Till kritiken av kritiken

Senaste numret av tidskriften Fronesis har kort och gott titeln Kritik. Jag gillar detta avskalade för att inte säga nakna, att backa för att på nytt fråga vad kritik kan och bör vara. Att det tillsammans med olika sorters kritik även finns metakritik:

Vad är kritik, hur kan den utövas, vilka är dess föremål och former?

Utifrån vilka utgångspunkter och med vilka syften utövas dagens kritik? Saknas det någon typ av kritik i det politiska och intellektuella livet?

Syftet med numret uttrycks som ”att presentera några olika kritiska förhållningssätt och inventera några olika kritiska traditioner”. Resultatet är som vanligt mycket läsvärt. Det följande är dock ingen recension utan mitt sätt att undersöka min egen position relativt diskussionerna i Kritik. Eller för att uttrycka det skarpare, att relatera den närmast fullständiga frånvaron av den positionen, bloggens utgångspunkter hos Althusser och Zizek, till de ideologibegrepp som praktiseras. Naturligtvis behövs många former av samhälls- och ideologikritik, men jag skall försöka försvara tanken att mitt eget ja på frågan om saknad i viss mån bekräftas av redaktionens ovillighet att själv ge den några distinkta svar. Befordrar eller motverkar det som sägs om kritiken i detta i övrigt välmatade nummer denna fråga? Underlättar eller försvårar det man gör att nå fram till annat som bör göras? Speciellt som självkritiken förklaras vara en av de viktigaste kritikformerna torde väl det vara själva modellen för en (själv)kritisk fråga som emellertid saknas även den.

De olika bidragen ger historiska tillbakablickar på Kant, Marx, Frankfurtskolan, ett tidigare på svenska opublicerat anförande av Foucault och en rad nu levande tänkares redovisningar av sina hållningar. Allt är mycket intressant. Och ändå, som jag ser det, akademiskt och abstrakt utan förutskickelser om konkret tillämpning. Som de följande extraherade punkterna visar talar man om interventioner i ”ett här och nu” men även detta förblir abstrakt. Vi delges inga tankar om kritik som möjligt moment av politisk praktik, dvs hur sådan kritisk praktik skulle kunna te sig. Eller, om förhållandet mellan kritiken och politisk praktik måste beskrivas annorlunda, diskussion om den saken.

– Att undersöka maktens rambetingelser.
– Att upplösa naturaliseringar.
– Att väcka frågan om vi accepterar de kapitaliska förhållandena.
– Att synliggöra historiskt förankrade relationer mellan makt, sanning och subjektivitet. Genom att synliggöra dessa söker kritikern intervenera i ett här och nu i syfte att öppna för andra sätt att tänka, tala och handla.
– Att utveckla konsten att inte låta sig styras så mycket (Foucault).
– Att förstå den process som gör ett samhälle till ett samhälle inte bara i termer av repression.
– Den kritiska teorin …  reflekterar över … såväl det sammanhang i vilket den uppstått … som teorins användningskontext, alltså teorins förhållande till dess adressater … Den kritiska teorin måste … ge sig in i den kritiska praktikens handgripligheter … (Robin Celikates).

Det sista citatet och hela avdelningen om kritisk teori (Frankfurtskolan) rymmer något så ovanligt som kritikers intresse för kritikens adressater. Men inte heller här exemplifieras vad interventionerna eller handgripligheterna kan bestå av.

Per-Anders Svärds artikel Fienden i fantasin, Psykoanalytiska bidrag till ideologikritiken är den enda som uttryckligen går emot definitionen på ideologi som falskt medvetande och i stället talar om affektiva bindningar.

Hur ser gränssnittet ut mellan individ och samhälle som upprätthåller den sociala sammanhållningen trots ständiga påfrestningar i form av sociala, politiska och ekonomiska kriser?

Ideologikritiken måste också redogöra för de krafter som affektivt, känslomässigt – eller libidinalt för att tala med Freud – binder upp människor till varaktig identifikation med en given samhällsordning.

Artikeln erbjuder en utomordentlig och högkomprimerad ”Lacan for Dummies” (min association och precis vad jag behövde). Med Lacan och Zizek talar Svärd om den ideologiska fantasin som en skärm som täcker över omöjligheten av samhällets enhet. Ändå tycks det mig att den brännande frågan om gränssnittet inte följs upp, eftersom detta inte söks som något materiellt, de ”apparater” där samhället söker utöva grepp om individerna och kritisk praktik kan intervenera. (Dessutom framstår på ett tveksamt sätt fantasins populistiska kondensering i fiendefiguren – juden, muslimen, kultureliten som ansvarig för samhällets ofullkomlighet – som modellen för all ideologisk fantasi.) Det hela stannar på idéernas nivå, även om denna inte i första hand uppfattas som något kognitivt.

Vad jag saknar är förstås Althussers begrepp ideologisk (stats)apparat och interpellation som ju Zizek byggt vidare på. Se t ex Vad är ideologi? Jag kommer att låta punkterna som mina inlägg kretsar kring representera en utsida relativt kritiken i Kritik, dvs nya frågor som också mäter upp avståndet till de gamla. Jag menar att kritiken inte minst måste vara en strid om ideologibegreppet, inte för att hävda det ”sanna begreppet” utan för att de konventionella begreppens begränsningar till det idémässiga är ett moment inom det ideologiska, ideologins maskering av sin egen praktik. I det följande inskränker jag mig till att som material använda Leila Brännströms intervju med Anders Johansson, Sharon Rider och Malin Rönnblom.

Och hur hänger kritiskt tänkande och kritiska förhållningssätt ihop med förmågan att bedriva ideologikritik? Med ideologi menas här föreställningar som har en hegemonisk ställning i samhället, som är inristade i institutioner och som upprätthålls och bevaras genom att människor handlar efter dem i institutionaliserade sammanhang men också i vardagen.  (LB, sid 20)

Samtidigt är det kritiska tänkandet per definition reaktivt – därmed löper det alltid risk att bidra till att upprätthålla det gamla dåliga som det reagerar mot. Det är alltså inte bara kritiskt tänkande som saknas, utan också förmågan att ta sig ur ett negativt, kritiskt tänkande, att ta sig ur kritiken. (AJ, 21)

Vad är det som pågår just nu? Och vad är detta nu, inom vilket vi alla befinner oss, och som bestämmer det moment då jag skriver? (SR, 23)

Man … fortsätter en debatt vars rågångar redan är utmärkta. Det är något annat än att vara genuint berörd, oroad, inför något som man upplever som viktigt … Allvarlig samtidskritik börjar med allvarligt tvivel. … Kritiskt tänkande börjar när man ”inte vet vägen ut”, för att travestera Wittgenstein. … ställa andra frågor än de vedertagna. … Det mest radikala man kan göra idag är inte att upprepa gamla svepande –ismer och läror om kapitalismens avarter … Vi behöver nya medel … Nu vill någon säkert ställa frågan: okej, men vad kan vi göra? Mitt svar är helt enkelt att det är det som vi ska undersöka. … Vad som krävs är inte en häpnadsväckande ny teori, utan modet att göra bruk av sitt eget förstånd utan någon annans ledning. (SR, 24-26)

… om utgångspunkten för ideologikritik är de klassiska ideologierna som socialism, konservatism och liberalism, pekar mycket på att dessa i sina partipolitiska tappningar delvis smält samman under någon form av nyliberal ”metaideologi”, vars främsta privilegium är att inte definiera sig som ideologi. … Och frågan är om denna form av metaideologi ställer delvis andra krav på ett kritiskt förhållningssätt än en mer traditionell ideologikritik, där ideologierna var mer välbestämda. (MR, 27)

… det bästa sättet att ifrågasätta en rådande ideologi inte är att propagera för en motideologi, utan att utförligt och ingående beskriva det man vill utsätta för kritik. I stället för att ställa upp en motbild till den bild man vill granska, beskriver man med andra ord just hur bilden uppstår: 1) dess självklara vokabulär, 2) hur denna vokabulär de facto formar vårt sätt att tala, tänka, leva och handla, samt 3) hur den bild som framträder genom detta språkbruk och dessa avbildningstekniker driver fram en viss utveckling. (SR, 34)

Peter Sloterdijk hävdar i Kritik av det cyniska förnuftet att det falska medvetandet i vårt samhälle är ”upplyst”, med vilket han menar att vi egentligen genomskådar de flesta av de ideologier som omger oss. … Eller som Slavoj Zizek formulerar detta: ”de vet mycket väl vad de gör, men ändå gör de det”. Om Sloterdijks diagnos är riktig, hur hanterar ideologikritiken det cyniska förnuftets utmaningar? (LB, 34)

Det behövs inte fler intellektuella som anser sig ha genomskådat det falska och nu talar om för de oupplysta hur saker och ting ligger till. Om tänkandet ska vara kritiskt måste det kritisera sig självt i högre grad än så. Återigen tror jag att den frigörande potentialen ligger i tänkandet självt, inte i något förment frigörande budskap. (AJ, 35)

Citaten gör naturligtvis inte rättvisa åt resonemangen som de är hämtade från. (Hela artikeln finns här.) De är valda för att de uttryckligen berör insikter och moment i den kritik jag intresserar mig för:

1. Ideologier har sin bas i institutioner i vid mening, de verkar i människors handlingar och vardag.
2. Frågan måste vara: ”Vad är det som pågår just nu?”
3. Kritik skall inte vara reaktiv, dvs utgöra opposition inom påbjudna teman.
4. Den skall överhuvudtaget inte ställa upp ”motbilder” utan beskriva det som är, speciellt hur ideologiska effekter produceras.
5. Ideologikritiken måste hantera det nya att ”de vet mycket väl vad de gör, men ändå gör de det”.

”Men ändå” väcks ”allvarligt tvivel” om den kritiska potentialen. Allt är mycket sympatiskt, och det är alltid så att med det som sägs blir annat outsagt. Den självkritiska frågan är vad det finns för samband mellan vad som sägs och vad som inte sägs. AJ är ”tveksam till föreställningen om kritik som en hjälpdisciplin”, medan för MR ”handlar kritik om granskning och ifrågasättande, inte främst om att presentera användbara (politiska) alternativ”. Nej, det är inte kritiken som presenterar alternativ och ”hjälpdisciplin” låter inte heller bra. Men samtidigt som varje uttalande om vad kritiken inte skall vara har en välbehövlig udd riktad åt något håll, förefaller man märkligt nöjda med att stanna vid detta. Varför får vi inte exempel på andra frågor? Vart kommer vi när vi tar oss ”ur kritiken”? ”Det är det vi ska undersöka.” Varför inga antydningar om några spännande undersökningar faktiskt är på gång? Vilka är ”de nya medlen” som dock inte skall innefatta ny (häpnadsväckande) teori? ”Att tänka själv utan någon annans ledning” (från Kant) upprepas och avslutar även den första artikeln. Att individen skulle uppfinna alla hjul själv är förstås inte vad man menar, i annat fall skulle man inte framställt numret eller tidskriften över huvud taget, men uttrycket förblir otillfredsställande obestämt. Man distanserar sig från ”kritiskt tänkande” som en påbjuden dygd (t ex på alla nivåer inom utbildningsapparaten), men det som presenteras framstår i mycket som en motsvarighet, en hållning utan bestämda mål. Om kritik i en mening skall vara detta, ifrågasättande utan direkta kopplingar till ”alternativ”, är detta inte sista ordet. Att kritiken inte skall vara ängslig för att inte vara ”nyttig” är naturligtvis även det sagt med en välriktad udd, men skriker inte världens tillstånd efter kritisk nytta?

Problemet är att man sitter på flera stolar samtidigt. Punkterna ovan uppvisar en rörelse bort från konventionella ideologibegrepp, innefattande t ex ”åskådningar” och ”falskt medvetande”, ändå förmår man inte släppa dem. Att säga att ideologier är ”inristade” i institutioner uppehåller sig vid det statiska, inte produktionen av flöden av interpellationer. Det talas om ”de klassiska ideologierna som socialism, konservatism och liberalism”. ”Det bästa sättet att ifrågasätta en rådande ideologi [är inte] att propagera för en motideologi” – nej, men sådant propagerande anses ändå möjligt, alltså att ideologier skulle kunna konfrontera varandra. ”Att ta sig ur kritiken” – här frågas inte om man kanske aldrig hittade den väsentliga kritiken. Det är denna dubbelhet som borde föranleda självkritik, men dess praktik, som att utbyta de allmänna fraserna, vänder bort blicken från saker som faktiskt kan göras redan nu.

Jag upprepar att ett althusserskt ideologibegrepp med betoning på ideologiska praktiker och interpellationer, alltså vad som utspelar sig mellan individ och ideologisk apparat (och det är där allt ideologiskt utspelar sig, aldrig mellan ”ideologi” och ”motideologi”), inte är det ”sanna” eller slutgiltiga. Men om det finns ett ideologins mer, komplexa spel mellan praktiker och effekter inom subjekten som är osynliggjorda i det mindre som är viss ideologisk rekvisita men det som ”ideologi” rätt och slätt omtalade (”åskådningar”, ”ledstjärnor”, ”falskt medvetande” osv), då står vi inför ett strukturellt förhållande inom det ideologiska. Ideologins främsta maskering gäller dess egen praktik, hur den ”utplånar sina spår” (Zizek), hur  produktionen av effekter innefattar utplåning i subjektets medvetande av produktionsprocessen. Individen uppfattar sig som ett autonomt subjekt som följer sina inre övertygelser och eventuellt manifesterar dem i olika praktiker –  den ideologiska omkastningen. Det är där som konventionell kritik spelar med när den söker påvisa det falska i ideologiska yttranden för att i nästa steg ”härleda” det till ”intressen”. Alltså bara befattar sig med det idémässiga, medan de olika bindningsmekanismerna, t ex de som Svärd var inne på, lämnas orörda. Här utkristalliserar sig en skiljelinje: mellan ideologiteorier som tar sig an detta och teorier som på metanivå låter ideologin diktera vad som skall sägas om den. Oavsett brister befinner sig Althussers teori på rätt sida. Eller bättre: hans teori är en vändning mot och en öppning av ett nytt teoretiskt område med nya kritiska potentialer. Fronesis Kritik-nummer slirar fram och tillbaka över linjen och erkänner inte problematiken.

Redan här finns en uppmaning till kritik, att få det ideologiska att framstå som sådant, att börja ställa andra frågor, inte om vad som är inristat här eller där utan om vad som i ideologiskt avseende pågår just nu, vad som i bokstavlig mening väller emot oss så snart vi öppnar en tidning eller slår på teven. Och vad som är den egentliga substansen i och effekterna av talet till arbetsgivare och arbetstagare, aktörer och kunder, konsumenter, väljare, de framåt- respektive bakåtsträvande osv. I vilka avseenden är ideologin performativ? Sådan kritik är omöjlig att nå om man fortsätter att tala om ideologin i av densamma påbjudna termer (”de klassiska ideologierna” osv). Utöver att påvisa historiska och samtida yttre kontexter för saker som sägs och skrivs finns inte desto mindre möjlighet att förvägra utplåningen och undersöka vad som mer omedelbart sker mellan den som talar och den som tilltalas med en ideologis namn och attribut. Inom ideologin finns ett evigt förhållande av omkastning vars ostördhet även det varit evig, men vars störning är kritiken, att börja tala om det som är format för att inte omtalas.

Detta ger plötsligt, nästan häpnadsväckande, substans åt en del av vad som sägs i citaten. Kritik består varken i reaktiva beteenden eller i mobilisering av motideologier, men bekymret gäller inte heller ”att gå ut ur kritiken”. Uppgiften är att ta ett steg tillbaka och utveckla den nya kritik som i ett slag gjorts nödvändig. En kritik som verkligen ”beskriver hur bilderna uppstår”, en kritik som skapar nya bilder av omkastningen mellan apparat och effekt för att störa ifrågavarande interpellationer och reproduktionsmekanismer. Vilket också betyder att tyngdpunkten flyttas från (de första) ”bilderna” till tilltalet, adresseringen av subjektet. Från kritik av idéer till kritik av ideologins självmaskering där bara idéer kvarstår. Här kan tilläggas att kritikens perspektiv inte tillhör det allseende öga, ”God’s eye view”, som omtalas i den första artikeln, utan någon som bryter upp det cirkulära i en ideologis performativitet, hur subjektet tilltalas som innehavare av de attribut som ideologin själv utdelat.

Det är inte bara nya frågor som kan ställas. Här finns möjligheter till ny praktik. Det allra första man kan göra är att sluta säga ideologi när man menar ekonomi (”de gör detta av ideologiska skäl”), politik eller något annat. Sedan gäller det att bli uppfinningsrik när det kommer till handgriplig kritisk praktik för att störa de ideologiska flödena. Att ställa sig i dem och ropa till de interpellerade: låt er inte interpelleras av dem. Detta som kritik och som interpellering av Kritiker. Det är sådant jag försöker diskutera i bloggens inlägg.

Begreppet ideologisk apparat kan tyckas på samma gång kantigt och abstrakt. Betoningen av ideologins materiella existens förefaller reducera människans storslagna andlighet till något simpelt rituellt. Samtidigt som det inte alltid är lätt att i praktiken peka ut vad som är en ideologisk apparat. Problematiken handlar inte om sådant utan om:

– Att utveckla ett språk för maktens frånvarande närvaro, hur den talar genom sina institutionaliserade ombud.
– Att erkänna imperativet att söka apparaterna uppfattade på det sättet.
– Att inte kritisera en ideologi i dess egna termer.
– Att intervenera i ideologins här och nu, utveckla mothegemoniska praktiker. ”Låt dig inte interpelleras” – på detta sätt (för att tala med Foucault), ”vägra vara Kund och Väljare” (på det sättet).

Med andra ord att permanent tala om det som är konstruerat för att inte bli omtalat och därmed motverka produktionen av effekter. Poängen med begreppet ideologisk apparat är inte att det uttömmer något utan att det vrider tillbaka uppmärksamheten mot apparatens egen bortvridning. Vilket är ett annat sätt att ifrågasätta ”avslöjandets” mobiliserande kraft, ett sätt som på köpet upplöser det (falska) predikament där de ”intellektuella” inte riktigt vet hur de skall ”tala om för de oupplysta hur saker och ting ligger till”. Vi ser här också ett medel mot villrådigheten gentemot det cyniska förnuftet, ”alla vet redan, men …”. Uppgiften är varken att ”avslöja” eller presentera den rätta Vägen utan att benämna det som varit utan namn och kommunicera benämningarna som motståndsakter. Att inbjuda till mothegemonisk praktik, innefattande bruket av ett  kvalificerat politiskt språk. Jag tycker om det här lilla exemplet just för att det omtalade inte är reaktivt utan lägger sig på en nivå där själva spelet benämns på ett adekvat sätt.

Berit Ås … namngav och numrerade fem härskartekniker. Genom att lära sig de fem härskarteknikerna kunde kvinnor, enligt Ås, stötta varandra offentligt på ett diskret sätt, genom att hålla upp aktuellt antal fingrar för att signifiera vilken av härskarteknikerna som var i användning för tillfället.

Konkret så det förslår. Inte fullt så konkret men för att ge det ovan berörda en riktning vill jag avslutningsvis upprepa två av mina vanliga teman. Det första är religionskritiken för att religionernas och religionsdebatternas metaideologi kan ses som modell för annan metaideologi och därför har indirekt påverkan på politiken, det andra är politiken själv i rådande form i den parlamentariska apparaten.

Den religionskritik jag talar om vänder sig inte mot religionen så mycket som mot religionsdebatterna. I tidigare inlägg har jag hävdat att det är gudsidén som inte finns – som rent antagande om existens. Att denna i stället kan uppfattas som rekvisita i den religiösa apparatens interpellationer av de troende, dvs de individer som anropas som troende i en performativ och omedelbar cirkularitet, dock av mycket komplext slag. När Althusser refererar till Pascal angående hur knäfallet leder till tron i stället för det omvända handlar det inte om att reducera något sammansatt till något enkelt utan om att lokalisera det. Att intressera sig för vad som utspelar sig mellan individ och ideologisk apparat (i det här fallet kyrkan). Ingenting av detta är närvarande i debatterna där troende, ateister och agnostiker möts, och vad jag vill föreslå är att dessa debatter i sig själva är en ideologisk (meta)apparat som utväxter av de religiösa apparaterna, interpellerande även ateister och agnostiker, en apparat som i själva sin framträdelse är reglering av vad man talar om. Termen ateist är som enkel negation bestämd av det negerade och rymmer ingen kritik. Michel Pêcheux skilde mellan identification, counter-identification och disidentification. Om ateism är exempel på counter-identification är disidentification att stiga ut ur metaideologin (”tron” att religionen handlar om ”Gud” som eventuellt ”inte finns”) genom att identifiera den som sådan och sig själv som den Kritiker som stigit ut. Det är till delar vad som sägs i citatet om att inte ”propagera för en motideologi”.

Man behöver inte engagera sig i sådana debatter för att underkasta sig metaideologin. Redan att uppfatta dem som naturligt återkommande inslag på kultursidor och i ”livsåskådningsprogram” är att delta i en outtalad överenskommelse om att tillgodoräkna interpellationskategorierna, det för apparaterna interna, en yttre verklighet (om vars existens man eventuellt diskuterar). Denna avsaknad av kritik, förmåga att benämna det som sker, innefattande hur samtalens positiva etablering (snarare än censur) sätter deras gränser, går igen i varje hörn av hegemonin. T ex i identifieringen av politiken med ”de klassiska ideologierna”, eventuellt kompletterade med nya ismer. Inte heller här handlar det primärt om vad individen tror om politiken utan hur den politiska apparaten interpellerar Väljare på vilka det ankommer att välja sin ”ideologi” och helst också tro att samhällen är grundade i ”ideologier”. Det ideologiska, förskjutningen från de fundamentala konflikterna till spelet på apparatens insida fullbordas när ideologibegreppet självt förskjuts till insidan: skall vi välja Centerideologin eller någon annan av ideologierna. Igen: kritikens strid gäller inte minst ideologibegreppet.

Var och en som säger ”vår ideologi” i stället för ”vår politik” bör ta en funderare över det sistnämnda. Att låta politik och ideologi smälta ihop är att underkasta sig motståndarens metaideologi och avsäga sig ideologikritiken, oavsett hur ”radikal” den egna ”ideologin” ter sig. Man avsäger sig alla möjligheter att ta sig an det komplex som utgörs av:
1. motståndarens politik,
2. denna politiks konsolidering och maktförhållandenas reproduktion i ideologiska apparater (konstituerande arbetstagare, kunder, väljare osv enligt ovan),
3. frågorna om hur man kan intervenera i den ideologin i dess faktiska opererande och som hinder för mobilisering kring
4. den egna politiken (vilken den nu är) och slutligen
5. de självkritiska frågorna om den egna faktiska ideologin, t ex om denna verkar kompensatoriskt m a p egna politiska brister.

Kritik som inte problematiserar ideologibegreppet, och som kanske t o m ser det som en fördel att det finns olika begrepp att tillämpa vid olika tillfällen, kan ingå i en egen ideologisk metaapparat. Detta i den meningen att den erbjuder tillräckligt med sätt för kritikern att såväl propagera ”vår ideologi” som att förklara sin kritiska hållning, att vara ”granskande” och ”ifrågasättande” utan att på allvar behöva fråga om något väsentligt saknas, t ex självkritiska frågor om just den egna ideologi som är i verksamhet.

Jag inledde serien Nu är det val igen med bilden (helt konkret bilden i teverutan) med partiledarna på rad som bilden av politiken som konstituerar tittaren som Väljare. Den är en bild av fullständighet, detta är politiken, alternativen som du som Väljare skall ta ställning till. Väljaren vet naturligtvis att det finns frågor som aldrig kommer upp i debatterna, t ex om ekonomisk demokrati eller vad som verkligen krävs för att rädda planeten. Ändå är själva apparaten och alla påbjudna beteenden (att läsa programmen, höra på debatterna, bilda sig ”sin egen åsikt” och slutligen gå till valurnan) sådana att de i sin massiva och omslutande närvaro även för väljarens del håller de allvarliga frågorna bortom horisonten. (Underhållet av den nämnda bilden fick ny aktualitet i och med bråket om var den nye partiledaren skall placeras.) Den som försöker föra in något annat betraktas helt enkelt som oseriös. En mer kvalificerad kritik skulle då söka framställa en ny bild av apparaten och väljarens position inom densamma (positionen inför den första bilden). En bild just av ”hur [den första] bilden uppstår”, där väljaren kan betrakta sitt betraktande och hur det som uteslutits ur den första bilden inte desto mindre är det som bestämmer den. Inte heller detta skulle ”avslöja” något, men vara början på en utvidgning av det politiska språket, att börja tala om det som är konstruerat för att inte bli omtalat och därigenom kliva ut ur det (disidentification). Själva klivet kanske kan artikuleras på sådana sätt som också skänker ny identitet.

Kritik föranleds av att saker inte är vad de förefaller att vara. Vem ger och vem tar i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare? Men ”sakerna” kan vara av mycket olika slag. Om ideologin äger det speciella operationssätt som antytts (och man behöver inte känna till eller vara överens om detaljerna för att notera omkastningen som sådan), då finns här bestämda kritiska uppgifter och exempel på de andra frågor som jag saknar både i ”det politiska och intellektuella livet” och i Fronesis Kritik-nummer.

Annonser
Det här inlägget postades i Kritik och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s