Möte på bänken

Min favoritbloggare Fredrik Edin (Skumrask) har skrivit en uppsats Den härskande klassens bänk om ideologins materialitet och refererar bland många andra till min favoritfilosof Althusser. I centrum står (i uppsatsen såväl som i verkligheten) s k luffarsäkra bänkar som skall hålla otillräckliga konsumenter borta till gagn för de goda och som manifesterar – men samtidigt döljer – denna åtskillnad med sin blotta existens. Jag kan därför inte avhålla mig från följande kommentarer. Inte bara för filosofval utan för det betydelsefulla i Edins projekt som till delar sammanfaller med kritik som jag försöker bedriva.

Kommentarerna gäller två aspekter som också visar sig sammanfalla. Först frågan om ideologibegreppet. Man kan säga att Edins framställning använder precis så mycket teori som behövs för hans syften och att de preciseringar som jag vill ta upp faller utanför dessa. Dessutom skulle sådana fördjupningar antagligen skrämma iväg de flesta, på samma sätt som min blogg får i det närmaste noll respons. Men eftersom Edin drar fram olika teoretiska element och samtidigt stannar vid en outtalad gräns ifråga om deras möjliga betydelser, vill jag ändå framhärda med söka gå över gränsen till ”ett nytt teoretiskt område”. Det visar sig också att vad som där återfinns helt ansluter till Edins tema.

Det andra är att när Edin avslutningsvis talar om former av motstånd skulle han kunna vara tydligare med vad han själv just bidragit med: att benämna det som är format för att inte benämnas. Att existensen av ett kvalificerat politiskt språk i sig är ett motstånd. Inte bara för att ”avslöja” saker utan för möjligheten att i olika situationer permanent kommunicera kring deras annars ouppmärksammade skeenden och produktion av ideologiska effekter. Att precisera vilka som är motståndarna. Och vara medveten om det steg som man därvid tagit. För omvänt är en orsak till att vi inte talar om vissa saker och att de överhuvudtaget är möjliga helt enkelt att det saknas språk för dem. Det är därför som de framstår som ”naturliga”. Ibland saknas orden, ibland finns det ord men de uttalas bara i intellektuellas slutna rum.

Under rubriken Vad är ideologi? skriver Edin (jag har utelämnat referenserna och gjort en rättelse):

När Terry Eagleton försöker förklara begreppet i boken Ideology – An Introduction inleder han med att konstatera att ingen hittills har levererat en adekvat definition av ideologi och att hans egen bok tyvärr inte kommer att vara något undantag. Han fortsätter med att lista 16 olika betydelser av ideologi. […]

Ideologi är alltså ett spretigt, mångtydigt och svårdefinierat begrepp. I dagligt tal kan det syfta på någons politiska uppfattning. Men inom filosofi och samhällsvetenskap har ideologi snarare med makt att göra. […]

Något förenklat innebär detta att de som har den ekonomiska makten i ett samhälle också har den kulturella makten. De påverkar media, kultur, diskussioner, språk och formuleringar på samma sätt som de påverkar ekonomin. Dessa utformas på ett sätt som gynnar den härskande klassens intressen. Marx och Engels beskrivning är för övrigt inte helt olik den definition som den kritiska diskursanalysens centralgestalt Norman Fairclough formulerade mer än tvåhundra år senare. Fairclough beskriver ideologi som ”betydelse i maktens tjänst”.

En annan definition av ideologi som är tongivande hos exempelvis Eagleton, Williams och Fairclough är den franske filosofen Louis Althussers. Enligt honom är ideologi något som ”avbildar det imaginära förhållandet mellan individerna och deras reella existensbetingelser”. Något förenklat betyder det att ideologi inte är en falsk bild av verkligheten utan snarare förvanskar människors relation till sina livsvillkor. Den döljer inte världen utan snarare vem som har makt över världen. Den döljer människors position i samhället snarare än själva samhället. Tillsammans bidrar det här till att vi inte bara inordnas i ett socialt sammanhang. Vi upplever också detta sammanhang som naturligt och självklart.

[…] Men Louis Althusser gör ett viktigt tillägg och menar att ideologi alltid existerar genom en apparat och dess praktiker och att denna existens är materiell. Med detta menas bland annat att ideologi verkar genom en massa olika institutioner, konstruktioner och anordningar samt att dessa har en direkt påverkan på människors beteenden.

Allt detta är naturligtvis på sitt sätt riktigt men utelämnar en punkt angående Althussers teori, vilket är ursäktligt eftersom den där inte framhålls särskilt tydligt. Den gäller hur teorin skiljer sig från andra teorier och ”definitioner”. Jag skriver ”definitioner” för det ligger något lurt redan i detta att det skulle vara fråga om att bestämma vad av mer eller mindre välkända fenomen som skall täckas av ett visst begrepp. Och att problemet bara skulle vara att det i fallet ”ideologi” finns en mångfald sätt att ”definiera”, avspeglande fenomenets ”spretiga” karaktär. Vilket enligt Eagleton egentligen inte är något problem utan ”en rikedom av mening”.

Att här mer distinkt ställa Althussers teori i opposition till de andra teorierna handlar nu inte om att utnämna den ”sanna” teorin. Den är för övrigt mest en ansats till en teori eller ”Noter för en undersökning” som undertiteln till essän Ideologi och ideologiska statsapparater lyder. Eagletons definitioner å sin sida anknyter alla till viktiga teman inom ideologistudier. Frågan är vad Althusser gör, hur han drar upp en viss skiljelinje som jag återkommer till, bortom vilken Eagletons ”rikedom av mening” och definitionslistorna hamnar, vilka kvaliteter de än uppvisar i övrigt. Skiljelinjen gäller huruvida teorierna låter sitt objekt, ideologin, diktera vad som skall sägas om det.

Olika ”definitioner” uppehåller sig vanligen vid ”idéer” och eventuellt ”falskt medvetande” som i standarddefinitionen ”a system of values, beliefs or ideas that is common to a specific group of people”. Redan beteckningen ideologi antyder att det skulle handla om idéer, något som främst residerar i människors huvuden. Vi har de politiska ”ismerna”. I Nationalencyklopedin konstateras liksom hos Eagleton att begreppet ideologi är ”mångty­digt”, men att det ofta används i betydelsen ”åskådning”, vilket uttyds som ”antaganden om verklighetens beskaffenhet” i förening med ”värde­rin­gar och handlings­normer”. ”Åskådning”, ”synsätt” osv – ideologin skulle närmare bestämt vara belägen i individens ögon, eventuellt bakom ”färgade glasögon”. Här återges en seendemetaforik som praktiseras så konsekvent att individen ges känslan av att se saker genom ideologier. Vad vi måste fråga oss är om NE och andra här adekvat talar om ideologin eller om de själva är ideologiska i det att producerar ideologiska effekter, varav nämnd känsla är en.

Edin gör med åberopande av Althusser några ”tillägg” till de konventionella ideologibegreppen. Ett gäller ideologins innehåll: ”… att ideologi inte är en falsk bild av verkligheten utan snarare förvanskar människors relation till sina livsvillkor. Den döljer inte världen utan snarare vem som har makt över världen.” Edin använder sig av Althussers interpellationsbegrepp. En ideologi talar egentligen inte om saker utan till subjekt för att de skall vända sig mot den interpellerande rösten (jfr Althussers polis) och svara ”ja, det är jag”. Eller rättare sagt, det är när individen vänder sig om och redan där erkänner att hon förstod att det var hon som tilltalades, vidare bekänner sig i de symboliska positioner som interpellationsspråket konstituerar, som hon ”blir” subjekt. Ideologin avspeglar inte världen, den låter subjektet spegla sig själv för att få veta vem hon är och vad som är hennes uppgifter i världen. Den ”förvanskar människors relation till sina livsvillkor” genom att förskjuta den, t ex till konsumtion. Underkastelse tar form av positiva identiteter. Slutligen detta att en ideologi äger materiell existens i apparater och praktiker; interpellationerna är på olika sätt institutionaliserade, följer apparaters protokoll och använder deras rekvisita (av såväl materiell som immateriell art, i det senare fallet dock alltid materiellt förankrad). Exempel på ideologiska apparater är familjen, skolan, kyrkan, löneformen, parlamentarismen, media och reklamen (eller av­delningar inom dessa institutioner).

Är nu detta bara ”tillägg” och en annan ”definition”. Jag har min Vad är ideologi?, där jag hävdar vad som redan antytts, att ideologins främsta maskering gäller dess egen praktik. Förvisso maskeras makten men detta sker i mycket genom hur ideologin maskerar sig själv. Berättelser, myter, det förment skådade och som naturligt betraktade tillhör onekligen det ideologiska men som nämnd rekvisita, innefattande de namn i vilka ideologin interpellerar (Friheten, Marknaden, Folket, Gud). Ideologin kan interpellera genom berättelser om världen på det att individens tillvaro skall te sig meningsfull. Men när ideologin är ”klar” är dess mer – apparaterna, praktikerna, fasthållningen i interpellationsakterna, allt som utspelar sig mellan individ och apparat och med de psykoanalytiska skeenden som framför allt Zizek teoretiserat (inte minst nämnt ”blir subjekt”) –  försvunnet, allt som kvarstår är det idé- och synsättsmässiga som det autonoma subjektets egendom och signum. Zizek talar om hur ideologin utplånar sina spår. Vi har att göra med en distinkt men självutplånande omkastning mellan ideologisk praktik och ideologisk effekt. I den mån apparaterna alls omtalas är det som platser för manifestationer av det idémässiga. Och den konventionella ideologikritiken når ingenting av detta när den går direkt från idé till de ”intressen” som betjänas (jfr Faircloughs ”betydelse i maktens tjänst”). Hur det är apparaterna som är utkristalliserade inom samhällskroppen tillhöriga dess reproduktion, samtidigt som de är ”relativt autonoma” (med en annan sorts autonomi) genom sin lokala materialitet. Den hegemoni som Edin talar om är decentraliserad och handlar om hur olika miljöer och institutioner med egna omedelbara verkningssätt binder subjekten men uppgående i den gemensamma reproduktionen av produktionsförhållandena. Och med en självförnekelse som får stöd i de konventionella ”definitionerna”. Att söka ”avslöja falskt medvetande” är fruktlöst när medvetandets (och inte minst det omedvetnas) kraft härrör ur en icke-kognitiv ”dimension”.

Det är där som det egentligt ideologiska kan ses: i produktionen av effekter (tänke- och talesätt, identiteter osv) som innefattar utplåning av produktionsprocessen, detta som ett strukturellt förhållande inom det ideologiska. Omkastningen yttrar sig bl a i sådan idealism där politiken är striden mellan ”ismer” (liberalism vs socialism, att ett samhälle skulle vara grundat i den ena eller andra ismen) och religionen utgår från ”Gud”. Althusser använder i sin essä religionen (i form av kristendom) som sitt främsta exempel. Man kan hänga på att när religionen talar om ”att komma till tro” handlar det inte så mycket om att försanthålla olika föreställningar om det hinsides som om den (naturligtvis outtalade) överenskommelsen att leva i ideologiska effekter utan att fråga efter vad de är effekter av. Vilket kan överföras till många andra områden. Vad som utplånas eller skjuts undan hos subjektet är både de samhälls- och maktförhållanden som ideologin onekligen tjänar och ideologins egen materialitet, de omedelbart verksamma och decentraliserade formerna för denna tjänst. En annan kritik söker då reversera omkastningen och kontextualisera apparaterna snarare än idéerna.

Edin är inne på denna omkastning när han refererar hur Althusser i sin tur refererar till Pascal: ”Fall på knä, rör läpparna i bön och ni skall tro”. Edin skriver om hur miljöers fysiska utformning genererar föreställningar och hur påbjudna beteenden gör avtryck i hur människor tänker och vad de uppfattar som ”naturligt”, vilket i sin tur stärker beteendena. Det materiella och beteendena kommer först, fast vi tror att det är våra egna föreställningar och åsikter som bestämmer hur vi handlar. (Den tröttsamma diskussionen om huruvida Althusser förnekar subjektet all initiativkraft finns det inte utrymme för här. Kort uttryckt, det gör han inte. Edin berör detta bra.)

Men omkastningen rymmer mer än så. Den kompletteras av hur ideologin på metanivå talar till subjekten för att försäkra dem om att de är subjekt i kraft av sina ”åskådningar”, ”synsätt” och ”antaganden om verklighetens beskaffenhet”. Det är exakt vad NE gör liksom flertalet konventionella ”definitioner”. I detta tillhör NE själv ett skikt inom det ideologiska. Och ute i samhällslivet talas det som sagt om ismer, åskådningar, religioner osv som om de ägde ideell autonomi, samtidigt som detta som om även det är nog så institutionaliserat. I kulturdebatter och politiska debatter står x-ister och y-ister mot varandra, och debattformen blir i sig en ideologisk apparat som tillhandahåller dessa identiteter och utgör evighetsfäktningar mellan vad som framstår som hämtat från en friflytande idévärld. Tron att vi lever under kapitalismen för att de liberala idéerna segrat över socialistiska dito äger även den materiell existens i de debatter som interpellerar liberaler och socialister, debatter där dessa stångas med vad som egentligen bara är respektive sidas interna uppsättningar igenkänningstecken. Och socialisterna å sin sida väntar på att ”vinden skall vända”. Bara de ”når ut” med sin ”socialistiska ideologi”. Allmänt är tron att våra åsikter bestämmer våra handlingar i sig materiell i de sociala former i vilka åsikterna kommuniceras. Det gäller att stanna upp här för att notera detta dubbla hos ideologin i dess opererande: hur t ex en fysisk miljö genererar uppfattningar och hur dessa är förenade med aktivt förnekande av denna deras karaktär. Ideologi förutsätter i allmänhet stöd av metaideologi, och båda nivåerna är materiella.

Om ”fasthållning i interpellationsakterna”. En annan bänk är kyrkbänken där tidigare var och en kunde ha sin anvisade plats och där det alltså i stället var påbjudet att befinna sig. Bekvämare är tevesoffan inför en partiledardebatt där tittaren tilltalas som den Väljare som reducerar politiken till valet mellan de erbjudna och beskådade ”alternativen”, vem som fortsättningsvis skall säkra villkoren för kapitalismen. Och vi kan inte ta ett steg utan att interpelleras som Konsumenter eller Kunder. Väl synliggjort genom teori och kritik är allt detta lika påtagligt som en lutande bänk. Vi har bänkar som stjälper av och bänkar som håller fast. Och då kommer vi till paradoxen att det för detta som uppfyller de flesta rum – alla interpellationer som genomkorsar rymden på väg mot subjekten för att utnämna arbetstagare, kunder, konsumenter och väljare, samt de onyttiga – inom rummen ifråga helt saknas språk. Detta är egentligen en skandal; människor vet vad gravitation är men kan inte benämna de ideologiska apparaterna och interpellationerna, trots att de är lika utsatta för båda fenomenen. I stället lever de i de ideologiska effekterna, som inte alls innebär villkorslös underkastelse men förekommer varje radikal artikulering av motstånd och innebär praktisk acceptans av sakernas tillstånd (snarare än ”samtycke”, det handlar inte om ”samma tyckande”). Om ideologin verkligen satt i ögonen eller om den var ett ”klimat” (med ”högervindar”), en ”tidsanda” eller något liknande diffust skulle svårigheterna att striktare benämna detta kanske vara ”naturlig”. Nu måste vi konstatera att omkastningen mellan annars påtagliga element fungerar till den grad att kritik inte får fäste och vad gäller omkastningen som sådan knappt existerar. Vilket leder oss till ett imperativ för politiskt aktiva att förändra detta genom att tillägna sig, utveckla och praktisera den hittills uteblivna kritiken.

Det är här som Edin rör sig på båda sidorna av en gräns som består i att erkänna det radikala i Althussers ansats och följa med honom i vad han gjorde. Att Althusser inte bara bröt med andra teorier för att presentera en ny ”definition” utan med själva det ideologiska i dess opererande, att han vägrade följa med i den ideologiska omkastningen och själv producera metaideologi. Han ställde (dock inte så uttalat) en fråga till varje ideologiteori: bryter den med den ideologiska omkastningen – på de olika nivåerna – eller spelar den med (på metanivå). Detta är Althussers skiljelinje.

Edin benämner enskildheter som exkluderande design och är inne på hur ideologier generellt fungerar. Miljöer och beteenden påverkar hur vi tänker (eller avhålls från reflexion) med nämnd återverkan på beteendena. Vi tilltalas oupphörligt som det ena eller andra. Men för Edin är detta fortfarande ”tillägg” och ”en annan definition”, konstaterande vissa saker som ideologier gör. Inte ett brott med det ideologiska som gör omkastningarna på de olika nivåerna till det centrala i begreppet ideologi och därmed till föremål för strikt benämning. T ex hur  ideologiska praktiker också påverkar hur vi (inte) tänker om det ideologiska självt. Kanske var ord som ”tillägg” och ”definition” ofrånkomliga med uppsatsens inriktning. Kanske kunde inte mer sägas i det sammanhanget. Men att inget mer någonsin sägs har sitt pris.

Frågan är dels teoretiskt sett om Edin borde ha gått längre i just den aktuella uppsatsen. Dels hur en mer radikal kritik kan presenteras. Men i den mån där ändå finns en saknad  sammanhänger den med vad Edin gör utan att riktigt utreda. Ett banalt och samtidigt inte banalt svar på Edins fråga varför bänkarna inte diskuteras mer är alltså att det saknas språk för dem. Bidrag till ett sådant språk får vi nu: begrepp som exkluderande design och luffarsäkra bänkar insatta i ett teoretiskt ramverk, liksom Edin själv varit språkligt innovativ i andra sammanhang (t ex spotifiering och valskyldighet). Att betona den saken, vikten av att börja benämna det som är format för att inte benämnas, detta som ingripande kritik, aktualiserar nya frågor om var vi måste gå vidare, benämna fler onämnbara förhållanden, vilket då inte minst kan gälla det ideologiska och ideologins generella verkningssätt. Detta så att ideologin inte längre tillåts diktera vad som skall sägas om den.

Här räcker det inte att introducera ordet och säga att människor är interpellerade som det ena eller andra, det behövs kritik som ute i deras verklighet bryter upp berörda omkastningar, fortfarande på de olika nivåerna. Det behövs ett språk för vad ideologierna gör och en kritik som varhelst politiskt aktiva går fram reproducerar och transformerar Althussers teoretiska brytning till interventioner i ideologiernas fungerande. Liksom ideologi förutsätter metaideologi behövs här metareflexion över de steg som tagits. Samt rörelsers interpellationer av Kritiker.

Edin nämner det ideologiska uttrycket ”arbetsgivare”. Ett problem är att den som använder det korrekta arbetsköpare genast stämplas som ”kommunist”. Ords ideologiska konnotationer är starkare än deras sanningsinnehåll. Därför var det länge sedan vi (ute i offentligheten) hörde talas om arbetsköpare. Och därför förutsätter sådana benämningar att även konnotationerna benämns, t ex med hegemonibegreppet. Vem har makten över orden och hur yttrar det sig i orden själva?

För ett mindre men mycket konkret exempel på praktisk kritik kan vi jämföra med begreppet härskarteknik och den motteknik som beskrivs så här i Wikipedia:

Berit Ås fick uppslag till sin forskning om härskartekniker när hon satt på ett möte och upptäckte ett flertal sätt varmed männen kommunicerade till varandra att det hon sade inte var viktigt. Hon började imitera dessa sätt (hämta kaffe eller börja pilla med något när någon pratar) och fann att det hjälpte för att hennes åsikter skulle få gehör. Hon namngav och numrerade fem härskartekniker. Genom att lära sig de fem härskarteknikerna kunde kvinnor, enligt Ås, stötta varandra offentligt på ett diskret sätt, genom att hålla upp aktuellt antal fingrar för att signifiera vilken av härskarteknikerna som var i användning för tillfället.

Två fingrar, ”nu kör dom tvåan”, att inbördes kommunicera detta i den faktiska situationen är förstås något annat än att kanske vara medveten om dess innebörd men ändå underkastad. Att på samma sätt kunna peka på t ex närvarande exkluderande design, vad som egentligen sker i en pågående valrörelse eller vad reklamen gör med oss, och benämna sådant på samma sätt som andra konkreta företeelser, är att förändra den aktuella situationen. Liksom att inför alla interpellationer från ”näringslivet”, politiker, media och offentliga miljöer kunna svara ”nej, det är inte jag” med tillägget ”och jag vet var du bor”.

Edin talar avslutningsvis om uppgifter som att skapa allmänningar som bl a skulle ”ändra beteenden genom att ändra stadsmiljöerna”. ”De skulle skapa en annan typ av samtycke, en motsatt typ till och med, än den hegemoni som skapats kring de nyliberala samhällsförändringarna de senaste 30 åren.” Detta är antagligen nödvändiga vägar att gå. Ett problem är att befintlig hegemoni verkligen är en hegemoni som förekommer sådana ansatsers spridning. Jag säger då inte att berörd kritik måste föregå olika förändringssträvanden men att den kanske måste ingå som ett moment i dem. Att det kan vara en lyckosam sammansättning av kritikformer, ett nytt politiskt språk, politiska och sociala strävanden som bryter upp rådande hegemoni. Edin nämner högst i förbigående ”att avslöja och synliggöra”. Så jag vidhåller att summeringen kunde ha uppehållit sig mer vid vad hans egen uppsats representerar härvidlag.

Advertisements
Det här inlägget postades i Kritik. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Möte på bänken

  1. Fredrik Edin skriver:

    Tack! Vilken lyx att få så initierade kommentarer. Läser och återkommer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s