Ryktena om ideologins död …

Helmerson. DN:s så flitigt skrivande Helmerson. Denne blide, fromme Helmerson som oförtröttligt och förmanande rycker ut så snart ”hat” eller dåliga stämningar gör sig gällande. Eller någon blir alltför exalterad. Eller någon sektor oproportionerligt stor.

Jag försöker att inte hetsa upp mig, inte ens när han doserar för oss om ”ideologin”: Ideologin är inte död – bara lite urlakad, och Tingsten, 68, löntagarfonder, Juholt och genus passerar revy. Han gör ju bara sitt jobb som borgerlig ideolog – i en annan mening än han själv är förmögen att uppfatta. Men just detta i en annan mening innebär att det finns mer adekvat ideologikritik att utföra.

Men här finns en intressant motsägelse: den del av ideologin som är mest spektakulär och får störst utrymme i medierna är inte den som till slut kommer att påverka svenskarnas vardag. Under 1960- och 70-talen talades det om revolution, men resultatet blev ”bara” höjda skatter och oproportionerligt stor offentlig sektor. Därefter kom Thatcher- och Reaganismens årtionden, men deras svenska arv blev föga mer än några hundralappar mindre i skatt och möjligheten att välja vårdcentral. …

Egentligen är de stora ideologierna, visionerna, i sig ganska ointressanta. När de är nykläckta och bara omhuldas av stjärnögda akademiker och avantgardistiska debattörer saknar de konkret betydelse. Det viktiga är vad som finns kvar när de filtrerats genom partier och vanligt folk. Det är först i sin urvattnade form som de faktiskt påverkar samhället.

Stillsam pragmatism snarare än vildsint idéstrid tycks vara den svenska lagomkulturens modell. Men höjer man blicken över gränsen står de stora ideologiska striderna fortsatt tydliga. Fascismen och andra typer av totalitarism växer sig starkare i vårt absoluta närområde. Den auktoritära kinesiska modellen är så ekonomiskt framgångsrik att många väljer att se mellan fingrarna med dess diktatoriska praktik. Jihadismen förtrycker människor i ett brett bälte från Pakistan till Mauretanien.

Ideologier är bra som klangbotten, som grundnäring till lösandet av praktiska problem i samhället. Men faran med att för exalterat ropa efter mer och större visioner är att man blir bönhörd.

Jämför med Hägglunds populistiska utspel om ”teaterregissörer och krönikörer” vs ”verklighetens folk”.

Det är alltså inte de ”stora ideologierna” som påverkar ”vanligt folks” vardag, och om de (i andra länder) gör det är det som förtryck. Låt oss hålla oss till ”den svenska lagomkulturens modell”.

Men är vi så lagom? ”Sverige är det land med avancerad ekonomi där liberaliseringen gått snabbast i världen när det gäller avregleringar, privatiseringar och valfrihetsreformer.” Därför flockades riskkapitalisterna kring de svenska skolorna som flugorna kring en sockerbit. Det sockret erbjöds ingen annanstans. Och den avgörande frågan: var det ”vanligt folk” som bestämde detta? Som DN-ledarna påstår när de meddelar medborgarna att det var deras önskan om valfrihet som drev från privatiseringarna. Var det ”vanligt folk” och lagomkultur som gav oss TTIP, Carema eller bestämde att även vanliga domstolar som standard skall döma till företagens fördel? Finns det vidare en annan sorts ideologi i detta än det konventionella ideologibegreppets ”idéstrider”?   En kommentator skriver:

Ideologierna är inte döda bara för att politiker inte vågar uttala dem högt. Genom att studera regeringens politik, så är det ju inget problem att finna vilka ideologier som styr.

En variant av ”privatiseringarna genomförs av ideologiska skäl”. Nej, det är inte ideologi som styr där heller; det är kapitalet som styr genom sin politiska gren. (Vilket väl är vad kommentatorn menar.)  Däremot åtföljt av ideologi av annat slag. Däremot inom en hegemoni av ekonomiska, politiska och ideologiska apparater som sammantagna skapar Capitalist Realism, ”det är lättare att föreställa sig jordens undergång än kapitalismens slut”.

Det är bland dessa ideologiska apparater som DN:s ledarsida återfinns, där funktionärer som Helmerson mässar sitt ”å ena sidan” och ”å andra sidan finns det inga alternativ”. – Visserligen är det som vår tidning på nyhetsplats och kultursidorna skriver om nyliberalismens verkningar sant, men det är vi i ledarredaktionen som känner historiens verkliga essens. Något som alla som inte är ”programmatiska motståndare till valfrihetsreformerna” eller allmänt ”bakåtsträvande” måste erkänna. Alla som inte vill ”ha det” som i Nordkorea eller ens Kina. Och eftersom valfriheten har sitt egenvärde, i mycket identiskt med nämnd essens, håller vi med de aktörer från Svenskt Näringsliv som gavs utrymme på DN-”debatt” (jag vet inte hur många gånger jag använt det här exemplet men de får bjuda på det en gång till):

En ny undersökning visar att hårdgranskningen av friskolor och privata vårdföretag i medierna inte minskar viljan att välja vård och skola bland stockholmarna. Det finns tvärtom ett brett stöd för fungerande valfrihetssystem som ger människor makt att själva välja leverantör av välfärd. …

Självklart är det så, att brister och missförhållanden inom vård och skola måste åtgärdas. De ska inte tolereras. Däremot minskar inte några skandaler i världen elevers, föräldrars, patienters och anhörigas vilja att själva kunna välja leverantör av sina välfärdstjänster. …

Opinionen ger stöd för att man i Stockholm kan fortsätta på den inslagna vägen.

– Hur vi än beter oss kommer det inte att påverka stockholmarnas vilja, sådan vi bestämt den. Att vi med ledande frågor och svarsalternativ styrde utfallet i den av oss köpta ”undersökningen” som påvisade ”opinionen” var bara för att hjälpa det ofrånkomliga att uttrycka sig. Ungefär som när innehavare av sovjetencyklopedin då och då uppmanades att byta ut sidor, så att historiens framträdelser skulle stämma bättre överens med vad som ansågs vara dess essentiella innehåll. Det är maktspråk från början till slut. Det är också samma språk som DN:s ledarskribenter använder när de förmanar de ”bakåtsträvande”. Det ideologiska ligger inte i första hand i att sjunga valfrihetens eller kapitalismens lov. Ideologier strider inte, de argumenterar inte, de vädjar inte. Är borgerlig ideologi framgångsrik ligger det ideologiska i det performativa skapandet av ”vilja” hos de subjekt som skall välja det som kapitalet erbjuder dem att välja. Det ligger i det oförtröttliga talet till dem som speglar sig i sin påtvingade ”egenmakt” och inte vill ha det som i Nordkorea. – Det är ni som är på rätt väg, dvs den enda vägen. Den ständiga adresseringen av ”den demokratiska mittfårans” subjekt leder inte till någon homogen och motståndslös underkastelse men bidrar till att upprätthålla en sammansättning av tro, misstro och cynism utan kontakt med artikulerat motstånd. Vad gäller DN-liberalernas bidrag utgör tidningens fysiska kombination av ledarsida och en ”debatt”, som till inte obetydlig del består av ”näringslivets” föreskrivande ”undersökningar”, en minihegemoni inuti den stora hegemonin, variationer på ett och samma tema. Det är inte heller de ideologiska apparaterna – media i stort, skolan, partierna – som ”påverkar samhället” i betydelsen styr det, men de är med och säkrar de redan givna produktionsförhållandenas reproduktion. Den ideologin är stor, och alls inte urlakad, i det att den bekräftar och uppgår i det som härskar. Att tala om ”idéstrider” i det sammanhanget är bara ett av ideologins många sätt att genomföra sin främsta maskering, den av sin egen praktik.

Tillägg

Om ideologin inte är vare sig död eller urlakad kan den vara ute. När borgerliga ideologer som ett led i sitt ideologiskapande mystifierar ideologibegreppet kan det ske på många olika sätt. I ett tre år gammalt inlägg kommenterade jag en signerad ledare Vad är borgerligt? (11.1 2011) av Håkan Boström som illustrerade detta på ett nästan komiskt sätt. (Jag flyttar över delar hit och låter inlägget utgå.) Boström inleder:

Ideologi är ute. Pragmatism är inne. Alliansens och Moderaternas framgångar beror till stor del på att man börjat betrakta politiken som en marknad bland andra – och anpassat budskapet till kunden.

Tanken att det är ”politiken som en marknad” som om något är ideologi, komplett med interpellationer av Väljaren/Kunden, får inte ens tänkas. ”Ideologin”, som nu är ute, består nämligen av något annat: ”utopiska visioner”, ”skrivbordsproducerade riktlinjer” och ”abstrakta teser” (som dessutom ”tuggas”). Genom att ställa sådan ”stelbenthet” mot det åt andra hållet överdrivna, ren ”pragmatism” som när M fiskar röster, når Boström fram till det angelägna, en ”fördjupad borgerlig idédebatt”. En motsättning konstrueras för att konstruktören triumferande skall kunna presentera Lösningen, den ”fördjupade debatten”. Återigen som en förskjuten praktik, vars främsta uppgift är att outtalat men mångordigt förneka att en förskjutning äger rum – från andra och verkliga motsättningar, de motsättningar som artikulerade är Politiken.

Svenska Dagbladets politiske chefredaktör, PJ Anders Linder, har de senaste månaderna initierat en spännande diskussion under rubriken ”det nya borgerliga uppdraget”. …

Honnörsord, som de ovan, kan vara svåra att konkretisera – och ännu svårare att omvandla till politiska reformer. Ändå är det naturligt att börja där. Vilka värden vill vi främja, och hur når vi dit? En fundamental utgångspunkt för en sådan diskussion är att olika borgerliga värden kan komma i strid med varandra. …

Konflikten mellan personlig integritet och säkerhet är väl känd. Det finns många fler. Njutning och framförhållning är uråldriga antagonister. Reklam och underhållning är i dag fundamentala inslag i marknadsekonomin, men skaver onekligen mot det gamla bildningsidealet. Konkurrens kan på det personliga planet sporra människor till ansvarstagande, flit och utveckling men den kan också belöna girighet, ögontjäneri och hänsynslöshet. Ekonomisk tillväxt kan också se mycket olika ut i praktiken. Tillväxten kan främja kvantitet eller kvalitet, slöseri eller sparsamhet, varuproduktion eller tjänstesamhälle.

Ja, det finns mycket att fördjupa sig i när det gäller ”de borgerliga dygderna”. Den ”fördjupade debatten” om ”värden” och hur enskildheter inom det borgerliga samhället skall balanseras mot varandra, allt just inom detta samhälle och de outtalade gränser som ”debatten” samtidigt drar, är inte bara ett internt borgerligt samtal utan ett av många sätt att reglera vad man talar om och vad man inte talar om. Struktureringen av valda teman är sådan att andra teman görs otänkbara. Samtidigt som ”ideologin” förläggs hit eller dit och i den aktuella ledaren sägs vara vad man tagit sig förbi när man gått från ”testuggande” till ”fördjupad debatt”, är naturligtvis alla dessa regleringar ideologiska. ”Debatten” kring de ”honnörsord” i vilka borgare vill kunna spegla sig är i sig en ideologisk praktik, ett sätt att existera inom det borgerliga samhällets gränser och samtidigt återskapa dem.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s