Motståndet 1

Motståndet 2. Delarna är helt fristående från varandra.

Någon (en synlig kommitté?) bör skriva ett supplement till Kapitalet; det är dags att åter avslöja kapitalismen, men inte bara med avseende på hur arbetarna luras på mervärdet, utan hur allt, varje mänsklig aktivitet tenderar att bli moment i kapitalförmeringen och pengars vandringar till privata fickor. Hur all kvalitet (i ordets alla bemärkelser) underordnas profiten och bytesvärdets primat. Hur samhället i kvalificerad mening blir alltmer omöjligt och det individuella livet alltmer måste försvara sig för att vara ett liv – i kvalificerad mening.

Det är ju inte så att det saknas kritik av kapitalismen eller att man inte använder ordet, men problemet är att varje enskild kritik tenderar att ha en syftning eller vara inordnad  i ett sammanhang (ytterst systemets reproduktiva förmåga) som gör den ofarlig i det stora hela.

* När tal om kapitalismen är omedelbart förbundet med paroller om att ”avskaffa” eller åtminstone ”reglera” den, kommer ”svårigheterna” och frågan om ”vägen” att överskugga den ursprungliga analysen. Det hela blir en angelägenhet för de små grupper som anser sig veta hur vägen och framtiden skall gestalta sig.
* Dessutom har de små grupperna inrättat sig som subkulturer utan större kontakt med alla dem för vilka den givna verkligheten på det hela taget och i enlighet med hegemonin är den enda tänkbara verkligheten.
* För de intellektuella är marxistiska grundfakta för triviala och på de höjder där de rör sig kan inte många följa med.
* När reformer är på tal medger inte det omedelbara politiska sammanhanget att de artikuleras på en tydlig anti-kapitalistisk botten.
* ”Vi måste förstå hur ekonomin fungerar”, all radikalism utmönstras som oansvarigt drömmande. Det värsta är att påståendet på sitt sätt är sant. Det är ju den kapitalistiska maskinen som försörjer oss, föder oss, låter oss ha någonstans att bo, förnöjer oss osv. Att kasta grus i den kan på kort sikt bli sämre för alla.
* Den grövsta exploateringen är flyttad till andra länder.
* Det gamla vanliga guilt by association: Marx lika med ”kommunism” lika med Sovjet.
* Cynismen, ”alla vet redan, men…”
* Varje specifika kritik av kapitalismens konsekvenser bemöts eller förblir overksam, t ex:
– Frågorna om planetens överlevnad. Men som Zizek skriver, vi tittar ut genom fönstret och gräset är fortfarande grönt.
– Civilisationskritiken, eroderingen av samhälle och kultur. Men är inte allt kultur?
– Försvaret av den offentliga sektorn. Men är det inte bra att vi får välja?
– Man ser inte se skogen för bara träd. Diskussionen gäller tekniska för- och nackdelar med enskilda ekonomiska förhållanden.

Vad som inte är trivialt är kapitalismbegreppet som politiskt begrepp. Med ”avslöja” kapitalismen menar jag inte att framkalla aha-upplevelser. Om alla (på någon nivå) ”redan vet hur kapitalismen är” men få tror på möjligheten av något annat (och dessa få redan flyttat in i den drömda framtiden), hur återskapa begreppet som ett kritiskt (ingripande) begrepp? Vad som till att börja med betecknar ett dilemma är också ett teoretiskt och praktiskt problem, en huvuduppgift för varje rörelse som vill betrakta sig som radikal.

Dilemmat gäller också abstraktioners eventuella kraft. Man kan ha dåligt samvete för att man lever ohälsosamt, men begreppet hälsa är för abstrakt för att tjäna som vändpunkt. Hoten mot hälsan måste specificeras. När vi å andra sidan specificerar kapitalismen är risken att träden tar över på bekostnad av såväl helhet som radikalitet. Att lösa detta är kommitténs sak. Jag föreställer mig att det inte skall handla om att exemplifiera kapitalismen utan snarare om att låta verklighetens mångfald av exempel inducera ett nygammalt kapitalismbegrepp, en nodpunkt för kritiken och politiken, där akten att framställa denna nod i sig uppfattas som en motståndshandling. Som sagt, det är svårigheterna med dessa frågor om att skapa betydelse som motiverar att de ägnas desto mer ansträngning och uppfinningsförmåga.

Till de postmodernt lagda som gärna kontrar med anklagelser om essentialism när kapitalismen förs på tal kan sägas att undersökningarna av den kapitalistiska maskinen avser något annat. Vi talar inte metafysiskt om en essens som varje enhet i ett kapitalistiskt samhälle är bärare av (ignorerande andra betydelsefulla förhållanden) utan realistiskt om denna maskin som en del av samhällskroppen som mer och mer tar över den på alla de vägar som kritiken skall urskilja och ställa mot det som fortfarande är levande.

Att vi generellt konsumerar mer än vi behöver och planeten tål, samtidigt som fördelningen är mycket ojämlik; att vi generellt arbetar mer än vi behöver, samtidigt som många inte har något arbete alls; att lagstiftningen förskjuts i riktning mot kapitalets intressen, allt detta som alla vet har en gemensam bakgrund i ett ekonomiskt system där människorna tjänar ekonomin i stället för tvärtom. Om analysen görs på den mest abstrakta nivån. Det är förstås som det alltid har varit ett flertal människor som tjänar ett fåtal andra människor, men idag i form av ett system där pengarna har fått en särställning och dikterar sina egna villkor. Läkare som väljer behandlingsmetoder utifrån ersättningstabeller eller betygsinflation i skolor som måste ragga ”kunder”; vart vi vänder oss ser vi hur pengarna och i något led någons vinst tillåts styra verksamheter. Just detta är uppgiften, att i olika riktningar inventera konkreta exempel, stora och små, för att lyfta fram strukturlikheten: det dubbla tjänandet och den livsförnekande formen, den fortgående utbredningen av kapitallogik, penningstyrd byråkrati och nyliberal rationalitet, där den sistnämnda avser utplånandet av traditionella distinktioner mellan ekonomi, samhälle, politik och moral, kvarlämnande bara homo economicus, den rationellt och ekonomiskt kalkylerande individen – som kan vara kapitalägaren eller den som måste göra sig ”anställningsbar”.

Det sägs att man inte bara kan vara mot, man måste vara för något. Men vad vi är för behöver i ett första skede inte vara mer än de ideal av jämlikhet, solidaritet, hållbarhet och kultur som de flesta människor delar och som trängs ut av de kapitalistiska förhållandena. Till att börja med är denna konflikt nog. Frågorna om en annan värld nödvändiggörs genom sättet att framställa den befintliga världen. Detta är en logik som uttrycks så här av Zizek (In Defense of Lost Causes):

The task is not to see the outside, but to see in the first place (to grasp the nature of contemporary capitalism) – the Marxist wager is that, when we “see” this, we see enough, including how to go beyond it.

The act proper is precisely an intervention which does not merely operate within a given background, but disturbs its coordinates and thus renders it visible as a background.

Kapitalismen skall beskrivas utan att omedelbart ställas mot ”alternativen”. Kritiken, i fortsättningen kallad framställningen, skall stå på egna ben, upptagen av sitt objekt, vår verklighet innefattande dess sätt att förneka sig själv. Medan Kapitalismens svarta bok var ett svar på kommunismens dito och jämförde antal dödsoffer skall denna framställning inte vara svar på annat än kapitalismen själv i dess nog så brutala vanlighet. Dessutom handlar det här inte om genomgångar av vad olika marxistiska teorier säger om profitkvoten och annat utan om de allra enklaste och mest fundamentala förhållandena ställda mot systemets förnekanden av vad som är fundamentalt. T ex att kritik alltid möts med argument som hänför sig till den kapitalistiska maskinens inre fungerande (”vi måste förstå …”) men inte denna maskin som sådan. I stället för att förlägga de stora orden till framtiden anropas Kritikern som uppfattar det effektivt artikulerade brottet med kapitalismens totalitetsanspråk som det verkligt stora. Framställningen skall vara en noggrann genomgång, område för område, av vad penningens primat betyder för livet, samhället och planeten. Den skall också, på område efter område, visa på expansionen, rörelseriktningen, hur det som ingen vågade föreslå igår är självklarhet idag och även detta är en inre nödvändighet; kapitalismen kan inte stå stilla. För det tredje inkluderas i expansionen lögnerna som omger densamma liksom ideologin, där den faktiska kapitalistiska dominansen förenas med utmönstring av alla som inte fullt ut accepterar den som ”bakåtsträvare” eller extremister. Lögner som att det var medborgarnas önskningar som drev fram ”valfrihetsreformerna”, att konkurrens automatiskt leder till kvalitet osv. Även om ingen egentligen tror på dem går de i sin massiva närvaro samman med de beljugna förhållandena, de obstruerar samtalen och har en nedbrytande verkan på tilltron till språket. De producerar resignation och cynism. De bygger hegemoni med sina direkta och indirekta effekter. Motståndet är ett motstånd när det föregriper det motstånd som det själv möter.

Lögnerna fungerar som obstruktion bl a genom hur de samtidigt verkar på olika nivåer. Ta detta färska citat från en Timbro-ideolog: ”Alliansens undfallenhet mot friskolemotståndarna är också ett svek mot kärnan i borgerlig samhällssyn: att enskilda människor måste ges makten över sina egna liv, och själva ta ansvar för att forma sin framtid.” Utöver frågan om alliansen verkligen varit undfallen och alla sakfrågorna i den citerade artikeln, finns fler frågor att ställa: Är borgerlig klasståndpunkt något som sitter i deras ögon? Är det är en syn som driver kapitalets expansion? Hur blir denna expansion en fråga om att enskilda människor formar sin framtid? Har alla människor samma möjligheter härvidlag? Osv. Men sådana retoriska frågor skall inte drivas för långt. För ytterligare ett tema är språkets redan berörda instrumentalisering, där ljugandet inte längre på traditionellt sätt handlar om att konsekvent hävda vissa dogmer. Imperativet är inte att vi skall tro på det ena eller andra utan att sluta fråga efter vad som är sant, det sanna är det som drar in pengar.

Paradoxen är hur en komplex struktur, där ekonomins, politikens och ideologins respektive apparater går samman i systemets reproduktion, producerar subjekt i en värld utan struktur: marknadens platta rum befolkat av sociala atomer av arten homo economicus. Framställningen skall föra fram ett marxistiskt ABC om det som i själva sin materiella konstitution och på varje nivå förnekar sig självt, en teori som kan förenas med radikal ideologi anropande subjekt i en värld med struktur.

Fredrik Edin får gärna ingå i kommittén. Jag bläddrar i hans synnerligen läsvärda blogg Skumrask och noterar ett antal teman som framställningen skall ta upp och systematisera för att skogen skall framstå som sådan: hur olika anställningsvillkor kan te sig, ”arbetsgivares” makt över vad de anställda får säga om företaget, vad för slags bildning som samhället främjar, skolor som vinstmaskiner (inte sällan med elever som förlorare), kommersialiseringen av de offentliga rummen, politikernas eftergivenhet gentemot plundrande företag, privatiserad och försämrad kollektivtrafik, planerad föråldring av varor, inhägning och vinstuttag på sådant som skulle kunna utvecklas som något fritt, valskyldighet på allt fler områden. För att nämna teman som Fredrik hunnit med under årets två första månader.

Det finns en borgerlig logik som säger att om inte företag, hyresvärdar, apotek, tevebolag osv ges tillräckligt bra villkor (enligt deras egna uppfattningar) står människor utan försörjning, bostäder, mediciner och underhållning (de interna argumenten igen). Därför avregleras kapitalet medan det gemensamma regleras desto mer. Dit vi har kommit är den som sagt på sitt sätt sann, i ett kort perspektiv. Men den vittnar om den hegemoniska position där man kan tala om konflikter och samtidigt förneka dem, genom att det korta perspektivet är det enda som tillerkänns relevans. Därför skall framställningen koppla hårda fakta med generella frågor: Varför skall samhället överhuvudtaget vila på privata ”intressen”? Varför skall den enskildes försörjning vara beroende av att någon annan drar in pengar, mervärde dessutom. Varför skall gemensamma angelägenheter som infrastruktur och behov som alla delar (grundläggande utbildning, vård, boende, elektricitet osv) inte också utföras i gemensam regi och under demokratisk kontroll? Varför skall ledarsidor bestämma vilka frågor som är ”förlegade”? Varför är nedskärning och besparing politikens vardag samtidigt som produktiviteten fortsätter att öka? Varför ställs inte den frågan till de politiker som verkställer nedskärningarna? Varför måste vi arbeta lika länge som när produktiviteten var en liten bråkdel av vad den är idag? Att vara radikal är att gå till roten och roten består av den grundläggande konflikten mellan enskilda och kollektiva intressen sådan den gestaltas i ett särskilt samhälle med dess ideologiska hegemoni.

Begreppet produktionssätt kan komma till heders igen, men inte avseende historiens stora trappa där kapitalismen väntar på att avlösas av socialismen. Snarare som frågor om vad det innebär att produktionen av nyttigheter sker inom avgränsade apparater, som var och en arbetar utifrån sin egen penningrelaterade rationalitet. Där det är uppenbart att bolagsvinster styr, men samtidigt oåtkomligt eftersom det hela gömmer sig i för utomstående ogripbara strukturer (aktuellt just nu: elbörsen). Är detta det bästa sättet att producera och distribuera?

Framställningen av hur marknaden och kapitallogiken bestämmer livsformer och livsmiljöer genomfar större och mindre förhållanden. Lönearbetet. Politikens förvandling till pr. Jag vill som ett exempel dröja lite vid ett område, reklamen. Inte bara för den ”materialism” som befordras (med en annan bortblandning av begreppen) utan för alla maktformer som demonstreras. Frågan är inte vad som är lätt eller svårt att stå emot utan varför någons vinst skall innebära att allt och alla dränks i skit, samtidigt som denna massiva närvaro har större effekter – av olika slag – än någon vill medge.

En Paul Mazer förklarade: ”Vi måste förändra Amerika från en behovs- till en begärskultur” (citerat från Roland Paulsens bok Arbetssamhället). Man bör ta tillvara på tillfällen när motståndaren är explicit. Här påstås inte att marknaden tillmötesgår den mänskliga naturen. Det är människors sociala konstitution som skall förändras, och det är vi, kapitalet, som skall använda vår ekonomiska och av lagstiftningen uppbackade makt för att genomföra detta. Inskolningen måste börja tidigt såsom demonstrerades i tevedokumentären Köpgalna barn. Sedan kan apologeterna påstå (apropå frågan om begränsningar av reklam riktad till barn): ”I vårt demokratiska kapitalistiska samhälle lär vi oss nästan alla att ta personligt ansvar och det sista vi behöver är en statlig förmyndare” (advokat för Kellogg’s). Eller ”Det finns ingen anledning att byråkraters omdöme ska ersätta professionella teveproducenters” (och hindra tevestationer från att sända vilken reklam de vill – Ronald Reagan). Man säger alltså att det är föräldrarnas ansvar vad barnen konsumerar samtidigt som man använder därtill utvecklad vetenskap och miljarder reklamdollar för att komma åt och förgripa sig på dem varje ögonblick (t ex när de är i skolan!) som föräldrarna inte bokstavligen håller fast dem. Föräldrarna är f ö utsatta för samma påverkan, liksom vi alla lever under de kommersiella bombardemangen.

Inte som ett stort samhällsproblem men som en desto mer drastisk illustration av kombinationen kvalitetsförsämring, arrogans och makt vill jag ta upp ett personligt hatobjekt, den animerade reklamen på webbsidor. Man förstår att kriget annonsörerna emellan, vem som skapar de mest distraherande effekterna bedrivs i forskningslaboratorier. T ex reklamen för visitkort som i tät följd och med hög, exakt utprovad fart faller ned genom rutan bredvid det lexikon man vill använda. Bildväxlingar i form av explosioner. Eller annonser som följer sidan när man rullar den, men inte genast utan åkande i efterhand, man försöker fly men de hinner, med hög grad av symbolik, alltid ifatt. Dessa annonser kan klä den informativa texten på båda sidorna och dessutom vara infällda i den, medan epilepsivarning utfärdas för den som faktiskt försöker ta del av innehållet. Redan väntan på att få göra detta är symbolisk. Innehållet laddas blixtsnabbt, sedan kan det ta lång tid för den grafiktunga reklamen att vara på plats så att sidan blir åtkomlig. Att dessa sidor är reklamfinansierade och att det är frivilligt att besöka dem är en sak, att det är annonsörernas kapprustning, den ständiga upptrappningen, som får bestämma deras karaktär är en annan. Man skulle kunna tänka sig att sidans redaktion satte gränser för hur störande eller tung reklamen får vara, men den kommersiella sidan vinner som vanligt.

Begreppet demokrati är inte givet. Tal om demokratin i bestämd form tillhör i allmänhet reduceringen av politiken till Väljarna och de framlagda valfrågorna, vem som skall ges förtroendet att politiskt backa upp kapitalismen. Men politiken kan också vara en strid kring demokratins innebörd som skärps inför det uppenbart odemokratiska. Som i det citerade om att förändra kulturen. Det är inte en folkvilja att skattepengar skall gå till vinster hos riskkapitalbolag som köper och säljer skolor som vilka varor som helst. Att orter skall läggas ned för att en ägare långt bort bestämt att ett företag skall läggas ned. Ändå är dessa förhållanden vår verklighet. Radikal diskussion om demokratin förutsätter att grundkonflikterna aldrig tappas bort. Vilket i sin tur förutsätter att de framställs: det gemensamma i alla de förhållanden som noggrant gås igenom, att saker görs och på vissa sätt för att någon tjänar pengar utan starkt samband med kvalitet (inräknat den egentliga producentens livskvalitet) och nytta. Som en angivelse av vad radikalism och politisk uppfinningsförmåga skall vara riktad mot.

Annonser
Det här inlägget postades i Kritik. Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Motståndet 1

  1. Rasmus skriver:

    Ett behövligt projekt.

    Har du läst Robert Kurz et.al. i Exit?
    http://www.exit-online.org/

  2. ideologikritik skriver:

    Nej. Sidan tycks bara vara på tyska. Kan jag hitta något på engelska?

  3. Rasmus skriver:

    Tyvärr har det översatts endast i ringa omfattning. Men lite kan hittas t.ex. via Principia Dialectica.

  4. Martin skriver:

    Det vore intressant att få veta lite mer om Marx. Jag har bara läst från honom. Det största ”aha” kom från produktivitet/värde paradoxen. Om utbudet ökar så bör varorna för priset gå ner vilket skulle leda till att ju mer folk sliter desto mindre får dom betalt. Det finns säkert utrymme för ”konstgjord tillgångsbrist”. En recensent på Amazon skrev att allt Marx skrev fram till långt fram stämde men att i boken ”the poverty of philosophy”. Marx tar upp ett exempel om en handdriven sädeskvarn jämfört med maskinmotsvarigheten. Marx ska ha skrivit att människor organiserar sig på ett nytt sätt när någon maskin tas i bruk och det verkar stämma.

    Proudhon påstod att maskinen var en naturlig följd av specialisering. Och visst, dom delarna som togs i bruk kom antagligen från olika tillverkare och sedan sattes den ihop av en eller flera montörer. Marx var totalt emot det och jag minns inte riktigt vad han hade för argument om några. Han stod fast vid att maskinerna kom först och sedan människan. (recensents tolkning).

    Det recensenten på Amazon skriver är hela Marx tes faller för att recensenten verkar tro att specialisering hänger i hop med kapitalism. Men även om hans association stämde så förstår jag inte riktigt implikationerna i det hela. Möjligtvis då att ”socialismen” fortfarande skulle vara i behov av kapitalet eller kapitalism.

    Jacques Ellul som jag nämnt tidigare påstår att specialisering snarare är ett av ”tekniker’s” uttryck. Dom övriga handlar som nämnt om centralisering, standardisering. Det är inte så svårt att märka att alla ”tekniska” civilisationer alltid får exakt samma uttryck. Rationalism uttryckt i form av teknik går inte att bråka med. Må så vara att allt inte (i alla fall hitintills) har
    uppnått just Centralisering. Det tekniska beroendet ”interdepens” finns i varje fall kvar. Och en monolitisk samhällsstruktur är nog ganska träffande för åtminstone standardisering.

    Kanske det var så att också Proudhon ansåg att specialisering och kapitalism gick hand i hand.

    Då vet jag inte riktigt vem som låg närmast sanningen. Marx i något av hans påstått berömda utbrott och med någon mindre genomtänkt formulering eller Proudhon som troligtvis ansåg det ovanstående, alltså kopplingen mellan specialisering och kapitalism.

    På din inledning så märks det ju att något mer kanske måste komma till för att bygga vidare på Marx skrift(er) men det vore intressant att veta hur du tycker att skrifterna står sig konsistensmässigt.

    Andrew Kliman är en författare som ganska nyligen har försvarat någon av Marx’s teser.
    Kunde kanske vara intressant att veta.
    Jag har förstås även kommenterat på Amazon och frågat recensenten ungefär detsamma som jag uttryckt mig i denna text.

    Mvh

    • ideologikritik skriver:

      Jag refererar till Marx men läser honom inte och är mycket lite insatt i de olika teorier som utgår från honom. (Den där grövre historiematerialismen skall inte tas så bokstavligt.) Namnet Marx, som jag använder det, betecknar ett kapitalismens ABC, grundteser om ett produktionssätt som bl a:
      * inte primärt är avsett att tillgodose behov utan har som syfte att dra in profit till de fåtaliga ägarna av produktionsmedlen,
      * exploaterar flertalet som inte äger annat än sin arbetskraft och därför är hänvisade till att sälja denna till kapitalisterna till ett pris som (i princip) inte medger mycket mer än deras livsuppehälle och reproduktion,
      * alltså reducerar även arbetaren till en vara,
      * ständigt måste expandera och inte bara exploaterar människor utan bryter ned kulturen och föröder planeten.

      Jag refererar till Marx mot bakgrund av ett märkligt förhållande: att inte ens dessa elementa omtalas i högre grad inom den sociala verklighet som de avser. 150 år efter Marx kan det samhällssystem som han beskrev fortleva (och finna nya exploateringssätt) utan att ens de mest elementära punkterna i dessa beskrivningar är allmängods (utanför begränsade kretsar av lärde som tolkar och tvistar kring honom och hans efterföljare). Det handlar inte om vad människor förstår och inte förstår utan om vad de faktiskt kommunicerar med varandra. De lever under ett system som de mycket sällan talar om eftersom de är fullt upptagna med att tala om andra saker. Och vad de talar om regleras i mycket i de ideologiska apparaterna (där massmedia är en, för att svara på din näst senaste kommentar). Varvid jag använder namnet Althusser på precis samma sätt som namnet Marx: för att representera ett ideologiteoretiskt ABC (i stort sett negligerat även av de lärde), teori om vad ideologierna gör när de via sina apparater binder människorna vid deras existensbetingelser. Jag menar att man inte (inom politisk verksamhet) kan börja tala i marxistiska termer utan att samtidigt tala om de ideologiska väggar som de stöter emot. Men att å andra sidan sådan dubbel kritik visar varför motstånd mot de kapitalistiska förhållandena är desto mer angeläget. De stjäl från oss och de försöker styra våra tankar. Marxistiska grundfakta + ideologikritik är den formel som mitt intresse gäller och som är bloggens enda och mycket snäva tema.

  5. Martin skriver:

    Oki, ska försöka hålla mig mer till det. Om nu alla ska betraktas som kunder varför saknas konsekvens t e x som det faktumet att ”politiker” inte håller sina löften efter val. Skulle ju kunna fråga en sak som dom flesta nog tänkt sig. Om det är det förhållandet som gäller varför fungerar inte lagar om falsk marknadsföring då ?. Fast jag tror på ett ungefär att just det du skriver är att dom ”arbetar” med att reproducera ideologier men att alla i riksdagen är sammanslutna till samma apparater. Och därför blir det som du skriver i ”utanför hegemonin” att folk tror sig rösta för en sak men dom förväxlar ideologin med effekterna av apparaterna. Christoper Lasch har också varit inne på den allt för stora makten av media över politik. Och massmedia är ju ytterligare en apparat som alla mer eller mindre utsätts för. Så länge massmedia finns så spelar det nog ingen roll hur många kammare en riksdag har och kanske t o m utan. Men räcker det med att massmedia producerar(reproducerar(?))
    ideologier? Vilka konsekvenser hade det fått om folk inte gick med på att medverka i skendemokratin vart fjärde år o stoppa ner en lapp i lådan? Troligtvis så kommer dom införa en röstplikt så man med våld tvingas till att upprätthålla ”maskineriet”. För om folk inte röstar så skulle det inte ”se bra ut”. Jag vet att du skrivit en artikel om just detta och jag ska läsa den igen. Så vitt jag kan minnas står det inget om något förslag om se skämtet för vad det är och sedan agera därefter.

  6. Martin skriver:

    Ett litet tillägg. Ja folk är fullt upptagna med att prata om andra saker. Oftast handlar just dom sakerna om vad dom ska konsumera. Materiellt såsom immateriellt.

    • Martin skriver:

      (läste om artiklarna) Tycker mig se någon form av förslag om eller i alla fall en uppmaning om att inte nöja sig med att bara vara ett ”dåligt subjekt”. Inte för att proponera en ism eller möjligtvis religion men en av fördelarna med Taoism eller Zenbuddhism är ju att abstraktionen ”jag” är just en sådan. Det är förstås inte direkt västerländskt tänkande men om det inte finns något ”jag” att interpellera så finns inte ens problemet. Hursomhelst är det på sin höjd bara en anpassningsstrategi och det är inte lätt att ha egot bortkopplat alla gånger.
      Apropå inget är DN är f.ö fortfarande den mest osmakliga tidningen jag haft missnöjet att läsa.

  7. ideologikritik skriver:

    Det skulle kanske ha propagandavärde att stämma politiker för löftesbrott. Å andra sidan är ju politikerna bara hantlangare. Då var det bättre när Michael Moore i en av sina filmer klev in på en banks huvudkontor för att utföra ”citizen’s arrest” på högsta bossen.

    ”men dom förväxlar ideologin med effekterna av apparaterna” – jag skulle vilja uttrycka det så att de förväxlar ideologin med det som kallas ”ideologi”, de olika ”partiideologierna” som man skall välja mellan, och att det (den förväxlingen) är den ideologiska effekten av den parlamentariska apparaten. Dessa ”ideologier” talar aldrig om samhällets grundkonflikter men framställer sig inte desto mindre som politiken rätt och slätt. Och de interpellerar de Väljare som skall låta sig nöjas med den sortens politik. Hela parlamentarismen kan uppfattas som en ideologisk apparat som tillsammans med media, ”arbetslivet”, konsumtionslivet, religionen och andra apparater utgör samhällets dominerande ideologiska formation, vars sammantagna effekt är att reproducera de kapitalistiska produktionsförhållandena. Detta genom att grundkonflikterna och den verkliga makten är osynliga inne i dessa apparater.

    Alla som inte låter sig dras in i dessa spel är ur maktens synvinkel ”dåliga subjekt”. Frågan är hur denna subjektivitet kan te sig. Och hur dåliga subjekt kan dra med sig goda subjekt ut ur de dominerande ideologierna grepp.

    Något jag undrat när det gäller DN är hur det går till inom deras väggar. Pratar ledarredaktionens slemma nyliberaler med reportrar och kulturskribenter? Som jag skrev någonstans: ”det [samhällsförändringar] som på ledarplats är sunt och uppfriskande är på nyhetsplats chock”.

    Vill du diskutera utan att vara orolig för att bli ”off topic” är min mejl eng snabel-a comhem punkt se.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s