tysta, inte minst att deras maskeringar främst gäller just dessa deras egna praktiker. Alltså tillämpningar av en jordnära och ”teknisk” teori, en sorts kostråd, ”undvik empiristisk ideologi”. Att arbeta med detta något, treva sig fram utan någon speciell tro eller hoppfullhet men upplivad av de frågor som dyker upp på vägen, sådana som vad som skulle kunna följa om den kritiska praktiken blev mer utbredd, om där kan finnas en ”växandets punkt”, om rent av den kritiska praktiken kan förenas med en i någon mening revolutionär praktik. Att alltså sådana frågor finns med i bilden men centrerade runt punkten, kontakten med och i det avseendet övertaget över något reellt hos motståndaren, därmed det reella i den egna positionen.

    Johannes, jag försöker inte övertyga dig om något, kanske finns det inte något som du från mina utgångspunkter behöver övertygas om, kanske är även de för mig dunkla orden en uppmuntran, men aningen frustrerad över att du svarar på vad som tycks mig vara en annan nivå och med ett så annorlunda språk kan jag inte annat än upprepa mig, som ett försvar av de gränser inom vilka jag försöker ”göra något”. Själv talar jag inget annat språk.

  14. Johannes Jäger skriver:

    Du talar väl och jag finner det du säger övertygande och önskvärt.
    Jag delar din uppfattning och hur jag skriver är som du säger en sorts uppmuntran med små kritiska tillrop, kanhända med en annan sorts meningshorisont i blick, men likväl, den meningshorisont som går att skönja i dina texter är en god sådan. ”Växandets punkt”…..väl funnet!
    Ta hand om dig, vänligen J

  15. Martin skriver:

    Bra skrivet och tack för ditt svar i dom andra artiklarna. Dom har fått mig på bättre tankar.
    Jag undrar om mycket av dom här anropen kan beskrivas lite som s.k projektiv identifikation i verbaliserad form. Dom beter sig inte som säljare utan snarare någon som redan sålt ”varan” och pratar utifrån den förutsättningen. Det var faktiskt någon förut som ringde o försökte kränga på mig något skitabonnemang för TV-kanaler och formulerade sig på ett sådant vidrigt sätt att man kunde uppfatta det som man redan köpt det och personen i fråga bara ringer för att ”informera” en om man gått med på det. Ingen fråga ställdes eller något konkret formulerades. Återigen tack för att du tillhandahåller den här bloggen. Den förtjänar betydligt mer uppmärksamhet än vad jag misstänker att den hunnit tilldra sig.
    Jag noterade även din email-adress och använder den framöver vid eventuella längre inlägg som riskerar att sträva för mycket ”off-topic”.
    Bästa hälsningar.

  16. Martin skriver:

    Som ett tillägg.
    ”Det upprepas visserligen gång på gång att det inte spelar någon roll vem som ”ger” vården bara den håller hög kvalitet, ges i tid och efter behov. Men visst vill vi väl kunna välja…”
    Om den alltid ska hålla hög kvalitet vad är det då för vits med att välja? Välja vilket ”vanfärdsföretag” som privatiserar vinster och socialiserar förluster (omkostnader)? Men det kanske var det textstycket var avsett att framhäva.

    • ideologikritik skriver:

      Din första kommentar:
      Javisst, och mycket bra exempel! Detta krämarknep är ideologins generella metod, oavsett om det är prästen som säger ”låt oss bekänna vår tro” eller en DN-ledare om hur privatiseringarna av välfärden var något vi alla önskade. Man kan benämna det olika, jag använder som i inlägget ibland uttrycket retroaktiv performativitet. Och medan många nog genomskådar krämarna, arbetar de ideologiska apparaterna utan störande kritik. De fungerar genom sin massiva närvaro och ständiga flöden av interpellationer som är omöjliga att stå emot, med mindre än att det föreligger ett artikulerat motstånd. Vilket alltså inte är fallet.

      Tillägget:
      Det förklarar de inte. Naturligt nog, eftersom den enda vitsen är att kapitalet skall kunna expandera. Men valfriheten har ju ett egenvärde. Säger de.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s