Noterat 2012

                                25 november                            

Är Socialdemokraterna jobb­partiet, utvecklingspartiet, reformpartiet, framgångspartiet, frihetspartiet eller framtidspartiet? Efter en panelundersökning fastnade man för det sistnämnda och var redo för ”debattartikeln” Största förnyelsearbetet på 20 år ska modernisera S.

Efter sex år med borgerlig regering blir de politiska alternativen i Sverige allt tydligare. På ena sidan en borgerlighet som förlorat sitt nytänkande och fastnat i egna gamla hjulspår. På andra sidan en socialdemokrati som tror på utveckling, människors kraft och ser med tillförsikt på Sveriges möjligheter att bli ett ännu bättre land i framtiden. …

Det visar att det i dagsläget bara är den moderna socialdemokratin som gör det möjligt för alla att leva ett bättre liv, och som kan få människor att känna frihet och framtidstro. Det är därför som Socialdemokraterna är framtidspartiet i svensk politik.

Felet med allianspartierna är inte att de företräder kapitalet och borgarklassen utan att de ”förlorat sitt nytänkande”. Till skillnad från S. Som efter ”förnyelsearbete” och ”modernisering” är ”framtidsinriktade”. Ordet framtid förekommer 10 gånger i artikeln, nästan lika många gånger som ”valfrihet” i den artikel av Göran Hägglund som jag kommenterade i mitt senaste inlägg. Men Löfven försäkrar: ”Vi pratar inte pr, det här är på riktigt.” Fan tro’t. Det ganska fantastiska påståendet att de politiska alternativen blir tydligare genom att skiljelinjerna suddas ut säger väl det mesta.

Man har onekligen moderniserat sig sedan 1944 då det lät så här:

Socialdemokratins mål är att så omdana det borgerliga samhällets ekonomiska organisation, att bestämmanderätten över produktionen lägges i hela folkets händer, flertalet frigöres från beroende av ett mindretal kapitalägare och den på ekonomiska klasser byggda samhällsordningen lämnar plats för en gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande medborgare.

Att klasskampen bytts mot pr-byråernas kamp är inte bevis på politikens ”ytlighet”. Det är fråga om en ideologisk (stats)apparat för bekräftelser av att samhället getts bort till kapitalistklassen och att vi som medborgare i det nya icke samhälleliga samhället skall känna oss moderna eller hur påbudet för dagen nu lyder. Vilket kan fungera eftersom några andra bekräftelser inte erbjuds, och vänstern för det mesta i ideologiskt avseende redan befinner sig i sina framtider.

                                   30 oktober                                

Urban Bäckström, VD på Svenskt Näringsliv, skrev 28.10 om S-beslutet om vinst i välfärden. Han avslutar:

Av rent ideologiska skäl föreslås en politik som uttryckligen syftar till att underminera delar av näringslivet. I högskattelandet Sverige är offentliga uppdrag en synnerligen viktig del av företagens verksamhet. Är detta första steget mot ett totalt monopol för offentlig egenregi? Vad vi nu ser ter sig som det allvarligaste hotet mot det fria näringslivet på decennier.

Detta har kommenterats, t ex här, med ord som skrattretande, bara löjligt, kan inte tas på allvar, gör sig själv till en pajas, gör Svenskt Näringsliv till en pajasorganisation.

Frågan är om maktspråk kan vara ”bara löjligt” – för att det är löjligt i sak. Vad som sägs är naturligtvis att ingenting skall tillåtas hota ”det fria näringslivet”, dvs ”näringslivets” frihet att efter eget gottfinnande agera, förfoga över skattemedel osv, och det utan insyn. Varför inte i stället för slappa avfärdanden ta vad de säger som vittnesmål om vilka de är, vad de står för och vad deras ”näringsliv” har för karaktär?

                                 15 oktober                            

Ju mer man skriver om de nya ”tuffa avtalen” och kontrollformerna inom äldrevården, desto mer naturaliserar man de förhållanden som man inte skriver om. Som att själva fenomenet avtal både erkänner och förnekar konflikten mellan de vårdade och profitörerna. Att det föreligger ett rakt samband mellan de senares lyxkonsumtion och antalet obytta blöjor. T ex. Att den försvarslöse (ja, ja, det går att byta till en konkurrents boende) är utlämnad inte bara till profitören utan till hur tuffa kommunens förhandlare verkligen är den dagen avtalet skrivs. Hur själva tanken på ett samhälle i betydelsen det gemensamma är utplånad i dessa praktiker och i sätten att tala om dem.

Frågan är inte om kommentaren om blöjor är rättvis och uttömmande. Om det inte kan vara dåligt på ett offentligt drivet boende. Frågan är vilka strukturella sammanhang omsorgen (liksom utbildningen och infrastrukturen) är inskriven i, vilka tendenser dessa sammanhang implicerar och var medborgardeltagande och politik finns i detta. Dvs frågan är var sådana frågor bereds utrymme.

                                    8 oktober                                 

Ur dagens DN-ledare:

En god effekt av Miljöpartiets normalisering är att den tydligare får SD och V att framstå som de randpartier de är.

I denna enda mening förenas tankeförbud med guilt by association. Det är ju ingen tvekan om att det är V mer än SD man vill komma åt. Beträffande förbudet, jämför med utsagan i en ledare 24.9:

Genom att ta farväl av tillväxtkritiken kan Miljöpartiet på ett mer trovärdigt sätt ta plats i den politiska debatten.

För att överhuvudtaget trovärdigt få delta i ”den politiska debatten” måste man först ta farväl av allt som DN inte tycker om. Jag återkommer ständigt till dessa uttalanden, eftersom jag inte tycker att det uppmärksammas vad de står för. Det handlar inte om ”borgerliga åsikter”, utläggning av nyliberala principer eller polemik med en motståndare. Allt är riktat mot läsarna som föreskrifter om vad man får reflektera över för att vara normal och inte tillhörande ”ytterkanten”, här kallad ”randen”. Jag menar att det totalitära i dem är en omedelbar indikator på det totalitära i de nyliberala förhållandena och att de bör användas som sådana. Att Storebror här består av i andra avseenden ganska förkrympta figurer ändrar inte detta. Det är så de permanenta flödena av tilltal ur nyliberalismens ideologiska apparater ser ut. Det totalitära ligger inte heller i klassisk diktatur utan i pengarna och kapitallogiken som det allt genomträngande och bestämmande, även hur småpåvar artikulerar detta bestämmande. Det är denna helhet som bör avläsas i sina delar, även i yttranden som annars bara väcker axelryckningar, löje eller indignation.

                                    13 september                                

Forskning har visat att barn tycker att hamburgare är godare om de kommer i en påse med McDonalds-logga än om påsen är neutral. Även om det är precis likadana hamburgare i påsarna. Vetenskapliga rapporter meddelar nu att motsvarande gäller vuxna rökare. Cigaretterna smakar bättre och upplevs ha bättre kvalitet om asken är den välbekanta än om de flyttats över till en neutral ask. Som en hälsoåtgärd finns därför ett EU-förslag om att cigarettpaket skall ha ett enhetligt utseende där märket (utan ev logga) på ett mindre framträdande sätt är utskrivet med ett standardteckensnitt och asken i övrigt domineras av varningstexter.

Regeringen har redan tidigare ingripit av omsorg om bolagsvinsterna. Och för dem spelar det ingen roll vilka bolagen är eller hur de drar in sina vinster. Detta riksdagsprotokoll är intressant läsning. En moderat motion föreslog att ”Sverige bör agera aktivt inom EU när det gäller att försvara skyddet för varumärken”. ”Enligt motionären är de förslag som förekommit om ett förbud mot exponering av vissa lagliga varor (tobaksvaror) – om än hälsofarliga – en kränkning av såväl varumärkesrätten som marknadsrätten.” Men motionen kunde avslås eftersom regeringen redan agerat kraftfullt i frågan.

Regeringen uppgav i december 2010 … i sitt svar till kommissionen inför den kommande revisionen av direktivet om tobaksvaror bl.a. att Sverige [sic] är mycket negativ till att det införs en reglering avseende standardiserade förpackningar på grund av de negativa konsekvenser detta skulle få för befintliga varumärkesrättigheter… Regeringen framförde också att det är tveksamt om införandet av neutrala förpackningar är förenligt med egendomsskyddet i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Hur konflikten mellan hälsa och profiter skall utfalla under Alliansen är givet. Men man kan dröja lite vid språket: Kränkning. Varumärkesrätt. Marknadsrätt. Egendomsskydd. Skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Så låter det när borgare öppnar trutarna (och går över lik) för att försvara sina intressen.

                                                31 augusti                                            

Vi har tidigare lärt oss att journalistiken, även barnprogrammen i teve, domineras av ”den rödgröna vänstern”. Med kulturen i stort är det ännu värre:

Om extremvänstern bojkottades skulle det bli många vita galleriväggar (samt ödsliga teaterscener, tysta mp3-filer och tomma filmdukar).

Detta sagt av Erik Helmersson (31.8) med anledning av Vilks-affären. Och för att komma fram till frågan ”Men är en konstnär som utnyttjas av högerextremister så mycket värre än en som själv gärna medger att hen är kommunist?”.

Om extremist-stämpeln vanligen används på DN:s ledarsida för att genom guilt by association exkludera ”programmatiska motståndare till valfrihetsreformerna”, måste man fråga sig om Helmersson själv trots allt lever i den bild av kulturlivet som han söker frammana. Kanske med ambivalenta känslor, om han själv vill gå på teater eller bio ibland.

                                      12 juli                                       

Bloggen Skumrask fäste min uppmärksamhet på en nystartad kampanj från Sveriges annonsörer:

Utan reklam stannar hjulen
Reklamen är mycket viktigare än många tror. Den är en förutsättning för demokrati och yttrandefrihet, likväl som ett verktyg för att skapa jobb och välstånd. Näringslivet är samhällets motor och reklamen är smörjmedlet som håller den i gång.

Reklam för reklam, de som ljuger i reklamen ljuger också om den; här kan man tala om ett hjul som hålls igång, en rundgång.

Samhällets motor? Ja, men men bara ”näringslivets” samhälle, det samhälle som underordnats ett större hjul, kapitalets förmeringscykler med exploatering, nedbrytning av kultur och språk, omvandling av politiken till pr osv.

Texten talar för sig själv. Frågan är om de som intar författarens ståndpunkt är de som som skall få smörja vårt samhälle.

Där utanför på gatan håller krämarna en stor parad
Tillbaka (Stures sång), Hoola Bandoola Band

                                                  23 juni                                        

I diskussionerna kring klass och ”klasshat” återkommer frågan om det är relevant att överhuvudtaget tala om klass. Det är det inte, anser många, speciellt de som tillhör de högre klasserna. Men även de som menar att ”klass är ett gammaldags sätt att dela in samhället” (DN Insidan 22.6). Andra medger att det finns klasser, ”eftersom människor har det olika”. En del har t ex mycket pengar medan andra har lite.

Här ligger det nära till hands att rycka ut med marxistiska elementa. Som att det finns vissa kopplingar mellan klasserna… Eftersom en del har mycket kunskap i marxism medan andra har lite så måste vi upplysa den senare kategorin.

Nu är det intressanta inte bara vad de flesta saknar utan hur de aktivt håller det saknade på avstånd. Det inte bara saknas kunskap om struktur, det är de utmejlsade formerna för strukturens självförnekelse som talar, bl a genom strukturen av ideologiska apparater.

Marxistisk teori representerar framför allt en skiljelinje: att vara medveten om struktur eller att befinna sig på strukturens insida med föreskrivna sätt att tänka och tala. En med ideologikritik utökad marxistisk teori talar om just detta. Den har inga recept för framtiden men anger på vilken sida linjen man bör befinna sig för att det skall finnas en framtid.

                                            7 juni                                     

En av DN:s signerade ledare idag har rubriken Aftonbladet: hatets kulturkolportörer. Redan där kunde jag inte avhålla mig från en gissning om vem som var skribenten, och se, hade jag inte rätt. Jämför med notisen 26 mars.

Apropå mitt senaste inlägg Vem är totalitär? 2 vill jag lägga till att det naturligtvis inte är ointressant att se vad de skriver. Även om det genomgående är samma instrumentalitet som är i verksamhet. Det gäller ju att påvisa denna instrumentalitet just i sin verksamhet.

Helmerson hävdar nu att

Den stora skiljelinjen i politiken går inte mellan höger och vänster utan mellan dem som är beredda att använda våld för att segra och dem som inte är det.

Denna samhällsanalys skulle kanske förvåna om vi inte kände igen den som en variant av högerstrategin att låta samtalen kretsa kring fiktiva motsättningar i stället för kring verkliga. Dvs påbjuda att det är där de skall röra sig. T ex genom att den enda erkända politiska dimensionen är framåt (acceptera de ”ekonomiska realiteterna”) – bakåt (till ”osunda regleringar”). Eller som i den här versionen av extremist-temat. Jag säger inte att Helmersons motsättning är fiktiv i alla avseenden, men den ligger på en annan nivå än de konflikter som politiskt artikuleras som höger och vänster. Jag försökte i inlägget diskutera varför de nöjer sig med så ytterligt torftig ”argumentering”.

Om klasshat talade Nina Björk i radio. Svårare än så är det inte!

                                              20 april                                       

Arkelsten föll med flaggan i topp. Efter att så emfatiskt framhållit hur Moderaternas föregångare varit drivande för allmän rösträtt kunde hon som sin sista insats som partisekreterare berätta hur oförväget Moderaterna kämpat för öppen redovisning av partibidrag.

                                          18 april                                            

I en debattartikel i DN 17.4 bekänner Stefan Löfven och Magdalena Andersson att ”Vi socialdemokrater har ibland varit för dåliga på att betona människors eget ansvar för att göra sig anställningsbara”.

Moderaterna har taktiskt lagt sig till med socialdemokratiska uttryck. Socialdemokraterna anstränger sig nu att låta som moderater. De tycks överens om att politik bara är en fråga om teknisk förvaltning av samhället. Att där inte finns några stora motsättningar. Enda anledningen att välja S är att de är bättre på att bedriva borgerlig politik. Felet med borgarna är bara att de ”har slut på idéer” och att de ”försummat samverkan med näringslivet”. De har t o m ”kallat företagen för ett ‘särintresse'”. Man kan undra om detta är en medveten invertering av den schlingmannska historieskrivningen, enligt vilken M tog vid som uttolkare av den svenska folksjälen när S inte förmådde mer.

De får regera som får flest röster i valen. Därför blir politiken en fråga om att kalkylera vad som ger flest röster. Och när inget annat ges (eller tar sig) utrymme i de offentliga samtalen blir detta förväntade också den verkliga ”opinionen”. (Eller rättare sagt: denna ”opinion” är alltid redan given.) Och så är två cirklar slutna. Denna mindre cirkel samt den större där den verkliga makten via sådana ideologiska apparater fortsätter det verkliga regerandet.

En förändring skulle vara att tala mer om dessa mekanismer.

                                       7 april                                    

Jag har just uppmärksammats på Matteboken där kändisar hjälper våra barn och ungdomar att lära sig räkna. Om näringsministern och tillika centerledaren Annie Lööf inte vet vad en ekvation är så har hon desto bättre koll på vad som är viktigt för Sverige. Kunskaper lärs med fördel in i meningsfulla sammanhang och ideologin fungerar bättre när den kan bäras av något så neutralt och stabilt som matematiken.

                                        1 april                                    

Delvis fortsättning på föregående reflexion. Ur DN:s ledare 1 april:

För människor som älskar rätlinjigt tänkande lämnar klimatfrågan egentligen bara två alternativ: Den ena är förnekelsens väg. Om allt är en bluff finns inget problem och inget behov av anpassning.

Den andra är den radikalt civilisationskritiska vägen. Om en drastisk minskning av växthusgaserna upphöjs till det överordnade målet blir saken intellektuellt sett enkel. I stället för avvägningar mellan sådant som är värdefullt för människor i dag och en risk på längre sikt för allvarliga konsekvenser av en stigande medeltemperatur får vi en enda måttstock. Människan förvandlas till en restpost. Hon får helt enkelt finna sig i de konsekvenser som klimatpolitiken får för hennes livsvillkor.

Två saker kan noteras. Dels ledarskribenternas vanliga arrogans och föraktfulla utdefinierande av alla som inte är liberala på rätt sätt. Jämför med ”Men det är ett sundhetstecken att utopiska vänsterrörelser som Occupy Wall Street inte förmår nå längre än till samhällets marginaler”.

Dels möter vi en grandios förnekelse, den av att produktionen och konsumtionen är utslag av mer än vad ”som är värdefullt för människor idag”. Att vissa människor tillhör en klass som profiterar både på andra människors arbete och deras konsumtion och därför skapar de begär som nu kallas värdefulla. Det finns för (ny)liberalen inga klasser i den meningen, bara ”människor” rätt och slätt. En politik som inte böjer sig för profitörerna och krämarna lämnar ”människan” som ”restpost”.

Så talar de dag efter dag till närmare en miljon människor. Tillsammans med de politiker och näringslivsföreträdare som talar likadant. Att det går att tala på det sättet, att det anses effektfullt, indikerar brister i mothegemonisk kritik. Inte bara så att vi oftare måste säga det förnekade, vi bör fästa deras miserabla lögner på dem så att de framstår som vad de är.

Att jag själv känner förakt för dessa människor är inte detsamma som deras förakt, för det är en sak att med deras resurser slå nedåt och en annan att underifrån ge svar på tal.

Tillägg 2 april. I en helsidesannons meddelas helt utan ironi att meningen med livet kan vara att besöka den nyöppnade gallerian. Är det någon skillnad mellan detta budskap och ledarreaktionens?

                                         26 mars                                     

Bland DN:s ledarskribenter tycker jag att Erik Helmerson är bland de mest störande. Jag vet inte om mannen är konflikträdd till sin personliga läggning, men så snart någon höjer rösten blir han så ängslig och rycker ut med förmaningar. Idag är åter ”hatet mot liberalismen” på tapeten. (Jämför med rubriken Därför hatar frihetens fiender liberalismen.)

Timbro har länge varit ett blått skynke för vänstern. Historien om tankesmedjan, och om näringslivets kontroversiella opinionsbildning, skildras i en ny bok, ”Hatets och illviljans kolportörer” av Lars Anders Johansson på Timbros eget förlag.

Bokens största förtjänst är att den påminner oss om det samhällsklimat som rådde under åren då näringslivets informationsstrategi tog form. Den insikten är nödvändig för att förstå hur Timbro kunde – och fortfarande kan – skapa sådan vänstervrede.

Vi talar om ett 1970-tal då samhällsdebatten fördes på extremvänsterns villkor. …

Arbetsgivarnas ideologioffensiv, med Timbro i spetsen, var en motreaktion på tidsandan. Kärnan i budskapet var ett försvar för äganderätt, sänkt skattetryck och ökad valfrihet. Detta är sakfrågor som man kan vara för eller emot – men det absurda som tydliggörs i boken är det massiva hat som idéerna mötte. …

I dessa tider då vi gärna talar om retorikens betydelse för extrema yttringar vore det klädsamt om en eller annan vänsterdebattör kände viss ånger för vad som sades för ett par decennier sedan. Och ställde sig frågan om Sverige, nu när många av Timbros idéer blivit allmängods till och med inom S, verkligen tagit ett patologiskt, hatiskt och illvilligt kliv ut på politikens högerkant.

Vi erbjuds vara ”för eller emot” i sakfrågorna, låt vara att vi får en fingervisning om att information, rätt, sänkt tryck och frihet är bättre än hat och ”extrema yttringar”. Vi måste förstå att näringslivet tvingades till ”motreaktioner” när ”extremisterna” tilläts att fritt prägla ”samhällsklimatet” och dessutom projicera sitt eget hat på de stackars arbetsgivarna, de som ger alla oss andra vår försörjning.

Peter Wolodarski är inte mycket bättre. 5.2 skrev han i samband med den s k överklassafarin om det ”primitiva” i att tala om överklass eftersom vi ”som människor” har ”en personlighet som är oändligt mycket större än någon av våra roller”. Fler argument behövdes inte. Jo, möjligen att det är ”farligt” att ”så split mellan människor”. Som om inte ”spliten” var immanent i de samhällsförhållanden som Wolodarski så ihärdigt försvarar.

Ett avgörande felslut hos politiker av Sjöstedts slag, som ständigt drar sig till marxistiskt tänkande, är att de ägnar sig åt farliga förenklingar och inte ser att samhällsproblem oftast har en annan grund än klassmotsättningar.

Wolodarski tycker tydligen inte att hans funderingar kring ”grupphat” vs ”oändliga personligheter” är farliga förenklingar.

Jag blir nyfiken. Det tycks inte finnas några gränser för hur billigt och uselt det skrivna får vara, bara det bidrar till rätt samhällsklimat. Och en nyliberal intellektuell förefaller vara en självmotsägelse. Men hur tänker de egentligen? Jag menar inte i ”sakfrågorna” utan beträffande ”argumenten”. Är de själva nöjda, bara de med godtyckliga medel får utdefiniera dem som framhärdar i att tala om de faktiska kliv som ”Sverige” tvingats ta? Jämför med föregående notis. Existerar inga andra kvalitetsaspekter för dem? Eller för deras arbetsgivare. Tycker de inte att de behöver försvara sin klass med någon som helst finess?

En annan reflexion gäller effekterna. I vilken mån och på vilka sätt fungerar detta som obstruktion av samtalen?

                                        24 mars                                  

Liberaliseringen snabbast i Sverige

Sverige är det land med avancerad ekonomi där liberaliseringen gått snabbast i världen när det gäller avregleringar, privatiseringar och valfrihetsreformer, konstaterar tankesmedjan The Heritage Foundation.

– Bland utvecklade ekonomier är det Sverige som klättrat snabbast i rankningen sedan 1996, säger Anthony Kim, politisk analytiker på den ansedda amerikanska tankesmedjan, till Svenska Dagbladet.

Utvecklingen har drivits på av både borgerliga och socialdemokratiska regeringar.

Med arbetskraftsinvandringen, friskolan och avregleringen av järnvägen sticker Sverige ut i jämförelse med andra länder. …

Även det svenska skolsystemet tillhör de mest liberala i världen. Motstycke finns bara i Chile. Men helt unikt är det att den svenska staten inte bryr sig om vem som äger skolan.

– På 20 år gick vi från ett av världens mest reglerade skolsystem till världens mest liberala, säger nationalekonomen Jonas Vlachos till SvD.

Även när det gäller avregleringen av järnvägen är Sverige världsledande.

Så kan man med några få ord beskriva hur vad som fanns av samhälle på kort tid brutits sönder. ”Liberaliseringen” omtalas bara i bestämd form som ett naturgivet fenomen där Sverige visat sig vara ledande. Att kapitalet lägger under sig tidigare fredade områden sammanfattas i ordet ”valfrihetsreformer”. Med sådan minimalism kan ideologin också verka.

Just ordet ”valfrihetsreformer” ser vi också allt oftare. Ytterligare en annektering av ett begrepp som traditionellt associerats med socialdemokraterna, hopsatt med val och frihet till denna fullständigt skamlösa trippel.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s