Noterat 2014

                                         4 dec                                   

Förr skrämdes borgare med ”kommunismen”, och tillmälet ”kommunist” var ett sätt att avfärda en motståndare. Nu för tiden räcker det att säga ”vänster” för att alla skall förstå hur omöjligt och föraktligt det utpekade är. Det upprepas att den nya regeringen gjort en ”vänstergir”. Varpå regeringen förklarar sig beredd att ompröva allt. Om SD, som utöver rasismen sägs vara en produkt av politikens ”frånvaro av alternativ”, driver fram en även formell koalition ”över blockgränsen”, säger logiken i detta att SD kommer att fortsätta växa, med mer koalition och mindre ”vänster” som följd. Den egentliga vinnaren genom denna historiens list är förstås kapitalismen. Detta är en annan aspekt av temat från senaste inlägget om hur kapitalism och fascism ”vandrar parallellt”.

                                       5 okt                                     

I dagens DN ges moderaternas pr-maskineri en helsida – i form av en ”debatt”-artikel. Vi får veta att moderaterna är ett ”idéburet parti som aktivt bildat opinion för sina idéer”. Det finns en ”konfliktyta som måste förtydligas” och den går mellan ”vår syn på frihet och individualism” och (med ”tydlig kontrast”) ”Socialdemokraternas överdrivna tilltro till politik och kollektivism”.

Varför bryr jag mig om att notera detta? Behöver det sägas att moderaterna är burna av kapitalet för att betjäna detsamma, och att varje ord i artikeln, liksom inom reklamen, är instrumentellt avvägt för att sälja sådan politik (”locka väljare”)? Att den verkliga konfliktytan (som knappast står mellan ”syner”) både utövas och döljs genom ifrågavarande ideologiska förskjutningar. Men just för att detta ”borde” vara uppenbart behövs reflexion över fenomenet att de så ogenerat kan tala som de gör.

Moderaterna är inte ett idéburet parti, men vid sidan av uppgiften att politiskt säkra de villkor kapitalet kräver (i förbigående nämns i artikeln saker som ”ett gynnsamt företagsklimat”, ”att göra det mindre kostsamt att anställa”, att ”värna en stabil ekonomisk utveckling”) är de en idéproducerande ideologisk apparat, där det massiva tilltalet till ”människorna”, för vilka deras nyvunna ”egenmakt” och ”frihet” ”tas för givna och ses som självklara”, inte är utan effekt. Inte heller Socialdemokraterna törs ifrågasätta denna ”egenmakt”. Så ”bildas opinion”, närmare bestämt hegemoni, inte genom att det skulle saknas misstro vad gäller hur mycket makt man äger, men genom den faktiska överväldigande dominansen för visst tal om vad ”människorna tar för givet”, tal som adresserar just dessa ”människor”. Detta i förening med valskyldigheternas olika praktiker. Vad som saknas är kritik som benämner och bryter in i detta symboliska våld och som gör denna ”aktivt bildade” hegemoni och detta språkträsk till ytterligare skäl att inte vilja leva under det system som inte kan avvara detta.

                                          21 sept                                     

Det upprepas i kommentarerna kring de tretton procenten att de möjliggjordes av att de andra partierna saknar visioner. Och att även om SD:s vision handlar om återvändande till ett mytiskt förflutet är den på sitt sätt det enda som bryter av. Vad partierna saknar är nu Politik som artikulerar samhällets grundkonflikter som motsats till såväl strider mellan framtidsbilder som populistisk förskjutning av de verkliga motsättningarna. Att de saknar Politik är förstås ett sätt att säga att politiken som helhet är (eller innefattar) en ideologisk apparat för reproduktion av de kapitalistiska produktionsförhållandena, det som Politiken skulle ta sig an.

Det extra bekymmersamma är när reaktionen på denna saknad blir ett befästande av den – genom explicit politikerförakt och konstruerade motsatsställningar. Politikens (litet p) ”mittfåra” och högerpopulismen kompletterar varandra inom produktionsförhållandenas bestånd.

Dessutom är skillnaderna mindre än vad som framgår vid första påseende. Liberalernas värnande om medborgarnas valfrihet gentemot maktfullkomliga kommunalpolitiker (”är det de som skall välja skola och vård åt dig och inte du själv?”) är inte helt olikt Folket vs Etablissemanget.

Det är kritikens uppgift att ständigt påminna om såväl grundkonflikterna som om hur de består genom förskjutningar av olika slag. Även nämnda kommentarer utgör på ideologisk metanivå en sådan förskjutning. Att de efterlyser djärvare framtidsscenarier, ”vilket samhälle vill vi ha?”, utan avstamp i det existerande samhället och dess konflikter visar bara hur detta samhälle, som inte tillåter förändring i grunden, dikterar de gränser som kommentarerna rör sig inom.

                                     8 sept                                   

Kanske för att det är val får min blogg något ökad trafik, förmedlad av google och sökord som ”nya moderaternas ideologi” eller ”vänsterpartiets ideologi”. Det ligger en viss ironi i detta. Besökarna blir knappast långvariga när de upptäcker att de inte alls får någon förväntad presentation av eller diskussion kring ”nya moderaternas ideologi”. Och då är det just denna förväntan och den ideologi som den representerar som texterna handlar om. Se t ex det senaste inlägget ”Nu är det val igen 7”. De te fabula narratur.

”Centerideologin” osv tillhör förstås det ideologiska, men bara som ett moment av den egentliga ideologins dubbla maskering. I den ideologiska förskjutningen från Politik som artikulerar samhällets grundkonflikter till spelet på den parlamentariska apparatens insida maskeras både konflikterna och förskjutningen som sådan. Allt som kvarstår är partiernas olika ”ideologier”. Förskjutningen fullbordas när även ideologibegreppet förskjuts till insidan.

                                       15 maj                                       

DN:s huvudledare igår, Huliganer som huliganer, innehåller en intressant metafor: ”strukturtänkandets skygglappar”. Jag har tidigare (Vem är totalitär? 2) föreslagit att förbudet mot strukturtänkande är så absolut att det innefattar tanken på strukturtänkande. Här nämns faktiskt ordet, men tänkandet ifråga görs generellt lika med ”skygglappar”.

Att tänkande på hög abstraktionsnivå kan leda fel är en sak, men metaforen skygglappar borde väl rent logiskt vara rimligare på DN-ideologernas nivå. Alltså att den värld som inskränks till individen och hennes ”egenmakt” på marknaderna, de pigga entreprenörerna och aktörerna som välståndsskapare osv, möjligen skulle kunna vara just inskränkt i analytiskt avseende.

T ex så som Helmerson på motstående sida och apropå profitskolor anser att vi skall Fokusera på kvalitet – inte ägande (f ö Socialdemokraternas paroll).

Det är som att det i mångas ögon är viktigare vem som äger skolan – och att ägaren är en kommun – än att dess elever lär sig att läsa och räkna. Och att ännu fler har glömt hur det såg ut när skolan var ett statligt monopol, där närmaste skola alltid var din skola och närmaste politiker ansågs mer kvalificerad att styra din framtid än du själv.

Återigen det populistiska ”individens egenmakt” ställd mot stat och politiker, dvs politiker som knappast finns längre och som inte främst tar de privata ägarnas parti. Som vanligt tar jag upp dessa standardiserade inslag i hegemonin för att fästa uppmärksamhet på det sistnämnda fenomenet. Alltså att man kan tala så här, att det fungerar, att strukturtänkande i så hög grad hålls på avstånd, innefattande tänkande kring hur DN-ideologierna bidrar till den hegemoniska strukturen genom konstruktioner sådana som ”strukturtänkandets skygglappar”.

                                             1 maj                                   

I teveprogrammet Politiker utan mål säger Reinfeldt bl a:

Jag tror att ett fritt samhälle med fria individer blir vad de fria individerna utformar samhället till att bli. Alla som tror på en generalplan tror ju mer på en sorts vänsterideal som jag inte tror fungerar. Det är som att man skall styra ett samhälle uppifrån och berätta för människorna vad de ska bli. Men mitt samhälle handlar om att människor hittar sin egen väg, växer av egen kraft. Att människor har en egen kraft, en egen förmåga att utforma samhället utifrån egna förutsättningar.

För ordningens skull kan vi börja med ”finn fem fel”.
1. Reinfeldt påstår att samhället är en enkel summa av vad dess individer vid en given tidpunkt hittat för egna vägar.
2. Han förnekar alltså allt strukturellt, hur produktionssättet bestämmer såväl samhällsförhållanden som individers livsvillkor, vidare hur det är vissa människor som genom sin klassposition har ”förutsättningar” att ”utforma samhället”, dvs säkra för systemet och för dem själva gynnsamma villkor.
3. Han har tidigare – för Caremas åldringar – förklarat vad ”växa” betyder. Det betyder att få välja på en marknad.
4. Han förnekar att det alltid-redan finns krafter som ”berättar för människorna vad de ska bli”, att dessa krafter dessutom är institutionaliserade i en formation av ideologiska apparater. Vi har här att göra med paradoxen att en ekonomisk struktur i förening med en struktur av ideologiska apparater interpellerar subjekt i en värld utan struktur, marknadens platta och homogena rum. Systemet gör sig osynligt i samma rörelse där det tilltalar sina subjekt.
5. Han förnekar att han själv är en sådan apparats funktionär.

Och innan jag övergår till en annan sorts kommentar får DN:s Susanna Birgersson fylla på: Välkommen till en mållös framtid.

Framtiden behöver vi prata mer om men är just visionernas död något att sörja? Tänk om det är så att politiken blir allt mindre viktig i människors vardag. Tänk om de vidsträckta nationella projektens tid är förbi. Kanske har politiken verkligen förpassats till att hantera hot och utmaningar – där forskare och medier naturligtvis måste kontrollera att dessa beskrivs korrekt.

Tänk om människor inte alls längtar efter kollektiva drömmar och behöver politiken för att ha något att hänga upp dessa drömmar i. Tänk om allt fler människor i framtiden själva kan välja att förvärvsarbeta mindre eftersom en deltidsinkomst räcker för den som inte lever för att konsumera. Tänk om de som älskar att arbeta hårt och länge inte behöver tvingas in i en politisk berättelse om hur medborgaren bör vara och bete sig.

Vad finns då att sörja?

Återigen någon som låtsas veta vad människor drömmer om och har rätt i så måtto att såväl det ekonomiska systemet som de ideologiska apparaterna, t ex den som Birgersson själv tillhör, sätter gränser för drömmarna. Politiken skall hållas på mattan. Individen är allt. En olydig kommentator påminner stillsamt: ”Även om de flesta människor strävar efter individuell frihet lever vi alla i komplexa sammanhang där vi är beroende av varandra, dvs i samhällen, varför vi inte kan undvara kollektiva lösningar.”

Men utöver att påtala felen i det sagda bör vi intressera oss för själva fenomenet att en statsminister kan uppträda på detta viset, utan att försöka upprätthålla minsta intellektuella nivå. Att han så ostört kan tala så som det förnekade systemet kräver. Borgarna kan naturligtvis inte tala om framtiden inneslutna som de är i detta självgående system vars enda perspektiv är kapitalförmering. Ett system utan annan framtid än den som drivs fram av dess inre logik.

Det handlar alltså inte bara om att överklassen för sin egen vinnings skull vill ha status quo; det är ett ekonomiskt system där det enda som gäller är abstraktioner – abstrakt arbete som skapar abstrakt värde, pengar vars enda mål är att bli mer pengar – som på ett mycket mer fundamentalt plan är utan framtid. Politiken som en del av skapandet av framtid är de facto ”allt mindre viktig i människors vardag”.

Ett samhälle som genom sina ledare inte kan tillåta allvarlig diskussion om framtiden har redan där visat att det är motsatsen till ”ett fritt samhälle med fria individer”. Medan de flesta missförhållanden kan bortförklaras, sägas vara ofrånkomliga eller på väg att ändras till det bättre kan detta maktens tal inte bortförklaras. Alltså att en annan framtid görs bokstavligen otänkbar, eftersom det enda som får tänkas och som det skall finnas språk för är individer som hittat egna vägar (på marknaderna). Men om man väl formulerar sådan kritik blir den till ett motsatt påbud: vi kan inte leva i ett sådant icke-samhälle, dvs under kapitalismen.

                                    27 januari                               

Den Nya Välfärden annonserar mot arbetsgivaravgifterna:

När staten inte vill att folk ska supa, röka och köra bil så lägger den kraftiga skatter på alkohol, tobak och bensin. Det är smart av staten, för är folk konfronteras av de höga skatterna köper de troligen mindre sprit, cigaretter och drivmedel. …

När staten vill öka sysselsättningen gör den tvärtom. Den anstränger sig att hålla arbetsgivaravgifterna uppe så att det inte ska bli billigare för arbetsköparna – alltså arbetsgivarna – att anlita arbetskraft.

Tänk så enkla och självklara saker kan vara. Det räckte att nämna ordet arbetsgivare för att förklara vad man talade om när man använde det där andra konstiga ordet. De som ger arbete, ”sysselsättning”, bara det är tillräckligt billigt att ”anlita arbetskraft”.

                                    11 januari                                  

Vänsterpartiet har kongress. DN:s Ewa Stenberg kommenterar:

Men Vänsterpartiet är ett ideologiskt parti och många medlemmar tycker sig ha svar på alla samhällsproblem – de är inte vana att bara tala om ett eller några av dem. Så att fokusera på en fråga är kontroversiellt.

Och i ledaren, om denna V:s enfrågepolitik:

Detta är ohederligt, eftersom den offentliga välfärden är långt ifrån perfekt – vilket var det som från början skapade efterfrågan på alternativ. Det är också orättvist mot alla som gör ett fantastiskt jobb i den privata välfärdssektorn.

Det är detta jag menar när jag i olika inlägg återkommer till frågan om vad marxistisk teori har att ge oss idag. Att peka på grundkonflikterna (abstrakt-konkret arbete, arbete mot kapital, pengarnas primat, kapitalets immanenta logik) just för att de i praktiskt taget alla offentliga samtal förtigs och förskjuts till en mångfald ”problem” som olika krafter kan ha olika tekniska lösningar på. Eller mer simpelt: att kritik mot ”de privata utförarna av välfärdsstjänster” är orättvis eftersom de anställda gör fantastiska jobb. Marx ger oss själva skiljelinjen mellan att hålla fast vid ett analytiskt grundperspektiv eller att dras med i de olika förskjutningar av samtalen som med sin totala dominans är borgerlig hegemoni. Skiljelinjen har inget med ”dogmatism” att göra och säger inget om hur ett kommande samhälle skall vara beskaffat, den avskiljer området där man kan föra sådana diskussioner utan hegemonins begränsningar.

Vänsterpartister avfärdas som tokar som tycker sig ha svar på alla problem. När det nu gäller att identifiera problemen. Vara radikal i den egentliga betydelsen att gå till roten. Sedan måste förstås vänsterpartisterna själva nå fram till detta. Huvudfrågan kan inte vara hur många gånger ordet ”omtanke” skall omnämnas i dokumenten. Och när Sjöstedt säger ”Tidigare har vi haft problem med att väljarna inte kunnat förknippa någon riktig valfråga med Vänsterpartiet”, ligger han farligt nära den ideologiska formel Demokrati = Väljare + valfrågor som jag också ofta återkommer till.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s