Det liberala uppdraget?

En längre tid har användningen av orden ”liberal”, ”vi liberaler” och ”friheten” stegrats på DN:s ledarsida. Dessa ord kläms in i varje text så mycket det bara går. Mot detta vi och föranledande det liberala uppdraget ställs de andra: högerpopulister och socialister. De förra ”med arga röster”. De senare ”vädrar nu morgonluft” och ”tror att höjda skatter, ökad statlig styrning och rent av löntagarfonder är vägen framåt. … Detta är ett existentiellt hot mot den fria ekonomin och institutioner som privat äganderätt, näringsfrihet, fri prisbildning och konkurrens. … Vägra att vara tysta när socialister, nationalister och konservativa kräver inskränkta friheter”.

Finns det anledning att bry sig? Jag anser det. Det är ett banalt konstaterande att liberal ideologi under sitt frihetsbanér främst är ett utflöde av friheter som de i citatet nämnda, dvs den kapitalistiska maskinens friheter, även när det är individuella fri- och rättigheter som man talar mest om. Eller när man framställer sig som det rakryggade motståndet mot ”nazism och kommunism”. Men det hela blir genast mindre banalt när vi börjar dra i denna ideologi utifrån det althusserska ideologibegrepp som bloggen försöker tillämpa. Med startpunkt i ett ord som Friheten och exempel från platser som den nämnda, inte som något idémässigt, inte något kosmetiskt, utan något i ideologiska apparater praktiserat, går det att nysta upp det mesta av den kapitalistiska hegemonin, dess beståndsdelar och sätt att fungera. Att den faktiskt fungerar. Varvid denna kritiska praktik kan ingå i mothegemonisk rörelse.

Att inordna liberal ideologi med sitt Friheten! tillsammans med t ex religiös ideologi (Gud är större!) och populistisk ideologi (Folket!) under ideologibegreppet för att säga ”detta är ideologi!” är inte slagordsmässigt. Tvärtom. Det är genom att utreda vad dessa och andra ideologier gör med individerna, hur de är inskrivna i större sammanhang, vad de uträttar inom dessa sammanhang, hur sammanhangen kan karakteriseras och hur ideologierna aldrig erkänner något av detta (de framställer sig alltid som något annat än vad de är), som Politiken kan aktualiseras. Alltså att artikulera de fundamentala konflikterna som övervinnande av såväl reproduktionens ideologier som egna kompensatoriska och kontraproduktiva dito. (Not) Det sistnämnda pekar på förhållandet att ideologier av olika slag på alla kanter dominerar över Politik. Även hos vänstern. Hegemonisk ideologi möts med annan ideologi i stället för med kritik och Politik. När det är ideologiers reaktionsmönster som självförslutande har överhanden i gruppers ageranden är det också de som är det omedelbart blockerande. Till att börja med handlar det om att genom striden om ideologibegreppet nå fram till ett tillstånd där det är meningsfullt att säga ”detta är ideologi!”. Och därvid bryta med sådan metaideologi där ”ideologi” framställs som sin motsats, genomtänkt och målinriktad politik. ”Vi måste bli mer ideologiska”, ”vi måste satsa på ideologisk skolning”, ”vår socialistiska ideologi ligger till grund för vår politik” (Vänsterpartiet), ”de gör detta av ideologiska skäl” osv. Påtala att ett uttryck som ”ideologisk debatt” utanför metaideologin är en självmotsägelse men också en blockering av ideologikritiken. Om man säger ”ideologi” när man menar politik har man inga ord för att tala om det ideologiska. Anmärkning: Lika lite som med kapitalism signalerar ändelsen ism i liberalism något idémässigt. Den är bara avslutning på ord som betecknar objektiva mekanismer (!). Liberal ideologi (”liberalismen”) är något som tillhör reproduktionen av det kapitalistiska produktionssättet. Det är maskinen som talar, men på ideologiska apparaters egna sätt.

Mothegemoniska strävanden kan inte inskränka sig till att – likt dem som anser att även vänstern skall bli populistiskbredvid nu dominerande ”diskurser” (eller helt enkelt ”hur borgare pratar för att dölja vems friheter det egentligen handlar om”) lägga fram nya ”diskurser” eller ”berättelser” som antas kunna erövra ny hegemoni. Det gäller att prestera det som liberal ideologi men även andra ideologier är kliniskt fria från, kritik i kvalificerad mening. Kritik av kapitalismen och dess reproduktionsformer. Kritik som permanent avkodar vad de säger m a p vad ideologin ifråga gör, hur den faktiskt fungerar. Kritik för att bryta faktiska band och vända det som sägs mot ideologerna och det system som de tjänar.

* * *

I den citerade ledaren nämns följande friheter (i denna ordning):
– Fri- och rättigheter.
– Den fria ekonomin och institutioner som privat äganderätt, näringsfrihet, fri prisbildning och konkurrens.
– Kulturens frihet och yttrandefriheten.
– Människors frihet i det lilla, självbestämmande och värdighet.

Dessa friheter förs utan någon utredning samman till Friheten (mitt F), det som försvaras av liberalerna. Det finns många länder och tider som jag inte skulle vilja leva i. Jag är tacksam att jag kan skriva på min blogg utan fysiska repressalier. Det är förstås fint att liberalerna står upp mot ”nazism och kommunism”, där ”kommunism” kan få stå för Sovjet, DDR och Nordkorea. Men det finns också andra friheter som jag skulle uppskatta, t ex frihet från reklam och att ständigt jagas av dem som vill komma åt mina pengar. För mindre privilegierade kan frihet från exploatering och/eller misär stå högst på önskelistan. Kulturens frihet skulle vara större om den inte stod under varulogikens tryck att fylla vinstgivande ”format” med ”content”. För samhället som helhet saknas en frihet att utvecklas utan att det är kapitalet som sätter villkoren. Något som liberalerna demonstrerar är deras avsaknad av tankefrihet. De är oförmögna att ställa kritiska frågor om produktionssättet, om där möjligen kan finnas fundamentala konflikter, eller att tala om marxistisk teori utan att associera till Stalin. Man behöver ju inte bli marxist för att man tillämpar lite intellektuell hederlighet i sammanhanget, men inte ens det går för sig i liberal kontext. Det beror nu inte på ohederlighet så mycket som att de strukturella villkoren är en dimension som ligger utanför den berättelse som liberal ideologi använder sig av (där har vi den verksamma berättelsen) och som liberalerna själva är uppfyllda av. Att välja ut ett antal friheter på andras bekostnad och sammanföra dem till Friheten är fiktivt i sak. Det finns ingen sådan Friheten i bestämd form. Men Friheten är inte desto mindre en arbetande realitet som ideologisk kategori inom kapitalets hegemoni.

Till att börja med är denna kategori inte helt fiktiv. Den har en grund i summan av de föreliggande friheter som uppnåtts gentemot tidigare ofria förhållanden och som står emot de totalitära systemen. Den har samband med människors erfarenheter av olika friheter. Den tillhör de reella existensbetingelserna, de kapitalistiska villkoren för försörjning och konsumtion. Men inskriven i den liberala berättelsen om den enda vägen står den för Friheten rätt och slätt, den enda möjliga eller önskvärda friheten, och kan användas gentemot alla som berättelsen utpekar som Frihetens fiender.

Så långt är konstaterandena fortfarande banala. Men hur fungerar sådana fiktioner? Genom att de är ideologiska som motsats till något kognitivt. Det är inte fråga om tankemässig acceptans av vad berättelsen berättar, något som skulle kunna korrigeras med enkel upplysning. I stället måste funktionen sökas i det mångfacetterade berättandet och de många ben som bär den ideologiska kategorin, i detta fall Friheten.

Först något om berättelsen. Den är en sorts ”ontologi” enligt vilken det i grunden inte existerar något annat än individer och marknader i bred mening (arbetsmarknad och varumarknad, åsiktsmarknader och den politiska marknaden med parlamentariska val), alltså individernas fria rörelser och val på dessa marknader, dock med störningar i form av Stat och ”klåfingriga politiker”. Till detta drag kommer en idyllisering av vad som pågår på marknaderna. ”Att den som behöver pengar hittar någon som är beredd att betala för uthyrd tid … att den som behöver ha en tjänst utförd hittar någon som är intresserad av ersättningen … Så uppstår den spontana utveckling som inte är centralt planerad utan kommer av människors vardagliga små interaktioner på marknaden där var och en sörjer för sitt.” (Lena Andersson). Kapitalism = vardagliga små transaktioner? Berättelsen är ett indirekt förnekande av struktur, såsom kapitalets ej så spontana systemimmanenta villkor, hur produktionen är inordnad i kapitalförmeringen och dess klasstruktur. Den är själv ett strukturellt moment i den förnekade strukturen, tillhörig dess reproduktion. Här kan jag inte låta bli att upprepa en av mina käpphästar, frågan hur en ekonomisk struktur i förening med en struktur av ideologiska apparater kan tala till individer i en värld utan struktur, marknadernas platta och homogena rum. Och där Friheten expliceras som liberalernas lista, varken mer eller mindre.

I det föregående inlägget använde jag detta citat:

Rapportens fyra scenarier [från KTH-projektet ”Bortom bnp-tillväxt”] för hållbara samhällen har alla det gemensamt att den personliga friheten, privatlivet, konsumtionen och rörligheten är starkt beskurna. … [Rapporten] lägger enorm makt över våra liv och dess viktiga val hos någon beslutsfattare, en fundamental ojämlikhet mellan styrande och styrda som liksom frihetsförlusten ignoreras.

Att den enorma makt som kapitalismen utövar över våra liv kan ignoreras beror på att kapitalismen för (ny)liberal ideologi är livet och friheten.

Ett annat sätt att karakterisera berättelsen är att den framställer en insida utan utsida. De utger sig som sagt för att täcka allt essentiellt i tillvaron. Med utsida menar jag inte bara de samhällsförhållanden och alternativa utvecklingsvägar som det inte finns plats för i berättelsen utan på närmare avstånd berättarapparaten och dess praktiker: att tala om verkligheten med ord utvalda så att andra ord görs ohörbara. Att med dessa ord tala till subjekt som en fasthållning, där den i situationen svårfrånkomliga responsiviteten inte medger andra ord. Att när någon säger A svarar andra B, där A och B båda tillhör berättelsen. Vad man allra minst talar om är just det.

Och då är vi inne på nästa ben. Berättelsens funktion är inte i första hand att skapa uttalad tro att det är så världen ser ut och måste se ut, utan att med Althussers term interpellera (anropa, tilltala) individer för vilka detta är deras värld, där de speglar sig i det interpellerande Subjektet (Friheten). Genom att med den ideologiska kategorin Friheten, solande sig i glansen av det naturligtvis hedervärda motståndet mot nazism och kommunism, ständigt interpellera individer som inte får vara tysta när socialister m fl vill inskränka deras friheter, genom fasthållningen i mönstren av anrop och respons, förblir berättelsens värld deras hela värld, dvs den värld som kan tänkas och omtalas, den enda värld för vilken samtalen har ett ordförråd. Ungefär som på den tid när den fysiska fasthållningen i kyrkbänken och amen-ropen också var fasthållning i en ideologisk världsbild, eller rättare sagt en reglering av vad som kan tänkas och sägas när speglingen sker i Subjektet Gud. Ideologi är i grunden inte kognitiv, den talar inte i första hand om vad som är (sant eller falskt), den talar performativt till subjekten i ett givet socialt sammanhang för att dessa skall vända sig mot den interpellerande rösten, svara på föreskrivna sätt och därmed subjektivt bli det som de tilltalas som. Den består av utbyten av igenkänningstecken, bekräftelser på tillhörighet, men får i detta kognitiva, begränsande effekter.

Det är inte bara för att vi tusen gånger hört om Friheten som vi börjar tro på kategorin; det är att någon har makt att tusen gånger uttala ord så att ingen kan undgå att höra dem som mycket i det omedvetna innebär en nödvändighet att förhålla sig till denna makt, vilket ofta leder till praktisk acceptans. En sorts tro att det faktiskt finns en Frihetens essens, något som måste försvaras mot ”vänstern”. Även om det finns många anledningar till missnöje och oro är vi i alla fall fria, vi ”har det inte som i Nordkorea” eller som i det grå betongsamhälle med högst två tevekanaler som vänstern antagligen vill återinföra. Som med andra ideologiska kategorier är Friheten ett ord som inte behöver redovisa sin tillkomst eller sitt sakliga innehåll (varför vissa friheter skulle utgöra en enhet medan andra är uteslutna), som inte är övertalande men på ett närmast religiöst sätt över-talande genom makten att göra individen responsiv i anropssituationen. Som ju även innefattar inneslutningen i de marknadspraktiker som orden kan anspela på. Det tredje benet är den makt som ligger bakom dominerande tal och som vad mer är innebor i orden och ger dem deras tyngd men på ett självförnekande sätt. Det är ju Friheten som talar.

Här figurerade även det fjärde benet, vi-dem-momentet och dess repressiva sida. De som använder fel ord blir lätt utdefinierade som tillhöriga ”ytterkanterna”, där vi återfinner såväl SD som V. Ytterkanterna eller ”de extrema” som motsats till ”demokratins mittfåra”. I ett inlägg undrade jag över varför liberalerna ägnar så mycket möda åt att angripa och håna deras otrogna, samtidigt som de talar om den enda vägen, det enda förnuftiga och självklara, något som inte borde vara hotat. Mitt förslag var att det senare utgör berättelsen medan det förra handlar om att skydda berättandet, själva praktiken att tala till de liberala subjekten, ställda i en position där bristande responsivitet bestraffas. Så behöver varje berättelse också fiendefigurer, liksom mottagarna behöver motbilder för självbilden och måltavlor att rikta affekter emot.

För det femte. Den ideologiska enheten mellan personliga friheter och företagens friheter (som i Trump-version kan innebära att inte besväras av t ex miljöregleringar) kan praktiseras mer offensivt. De senare friheterna liksom makten projiceras då aktivt på ”människorna”, ”individerna” och ”medborgarna” som deras ”valfrihet”. Eller ”egenmakt” gentemot politiker och ”statlig styrning”. Det sker genom reklam och sådana pr-grepp som att presentera ”undersökningar” av medborgarnas önskningar. ”Undersökningen från Silentium visar att vi medborgare vill kunna välja”. ”Opinionen ger stöd för att man i Stockholm kan fortsätta på den inslagna vägen [med privatiseringar av skola och vård].” ”En ny undersökning visar att hårdgranskningen av friskolor och privata vårdföretag i medierna inte minskar viljan att välja vård och skola bland stockholmarna. Det finns tvärtom ett brett stöd för fungerande valfrihetssystem som ger människor makt att själva välja leverantör av välfärd.” Jämför med DN-ideologernas eget ”Det var medborgarnas vilja till valfrihet som drev fram privatiseringarna av den offentliga sektorn.” Ytterligare ett uttryck för samarbetet är att ”undersökningarna” publiceras på DNDebatt i stället för på betald annonsplats. Som om de rymde argument för en inslagen väg. En sorts penningtvätt. Och borgerliga politiker hänger på: ”I Stockholmsområdet är valfriheten en viktig del i tryggheten, att kunna bestämma själv vilken husläkarmottagning, förskola eller hemtjänst man har förtroende för. … Vi tänker istället göra allt i vår makt för att värna stockholmarnas valfrihet med en mångfald av aktörer … det är självklart för stockholmarna att kunna välja mellan många aktörer inom välfärden. … Vi står på Stockholmarnas sida. Moderaterna i Stockholmsregionen tar tydligt ställning för stockholmarnas rätt till valfrihet och kommer inte att acceptera någon överenskommelse som försämrar den.” ”Här står centerpartiet tydligt på människors sida, på valfrihetens sida.” Sist bland moderat-citaten nämndes ett stycke politik, att inte acceptera inskränkningar i kapitalets expansion till nya marknader. Men resten är ideologi, liksom ”undersökningarna”. Att tala om för människor vad de egentligen vill är mer än ett simpelt pr-grepp. Genom den ständiga upprepningen av vad som är ”självklart” för ”stockholmarna”, vad ”opinionen” och ”vi medborgare” förordar, genom att det är den verkliga makten och maskinen som talar, samtidigt som dessa ständiga val är en påtvingad realitet, får projektionerna också performativa effekter. Inte så att människor jublar över sin valfrihet eller över att borgerliga politiker ”står på deras sida”, inte genom att man oreserverat köper nyspråket (bolagens sida översätts till stockholmarnas sida), men i det att interpellationerna i namn av Friheten och kategorin ditt val i varierande grad internaliseras som en sorts outtalad tro att man äger och måste utöva detta sitt val, liksom man äger sin kropp och sitt språk. Att som i ”undersökningarna” ställas mot väggen med frågan ”vill du inte kunna bestämma själv?”, underförstått ”i stället för att Storebror bestämmer över dig”, är också en sådan där situation där det är svårt att inte bete sig responsivt. Speciellt som svarsalternativ som ”det är viktigt att få vara medborgare i ett samhälle som en association för det allmänna goda” saknas. Varvid resultatet kan användas för att ytterligare meddela medborgarna deras vilja i en självförstärkande rundgång. Om det är så andra – ”opinionen” – vill ha det är det nog bäst att inte vara för motvalls själv. Om man inte vill ”kunna bestämma själv” är man nog lite dum i huvudet.

Och politiker av olika kulörer stämmer in och sjunger valfrihetens lov, eftersom de är rädda att annars förlora röster – från dem som är rädda att framstå som dumma i huvudet, varvid det hela förstärks i ytterligare en cirkelgång inom hegemonin. Denna parlamentariska mekanism, där politiker bidrar till att skapa de ”opinioner” vars röster de är beroende av, utgör ett sjätte ben.

Så kategorin Friheten ges en tyngd som härrör från de olika ben som pendlande bär den (olikt fysiska tyngder). Erfarenheten av vissa friheter kopplas till berättelsen om den enda vägen, vilken berättelse uttrycker makten i samhället, den makt som bryter sin väg och också är makt att interpellerande berätta saker. Friheten blir ett attribut som tillskrivs individen och dessutom en symbol för aversionerna mot vänstern som söker ”inskränka friheten”. När sådana aversioner fått sina uttryck och blivit självgående som ideologi spelar det ingen roll att utgångspunkten är fiktiv. Ideologin som helhet blir självgående. Den upprätthålls fortfarande av alla benen och de praktiker det handlar om, men den får egen kraft att återverka på, befästa och reproducera de samhällsförhållanden och den makt som den är utflöde av. Speciellt står den i vägen för Politiken.

Detta är ideologi!
– Att den framställer en insida utan utsida,
– interpellerar insidans subjekt och låter dem identifiera sig med de attribut som de tilldelas, de fria individerna,
– och håller fast dem i fortgående utbyten av bekräftelser och utfall mot vänstern,
– att dess kategorier vilar på den makt som (via ombud) uttalar dem (de är maktmässiga snarare än att idémässigt legitimera makten) och bl a därigenom förmår bestå.
– I den mån ordet ideologi alls används är det metaideologiskt och strukturförnekande för t ex de ”liberala idéerna” (som om de kapitalistiska förhållandena var föremål för ständig omförhandling).

Det liberala uppdraget? Att bidra till de interpellationer som berörts för att säkra kapitalets frihet men i former som medger att man själv kan spegla sig i det rakryggade motståndet mot allt totalitärt. DN-liberalerna klagar återkommande på att liberalismen får för lite kredd, att det är otacksamt att tala för Friheten. Men: ”Någon måste ändå säga det”. Och ideologin ifråga fungerar även utan kredd.

Här slår Friheten över i sin motsats. Berättelsen visar hur den på sitt sätt är totalitär. Medan totalitära system är totalitära med avseende på hur motståndare skall nedkämpas, erkänner liberalismen i grunden inga fundamentala konflikter. För dem finns förvisso ideologins de andra, motpolen till berättelsens vi, men eftersom stora strukturer inte erkänns kan de inte uppfattas som något annat än sorgliga avvikare från den enda vägen. Utöver de ”extrema” och de på ”ytterkanterna” finns bakåtsträvare, ”programmatiska motståndare till valfrihetsreformerna”, drömmare och ”stjärnögda akademiker”. Alla är fria att uttrycka sina åsikter men de kan inte tas på allvar.

I angreppen på vänstern kan liberalerna inte erkänna att denna i sin historiska helhet är politiskt motstånd mot kapitalismen. Vänstern är för liberalerna dess företrädare och hur de visar upp sin vilsenhet i olika olyckliga ställningstaganden, varken mer eller mindre. Enligt strukturförnekelsen finns det inte någon kapitalism i marxistisk mening, bara ”det bästa sättet att skapa välstånd”. När företag beter sig illa är det undantag, när vänsterföreträdare gör det är det regel. Men hånet mot ”strukturtänkande” (det finns ju bara individer med eget ansvar för sin livssituation) är förstås självt strukturellt, dvs ett moment inom den förnekade strukturen. DN-ideologerna drar sig inte alls för att påtala missförhållanden. Men det är alltid för att nå fram till slutsatsen att det inte finns andra alternativ än den kapitalistiska utveckling där enskilda missförhållanden (alla missförhållanden är enskilda) kommer att elimineras i sund konkurrens.

Att vara vänster är för liberalerna att ”tro” saker om ”vägen framåt”. Naturligtvis kan man inte uppfatta att ”vänster” i grunden är ett motstånd mot realiteter som man inte själv erkänner. Men poängen är att den liberala ideologiska praktiken ger form åt den strukturellt bestämda strukturlösheten och vidmakthåller den. Så till den grad att vänstern själv inte sällan glömmer vad den i grunden är, därmed gör sig själv oförmögen att vända angreppen mot angriparna och på sitt sätt bidrar till tillväxten av en annan reaktion, den populistiska. Liksom till den del av hegemonin som består av ideologiernas allmänna dominans över det politiska. Jag skall peka på tre ideologityper som i olika avseenden kompletterar liberal ideologi inom hegemonin.

* * *

Folkligt missnöje kan ta endera av två vägar, en politisk väg, där samhällets fundamentala konflikter artikuleras, eller en ideologisk väg som medger omedelbar affektutlevelse gentemot utpekade fiender och syndabockar. Grunden för missnöjet är de av liberalismen försvarade kapitalistiska förhållandena – klyftor, stad mot land, att samhällsutvecklingen lämnar många i bakvattnet, bristen på mening där penningens primat råder, faktiska ”etablissemang” som främst ser efter sina egna hus. Hur invandringens problem hanteras. Man är måttligt imponerade av Friheten i liberal tappning. Men när vänstern trycks tillbaka genom hegemonisk utdefiniering och dessutom inte förmår möta detta på ett adekvat sätt utan tvärtom går vilse i egna ideologier, då kommer missnöjet att ta den ideologiska vägen, som idag består av högerpopulism med nationalistiskt meningssubstitut. (Med en spegelbild i islamism på en annan kant.) Även om Sverigedemokraternas program är en politik vad gäller invandringen, är deras växande stöd ett ideologiskt fenomen. Ideologin producerar själv genom sina praktiker, symboler och berättelser de subjekt som den fortsättningsvis anropar i en sluten rundgång. ”’Patrioten’ är den som deltar i ’kampen’ som producerar ’patrioter’”. Det hela är affektdrivet (”arga röster”), uttryck för missnöje som inte går utöver det. Vilket låter liberalerna positionera sig både gentemot vänstern och den populistiska reaktion som de själva är med om att skapa. Som i sin tur positionerar sig mot liberalerna och vänstern, gärna sammanfattade som vänsterliberalism. Det ideologiska växer och förser sig med nya element på alla sidor.

I inlägget Vad det talas om och vad det inte talas om skrev jag om detta att vara kritisk på insidan av det kritiserade. Jag utgick från ett pratprogram i teve på temat ”gör konsumtionen oss lyckligare”. Det talades om att ”vi manifesterar oss genom våra saker” och att ”de värdena slår ut andra värden”. ”Vi” – ständigt detta odefinierade ”vi” – måste åter ”söka andliga värden”. Konsumtionen diskuterades bara på individsidan, inte som led i kapitalets förmeringscykler. I Valskyldigheten 1 kommenterade jag en artikel om stresshantering i samband med de ständiga val som medborgarna numera måste göra. Hur ”vi” måste lära oss att leva med dessa val på ett bra sätt utan att i grunden ifrågasätta dem. Bara två exempel på hur det är möjligt att tala om fenomen som kapitalismen för med sig utan att nämna densamma vid namn. Och hur sätten att göra detta utmejslas och vinner etablerad ställning. Det är också en ideologisk apparat med utbyten av bekräftelser: ”ja, just så är det, när vi lever alltför materialistiskt glömmer vi våra andliga behov”. Det ideologiska ligger i hur talpraktiker formas för att göra sig själva nog, berättandet sluter sig kring sitt tema, responsiviteten gäller vad som dominerande sägs utan saknad av det utelämnade.

Varför är vänstern vilsen? Det är oändligt mycket svårare att förändra än att flyta med i det rådande. När så mycket av samhället dessutom är format för rådande förhållandens reproduktion, dvs format som en hegemoni där liberal ideologi är en betydande del och ”socialism” ett skällsord, när vidare vänstern saknar intresse för att undersöka denna hegemoni (till att börja med erkänna dess styrka) och söka sätt att intervenera i den, när vänstern tvärtom hukar under angreppen (och förnekar detta), då söker den sig i stället annat att engagera sig i (t ex identitetspolitik) och andra ideologier för de egna gruppernas sammanhållning. Politiken reduceras inte sällan ideologiskt till ”vänstern mot högern”, där högern är motbilden för den egna vänsteridentiteten och sammanfattar allt som man tycker illa om. Vänstern är även den låst i triangeln liberal höger – populistisk höger – vänster, där varje hörn ideologiskt positionerar sig gentemot de andra. Ett exempel är hur dåligt vänstern hanterat hedersförtrycket, när den egna hedern kräver att alla reflexer riktas mot islamofobiska krafter, verkliga eller förmenta.

I sitt jultal talade Jonas Sjöstedt om ”de rikaste” och bolagsvinster. Att människor ”delas in” i klasser. Ordet kapitalism för klasstruktur som sådan nämndes inte. Om tanken är att det är bättre att vara ”konkret” tror jag att det är mer som bestämmer att just den tanken tänks. Angående Vänsterpartiets pågående programarbete säger Hanna Cederin: ”Vi ska inte ha krav på att man ska kunna vissa ideologiska termer för att delta i våra diskussioner. Tvärtom har vi sagt att det inte ska förekomma några ord som inte förekommer vid köksborden.” Om en sida av hegemonin är begränsningen av ordförråden, speciellt ord för denna begränsning, ser vi här hur vänstern glatt spelar med. Utöver att ideologikritiken omintetgörs när teoretiska termer kallas ideologiska. Beträffande det ideologiska lägertänkandet kan vi notera det mänskliga i att vilja tillhöra en sida i en enkel konflikt (utan att därför nödvändigtvis vara tydlig vad gäller denna), därav tendensen att sympatisera med dem av fiendens fiender som kallar sig samma sak som man själv, bortseende från resten.

* * *

Det ideologiska, utbyten av gruppers igenkänningstecken, är alltså i allmän dominans över det politiska och blockerar speciellt Politiken. Liberal ideologi (liksom populismen) möts inte med kritik i kvalificerad mening utan med annan ideologi. Vilket tillhör hegemonin och status quo. Samtidigt som den ekonomiska maskinen med sina systemimmanenta villkor härskar över samhället som helhet är sinnena på alla kanter dominerade av ideologi som motsats till kritik och politik. Individen styrs i mycket av affekter gentemot dem som utpekas som den egna gruppens fiender, vilket utpekande med elaboreringar och symboler, däremot inte särskilt mycket analys, i en ideologisk cirkel är vad som gör gruppen till grupp.

För att använda ännu ett begrepp från ideologiteorin handlar liberal ideologi och de andra nämnda ideologityperna alla om imaginära förhållanden till existensvillkoren, främst de kapitalistiska förhållandena. (Det historiskt dominerande fallet av imaginärt förhållande är annars religionen.) ”Imaginär” står här inte för inbillningar om existensvillkoren utan för sätt att leva förhållandet till dem, formen för underkastelsen sådan den positivt levs i interaktion med andra underkastade och inom etablerade apparater. Det objektiva förhållandet av underkastelse transformeras till (eller ”avbildas” fysiskt som) ett levt förhållande, livet inom och genom en ideologis meningsskapande och identitetsgivande praktiker. Människan är ett ”ideologiskt djur” och kan inte leva utan ideologi. Hegemonin är en fråga om skilda områdens samtidighet som samhällsformation. Att anföra ett sådant begrepp med sitt dubbla pekande – på de yttre ekonomiska förhållandena och på hur individers levda förhållanden till dessa förhållanden formas – är att göra just vad ideologierna ifråga (insidor utan utsidor) inte vill tillåta. Kritiken inte bara ”avslöjar” saker, den är ett nytt fysiskt element i den verklighet som förvägrat den utrymme. Den tillhandahåller ett språk och möjliggör nya praktiker där människor börjar tala med varandra om de förhållanden som de lever under. Och inom. Den intervenerar i ideologiernas faktiska opererande, ställer sig i deras flöden, pekar på dem och benämner det ideologiska liksom ideologins funktionärer i strikta termer. Detta är ideologi! Vägra att svara Amen, eller att vara tysta, när liberalerna talar till dig om Friheten. I detta är kritiken i sig själv ett stycke utsida och skall presentera sig sålunda. Den kan åtföljas av ideologi som stannar vid att interpellera kritiker.

Politiken (stort P) definierar jag som att artikulera, ge gestalt åt, de fundamentala konflikterna, det som liberal ideologi förnekar. Här finns en dialektik mellan å ena sidan det givna och i sin generalitet konstanta: konflikterna mellan arbete och kapital, verkligt liv och pengarnas bestämmande pseudoliv, samhällelighet och partikulära intressens dominans, och å andra sidan artikuleringens under omständigheterna formade materia: rörelser, organisationsformer, program, rimliga mål, politisk kultur och ideologi. Ingenting av det senare är givet på förhand. Rörelserna får inte tappa ur sikte vad det är som de skall artikulera, men inte heller sjunka ner i ideologier som vill berätta för mycket om framtiden eller utfärda garantier av ett eller annat slag, t ex om ”socialismen” i bestämd form. De måste också intressera sig för hur motsvarande gäller hegemonin: hur konsolideringen av produktionssättet finner olika vägar beroende av omständigheterna. Hur t ex det omaka paret liberalism och populism utgör ett aktuellt moment av status quo.

Det mest konstanta är den teoretiska distinktionen mellan det ideologiska och de andra kvaliteter som ideologierna samspelar med inom samhällsformationen, som om dessa distinktioner inte förelåg. Kritiken härvidlag gäller att få grepp om den hegemoniska slutenhetens anatomi. Vänstern måste bli mer intellektuell, alltså motsatsen till att begränsa vokabulären till de ord som vid en viss tidpunkt dominerar samtalen. Om detta skulle stärka dess medelklasstämpel är även det ett problem att ta sig an. Kritiken kan åtföljas av ideologi som interpellerar kritiker och politiskt aktiva utan att diktera något. Vägen dit? Jag tänker mig att ”vänsterintellektuella” för ett tag lägger sina tjocka böcker åt sidan och börjar intressera sig för problematiken, alltså distinktionerna, skiljelinjerna och vad jag kallar minimal teori. Med det sistnämnda menar jag teori tillräcklig för att i olika situationer kunna säga såväl ”detta är kapitalism!” som ”detta är ideologi!”. Att de initierar studier, diskussion, kritik och självkritik inom organisationer som sedan söker praktisera kritiken i det utåtriktade arbetet och i form av sådan kommunikation som jag nyss var inne på. Att man vid köksborden börjar tala i termer som sträcker sig bortom borden ifråga. Att vänstern upphör att bete sig reaktivt gentemot ”högern”, explicit hävdar skiljelinjerna och söker sätten att artikulera Politik. Kort sagt bryter förhållandet att ideologi även för egen del dominerar över politik. Det allra första är att börja bry sig – om andras ideologier och om egen.

Not. Jag använder begreppet artikulering annorlunda än inom den vänsterpopulism som främst intresserar sig för det symboliska. Begreppet får gälla hur objektiva konflikter som emellertid inte har entydigt givna lösningar ges gestalt i rörelser och allt som byggs inom dessa. Tillbaka.

Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s