Åt den som ger skall varda givet

I sin blogg Arbetarkonst, inlägget På spaning efter arbetarkonsten 35, levererar Konstfred en ideologikritik med utgångspunkt i bruket att tala om arbetsgivare och arbetstagare:

På så sätt accepterar man också, utan att alltid vara medveten om det, det ideologiska synsätt som begreppen ger uttryck åt. Nämligen att arbetet är den så kallade ”arbetsgivarens” egendom som ”ges” av honom eller henne till en underordnad arbetare. Och att denne/denna arbetare då är en ”arbetstagare”, alltså en som tar något från någon annan (från kapitalägaren). …

Men de begrepp som används i nästan alla sammanhang och diskussioner idag är ändå ”arbetsgivare” och ”arbetstagare”. Inte för att dessa begrepp skulle vara mindre otympliga eller svårbegripliga än våra marxistiska motbegrepp (även om många säkert skulle påstå att det är så), utan för att de motsvarar den organisering av arbetet och det sätt att se på arbete som blivit norm i vårt nuvarande samhälle. Och det är vi inte medvetna om. Vi använder de borgerliga begreppen oreflekterat utan att tänka på vad de betyder, och när vi försöker återuppliva de alternativa begreppen får vi veta att de är otympliga och ”ligger dåligt i munnen”. Det är så ideologi fungerar – som ett dominerande språkbruk och som försant-hållanden som blivit så inarbetade och in-nötta att de accepteras på ett helt omedvetet plan. Det är det som är grunden för den dominerande ideologins kraft och makt – att den fungerar på ett omedvetet plan. Att vi använder begrepp som ”arbetsgivare” utan att vara medvetna om det ideologiska komplex som begreppet ingår i.

Konstfred refererar till denna sida och fortsätter med att tala om vikten av att forma och använda motbegrepp, t ex arbetsköpare och inom hans eget intresseområde arbetarkonst.

Jag är hedrad av att omnämnas och glad att se kvalificerad ideologikritik praktiserad. Vad jag återkommer till är ju hur hegemonin definitionsmässigt är frånvaro av sådan, även inom radikala kretsar. Den kritik Konstfred för fram är också adekvat i sitt sammanhang. Det är därför på inget sätt för att ”tillrättalägga” något som jag från mina utgångspunkter och på detta utrymme som helt ägnas kritiken vill haka på diskussionen. Ideologikritiken kan aldrig bli ”färdig”, vare sig teoretiskt eller praktiskt; den går ut på att skapa ett rum för tal där det rått tystnad, att på alla tänkbara sätt upprepa och variera kritiken av vad myterna gör.

Som jag var inne på i Konkurrensutsatt medmänsklighet (där jag även uppmärksammade ”vårdgivarna” – det var först när vård tilläts bli en källa till profit som man började ge vård till människorna) kan kombinationen ”innötning” och ”det omedvetna” ges ytterligare innebörd. Det handlar inte bara om att vi är omedvetna om den innötning vi utsätts för. Och att det är för att vi tusen gånger hört ordet arbetsgivare som vi accepterar det. Det är förhållandet att någon har makt att tusen gånger uttala ett ord så att ingen kan undgå att höra det som, redan innan ordet fått speciell betydelse, i det omedvetna reserverar en plats för Makten. Något som har ett drag av Naturlig Ordning över sig.

Det är på samma sätt med den som växer upp i ett religiöst dominerat samhälle, tas med till kyrkan, dessa mäktiga byggnadsverk, och ser föräldrar och andra utföra de religiösa ritualerna. Detta barn kommer redan innan gudsbegreppet fått innehåll att börja relatera till den Makt som det måste vara fråga om, dvs något mäktigt att stå till svars inför. Zizek talar om en ”tro före tron”, hur kontakten med den ideologiska apparaten och dess ritualer, detta påtagliga men samtidigt obegripliga, i det omedvetna lägger en grund för den manifesta tron (på Gud eller arbetsgivaren), som närmast är en flykt från det subjektivt ohållbara i att befinna sig i den dunkla maktens grepp. En tro kan också vara mer eller mindre stark, men det gör ingen större skillnad när den ändå finns materiellt i individens faktiska beteenden och i oreflekterade språkbruk, allt med fortsatt stöd i det omedvetnas dispositioner.

Termen arbetsgivare är inte heller helt igenom lögnaktig. För sin försörjning under kapitalismen måste de flesta lönearbeta, arbete förutsätter kapital och den som äger sådant är alltså den som ger försörjningsmöjligheter. Ideologin fungerar som bäst när den kan blåsa upp ett korn av sanning till att skymma alla de konfliktfyllda förhållanden som det samtidigt är fråga om. Men fortfarande som föreställningar på toppen av komplexa bindningar inom den redan-givna hegemonin, där vi även måste beakta Althussers interpellationsteori: om svårigheten för individen att inte vara responsiv i de omedelbara situationer där hon tilltalas som exempelvis arbetstagare.

Den ekonomiska makten är även makten över språket, som blir till Makten inom språket – en dubbel närvaro i ordens interpellerande flöden och i deras innehåll – som bidrar till att makten kan bestå som ekonomisk makt. Detta är inte så mycket en linjär orsakskedja böjd till en cirkel (en maktens förmerings­cykel: ekonomisk makt – ideologi – mer ekonomisk makt) som en fråga om strukturell samtidighet. Makten är lömskt självförstärkande genom hur den samtidigt verkar på olika nivåer och från olika håll.

Går vi till myterna om raka kedjor, talet om frihet och demokrati där det autonoma subjektet överblickar det existerande och därefter lämnar sin röst eller på annat sätt agerar, därvid bestämmande det existerande, tillhör dessa myter på samma sätt sådana ”cirklar”. Se t ex Valrörelsen 2006 om hur demokratimyten är inbyggd i den politiskt/ideologiska apparatens materialitet och medborgarnas faktiska deltagande i den processen (framställd som ”den demokratiska processen” rätt och slätt).  Makten att tala på detta sätt och genom denna procedurernas materialitet (att följa ”debatterna” mellan de befintliga ”alternativen”, att ständigt tilltalas som Väljare för att slutligen delta i själva valakten) är redan där besparad från Politik – sådan politik som ifrågasätter samhällets ekonomiska grundvalar och den därmed sammanhängande hegemonin. Den faktiska makten i samhället består genom de materiellt understödda ideologiska förskjutningarna till samhällsordning och Demokrati – utan Politik, vilka ideologiska storheter i mycket residerar i det omedvetna, oberoende av eventuell misstro mot ”politiken”.

Hur går det med motbegreppen? I Vänsterpartiet och Marx gjorde jag gällande att termen arbetsköpare förblev en intern markör, något som utåt stigmatiserade dem som använde den och som ställt sig utanför Demokratin. Den ideologi som skulle angripas avgick som vanligt med segern. Användningen bör förenas med reflexion över villkoren för framgång.

Vad är då ”verkligt” radikalt i meningen att bryta med de hegemoniska mekanismerna och skapa en växande rörelse? Är det radikalt att kasta sten? Är det radikalt att företräda den ena eller andra bestämda uppfattningen om “hur kapitalismen ska avskaffas” och vad som skall komma efter? Den tanke jag ganska abstrakt återkommer till är att ideologikritiken som interventioner i de ideologiska mekanismerna skulle kunna vara något annat än traditionell och verkningslös ”ideologisk kamp” som mot eller snarare bredvid den kritiserade ”ideologin” (dvs vissa ideologiska yttringar) ställer upp Alternativet, t ex en blandning av marxistisk teori och politisk ”vision”. (Den egentliga ideologin är då inte Alternativet utan tron på och sättet att bedriva ”ideologisk kamp”.) Med sådan ny praktik finns möjlighet till ny ideologi: Kritikerns igenkännande av sig själv som sådan, den som inom och genom en rörelse klivit ut ur hegemonin.

Detta leder fram till ideologikritiken som en sorts psykoanalys. Om det som Zizek gör gällande uppstår en kortslutning mellan de ideologiska ritualerna (och de yttre beteendena i stort) och individens omedvetna, om m a o den ideologiska interpellationen har en beståndsdel som ”kilar före” och utnyttjar en sårbarhet, beredskapen att underkasta sig ”lagen som lag”, för att i det omedvetna lägga en grund för de mer eller mindre artikulerade delarna (myterna), om ideologikritiken praktiserad inom en rörelse kan göra en sådan framställning av maktens väg in i psyket, är den ett moment i att lyfta upp makten i det medvetna. Det handlar då inte om att ”avslöja” så mycket som att individen börjar sätta ett likhetstecken mellan å ena sidan den makt hon naturligtvis känner till (som exploaterar människor och natur) men betraktar cyniskt som något ofrånkomligt och å andra sidan något som hon inte förmått hålla distans till och som därför tagit plats inom henne. Resultatet skulle vara att makten motas ut, men inte bort till den avlägsna positionen, den skulle tvärtom bli synlig som något mycket närliggande, som utövar våld direkt mot individen och detta dygnets alla timmar. Ekvivalensen tar gestalt i en motståndare och ett nyartikulerat motstånd. Althusser och andra ideologiteoretiker framhåller att maktens ideologier ytterst vilar på våld, de repressiva statsapparaterna. Althusser talar om staten som en maskin som omvandlar en klass överskott på våldsmakt till ideologi. Men ideologin i hegemoniska apparater är i sig själv våld och med den antydda identifieringen synliggörs detta våld. Individen skulle börja känna sig personligt träffad av maktens alla interpellationer (talet till arbetstagarna, reklamen, förvandlingen av medborgaren till kund, myterna om Demokratin osv) och därmed skulle ideologin inte längre verka till förmån för arbetsköparna och dem som skövlar planeten. Förutsättningarna för Politik återuppstår.

Jag vill upprepa att ”synliggörandet” inte handlar om enkel ”upplysningsverksamhet”, att individen skall säga ”jag förstår att jag blev lurad, nu ser jag hur det hänger ihop”. Motståndaren ”synliggörs” genom hegemonibegreppet som en kedja av begrepp för maktens olika mekanismer och effekter (ej inskränkt till paret ”utsugning” – ”falskt medvetande”) och genom detta begrepps användning i levande politiskt tal – ett kvalificerat politiskt språk – kopplat till politisk handling. Tanken gäller en positiv ”cirkel” där rörelsen stärks genom att framstå som en plats och en kraft där våldet kan erkännas och cynismen övervinnas, vilket även stärker förutsättningarna för kritiken. En cirkel brytande den negativa cirkel där rörelsen försvagas just när den vägrar erkänna hegemonins styrka och kompenserar oförmågan att intervenera med olika interna och kontraproduktiva ideologier.

Men hur kan detta gå till i det faktiska politiska livet? Hur förs en av flera skäl inte helt lättillgänglig teori in där – som brott med befintlig intern ideologi? Finns det politiska teoretiker som kommit längre än Althusser och Zizek på just denna punkt? Har någon tankar om detta som kan nedtecknas i kommentarrutan?

Annonser
Det här inlägget postades i Kritik och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s