Noterat 2018

                                        14 oktober                              

I en kulturartikel i DN diskuterar Adam Kjellgren frågan hur populismens myter kan bemötas. Med fakta och förnuft eller med ”egna politiska myter som förmår tävla med högerpopulisternas”? Kjellgren skriver att det senare har blivit en vanlig åsikt ”inom akademin” och verkar själv luta åt det hållet. ”Om [det] inte hjälper … att synliggöra luckor i motståndarens argumentation och erbjuda mer rationella alternativ … Kanske måste demokratins förkämpar slå tillbaka med samma vapen som motståndarna.”

… i samma tidning (24/5) skrev journalisten Johan Hilton att varken statistik eller sakliga motargument verkar kunna rubba den inbitne högerpopulistens världsbild. Det vi därför behöver, förklarade han, är en ”tillräckligt skickligt formulerad motberättelse, en suggestiv vision” som utan att ge avkall på sanningen kan ”konkurrera med extremismens sirensånger.”

Motsatsställningen framställs som om den uttömmer alternativen. Och inte bara det: politik antas i mycket handla om idéer, antingen fakta- eller känslobaserade. Symmetriska dragkamper eller tävlingar berättelse mot berättelse, världsbild mot världsbild. Eller fakta mot myt.

Denna idealistiska metaideologi utesluter kritiken, att inte främst inrikta sig på det berättade (för att falsifiera det, alternativt erbjuda en ”bättre” berättelse) utan på berättandet, vem som berättar något för vem och vilka effekter som följer med berättarsituationen. Jag talar då inte bara om vad eller vem berättelsen ”tjänar” utan arten av de omedelbara band som det fortgående berättandet etablerar till mottagaren.

Eller med ideologikritikens språk. Om vi konstaterar att myter som rekvisita i ideologiska praktiker (i althussersk mening) genom att spela på känslor och gemenskap gör anhängarna oemottagliga för fakta, då kan vi lyfta fram ordet spela. Och det är noga räknat inte myterna själva som spelar, det är ideologins ledarskap som gör saker: interpellerar människor som tillhöriga myternas Folk och Nation och engagerar dem i hatpraktiker gentemot utpekade syndabockar och folkförrädare. Vi ser alltså ett ledarskap som exploaterar (res)sentiment hos delar av befolkningen, finner sätt att samla dem runt berättelser om och handlingar gentemot dessa fiender, fortlöpande elda på och förstärka stämningarna och sätten att låta dem få utlopp. Samtidigt som de fundamentala konflikterna i produktionssättet och därmed de yttersta orsakerna till missnöje skjuts undan. De ideologiska praktikerna med sina anrops/respons-situationer, det inbördes uppvisandet av igenkänningstecken och utbytet av bekräftelser, innebär gemenskaper till vars insidor varken ”fakta”, ”motberättelser” eller politiken når. Myterna finns där och är inte godtyckligt valda. Men de är formade för och kan inte skiljas från den självförstärkande strukturen av dispositioner, ideologisk apparat, ledarskap, interpellationer och effekter. Det är inte idéerna i sig själva som framkallar ideologins effekter.

Det är vad kritiken skall lyfta fram, utöver ”luckor” i det berättade. Hur sådan kritik kan användas är en annan fråga. Det måste handla om kritiken som moment i Politik och rörelse som artikulerar nämnda konflikter. Att benämna de olika inslagen och mekanismerna i det politiska landskap som håller Politiken borta. Fakta om man så vill, men fakta om berättarna och berättandet. Här ville jag peka på det teoretiska tillkortakommandet, hur en viss idealism om idéernas makt får skymma sådana fakta. Möjligen kan man säga att det är dem som en motberättelse skall handla om. En berättelse som inte är en annan, sidoställd berättelse kring Politikens löften, utan som handlar om hur Politiken tillkämpar sig existens i en värld som uppfyllts av allt möjligt annat och då inte i första hand idéer.

 

                                        17 september                             

Göran Greider deltar i en DN-debatt om hur SD och annan populism skall förstås. Skall man tala klass eller om faktisk rasism?

Men eländet är att när det inte talas om klass, konkret och idépolitiskt, inträffar en djup avideologisering av politiken: makt mörkas. Och för många framstår SD då som de enda som snackar ideologi i en tid som jag tror hungrar efter ideologi.

Det enda jag märkt kan vända en diskussion med en sverigedemokratisk väljare är när man lämnar migrationspolitiken och kommer in på ekonomiska orättvisor. …

När ska psykologiseringen kring globaliseringens ”förlorare” ersättas av maktdebatt om kapitalismens vinnare och förlorare? …

Äntligen, det är känslan hos många som känt sig undanskaffade, äntligen har vi en chans att drämma till allt slags etablissemang – en närmast revolutionär klasskänsla har kapats av extremhögerns ideologer. Så tala med arbetarklassens SD-väljare! Men normalisera inte SD-ledningen.

Synd bara att Greider använder ordet ideologi precis som det brukar användas: som genomtänkt politisk riktning, politisk ”åskådning” eller ”modell” för samhällsbygge. Ideologi och politik får flyta ihop. Ideologi i bloggens althusserska position är motsatsen: egentligen tomma utbyten av bekräftelser på samhörighet som inte behöver bestå av annat än just detta utbyte. Du viftar med din flagga och jag med min likadana. Vi tillhör Nationen, Folket, Rasen (eller vi är för liberaler Individer på Marknader) – för att det är så vi tilltalas och tilltalar varandra (performativitet).

”När det inte talas om klass, konkret och idépolitiskt, inträffar en djup avideologisering av politiken”. Det är när politiken som rörelse utifrån grundläggande konflikter trängs undan som ideologi tvärtom fyller ut tomrummet – med sin tomhet.

”Och för många framstår SD då som de enda som snackar ideologi i en tid som jag tror hungrar efter ideologi.” SD hör till dem som verkligen ”snackar ideologi”, delvis för att många hungrar efter sätt att kanalisera sin ilska, oavsett om det gynnar dem eller inte. Det är lite oklart vad Greider menar med att vår tid hungrar efter ideologi. Något visionärt? Men vad han efterlyser är politik mot den ekonomiska makten.

Jag tror att att den distinktionen måste upprätthållas även rent språkligt. Så att populismen kan kritiseras just för att den är en form av ideologi, något som (i grunden) inte är politik och i vägen för politiken. Att ”en närmast revolutionär klasskänsla har kapats av extremhögerns ideologer”. Här är Greider mer rätt ute.

 

                                        23 augusti                                    

Val-affischerna är uppe. Att ägna dem uppmärksamhet kan tyckas vara en överloppsgärning. De innehåller ju bara tomma pr-fraser. Eller så är det just därför som de bör uppmärksammas.

En affisch på min ort visar porträttet på en representant för ett parti och den meningsfulla slogan ”För ett bättre Järfälla”. Jag gissar att samma affisch återfinns på andra orter med kommunnamnet utbytt.

Vi ser reklam för att sälja, inte olika sorters politik, men partier och politiker. Detta inom en politisk ekologi där ett parti för att fortleva måste samla röster, ”locka väljare”. En ekologi där inget parti (jag talar om de ”etablerade” partierna) törs avvika från den ”opinion” som det självt är med att skapa i en cirkelrörelse. Det parti som inte framstår som ”trovärdigt” enligt det befintliga politiska livets normer, de normer som skapas av den politiska apparaten, blir inte valt och försvinner. Affischernas tomhet speglar en reell tomhet på politik men fullheten, eller snarare enfalden (som motsats till mångfald), hos en politisk systemlogik där ”samla röster” är allt.

Detta motsvarar ekonomin som pengarnas egen förmeringsrörelse. Hela samhällslivet inordnas i kapitalets kretslopp, där pengar skall bli mer pengar hos dem som äger de första pengarna och utan hänsyn till något annat. Som människors behov eller tillståndet för planeten. P – V – P’. Pengarna äter exploaterad arbetskraft och människors ideologiskt konstruerade konsumtionsbenägenhet för att bli mer pengar. Det enskilda kapital som inte deltar i denna rörelse går under.

Men det handlar förstås om mer än en likhet ifråga om slutna cirklar. Det finns ingen politik annan än den som är underordnad kapitalet. Politikens tomhet är penningens tomhet. Det är fråga om kapitalets makt men också om dess själlösa rundgång som generar andra själlösa rundgångar. Det är samma eller likvärdiga reklambyråer som gör reklam för varor (konsumtionen som kapitalets realisering i ledet V – P´) och för partier. Därför att reklamen för partier är en utvidning av reklamen för varor, då partierna har som uppgift att säkra villkoren för kapitalförmeringen och därmed är ett moment av densamma. Om inte annat för att ”säkra jobben”. Och ”tillväxten”, vars beskattning håller den offentliga sektorn igång. De får inte uppvisa radikalitet och det återverkar i en politisk systemlogik utan sådan men uppfylld av det egna bevarandet.

Vi kan därför säga att politiken är sluten för att den är underordnad kapitalets slutenhet, men också att politiken just därför måste vara sluten på sitt eget sätt: en egen apparatur med egen logik.

Affischerna interpellerar Väljare som visserligen inte imponeras av deras budskap men erkänner sin väljarroll och det exponerade som allt vad politik är och kan vara. Väljare som till slut går och väljer något av de där partierna, varvid de fullgjort sin medborgerliga plikt. Och allt kan rulla på (bokstavligen) som förut.

Var talas det om detta i sådana termer? Är inte en kritik som konkret pekar och benämner (till skillnad från att bara ställa sig utanför och ropa ”radikala” slagord) en spricka i slutenheten? Om den tillhör en Politik, artikulering av de fundamentala konflikterna.

 

                                        19 februari                                  

I en DN-artikel Vi är inte rädda för folket” presenteras Göran Therborn, Daniel Suhonen och forskningsprojektet ”Klass i Sverige”. Termen populism lyfts fram på ett kanske oväntat sätt.

– Mediekåren är extremt dominerad av storstädernas medelklass, och de förstår inte vad klass är. Arbetarklassen är osynliggjord i media. Men om Löfvén skulle prata mer om klass så skulle media återge det, säger Daniel Suhonen.

Närmandet till arbetarklassen består inte bara i förståelsen utan även i tilltalet, och båda uppmanar därför vänstern att bli mer populistisk.

– Arbetarrörelsens historia, från Mose bergspredikan och slavupproren till August Palm, har alltid handlat om att rikta den rättmätiga vreden uppåt, mot herrarna som styr. Om socialdemokratin ska vakna till liv igen så måste den tydligt säga: ”Vi är till för vanliga människor och dem kommer vi aldrig att svika. Och om överheten, som den höger som ville stoppa rösträtten eller dagens välfärdskapital, står i vägen så tar vi konflikten.” Det är dags att peka ut en motståndare så att politiken blir tydlig igen.

– Populism är det existerande systemets skällsord mot dess kritiker. Vänsterpolitik måste ifrågasätta det rådande klassamhället, och då är det naturligt att den liberala salongsopinionen kallar oss populister. Det är vi stolta över. Vi är nämligen inte rädda för folket.

Det finns mycket att säga om detta. Till att börja med hur populistiska de låter i sättet att beskriva de sanningar som all populism har något ben i. Vi ser även det tema som jag tog upp i inlägget Vänstern och hegemonin, konstruktionen av en symmetrisk dragkamp mellan ”vänstern” och ”högern”, där ”hegemonin” består i att ”högern” genom piggare initiativ skaffat sig övertag. Ett tema som jag anser mest går ut på att i brist på bättre skapa en egen vänsteridentitet med ”högern” som motbild.

Vänstern mot högern och folket mot herrarna. Verkligheten är en konflikt mellan väldefinierade sidor, bestående av subjekten ifråga, vilken konflikt tämligen oförmedlat framträder som politisk kamp och som kampens resultat: folkets seger över herrarna. Arbetarklassen som beståndsdel av det kapitalistiska produktionssättet och den kämpande arbetarrörelsen är samma sak. Folket/klassen är berett att tilltalas som sådant. Ja, detta är populism, men i en sådan kvalificerad mening som är osynlig från fenomenets insida där utövarna befinner sig.

”Herrarna som styr”, ”överheten” och ”liberal salongsopinion” finns förstås. Liksom vänstern och högern. Men var i detta finns det kapitalistiska produktionssättet med sina immanenta, styrande villkor? Pengarnas eget herravälde. Och hegemonin som föreningen av den ekonomiska styrningen och dess reproduktionsformer, inte minst den ideologiska apparatur som fyller upp varje vrå av samhället. Problemet är inte bara att socialdemokratin glömt de vanliga människorna utan att de sitter fast i ett system där allt förutsätter att hjulen snurrar på det kapitalistiska sättet. Att de intagit positioner i vilka de bidrar till att naturalisera systemet.

När delar av ”folket” låter sig interpelleras som sådant är det inte inom en front mot kapitalet utan tvärtom som flykt från Politiken – artikulering av de fundamentala konflikterna i produktionssättet – till förskjutna motsättningar mellan Folket och föreningen av invandrare och ”etablissemang”, innefattande vänstern. Vilken högerpopulism som ideologisk kanalisering av missnöje kompletterar den dominerande liberala ideologin inom bevarandet av status quo. Det ideologiska ligger i detta att interpelleras som tillhörig Folket/Nationen gentemot fiendefigurerna i ideologins vanliga cirkelrörelse, där handlingarna inte går utöver att befästa den position som genererar dem. Samtidigt som hatpraktikerna ifråga fungerar som subjektiv utlevelse. Detta diskuterade jag i Om populismen. Att missnöje utgående från de verkliga konflikterna inte verkar mobiliserande sammanhänger med att det samtidigt handlar om de ”reella existensvillkoren”. ”Arbetsgivarna” är givare av försörjningsmöjligheterna, allt förutsätter faktiskt att hjulen snurrar på det kapitalistiska sättet och konsumismen är ideologisk och praktisk realitet. Därför är de som objektivt är de underordnade, arbetarklassen, inte ett kollektivt subjekt redo att resa sig ur underordningen, till att börja med att svara på vänsterns tilltal.

Som jag genomgående hävdar på bloggen måste mothegemoniska strävanden innefatta utvecklingen av ett kvalificerat politiskt språk, inte för att ”upplysa” så mycket som att möjliggöra människors permanenta kommunikation kring de förhållanden som de lever under, ekonomiska och ideologiska. Vad gäller upplysning är det i första hand vänstern som måste upplysa sig själv. T ex om populismen. Den måste reflektera mer över hur ”närmande till arbetarklassen” och ”tilltalet” kan te sig.

”Folket” är inte redo att bryta pengarnas herravälde och knappast en färdig kategori för det politiska problemet att ”artikulera de fundamentala konflikterna”. Att uppehålla sig vid att tilltala detta noga räknat icke-existerande subjekt är att bortse från Politikens alla problem och frågorna om emergensen av ny kritik, ny rörelse, ny subjektivitet och nya livsformer. Det är intern ideologi för den vänster som inte lyckats formera sig själv som vänster i någon mer kvalificerad mening.

När nu högerpopulismen är så utbredd som komplement till liberal ideologi i bevarandet av status quo, måste vänstern för egen del begreppsliggöra och förstå det fenomenet. Liksom ideologin i stort. Så att den inte tror att den kan konkurrera ut högerpopulism med vänsterdito.

Tillägg 21.2
Intervju med Jonas Sjöstedt: ”Jag är inte så rädd för begreppet populist om det innebär att man säger populära saker som förändrar samhället till det bättre.” Det verkar som att det finns en bit kvar till ett kvalificerat politiskt språk.


                                       23 januari                                    

Många klagar över svagt ledarskap i svensk sjukvård, men när en ledningsgrupp utifrån en starkt patientcentrerad framtidsvision initierar ett banbrytande förbättringsarbete är det bara kritikerna som ges utrymme.
DN Debatt ”Vetenskaplig evidens stödjer Nya Karolinskas arbetssätt”

Läsaren förutsätts bekant med konsultföretaget Boston Consulting Group som fick Karolinska universitetssjukhuset som kassako. Hur en av konsulterna blev ”produktionsdirektör” på sjukhuset (ingångslön 130 000 kr/månad) och kunde se till att BCG vann upphandlingen, trots att de var dyrast, för att sedan godkänna företagets fakturor (som saknade underlag). Vilket föranlett viss kritik. Vad gör då företag som kritiseras, som i DN:s granskning? De skaffar sig utrymme på DN ”Debatt”. När man läser sådana aktstycken slås man av minst två saker. Det ena är språksmidet, hur mycket möda som läggs på att hitta pr-formuleringar som slår undan kritiken. Det andra, och tacknämliga, är hur osofistikerat smidet ändå är. ”Patientcentrerad framtidsvision” och ”banbrytande förbättringsarbete”? À 700 000 kr per konsult och månad. ”Patienten/(friskole)eleven/kunden/hunden i centrum” betyder vanligen vinsten i centrum. Det har dessutom framkommit hur BCG när de väl fått in sina fötter åsidosatte ledarskapet och kört sitt eget race för att avsätta sin produkt, på tvärs mot det egentliga uppdraget men inbringande en kvarts miljard.

”Patientcentrerad framtidsvision”? Floskel? Pr-språk som i sin tomhet inte är något att bry sig om? Eller är tvärtom tomheten något att ta tag i, utöver mer substantiell kritik?

Det handlar inte bara om att de talar i egen sak (snarare än i patientens). Att få tomt pr-språk att framstå som ”debatt” är en symbolisk representation av pengars överordning över liv och samhälle. Både ifråga om vad orden tjänar och när ordens tomhet men fysiska utrymme ställs mot de behov som det i grunden handlar om. Det är motsättningen kondenserad i textens språk.

Medan de olika turerna i affären kan vara svåra att följa och de ansvariga hela tiden kan komma med bortförklaringar är en sådan här artikel ett aktstycke, svart på vitt, som självt med sin ickekommunikativa karaktär drar den synliga skiljelinje bortom vilken företaget verkar. Skiljelinjen mellan samhällelighet och inriktning på enskild vinst. Mellan debatt i sak och pengadrivet förekommande av debatt. För en vänster som verkar för ett gott samhälle med betoning på samhälle borde det vara angeläget att uppöva och sprida förmågan att göra sådana avläsningar och använda dem politiskt. Med avläsning menar jag alltså inte att förstå det i sammanhanget uppenbara men kanske cyniskt eller uppgivet betraktade, utan att låta nämnd konflikt och skiljelinje lysa i de uttalade icke-orden och i samband med den Politik som de förekommer och förnekar. Att känna sig träffad av dem som tar ens (skatte)pengar och talar med den språkliga ekvivalenten till pengarnas kombination av tomhet och makt. Den som uttrycker sig så är inte den som skall ha inflytande över något i samhället väsentligt.