Teori och praktik

Del 2, Del 3

Jag fick en inbjudan att medverka i den nystartade tidskriften Kris och kritik. Bidraget blev följande kraftigt utvidgade och bearbetade version av ett tidigare inlägg med samma titel. Utvidgningen har i mycket bestått i att klippa och klistra från andra inlägg, så den här långa texten kan ses som en sammanfattning av bloggens ståndpunkt. Alla mina texter är i ständig rörelse, så enstaka meningar och språkliga korrigeringar har tillkommit efter publiceringen i tidskriften. En fördel med digitala media; i tidskriften kommer tyvärr några  fel att kvarstå som uppstått i det redaktionella arbetet: halva Attendo Care-annonsen har genom ett missförstånd oss emellan bortfallit och ett textstycke har kopierats från ett ställe till ett annat där det inte alls hör hemma.

Teori och praktik

Rubriken anger bara hur artikelns tema brukar benämnas. Under vänsterns hela historia har det förekommit diskussioner kring ”teori och praktik” och om de ”intellektuellas” roll. Naturligt nog, eftersom genomgripande förändringar av samhället är något annat än förvaltning av det rådande. Vem eller vad initierar förändring och på vilka grunder? I vår ännu postmodernt influerade tid är diskussionerna emellertid ofta ersatta av varningar och förmaningar av typen:

Det behövs inte fler intellektuella som anser sig ha genomskådat det falska och nu talar om för de oupplysta hur saker och ting ligger till.  (Anders Johansson i Fronesis Kritik-nummer)

 […] intellectuals should not be relied on to provide a theoretical guide for our (or anyone’s) revolutionary practice. (Michael Hardt)

The sociology of ‘misrecognition’, the theory of the ‘spectacle’ and the different forms assumed by the critique of consumer and communication societies all share with Althusserianism the idea that the dominated are dominated because they are ignorant of the laws of domination. The simplistic view at first assigns to those who adopt it the exalted task of bringing their science to the blind masses. (Jacques Ranciere)

Gång på gång meddelas oss att det inte kan finnas någon stor ritning över samhällstotaliteten eller färdig beskrivning av vägen till en annan värld. Liksom att det är ”auktoritärt” om någon föreslår någon annan en beskrivning av sakernas tillstånd. Sådana uttalanden kan göras i olika sammanhang och behöver inte betyda att den talande är just postmodern till sin läggning. Hardt svarade på en intervjufråga och övergick sedan till att säga mer intressanta saker. En bakgrund är förstås historiska lämningar som ”den vetenskapliga socialismen”, den religiösa marxismen om historien som en följd av produktionssätt på ett lagbundet sätt riktad mot ett jordiskt paradis, eller med manifestets ord:

Kommunisterna är alltså praktiskt den beslutsammaste, alltid framdrivande delen av arbetarpartierna i alla länder, och teoretiskt har de före den övriga massan av proletariatet kommit till insikt om betingelserna för, gången och de allmänna resultaten av den proletära rörelsen.

Citatet visar var ”marxismens” attraktionskraft en gång låg, i föreningen mellan teori om det kapitalistiska produktionssättet och nämnd teleologi, löftena om att ”stiga mot ljuset”. I marxismen som ”stor berättelse” sammansmälte teori, politik och ideologi till en berusande och kontraproduktiv ideologi rätt och slätt. Men varför dessa varningar idag? Vem skall känna sig träffad? Eller är det så att ett behov av teori tränger sig på utan att det står klart vad för slags teori det gäller, och det hela stannar vid varningar för den teori man känner till? Är uttalandena vittnesmål om att något saknas i teoretiskt avseende? Kan marxistisk teori åter bli attraktiv men genom en annan förening?

Nej, ”massorna” är inte ”blinda”. Men med det konstaterandet försvinner inte frågorna om ”laws of domination”, där vi i stället kan tala om hegemonin med alla dess mekanismer. Underordningens effekter är överhuvudtaget inte homogena, vilket reser frågor om deras sammansättning. Människor identifierar sig mer eller mindre starkt och med olika grad av entusiasm med tilldelade roller. Eller så hänger de sig åt cynism (”alla vet redan, men …”), innefattande misstro gentemot befintliga rörelser och möjligheterna till rörelse överhuvudtaget. Passiv eller praktisk acceptans kan se ut på olika sätt men ändå vara likvärdig med ”blindhet” relativt de kapitalistiska förhållandena och framför allt möjligheterna att överskrida dem. Vad jag kallar kapitalistisk hegemoni är föreningen av dessa förhållanden och en associerad ideologisk formations upprätthållande av sådan sammansatt acceptans. Och då är vi inne i teorin men också i frågor som vanligen begravs när ”teori och praktik” diskuteras alltför abstrakt eller när ”teori” skall stå tillbaka för ”massornas spontana kraft”. Vad är det som eventuellt behöver teoretiseras? Och vad för slags närvaro kan teori äga inom politiken? Som vägledande idéer eller något annat? Jag kommer att föreslå att det i mycket handlar om att avhjälpa en dubbel brist, till att börja med att få den att framstå som märklig. Den första gäller ”marxismen”, men då inte som frågor om vilken marxistisk variant eller politisk riktning som kan tillskrivas störst värde. Märkligheten är frånvaron ute i samhällslivet av varje ”marxism”, även av det mest elementära och gemensamma i marxistisk teoribildning som allmänt kommunicerade benämningar av samma samhällslivs realiteter. Den andra märkliga bristen är ointresset även bland de intellektuella för det förhållandet och dess upprätthållande. Om marxistiska elementa är frånvarande i de offentliga samtalen är teoretisering av den frånvaron, dvs av hegemonins blockerande mekanismer, generellt frånvarande. De intellektuella har sitt ”vad man talar om (från krisanalys till abstrakt politisk filosofi) och vad man inte talar om”. Till det sistnämnda hör alltså sådant som i vardagslivet står i vägen för ett kvalificerat politiskt språk. Här menar jag att just ”althusserianismen” har något att tillföra, men som en helt annan uppfattning om vad kritisk teori och teoretisk kritik kan innebära.

Den första bristen

150 år efter Marx kan det ekonomiska system som han beskrev fortleva och finna nya exploateringssätt utan att ens de mest elementära punkterna i dessa beskrivningar tillhör vad människor kontinuerligt kommunicerar inbördes i vanliga samtal eller offentlig politisk debatt. Här avses sådant som

  • begreppet produktionssätt, att olika sätt att producera inte bara är en fråga om teknik och organisation utan bestämmer maktförhållanden och mycket annat i samhället;
  • att den kapitalistiska produktionens primära syfte inte är att tillgodose behov utan att förmera kapital, vilket även innebär flöden av profit till de fåtaliga ägarna av produktionsmedlen,
  • medan flertalet som inte äger annat än sin arbetskraft är hänvisade att sälja denna till kapitalisterna och till ett pris som (i princip) inte medger mer än deras livsuppehälle och reproduktion,
  • om det överhuvudtaget finns någon arbetsköpare villig till detta,
  • varför förhållandet arbete-kapital är ett självförstärkande maktförhållande,
  • där alltså även arbetaren reduceras till en vara,
  • liksom alltfler områden av samhället varufieras (förvandlas till marknad)
  • i kapitalets immanent nödvändiga expansion, som utöver exploateringen av människor bryter ned kulturen och föröder planeten. Där penningen härskar förflyktigas allt fast utom penningen själv.

Penningens primat kan också avläsas i upplösningen av samhället i en myriad av avtal mellan fristående ”aktörer” som alla är inriktade på att tänja avtalen till egen fördel utan att ha någon allmännytta för ögonen. Brister kan alltid skyllas på någon annan. Det är lätt att stanna vid det absurda i enskilda konsekvenser (1) och inte se det finmaskiga nät av penningtransaktioner som täcker och degraderar väsentliga samhällsfunktioner. Även när fenomen som new public management inte direkt uttrycker kapitalistiska principer heter den gemensamma nämnaren pengar, att penningkalkyler styr in i minsta led.

Återigen, människor är inte blinda. Men att seenden kan vara av olika slag visas av en insändare som jag råkade få syn på. Under rubriken ”VART är vi på väg?” räknar skribenten upp en lång rad missförhållanden, bl a arbetslöshet, fas 3, skatter som går till privata vinster samtidigt som ”skolresultaten blir allt sämre” och ”sjukvården är i fritt fall”, hur ”en liten klick” kan köpa sig förtur till vård genom privata försäkringar, ”miljöpolitiken reduceras”. Insändaren slutar ”Varför ser inte den borgerliga regeringen det vi andra ser – det behövs nya grepp för att möta framtiden. NU!” Hänvändelsen till regeringen liksom frågan varför de inte ”ser” må vara naiv, men vad skribenten själv inte ser i det hon ser är inte bestämt av brister i hennes ögon. Man kan tala insiktsfullt om sjukdomsorsaker, hälsosam mat, tekniska frågor osv, men inte om de samhälleliga existensbetingelserna eftersom begrepp för dem saknas, eller i varje fall inte ingår i levande språk, där de skulle behövas som bäst.

Karakteristiken ”elementär” avser inte elementa från en entydig lärobyggnad. Det finns tvärtom många och skilda åsikter om hur Marx begrepp skall uppfattas och hur de förhåller sig till de kapitalistiska realiteterna. Men om nu dessa realiteter fortgår utan inre friktion i form av kvalificerad reflexion – de intellektuella är upptagna med att stöta sina olika åsikter mot varandra i sina forum – och om Marx teori ändå är en referenspunkt när saknaden av begrepp förs på tal, kan begreppen i de ”elementära punkterna” få representera en negation av tomheten. Enskildheter som de i insändaren uppräknade sätts då i samband med de kapitalistiska förhållandena och deras grundkonflikt som framställs som en dubbel konflikt: konkret-abstrakt arbete (bruksvärde-bytesvärde, arbetskraften som kreativ potential eller som vara) och arbete-kapital (klasskampen). Förhållandena förklaras vara historiskt kontingenta och inte de enda möjliga. Detta motsvarar det klassiska ”medvetenhet” men i mitt scenario med betoning på vad människor kommunicerar med varandra, hur de i och genom sitt gemensamma benämnande av sina existensvillkor förenas i en vändning mot dem, kognitivt, socialt och politiskt. Hur teori tar plats i den verklighet som den beskriver. Den politiska vändningen är då en antikapitalism som inte innefattar men öppnar mot politiska ställningstaganden. Man kan jämföra med hur feminismen haft relativ framgång med begrepp som genus och könsmaktsordning. Det har faktiskt blivit svårare att tala om ”naturlig kvinnlighet”, medan kapitalismen fortsätter att vara hur naturlig som helst.

Den andra bristen

Om vi här föreställer oss en kritisk praktik som tvingar sig in i en verklighet som förnekar den utrymme, måste den också ta fasta på själva förnekandet som del av samma verklighet, innefattande förnekelse av ifrågavarande mekanismer. Om människor underordnas ett visst produktionssystem utan att annat än undantagsvis benämna detta i adekvata termer, gäller än mer att de saknar begrepp för de ideologiska apparater som omsluter dem för att (re)producera systemets och samhällsordningens subjektiviteter, innefattande båda dessa oförmågor. För att uttala en tautologi. Reproduktionens maskineri är med nödvändighet osynligt från de positioner som det genererar. Även här krävs inbrytningar med välriktad kritik. Eller rättare sagt, de båda kritikinriktningarna förutsätter varandra.

Men märkligt nog rustar sig inte heller de som intresserar sig för samhällsteori särskilt väl i detta avseende. Visst utvecklas och studeras olika teorier om maktens mikromekanismer, det finns teman som ”marxism och psykoanalys”, men knappast sådana som är potentiellt ingripande i det beskrivna. Och om vi nu måste ta oss an ideologibegreppet tvingas vi konstatera att även de flesta intellektuella uppfattar ideologi konventionellt, om än mer eller mindre sofistikerat och med olika tyngdpunkter, som ”idéer”, ”åskådningar”, ”ismer” osv eller pejorativt som propaganda, naturalisering, legitimering, sammanfattningsvis ”falskt medvetande”, varvid ingen annan utåtriktad uppgift tycks möjlig än ”upplysning”, att avslöja det falska och i nästa steg påvisa vilka ”intressen” som falskheten tjänar, en uppgift som helt riktigt inte bedöms fruktbar. Man kan knappast anklaga de intellektuella för att försöka ”föra ut sin vetenskap till massorna” eller ens söka precisera en sådan uppgift.

Striden om ideologibegreppet

I en intervju fick Slavoj Žižek en fråga om ”ideologiska tillvägagångssätt” i ett fall som diskuterades. Jag tror inte att intervjuaren uppfattade att Žižeks motfråga ”You know, the whole problem here is what does the term ideology mean?” handlade om betydligt mer än petigheter med ord. Och hur ofta hävdas tanken att okritiska användanden av ordet ideologi är dikterade av det som därmed undgår kritik? Går vi i stället till Terry Eagleton och hans bok Ideology: An introduction, får vi veta:

Nobody has yet come up with a single adequate definition of ideology, and this book will be no exception. […] the term ‘ideology’ has a whole range of useful meanings, not all of which are compatible with each other. To try to compress this wealth of meaning into a single comprehensive definition would thus be unhelpful even if it were possible. […] To indicate this variety of meaning, let me list more or less at random some definitions of ideology currently in circulation.

Eagleton presenterar så en lista med 16 “definitioner” som alla anger betydelsefulla teman för ideologistudier men bakvägen smyger in antagandet att ”ideologi” är ett begrepp som vi först ”definierar”, en oproblematisk procedur där vi inför enskilda framställningar  ”väljer” ”definition” ur en ”rikedom av mening”. Här framträder ytterligare problem. Utgångspunkten i det följande är den ideologiteori (eller ansats till en sådan) som framlades av Louis Althusser och som Žižek snickrat på i en välvillig kritik. Men den opposition mellan Althussers begrepp och andras som skall framställas, och på ett betydligt mindre ödmjukt sätt än Eagleton vill se, kan uppfattas som en sjuttonde ”definition” (Althusser finns i och för sig representerad i Eagletons lista) med anspråk på att vara den ”sanna”. Dessutom finns risken att på fel nivå fastna i polemik med Althussers många kritiker som själva sitter fast i uppräkningar av svagheter och ensidigheter i hans formuleringar. Att rida ut den stormen, eller snarare de trötta suckarna, är att närma sig en fruktbar uppfattning om kritikens möjligheter. Jag vill läsa in helt andra kvaliteter och potentialer i Althussers ansats med relevans för frågan om vad för slags teori som kan tillkämpa sig närvaro i politiken.

Kritik – politisk kritik och ideologikritik – sägs handla om att lyfta fram historiska förutsättningar, kontexter och gränser hos det som annars hålls för naturligt och evigt. Men när ideologikritiken i denna anda söker kontexten kring den ena eller andra ”ideologin”, utan att problematisera själva ideologibegreppet, sätter den krokben för sig själv. Eller rättare sagt, den låter det ofullständigt uppfattade objektet för kritiken sätta krokben. Det är inte fråga om någon enkel försummelse utan om att ofrivilligt återskapa och uppgå i ett strukturellt förhållande inom det ideologiska, ett förhållande mellan ett misskänt ideologins mer och det mindre som vanligen betecknas ”ideologi”. Som en inledande antydan kan sägas att ideologins mer är vad som utspelar sig mellan individ och ”ideologisk apparat”, vad ideologin (ideologierna) gör med människorna när den binder dem och/eller skänker dem mening, identitet och bekräftelse, hur ifrågavarande praktiker är reglerade, medan det mindre men enda omtalade är de krönande idéerna (myter, ismer osv).

Kritiken måste då förenas med en kritik av helt motsatt slag, en vändning mot något som verkligen är universellt och evigt men fördolt och vars konstanta drag är just denna omkastning mellan ideologiska praktiker och deras effekter, mellan ideologins mer och dess mindre. När en ideologi bidrar till att maskera t ex ekonomiska förhållanden gäller dess främsta maskering den egna praktiken. I den mån ”apparaterna” och deras ritualer överhuvudtaget omtalas är det som platser och medel för manifestationer av det idémässiga. Žižek talar om hur ideologin ”utplånar sina spår”. Ideologins mindre i olika uppenbarelser blir för de omedelbart berörda till ideologins allt och för kritiken något att härleda till ett yttre ursprung och eventuellt bota med ”upplysning”. Vändningen är då att undersöka hur bindningen inom apparaten, dess misskända produktion av subjektivitet, tillhör något evigt, och att det är apparaten som är utkristalliserad som beståndsdel av den aktuella samhällsformationen. Kanske skulle ett nytt samspel mellan dessa båda inriktningar av kritiken, dvs ytterligare en differentiering inom det tidigare föreslagna samarbetet mellan kapitalism- och ideologikritik, kunna bli till en interventionspraktik i det kritiserade. Alltså en kritik som griper in i en ideologis berättarsituation i stället för att gå i dess fälla och stanna vid dissektion av berättelserna. För när kritiken angriper myter om det rättvisa bytet arbete-lön, demokratins förträfflighet eller lyckan i konsumtionen men förbigår hur arbetstagare, väljare och konsumenter performativt konstitueras inom ideologiska praktiker och med de bindningsmekanismer som jag återkommer till, är det de förbigångna mekanismerna som på metanivå, i deras eviga generella självmaskering, slukat även kritikerna.

Ordet vändning används bokstavligt. Därför kommer jag inte att kontextualisera det från Althusser extraherade med avseende på hans hela arbete och omständigheterna kring detta eller närmare diskutera nämnd kritik. Jag tar bara fasta på att någon på bestämda punkter vägrat att låta ideologin diktera vad som skall sägas om den och med detta öppnat ett område för undersökning och kritik. Jag refererar teser från essän Ideologi och ideologiska statsapparater (Noter för en undersökning) (IISA) (2), notera undertiteln, för att i anslutning till några exempel visa hur de bryter en påbjuden tystnad. Frågan, som utgör en skiljelinje, är om detta brott uppfattas som sådant och mer generellt om ideologiteorier och kritikformer bryter med eller spelar med i den ideologiska omkastningen. Genom att placera denna konflikt inom teorin – frågan om en viss teori är på väg att få grepp om sitt objekt eller om det är objektet som använder teorin som ett medium – i begreppet ideologi, inrättar Althusser detta, hur ofullkomligt det än är i övrigt, på rätt sida om den skiljelinje som samtidigt skapas. På den andra sidan finns bara en ”rikedom av mening”. Också här sätts elementära punkter i verksamhet, därför att de även i sitt elementära tillstånd förnekas.

Eagleton säger om Althussers åtskillnad mellan kunskap och ideologi att den ”finds few defenders nowadays”. Här instämmer de flesta, även de som liksom Eagleton finner en del saker att värdesätta. Åtskillnaden handlar nu inte om kunskapens (vetenskapens) ”rena seende” ställt mot ideologins ”färgade glasögon” eller om sant mot falskt. Tvärtom är alla upptagenheter, även metaforiska, med ”seende”, dvs direkta men eventuellt distorderade eller kontextberoende förbindelser mellan ögon och verkliga objekt, under benämningen empirism ett av Althussers angreppsmål, karakteriserat som (meta)ideologi. Det är då inte en ”kunskapsteori” som angrips (i så fall fenomenet ”kunskapsteori”) utan hur ideologin talar som om den och kunskapen utgör överlappande ”seenden” och detta i allmänhet får passera. Althusser talar om olika mänskliga praktiker, där kunskapens praktik, skapandet av begrepp som provisoriska grepp (be-grepp) om det objektiva som de avser, alltid fortsätter att tillhöra de ”tankeapparater” där produktionen äger rum. Det är aldrig fråga om något från objekten överfört, abstraktion i bokstavlig mening. Därför är produktionen inom tankeapparaten verkligen kontextbunden, vilket emellertid inte gör den av samma slag som produktionen inom de ideologiska apparaterna. De senare producerar helt andra saker som inte alls har med teori eller kunskap att göra, men där de berättelser som tillhör de ideologiska praktikernas rekvisita – för att  göra subjektets värld meningsfull – kan sätta sig i kunskapers ställe och blockera möjligheterna att utveckla och tillägna sig kunskap. Att avgöra vad som är det ena eller andra är inte alltid lätt men anger föremålet för ideologikritiska undersökningar. Framför allt är själva frågan något som den politiskt aktive alltid bör bära med sig. På motsvarande sätt kan det vara angeläget att skilja mellan politik och ideologi; en politik som en rörelses sätt att uppfatta och reagera på objektiva motsättningar, ställa upp politiska mål osv är något annat än dess bekräftelseformer, konstituerandet av politiska subjekt. Vilket outtalat förnekas av alla som säger ”vi behöver mer ideologisk diskussion i vårt parti” eller talar om ”ideologisk kamp” som en ”idéernas kamp”. Det finns inget sådant som ”ideologisk diskussion” och den politiska diskussion man är ute efter försvagas när det saknas ett strikt språk för de ideologiska hinder som de politiska ansatserna möter, inte minst de egenproducerade. Som när man gräver ned sig i egna kompensatoriska och kontraproduktiva ideologier, där den religiösa marxismen ersätts av andra varianter, t ex anarkisters tendenser att se (!) varje motstånd som förebud om Det stundande upproret, vilket seende mer uttrycker gruppens interna bollande av igenkänningstecken. Det är just de praktiskt förnekade distinktionerna mellan kvalitativt olika praktiker (det finns många andra som etik, estetik och teknik), som är poängen med Althussers ansats, att urskilja det ideologiska, inte genom det ”sanna” eller uttömmande ideologibegreppet men som ett inledande begreppsmässigt åtskiljande av det ideologiska från de andra praktiker som ideologin tillåts infektera. Här är det inte fråga om den ideologi par excellence som Žižek brukar tala om, tron att man en gång för alla stigit ut ur ideologin. Det handlar om en kritik som bryter med metaideologin, ideologin om ideologin, som förnekar distinktionerna, en kritik vars första strid är den om ideologibegreppet. Människan är för övrigt ett ”ideologiskt djur” som inte kan leva utan ideologi, men all ideologi är inte sådan som söker sätta sig i kunskapens ställe.

Ideologin, detta unika fenomen

Jag vill våga mig på att föreslå följande något djärva tes: Ideologin är det enda existerande som i själva sin princip motsätter sig att bli föremål för kunskap. Just ”det enda” tänker jag inte försöka försvara, men tanken är att Althussers skiljelinje kan sägas gå mellan att erkänna – och därmed bryta – eller spela med i följande formel:

(Ideologi →) ”ideologi”

Vi kan börja på den högra sidan, där ”ideologi” innefattar vad som tidigare räknats upp som konventionella uppfattningar om vad ideologi är. Denna metaideologi kan formaliseras som i Nationalencyklopedin, där ideologi får vara ”åskådning”, ”antaganden om verklighetens beskaffenhet” i förening med ”värde­rin­gar och handlings­normer”, eller i standarddefinitionen ”a system of values, beliefs or ideas that is common to a specific group of people”. I Wikipedia sägs om den historiskt dominerande ideologiformen religion, kursiveringen är min: ”Religion är tro som grundar sig på föreställningen om en eller flera gudar, andar, transcendenta själar eller andra övernaturliga fenomen. […] Religion kan även röra sig om motsvarande föreställningar om en högsta andlig verklighet eller yttersta sanning, med eller utan gudar.” Längre fram diskuteras religionernas uppkomst och funktioner, men utan att grunden ändras. Vi har religionsdebatterna som alltid graviterar mot frågan om ”Guds existens” och där de tre lägren troende, ateister och agnostiker tycks täcka upp alla förhållningssätt. ”Ideologi” är i alla dessa ”definitioner” något som kan ha olika ursprung men är beläget i individens huvud och speciellt i hennes ögon, empirismen igen. Med det konsekventa praktiserandet av seendemetaforer –  åskådning, synsätt, åsikt osv  – hålls ideologins mer på avstånd liksom de anförda distinktionerna. Ideologi får flyta ihop med kunskap och politik, gärna som någon sorts mellanform där det ”subjektiva”, ”färgade” eller partiska betonas. Konventionell ideologikritik härleder det idé- och synsättsmässiga till krafter som inplanterat det för sin vinnings skull men stannar också där.

Det är inte sina reella existensvillkor, den reella världen, som ’människorna’ föreställer för sig i ideologin, utan det är i första hand deras förhållande till dessa existensvillkor, som där avbildas för dem. (IISA)

Men när ideologier binder människor vid deras existensvillkor är det inte primärt genom föreställningar (sanna eller falska) om dessa villkor. De talar till dem för att på sina speciella språk säga dem vilka de är och vad deras uppgifter består av. I teorin om interpellationerna (anropen, tilltalen) och de psykoanalytiska antagandena om de resulterande bindningarnas art flyttas uppmärksamheten från det idémässiga tillbaka till fasthållningen i interpellationsakterna, allt som utspelar sig mellan individ och ideologisk apparat – jag avlägsnar här utan diskussion bestämningen statsapparat formelns Ideologi. T ex parlamentarismens IA som interpellerar Väljare (mer eller mindre nöjda med att välja mellan de tillhandahållna ”alternativen”), konsumtionens IA som interpellerar Konsumenter av de senaste prylarna, kyrkans IA som interpellerar Guds barn (här skiljer sig interpellationens språk lite genom att lägga större tyngd i det namn, ”Gud”, i vilket interpellationerna görs än i det till subjektet utdelade namnet). Individen vänder sig mot den interpellerande rösten och svarar ”ja, det är jag”. Det hela kan illustreras av Althussers allegori – det skall inte uppfattas som ett ”exempel” – med personen på gatan som bakifrån anropas av en polis, ”hallå, du där borta”. Personen vänder sig om och har redan i själva rörelsen, erkännandet av att hon förstod att det var just hon som anropades fast hon inte var skyldig till något speciellt, förvandlats till ett subjekt under makten. De idéer och bilder som tillhör interpellationernas språk och summeras till myter, åskådningar och ismer handlar alltså inte primärt om något yttre (sant eller falskt), även om de framställs så, utan om adressaten, det interpellerade subjektet; de låter subjektet igenkännande spegla sig själv, dock inte helt okomplicerat. Vad Žižek diskuterat (3) är hur apparaten verkar genom att inte fullt ut integreras i individens psykiska universum, det kvarstår något dunkelt och Kafka-artat hos den som underhåller frågan ”vem är du och vad vill du av mig?” och tvingar fantasin att utarbeta svar med av ideologin framsträckta element som material. Och innan en mer bestämd position i den symboliska ordningen med dess manifesta påbud intagits, innebär belägenheten inför apparaten, detta uppenbart mäktiga men ännu ointegrerade, en abstrakt och i det omedvetna verkande underkastelse under ”lagen som lag”, individens behov av tillhörighet och riktning. Žižek talar om en ”tro före tron”.

Det är själva deltagandet i sociala praktiker och ritualer inom mer eller mindre mäktiga apparater (även t ex arkitektur är producent av ideolo­giska effekter) som plante­rar dispositioner i det omedvetna. Det är individens belä­genhet inför arbetsgivaren, ekono­min, köptemplen, demokra­tin, media, kyrkan osv och det ofrån­komliga i att på något sätt svara på tilltal som tenderar att göra en enhet av hennes egen fan­tasi och föreskrivna svar, vilket resulterar i myters och talesätts effek­ti­vi­se­ring. Samtidigt som denna interpella­tio­nens bas för­trängs. Här hanteras även modern cynism där ingen egentligen tror på myterna men dessa ändå fortlever i av apparaterna föreskrivna handlingar; individen agerar som om hon höll myterna för sanna. Varu- och penningfetischism hör väl hit. Eller så låter hon ”andra tro i sitt ställe”, hon tror inte själv men finner för gott att samverka med de andra, de som antas tro.

Vi kan också uttrycka det så att det föreligger ett komplext spel mellan ideologins mer eller mindre explicita rationaliseringar, vad den säger när den talar (”ideologin”), och en föregående omedveten och irrationell attraktion, där en ideologi redan med sin fysiska men dunkla närvaro (alla dess ritualer) väcker beredskapen att underkasta sig ”lagen som lag”. Myterna och den manifesta lagen kan vara vad individen tvingas klamra sig fast vid för att få fast mark under fötterna. Subjektiviteten ligger inte i ett seende, inte heller i antagandet av en entydig kallelse utan i tvånget att finna ett förhållningssätt till den store Andres, den interpellerande maktens Hemlighet. Myterna är material för den ideologiska fantasi som subjektet själv aktivt upprätthåller för att kunna existera i världen sådan den tränger sig på genom ideologisk förmedling. Resultatet av fram­gångsrika inter­pel­la­tioner är att hon ”helt på egen hand” utför ”sin under­kas­telses gester och handlingar” (IISA). Det är inte idéer som leder till underkastelse, det är en redan given underkastelse under t ex kapitalistiska villkor som genom ideologiska praktiker associerade med dessa villkor ges en form, sätt att leva den. Althussers begrepp för denna transformerade underkastelse, detta formgivna förhållande till existensvillkoren, är imaginärt förhållande.

Detta är bara några antydningar om i vilka riktningar ideologins mer kan sökas. Man behöver inte vara överens om detaljerna för att inse att det finns ett mer vars speciella egenskap är förmågan att producera effekter som innefattar utplåning i individens medvetande av produktionsprocessen, formelns pil och parentes. Vidare att inter­pel­lationen verkar på flera nivå­er, irra­tionella och rationaliserande, och att det är på en irra­tionell och omed­veten nivå som den först finner fäste, när den inre bered­skapen för under­kastelse möter det rituella, detta innan det ideologiska talet, symbolerna och rationalise­ringar­na fyllt upp med­vetandet och även rationaliserar ritualerna. Inse? Man kan tillåta sig seendemetaforer om de avser skapandet och tillägnelsen av begrepp.

Ett annat användbart begrepp är retroaktiv performativitet. Standardexemplet på performativitet är vigselakten, ”härmed förklarar jag er man och hustru”. Någon är auktoriserad att med ord förändra vem någon annan är. Just äktenskapet är väl också i viss mån en ideologisk apparat. Men i den typiska interpellationsakten tilltalas individen som den som redan besitter vissa attribut (arbets­tagare, kund, konsument, väljare, svensk, kristen osv) utan att ideologin medger att det är den själv som genom sina apparater utdelat dem. Inte vid någon viss tidpunkt utan som ett kontinuerligt flöde av tilltal, en ständig upprepning som grund för igenkänningseffekter. Individen skall erfara ett ”jag var alltid redan där” eller ”det är mig de talar om”, framför allt ”detta är vad jag är”, men allt försiggår cirkulärt inom ideologin. Som inom religionerna är ritualerna för bekännelse av ”tro” desamma som genererar samma tro. De religiösas tal om ”att komma till tro” är intressant härvidlag; det balanserar på en kant i det att det inte handlar om att försanthålla den ena eller andra föreställningen om Gud och änglarna så mycket som om överenskommelsen att leva i ideologiska effekter utan att fråga vad de är effekter av, en överenskommelse som även den måste förbli outtalad.

Så vad Nationalencyklopedin eller Wikipedia säger bygger inte bara på dåliga val av ”definitioner”, texterna är aktiva fall av metaideologi bland oändligt många andra som utför och bekräftar formelns självmaskeringsrörelse från Ideologi till ”ideologi”. De talar inte om ideologin, de är ett skikt inom det ideologiska. De talar till subjekten för att försäkra dem om att de visst är subjekt i kraft av sina föreställningar om vad som existerar och vad som borde existera och att en ideologis tal är ideologin rätt och slätt. Utanför parentesen men på metaideologins insida finns inget annat än subjektet utrustat med ”antaganden om verklighetens beskaffenhet”, ”värde­rin­gar” och ”handlings­normer”. Speciellt det myckna talet om individens ”synsätt” ger henne som en ideologisk effekt känslan av att se och att hon är den hon är genom sin speciella förmåga härvidlag. Vad hon inte ser, eftersom hon saknar sådana begrepp, är ideologins mer, där det omedelbart synliga, t ex en valrörelses ritualer eller en kyrka, är något helt annat än platser och medel för demokratiska respektive trosmässiga manifestationer. Att även den som inte positivt besvarar kyrkoapparatens interpellationer identifierar sig med en benämning som utgår från interpellationsspråkets idémässiga innehåll, den enkla negationen a-teist, är bekräftelse på en fortsatt inneslutning i apparaten och dess omkastning. Men inte heller konventionell kritik ser mer, och dess verkningslöshet sammanhänger med att den bara befattar sig med det utanför parentesen belägna. Här kapitulerar kritikern pragmatiskt under förlägen tystnad, för om allt handlar om individens ”föreställningar” och ”synsätt”, varför skulle hon inte med rätt upplysning kunna ompröva dessa?

De vänsterintellektuella har tusen sätt att avhända sig möjligheterna till mer kvalificerad kritik. Beträffande distinktionen mellan kunskap och ideologi uttalar de gärna saker som:

Idag tror ingen på att teori kan undgå ideologi och att vi en dag skall kunna uppnå slutgiltighet och vetenskaplig säkerhet i samhälleliga frågor. (Chamsy El-Ojeili i Fronesis-numret Det politiska)

Om vetenskapen kan söka (om än inte helt uppnå) renhet från ideologin, är det definitivt inte som ”slutgiltighet och vetenskaplig säkerhet”, vilket om något vore ideologi, men i det att produktionen av begrepp enligt ovan inte skall dikteras av praktiker som (re)producerar helt andra saker. Först genom teori om skillnaden mellan kunskap och ideologi (och mellan politik och ideologi) är det möjligt att praktiskt störa reproduktionens ideologier. Så länge alla ”antaganden om verklighetens beskaffenhet” deltar i en och samma ”idéernas kamp” är sådant omöjligt. Det är inte fråga om att nå absolut visshet om vad som är sant utan om att överhuvudtaget föra skillnaderna och de ideologiska mekanismerna på tal, på det att kritiken skall kunna intervenera i de sistnämnda. Kritiken har då rört sig från ”härledning” och yttre kontextualisering av idéer till undersökningar dels av ideologiska apparaters inre mekanismer och omkastningar som en konstant ideologisk princip, dels av apparaternas, den ideologiska formationens inskrivning i samhällsformationen och dess reproduktion.

De intellektuella kan också som Torbjörn Tännsjö avvisa ”ideologiteorin” som förklaring till hur underordning kan upprätthållas:

En tradition förklarar förtrycket med hänvisning till ideologi. De förtryckande lyckas indoktrinera de förtryckta så till den milda grad att de får dem att tro att allt är som det bör vara.  […] Jag tror inte på den [ideologiteorin]. (4)

Nej, det ideologins mindre som består av inympning av doktriner förklarar inte så mycket. Då är Tännsjös tankar om svårigheterna för de förtryckta att koordinera sina handlingar bättre. Men hållningen att polemisera mot begränsningar som man själv infört, reproducerande metaideologin, kan också vara en del av förklaringen.

Exempel

Hegemoni är ett begrepp som har behandlats olika av olika teoretiker. Men som också kan göras mycket konkret. Om det i enlighet med marxistiska elementa är likgiltigt för kapitalisterna vad som produceras så länge det går att sälja och generera vinst, om vidare kapitalet kräver ständig expansion av produktion och marknader, är det ett märkligt knäfall inför deras villkor när praktiskt taget alla samtal gäller ”jobben” (eller ”sysselsättningen”) och ”tillväxten”, fortfarande utan frågor om vad som behöver produceras, på vilka villkor det kan ske och vad planeten tål. För sin försörjning måste de flesta under rådande omständigheter ”skaffa ett jobb”, ”få in en fot på arbetsmarknaden” eller bli ”anställningsbara”, och ”jobbfrågan” är då central. Samtidigt ”glöms” frågorna varför man skall vara utlämnad åt profitörer för att kunna leva. Varför somliga måste jobba mer medan andra inte får jobba alls. Varför vi måste jobba lika mycket som när produktiviteten var en bråkdel av vad den är idag. ”Glömskan” sammanhänger med att den arbetsmarknad man tvingas beträda också tillåts vara en ideologisk apparat som bestämmer ”arbetstagar”-identiteten. Omfattningen av knäfallet skulle kunna mätas: Hur många gånger under ett dygn talas det någonstans om ”jobben” i berörd mening och hur många gånger omtalas den samhällsordning som dikterar denna mening? Hur många hör sistnämnda tal där det nu förekommer? Även dikteringen kan konkretiseras. Det är inte ”blindhet” som reglerar vad man talar om. Det är just regleringen som måste tas på allvar, dvs den massiva, hegemoniska närvaron av de reglerande apparaterna. Medias bevakning av den nu så ”tuffa” arbetsmarknaden (”när skall det vända?”). Skolornas nya satsningar på entreprenörsutbildning, där det förmedlas att försörjning är avhängig av att man själv eller någon annan funnit en ”affärsidé”. När det väl är etablerat att det är via ”jobbfrågan” som man vinner valen kommer varje parti av självbevarelsedrift att behandla denna fråga på föreskrivet sätt, vilket cirkulärt är etableringen. Inom ”debatterna” förekommer heller aldrig debatt om de gränser som ligger i ”debattens” form. Etikettsregler bestämmer vem som är trovärdig. Om vänsterpartister skulle gå tillbaka till den korrekta termen arbetsköpare skulle de stämplas som ”kommunister” och inte bli valda ens av nuvarande väljarskara. Där ideologin regerar är termers konnotationer starkare än deras sanningsinnehåll. Och eftersom de vill bli valda använder de den ideologiska termen, den term som tillsammans med ”arbetstagare” inom ”arbetslivets” praktiker tjänar interpellationerna av respektive ”parts” subjekt. På otaliga sätt dras nätet ihop. På otaliga sätt produceras praktisk acceptans av de kapitalistiska förhållandena. Varje enskildhet stärker varje annan enskildhet till en helhet motståndskraftig gentemot försök till radikal politik.

Det enkla utsugningsförhållandet fortplantar sig utåt tills hela samhället är engagerat i dess upprätthållande. Detta skulle som sagt kunna vara omedelbart avläsbart t ex i hur det talas om ”jobben”. Samtidigt är det just där som avläsbarheten försvinner, dvs inom ideologins cirkulära performativitet. Allt tal har en interpellerande del med arbetstagaren alternativt den jobbsökande som adressat, liksom Kunder, Konsumenter och Väljare interpelleras inom respektive praktik. Och de interpellerade svarar med att på ett eller annat sätt reproducera talet. Även kritik kan kvarstå inom det kritiserade, som när frågan ”gör konsumtionen oss lyckligare?”, ett återkommande tema i media, handlar om förhållandet mellan individ och vara, eventuellt i relation till ”andra värden” eller till miljöfrågor, inte om den kapitalistiska produktionens eget tvång att vräka ut varor och manipulera konsumenterna. Konsumtionskritiken kvarstår på insidan av det kritiserade och kompletterar konsumtionslivets affektiva bindningar, framställda som norm i kommersialismens apparater (reklamen, stadsrummets utseende, varuhus och gallerior som tempel). Hela tiden ”vet” var och en att det finns saker som man inte talar om, men det faktiska talet och de faktiska beteendena har redan fyllt alla rum till bredden.

Attendo Care önskar alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!
Vi vill också tacka dig som kund för det gångna året
Varmt välkommen till Attendo Care – ditt val av hemtjänst

Bortsett från profiteringen på julhögtiden är detta formellt en vanlig annons som uppmanar hemtjänstbehövande att välja Attendo Care framför andra vårdbolag (vi skall vänja oss vid ordsammansättningen, jfr ”valfrihetsreform”), liksom de bör dricka Coca Cola i stället för andra drycker för att få the real thing. Som i annan reklam finns en ideologisk nivå med interpellation av Konsumenten/Kunden. I uttrycket Ditt val kondenseras denna dubbeltydighet, där den ena syftningen är det faktiska val som annonsen kan meddela att läsaren redan gjort. Men där finns också en annan betydelse som dessutom visar att mer står på spel än vid annan konsumtion. Ditt val är då ett givet attribut och en förmåga som måste utövas. Men givet av vad eller vem? Din kropp är given av naturen, ditt språk av samhälle och kultur, hur uppstod Ditt val? Genom kapitalets expansion som öppnat nya marknader? Genom politik som brutit upp ett föråldrat förmyndarsamhälle och samlat en majoritet röster i riksdagsval? I den ideologiska konsolideringen av den nya ordningen avlägsnas sådana frågor och bestäms retroaktivt att du äger och måste använda Ditt val liksom din kropp, ditt språk osv. Men till skillnad från kroppen och språket är Ditt val något som i det givna sammanhanget inte medger reflexion. Ditt val är en ideologisk kategori som saknar substans utanför själva interpellationsakten. Dess funktion har en bas i de faktiska valbeteendena och kundvalssystemet i stort men består endast i att få individen att lystra och bekänna sig som adressat. I centrum av interpellationen finns en loop som annars är mest påtaglig i religiös praktik. När individen tillskrivs attribut (kundskapet och Ditt val) och på ett eller annat sätt svarar ”ja, det är jag”, kan det fortsatta tilltalet ta fasta på detta, ”du som är (bekänner dig som) X”. Samtidigt som performativiteten förnyas och stärks. Eftersom du är Kund och har Ditt val är det ju tur att Attendo Care finns som en valmöjlighet. Omkastningen är fullbordad. I den följande kommunikationen sitter kategorin i högsätet och befäster genom självreferens – det talas mycket om valfrihetens egenvärde – konstitueringen av det privatiserade vårdsubjektet. Ideologin avlägsnar således genom sina interna mekanismer både de politiska frågorna och den egentliga karaktären hos den egna konstituerande praktiken, det förhållandet att det är någon mer än Attendo Care som talar till ”dig som kund”, på andra grunder och med andra effekter än de föregivna. (Att ideologier tenderar att göra saker naturliga och eviga är inte primärt föreställningar om evighet utan något som ligger i kategoriernas kategoriska karaktär och uppgiften att hålla fast subjektet i interpellationen.) Exemplet visar hur makten både är närvarande och frånvarande i interpellationsakten. Det är den reella makten (kapitalet) som ger kategorierna deras tyngd, men bara inom akten där det är olika maskerade ombud som står för talet. Så befästs att ett samhälle, förmyndaraktigt eller ej, övergivits utan någon hågkomst.

Om reklamen är en ideologisk apparat som ifråga om vård och skola backas upp av ledarsidors påståenden att det var ”medborgarnas önskningar om valfrihet” som drev fram privatiseringarna, kombinerat med hånfulla avfärdanden av de ”bakåtsträvande” och ”programmatiska motståndarna” till ”valfrihetsreformerna”, kan man också notera att gränsen mellan reklam och media ofta upplöses. Exempelvis upplåts DN Debatt regelbundet åt rena pr-produkter från ”näringslivet”, som presentationer av fejkade ”undersökningar” av hur ”opinionen” föredrar privata lösningar på det ena eller andra, ett vanligt drag från pr-avdelningarna, speciellt när företag är i blåsväder. Utöver att interpellera vårdens och skolornas Kunder, som eventuellt i form av ”opinionen” låter ”andra tro i deras ställe”, förvandlar ideologin här pr-kampanjerna till ”debatt” (en sorts penningtvätt), där det redan givna utfallet är att det bara finns (deras) framåt eller bakåt mot Socialdemokratins grå betongsamhälle. När pr-folket känner på sig att deras framstötar uppfattas som kontroversiella brukar de hänvisa till en ”fördjupad debatt”. Även socialdemokrater är nu ivriga att framhålla att man inte kan ”vrida klockan bakåt”, t ex beträffande vinster i välfärden. Framåt- eller bakåtsträvande, bestäm vem du vill vara.

Det finns så många sätt att reglera ”vad man talar om och vad man inte talar om”. I en artikelserie i DN, Konsten att välja, nämndes att ”vi kan handla el från 133 olika elhandelsbolag som erbjuder 2962 olika avtal”. (5) Men inte för att diskutera det absurda i att man för att kunna tända lyset först måste välja mellan  2962 olika avtal eller på vilka grunder denna utveckling framdrivits. Problemet sägs vara stressen som valen kan framkalla och som vi nu måste lära oss att hantera. Jag plockar dessa små exempel just för att de är små men tillsammans visar på ett massivt flöde av tilltal till de i denna samhällsordning inneslutna individerna, inte centralt dirigerat men där varje element knuffar varje annat element i en gemensam riktning, en borgerlig och kapitalistisk hegemoni. Just valfrihetsbegreppet kan ses som en nodpunkt eller mästarsignifikant utifrån Chantal Mouffes och Ernesto Laclaus hegemonibegrepp: hur en serie annars flytande begrepp som demokrati, makt, jämlikhet, frihet och kvalitet låses kring en nod, i detta fall valfriheten (individens ”egenmakt”). Per-Anders Svärd tar upp M&L i sin intressanta artikel Fienden i fantasin – Psykoanalytiska bidrag till ideologikritiken i Fronesis Kritik-nummer. ”Det pågår således en ständig kamp mellan olika samhällskrafter om hur verkligheten ska definieras.” Men hegemonibegreppet kan dessutom göras mer materiellt påtagligt som ett konstaterande av ideologiska apparaters ständiga produktion av likriktade flöden av interpellationer, något som aldrig blir omtalat i sådana termer, eftersom ”kampen” på den nivån redan vunnits (förelåg det någonsin någon kamp?) och resultatet materialiserats och institutionaliserats på antydda sätt. Regleringen av ”vad man talar om” sker genom att man inte i första hand talar om saker och hur de skall definieras utan till marknadsvarelser för att de skall erkänna sig som sådana.

På liknande sätt kan den parlamentariska apparaten undersökas. Frågan om det är där som framtiden kan avgöras besvaras av vänstern i allmänhet nekande. Och det med all rätt. Men när delar av vänstern vänder sig till ”utomparlamentarisk kamp” och samtidigt i alla avseenden vänder ryggen åt det parlamentariska har de avsagt sig möjligheterna till kritik, eftersom det är på apparatens insida som en stor del av framtiden redan är avgjord. Det som sker i en valrörelse är inte ett tomt spektakel, det är en rik teater där alla, politiker, media och väljare spelar sina roller. Det är där som flertalet befinner sig, även de som skulle engageras i den utomparlamentariska kampen. Överallt talas om och framför allt till dessa Väljare, tidningsrubrikerna ropar ut ”så skall partierna locka väljare”, undersökningar kartlägger väljarnas ”rörlighet”, förstagångsväljare intervjuas och kan säga saker som ”det är svårt att välja, för alla partier har ju något som är bra” (politikens varufiering). Detta tas som bevis på politikens ”ytlighet” – tillsammans med partiernas ”likhet” och ”brist på visioner” – men visar också hur apparaten genom sin omslutande materialitet och allt annat än ytliga sammansättning förmår utgöra en förskjutning bort från det politiska och faktiskt bidra till reproduktionen av produktionsförhållandena. Där finns en pendling mellan ”ytlighetens” meningslöshet som skapar likgiltighet och en fantasi om att en stolt Demokrati ändå innebor i skeendena och bristfälligt representeras av ytfenomenen.

Ett litet exempel igen som inte är så litet. Ta en partiledardebatt och bilden i teverutan av partiledarna på rad. Detta är en kondenserad bild av fullständighet, detta är politiken, och vad som presenteras är de frågor som den gäller. Bilden bestämmer betraktarpositionen och talar till Väljaren som skall spela sin roll i teatern. Denne vet att det inte är där makten finns och att de stora frågorna om produktionssätt, makt och planetens öde är frånvarande i det debatterade. Ändå är denna apparat med sin massiva omslutning och ständiga flöde av interpellationer sådan att de stora frågorna förskjuts bortom horisonten. Politiken reduceras till de frågor som fått statusen av valfrågor och den politiska subjektiviteten till denna väljarstatus, uppgiften att följa debatterna och slutligen lägga sin röst (Ditt val, ”var och en är utrustad med en röst”) på ett av partierna, helst ett inom ”demokratins mittfåra”. I denna ”mittfåra” sitter även politikerna fast, inte minst genom att de nämnda reglerna för trovärdighet bestämmer vad de kan säga för att bli valda, vilket effektivt reproducerar apparaten.

Om ingen talar om dessa saker i termer av ideologi, var finns då ideologin? Jo, vi har t ex moderat ideologi (”Människan är utgångspunkten för nya Moderaternas politik”) (6) eller vänsterpartistisk ideologi (”vår socialistiska ideologi ligger till grund för vår politik”) (7). Att termen ideologi används för partier­nas prog­ram, där deras ”människo- och samhällssyn” formuleras, tillhör förstås apparatens metaideologi som uppfordrar Väljaren ”att välja partiet med den ideologi som bäst överensstämmer med hen­nes egen”, en till­slut­ning utformad så att den förekommer kritiken genom att stjäla och förskjuta dess språk. Den ideologiska förskjutningen från Politik som artikulerar samhällets grundkonflikter till spelet på den parlamentariska apparatens insida full­bordas i och med att ideo­lo­gi­begreppet självt förskjuts till insidan.

Teori igen: det imaginära förhållandet

I de olika exemplen handlar det inte bara om ett enkelt bortvändande av blicken från det väsentliga, en distraktion förorsakad av skådespelen, utan om de faktiska former i vilka underkastelsen levs. Ytterligare ett användbart begrepp för dessa strukturella slutenheter är imaginärt förhållande:

 Ideologin avbildar det imaginära förhållandet mellan individerna och deras reella existensbetingelser. (IISA)

Imaginär” skall här, tvärtemot vad man finner i många referat, inte läsas ”inbillad” eller ”illusorisk”. Det är fråga om de i ideologiska apparater högst verkliga men förskjutna formerna för t ex en underkastelse, sätten att leva den utan att tänka den, där såväl samhällets behov av socialt ”kitt” som individens behov av identitet och riktning tillgodoses. Det är återigen inte ”de reella existensbetingelserna”, ”världen” eller ”samhället”, som (sant eller falskt) avbildas i ideologin, utan individens förhållande till dessa betingelser, dvs den form detta förhållande givits, som när underkastelsen under kapitalet tagit formen av en konsumistisk livsstil, en religiös underkastelse eller upptagenhet med det parlamentariska spelet. Det imaginära förhållandet äger självt materiell existens i apparaterna och deras praktiker, varvid dess förskjutna karaktär är osynligt från insidan. Däremot utgör begreppet i sig ett brott, det tillhör en kritik som börjar benämna det som är format för att inte benämnas, en kritik som måste uppstå utanför och i sig utgör ett utanför, men som ingripanden i det kritiserade.

Här bör tilläggas att begreppen interpellation och imaginärt förhållande inte avser något absolut. Kritiken av Althusser som menar att han frånkänner individen allt agentskap, att hon motståndslöst skulle sprattla i strukturernas trådar, är missriktad. Ideologikritik med utgångspunkt hos Althusser mäter inte bindningars styrka utan trotsar dem genom att intressera sig för deras art och att de sammantagna kan vara tillräckliga för att upprätthålla praktisk acceptans av rådande förhållanden.

Några preliminära slutsatser

Frågan är inte hur ”upplysta” eller ”oupplysta” människor är. Även om det finns tillfällen när upplysning är av nöden. Exempelvis när gymnasieelever tillfrågade om varför de tror att friskolor sätter så höga betyg svarar att det nog är för att lärarna där är bättre. I allt det sagda finns förstås också en upplysningsaspekt, men av ett annat slag än i tankefigurerna med ljus som kastas ut från en upphöjd position eller med A som med anledning av alla falskheter talar om för B ”hur saker och ting ligger till”. Frågan är vad människor faktiskt kommunicerar inbördes i sina dagliga värv. Här finns ett olöst och inte ens erkänt problem med hur de båda bristerna kan tacklas. Men försöker man ändå formulera det, som jag trevande gör här, möjliggörs en produktiv förflyttning vad gäller frågorna om politisk mobilisering. Det uteblivna talet om kapitalismen tillhör den kapitalistiskt bestämda samhällsformationen i en mening som kan göras påtaglig och ge fingervisningar om en ny sorts teoretisk och praktisk kritik. Beträffande denna påtaglighet kan Althussers teori om ideologiska apparater tyckas väl kantig och ett av argumenten mot den är som sagt att ideologin framställs som alltför effektiv. Men kantigheten är en reaktion även på sätten att uppfatta ideologin som en atmosfär vi andas eller något vi badar i och som svårligen låter sig urskiljas ifråga om elementära beståndsdelar. Om ideologin finns ”överallt” är det för att flöden av interpellationer, riktade tilltal, tränger in överallt, men utsända från apparater av agenter som kan identifieras och ställas till svars. Apparatbegreppet är begreppet för ideologins ”materiella existens” och de ”protokoll” som agenterna följer, allt utkristalliserat som apparaternas självreproduktion tillsammans med deras bidrag till yttre reproduktion. Det tillhandahåller inte enkelt tillämpbara kriterier för vad som är en ideologisk apparat eller var en enskild apparat börjar och slutar men ger kritiken en inriktning. Som ytterligare ett förtydligande kan infogas att apparaterna inte skall uppfattas som maktens ”verktyg”. De byggs och underhålls inifrån som bevis på hegemonins decentraliserade karaktär, vilket ligger i hegemonibegreppet. Inte desto mindre kan kritiken utpeka hur makten via dessa ombud talar direkt till subjekten, varvid effekterna framgår ur spelet mellan innehåll och belägenheten inför de interpellerande rösterna.

Genom reverseringen av den ideologiska omkastningen görs det ideologiska gripbart i den meningen att apparatbegreppet är tankens grepp om betydande men självmaskerande beståndsdelar av allt socialt liv. Här finns möjligheten att byta marxistisk teori + teleologi (utvecklingsidealistisk ideologi) mot marxistisk teori + ideologikritik + interpellationer av Kritiker. ”Marxistisk teori” består i detta sammanhang bara av ett marxistiskt ABC om exploateringen, varans och penningens primat och liknande, ett hävdande av den ekonomiska struktur som aldrig erkänner sin karaktär. Teoretiserandet av helheten är mest en strävan att uppfatta helhet, att det existerar strukturer och att träden bildar en skog, inte att framställa en exakt bild av någon helhet. Ideologikritiken å sin sida benämner och bryter med tystnadens förskjutna former, dvs apparaterna och de imaginära förhållandena samt att detta på det hela taget fungerar så väl. Inte heller här handlar det om någon exakt kartläggning utan om paradoxen att en ekonomisk struktur i förening med en struktur av ideologiska apparater kan interpellera subjekt, homo economicus, i en värld utan struktur, marknadens platta och homogena rum.

Ideologikritiken bryter framför allt med nästa lager av tystnad, det som omger ideologiernas buller men samtidigt tillhör deras inre struktur, det egentligt ”falska”. Genom att benämna det symboliska våldet utgör kritiken interventioner i de ideologiska flödena, detta eftersom ideologin här förutsätter att den inte benämns (vetenskapligt), den är den exklusiva benämnaren (performativt). Kritiken skulle handgripligen kunna ställa sig i vägen och säga ”Hallå, låt er inte interpelleras av dem, känn det symboliska våld genom vilket makten (efter att den tagit er arbetskraft och era pengar) tränger in i era sinnen, se där en dubbel anledning att motsätta sig den. Gå från att vara en homo economicus till homo politicus.” Sist nämndes en interpellation från kritikern till nya Kritiker. Man skulle kunna tänka sig en sorts politisk psykoanalys som låter individen identifiera den makt som hon naturligtvis känner till men håller för något ofrånkomligt med den makt som ständigt arbetar på att ta plats inom henne, vilket motar ut makten men samtidigt behåller greppet om den som en identifierad motståndare. Liksom med marxistiskt ABC gäller det för teorin och kritiken att binda ihop saker som alla kan se till den helhet som inte är synlig förrän den begreppsliggörs. Men teorin skall också omvänt låta människor i den kontexten benämna enskilda ideologiska apparater som sådana, en valrörelses IA, konsumtionens IA osv och på samma sätt med interpellationerna och deras agenter, detta som en riktad och störande uppmärksamhet. Om det hela låter som en sofistikerad variant av upplysningsnaivitet är det ändå som sökande efter ideologins sårbarhet, punkter där benämnande av det som inte medgivit benämning, i förening med politisk praktik, blir till ett ”rubbande av koordinaterna” för att använda ytterligare ett Žižek-uttryck. Och tesen om ideologins materiella existens leder till frågor om hur även kritiken kan bli materiell som antydd handgriplighet.

Om benämning. Ideologin benämner subjekt för att hålla fast dem inom tilltalsakterna och deras sålunda inrättade symboliska positioner. Subjekten blir performativt vad de benämns som, dessutom med berörd retroaktiv effekt. Med dessa självbilder kan hon av egen kraft verka inom de sammanhang vars reproduktion de ideologiska apparaterna tillhör. Benämnandet är instrumentellt med avseende på den sistnämnda och, väl etablerad, förutbestämda effekten. Vetenskap och andra kunskapspraktiker benämner objekt för att göra dem till kunskapsobjekt och objekt för handling. För att bidra emancipatoriskt måste vetenskapen (teorin) även benämna ideologin och dess verkningssätt, vilket är vad ideologin alltid söker förekomma.

Ingen av teorierna förutsäger framtiden eller ”vägleder kampen”, men båda tillhör striden om vad som kan benämnas – produktions- och reproduktionssätten – för att därigenom bli föremål för politiska strider syftande till överskridande av kapitalismen. De söker upp de områden där verkligheten är konstruerad för att inte omtalas och bryter därigenom detta förhållande. Den upphöjning som vi kan tala om är den som Althusser åsyftade i yttrandet ”att höja sig till reproduktionens perspektiv”, det som ”är ytterst svårt, för att inte säga nära nog omöjligt” (IISA). När människor börjar benämna de förhållanden som de lever under, som totalitet och i enskildheterna, är förkastandet av dessa förhållanden, en antikapitalism, implicit i detta och ett tvång att kollektivt börja göra upp planer för framtiden. Eftersom framtiden inte framgår ur kritiken av det rådande. Detta tar oss ur problematiken med ”teoretisk vägledning” kontra ”massornas spontanitet”. Förvisso måste något tillföras ”utifrån” men bara som brott med de strukturellt bestämda tystnaderna, språkelement som kan göra reda för sin försening. Det är inte fråga om att allmänt inhämta de intellektuellas vägledning men att undersöka vilka produkter av teoretisk praktik som kan göra skillnad ute i den verklighet som de avser, speciellt inom politisk praktik. Sedan är frågan hur något sådant kan gå till och då hamnar politiska aktivister (av alla slag) i blickpunkten. Det är väl rimligen de som i försöken till politisk mobilisering introducerar ett mer kvalificerat politiskt språk, grundat på studier och reflexion inom respektive organisation kring de hinder som de politiska ansatserna möter men utåtriktat till sin karaktär. Här innefattas avväpning av de konnotationer som de enskilda termerna eventuellt behäftats med (jfr ”arbetsköpare”), dvs begrepp även för hegemonins språkförstöring. Teorin är då inte en magister med en pekpinne, den är något som framspringer ur förhållanden som inte längre kan upprätthålla sin slutenhet.

Den berörda ansatsen till ideologiteori och kritik är i denna mening en teori som skrivs av sitt objekt, inte som ett empiristiskt nedtecknande av vad ett öga omedelbart ser eller avtäckande av essenser men som en negation av ideologins förmåga att motstå att bli ett kunskapsobjekt. Omkastningens princip är att inte bli omtalad, och när det sägs är den punktvis upphävd. Äntligen talas där tystnad outtalat varit anbefalld och om denna tystnad. Objektets institutionaliserade förmåga att förekomma reflexion utmanas av imperativet att bryta detta förhållande genom skapandet av adekvata begrepp som också skriver in sig i det begreppsliggjorda. Det handlar om att förekomma och blockera ideologins förekommande och blockering, handgripligheten igen. ”Teori och praktik” upplöses inte i en enhet, teorin är alltid teori, men man kan ändå tänka sig en enhet av annat slag än när teorin ”vägleder” praktiken. Vi kanske kan tala om bidrag till mothegemoni genom strävan att etablera kritikens permanenta närvaro i samtalen, en institutionalisering även av denna.

Fortfarande är frågan hur något sådant kan realiseras. Att Jonas Sjöstedt i en partiledardebatt skulle börja tala om de gränser som är immanenta i debattformen, ett tal bortom dessa gränser, ter sig alltför verklighetsfrämmande, vilket i sig är en ideologisk effekt. Jag menar inte heller att det är just där som något stort skulle kunna ske, men att den regleringens fullständighet illustrerar problemet, eller annorlunda uttryckt skandalen, med att människor kan tala mer eller mindre insiktsfullt om allt möjligt utom existensbetingelserna och reproduktionens apparater. De vet vad gravitation är men kan inte benämna interpellationerna och deras effekter, trots att de är lika utsatta för båda fenomenen. Därav slutsatsen att vänsterintellektuella och politiskt aktiva själva måste vidga sina teoretiska vyer och börja tala om problemet som sådant. I stället för att reproducera problemet genom att på tusen sätt undvika det skulle de kunna uppfatta nämnt imperativ och omdirigera ansträngningar i den riktningen. Vi kan också tala om en omedelbart tillgänglig verktygslåda med kritiska och självkritiska frågor som vänstern bör förse sig med: om nu kunskap, politik och ideologi är i positiv mening olika kvaliteter, där ideologin emellertid ogynnsamt kan interferera med de andra, hur står det till med allt detta här och nu? Vilken ideologi – med begreppets nya och skärpta innebörd – verkar här, vilken makt talar genom vilka ombud, vilka praktiker främjas eller motverkas av befintlig ideologisk praktik? Och vad i egna göranden och låtanden är ideologisk ritual för den egna gruppens sammanhållning och vad är produktiv politisk praktik?  Kanske är det sådana frågor radikal politik måste ha med i beräkningen om den skall gälla för radikal. Ingenting av detta kan tänkas inom konventionella föreställningar om ”ideologisk kamp” som ”idéernas kamp” och inte heller när man inte alls talar om ideologi men praktiserar empirismens ”som om”-seende av sakernas tillstånd.

Det är inte en tidsmässig uppdelning som jag är ute efter, att först sprida språkkompetens för att sedan gå till politisk handling. Tvärtom försöker jag driva en annan althussersk tanke, den om de lyckosamma mötena (aleatorisk materialism), hur olika sammanstötande element i sin speciella sammansättning kan visa sig utgöra något nytt. Ett sådant möte och samgående skulle kunna ske mellan politisk rörelse med kort- och långsiktiga mål och de olika kritikformer som diskuterats: kapitalismkritik, kritik av ideologiernas generella verkningssätt och hegemonikritik, dvs handgriplig kritik av kapitalismens ideologiska konsolidering. Härtill kommer den minst lika betydelsefulla självkritiken, som bl a handlar om att vara vaksam på var man måste vara öppen och var man bestämt skall våga hävda intagna ståndpunkter. Att genom undersökningar av den egna ideologin, speciellt att teori, politik och ideologi inte flyter ihop under ideologisk överhöghet, undvika all sekteristisk visshet om vad som är den rätta vägen och vart den leder. Ideologin bör stå bredvid och kommentera de teoretiska/politiska/ideologiska förflyttningarna och tillhörigheten i rörelsen, inte föreskriva vare sig teorin eller politiken deras innehåll. Så beskaffad blir även ideologin en beståndsdel av det lyckosamma mötet.

Noter

1. ”Arbetskamrater som förr löste problem tillsammans sitter nu på var sin sida i gräl om paragrafer i affärskontrakt.” Ur presentation av Mikael Nybergs Det stora tågrånet. http://www.mikaelnyberg.nu/bocker/tagranet_01.html

2. På svenska i samlingen Filosofi från proletär klasståndpunkt, Cavefors 1976.
http://www.marxists.org/svenska/althusser/1970/04.htm

3. Framför allt i Žižek, Ideologins sublima objekt, Glänta Produktion 2001.

4. Tännsjö, Allt är skört i Egypten men underbart att skåda, Dagens Nyheter 12.2 2011.

5. DN Insidan 30.3 2011.

6. Nya moderaternas idéprogram 2011. Termen ideologi används inte i just den pr-mässiga texten. (Uttryck som ”vi älskar människor” – från en annan kampanj – avfärdas ofta som ”floskler” men visar återigen att det inte bara handlar om ”ytlighet”. Att kommersialismens interna reklamapparat tränger ut genom dess yta för att med samma instrumentalism formulera politiskt tal – ”vi säger inte att vi älskar pengar, vi säger att vi älskar människor” – är signifikant för kapital- och penningförhållandenas omedelbara närvaro. Mer än att det talas av penningintresse är det pengarna själva som i sin förmeringsrörelse talar.) Moderater talar ofta om ideologi pejorativt i sammanhang som att ”konsekvent säga nej till vårdval och låta ideologi styra framför patientens bästa”. Men vi kan också läsa på hemsidan: ”I dag är Moderata Samlingspartiets ideologi en förening av konservativ samhällssyn och liberala idéer. Det som präglar vår ideologiska syn är behovet av kontinuitet, visionen om det öppna samhället och den enskilda människans valfrihet.” På två meningar hinner man hävda tre gånger att ideologi är något som sitter i ögonen.

7. SR-intervju med Ida Legnemark 3.5 2012, ”Vänsterpartiet lär ut sin ideologi”. I de båda exemplen finns ideologi som interpellerar Människor (utan klasstillhörighet) respektive Socialister men tillsammans med metaideologi som gör ”ideologi” till något som kan a) ”väljas” eller ”läras ut” och b) utgöra grund för politik.

Annonser
Det här inlägget postades i Kritik. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Teori och praktik

  1. Jens Jarkiewicz skriver:

    hej nils. allt väl? gott att se att ditt arbete når ut! JJ

    Date: Mon, 14 Oct 2013 09:56:42 +0000
    To: jensiberlin@hotmail.com

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s