För samhället

Hur – i vilka termer – kan man tala om samhällets konflikter, så att talet blir effektivt i politiskt avseende?

Vid en snabb inventering av hur det faktiskt talas finner vi teman som orättvisor och klyftor, klasser och klassmotsättningar, ”ideologier” som står emot varandra (”modeller” för hur samhället ”bör” vara inrättat – ”ismerna”), ”höger” (”liberaler”) mot ”vänster”, folket mot eliterna. Och det ”alternativ” som efterfrågas – sökande eller hånfullt – när missförhållanden förs på tal. Det finns olika problem med dessa teman, som hur de sugs upp av ideologiskt formad acceptans eller är ideologiska i sig själva – och då i bloggens althusserska mening. Jag vill här pröva att komplettera med ett annat tema: att ifråga om samhällets konflikter gå till den mest generella termen samhället. Vilka reella tendenser står mot varandra på den nivån? I vilka avseenden är vårt samhälle ett samhälle i kvalificerad mening och i vilka andra avseenden är det inte det? Vad kan läggas i begreppet samhälle – och ett gott samhälle? Är det möjligt att karakterisera skeenden som samhälleliga eller motsamhälleliga på sätt som inte kan avfärdas eller rationaliseras, till skillnad från dikotomier som rättvisa/orättvisa? Kan i stället rationaliseringarna av orättvisorna, såväl som orättvisorna själva, sakligt inordnas i motsamhälleligheten? Detta som samhällelig kritik av motsamhällelighetens ideologier. Annorlunda uttryckt: kan man fastställa begreppet samhällelighet som begreppet för realiteter, vars närvaro man kan mäta (inte med något absolut mått) graden av? Och vars önskvärdhet kan göras till politiska frågor – om upphävande av orättvisor och klyftor.

Jag kommer att ställa samhällsbygge mot den kapitalistiska maskinen, det produktionsmaskineri som går ut på att pengar skall bli mer pengar, och där alltså ekonomins inre villkor i så hög grad bestämmer över den helhet, samhället, där den ingår. Tanken är att tala i de mest allmänna termerna utan låsning vid ideologiska modeller (”ismer” – ism i kapitalism är av annat slag; kapitalismen är en mekanism), men där skiljelinjer preciseras så att det är möjligt att hänföra det iakttagna till den ena eller andra sidan, för eller mot det samhälleliga, detta för att skapa politiska skiljelinjer och Politik. Frågan (från vänster) är då i förstone inte om samhället skall vara ”socialistiskt”, ”kommunistiskt” eller något annat. Utan om vägar från dagens tillstånd mot ett samhälle som förtjänar den benämningen. Det handlar här om att genom konkretisering och språklig stringens åter ge kraft åt de ”banala” frågorna: Är samhällets skeenden liksom individers och företags utåtriktade handlingar inriktade på det allmänna goda? Eller är det ekonomins egna villkor och enskild vinning som styr utan hänsyn till något annat och med negativa konsekvenser för helheten? På vilken av dessa sidor verkar institutioner, lagar, moral och ideologi?

Det allmänna goda: att resurser och produktion organiseras som allas möjligheter till ett gott liv med allt vad som här kan innefattas. Att miljömässigt hållbar utveckling säkrar fortsatta livsbetingelser. Än mer allmänt kan begreppet samhällelighet stå för organisering av samhälleliga angelägenheter där det partikulära inte styr över det allmänna. Alltså att samhället inte underordnas maskinella villkor, klassintressen eller individers och gruppers maktutövning i eget intresse. Så som historiskt varit fallet, med olika former av partikularitet i överordnad ställning. Att där däremot finns en levande diskussion om vad det allmänna goda kan innebära och hur det kan åstadkommas. Att där utvecklas demokrati – som förtjänar den benämningen.

Men även om det åtminstone som en läpparnas bekännelse finns viss konsensus kring mycket av detta, är varken tal om det goda eller om kontrasterande missförhållanden allmänt mobiliserande. De ”banala” frågorna är inte levande. Jag tror att kontexten som det ena och det andra sätts in i måste förändras av den kritik och politik som söker mobilisering. Det kan handla om att lokalisera både missförhållanden och ”alternativ”, eller det allmänna mot det partikulära, som motsatta rörelser inom den totalitet som är det befintliga samhället. Att vara generell och konkret vad gäller olika motsatsförhållanden och vägval. Genom att etablera begreppet samhällelighet för bedömning av skeenden, ett begrepp för historiska erfarenheter av samhällsbygge. Detta gentemot de ideologiska formationer som var och en på sitt sätt men också samverkande förekommer och desarmerar kritik och mobilisering, främst nyliberalismen (som ideologi) men också reaktioner som populismen. Även dessa blockeringar, där frågor om samhällelighet inte har något utrymme, lokaliseras konkret av kritiken till samhällets motsamhälleliga sida, dvs maskinväldets reproduktion genom dess handfast verkande ideologiska apparatur och genom ideologiska reaktioner underifrån som på inget sätt bryter status quo.

Motsamhällelighetens ideologier

Liberaler brukar framhålla att Margaret Thatchers uttalande ”There is no such thing as society” tagits ur sitt sammanhang och missbrukats av illvilliga krafter. Men det formulerar bra komplementet till liberalernas övriga strukturförnekelse, gällande de kapitalistiska villkorens bestämmande. Det mest fundamentala sägs vara individer och marknader på vilka individerna fritt rör sig, ingår avtal och konsumerar, eventuellt störda av statliga regleringar. ”Det finns inga alternativ” (TINA, Thatcher igen). Men ideologins funktion ligger inte i berättelsen så mycket som de praktiker där dessa marknadssubjekt interpelleras, det ständiga tilltalet från ”näringslivets” företrädare, politiker, ledarskribenter och ”liberala debattörer”, reklamen och stadsrummens kommersiella utformning, tilltal centrerat kring mästarsignifikanten Frihet, specificerat som valfrihet och ”egenmakt” på marknaderna. Den för egen räkning rationellt kalkylerande individen, homo economicus, blir alla tings mått. Vilket betyder att det saknas mått för de ekonomiska och ideologiska strukturer där dessa effekter produceras. Och förstås för tendenser som verkar i annan riktning. Det fungerar: frågor om samhällelighetens önskvärdhet dränks i motsatsställningar som individ – (förkvävande) kollektiv, fast individers individualitet knappast blomstrar under maskinen och de alltid varit och och alltid kommer att vara förenade med olika slags band.

Underkastelsen under maskinen är sällan fullständig. Tro blandas med misstro, ofta av cyniskt slag. Cynismen kan ta beskrivningar av missförhållanden som vittnesmål om hur eländigt människor alltid inrättar sina förhållanden, att allt alltid är en trasa. Eftersom människor drivs av makt- och vinningsbegär. Man hänvisar mer eller mindre uttryckligt till en evig mänsklig natur. Cynismen är den negativa och passiva inneslutningen i det bestående, med en negativ TINA-variant för cynismens ideologiska ritualer: ”allt är en trasa”, ”javisst, just så är det”. Det är inte meningsfullt att tala om samhället, eftersom människorna är som de är.

Vi ser här hur rådande förhållanden försvaras, legitimeras och rationaliseras, eller rättare sagt hur ideologierna ifråga är en betydande del av dessa förhållanden, en ideologisk apparatur associerad med maskinen, där individens ”imaginära förhållande till existensvillkoren” gestaltas. De håller fast individen i institutionaliserade tilltals- och responsstrukturer, utbyten av bekräftelser på att hon identifierar sig som det ena eller andra men inte som samhällsmedborgare. De verkar performativt. Snarare än genom att fylla hennes huvud med ”falskt medvetande” som skulle kunna botas med ”upplysning”.

Vi noterar också att de högerpopulistiska respektive vänsterideologiska reaktionerna i sina berättelser i tiden placerar sig på vardera sidan av det rådande. Populistiska berättelser – som själva benämner sig nationalistiska – handlar om återvändande till en förlorad (förrådd) guldålder. Den ideologiska energin ligger i hur missnöje får omedelbart utlopp i aggressioner gentemot för ändamålet utvalda fiender och syndabockar, de för förfallet ansvariga. Dit även ”vänstern” hör. Vänsterideologi å sin sida centrerar sig gärna kring ”visioner” av vad som skall komma. Möjligen är detta en avläggare av tidigare ideologiserad marxism kring en given historisk utveckling, stadieteorin där ”historiens lokomotiv” tuffar från station till station mot kommunismens slutstation. Det politiska vardagsslitet upplyses mindre av analys av det rådande och mer av den mot den bättre framtiden riktade blicken.

Dessa ideologier överlappas av den idealistiska metaideologin om samhällen som formade utifrån givna ”modeller” eller ”ismer”. I stället för inriktning mot produktionssättets inre dynamik samt tendenser, potentialer och rörelser inom det befintliga samhället förskjuts talet till motsatser inom en idévärld. Samtidigt som dessa talpraktiker är nog så verkliga. Som i ”debatter” som låter ”ister” av olika slag identifiera sig som sådana. Inbördes bollar man den egna ismens förenande signalord, utåt slår man dem i huvudet på andra ”ister”. Även liberalerna rör sig något ambivalent mellan hänvisningar till den enda vägen, det enda förnuftet, och denna idealism där kapitalismen är under ständig omförhandling men lyckligtvis omväljs av människorna. Som utslag av deras förnuft och frihetslängtan, uttryckta i de ”liberala idéerna”. Det finns alternativ, men då är vi i Nordkorea.

Denna grova schematisering gör jag förstås för att återvända till analysen av de motsatta tendenserna inom det befintliga samhället, där analysen själv och de nämnda ideologierna hamnar på var sin sida av skiljelinjen. Vad gäller övergripande begrepp kan vi använda oss av emergensens princip. Morgondagen är vad som växer fram ur dagens förhållanden och motsättningar. När reproduktionens krafter är starka ser morgondagen ut ungefär som dagen. Att sluta tala om den stora revolutionen har varken med ”reformism” eller pessimism att göra. Förändringar kan vara revolutionära, men innebär inte att en ”modell” lämnar plats för en annan som väntat i kulissen på att få träda fram. Även mål och planer liksom rörelserna där de skapas är emergenta kvaliteter; det är inte något ideellt som funnit utförare. Däremot kan förändringar mätas utifrån hur de är belägna inom det befintliga samhällets konflikter. Blicken är då riktad in i det existerande, vad som dominerar – den kapitalistiska maskinen med associerade ideologiska apparater – och vad som hålls tillbaka – tendenser till samhällelighet som uppvisats genom historiska landvinningar och erfarenheter samt närliggande potentialer.

Hegemonin

Ett enda exempel. (Jag uppdaterar detta inlägg i Coronatiderna.) När apoteksmarknaden avreglerades försvann överblicken och det övergripande ansvaret för läkemedelsförsörjningen. I en utredning trodde man att ”kommersiella aktörer på affärsmässiga grunder” skulle ”fullfölja uppgifter inom totalförsvarets läkemedelsförsörjning”. Det gjorde inte ”aktörerna” och vi fick en växande läkemedelsbrist. Dessutom avskaffades beredskapslagren av läkemedel. I ett sådant exempel står det samhälleliga mot privata ”aktörer” med egen vinst som enda ledstjärna. Det samhälleliga förlorar.

Mer generellt:
– Det är pengar som dominerar över livet, direkt som kapitalistklassens egenintresse och makt, men främst som värdeförmeringens immanenta villkor, tvånget att pengar måste bli mer pengar om inte det enskilda kapitalet skall gå under.
– Kapitalistisk produktion är inte i första hand produktion av bruksvärden eller tillgodoseende av behov utan ett led i kapitalförmeringen P-V-P´ (pengar – varor – mer pengar),
– där även arbetskraften är en vara, såld av den som inte äger andra existensmedel. Om det överhuvudtaget finns någon villig arbetsköpare. Detta innebär exploatering och ett självförstärkande maktförhållande mellan klasserna.
– Det är kapitalets tvång att expandera till nya marknader om leder till att samhället som helhet bit för bit privatiseras och varufieras.

Detta gör de kapitalistiska förhållandena till i bokstavlig mening omänskliga förhållanden. ”Kapitalismen skapar välstånd” säger de. Ja, generellt ligger i begreppet produktionssätt att det är sättet att producera, framställa livsmedel och bruksvärden, och det sker naturligtvis även i det kapitalistiska produktionssättet, t o m med betydande effektivitet. Men sättet rymmer här motsättningar och motsägelser redan på den nivån, som när produktionsmaskineriets egna villkor och maktförhållanden är överordnade vad som produceras, förhållandena för de omedelbara producenterna samt distribution och miljö. Det motsamhälleliga dominerar över det samhälleliga, möjlig organisering av resurser för det allmänna goda.

Men urskiljandet av motsatsförhållandet samhällelighet – maskin är just vad livet inom maskinens reproduktiva ideologier utesluter. Liksom de andra ideologierna inom rådande hegemoni, produktionssättet med dess ideologiska konsolidering. Vilket åter är maskinens seger över samhälleligheten, mest omedelbart över den del som består av reflexion och kritik. Detta sista är något som inte heller vänstern uppfattar och tvärtom motverkar genom egna ideologier. ”Bara vi för ut vår vision tillräckligt tydligt …” Varvid det inte är vad ”visionen” säger som är ideologin utan upptagenheten med att inbördes bekräfta troheten mot den som vänsteridentitet. Utan frågor om varför den inte tilltalar fler. Detta som en harmlös underifrån-ideologi vid sidan av dominerande ideologier. Därför kan man fråga sig om inte motsättningen mellan kritik och ideologi är Politikens interna huvudmotsättning, vad den måste övervinna för att vara Politik. Och för att motsvarande rörelse skall vara en faktisk rörelse inom och för samhället. Fortfarande praktiskt, det är inte upplysningskampanjer som efterlyses så mycket som att hela den berörda problematiken vinner existens som något inom vänstern levande och tar form i ett kvalificerat politiskt språk. Att begreppet samhällelighet blir lika etablerat som begrepp för t ex naturvetenskapliga fenomen. Liksom begreppet ideologi efter brottet med olika metaideologier om vad ideologi är. Begreppet hegemoni för föreningen mellan härskande ekonomi och härskande ideologi. Och så begreppet kritik – ekonomikritik och ideologikritik.

Även kritiken är därför något emergent, inte ”de sanna idéerna” som nedstiger från ovan. Kritik skall här uttydas ”att börja tala om det som är format för inte omtalas”. Som de kapitalistiska förhållandena som skall levas utan reflexion. Och ideologiska förhållanden, där de ideologiska effekterna innefattar ”glömska” av hur de kom till. Kritiken är i sig är ett moment av samhällelighet, möjligheten av permanent kommunikation kring rådande förhållanden, ekonomiska och ideologiska.

Människan är nu ett ”ideologiskt djur” som inte kan leva utan ideologi. Men ideologi behöver inte vara ”berättande” (uttala sig om tillvarons essenser), den kan nöja sig med att interpellera Kritiker, homo politicus, innehavare av samhällelig moral osv. Alltså utan att diktera innehållet i det ena eller andra.

Vårt samhälle är ett samhälle, inte minst i jämförelse med ”failed states”, diktaturer och samhällen präglade av höggradig korruption. Det allmännas dirigering av skattepengar till ”utförare” leder också till att goda saker utförs. En del goda saker utförs. Men att produktionen och mycket av samhällslivet sker inom det kapitalistiska produktionssättet betyder att uppfinningsrikedom, arbete, konsumtion, politik och ideologi tvingas samman till skeenden som går ut på att pengar skall bli mer pengar med underordnad hänsyn till allt annat – människor, kultur, samhälle och miljö. Ett maskineri som kräver expansion och ”tillväxt”, men som mer av samma. Det är på bestämda sätt som mycket av det befintliga samhället nedmonteras och ersätts av marknad, new public management osv. Även framtiden är ockuperad genom TINA-ideologierna.

Frågor om arbetsförhållanden, makt, miljö, kultur och välfärd underordnas i vårt samhälle vad vänstern traditionellt kallat kapitalets makt. Lönearbete är fortfarande utsugning i marxistisk mening, med den mest brutala utsugningen överförd till andra länder. Arbetsförhållandena är kapitalets arbetsförhållanden och konsumtionen är, utöver att vara ojämnt fördelad, främst ett moment i kapitalets förmeringsrörelse. Sist men inte minst är offentlig verksamhet finansierad genom beskattning av företag, lönearbete och konsumtion, vilket betyder att det mesta i samhället även i det avseendet förutsätter att hjulen snurrar på kapitalistiskt vis och med kapitalistisk tillväxt. Det mesta förutsätter att pengar hamnar hos privata företag, som agerar för att på olika sätt maximera denna överföring. Kapitalismen är våra reella existensbetingelser, den upprätthåller livet, såväl det individuella livet som samhällslivet, men som medel för sitt eget själlösa pseudoliv och med nämnda negativa konsekvenser. Detta är strukturella förhållanden, uppsättningar av livsbetingelser och villkor, dominansförhållanden, som måste sammanfattas som motsamhällelighet.

Detta är den reella grunden för de ideologiska apparaterna och deras påverkansformer, inte genom idéer så mycket som genom oupphörliga flöden där arbetstagare, kunder och konsumenter tilltalas som sådana och har svårt att inte på ett eller annat sätt vara responsiva. Samtidigt som de agerar inom givna roller gör ideologin dem performativt till motsvarande subjekt och förser dem med bekräftelser på att det är detta de är. De behöver inte jubla över sakernas tillstånd, de skall rätt och slätt känna igen sig själva som subjekt i vardagens påbjudna beteenden och förhållningssätt. Det är inte fråga om motståndslös underkastelse men om för systemet tillräcklig praktisk acceptans, underhållen genom dess massiva och omslutande förevisande av normalitet.

Därför är marxistisk teori (”marxismen”) inte en detaljerad bild av ett produktionssätt så mycket som själva brottet med dess eget strukturella förbud mot strukturtänkande. Att börja tala om det som är överallt pågående och bestämmande, innefattande outtalat förbud mot sådant tal. På motsvarande sätt är ideologiteorin i första hand påvisandet av ideologins existens: en materiell struktur av apparater och interpellationer, ett fält av symboliska flöden och kraftverkningar mellan individerna inom den aktuella samhällsordningen. Teorin är alltså även här brott med objektets förmåga att förneka sig som objekt, det senare något som uppslukar även vänstern och vänsterintellektuella. Ideologikritikens knappast ens påbörjade uppgift är inte att kritisera idéer så mycket som att intervenera i de ideologiska praktikerna med benämnandet av dem som första moment. Att bryta med ideologiernas metaideologiska självmaskeringar och göra fenomenet ideologi, en kropp inom samhällskroppen, till något omtalat och föremål för kritik.

Vi ser en dubbel avdrift från samhällelighet: att samhället domineras av ett ekonomiskt maskineri som går ut på att pengar skall bli mer pengar utan hänsyn till något annat, och att dessa förhållanden konsolideras genom att lika handfasta ideologier förekommer reflexion, diskussion och politik kring samhällsbygge av annat slag, den tankemässiga och politiska rörelse som skulle vara en väsentlig del av det samhälleliga. Rörelse, i alla betydelser av ordet, undertrycks av kapitalistisk hegemoni i angiven mening. Det dominerande talet om kapitalismen är dess eget tal och då inte bara som kosmetisk pr: det är maskinen själv som talar. Så när moderaterna säger att ”Människan är utgångspunkten för nya Moderaternas politik” (ur partiprogrammet) eller ”vi älskar människor” i stället för ”vi älskar pengar” är det inte floskler, det är pengarna som kräver att detta sägs. Inte i första hand för att ”människorna” skall tro på det utan som nedbrytning även av språket, en utbredning även där av pengarnas tomhet men i tjänst hos deras förmering. Vi skall inte tro på något utöver TINA och praktiskt styras av kapitalvillkoren.

Så ”ute i samhället” talas mycket lite om samhället. Från högerns sida talas i stället på populistiskt manér – en populism med ”folket” ersatt av Individen – om Staten, Storebror som hotar Individens (val)Frihet. Det är ingen öppen debatt vi bevittnar, där kapitalets företrädare framlägger sin sak, snarare makten även över språket, där ordens valörer och funktioner förskjuts för att förekomma debatt i egentlig mening. Maskinen medger inte mycket av reflexion eller riktning annan än krökning tillbaka in i det rådande produktionssättet, dessutom som ”mer av samma”. Det är maskinen som härskar. Framtiden är ockuperad av det redan givna. Planetens temperatur fortsätter att öka.


Några frågor:

Varför skall människor i andra delar av världen arbeta med att framställa våra kläder 72 timmar i veckan för 270 kronor i månaden? För att annars har de ingen försörjning alls? Och ytterligare alternativ kan inte ens tänkas?

Varför skall ökad produktivitet, bl a genom robotisering, leda till arbetslöshet i stället för en mix av sänkt arbetstid och mer offentlig verksamhet?

Varför skall man behöva välja mellan 2962 elavtal för att kunna tända lyset, och varför skall det vara dyrare att ha ljus i hemmet om man gör ett dåligt val? När det nu gäller en ”vara” som alla behöver och som alltid är likadan. På samma sätt: varför skall man få sämre pension om man är en dålig börsspelare? Varför ställs inte dessa frågor?

Mycket av samhällslivet bygger idag på det offentligas avtal med privata ”aktörer” och ”utförare”. Men varför skall människor få det sämre eller samhället större utgifter för att kommuners och landstings förhandlare haft en dålig dag eller inte kunnat förutse vilka kryphål företagen hittat för agera mot offentlighetens intentioner? Varför skall överhuvudtaget avtal mellan parter med motstridiga intressen vara samhällsgrund? De som hävdar att konkurrensen är en mekanism som frambringar goda utförare, tror de själva på vad de säger? Eller när de menar att det goda uppnås när samhällslivet bryts ned i en oändlighet av avtal och penningtransaktioner mellan motparter.

Det är lätt att iaktta ett kontinuum mellan ”ren” kriminalitet och affärsverksamhet. Vi kan påminna oss Brecht-citatet om att grunda banker (bankerna kunde för övrigt förtjäna en egen punkt). Abonemangsfällorna. De privatägda hörselmottagningarna. Läkemedelspriserna. Och så den rena kriminaliteten som vänstern ogärna talar om, liksom vad gäller gäng som etablerar egna maktstrukturer och ockuperar territorier. Vad säger det om samhället att dess försvar av sig självt och medborgarna är så svagt, samtidigt som det inte heller har någon plan för att förbättra de förhållanden som föder kriminalitet? Och att ocker och utpressning är ok om det bedrivs i form av företag?

Vad säger det om samhället att lögn och instrumentellt tal (m a p egna intressen) i så stor utsträckning får ersätta rationell kommunikation? Att språksmide med enda syfte att smörja kapitalförmeringen eller försvara en egen position och vinning är så utbredd att tilltron till språket som sådant bryts ned. Att direktörers mångmiljonlöner kan försvaras med deras förment förtjänstfulla insatser, trots att forskning visat att människor presterar bättre utan yttre belöningar. Att det inte förvånar någon att borgerliga ledarskribenter skriver ”Det var medborgarnas vilja till valfrihet som drev fram privatiseringarna av den offentliga sektorn”. Att politiker säger ”jag anser att det fungerar bra” om vad en ”aktör” som de släppt fram har för sig (som med nämnda hörselmottagningar). För att som nästa försvarslinje hänvisa till avtalet där det står att allt skall vara bra. Som undandragande från eget ansvar.

Vad säger det om samhället att skolorna, bland det mest samhälleliga vi har, skall konkurrera med varandra? Locka ”kunder” med glansiga broschyrer med rent reklamspråk, driva betygsinflation, skapa osäkerhet kring eventuella konkurser osv. Varför skall dålig utbildning kunna ursäktas med att eleven borde ha gjort ett annat val? Varför anses det inte självklart att alla skolor skall vara bra?

I en DN-ledare skrevs att miljöhänsyn inte får tas på för stor bekostnad av det som ”människor finner värdefullt idag”. Annars förvandlas människan till ”en restpost”. För att påverka vad som ”befinns värdefullt” las 2014 i vårt land 67 miljarder på reklam. Jag har tidigare noterat den förtjusning med vilken ”Handelns utredningsinstitut” funnit att man kan ”påverka människors köpbeslut med musik”. Frågan är inte i första hand hur manipulerbara människor är utan hur stor del av samhällslivet som genom den kommersiella apparaten är inriktad på manipulation och påtryckning. Det mest gemensamma, vår planet kommer i andra hand i förhållande till den konsumtion som håller kapitalförmeringens maskineri igång. Här sitter alltså (verkliga) människor och talar för företagen mot planeten och dessutom i termer som i sig utesluter allvarlig diskussion om de stora frågorna. Som den ideologiska kategorin ”människor” som förnekande av de strukturella och omänskliga (maskinella) villkor som bestämmer över verkliga människors högst olika liv. Vilket även det tillhör det förnekade maskineriet. Det är maskinen själv som talar. Är det då inte de verkliga människorna som gjorts till restpost? Liksom planeten.

Sådana frågor ställs förstås ibland. Men att de inte utgör ett kraftfullt, engagerande och permanent ”liv på torget” visar att torget inte existerar, förekommet som det är av maskinen och dess hegemoni. Även det bevis för samhällelighetens svaga ställning. Varför den stora frågan för vänstern är hur den kan skapa ett stycke samhällelighet genom att med sin existens, sitt politiska språk och en förnyad inriktning bryta det förhållandet.

Att börja tala om samhället

Att (den liberala) högern inte vill tala om samhället utan bara om förhållandet Individ-Stat (motsvarande populisternas Folket-Etablissemanget) är inte ett uttryck för deras ”ideologi” som en upphöjd ledstjärna, tävlande med andra ledstjärnor; det är de redan givna icke samhälleliga samhällsförhållandena som för sin reproduktion rymmer denna ideologi, praktisk reglering av vad man talar om och vad man inte talar om utifrån den samtidigt skapade identiteten homo economicus. Denna hegemonins realitet (att det fungerar) har vänstern svårt att erkänna, eftersom det skulle få den att framstå som så svag som den faktiskt är. När den nu inte förmår mer än att själv försöka tävla med andra ledstjärnor eller ”visioner”, annan ”ideologi” inom den idealistiska metaideologin. Så uttryckt är emellertid alternativet för vänstern själv uppenbar: att prestera en kvalificerad kritik av det rådande, inte minst av den ideologiska hegemonin och dess mekanismer, och vara drivande i samhällsbyggande emergens, innefattande en annan sorts ideologi, anropande homo politicus som brutit med hegemonins reglering av livet. Kritiken som bryter med det givnas sätt att utesluta varje annan framtid åtföljs av ideologi som interpellerar Kritiker – utan att föreskriva kritiken dess innehåll.

Möjlig samhällelighet kan identifieras i stort och i smått, inom i övrigt kapitalistiska förhållanden eller som övervinnande av dessa. De politiska frågorna kan gälla sådant som att rulla tillbaka privatiseringarna, så att det som lämpligen bedrivs i offentliga former också utförs där. Lagstiftning kring arbetsförhållanden. Generella förbud mot ocker och mot manipulativa och vilseledande affärsmetoder samt reklam överhuvudtaget (företag kan informera om sina produkter på andra sätt och anmäla dem till konsumentinstitut som publicerar tester). Att politiker inte tillåts ljuga. Att professionalism inte får stå tillbaka för formella system som är olika parters sätt att avsäga sig ansvar (det viktiga är att man följt manualen och fyllt i rätt blanketter). Därefter får politisk fantasi (i positiv mening) ta vid. T ex om församhälleligande av produktionsöverskottet. Skall företagens hela överskott överlämnas till den statliga (enda) banken? Eller skall de överlämna produkterna till marknader där människor handlar för sin medborgarlön och där såväl företagen själva som offentligt drivna verksamheter i reglerade former förser sig med det för dem behövliga? Eller kan församhälleligandet innebära någon annan ”modell”, som inte är en modell i idealistisk mening? Detta sagt som exempel på vad en diskussion kring alternativa roller för staten och förhållandet stat/marknad kan rymma, vad såväl liberaler som anarkister än säger. Inom diskussionen om samhället, vilken diskussion i sig själv är samhällelighet, där det väsentliga är möjliga sätt att organisera eller ge utrymme för samverkan, kreativitet och solidaritet.

Att börja tala om samhället, att börja tala om hur det befintliga samhället kan förändras i samhällelig riktning. Att ringa in några problemområden som mothegemonisk kritik och politik, statsmakt, lagstiftning och möjliga steg mot en annan produktionsordning och andra livsformer. Att på marxistiska grunder etablera motsatsförhållandet samhälle-maskin för att sedan som fortlöpande kritik inordna enskildheter som de exemplifierade i det. ”Vilken av tendenserna tillhör detta förhållande som vi just nu står inför?” Och är det så att den apologi som vi hör tillhör samma maskinella tendens (maskinens sätt att smörja sig själv)? Med sådan sammansatt kritik (av ekonomiska mekanismer och ideologiska mekanismer) kan högern aldrig diktera tänkande och tal utan att det slår tillbaka på dem själva. Sådan kritik är själv ett moment i samhällsbygget. Vilket bygge är vad vänstern skall identifiera sig med och förkroppsliga. Snarare än med olika uttryck för underlägets självbefästande.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s