Noterat 2019

                                       20 september                                      

Maja Hagerman skriver i DN om det ”undanglidande” ordet populism. Som kan betyda så många olika saker och användas på så olika sätt, i huvudsak tre:
– som ett skällsord.
– för statsvetare för att klassificera grupper och rörelser.
– som självdefinition för populister (som ”lyssnar till folket”).

Kolumnens rubrik är ”När SD får som de vill kommer ordet populism att ha spelat ut sin roll”. Alltså, när den konservativa och essentialistiska kulturnationalismen blivit etablerad behövs inte längre den övergripande och samtidigt glidande beteckningen, varken som självdefinition eller klassificering. Men vad som glider undan hos Hagerman är det fenomen som lämpligen kallas populism och inte alls är glidande.

Precis som med ideologibegreppet allmänt, detta glidande begrepp, vilket som metaideologi (”ideologier består av idéer”) döljer vad ideologierna gör, på vilka grunder och med vilka funktioner. Vilket inte är någon tillfällighet eftersom populismen är en form av ideologi. Och mer än så: ideologi som låser användaren i ideologiska praktiker blockerande andra sätt att förhålla sig till de förhållanden som föranleder det av populismen exploaterade missnöjet.

Kritiken av populismen måste alltså ta fasta på att det är fråga om just ideologi och självförslutande sådan. Att missnöje i avsaknad av ett välartikulerat vänsteralternativ tar en ideologisk väg i stället för en politisk. Ideologisk i bloggens mening av i apparater institutionaliserade interpellations/responsstrukturer. Konflikter förskjuts till att stå mellan en av ideologin konstruerad motståndare (t ex ”etablissemanget”/”eliten” i förening med invandrare) och den egna sidan, interpellerad som Folket. Ideologin är alla de praktiker genom vilka konflikten konstrueras, levs och utesluter självkritik. Den är utformad för att medge omedelbar affektutlevelse, t ex i hatpraktikerna.

Utan begreppet populism underordnat ideologibegreppet kan t ex diskussionerna om Sölvesborgspolitikernas insatser mot viss konst gälla svårigheten att bestämma vad som är ”tidlöst”. Att det som en gång var oppositionellt nu räknas till det tidlösa. Tal om t ex ”tidlös” vs ”utmanande” konst tillhör paketet av ideologiska markörer inom den konstruerade konflikten och inom interpellationerna av ”verklighetens folk” (fast omkastat som vad detta folk sägs säga när man lyssnar till det). Det äger ingen annan substans än som ideologiskt kitt inom gruppen och dess odlande av affekter gentemot ”de andra”. Det är inte i första hand ”nyfikenhet på eller intresse för vad som ger konsten näring” som brister. Eller ”historiska perspektiv”. Eftersom sådant är principiellt uteslutet inom en insida utan utsida (historia, fundamentala konflikter, Politik), här det cirkulära skanderandet av de kategorier som konstituerar Folket vs etablissemanget (inräknat även vänstern, bl a för att den inte är ”invandringskritisk”) och som det ankommer Folket att skandera.

begreppet populism behövs, inte i första hand för att beteckna vissa idémässiga teman (Folket vs eliten), utan för fenomenet att ideologiska mekanismer sluter sig gentemot sådan Politik som artikulerar de fundamentala konflikterna. Sådan kritik måste tillhöra artikuleringen, som i övrigt är skarp i analysen av motståndaren. Därför är det extra olyckligt, som jag diskuterade i mitt senaste inlägg, när även vänstern vill bli ”populistisk”.

                                        8 augusti                                    
I en DN-artikel berättas om det nya fenomenet på sociala medier, s k influerare. Det kan tjäna som exempel på hur kapitalet ständigt måste finna nya sätt att fullborda cyklerna P – V – P’.

I dag är influencer marketing en självklar del i många annonsörers marknadsföringsstrategi. …

Glossy box, en prenumerationstjänst som erbjuder abonnemang där boxar med skönhetsprodukter levereras till dörren, har byggt stora delar av sin marknadsföring på influencer. När företaget startade i Sverige 2011 hade fenomenet influencer börjat rota sig på allvar och att skicka ut lådorna till ett antal ”skönhetsintresserade lifestyle-personer” blev ett effektivt sätt att nå rätt målgrupp. …

– Innehållet är förstås betydelsefullt, men minst lika viktigt är kontexten runt produkterna. Lådorna ska förmedla en känsla av vardagslyx, men framför allt är vår unika grej vår community. Att våra prenumeranter blir delaktiga i samma nätverk som våra influencer …

Det viktigaste är inte hur stor influencern är, utan att det är rätt person som kunden känner en personlig koppling till, säger Fanny Sandström. Att knyta ett personligt band till sina följare …

– De som regelbundet följer influencer upplever dem nästan som vänner eller bekanta. Det är ju också tack vare det företroendet som de får en så stor makt. Någon som har 100 000 följare och som snabbt kan nå dem via mobilen med sina rekommendationer har ju en enorm påverkansmöjlighet.

Här har vi en expansion in i en intimsfär, där ”lifestyle-personer” insvepta i närhet och förtrolighet interpellerar unga konsument-subjekt. ”Minst lika viktigt” som innehållet i boxen är att vara ”delaktig i samma nätverk” som krämarassistenten. Den sistnämnda får pengar för att ge sina ”nästan vänner” ”rekommendationer”, så att ”Glossy boxen” kan förvandlas till förmerad penningmängd, varav en del är vinst och resten stoppas in i nya boxar (av ett eller annat slag). Lifestyle-personen själv tycker förstås bara att det är fantastiskt att kunna försörja sig på detta roliga sätt, uppburen av hundratusen ”följare” som antagligen uttrycker tacksamhet över ”känslan av vardagslyx” och än mer att få vara ”nästan vänner”. Det är anmärkningsvärt att tomhet, bokstavligen boxens tomhet på värde, kan omtalas så explicit och tillsammans med ”makt”. ”Värdet” ligger i gemenskapen med andra som ”rekommenderar”/köper likadana boxar, alltså en avknoppad liten ideologisk apparat, där konsumtion och ideologi helt smält samman.

I artikeln Artificiella kändisar får allt större makt beskrivs så nästa steg i denna utveckling, där lifestyle-personen inte ens är en riktig person utan är en digital skapelse, dock fortfarande med konton och följare.

Man kan förfasa sig på olika grunder. Men jag tycker också att artikeln på ett intressant sätt illustrerar expansionens obeveklighet. Efter fejk-kompisen i betydelsen att kompisskapet är fejk kommer naturligtvis att ”kompisen” är fejk t o m som mänsklig varelse. Varje utvecklingslinje måste drivas i tangentens riktning så länge den innebär att pengar bli mer pengar hos dem som äger de första pengarna. Och med en innovativitet som enbart har detta syfte. Varje möjlighet att realisera varuvärdet blir också en realitet. Pengarnas pseudoliv blir om inte rikare så alltmer mångfacetterat och tar allt större utrymme. ”Pseudo” blir alltmer bokstavligt.

I en YT-video hävdas att det inte är någon större skillnad mellan digitala ”personer” och t ex tecknade Disney-figurer. Det berättas en story och är storyn bra är allt bra. Nu är en skillnad att de förra uppträder som om de var verkliga, inte som bedrägeriförsök i enkel mening men genom mediaframträdandets form. Även om vi vet att de inte är verkliga kommer detta som om att börja leva sitt (pseudo)liv. Praktiken att ”följa” dessa karaktärer leder till att gränser blir diffusa. Eller utan betydelse (”spelar ingen roll”). Samtidigt som interpellationerna förblir oförändrade, även om de förmedlas av en programmerare. ”Livet, säger speakerrösten, handlar om att öppna dörrar. Att skapa nya drömmar som du inte visste fanns.” Drömmarna är nu redan skapade och vi vet vad de handlar om. Men DN-ideologen Lisa Magnusson hade följande dag som enda invändning att figurerna är tråkiga.

Det här är lite svårt att skriva om man själv inte vill framstå som en tråkig vänstermupp som slår in öppna dörrar. Men det är alltså inte i första hand ”falskheten” som skall uppmärksammas utan framträdelsen av nämnd logik, ett härskande pseudoliv som är synnerligen innovativt vad gäller kapitalförmeringen men utan annat liv – bokstavligen. Också här menar jag att en gnutta marxistisk teori vore behjälplig som kritik av dessa fenomen, som omvänt kan tjäna som illustrationsmaterial till teorins mest grundläggande teser.
                                      26 juni                                     

DN:s ledarsidor är en plats där liberalismens fana hålls extra högt. Och med det ständigt självbelåtet upprepade ”Vi liberaler …”. Ibland gentemot högerpopulism och hedersförtryck och då rättmätigt. Ibland, som i den ledare som jag här tänker kommentera Glöm aldrig varför liberalismen vann (2.6), gentemot ”kommunismen”, även där rättmätigt i stora delar. Men när de talar mot dem som ”letar problem med [det egna] systemet” framträder det problem som de själva utgör. I stället för att uppfatta sådana texter som ointressant retorik i en fäktning mellan höger och vänster bör vi gräva i vad de faktiskt säger, indirekt, om sig själva och om systemet.

Den som är tillräckligt gammal kommer nog aldrig att glömma detta år, 1989. Frihetens kranar hade öppnats. Två system hade stått mot varandra, det ena hade segrat; den ”realsocialism” som tvingats på Sovjetunionen av en revolutionsjunta, och på Öst- och Centraleuropa av Sovjetunionen, var grundligt slagen. …

Selimovićs text [från en bok från ”näringslivets tankesmedja” Timbro] är en exposé över ett underskott på frihet, institutioner och rättigheter men desto mer av korruption, planekonomi och hjärntvätt. …

Och ja, det finns alltid goda skäl att påminna om vad som är bra med demokrati, marknadsekonomi och socialliberalism. Särskilt som människor har en tendens att tröttna på det som ses som självklart, oavsett hur fantastiskt det är. …

Vi har det så bra i väst att vi aktivt måste leta problem med systemet. Då är det lätt att glömma varför det vann.

Nej, det var kapitalismen som vann. Den ”liberalism” som omtalas är varken idéer som format samhället eller ett utifrån gjort ställningstagande mellan två system. Strängt taget omtalas varken den eller systemet; den är ideologi i bloggens mening, varmed systemet självt talar till sina inneslutna subjekt för att skapa och underhålla subjektiviteterna ifråga. T ex genom DN:s ledarskribenter:

När de påstår att ”det var medborgarnas vilja till valfrihet som drev fram privatiseringarna i den offentliga sektorn”.

När demokratiskt fattade beslut som går företagen emot beskrivs som ”godtyckliga statliga ingrepp” (ideologisk konstruktion av en fiende, Staten).

När klimathänsyn inte får inkräkta för mycket på ”sådant som är värdefullt för människor i dag” (eftersom ”människan” annars ”förvandlas till en restpost”).

När textilarbetares 270 kr/månad (arbete tolv timmar om dagen, sex dagar i veckan) beskrivs som ”första steget mot ekonomisk utveckling” i länder som har ”få andra konkurrensfördelar”.

Att livet i väst är bättre än vad ”realsocialismen” erbjöd och att ”två system” dominerat scenen betyder inte att verkligheten och det möjliga kan reduceras till två system. Eller till något annat antal. Det sagda består överhuvudtaget inte av reflexion över olika system, det är det segrande systemet som talar för att förekomma all reflexion över ”problem med systemet”, andra problem än tillfälliga missförhållanden som kommer att övervinnas av systemet självt (t ex ”skandalerna”). Och genom ”ekonomisk utveckling”. En variant av ”historiens slut”.

Eller reflexion över hur det är just ett system som segrat, inte vissa idéer och värderingar utan ekonomins systemimmanenta villkor, pengarnas krav på ständig förmering via exploatering, deras pseudoliv där människan verkligen blir en restpost. Efter att hennes vilja och vad hon finner värdefullt i mycket performativt skapats genom reklam och stadsrummens kommersiella utformning. Och genom borgerliga politikers och i någon mån ledarskribenters hets mot ”vänstern”. Mot dem som lämnat ”demokratins mittfåra” och blivit ”extrema”. Eller ”utopiska socialister”, ”programmatiska motståndare till valfrihetsreformerna”, ”bakåtblickande” (från olika DN-ledare). Det gäller att uppskatta systemets speciella typ av frihet och inte ”leta problem” med detsamma. Effekten är inte motståndslös underkastelse men väl praktisk acceptans uttryckt i systemkonforma responser.

Problemet är inte hegemonin i betydelsen att en ”sida” har övertaget, liksom vissa åsikter och föreställningar. Utan frånvaron av sidor och egentlig debatt, att ideologi – i strikt mening – dominerar över politik. Att själva språket bryts ned till ren pr-mässig instrumentalitet. Vilket liberaler har gemensamt med populister och islamister, men med det ekonomiska systemet som dirigent även av den dominansen. Det är maskinen som talar.

Ideologikritiken måste inte minst gälla metaideologin. Som när ”demokrati, marknadsekonomi och socialliberalism” sammanfattas som ”liberalismen”. ”Liberalismen” är inte en gemensam essens i vad man räknar upp utan ideologi av antytt slag, interpellerande de ”fria” subjekten inom vad man nu själva (lite ovanligt) kallar ”systemet”. Men med en omkastning av sambanden så att interpellationens kategorier hålls för att föregå och skapa de förhållanden som de är ett utflöde av.

Vid läsning av den aktuella ledaren på nätet är flikens namn: ”Liberalismen är den överlägsna ideologin”. En samhällsformation med ett visst ekonomiskt system, säkrat genom viss politik och ideologiska reproduktionsformer, denna sammansatta helhet betecknas som en ideologi (dessutom överlägsen)! Vilket utesluter alla möjligheter att tänka denna helhet i sin sammansättning. För egen del och för andra som accepterar greppet.

När jag i mina inlägg talar mot det kapitalistiska systemet är det inte för ett annat system i betydelsen en alternativ, redan given ”modell” eller ”ism”. Vad jag propagerar för är att tänka vad ett samhälle i kvalificerad mening kan innebära. Samverkan för det allmänna goda, något som finns som historiska ansatser och även här och där inom vårt nuvarande samhälle, men då ständigt utsatt för attacker från kapitalet, dvs tendensen att det mesta skall inordnas i eller underordnas kapitalets förmeringsrörelse (P – V – P’). I ett system där ideologins omkastning påbjuder att man i stället skall tala om ”människorna” i en ontologi där det enda fundamentalt existerande är individer och marknader, inrättade efter individernas behov. Där förbudet mot strukturtänkande är inordnat i den förnekade strukturen och en aktivt arbetande del av densamma. Apologin är mycket mer än kosmetika. Den föregivet övergripande konflikten mellan frihet och ofrihet innebär med sina diktat (om vad det ena och andra består av) ofrihet vad gäller att tänka.

Den generella konflikt som jag talar om står mellan samhällelighet och partikulära intressens dominans, inräknat pengarnas nämnda pseudoliv, de systemimmanenta krav (på kapitalförmering, ständig tillväxt, ständigt ökad konsumtion) som präglar så mycket av samhällslivet utanför medborgarnas vilja. Vi har att göra med en omänsklighet i mindre brutal men mer bokstavlig mening än vad som vidhäftar auktoritära system. Vilket ligger utanför DN-ideologernas fattningsförmåga. Inte p g a bristande intelligens, inte bara för de intressen som skall försvaras, utan för att det handlar om kritik i kvalificerad mening, och sådan kan inte tänkas inifrån den ideologi som är deras sysselsättning (i dubbel mening). Därför att kritik och ideologi aldrig har några beröringspunkter.

Här gives alltså en kritik som utöver klassmakt, underordning, exploatering, kommersialismens erodering av kultur och klimathot gäller det ideologiska som sådant, att ideologi överordnas politik och varje allvarligt närmande till vår tids problem – som det alltså finns gott om. Att dominerande tal måste vara pr-mässigt och lögnaktigt för att kapitalet inte skall störas i sina förmeringsrörelser. Och performativt m a p kapitalets villkor. Det är ytterligare skäl att motsätta sig systemet, skäl som vänstern varit dålig på att utnyttja. Att lögner om ”medborgarnas vilja” får passera som retorik i ett ointressant käbbel är också det hegemonibyggande. Vad de säger skall inte få passera, det skall vändas mot dem och systemet som de representerar.