Liberalextremism?

I rörelse av Karin Boye

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Att dikten nu (igen) exploaterats av ett bilföretag faller sig väl naturligt. Liksom att tilltaget efter den här interventionen försvaras sålunda:

Alla bilreklamer handlar ju om rörelse. Vi ville förhöja upplevelsen med hjälp av ett litterärt verk och den dikten passade bra. Det kändes också roligt att använda poesi som annars inte har så stor plats i det offentliga rummet. Vi ville ge texten rättvisa.

Men i enlighet med bloggens intresse för hur acceptans av rådande förhållanden kan artikuleras är det kommentarerna som jag vill uppmärksamma, och då speciellt en som sammanfattar många andra men sticker ut i sammanhanget. Vad jag samlar på är tillfällena då regleringen av ”vad det talas om och vad det inte talas om” når speciell fasthet och/eller tydlighet, alltså då teman utkristalliserar sig som håller grundkonflikterna på avstånd och binder dem som rör sig på deras insidor, utan förmåga att bryta upp. Anna Troberg, partiledare för Piratpartiet, skriver på sin blogg:

Jag blev glad när jag såg det. Det är en möjlighet för en helt ny generation människor att bekanta sig med Boyes lyrik. …

Svenska Akademiens ständige sekreterare, Peter Englund, är dock inte nöjd med att kreti och pleti får sig lite poesi till livs i tv-soffan. På sin blogg kallar han Mercedes-Benz tilltag för “gravplundring”. …

Även i litterär mening är begreppet “andlig odling” milt sagt diffust och öppet för tolkningar. Jag gissar att Englund och hans smakpolis i Svenska Akademien tolkar det hela med själva plantan – det litterära verket – i centrum. Man vill förvara den på en piedestal i en väl klimatkontrollerad gyllene bur och tukta den varsamt som ett välansat bonsaiträd.

Visst finns det plantor som trivs i trygga, fyrkantiga drivbänkar, men litteraturens giganter trivs inte i prydliga rader. De är som ogräs. De är bångstyriga. Deras rötter skjuter iväg under marken och letar sig upp till markytan där man minst anar det och slår ut i full blom där man tror att inget kan frodas. De vill inte slås i bojor av falska beskyddare. De vill vara fria.

Även jag sätter plantan – det litterära verket – i centrum, men jag placerar den inte på en ensam piedestal. Jag placerar den i ett sammanhang. Jag ger den ett livskraftigt habitat att frodas i.

Inget konstnärligt verk är en ö. Alla verk hänger ihop i rik kulturväv, en väv där vår gemensamma historia, våra tankar och filosofiska, religiösa, politiska och estetiska ideal är varpen kring vilken trådarna ordnar sig. Varje gång ett nytt verk skapas vävs dess tråd in och skickar vibrationer genom väven, genom allt det där andra. Här och där sitter en ny generation kulturskapare som spindlar och fångar upp vibrationerna och spinner nya fantastiska trådar att lägga till väven.

Dagens upphovsrätt sliter redan trådar ur väven och lämnar gapande hål där inga nya trådar kan fästas. Blotta tanken att Svenska Akademien, litteraturens beskyddare, med berått mod vill slita sönder väven ännu mer är skrämmande. Att de dessutom inte gör det för att de måste, utan för att de kan, är än mer upprörande.

Den där väven är viktig. Den är den omgivning som formar oss alla. Den är den rika mylla den nya generationens kulturskapare sår sina frön i. Den är en absolut förutsättning för framtidens kulturliv. Andlig odling är till syvende och sist som all annan odling. Man måste så frön för att kunna skörda. Utan frön ingen skörd.

Klassiska verk fungerar bra i reklamsammanhang just för att de har det där lilla extra som finner klangbotten i oss alla. Om Svenska Akademien verkligen vill slå ett slag för litteraturen, så borde de hoppa av lycka varje gång något företag frivilligt lägger miljoner på att skapa en massiv kontaktyta mellan poesi och människor. … Det är en fantastisk chans att så poetiska frön i människor – eller om man så vill, en chans till verklig “andlig odling”.

Nu är det dags att släppa Boye verk fria, att låta dem stå på egna ben och leva sina egna liv. Om Svenska Akademien nu bara släpper sitt absurda grepp om dem, så kan vi alla följa dem ut på deras oändliga stora äventyr i världen.

Här finns både det populistiska att kulturetablissemanget (smakpolisen, falska beskyddare) inte skall bestämma över vad ”kreti och pleti får sig till livs” och att det är fint att en dikt kan nå fler människor, teman som går igen i många kommentarer. Det meddelades visserligen inte i reklamen vem som skrivit dikten, men en annan kommentator förmodar att kreti och pleti genast googlar raderna för att kunna bekanta sig med författaren och läsa dikten i sin helhet.

Troberg utvecklar framför allt temat att kultur måste få spridas och växa fritt. Att kultur blir till när någon spinner nya trådar i den befintliga väven, vilket förutsätter dess frihet. Det blir förstås speciellt motbjudande för Troberg när det mer än 70 år efter författarens död egentligen inte finns någon upphovsrätt, men smakpoliserna från Svenska Akademien besitter ”extra superkrafter”, “klassikerskyddet”, för att omintetgöra friheten. Det anmärkningsvärda är att samtidigt som angreppsmålet är upphovsrätten i allmänhet, och syftet sägs vara att främja kulturell blomstring, blir fiendens fiende en vän av sällan skådade proportioner. Reklamen är en fantastisk chans till andlig odling! Det är så grovt att det här är svårt att skriva. Dörrarna är lite väl vidöppna. Ändå är det möjligt att säga sådant och det är den möjligheten som jag försöker reflektera över.

Hon är inte ensam, Alex Schulman skriver i Aftonbladet:

En man som inte förstår att det finns något underbart när något så försvinnande som den gamla svenska poesin sprids till miljoner människor. En man som trots att han borde veta bättre inte fattat att orden är fria, särskilt 100 år gamla ord, och när dessa ord fortfarande sprids så är det alltid vackert.

All reklam har två nivåer, att framkalla köp av den enskilda varan och att interpellera konsumenter, i förlängningen sådana som finner meningen med livet i konsumtionen. Det speciella i den aktuella reklamen är att den högre nivån elaboreras ovanligt explicit i det att konsumtionen knyts till ”vår färd” och  ”vårt stora äventyr”. Samt i vad reklammannen egentligen säger i den sista meningen. Boye fick ett förebud om färder med den aktuella bilen avant la lettre. Vilket hon nu fått hjälp att uttrycka och visualisera. I reklamen kom dikten till sin sanna fullbordan. Ägande och nyttjande av en mercedes är ett fullgott exempel på vad dikten åsyftar. En win-win-situation där den ”förhöjda upplevelsen” av bilägandets möjligheter (om det är en mercedes) innebar att dikten kom till sin rätt.

Men hallå säger någon, det är ju bara reklam. Det är väl klart att den skruvar saker lite, den kanske har en självironisk glimt i ögat, och människor behöver inte få kultursnobberier skrivna på näsan. Det är bara reklammannens jobb att säga att konsumtion är livets mening och att använda de medel han finner lämpliga. Ingen tror ju på det. Det är så reklam ser ut, inget att bry sig om. Och om en dikt den vägen kan finna nya läsare är det bara bra. Utan reklamen skulle för övrigt inte heller tevekanalen finnas.

Det finns nu inget ”bara” i detta . Det är just när pendlingen mellan detta faktiskt sagda (”Vi ville ge texten rättvisa”) och att ”det inte betyder något” (jämför med moderaternas ”vi älskar människor”) uppfyller ”det offentliga rummet” som något annat måste sägas.

Framför allt bör vi notera vad Troberg faktiskt säger. För piratpartiledaren är det hela en fråga om hur upphovsrätt dödar plantors fria liv. Det kan diskuteras. Men genom att göra även reklamen till ett ”livskraftigt habitat” för kultur går Troberg längre än vad de flesta reklammakare själva skulle våga. Jag vill påstå att hon går så långt ifrån sanningen som överhuvudtaget är möjligt. För till vad som nyss sas om reklamen kan läggas att den språkligt sett är rent instrumentell, den är en apparat med syftet att fullborda kapitalets förmeringscykel (vara → pengar). Reklamen tar till olika knep för att binda konsumenten vid produkten, men processen är ett med sitt mål, varuvärdets realisering i pengar. Samtidigt som dikten exploaterades (”användes” som Troberg uttrycker det) dödades den så som allt dör när pengarna skall leva sitt pseudoliv. Vilket Troberg beskriver som att slå ut i full blom, ”en massiv kontaktyta mellan poesi och människor”, ”chanser till verklig ‘andlig odling’”. Alla språkliga miljöer jämställs som ”habitat”, ju bredare exponering desto större chanser. Just detta jämställande (jämför Schulmans ”det är alltid vackert”) är i sig den exakta motsatsen till den föregivna odlingen.

Jämställandet är ett antagande att ord inte påverkas av sammanhanget i vilket de uttalas, att de ”miljoner som läggs på att skapa kontaktyta” är ett mått på blomstringen. Dessutom menar Troberg att det egentligen var dikten som använde sig av Mercedes-Benz för sin fortplantning: ”rötter skjuter iväg under marken och letar sig upp till markytan där man minst anar det”, ”där man tror att inget kan frodas”, t ex i en reklamfilm. Det var diktens eget liv som på ”egna ben” gjorde sig gällande. Det förhöll sig naturligtvis precis tvärtom. Det las pengar på att sprida Boyes ord enbart för att ändra deras innebörd. Det intressanta här är hur man kan bortse från detta och med blomsterspråk ansluta sig till reklammannens ”komma till sin rätt”.

Frågan är inte hur stor eller liten chansen är att det sprids frön. Eller om människor inte är förmögna att skilja mellan dikten och ”användningen”. Naturligtvis kan kreti och pleti googla. Frågan gäller det fundamentala förnekandet av reklamens roll inom produktionssättet och därmed produktionssättet självt. Vidare hur detta förnekandet av systemspecifika förhållanden kan uttryckas i desto fler ord, i det aktuella fallet dessutom av ganska extremt slag.

Det hela blir också extra pikant när Troberg säger:

… pengar är inte allt. Det finns andra värden här i livet som varken är lättillgängliga eller speciellt lukrativa, men som ändå är värda att bevara. Poesin är full av dem.

Detta i ett sammanhang där pengar är allt. Troberg förnekar det instrumentella i reklamen – inte det uppenbara syftet att sälja något utan hur medlen dras ned på kapitalcykelns nivå – som egen instrumentalitet för den egna agendan (mot upphovsrätt).

När man som Troberg driver en fråga med liberala förtecken och bestämmer sig för att driva den hårt, inträder en logik som väl i befälsposition blir självbefästande, detta eftersom lögnen (förnekandet av de fundamentala förhållandena) måste försvinna i en ständigt befäst överbyggnad. Det är ingen hejd på blomstermetaforiken när reklamapparaten är på tal. Här sammanfaller penningens gränslöshet när det gäller att finna medel för sin växt med gränslösheten i liberal apologetik. Begreppet nyliberalism räcker inte till, det är en sorts liberalextremism med populistiska medel som framkallar amen-rop (”bra skrivet!”) från många av Trobergs egna kommentatorer. Extremismen ligger som vanligt i kombinationen av abstraktion (habitat som habitat) och måttlöshet när saker skall drivas i en viss riktning.

Anmärkning 1: Copyriot nämner i förbigående Piratpartiet på temat liberalism kontra populism i ett färskt inlägg.

Anmärkning 2:  Inom kort följer ett nytt inlägg om nyliberalism, dvs om det berättigade i begreppet.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s