Nyliberalismen: Så funkar den också

Nyliberalismen: Så funkar den är titeln på Kajsa Ekis Ekmans intressanta artikel i DN 10.2. Som slutar med:

Något som däremot borde ha dött är illusionen om nyliberalismen. Den är inte ens intressant att polemisera mot teoretiskt. Istället borde vi ägna oss åt att analysera den riktiga kapitalismen. Som inte bara är skamlös, utan helt och hållet ideologilös. Ideologin reserverar den för massorna.

Det är inte varje dag som man i en dagstidning läser en text som uppmanar oss att tala om den riktiga kapitalismen och dessutom fångar något av ideologins dubbla mystik: falska idéers bestående kraft och metatron ”att det är idéer som styr världen”:

Svenska akademiens ordbok definierar den som: ”En åskådning som i huvudsak går ut på att staten bör begränsa sina ingripanden i samhället och näringslivet till ett minimum.” … Chicagoskolan …  Friedrich von Hayek och hans studenter, som Milton Friedman … Timbro …

Berättelsen om nyliberalismen är således en berättelse om idéernas makt. Inget sägs om kapitalister, utan det är tydligen akademiker som styr världen. …

Nyliberalismen är denna epoks falska medvetande. Den lurar oss på två sätt: först får den oss att tro att det är idéer som styr världen och sedan får den oss att tro att dessa idéer är lika med verkligheten. Alla tider har sin ideologiska överbyggnad, men nyliberalismen är någonting mycket mystiskt: en dubbel överbyggnad, en ideologi om en ideologi. En febrig fantasi om en ren kapitalism som vi har misstagit för verkligheten.

Det är onekligen märkligt hur idéerna om en fri marknad och frihet från staten kan framställas som en politisk kraft, samtidigt som staterna agerar synnerligen aktivt för att stötta kapitalet –  genom lagstiftning, räddningsaktioner och förvandling av skattepengar till kapital. Och eftersom det som kallas nyliberal ideologi inte har något samband med den kapitalistiska verkligheten som ursprung, drivkraft eller ens beskrivning kan den avfärdas som ”febrig fantasi”. Men även om det är sant – och viktigt att framhålla – att kapitalismen i det avseendet är ideologilös, är utsagan ”kapitalismen  är helt och hållet ideologilös” och åberopandet av det konventionella ideologibegreppet ”falskt medvetande” (för ”massorna”) en stängd dörr för andra analyser av ideologi med en annan situering inom den kapitalistiska samhällsformationen. Det är på den punkten som jag i detta inlägg riktar viss kritik mot artikeln. Bloggens althusser-zizekska pekpinnar används då inte för att peka på brister i Ekis Ekmans rörelse från myter och metamyter om kapitalismen till den riktiga kapitalismen utan på en riktning i vilken vi också bör vända oss: mot den riktiga ideologin som faktiskt uträttar något inom kapitalismens reproduktion.

Dessutom verkar det som om Ekis Ekman vill göra sig av med begreppet nyliberalism helt och hållet (det framgår inte helt klart).

Jag har själv använt begreppet ett otal gånger, främst därför att det är bekvämt: det sammanfattar utvecklingen i västvärlden de senaste trettio åren, utan att man behöver förklara närmare. Men kanske är just detta problemet?

En fråga är därför om det kan ges en närmare förklaring av värde eller om det skall lämnas därhän. Jag kommer att referera till en förklaring (eller explicering) som också pekar mot nyliberal ideologi i en helt annan mening. Vi har att göra dels med en ”sammanfattning av utvecklingen i västvärlden de senaste trettio åren”, dels en ideologisk apparatur inom samhällsformationen ifråga.

Här aktualiseras striden om ideologibegreppet. Bloggen försöker tillämpa en ideologikritik som utgår från Althussers och Zizeks vändning från sådant som ”åskådning” eller ”falskt medvetande” till vad som utspelar sig mellan människor och ideologiska apparater, vad ideologierna gör när de binder människor vid givna existensbetingelser. T ex hur en ideologi inte talar om saker så mycket som till subjekt som därigenom, för att uttrycka det synnerligen grovt, performativt blir det aktuella sociala sammanhangets subjekt – en arbetstagare, kund, konsument, väljare osv. Hur individen besvarar tilltalen, ”ja, det är jag”, i situationer som inte medger så mycket annat. Hur hennes subjektiva identifiering med givna roller alltså sker inom särskilda praktiker associerade med rollernas praktiker och innefattar olika psykoanalytiska förvecklingar. Det inte obetydliga pedagogiska problemet ligger i att denna teori om interpellationer beskriver något som är mycket olikt det som konventionellt kallas ideologi men ändå insisterar på att använda termen. Skälet till att inte uppfinna en ny term är att ”åskådningar” eller de politiska ismerna förvisso tillhör det ideologiska, men inte på föregivna sätt utan som medel för interpellationerna och för ideologiernas främsta maskering, den av deras egna praktiker. Zizek talar om hur en ideologi ”utplånar sina spår”. Kvar som något omtalat finns bara effekter i individens huvud och speciellt hennes ögon – ”åskådningar”, ”synsätt”, å-sikter osv. Samt begärsobjekt. Genom att interpelleras så utvecklar individen en känsla av att stå i direktkontakt med tillvarons föregivna essenser, uttryckt i mer eller mindre stark tro på ifrågavarande specifika myter. Även metaideologin i form av ”övertro på ideologi” – ”att det är idéer som styr världen” – tillhör denna omkastning inom den ideologiska praktiken själv, och det är där som den mesta falskheten ligger. Althusser placerade den ideologiska omkastningen mellan praktik och effekt centralt i begreppet ideologi, en teoretisk händelse som knappast fått någon uppföljning.

Samma problem drabbar för övrigt ideologikritiken. Så länge denna uppfattas som kritik av idéer (det falska medvetandet) och deras yttre kontexter, talar den kritik för döva öron som ser som sin uppgift att påvisa det ideologiska som sådant, det ideologins eget mer (praktikerna) som är utplånat i dess mindre (idéerna).

Skall vi alls skall tala om nyliberalism när den kapitalistiska verkligheten varken drivs av eller på annat sätt överensstämmer med ”nyliberalismen”? Å andra sidan behövs begrepp, även övergripande, för det distinkta i samhällsutvecklingen, och eftersom ordet i det sammanhanget kommit att användas mer adekvat kanske man kan hålla fast vid det, förutsatt att ism-ändelsen frigörs från konnotationerna ”åskådning”, ”lära” eller liknande, precis som när Ekis Ekman talar om den kapitalism som det är fråga om. Om vidare nyliberal ekonomi (liksom alla ordningar) åtföljs av interpellerande ideologi med sina särdrag behövs även här begrepp för ingripande kritik. ”Nyliberal ideologi” blir då en beståndsdel av den nyliberala utvecklingen att undersöka ideologikritiskt enligt ovan. Hur som helst kommer en alltför snabb distansering från begreppet ”nyliberalism” – för att analysera vad Ekis Ekman rätt och slätt kallar en ”kapitalistisk motoffensiv” – att äventyra greppet om dessa båda realiteter.

 

Finns det något nyliberalt?

Jag har tidigare använt mig av en artikel av Wendy Brown, Nyliberalismen och den liberala demokratins slut. Brown menar att kapitalets expansion inneburit en upphävning av avstånd och distinktioner inom mer klassisk liberalism, avstånd mellan å ena sidan ekonomi och å andra sidan sådant som politik, moral, kunskapens frihet, intellektuell hederlighet osv.

[Det] innebär inte att marknaden regleras av staten. Det förhåller sig i stället precis tvärtom. Marknaden är statens och samhällets organiserande princip … Den nyliberala rationaliteten … mäter snarare statens framgång utifrån dess förmåga att stärka och stimulera marknaden, och den knyter statens legitimitet till framgång av detta slag.

Inom den klassiska liberalismen fanns det en distinktion, ibland till och med en spänning, mellan normerna för individens moraliska, sociala och ekonomiska handlande … men nyliberalismen skapar och interpellerar normativt individer som entreprenörer på livets alla områden. Den framställer individer som rationella, kalkylerande varelser vilkas moraliska autonomi mäts utifrån deras förmåga att ”sköta sig själva”, det vill säga deras förmåga att sörja för sina egna behov och se till sina egna intressen. Genom att göra individen fullt ut ansvarig för sig själv, likställer nyliberalismen moraliskt ansvar med … rationella beräkningar av kostnader, intäkter och konsekvenser. … den rationellt kalkylerande individen bär odelat ansvar för sina handlingars konsekvenser … Den nyliberala mönstermedborgaren är  … inte en person som tillsammans med andra söker förändra eller utforma dessa alternativ. … Samhällsgemenskapen upphör att vara en gemenskap och blir i stället en grupp individuella entreprenörer och konsumenter …

Det som den liberala demokratin har åstadkommit under de senaste två seklerna är kort sagt ett visst etiskt avstånd mellan ekonomi och samhälle. Även om den liberala demokratin sammanfaller med många kapitalistiska värden … har den formella distinktionen som den liberala demokratin upprättat mellan vissa moraliska och politiska principer å ena sidan och den ekonomiska ordningen å den andra fungerat som ett skydd mot hemskheterna i en tillvaro helt styrd av marknaden och beräknad med marknadens mått. Det är detta avstånd som försvinner när den nyliberala politiska rationaliteten låter varje del av det politiska och sociala livet bli föremål för ekonomiska beräkningar.

Frågan om med vilken legitimitet staten gynnar företagen upplöses när dess legitimitet ligger just i hur väl den gör detta. Vi kan se hur även (vissa av) facken välkomnar TTIP, innefattande företags möjligheter att stämma stater om de anser sig missgynnade av demokratiskt fattade beslut, eftersom avtalen tros ”ge jobb” och billigare varor. Att jobb alltid ”ges” på kapitalets villkor är väl en definition på kapitalism, men nu blir det alltmer en självklarhet att kapitalismens grundläggande villkor åberopas som skäl till att gå den till mötes. Att andra sätt att organisera ett samhälles produktion inte kan tänkas bekräftas här formellt. Kapitalismen har alltid varit överordnad demokratin, nu formaliseras svart på vitt inte bara rätten att leda och fördela arbetet utan även makten över staten.

För att bara ta ett exempel på hur ”samhällsgemenskapen upphör att vara en gemenskap” kan vi notera hur skolorna tävlar om kunderna med påkostad reklam och flashiga hemsidor där de säger ”Välj oss, det är vi som bäst förmedlar kunskap”. Detta är att förneka samhällets uppgifter som samhälle och skolans uppgifter som skola. Alltså att skolan skall representera vad Brown (med en naturligtvis inte oproblematisk term) kallar samhällsgemenskapen, att alla skolor skall vara bra och erbjuda likvärdig medborgerlig kompetens. Nu får den elev/kund som inte valde rätt skylla sig själv, onekligen en effektivt förmedlad kunskap.

Avförtrollningen fullbordas i det abstrakta språk där samhället inte längre består av mer än ”aktörer” och ”kunder”. Ekonomiska realiteter återspeglas i ett språk där penningens abstraktion utvidgats till alltfler mänskliga mellanhavanden. Yrkesetik ersätts med avtalsskrivning och kontroll, samarbete med gräl om paragrafer i kontrakt. Politik formuleras av reklambyråer; dvs samma apparatur som säkrar kapitalcykelns led vara → pengar säkrar också tillvaron för kapitalets politiska grenar – som i sin tur skall säkra de villkor som kapitalet kräver.

Allt detta är en ekonomisk utveckling, ett stadium i kapitalets expansion. När kapitalet lägger under sig nya marknader och kapitalistisk makt och logik tar över på varje område innebär det att traditionella gränser rivs ner, att avstånden försvinner, att allt fast förflyktigas. Riktningen är att all handling skall ingå i kapitalförmering, på produktions- eller konsumtionssidan, dvs underordnas penningens primat. Eftersom termen nyliberalism etablerats även för dessa drag i den riktiga kapitalismens utveckling (som inte bara är en ”motoffensiv”) kan det vara rimligt att använda den som en pekare på dem och på motsvarande uppgifter för den fortsatta analysen och kritiken.

 

Nyliberal ideologi som del av kapitalismens fungerande

Den utvecklingen innefattar också en ideologisk apparatur för att ”skapa och interpellera individer som entreprenörer på livets alla områden”. Och som alla identiteter som sammantagna utgör homo economicus. Ideologin talar inte om kapitalismen så mycket som till de i den kapitalistiska samhällsordningen inneslutna subjekten för att de, likt Althussers person på gatan som anropas av en polis, skall vända sig mot de interpellerande rösterna och svara ”ja, det är jag”. ”Vi vill tacka dig som kund.” Det är inte för att de tror på marknadens välsignelser som de träder ut på den och verkar för dess växt, det är de redan givna kapitalistiska förhållandena, den redan givna marknadens massiva omslutning, som innefattar interpellationer av marknadssubjekt. Dessa behöver inte manifestera någon explicit tro, de behöver inte jubla över sakernas tillstånd, de skall rätt och slätt känna igen sig själva i vardagens påbjudna beteenden och förhållningssätt. De skall se det som naturligt att man måste vara ”anställningsbar” (på kapitalets villkor) för att få mat på bordet och att villkoren för ålderdomen ligger i utfallet av ett börslotteri (i vilket man genom att välja lotter kan ”påverka sin situation”, vara sin egen lyckas smed.). Att ”to be is to buy”. Sedan är det desto bättre om de också tror på marknadens frihet från staten och med Ekis Ekmans exempel lär sig att ”älska att äga” samt att det är fult att leva på statliga medel (om man inte är ett företag eller kan göra rutavdrag). Vad jag kallar nyliberal ideologi handlar alltså om detta subjekt och hur det hålls på plats genom att bombarderas med tilltal adresserade till det i dess olika positioner.

För att fortsätta tala om det nyliberala språket skall kapitalismen, liksom fascismen, inte heller förstås utan ”upplevas”. Men olikt fascismen är det då fråga om att livet skall vara summan av de enskilda konsumtionstillfällenas upplevelser. Carema kanske inte alltid serverade så bra mat, men de erbjöd ”måltidsupplevelser”. Moderaternas Sverigemöte i Göteborg inramades av ”Hooked on a feeling”.

Nyliberalismen är denna epoks falska medvetande. Den lurar oss på två sätt: först får den oss att tro att det är idéer som styr världen och sedan får den oss att tro att dessa idéer är lika med verkligheten.

Nämnt ”först” stämmer inte riktigt. Först kommer den nyliberala ekonomiska praktiken med drag som de exemplifierade. Den åtföljs strax av de ideologiska apparaterna och deras praktiker. Sedan, på tredje plats, kommer de ideologiska effekterna som innefattar, dock inte som dominerande beståndsdel, tron att det är idéer som styr världen. Även den ”tron” är ”materiell” och reglerad i praktiker, närmare bestämt alla debatter där man talar som om de tävlande ismerna (enligt uppgjord dramaturgi) är det som grundar samhällen. En politisk debatt av mer övergripande slag är närmast definitionsmässigt sådan tävling. Det är debatten i sig, där deltagarna identifierar sig med och förfäktar sin isms formler, som är denna metaideologiska apparat för ”tron” att samhällen är utformade utifrån den ena eller andra ”modellen”. Här ligger kanske det mystiska. Metaideologin är inte primärt en övertro på ideologi utan ett förväntat sätt att tala om politiska ting. Ändå är det just en sådan praktiserad ”som om”-tro som håller kvalificerad kritik på avstånd.

Däremot är själva förekomsten av ”ideologi om ideologi” inte så mystisk. All specifik ideologi verkar tillsammans med metaideologi. Det är en metaideologi att vi Väljare väljer mellan olika partiers ”ideologier”, en variant av berörd ”politisk debatt”. Vilket är den riktiga ideologins maskering av sin egen praktik. Det ideologiska i den parlamentariska apparatens förskjutning från de fundamentala konflikterna till spelet på dess insida och bestämningen av vilka frågor som får vara valfrågor maskeras som ett val mellan parti-”ideologier”. Som om ideologi är något man ”väljer” (och inte något som talar till den som redan ”valt”, dvs besvarat interpellationerna). En annan metaideologi är att religioner skulle utgå från tro på högre makter, dvs att den ideologiska apparaten (t ex den konkreta kyrkan) skulle föregås av de idémässiga inslagen i dess rekvisita. Mer generellt är hela det konventionella ideologibegreppet, som man finner t ex i uppslagsböcker och som uppehåller sig vid idéer och medvetande, metaideologi som söker intala individerna att de är subjekt i kraft av sina ”åskådningar”.

Nyliberal ideologi interpellerar individer som känner igen sig som homo economicus inom samhällets specifika praktiker. De skall också överge själva tanken på ett samhälle i kvalificerad mening och att ”en annan värld är möjlig”. Denna övergripande nivå kan sammanfattas i begreppet Capitalist Realism: ”det är lättare att föreställa sig världens undergång än kapitalismens slut”. Eller kort och gott: ”det finns inga alternativ”. Detta är inte så mycket föreställningar om kapitalismen som en subjektsposition där tankar om ett annat sakernas tillstånd inte har utrymme. Den som försöker något sådant utsätts genast för de ideologiska apparaternas hån: de är oansvariga drömmare, bakåtsträvare, de ”vill ha det” som i Sovjet osv.

Makten har alltid ljugit. Men när moderaterna säger att de ”älskar människor” (som en omskrivning av att de älskar pengar) kan väl inte meningen vara att vi skall tro det. Eller på deras nya historia. Det är snarare ett påbud att ord inte får betyda något. Att vi skall sluta fråga vad som är sant. Utöver att fungera instrumentellt som pr i berörd mening skall de utgöra ett språkträsk där kritik inte får fäste. Det är också ideologisk praktik och en tendens motsatt metaideologin om idéernas makt. Det som moderaterna kallar sitt ”idéprogram” upphäver i varje bokstav denna etikettering. Inget av det berörda framkallar motståndslös underkastelse men är sammantaget så massivt omslutande att försök till radikal artikulering inte får fäste utanför begränsade grupper av vad Althusser kallade ”dåliga subjekt”. Och så länge dessa grupper inte intresserar sig för just detta förhållande och hur det kan övervinnas, inledningsvis att söka ett språk för det, är frågan hur radikala de egentligen är.

 

Ideologikritiken

Ekis Ekman kan säkert bidra med fler och bättre exempel. Och när hon säger att kapitalismen är helt och hållet ideologilös  är det i en bestämd mening. Men om det gäller att återerövra orden och finna nya ord för nödvändig kritik och politik kan man inte stanna där. Kapitalismen (om vi avser den kapitalistiskt dominerade samhällsformationen) är full med arbetande ideologi, vilket reser frågor om möjliga interventioner som moment av artikulering av motstånd. Poängen med ett althusserskt ideologibegrepp är inte att det skulle uttömma fenomenet ideologi men att det bryter med ideologins nämnda självmaskering och öppnar för en ny sorts praktisk kritik.

Alla kan notera flödena av interpellationer, men utan begreppet och en elementär teori är sådana interventioner bokstavligen otänkbara. Vi kan jämföra med ett fenomen som tyngdkraften, vars verkningar är synnerligen påtagliga för envar. Men först med Newtons gravitationsbegrepp som band samman t ex äpplets fall och månens omlopp blev det möjligt att i mer kvalificerad mening uppfatta det. På motsvarande sätt gör interpellationsbegreppet det möjligt att sammanföra de olika interpellationer som exemplifierats och deras bindningseffekter till frågor om produktionssättets reproduktion.

Om det är så att nyliberal ideologi handgripligen förekommer människors möjligheter att i strikta termer tala om de förhållanden som de lever under och ”tillsammans med andra [söka] förändra”, då måste även kritiken vara handgriplig. Nya rörelsers subjektivering förutsätter aktiv och explicit avsubjektivering relativt de bestående förhållandena. Vilket innefattar att kritiken ingriper i de ideologiska praktikerna för att bryta upp det cirkulära hos dem, hur en ideologi anropar innehavare av de attribut som den själv performativt tilldelat dem. Kritiken skall söka ställa sig i de ideologiska flödena och med adekvata begrepp meddela adressaterna vad som försiggår. Inte som ”upplysning” så mycket som att säkra närvaron av ett kritiskt språk, en antites till det nyliberala språket, och att människor börjar benämna och inbördes kommunicera kring de förhållanden som de lever under: ekonomin, politiken och ideologin, speciellt där denna deras verklighet är konstruerad för att inte omtalas.

Dessutom skulle en välriktad kritik som synliggör det symboliska våldet, dvs gör dess kränkningar både upplevda och begreppsliggjorda, visa på dubbla anledningar att motsätta sig det kapitalistiska systemet: dess exploatering av människor och natur och dess förminskning av människor till ”utförare” av kapitalets dödsdans.

Det finns frågor vars frånvaro i sig är symtom på de nyliberala förhållandena. Varför skall den som är mindre skicklig på (eller har mindre tur i) att välja fonder för premiepensionen straffas med sämre ekonomiska villkor på ålderdomen (även om det rör sig om en mindre del av pensionen)? Varför skall det vara dyrare att ha lyset tänt för den som saknar förmåga att se in i framtiden för att jämföra utfallen av de 2962 olika elavtalen? Varför får inga områden vara undandragna individuell tävling? Detta är frågor vid sidan av frågan om ”den rationellt kalkylerande individen” alls är möjlig. Mestadels är de flesta prisgivna åt privata ”aktörer” utan möjlighet till rationella kalkyler men inte desto mindre intvingade i valsituationer. Här har vi att göra med ett sammansatt ”falskt medvetande” analogt med tron på den fria marknaden. Men till skillnad från den ”febriga fantasin” utgår interpellationerna av rationella subjekt från (för kritiken) identifierbara praktiker, närmare bestämt inom valprocedurernas ideologiska apparater. Frånvaron av reflexion ligger i procedurernas utformning. I själva valsituationen är inte den första frågan ”varför skall jag få det sämre om jag väljer dåligt”. Man kan uppfatta det hela som absurt, men de flesta saknar ett språk för skeendenas olika nivåer. Den politiska kritiken av samhällets rörelse bort från det solidariska måste innefatta ideologikritik av hur subjektiviteten homo economicus upprätthålls.

Ekis Ekman har rätt i att det är meningslöst att rota i fantasierna. Men nu drar en ny valrörelse igång. Varje dygn kommer benämningen ”väljarna” att uttalas tusentals gånger och varje gång är det som en interpellation av dessa väljare, som naturligtvis vet att makten ligger någon annanstans men ändå i ritualerna beter sig som om det var deras röster som avgjorde framtiden. Eftersom det är så ritualerna – politikertalet, debatterna, medierapporteringen, valförfarandet – är utformade. De kommer dessutom i enlighet med denna ideologiska apparats påbud att reducera politik till ”jobbfrågan”, ”plånboksfrågorna” och ytterligare några frågor, allt frikopplat från det ekonomiska system som bestämmer deras gränser. Genom att i olika avseenden besvara tilltalen reduceras de själva från homo politicus till homo economicus även på detta område. De flesta kommer att ”förstå” att det är säkrast att tillhöra ”demokratins mittfåra”, medan ledarskribenterna trappar upp exkluderingen av de andra, de ”bakåtsträvande” för att inte tala om de ”extrema”. Och de delar av vänstern som inte spelar med kommer att vända det hela ryggen, politiskt såväl som genom att avstå från möjlig kritik. I stället för att tala både om den riktiga kapitalismen och den riktiga ideologin utifrån insikten att olika interventioner kan förutsätta varandra, att det är i mötet mellan de rätta elementen som något nytt kan uppstå. Vilket är ett annat sätt att innesluta sig i den nyliberala helheten, dvs i en sådan nisch som varje liberalism gärna tillåter. Den vänstern är ofarlig, den visar på systemets ”pluralism” och tolerans, samtidigt som dramat med ”mittfåran” mot ”ytterkanterna” håller de verkliga konflikterna på avstånd.

Publicerat i Kritik, Uncategorized | Lämna en kommentar

Liberalextremism?

I rörelse av Karin Boye

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Att dikten nu (igen) exploaterats av ett bilföretag faller sig väl naturligt. Liksom att tilltaget efter den här interventionen försvaras sålunda:

Alla bilreklamer handlar ju om rörelse. Vi ville förhöja upplevelsen med hjälp av ett litterärt verk och den dikten passade bra. Det kändes också roligt att använda poesi som annars inte har så stor plats i det offentliga rummet. Vi ville ge texten rättvisa.

Men i enlighet med bloggens intresse för hur acceptans av rådande förhållanden kan artikuleras är det kommentarerna som jag vill uppmärksamma, och då speciellt en som sammanfattar många andra men sticker ut i sammanhanget. Vad jag samlar på är tillfällena då regleringen av ”vad det talas om och vad det inte talas om” når speciell fasthet och/eller tydlighet, alltså då teman utkristalliserar sig som håller grundkonflikterna på avstånd och binder dem som rör sig på deras insidor, utan förmåga att bryta upp. Anna Troberg, partiledare för Piratpartiet, skriver på sin blogg:

Jag blev glad när jag såg det. Det är en möjlighet för en helt ny generation människor att bekanta sig med Boyes lyrik. …

Svenska Akademiens ständige sekreterare, Peter Englund, är dock inte nöjd med att kreti och pleti får sig lite poesi till livs i tv-soffan. På sin blogg kallar han Mercedes-Benz tilltag för “gravplundring”. …

Även i litterär mening är begreppet “andlig odling” milt sagt diffust och öppet för tolkningar. Jag gissar att Englund och hans smakpolis i Svenska Akademien tolkar det hela med själva plantan – det litterära verket – i centrum. Man vill förvara den på en piedestal i en väl klimatkontrollerad gyllene bur och tukta den varsamt som ett välansat bonsaiträd.

Visst finns det plantor som trivs i trygga, fyrkantiga drivbänkar, men litteraturens giganter trivs inte i prydliga rader. De är som ogräs. De är bångstyriga. Deras rötter skjuter iväg under marken och letar sig upp till markytan där man minst anar det och slår ut i full blom där man tror att inget kan frodas. De vill inte slås i bojor av falska beskyddare. De vill vara fria.

Även jag sätter plantan – det litterära verket – i centrum, men jag placerar den inte på en ensam piedestal. Jag placerar den i ett sammanhang. Jag ger den ett livskraftigt habitat att frodas i.

Inget konstnärligt verk är en ö. Alla verk hänger ihop i rik kulturväv, en väv där vår gemensamma historia, våra tankar och filosofiska, religiösa, politiska och estetiska ideal är varpen kring vilken trådarna ordnar sig. Varje gång ett nytt verk skapas vävs dess tråd in och skickar vibrationer genom väven, genom allt det där andra. Här och där sitter en ny generation kulturskapare som spindlar och fångar upp vibrationerna och spinner nya fantastiska trådar att lägga till väven.

Dagens upphovsrätt sliter redan trådar ur väven och lämnar gapande hål där inga nya trådar kan fästas. Blotta tanken att Svenska Akademien, litteraturens beskyddare, med berått mod vill slita sönder väven ännu mer är skrämmande. Att de dessutom inte gör det för att de måste, utan för att de kan, är än mer upprörande.

Den där väven är viktig. Den är den omgivning som formar oss alla. Den är den rika mylla den nya generationens kulturskapare sår sina frön i. Den är en absolut förutsättning för framtidens kulturliv. Andlig odling är till syvende och sist som all annan odling. Man måste så frön för att kunna skörda. Utan frön ingen skörd.

Klassiska verk fungerar bra i reklamsammanhang just för att de har det där lilla extra som finner klangbotten i oss alla. Om Svenska Akademien verkligen vill slå ett slag för litteraturen, så borde de hoppa av lycka varje gång något företag frivilligt lägger miljoner på att skapa en massiv kontaktyta mellan poesi och människor. … Det är en fantastisk chans att så poetiska frön i människor – eller om man så vill, en chans till verklig “andlig odling”.

Nu är det dags att släppa Boye verk fria, att låta dem stå på egna ben och leva sina egna liv. Om Svenska Akademien nu bara släpper sitt absurda grepp om dem, så kan vi alla följa dem ut på deras oändliga stora äventyr i världen.

Här finns både det populistiska att kulturetablissemanget (smakpolisen, falska beskyddare) inte skall bestämma över vad ”kreti och pleti får sig till livs” och att det är fint att en dikt kan nå fler människor, teman som går igen i många kommentarer. Det meddelades visserligen inte i reklamen vem som skrivit dikten, men en annan kommentator förmodar att kreti och pleti genast googlar raderna för att kunna bekanta sig med författaren och läsa dikten i sin helhet.

Troberg utvecklar framför allt temat att kultur måste få spridas och växa fritt. Att kultur blir till när någon spinner nya trådar i den befintliga väven, vilket förutsätter dess frihet. Det blir förstås speciellt motbjudande för Troberg när det mer än 70 år efter författarens död egentligen inte finns någon upphovsrätt, men smakpoliserna från Svenska Akademien besitter ”extra superkrafter”, “klassikerskyddet”, för att omintetgöra friheten. Det anmärkningsvärda är att samtidigt som angreppsmålet är upphovsrätten i allmänhet, och syftet sägs vara att främja kulturell blomstring, blir fiendens fiende en vän av sällan skådade proportioner. Reklamen är en fantastisk chans till andlig odling! Det är så grovt att det här är svårt att skriva. Dörrarna är lite väl vidöppna. Ändå är det möjligt att säga sådant och det är den möjligheten som jag försöker reflektera över.

Hon är inte ensam, Alex Schulman skriver i Aftonbladet:

En man som inte förstår att det finns något underbart när något så försvinnande som den gamla svenska poesin sprids till miljoner människor. En man som trots att han borde veta bättre inte fattat att orden är fria, särskilt 100 år gamla ord, och när dessa ord fortfarande sprids så är det alltid vackert.

All reklam har två nivåer, att framkalla köp av den enskilda varan och att interpellera konsumenter, i förlängningen sådana som finner meningen med livet i konsumtionen. Det speciella i den aktuella reklamen är att den högre nivån elaboreras ovanligt explicit i det att konsumtionen knyts till ”vår färd” och  ”vårt stora äventyr”. Samt i vad reklammannen egentligen säger i den sista meningen. Boye fick ett förebud om färder med den aktuella bilen avant la lettre. Vilket hon nu fått hjälp att uttrycka och visualisera. I reklamen kom dikten till sin sanna fullbordan. Ägande och nyttjande av en mercedes är ett fullgott exempel på vad dikten åsyftar. En win-win-situation där den ”förhöjda upplevelsen” av bilägandets möjligheter (om det är en mercedes) innebar att dikten kom till sin rätt.

Men hallå säger någon, det är ju bara reklam. Det är väl klart att den skruvar saker lite, den kanske har en självironisk glimt i ögat, och människor behöver inte få kultursnobberier skrivna på näsan. Det är bara reklammannens jobb att säga att konsumtion är livets mening och att använda de medel han finner lämpliga. Ingen tror ju på det. Det är så reklam ser ut, inget att bry sig om. Och om en dikt den vägen kan finna nya läsare är det bara bra. Utan reklamen skulle för övrigt inte heller tevekanalen finnas.

Det finns nu inget ”bara” i detta . Det är just när pendlingen mellan detta faktiskt sagda (”Vi ville ge texten rättvisa”) och att ”det inte betyder något” (jämför med moderaternas ”vi älskar människor”) uppfyller ”det offentliga rummet” som något annat måste sägas.

Framför allt bör vi notera vad Troberg faktiskt säger. För piratpartiledaren är det hela en fråga om hur upphovsrätt dödar plantors fria liv. Det kan diskuteras. Men genom att göra även reklamen till ett ”livskraftigt habitat” för kultur går Troberg längre än vad de flesta reklammakare själva skulle våga. Jag vill påstå att hon går så långt ifrån sanningen som överhuvudtaget är möjligt. För till vad som nyss sas om reklamen kan läggas att den språkligt sett är rent instrumentell, den är en apparat med syftet att fullborda kapitalets förmeringscykel (vara → pengar). Reklamen tar till olika knep för att binda konsumenten vid produkten, men processen är ett med sitt mål, varuvärdets realisering i pengar. Samtidigt som dikten exploaterades (”användes” som Troberg uttrycker det) dödades den så som allt dör när pengarna skall leva sitt pseudoliv. Vilket Troberg beskriver som att slå ut i full blom, ”en massiv kontaktyta mellan poesi och människor”, ”chanser till verklig ‘andlig odling’”. Alla språkliga miljöer jämställs som ”habitat”, ju bredare exponering desto större chanser. Just detta jämställande (jämför Schulmans ”det är alltid vackert”) är i sig den exakta motsatsen till den föregivna odlingen.

Jämställandet är ett antagande att ord inte påverkas av sammanhanget i vilket de uttalas, att de ”miljoner som läggs på att skapa kontaktyta” är ett mått på blomstringen. Dessutom menar Troberg att det egentligen var dikten som använde sig av Mercedes-Benz för sin fortplantning: ”rötter skjuter iväg under marken och letar sig upp till markytan där man minst anar det”, ”där man tror att inget kan frodas”, t ex i en reklamfilm. Det var diktens eget liv som på ”egna ben” gjorde sig gällande. Det förhöll sig naturligtvis precis tvärtom. Det las pengar på att sprida Boyes ord enbart för att ändra deras innebörd. Det intressanta här är hur man kan bortse från detta och med blomsterspråk ansluta sig till reklammannens ”komma till sin rätt”.

Frågan är inte hur stor eller liten chansen är att det sprids frön. Eller om människor inte är förmögna att skilja mellan dikten och ”användningen”. Naturligtvis kan kreti och pleti googla. Frågan gäller det fundamentala förnekandet av reklamens roll inom produktionssättet och därmed produktionssättet självt. Vidare hur detta förnekandet av systemspecifika förhållanden kan uttryckas i desto fler ord, i det aktuella fallet dessutom av ganska extremt slag.

Det hela blir också extra pikant när Troberg säger:

… pengar är inte allt. Det finns andra värden här i livet som varken är lättillgängliga eller speciellt lukrativa, men som ändå är värda att bevara. Poesin är full av dem.

Detta i ett sammanhang där pengar är allt. Troberg förnekar det instrumentella i reklamen – inte det uppenbara syftet att sälja något utan hur medlen dras ned på kapitalcykelns nivå – som egen instrumentalitet för den egna agendan (mot upphovsrätt).

När man som Troberg driver en fråga med liberala förtecken och bestämmer sig för att driva den hårt, inträder en logik som väl i befälsposition blir självbefästande, detta eftersom lögnen (förnekandet av de fundamentala förhållandena) måste försvinna i en ständigt befäst överbyggnad. Det är ingen hejd på blomstermetaforiken när reklamapparaten är på tal. Här sammanfaller penningens gränslöshet när det gäller att finna medel för sin växt med gränslösheten i liberal apologetik. Begreppet nyliberalism räcker inte till, det är en sorts liberalextremism med populistiska medel som framkallar amen-rop (”bra skrivet!”) från många av Trobergs egna kommentatorer. Extremismen ligger som vanligt i kombinationen av abstraktion (habitat som habitat) och måttlöshet när saker skall drivas i en viss riktning.

Anmärkning 1: Copyriot nämner i förbigående Piratpartiet på temat liberalism kontra populism i ett färskt inlägg.

Anmärkning 2:  Inom kort följer ett nytt inlägg om nyliberalism, dvs om det berättigade i begreppet.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Vad är materialism? – en inledning två år senare

Det här är mitt 55:e inlägg på bloggen. Av alla inläggen är det ett som får mer än hälften av alla besök och det är Vad är materialism?, ett inlägg som jag skrev för två år sedan. Inget konstigt i det, många googlar tydligen på ”materialism” och inte så många på ideologikritik eller i texterna förekommande ord. Inte heller är det konstigt om den texten är den minst lästa, dvs om de flesta besökare vänder i dörren (något jag ser på frånvaron av aktivitet). Tvärtemot det inledande antagandet är det nog ”materialism” i betydelsen ”intresse för ägodelar” som många är ute efter. (Ett annat inlägg berör den ”materialismen”.) Och de som söker en filosofisk diskussion finner något som ligger långt ifrån vad de förväntar sig. Det hela är emellertid en aning frustrerande eftersom denna förväntan, vad den står för och dess konsekvenser, just är föremålet för inläggets kritik. Så till dig som kommit hit genom att använda sökorden ”vad är ett materialistiskt synsätt?”, ”vad anser man inom materialismen?” eller liknande: det är de frågorna som inlägget handlar om, låt vara som denna kritik. De är inte ”felställda” men tillhör en allmänt dominerande idealism som föranleder materialistisk intervention. Vilket jag här skall försöka utveckla på ett annat sätt. Att komma till en plats med en fråga och genast få den ifrågasatt är förstås mer än skäl att söka sig någon annanstans. Och att delta i materialismens rörelse bort från de vanliga frågorna kan vara lite ensamt. Speciellt som det aktuella materialismbegreppet är av ett ovanligare slag. Men där finns också mycket att vinna.

Det som föreslås här och i det längre inlägget är kritik i Althussers efterföljd, vad denna blogg är ägnad åt. Som i bloggen i övrigt handlar det inte om att besvara givna teoretiska eller politiska frågor utan att söka identifiera och förekomma faror som kan vara inbyggda i dem. Att ifrågasätta saker som vanligen undgår att ifrågasättas. Det svar som frågan ”vad är materialism?” får är inte materialismen, men inte heller bara en materialism bland andra. Vår materialism ingriper i en viss naivitet eller glömska som kan vara i verksamhet när ”materialismer” och ”idealismer” dryftas.

När ”filosofiska” eller politiska ting debatteras uppvisar debatten ofta en viss form. Man talar som om världen låg vid de talandes fötter och väntade på att bli tillrättalagd genom det vinnande ”synsättet”. Som om det därvid i en idévärld finns vissa övergripande frågor tillsammans med eventuellt utveck­lingsbara svars­alternativ att välja bland (vad gäller politiken olika ”modeller” att konstruera samhällen utifrån). Som om det föreligger en symmetri mellan tävlande ”synsätt”, ”läror”, politiska ”ismer”, filosofiska eller religiösa hållningar osv. Dessa kan vara inbördes mycket fientliga men tillåts ändå tävla på samma nivå. De är åsikter på en åsiktsmarknad. Som om det finns en ”filosofisk fråga” om vad som är primärt i förhållandet mellan ”materia och ande” och med ”materialism” och ”idealism” som de två alternativen (blandformer kan tillkomma). Godtyckligt fynd på nätet: ”Materialism och idealism är sedan gammalt två motsatta sätt att se på verklighetens natur.” Som om man (an)ser vissa saker ”inom materialismen” och andra saker ”inom idealismen”. Här får även språklig formalism genomslag. ”Synsätten” att materien är primär i förhål­lande till anden eller att anden är primär i förhållande till materien tycks utgöra en symmetri redan genom utsagornas formella likhet.

Hela detta som om kan identifieras som idealism snarare än något av ”alternativen”. Eller rättare sagt, idealismen är här att uppehålla sig vid ”alternativ” som gjorts symmetriska som alternativa svar på fiktiva frågor, detta inom de debatter som de sammantagna konstituerar och är ett med. Där idéer och föreställningar får egna liv i debattens vågor, dvs tillskrivs egna liv i motsatsställningen till andra idéer. Debatterna fungerar då som evighetsmaskiner och håller fast debattörerna, som bibringas känslan av att se något, t ex ”verklighetens natur”, genom sina ”synsätt”, samtidigt som spåren utplånas efter de andra redan givna konflikter som är debatternas förnekade grund. Vilka andra konflikter?

”Materialism och idealism är sedan gammalt två motsatta sätt att se på verklighetens natur.” Detta är en lömsk utsaga som tycks vittna om vad som utspelar sig på en scen. Motsatta ”synsätt” antas där tävla om hur vi bör uppfatta ”verklighetens natur”. Och så snart utsagan accepteras befinner man sig verkligen på en scen, idealismens scen med ett fäktande med ”svar” på fiktiva frågor. Utsagan föranleder frågan ”och vad (an)ser man då inom materialismen och idealismen?”. När den pseudofrågan engagerar (grubblet, debatterna, alla böcker som skrivs i ämnet) är pseudokaraktären och de reella konflikterna ”glömda”.

Konflikterna finns på två plan. Konventionell ideologikritik söker ”kontextualisera” idéer, se dem som uttryck för en tid och dess sociala förhållanden. Speciellt härleds de till maktförhållanden och ”intressen” som de ”tjänar”, t ex i form av myter som framställer rådande samhällsförhållanden som de förnuftiga, naturliga eller ofrånkomliga. De kan också sägas tjäna som sammanhållande ”kitt” inom ena eller andra sidan i partsförhållanden. I vissa amerikanska skolor måste kreationism jämställas med darwinism. En engelsk politiker hävdar just nu ett samband mellan de pågående översvämningarna och samkönade äktenskap. Den oberoende liberala morgontidningen förklarade i en ruta betitlad Bakgrund: ”Nyliberalism kallas en politisk och ekonomisk åskådning som utgår från den klassiska liberalismens tankar om det ekonomiska och sociala livets utveckling utan statsingripanden”. I dessa fall, som på olika sätt involverar ”materia” och ”ande”, är det uppenbarligen mer än ”synsätt” som propageras. Högerkristen konservatism eller reduktion av kapitalets expansion till ”tankar” utgår inte från någons ögon (eller tankar om ”tankar”). Det handlar om hur politiska konflikter innefattar hur de framställs och om somligas strävan att diktera andras vandel eller tillgång till vetenskapliga resultat.

Men jag satte ”tjänar” inom citationstecken, för det är inte så klart hur denna tjänst egentligen är beskaffad. Och för frågan om materialismen är det en annan konflikt som måste sättas i förgrunden, en konflikt på teoretisk nivå som dock inte står mellan konkurrerande ”läror”. Den gäller det generella förhållandet mellan kunskap (här med betoning på vetenskap och teori) och ideologi som bloggen så ofta återkommer till, även det längre inlägget om materialismen. Här får det räcka med några antydningar. Till att börja med handlar Althussers distinktion mellan dessa kvaliteter inte om ”sant och falskt” eller ”vetenskaplig säkerhet” mot ”färgade glasögon” (de som underkänner distinktionen framhåller gärna att ”allt seende är färgat”). Vad Althusser uppehöll sig vid är att varken kunskap eller ideologi handlar om ”seende” som ett subjekts omedelbara tillägnelse av ”verklighetens natur” (färgat eller ej). Vi har att göra med två väsensskilda mänskliga praktiker, där kunskapens praktiker inom ”tankeapparater” (befintliga teorier, instrument, metoder, institutionella betingelser osv) skapar provisoriska förbindelser med det existerande. Knappast med ”verklighetens natur” men med de av verklighetens föremål och förhållanden som gjorts till kunskapsobjekt. ”Kunskap är produktion”, inget som i bokstavlig mening abstraheras ur det objektiva, eventuellt med viss distorsion på vägen. (Denna kritik är å andra sidan något annat än ”postmoderna” tankar om att världen ”konstrueras” genom ”diskurser”. Världen finns där; det är kunskap om den, t ex i form av teorier, som skapas.) Medan ”ideologiska apparater” producerar subjektivitet, sådant som har med tillhörighet, riktning och mening att göra. Se t ex min text ”Vad är ideologi?”. När jag i fortsättningen karakteriserar något som ”ideologi” är det inte som ett slagordsmässigt avfärdande utan avseende något som handlar om helt andra saker än kunskap och även politik. Ideologiska bekräftelser åtföljer såväl kunskapsproduktion som politik men är inte dessa kvaliteter. Om man metaforiskt kan säga att vetenskapen skapar ”seende” av det objektiva (utan att glömma att detta ”seende” är ett med sina medel – teorierna osv – och att det i det avseendet finns olika sätt att ”se”) ”ser” individen i en ideologi inget annat än en socialt konstruerad spegelbild av sig själv som subjekt. Konflikten uppstår när ideologin som subjektivitetsproduktion inte desto mindre använder sig av berättelser om ”verklighetens natur”, utformade för att göra individens tillvaro meningsfull och/eller världen subjektivt hanterlig och överblickbar, berättelser där ofta olika slags andar spelar en framträdande roll. Konflikten står mellan den teoretiska praktiken som sådan och något som inte alls är av teoretisk art men tränger sig in och tar utrymme på teorins område (i vidaste mening av all verklighetsbeskrivning). Vad som utplånats när idealismens scen väl är intagen är alltså en annan motsatsställning, den mellan olika ”produktionssätt” för idéer, olika slags idéer.

”Två motsatta sätt att se på verklighetens natur.” Vad som på respektive ”kant” antas om denna natur, om den är ”andlig” eller ”materiell”, expliceras i olika ”läror”. Vilket i båda fallen är idealism, en paradoxal produktion av idéer som outtalat förnekar att idéer inte kan skiljas från de speciella praktiker där de producerats; de sägs representera olika jämförbara svar på  ”mänsklighetens stora frågor”.

Att världen skulle vara skapad av en högre makt eller att samhällen formas utifrån stora mäns tankar (eventuellt som uttolkningar av förnuftet) är idealism i klassisk mening. Men idealismen kan också ses (av kritiken) i själva jämställandet av sådana ”hypoteser” om ”verklighetens natur” med i likaledes klassisk mening materialistiska hypoteser. Alltså utplånande distinktionen mellan kunskap och ideologi. Denna idealism utgör en metaideologi, som är en förutsättning för specifika ideologiers opererande.

Materialismen å sin sida är för kritiken då inte ett annat ”svar” utan en interventionspraktik som bryter upp den fiktiva symmetrin och återvänder till konflikten mellan kunskap och ideologi. Detta som ett ställningstagande i kunskapshänseende för den teoretiska praktikens rätt att producera kunskap utan att behöva medge utrymme för föreställningar som inte alls har med kunskap att göra. Materialismen rör sig inte från ”ande” till ”materia” allmänt, den tillfrågar givna idéer om deras materialitet. Är de resultat av en kunskapspraktik eller är de en ideologisk praktiks rekvisita?

Materialismen innefattar också den materialistiska filosofi som Althusser skisserade. Vetenskapen kan inte bevisa att världen inte är ”skapad av en högre makt” eller liknande. Men när det ideologiska i sådana föreställningar påvisats, finns grund för nämnt ställningstagande och för skiljelinjer mellan kunskapsprodukter och ideologiska produkter. Alltså inte för att de senare är falska, utan för att de verkar inom ideologins praktiska primat över kunskapen, som ger ideologiska föreställningar passersedel in på teorins område. Sådana skiljelinjer kan artikuleras som materiens primat över anden, men filosofin ifråga stannar där, den säger inte mer än vad de idealistiskt/ideologiska berättelserna om andar tvingar den att säga. Allt den säger är på förekommen anledning. Den materialistiska filosofin är en ”teoretisk verksamhet” som inte producerar teori, ”läror” eller liknande, bara skiljelinjer till förmån för den vetenskapliga praktiken och dess upprättande av tankeapparaters förbindelser med det materiella och det andliga. Den uttalar sig inte om materiens eller ”verklighetens” natur utöver denna minimalism.

En anmärkningar om materialismen som interventionspraktik. Materialismen är inte grund för vetenskapen utan en iakttagelse av vad den gör. Och av vad ideologin gör. Att det existerar en materiell verklighet oberoende av såväl betraktare som transcendenta Subjekt är ett antagande som är immanent i existensen av den vetenskapliga praktiken, vilket materialismen erkänner men inte behöver postulera. Själva  ism-ändelsen i  materialism inte är så lyckad och kanske inte heller termen som helhet. Notera dock att ”ism” kan användas i andra sammanhang än att signalera ”lära” eller liknande, t ex för sådant som optimism eller magnetism.

Berörd metaideologi förskjuter distinktionen mellan olika slags idéer (representerande kunskap, ideologi, politik osv) till fiktiva motsatsställningar mellan idéerna själva, ”motsatta sätt att se på verklighetens natur”. Vad jag med denna inledning vill förmedla är att det längre inlägget (liksom allt på bloggen) blir obegripligt utan en beredskap att gå utanför denna metaideologi och dess praktik. Men också att det är just själva handlingen att ”gå utanför”, brottet med idealismen, som kan kallas materialism. Vilket emellertid är svårt när man väl befinner sig på idealismens scen, en ”insida utan utsida”, där idéerna bokstavligen regerar genom tvånget att uttala dem utan reflexion över deras karaktär. Dessutom kan kritikens vägran att räkna ”synsätt” uppfattas som ett hävdande att det bara skulle finnas ett ”synsätt”, det ”sanna”. Men liksom det finns olika ideologier finns förstås konkurrerande vetenskapliga teorier, vetenskaplig debatt osv. Sådan debatt förenas med fördel med metareflexion.

Vad har materialismens interventioner för betydelse? De kan bryta upp slutenheten i debatter som är eviga eftersom de står mellan ”alternativ” som är formade som denna evighet, fäktningar lösgjorda från de konflikter som ändå är deras grund. Debatter som anropar och skänker identitet till deltagarna: materialister och idealister, liberaler och socialister utan att debatten som sådan någonsin debatteras. Dessutom har de politiska motsvarigheterna direkta politiska konsekvenser. I debatterna där ismer står mot varandra, som om samhället var resultat av denna tävling mellan ”modeller”, ”glöms” inte bara klassamhällets fundamentala konflikter och kapitallogikens bestämmande. Debatterna är även här denna ”glömska” som en aktiv beståndsdel i produktionsförhållandenas reproduktion. Det är inte ”ideologier” som möts i dem, de är i sig själva en sorts ideologisk praktik. Materialism inom politiken är då att återvända till grundkonflikten i produktionssättet, vilket underlättas av om den filosofiska materialismens interventioner lyckats med att återvända till grundkonflikten i det teoretiska, alltså att på den nivån göra upp med ideologins förmåga att begränsa samtalen. Vilket vi emellertid inte sett mycket av.

Publicerat i Kritik | Lämna en kommentar

Ryktena om ideologins död …

Helmerson. DN:s så flitigt skrivande Helmerson. Denne blide, fromme Helmerson som oförtröttligt och förmanande rycker ut så snart ”hat” eller dåliga stämningar gör sig gällande. Eller någon blir alltför exalterad. Eller någon sektor oproportionerligt stor.

Jag försöker att inte hetsa upp mig, inte ens när han doserar för oss om ”ideologin”: Ideologin är inte död – bara lite urlakad, och Tingsten, 68, löntagarfonder, Juholt och genus passerar revy. Han gör ju bara sitt jobb som borgerlig ideolog – i en annan mening än han själv är förmögen att uppfatta. Men just detta i en annan mening innebär att det finns mer adekvat ideologikritik att utföra.

Men här finns en intressant motsägelse: den del av ideologin som är mest spektakulär och får störst utrymme i medierna är inte den som till slut kommer att påverka svenskarnas vardag. Under 1960- och 70-talen talades det om revolution, men resultatet blev ”bara” höjda skatter och oproportionerligt stor offentlig sektor. Därefter kom Thatcher- och Reaganismens årtionden, men deras svenska arv blev föga mer än några hundralappar mindre i skatt och möjligheten att välja vårdcentral. …

Egentligen är de stora ideologierna, visionerna, i sig ganska ointressanta. När de är nykläckta och bara omhuldas av stjärnögda akademiker och avantgardistiska debattörer saknar de konkret betydelse. Det viktiga är vad som finns kvar när de filtrerats genom partier och vanligt folk. Det är först i sin urvattnade form som de faktiskt påverkar samhället.

Stillsam pragmatism snarare än vildsint idéstrid tycks vara den svenska lagomkulturens modell. Men höjer man blicken över gränsen står de stora ideologiska striderna fortsatt tydliga. Fascismen och andra typer av totalitarism växer sig starkare i vårt absoluta närområde. Den auktoritära kinesiska modellen är så ekonomiskt framgångsrik att många väljer att se mellan fingrarna med dess diktatoriska praktik. Jihadismen förtrycker människor i ett brett bälte från Pakistan till Mauretanien.

Ideologier är bra som klangbotten, som grundnäring till lösandet av praktiska problem i samhället. Men faran med att för exalterat ropa efter mer och större visioner är att man blir bönhörd.

Jämför med Hägglunds populistiska utspel om ”teaterregissörer och krönikörer” vs ”verklighetens folk”.

Det är alltså inte de ”stora ideologierna” som påverkar ”vanligt folks” vardag, och om de (i andra länder) gör det är det som förtryck. Låt oss hålla oss till ”den svenska lagomkulturens modell”.

Men är vi så lagom? ”Sverige är det land med avancerad ekonomi där liberaliseringen gått snabbast i världen när det gäller avregleringar, privatiseringar och valfrihetsreformer.” Därför flockades riskkapitalisterna kring de svenska skolorna som flugorna kring en sockerbit. Det sockret erbjöds ingen annanstans. Och den avgörande frågan: var det ”vanligt folk” som bestämde detta? Som DN-ledarna påstår när de meddelar medborgarna att det var deras önskan om valfrihet som drev från privatiseringarna. Var det ”vanligt folk” och lagomkultur som gav oss TTIP, Carema eller bestämde att även vanliga domstolar som standard skall döma till företagens fördel? Finns det vidare en annan sorts ideologi i detta än det konventionella ideologibegreppets ”idéstrider”?   En kommentator skriver:

Ideologierna är inte döda bara för att politiker inte vågar uttala dem högt. Genom att studera regeringens politik, så är det ju inget problem att finna vilka ideologier som styr.

En variant av ”privatiseringarna genomförs av ideologiska skäl”. Nej, det är inte ideologi som styr där heller; det är kapitalet som styr genom sin politiska gren. (Vilket väl är vad kommentatorn menar.)  Däremot åtföljt av ideologi av annat slag. Däremot inom en hegemoni av ekonomiska, politiska och ideologiska apparater som sammantagna skapar Capitalist Realism, ”det är lättare att föreställa sig jordens undergång än kapitalismens slut”.

Det är bland dessa ideologiska apparater som DN:s ledarsida återfinns, där funktionärer som Helmerson mässar sitt ”å ena sidan” och ”å andra sidan finns det inga alternativ”. – Visserligen är det som vår tidning på nyhetsplats och kultursidorna skriver om nyliberalismens verkningar sant, men det är vi i ledarredaktionen som känner historiens verkliga essens. Något som alla som inte är ”programmatiska motståndare till valfrihetsreformerna” eller allmänt ”bakåtsträvande” måste erkänna. Alla som inte vill ”ha det” som i Nordkorea eller ens Kina. Och eftersom valfriheten har sitt egenvärde, i mycket identiskt med nämnd essens, håller vi med de aktörer från Svenskt Näringsliv som gavs utrymme på DN-”debatt” (jag vet inte hur många gånger jag använt det här exemplet men de får bjuda på det en gång till):

En ny undersökning visar att hårdgranskningen av friskolor och privata vårdföretag i medierna inte minskar viljan att välja vård och skola bland stockholmarna. Det finns tvärtom ett brett stöd för fungerande valfrihetssystem som ger människor makt att själva välja leverantör av välfärd. …

Självklart är det så, att brister och missförhållanden inom vård och skola måste åtgärdas. De ska inte tolereras. Däremot minskar inte några skandaler i världen elevers, föräldrars, patienters och anhörigas vilja att själva kunna välja leverantör av sina välfärdstjänster. …

Opinionen ger stöd för att man i Stockholm kan fortsätta på den inslagna vägen.

– Hur vi än beter oss kommer det inte att påverka stockholmarnas vilja, sådan vi bestämt den. Att vi med ledande frågor och svarsalternativ styrde utfallet i den av oss köpta ”undersökningen” som påvisade ”opinionen” var bara för att hjälpa det ofrånkomliga att uttrycka sig. Ungefär som när innehavare av sovjetencyklopedin då och då uppmanades att byta ut sidor, så att historiens framträdelser skulle stämma bättre överens med vad som ansågs vara dess essentiella innehåll. Det är maktspråk från början till slut. Det är också samma språk som DN:s ledarskribenter använder när de förmanar de ”bakåtsträvande”. Det ideologiska ligger inte i första hand i att sjunga valfrihetens eller kapitalismens lov. Ideologier strider inte, de argumenterar inte, de vädjar inte. Är borgerlig ideologi framgångsrik ligger det ideologiska i det performativa skapandet av ”vilja” hos de subjekt som skall välja det som kapitalet erbjuder dem att välja. Det ligger i det oförtröttliga talet till dem som speglar sig i sin påtvingade ”egenmakt” och inte vill ha det som i Nordkorea. – Det är ni som är på rätt väg, dvs den enda vägen. Den ständiga adresseringen av ”den demokratiska mittfårans” subjekt leder inte till någon homogen och motståndslös underkastelse men bidrar till att upprätthålla en sammansättning av tro, misstro och cynism utan kontakt med artikulerat motstånd. Vad gäller DN-liberalernas bidrag utgör tidningens fysiska kombination av ledarsida och en ”debatt”, som till inte obetydlig del består av ”näringslivets” föreskrivande ”undersökningar”, en minihegemoni inuti den stora hegemonin, variationer på ett och samma tema. Det är inte heller de ideologiska apparaterna – media i stort, skolan, partierna – som ”påverkar samhället” i betydelsen styr det, men de är med och säkrar de redan givna produktionsförhållandenas reproduktion. Den ideologin är stor, och alls inte urlakad, i det att den bekräftar och uppgår i det som härskar. Att tala om ”idéstrider” i det sammanhanget är bara ett av ideologins många sätt att genomföra sin främsta maskering, den av sin egen praktik.

Tillägg

Om ideologin inte är vare sig död eller urlakad kan den vara ute. När borgerliga ideologer som ett led i sitt ideologiskapande mystifierar ideologibegreppet kan det ske på många olika sätt. I ett tre år gammalt inlägg kommenterade jag en signerad ledare Vad är borgerligt? (11.1 2011) av Håkan Boström som illustrerade detta på ett nästan komiskt sätt. (Jag flyttar över delar hit och låter inlägget utgå.) Boström inleder:

Ideologi är ute. Pragmatism är inne. Alliansens och Moderaternas framgångar beror till stor del på att man börjat betrakta politiken som en marknad bland andra – och anpassat budskapet till kunden.

Tanken att det är ”politiken som en marknad” som om något är ideologi, komplett med interpellationer av Väljaren/Kunden, får inte ens tänkas. ”Ideologin”, som nu är ute, består nämligen av något annat: ”utopiska visioner”, ”skrivbordsproducerade riktlinjer” och ”abstrakta teser” (som dessutom ”tuggas”). Genom att ställa sådan ”stelbenthet” mot det åt andra hållet överdrivna, ren ”pragmatism” som när M fiskar röster, når Boström fram till det angelägna, en ”fördjupad borgerlig idédebatt”. En motsättning konstrueras för att konstruktören triumferande skall kunna presentera Lösningen, den ”fördjupade debatten”. Återigen som en förskjuten praktik, vars främsta uppgift är att outtalat men mångordigt förneka att en förskjutning äger rum – från andra och verkliga motsättningar, de motsättningar som artikulerade är Politiken.

Svenska Dagbladets politiske chefredaktör, PJ Anders Linder, har de senaste månaderna initierat en spännande diskussion under rubriken ”det nya borgerliga uppdraget”. …

Honnörsord, som de ovan, kan vara svåra att konkretisera – och ännu svårare att omvandla till politiska reformer. Ändå är det naturligt att börja där. Vilka värden vill vi främja, och hur når vi dit? En fundamental utgångspunkt för en sådan diskussion är att olika borgerliga värden kan komma i strid med varandra. …

Konflikten mellan personlig integritet och säkerhet är väl känd. Det finns många fler. Njutning och framförhållning är uråldriga antagonister. Reklam och underhållning är i dag fundamentala inslag i marknadsekonomin, men skaver onekligen mot det gamla bildningsidealet. Konkurrens kan på det personliga planet sporra människor till ansvarstagande, flit och utveckling men den kan också belöna girighet, ögontjäneri och hänsynslöshet. Ekonomisk tillväxt kan också se mycket olika ut i praktiken. Tillväxten kan främja kvantitet eller kvalitet, slöseri eller sparsamhet, varuproduktion eller tjänstesamhälle.

Ja, det finns mycket att fördjupa sig i när det gäller ”de borgerliga dygderna”. Den ”fördjupade debatten” om ”värden” och hur enskildheter inom det borgerliga samhället skall balanseras mot varandra, allt just inom detta samhälle och de outtalade gränser som ”debatten” samtidigt drar, är inte bara ett internt borgerligt samtal utan ett av många sätt att reglera vad man talar om och vad man inte talar om. Struktureringen av valda teman är sådan att andra teman görs otänkbara. Samtidigt som ”ideologin” förläggs hit eller dit och i den aktuella ledaren sägs vara vad man tagit sig förbi när man gått från ”testuggande” till ”fördjupad debatt”, är naturligtvis alla dessa regleringar ideologiska. ”Debatten” kring de ”honnörsord” i vilka borgare vill kunna spegla sig är i sig en ideologisk praktik, ett sätt att existera inom det borgerliga samhällets gränser och samtidigt återskapa dem.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Teori och praktik 3

Del 1, Del 2

I det första inlägget talades om ideologiska apparater (IA) och om ”den ideologiska formationens inskrivning i samhällsformationen och dess reproduktion”. Det framhölls att en IA generellt sett inte är ett centralt styrt ”verktyg” för makten utan uttrycker hegemonins decentraliserade karaktär. Men en fråga som inte behandlades är hur olika IA går samman till det som kallades den (dominerande) ideologiska formationen. Och kan man alls tala om en sådan och samtidigt hävda att enskilda IA är ”relativt autonoma” (med varierande grad av autonomi)? Althusser har också anklagats för ”funktionalism”, apparaterna sägs existera för de funktioner som de fullgör, vilket förstås är suspekt om man stannar där. Några förtydliganden är därför på sin plats. De formar sig till ytterligare ett sätt att motivera politiskt bruk av kritik med althusserska utgångspunkter och uttalad inriktning att bryta upp det slutna och cirkulära. Jag kommer att föreslå en snabbtur genom samhällsformationen och dess ideologiska delformation, där den senare inte är en distinkt apparatur som enkelt låter sig förevisas, däremot en social realitet som genomkorsar samhället som ett vanligen misskänt politiskt problem.

Vad händer sålunda med ansat­ser till radikal politik när de möter den befint­liga ideo­lo­giska formatio­nen, ett X vars existens vi anta­r och avläser i enskilda apparater? Vilka svar kan försök att kommuni­cera politik framkalla mot bakgrund av hur motta­gar­na redan besva­rat alla tilltal som är så mycket mer dominerande, inte minst inom den etablerade politiken, sådan den­ är inskriven i de förhål­lan­den som den inte kan erkänna? Och vad hän­der med den egna ideolo­gin när politiken inte är fram­gångsrik, när det inte finns en uppenbar och växande föränd­rings­rörelse som med­lem­marna i rörel­sen kan rela­tera till? Finns de väggar som de stöter emot med i deras beräkningar eller tar egen kom­pensatorisk ideo­lo­gi över, egna sätt att som opposi­tion leva inom en verk­lighet som inte låter sig rubbas? Alltså sätt där den inre sam­man­håll­nin­gen går före utåtrik­tade strävanden. Är det möj­ligt att tvärt­om utveckla makt­kritik som genom att inne­fatta ideologisk makt fram­ställer an­grepp på mak­ten som desto mer ange­lägna? Är det möj­ligt att vända inte bara orättvi­sorna utan också maktens subjek­ti­vi­tets­pro­duktion mot den – genom att det sym­bo­lis­ka våldet synliggörs som sådant? Innefattande de tystnader som råder där ideologier talar. Att aktivt gå emot maktens ideolo­gi­er, vad de gör, i stället för att bara bemöta vad de säger i det ena eller and­ra fal­let.

Begreppet ideologisk formation avser alltså det politiska problemet mer än en entydigt fastslagen ansamling av apparater, vilket inte upphäver att det rör sig om en objektiv realitet. Vi har att göra med resultaten av en social evo­lu­tion där ideologiska praktiker associerade med olika områ­den av sam­hälls­livet (fa­milj, arbete, kon­sumtion, politik, religion osv), mer eller mindre involverade i de kapi­ta­listiska förhållandena, under­hål­ler lokala iden­ti­teter, men den vägen även praktisk acceptans av dessa förhål­lan­dens helhet. Detta genom att identiteterna är förskjutna bort från all arti­ku­lering av samhällets grund­konflikter och inte heller är oförenliga med varandra. Frågan gäller här det som Althusser benäm­ner imagi­närt förhål­lande, ett begrepp som jag använde mig av i det första inlägget. Indi­videns förhållande till existens­betin­gel­serna, hennes sätt att leva underkastelsen under de kapi­talis­tiska förhål­lan­de­na, bärs av positivt identitets­stöd­jande praktiker. Bestäm­nin­gen ”ima­gi­när” syf­tar inte på något inbillat utan på denna ”avbild­ning” eller form­för­änd­ring från underkastelse till posi­tiv identitet. En annan fråga gäller distri­bu­tionen av meta­ideolo­gisk och idealis­tisk praktik. Hur hålls uppmärk­sam­heten borta också från de ideo­logiska prakti­kerna som sådana? Hur kommer vi med andra ord åt det väsentli­ga inslag i det ideologiska som är ideologiernas självmas­keringar?

Det är med dessa frågor som sökljus vi gör vår ­tur. Först bör emeller­tid två allmänna förhållanden upprepas, om den sluten­het som finns redan i det ekonomiska och om tidlösheten hos fenomenet ideo­logi.

Vad som är lätt att glömma i kritiken av de kapitalistiska förhållandena är att de faktiskt är våra existensbetingelser, hur var och en får sin försörjning och konsumtionsvaror, nödvändiga såväl som inte nödvändiga. Samt hur offentlig verksamhet vilar på beskattning av lönearbete och varuproduktion. Det mesta i samhällslivet förutsätter att hjulen snurrar på det kapitalistiska sättet, eftersom detta är det enda utbredda. Den kapitalistiska maskinen har vidare i likhet med andra maskiner sina interna villkor. Utan rätt smörjning går den sämre. Alla steg i antikapitalistisk riktning är ”grus i maskineriet” som på kort sikt kan innebära färre jobb och bostäder, dyrare varor. Därför finns denna grund för den borgerliga apologetiken att det är oansva­rigt eller naivt att vara radikal i politiken och kulturen. Samman­hållningen av kapita­lismen är i grunden ekonomisk och inte ideologisk och det är inte ideologi som produ­cerar underkastelse, denna är en dimension av systemet självt. Men för att inte hamna i en metafysik om hur ekonomin direkt styr enskilda psyken undersöker vi hur denna första slutenhet, en sorts proto­ideologi, är miljön för ideologiska apparater som inom satta gränser på sina egna sätt, med ”relativ autonomi”, ger form åt de individuella bindningarna och begränsar möjligheterna att tänka ”en annan värld”. Vilket producerar en övergripande Capitalist Realism, ”det är lättare att föreställa sig värl­dens undergång än kapitalismens slut”.

De ideologiska apparaterna är också existensbetingelser men utifrån en helt annan sorts nödvändighet. Människan är ett ”ideologiskt djur” och kan inte leva utan ideologi, sociala riktningsgivare motsvarande djurens instink­ter. Hon kan inte känna oändligheten av livsmöjligheter i sitt eget huvud. I sina verksamheter och inför livet självt behöver hon bekräftelser på vem hon är och av hennes tillhörighet i olika sammanhang. Hon behöver tilltalas med namn och attribut av någon som också äger namn och attribut. Därför åtföljs de flesta aktiviteter av ideologiska interpellationer som institutionaliserats i stora eller små apparater, innefattande vardagslivets vanor och ritualer. Och det är med en speciell subjektiv energi som hon binder sig och binds inom dessa IA som kontingent utvecklats inom samhällskroppen för att på båda nivåerna säkra sammanhållning och reproduktion. Ideologin är, som Althusser säger, evig. Identiteten består både av sådant som individen själv ener­giskt hävdar som sin självbild och de performativa effekter hon med större eller mindre inslag av motstånd ändå accepterar. Bindningarna rymmer affektiva, existentiella och resig­ne­ra­de moment. Att det ideologiska är materialiserat i apparater och interpellationer är vad Althusser gentemot konventionella, metaideologiska ideologibegrepp utreder. Det ideologiska åtföljer det icke-ideologiska men utgör en egen kvalitet, skild från produktionen men även, som diskuterades i det första inlägget, från kunskap och politik. Ideologier kan övervinnas, men svårligen utan hänsynstagande till att de är konstruerade för att inte övervinnas.

Vi har alltså en av ekonomin påförd tillslutning av samhället som sätter gränser för de ideologiska apparaterna, som emellertid inom dessa gränser bygger sin egen materia och formar egna interpellationskate­gorier för lokala utföranden av de eviga ideologiska subjektskonstitueringarna. Som avser t ex systemets arbetstagare, kunder, konsumenter och väljare. De horiso­ntella cirklar, där ideologier interpellerar innehavare av de attribut som de själva tillskrivit dem, uppgår i reproduktionens stora cirkel. Naturligtvis finns motstånd, och ingen uppgår fullständigt i performativiteterna; frågan är här överhuvudtaget inte i vilken utsträckning människor ”tror” på vad som sägs från en ideologisk apparat, men när motståndet inte artikuleras m a p det ideologiska som sådant, vilket är fallet när metaideologin regerar, kommer den fysiska dominansen av systemkonforma interpellationer att konsolidera den fundamentala slutenheten.

I kapitalismens mitt finner vi kapitalförmeringen, pengar blir varor som blir mer pengar. Sluts den cirkeln (eller snarare spiralen) är allt som det skall vara, oavsett konsekvenserna för människor, samhälle och miljö. Kapitalet måste också expandera så att alltfler områden av livet och samhället dras in i varufieringen och marknadslogiken. Alla frågor om vilka behov som behöver tillgodoses, hur ett gott liv och ett gott samhälle kan se ut, vad kultur kan vara, underordnas den galna men ur kapitalets synvinkel rationella dödsdansen.

Att pengar blir mer pengar framställde Marx som mervärdeteori: den köpta arbetskraften kan användas för att skapa nya värden utöver den tid som motsvarar dess eget värde. Exploateringsaspekten döljs här av skenet att lönen är betalning för utfört arbete, en myt som inte behöver uttalas då den ligger i själva löneformen. Som dessutom är en IA för interpellationer av löntagare (”arbetstagare”), individer som vinner sin försörjning genom fria och rättvisa utbyten på arbetsmarknaden. Detta sker i omedelbar anslutning till kapitalförmeringen, och där befinner sig även fackföreningarna som representanter för en av ”arbetsmarknadens parter”.

För att varorna skall säljas fordras reklam och kommersialisering av offentliga miljöer, där varuhus och gallerior framstår som tempel. Genom sin massiva närvaro utgör kommersialismen påtagliga deklarationer av livets mening och individens plikt (som tycks sammanfalla med hennes lycka), samtidigt som den som förskjutning av identiteten från producentskapet till konsumentskapet utgör ett imaginärt förhållande till det förstnämnda. Liksom avancerad ingenjörskonst krävs för att utveckla de maskiner som används i varuproduktionen krävs motsvarande forskning och uppfinningsrikedom för att manipulera konsumenterna. (Om det låter ”elitistiskt” att tala om manipulerade medmänniskor kan man fråga om de biljoner som läggs på dessa aktiviteter är utan effekt.) Frågan är om vi inte också när det gäller nivån med interpellationer av konsumenten som sådan har att göra med en IA som faktiskt är ett medvetet kontrollerat verktyg. Jag har i tidigare inlägg refererat till en reklamfilm från McDonalds som interpellerar barn i form av en förevisad interpellation. Ronald McDonald träder ut ur ett McDonalds och börjar sjunga ”vår nya sång”, ”Good time, Great taste”. Han sträcker sig i olika riktningar och ropar ut sin kallelse. Barn i grannskapet vänder sig genast mot rösten (jfr med Althussers person på gatan som anropas av en polis), avbryter sina lekar och kommer springande, dansar kring Ronald McDonald och stämmer in i sången: ”This is our place!”. Måste inte reklammakarna ha läst Althusser? Jag menar, detta är modellen för alla faktiska interpellationer, men att gestalta själva skeendet så renodlat och explicit! För den tittare å sin sida som läst Althusser omvandlas scenen av lycka till den scen av övergrepp som det egentligen är fråga om.

Innan vi fortsätter till den politiska nivån kan vi notera några ideologis­ka apparater vars imaginära förhållanden inte bara gäller de ekonomiska existensbetingelserna. Vi har familjens ideologiska apparat, förbunden med famil­jen som biologisk reproduktionsapparat, samvaroform och konsumtionsen­het. Här får barnet namn, släkttillhörighet och fostran. Skolan är en institu­tion som rymmer fostrande, kvalificerande, bildande och ideologiska funk­tioner. Dess betygsättning är ett disciplineringsverktyg och ett urvalsinstru­ment till högre studier men tilldelar också performativt varje elev en begåv­ningsprofil, dvs en självuppfattning gentemot olika ämnen och studierna som helhet. Den största myten, som även den är inbyggd i sin praktik, är att det spektrum av individuell duglighet som betygen hålls för att mäta skulle vara grunden för samhällets arbetsdelning. Till eleven själv förläggs hennes framtida destination. Inne i apparatens praktiker ter sig detta naturligt. Ju mer eleven identifierar sig med systemet och dess utdelade attribut, desto mer agerar hon i enlighet med dem, vilket leder till bekräftelse vid nästa betygsutdelning (ideologisk ritual). Vi har kulturen, det rättsliga systemet osv.

Kapitalförhållandets expansion, t ex som privatisering och varufiering av välfärden, kräver sin pr och framför allt lagstiftningsmässig krattning av manegen. De politiker och partier som skall betjäna klassbröderna i dessa avseenden måste manipulera sina kunder/väljare för att bli köpta/valda. Att det i mycket är pr-byråer som engageras även här tas ofta som bevis på politikens ”ytlighet” och ”brist på visioner”. Men det är motsatsen till ytlighet vi bevittnar; det är samma kommersiella apparatur som tränger upp inte bara en utan två nivåer för att 1) diktera hur man skall tala om företagen och ”valfrihetens” betydelse och 2) främja kapitalförhållandena på politisk nivå genom själva valutgången. I inläggen Hur bekämpa det nyliberala monstret diskuterade jag utifrån en artikel av Wendy Brown hur avståndet mellan ekonomi och samhälle, kommers och politik, som upprätthölls även under den liberala demokratin, försvunnit. När politiker ställer ”människors valfrihet och vardagsmakt” mot ”politikermakt” – kapitalets makt nämns aldrig –  visas det försvunna avståndet mycket konkret: reklamapparaten och den politiska apparaten blir ett. Och när man frågar sig hur detta är möjligt måste man notera den rent fysiska dominansen av tal som snarare än att vilja bli taget på allvar verkar för att utmanövrera allt allvar. Vi skall sluta fråga oss vad som är sant, det sanna är det som omsätter pengar. Men också verkligen identifiera oss som homo economicus snarare än som homo politicus på grundval av att det är så världen ser ut, återspeglat i det dominerande språkbruket. Det är homo economicus, fast under andra beteckningar, som är adressaten för det mesta som sägs. Många borgerliga s k opinionsbildare förklarar att vänster och höger är förlegat. Motsättningen står mellan framåt och bakåt (till det grå betongsamhället). Vilken kategori tillhör du? Återigen, detta ”fungerar” inte utan motstånd men i det att motståndet saknar radikal artikulering. Det sammansatta kapitalförmeringsmaskineriet är här nästan komplett.

Men för att saker inte skall framstå så krävs ytterligare nivåer där resterna av det politiska uppgår i den vanliga idealistiska metaideologin, tävlingen mellan ismer, synsätt och liknande. Och där IA osynliggörs som sådana. Även från vänster sägs att privatiseringarna genomdrivs ”av ideologiska skäl”. Här odlas en idealism som dragen till sin spets säger: ”ett samhälle är grundat i den ena eller andra ismen, saker och ting är som de är för att människor valt den ordningen framför andra tänkta ordningar”. Nu behöver inte heller detta uttalas eller ens utgöra egentlig ”tro”, eftersom även idealismen är materiell och ligger i tävlingens praktiker, institutionaliserade i skolans undervisning, den parlamentariska apparaten och de politiska ”debatterna”. Man talar inom de sistnämnda och föreskrivet av deras form som om politiska strider stod mellan tankesystem. Individen identifierar sig med de formler som hon enligt spelets regler förfäktar gentemot andra, hon är ”liberal”, ”socialist” eller något annat. Debatten bestämmer i förväg vilka som kan vara dess deltagare, och vad dessa främst gör är att med engagemanget i den ena eller andra positionen upprätthålla gränserna. Allt handlar om att med argument försvara den egna positionen gentemot de andra; ingen uppmärksamhet gäller hur debatten formas som denna slutenhet, en insida utan utsida, även det ett imaginärt förhållande till de reella existensbetingelserna. En mer passiv deltagare som en väljare förväntas samla partiernas program, läsa dem, lägga dem bredvid varandra och välja partiet med den ”ideologi som bäst överensstämmer med hennes egen”. Här är det apparatens massiva omslutning och mångfald av tilldragelser, ständigt interpellerande denne Väljare, som upprätthåller skenet att den politiska teatern är politiken rätt och slätt. På den högsta nivån finner vi ”åskådningsdebatterna” som likaledes institutionaliserade former för idealismen om all kamp som ”idéernas kamp”, dvs idéernas primat. Man talar mycket sällan om kapitalets makt. Tänkandet vänds bort från såväl samhällets grundkonflikter som de ideologiska bindningarnas symboliska våld på de olika nivåerna upp till och med metaideologin själv. Det främsta misskännandet gäller inte i något av fallen främst innehållet i de odlade föreställningarna utan prakti­kerna där de odlas och förfäktas som om de ägde föregiven självständighet. Vi har att göra med paradoxen att misskännandet av det ideologiska – ideologins materiella existens i apparater och ritualer – utövas rituellt i samma apparater (som metaideologi). Åtskillnaden mellan ideologiska apparater som är direkt associerade med kapitalförmeringen och apparater för praktiserande av idealism är något av en upprepning inom det ideologiska av Althussers åtskillnad mellan repressiva och ideologiska statsapparater.

Till detta att apparaterna har sina egna sätt att interpellera kommer att de har sina interna maskinvillkor och egenheter. Exempel: parlamentarismen och partiernas röstkalkylerande, hur de ”opinioner” som de inte törs utmana cirkulärt skapas genom politikens anpassning till dem. Eller som jag skrev i det första inlägget: ”I denna ‘mittfåra’ sitter även politikerna fast, inte minst genom att de nämnda reglerna för trovärdighet bestämmer vad de kan säga för att bli valda, vilket effektivt reproducerar apparaten.” Här tänker jag på S och V och hur de underordnar sig borgerliga diktat. Exempel: skolan. När skolan kompletterar politiken som en apparat för metaideologin om samhällslivet som utfallet av en tävling mellan de politiska ismerna, där ”socialistisk åskådning” finns med som en deltagare, är det inte bara för att den inte tillåts förmedla en materialistisk historieuppfattning. Det är så man undervisar om allt annat: djur och växter, historiska perioder, religioner, riktningar inom konst och litteratur. Man har en uppsättning sidoordnade undervisningsobjekt som skall betas av eller jämföras, men bara inom denna sidoordnandets problematik. Allt för att bli föremål för frågor på prov, ”vad kallas den åskådning …?”, ”vem grundade …?”. Så befästs metaideologin inifrån apparaten, genom dess materialitet.

Lönearbetet, konsumtionen, familjen, skolan, politiken i dess parlamen­ta­riska form, varje område har sina ideologiska apparater som interpellerar olika identiteter men även utgör imaginära förhållanden till de kapitalistiska förhållandena som helhet. Detta genom bindning till de lokala praktiker­na och som ifrågavarande identiteters förenlighet med såväl varandra som den samhälls­for­ma­tion allt är inskrivet i. Det imaginära förhållandet blir ”överbestämt” när det beskrivna mångfaldigas från område till område, och allt detta görs otänk­bart genom idealistisk metaideologi med sin mångfaldigade apparatur: skolan, parlamentarismen, religionen, media, debatterna. För kritiken är det antydd struktu­re­rad slutenhet som måste begreppsliggöras för att sedan bli föremål för poli­tiska interventioner. Men när oppositionella grupper stänger in sig i sina nischer, upptagna av allt möjligt utom att söka störa den ideolo­giska forma­tionens produktion av praktisk acceptans, uppfattas inte ens prob­lemet.

I första inlägget talades om kapitalismens grundkonflikt som sades vara dubbel: abstrakt-konkret arbete och arbete-kapital (klasskampen). Sammanhanget var begreppsliggörandet av de kapitalistiska förhållandena. Däremot är det svårare att tala om en pågående fundamental strid som hålls tillbaka av reproduktionens maskineri. Grundkonflikten omtolkad som kapitallogik mot det samhälleliga eller alienerat mot icke-alienerat liv (om vi tillåter oss detta begrepp) avser inte jämförbara storheter i strid med varandra. Vad gäller klasskampen är ur marxistisk synvinkel arbetarklassens uppgift att avskaffa sig själv som klass, arbetarens att avskaffa sig själv som arbetare. Arbetarklassen som sådan bär ingen positiv substans som skall vinna i kampen. Det föreligger en konflikt men ingen symmetri mellan sidor som kan byta plats ifråga om över- och underordning. ”Vänstern” mot ”högern”? Det är så delar av vänstern vill framställa saken när de speglar sig i högern för att utvinna en vänsteridentitet (som en självförslutande nisch). Capitalist Realism handlar i mycket om frånvaron av strid; kapitalismen är vad vi lever under utan att vara konkurrensutsatt, till skillnad från varje enskildhet inom systemet. Kapitalismens kriser är i sig inte heller förebud om ett bättre samhälle. Capitalist Realism kan emellertid föda något annat, motstånd mot själva förvägrandet av framtiden. Detta motstånd är inte inneboende i det rådande, det måste emergera som något nytt, kanske som ett sådant kontingent men lyckosamt möte mellan kamper och kritikformer som föreslogs i det första inlägget. Eller med ett annat begrepp som artikulering av motstånd, det speciella motståndets sammansättning och former. Vad gäller ideologikritiken som ett av elementen angriper den slutenheten som sådan, det på olika nivåer cirkulära och den stora slutenheten, genom att angripa åtkomliga tillslutningsmoment, vad som bedöms vara svaga länkar. Jag talade om möjligheten för kritiken att ställa sig mellan de ideologiska apparaterna och de interpellerade individerna. Framför allt handlar det om att med ett kvalificerat politiskt språk bryta de institutionaliserade tystnaderna om såväl produktionssättet som reproduktionsformerna. Vilka tystnader till stor del är reproduktionsformerna. Att synliggöra det symboliska våldet, apparaterna och agenterna, men inte som empirismens ”att öppna ögonen” utan som permanent benämnande av det som är format för att inte benämnas. Teori som omedelbart placerar sig som ett element i den teoretiserade verkligheten. De egna positiva ideologiska bekräftelseformerna kring denna nya kritiska praktik och dess minimala teori är här ytterligare moment av den radikala artikuleringen.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Teori och praktik 2

Althussers essä Ideologi och ideologiska statsapparater har undertiteln Noter för en undersökning. Essän karakteriseras som ”en första och mycket preliminär skiss”. Detta är inte ovanligt, en text presenteras som ett ”första utkast”, en ”inledning” på ett projekt eller liknande. Läsaren uppfattar det som ett löfte om en kommande stor teori eller mer fullständig utredning. Något sådant får vi emellertid aldrig se, vilket då tas för en hållfasthetsbrist hos projektet. Men det kan också handla om en oklarhet beträffande den ifrågavarande teorins och begreppens karaktär. Det kanske inte är stor teori som behövs utan snarare begreppsliggöranden med viss minimal teoretisk förankring att tjäna i situationer som kräver detta, vilket kan vara nog så omvälvande. Alltså för att som kritik bryta upp situationer som är slutna just genom begreppens (tänkandets, den kritiska hållningens) frånvaro. Det är så jag menar att Althussers ansats till ideologiteori kan fungera. Viss komplettering från bl a  Žižek är av nöden, men med den är teorin rustad för kritiska uppgifter inom den aktionsradie som samtidigt definieras. Teorin utgör ett brott, skiljelinjer som gäller ideologins förmåga till självmaskering, det som jag i förra inlägget sammanfattade som att erkänna eller spela med i formeln (Ideologi →) ”ideologi”. Redan med sitt minimala omfång skapar teorin en avgrund till ideologins självförståelse, dvs till konventionella ideologibegrepp som osynliggör de verkliga bindningsmekanismerna. En så rustad kritik å sin sida angriper dessa mekanismer med de där verkande interpellationerna. Begreppet interpellation kan konkretiseras i det oändliga, men sammanförandet av olika interpellationer under ett begrepp skapar omvänt ett teoretiskt område och ett politiskt problem.

Jag skall utveckla detta som ett förtydligande av min bloggs position och speciellt föregående inläggs teori. Eftersom jag på bloggen queersmotkapitalism hittade en intressant serie inlägg om ideologikritik och psykoanalys som framför både parallella och lite avvikande tankegångar, använder jag dem här som referenspunkter och tänkt samtalspartner. Ett annat upplägg följer i en tredje del. Här är två stycken från varsitt inlägg, detta och detta.

Utifrån ett psykoanalytiskt perspektiv kritiseras postmarxistiska analyser för att inte kunna visa på hur människor binds upp till identifikation med en given samhällsordning. Med andra ord saknar man ett teoretiserande kring förutsättningarna för identifieringen med dominerande diskurser som psykoanalytikerna menar kräver att känslomässiga eller affektiva dimensioner inbegrips i analysen. Uppmärksamheten behöver riktas mot människors begär, fantasier och njutningar. Det möjliggör kunskap om hur ideologier ”griper tag i” eller binder subjektet att identifiera sig på ett specifikt sätt. Det handlar om att förstå själva interaktionen mellan samhällets meningssystem och individens psyke. Annorlunda uttryckt; individers identifiering med olika ideologiska diskurser måste förstås i sammanhanget av processer som placerar det mänskliga psyket i politiska och sociala sammanhang. Den diskurs som vinner människors identifikation är den som ger det mest trovärdiga löftet om att avskaffa subjektets känslor av brist.

Althusser kritiserade idén om ett falskt medvetande. Han menade att den idén inte fångar den komplexitet genom vilken individen blir till. Individen blir inte till som subjekt genom att inneha vissa idéer, utan menade Althusser, genom att besvara en viss uppsättning anrop. Det sker i stor utsträckning i det undermedvetna. Slavoj Žižek har pekat på en viktig skillnad mellan Althusser och psykoanalytiska förståelser av hur subjektet blir till. Medan Althusser, såg subjektet som ett resultat av interpellation, gör subjektet enligt psykoanalytiska idéer motstånd mot interpellationen. Žižek säger att “inte bara kommer subjektet aldrig att till fullo känna igen sig i interpellationen, dess motstånd mot interpellationen (mot den symboliska identiteten som interpellationen erbjuder) är subjektet”.

Först nämns den brist på teori och kritik kring bindningarna till samhällsordningen som är min bloggs utgångspunkt. Författaren fastslår att det måste handla om någon form av psykoanalys, ”interaktionen mellan samhällets meningssystem och individens psyke”. Tveksamheter inträder när det hela i första styckets sista mening görs till en tävling mellan ”diskurser”. Så kommer i nästa stycke Althusser med interpellationsbegreppet in i bilden i form av några formuleringar som är misstänkt lika dem i min text Om Althusser. Men denna teori behöver kompletteras med just psykoanalys, fortfarande helt i linje med bloggens argumentation. Fortsättningsvis berörs Lacans teori om det ekorrhjul som ”subjektets brist” och strävan att häva densamma utgör. Dock får jag intrycket att Althusser behandlas som passerad till förmån för bl a  Žižek och att det skulle föreligga ett motsatsförhållande. Därför vill jag förklara varför jag håller fast vid ett althusserskt interpellationsbegrepp. Jag menar att vi som Althusser skall se ”subjektet som ett resultat av interpellation”, riktade tilltal (inte ”diskursers” tävling om uppmärksamhet) reglerade i ideologiska apparater, detta i enlighet med Althussers tes om ideologins materiella existens. Därefter bör vi med  Žižek se resultatet som något mycket komplext och ingalunda som en enkel spegling eller anammande av en entydig kallelse; det är i spelet mellan igenkännande och främlingskap inför interpellationen som subjektiviteten formas, individens mobilisering av egen fantasi för att besvara frågan ”vem är du och vad vill du av mig?”. Subjektet möter något uppenbarligen mäktigt att stå till svars inför som samtidigt i mycket är obegripligt och inte helt kan integreras i subjektiviteten. För att betona den Kafka-artade sidan av saken. Subjektiviteten är sätten att härbärgera sådana konflikter under lager av ideologisk fantasi mer än entydigt antagna identiteter. Men denna komplexa subjektivitet är fortfarande resultat av interpellationerna. För den praktiska kritiken handlar det därför om att röra sig på apparaternas sida, eller rättare sagt mellan apparat och individ, för att söka blockera deras interpellationer, alltså att kritiken ställer sig mitt i flödena och ropar till deras mål: ”hallå, låt er inte interpelleras av dem!”. Den annars underordnade subjektiviteten betraktas just då som en svart låda med interpellation in, praktisk acceptans av samhällsordningen ut. Att kritiken förutsätter ett teoretiskt fundament ligger i hur den övervunnit metaideologin om ”idéernas (diskursernas) kamp”, ”falskt medvetande” och tron att det kan vara framgångsrikt att på utsagornas nivå möta en ”ideologi” med en annan ”ideologi” (”diskurs”); bindningarna är resultat av riktade (tautologisk bestämning) interpellationer från ideologiska apparater. Därför bör också uttrycket ”interaktionen mellan samhällets meningssystem och individens psyke” kompletteras med interaktionen mellan makten och subjekten, sådan denna interaktion består av hur makten talar till subjekten genom de ideologiska apparaterna, och adressaterna i avsaknad av artikulerat motstånd på konforma sätt tvingas besvara tilltalen och uppgå i deras performativa verkningar. Alltså identifiering med tilldelade attribut och ”meningssystem” (arbetstagare, kund, konsument, väljare osv), summa summarum praktisk acceptans av samhällsordningen. Samtidigt som allt detta maskeras i nämnd idealistisk metaideologi: myter om politiken som en tävling mellan ismer, om det autonoma subjektet som är subjekt i kraft av sin åskådning osv. Vilket kan fortgå ostört så länge dessa förhållanden inte begreppsliggjorts i för den praktiska kritiken adekvata termer.

Man kan jämföra med religionskritik som med Althusser citerar Pascal: ”fall på knä, rör läpparna i bön och ni skall tro”. Det handlar inte om att reducera ”den religiösa erfarenheten” till banala gester utan om att lokalisera den och dess komplexitet till dess apparater. Detta gentemot dessa självförnekande apparaters metaideologi att religionen handlar om ”Gud” (som för ”ateisterna” ”inte finns”) eller möjligen ”diskurser”. Diskursbegreppet kan förvisso innefatta apparater, men frågan är om detta görs på ett teoretiskt stringent sätt eller som eklekticism, där man flyttar sig mellan stolarna allt efter hur det passar.

Publicerat i Kritik | Lämna en kommentar

Teori och praktik

Del 2, Del 3

Jag fick en inbjudan att medverka i den nystartade tidskriften Kris och kritik. Bidraget blev följande kraftigt utvidgade och bearbetade version av ett tidigare inlägg med samma titel. Utvidgningen har i mycket bestått i att klippa och klistra från andra inlägg, så den här långa texten kan ses som en sammanfattning av bloggens ståndpunkt. Alla mina texter är i ständig rörelse, så enstaka meningar och språkliga korrigeringar har tillkommit efter publiceringen i tidskriften. En fördel med digitala media; i tidskriften kommer tyvärr några  fel att kvarstå som uppstått i det redaktionella arbetet: halva Attendo Care-annonsen har genom ett missförstånd oss emellan bortfallit och ett textstycke har kopierats från ett ställe till ett annat där det inte alls hör hemma.

Teori och praktik

Rubriken anger bara hur artikelns tema brukar benämnas. Under vänsterns hela historia har det förekommit diskussioner kring ”teori och praktik” och om de ”intellektuellas” roll. Naturligt nog, eftersom genomgripande förändringar av samhället är något annat än förvaltning av det rådande. Vem eller vad initierar förändring och på vilka grunder? I vår ännu postmodernt influerade tid är diskussionerna emellertid ofta ersatta av varningar och förmaningar av typen:

Det behövs inte fler intellektuella som anser sig ha genomskådat det falska och nu talar om för de oupplysta hur saker och ting ligger till.  (Anders Johansson i Fronesis Kritik-nummer)

 […] intellectuals should not be relied on to provide a theoretical guide for our (or anyone’s) revolutionary practice. (Michael Hardt)

The sociology of ‘misrecognition’, the theory of the ‘spectacle’ and the different forms assumed by the critique of consumer and communication societies all share with Althusserianism the idea that the dominated are dominated because they are ignorant of the laws of domination. The simplistic view at first assigns to those who adopt it the exalted task of bringing their science to the blind masses. (Jacques Ranciere)

Gång på gång meddelas oss att det inte kan finnas någon stor ritning över samhällstotaliteten eller färdig beskrivning av vägen till en annan värld. Liksom att det är ”auktoritärt” om någon föreslår någon annan en beskrivning av sakernas tillstånd. Sådana uttalanden kan göras i olika sammanhang och behöver inte betyda att den talande är just postmodern till sin läggning. Hardt svarade på en intervjufråga och övergick sedan till att säga mer intressanta saker. En bakgrund är förstås historiska lämningar som ”den vetenskapliga socialismen”, den religiösa marxismen om historien som en följd av produktionssätt på ett lagbundet sätt riktad mot ett jordiskt paradis, eller med manifestets ord:

Kommunisterna är alltså praktiskt den beslutsammaste, alltid framdrivande delen av arbetarpartierna i alla länder, och teoretiskt har de före den övriga massan av proletariatet kommit till insikt om betingelserna för, gången och de allmänna resultaten av den proletära rörelsen.

Citatet visar var ”marxismens” attraktionskraft en gång låg, i föreningen mellan teori om det kapitalistiska produktionssättet och nämnd teleologi, löftena om att ”stiga mot ljuset”. I marxismen som ”stor berättelse” sammansmälte teori, politik och ideologi till en berusande och kontraproduktiv ideologi rätt och slätt. Men varför dessa varningar idag? Vem skall känna sig träffad? Eller är det så att ett behov av teori tränger sig på utan att det står klart vad för slags teori det gäller, och det hela stannar vid varningar för den teori man känner till? Är uttalandena vittnesmål om att något saknas i teoretiskt avseende? Kan marxistisk teori åter bli attraktiv men genom en annan förening?

Nej, ”massorna” är inte ”blinda”. Men med det konstaterandet försvinner inte frågorna om ”laws of domination”, där vi i stället kan tala om hegemonin med alla dess mekanismer. Underordningens effekter är överhuvudtaget inte homogena, vilket reser frågor om deras sammansättning. Människor identifierar sig mer eller mindre starkt och med olika grad av entusiasm med tilldelade roller. Eller så hänger de sig åt cynism (”alla vet redan, men …”), innefattande misstro gentemot befintliga rörelser och möjligheterna till rörelse överhuvudtaget. Passiv eller praktisk acceptans kan se ut på olika sätt men ändå vara likvärdig med ”blindhet” relativt de kapitalistiska förhållandena och framför allt möjligheterna att överskrida dem. Vad jag kallar kapitalistisk hegemoni är föreningen av dessa förhållanden och en associerad ideologisk formations upprätthållande av sådan sammansatt acceptans. Och då är vi inne i teorin men också i frågor som vanligen begravs när ”teori och praktik” diskuteras alltför abstrakt eller när ”teori” skall stå tillbaka för ”massornas spontana kraft”. Vad är det som eventuellt behöver teoretiseras? Och vad för slags närvaro kan teori äga inom politiken? Som vägledande idéer eller något annat? Jag kommer att föreslå att det i mycket handlar om att avhjälpa en dubbel brist, till att börja med att få den att framstå som märklig. Den första gäller ”marxismen”, men då inte som frågor om vilken marxistisk variant eller politisk riktning som kan tillskrivas störst värde. Märkligheten är frånvaron ute i samhällslivet av varje ”marxism”, även av det mest elementära och gemensamma i marxistisk teoribildning som allmänt kommunicerade benämningar av samma samhällslivs realiteter. Den andra märkliga bristen är ointresset även bland de intellektuella för det förhållandet och dess upprätthållande. Om marxistiska elementa är frånvarande i de offentliga samtalen är teoretisering av den frånvaron, dvs av hegemonins blockerande mekanismer, generellt frånvarande. De intellektuella har sitt ”vad man talar om (från krisanalys till abstrakt politisk filosofi) och vad man inte talar om”. Till det sistnämnda hör alltså sådant som i vardagslivet står i vägen för ett kvalificerat politiskt språk. Här menar jag att just ”althusserianismen” har något att tillföra, men som en helt annan uppfattning om vad kritisk teori och teoretisk kritik kan innebära.

Den första bristen

150 år efter Marx kan det ekonomiska system som han beskrev fortleva och finna nya exploateringssätt utan att ens de mest elementära punkterna i dessa beskrivningar tillhör vad människor kontinuerligt kommunicerar inbördes i vanliga samtal eller offentlig politisk debatt. Här avses sådant som

  • begreppet produktionssätt, att olika sätt att producera inte bara är en fråga om teknik och organisation utan bestämmer maktförhållanden och mycket annat i samhället;
  • att den kapitalistiska produktionens primära syfte inte är att tillgodose behov utan att förmera kapital, vilket även innebär flöden av profit till de fåtaliga ägarna av produktionsmedlen,
  • medan flertalet som inte äger annat än sin arbetskraft är hänvisade att sälja denna till kapitalisterna och till ett pris som (i princip) inte medger mer än deras livsuppehälle och reproduktion,
  • om det överhuvudtaget finns någon arbetsköpare villig till detta,
  • varför förhållandet arbete-kapital är ett självförstärkande maktförhållande,
  • där alltså även arbetaren reduceras till en vara,
  • liksom alltfler områden av samhället varufieras (förvandlas till marknad)
  • i kapitalets immanent nödvändiga expansion, som utöver exploateringen av människor bryter ned kulturen och föröder planeten. Där penningen härskar förflyktigas allt fast utom penningen själv.

Penningens primat kan också avläsas i upplösningen av samhället i en myriad av avtal mellan fristående ”aktörer” som alla är inriktade på att tänja avtalen till egen fördel utan att ha någon allmännytta för ögonen. Brister kan alltid skyllas på någon annan. Det är lätt att stanna vid det absurda i enskilda konsekvenser (1) och inte se det finmaskiga nät av penningtransaktioner som täcker och degraderar väsentliga samhällsfunktioner. Även när fenomen som new public management inte direkt uttrycker kapitalistiska principer heter den gemensamma nämnaren pengar, att penningkalkyler styr in i minsta led.

Återigen, människor är inte blinda. Men att seenden kan vara av olika slag visas av en insändare som jag råkade få syn på. Under rubriken ”VART är vi på väg?” räknar skribenten upp en lång rad missförhållanden, bl a arbetslöshet, fas 3, skatter som går till privata vinster samtidigt som ”skolresultaten blir allt sämre” och ”sjukvården är i fritt fall”, hur ”en liten klick” kan köpa sig förtur till vård genom privata försäkringar, ”miljöpolitiken reduceras”. Insändaren slutar ”Varför ser inte den borgerliga regeringen det vi andra ser – det behövs nya grepp för att möta framtiden. NU!” Hänvändelsen till regeringen liksom frågan varför de inte ”ser” må vara naiv, men vad skribenten själv inte ser i det hon ser är inte bestämt av brister i hennes ögon. Man kan tala insiktsfullt om sjukdomsorsaker, hälsosam mat, tekniska frågor osv, men inte om de samhälleliga existensbetingelserna eftersom begrepp för dem saknas, eller i varje fall inte ingår i levande språk, där de skulle behövas som bäst.

Karakteristiken ”elementär” avser inte elementa från en entydig lärobyggnad. Det finns tvärtom många och skilda åsikter om hur Marx begrepp skall uppfattas och hur de förhåller sig till de kapitalistiska realiteterna. Men om nu dessa realiteter fortgår utan inre friktion i form av kvalificerad reflexion – de intellektuella är upptagna med att stöta sina olika åsikter mot varandra i sina forum – och om Marx teori ändå är en referenspunkt när saknaden av begrepp förs på tal, kan begreppen i de ”elementära punkterna” få representera en negation av tomheten. Enskildheter som de i insändaren uppräknade sätts då i samband med de kapitalistiska förhållandena och deras grundkonflikt som framställs som en dubbel konflikt: konkret-abstrakt arbete (bruksvärde-bytesvärde, arbetskraften som kreativ potential eller som vara) och arbete-kapital (klasskampen). Förhållandena förklaras vara historiskt kontingenta och inte de enda möjliga. Detta motsvarar det klassiska ”medvetenhet” men i mitt scenario med betoning på vad människor kommunicerar med varandra, hur de i och genom sitt gemensamma benämnande av sina existensvillkor förenas i en vändning mot dem, kognitivt, socialt och politiskt. Hur teori tar plats i den verklighet som den beskriver. Den politiska vändningen är då en antikapitalism som inte innefattar men öppnar mot politiska ställningstaganden. Man kan jämföra med hur feminismen haft relativ framgång med begrepp som genus och könsmaktsordning. Det har faktiskt blivit svårare att tala om ”naturlig kvinnlighet”, medan kapitalismen fortsätter att vara hur naturlig som helst.

Den andra bristen

Om vi här föreställer oss en kritisk praktik som tvingar sig in i en verklighet som förnekar den utrymme, måste den också ta fasta på själva förnekandet som del av samma verklighet, innefattande förnekelse av ifrågavarande mekanismer. Om människor underordnas ett visst produktionssystem utan att annat än undantagsvis benämna detta i adekvata termer, gäller än mer att de saknar begrepp för de ideologiska apparater som omsluter dem för att (re)producera systemets och samhällsordningens subjektiviteter, innefattande båda dessa oförmågor. För att uttala en tautologi. Reproduktionens maskineri är med nödvändighet osynligt från de positioner som det genererar. Även här krävs inbrytningar med välriktad kritik. Eller rättare sagt, de båda kritikinriktningarna förutsätter varandra.

Men märkligt nog rustar sig inte heller de som intresserar sig för samhällsteori särskilt väl i detta avseende. Visst utvecklas och studeras olika teorier om maktens mikromekanismer, det finns teman som ”marxism och psykoanalys”, men knappast sådana som är potentiellt ingripande i det beskrivna. Och om vi nu måste ta oss an ideologibegreppet tvingas vi konstatera att även de flesta intellektuella uppfattar ideologi konventionellt, om än mer eller mindre sofistikerat och med olika tyngdpunkter, som ”idéer”, ”åskådningar”, ”ismer” osv eller pejorativt som propaganda, naturalisering, legitimering, sammanfattningsvis ”falskt medvetande”, varvid ingen annan utåtriktad uppgift tycks möjlig än ”upplysning”, att avslöja det falska och i nästa steg påvisa vilka ”intressen” som falskheten tjänar, en uppgift som helt riktigt inte bedöms fruktbar. Man kan knappast anklaga de intellektuella för att försöka ”föra ut sin vetenskap till massorna” eller ens söka precisera en sådan uppgift.

Striden om ideologibegreppet

I en intervju fick Slavoj Žižek en fråga om ”ideologiska tillvägagångssätt” i ett fall som diskuterades. Jag tror inte att intervjuaren uppfattade att Žižeks motfråga ”You know, the whole problem here is what does the term ideology mean?” handlade om betydligt mer än petigheter med ord. Och hur ofta hävdas tanken att okritiska användanden av ordet ideologi är dikterade av det som därmed undgår kritik? Går vi i stället till Terry Eagleton och hans bok Ideology: An introduction, får vi veta:

Nobody has yet come up with a single adequate definition of ideology, and this book will be no exception. […] the term ‘ideology’ has a whole range of useful meanings, not all of which are compatible with each other. To try to compress this wealth of meaning into a single comprehensive definition would thus be unhelpful even if it were possible. […] To indicate this variety of meaning, let me list more or less at random some definitions of ideology currently in circulation.

Eagleton presenterar så en lista med 16 “definitioner” som alla anger betydelsefulla teman för ideologistudier men bakvägen smyger in antagandet att ”ideologi” är ett begrepp som vi först ”definierar”, en oproblematisk procedur där vi inför enskilda framställningar  ”väljer” ”definition” ur en ”rikedom av mening”. Här framträder ytterligare problem. Utgångspunkten i det följande är den ideologiteori (eller ansats till en sådan) som framlades av Louis Althusser och som Žižek snickrat på i en välvillig kritik. Men den opposition mellan Althussers begrepp och andras som skall framställas, och på ett betydligt mindre ödmjukt sätt än Eagleton vill se, kan uppfattas som en sjuttonde ”definition” (Althusser finns i och för sig representerad i Eagletons lista) med anspråk på att vara den ”sanna”. Dessutom finns risken att på fel nivå fastna i polemik med Althussers många kritiker som själva sitter fast i uppräkningar av svagheter och ensidigheter i hans formuleringar. Att rida ut den stormen, eller snarare de trötta suckarna, är att närma sig en fruktbar uppfattning om kritikens möjligheter. Jag vill läsa in helt andra kvaliteter och potentialer i Althussers ansats med relevans för frågan om vad för slags teori som kan tillkämpa sig närvaro i politiken.

Kritik – politisk kritik och ideologikritik – sägs handla om att lyfta fram historiska förutsättningar, kontexter och gränser hos det som annars hålls för naturligt och evigt. Men när ideologikritiken i denna anda söker kontexten kring den ena eller andra ”ideologin”, utan att problematisera själva ideologibegreppet, sätter den krokben för sig själv. Eller rättare sagt, den låter det ofullständigt uppfattade objektet för kritiken sätta krokben. Det är inte fråga om någon enkel försummelse utan om att ofrivilligt återskapa och uppgå i ett strukturellt förhållande inom det ideologiska, ett förhållande mellan ett misskänt ideologins mer och det mindre som vanligen betecknas ”ideologi”. Som en inledande antydan kan sägas att ideologins mer är vad som utspelar sig mellan individ och ”ideologisk apparat”, vad ideologin (ideologierna) gör med människorna när den binder dem och/eller skänker dem mening, identitet och bekräftelse, hur ifrågavarande praktiker är reglerade, medan det mindre men enda omtalade är de krönande idéerna (myter, ismer osv).

Kritiken måste då förenas med en kritik av helt motsatt slag, en vändning mot något som verkligen är universellt och evigt men fördolt och vars konstanta drag är just denna omkastning mellan ideologiska praktiker och deras effekter, mellan ideologins mer och dess mindre. När en ideologi bidrar till att maskera t ex ekonomiska förhållanden gäller dess främsta maskering den egna praktiken. I den mån ”apparaterna” och deras ritualer överhuvudtaget omtalas är det som platser och medel för manifestationer av det idémässiga. Žižek talar om hur ideologin ”utplånar sina spår”. Ideologins mindre i olika uppenbarelser blir för de omedelbart berörda till ideologins allt och för kritiken något att härleda till ett yttre ursprung och eventuellt bota med ”upplysning”. Vändningen är då att undersöka hur bindningen inom apparaten, dess misskända produktion av subjektivitet, tillhör något evigt, och att det är apparaten som är utkristalliserad som beståndsdel av den aktuella samhällsformationen. Kanske skulle ett nytt samspel mellan dessa båda inriktningar av kritiken, dvs ytterligare en differentiering inom det tidigare föreslagna samarbetet mellan kapitalism- och ideologikritik, kunna bli till en interventionspraktik i det kritiserade. Alltså en kritik som griper in i en ideologis berättarsituation i stället för att gå i dess fälla och stanna vid dissektion av berättelserna. För när kritiken angriper myter om det rättvisa bytet arbete-lön, demokratins förträfflighet eller lyckan i konsumtionen men förbigår hur arbetstagare, väljare och konsumenter performativt konstitueras inom ideologiska praktiker och med de bindningsmekanismer som jag återkommer till, är det de förbigångna mekanismerna som på metanivå, i deras eviga generella självmaskering, slukat även kritikerna.

Ordet vändning används bokstavligt. Därför kommer jag inte att kontextualisera det från Althusser extraherade med avseende på hans hela arbete och omständigheterna kring detta eller närmare diskutera nämnd kritik. Jag tar bara fasta på att någon på bestämda punkter vägrat att låta ideologin diktera vad som skall sägas om den och med detta öppnat ett område för undersökning och kritik. Jag refererar teser från essän Ideologi och ideologiska statsapparater (Noter för en undersökning) (IISA) (2), notera undertiteln, för att i anslutning till några exempel visa hur de bryter en påbjuden tystnad. Frågan, som utgör en skiljelinje, är om detta brott uppfattas som sådant och mer generellt om ideologiteorier och kritikformer bryter med eller spelar med i den ideologiska omkastningen. Genom att placera denna konflikt inom teorin – frågan om en viss teori är på väg att få grepp om sitt objekt eller om det är objektet som använder teorin som ett medium – i begreppet ideologi, inrättar Althusser detta, hur ofullkomligt det än är i övrigt, på rätt sida om den skiljelinje som samtidigt skapas. På den andra sidan finns bara en ”rikedom av mening”. Också här sätts elementära punkter i verksamhet, därför att de även i sitt elementära tillstånd förnekas.

Eagleton säger om Althussers åtskillnad mellan kunskap och ideologi att den ”finds few defenders nowadays”. Här instämmer de flesta, även de som liksom Eagleton finner en del saker att värdesätta. Åtskillnaden handlar nu inte om kunskapens (vetenskapens) ”rena seende” ställt mot ideologins ”färgade glasögon” eller om sant mot falskt. Tvärtom är alla upptagenheter, även metaforiska, med ”seende”, dvs direkta men eventuellt distorderade eller kontextberoende förbindelser mellan ögon och verkliga objekt, under benämningen empirism ett av Althussers angreppsmål, karakteriserat som (meta)ideologi. Det är då inte en ”kunskapsteori” som angrips (i så fall fenomenet ”kunskapsteori”) utan hur ideologin talar som om den och kunskapen utgör överlappande ”seenden” och detta i allmänhet får passera. Althusser talar om olika mänskliga praktiker, där kunskapens praktik, skapandet av begrepp som provisoriska grepp (be-grepp) om det objektiva som de avser, alltid fortsätter att tillhöra de ”tankeapparater” där produktionen äger rum. Det är aldrig fråga om något från objekten överfört, abstraktion i bokstavlig mening. Därför är produktionen inom tankeapparaten verkligen kontextbunden, vilket emellertid inte gör den av samma slag som produktionen inom de ideologiska apparaterna. De senare producerar helt andra saker som inte alls har med teori eller kunskap att göra, men där de berättelser som tillhör de ideologiska praktikernas rekvisita – för att  göra subjektets värld meningsfull – kan sätta sig i kunskapers ställe och blockera möjligheterna att utveckla och tillägna sig kunskap. Att avgöra vad som är det ena eller andra är inte alltid lätt men anger föremålet för ideologikritiska undersökningar. Framför allt är själva frågan något som den politiskt aktive alltid bör bära med sig. På motsvarande sätt kan det vara angeläget att skilja mellan politik och ideologi; en politik som en rörelses sätt att uppfatta och reagera på objektiva motsättningar, ställa upp politiska mål osv är något annat än dess bekräftelseformer, konstituerandet av politiska subjekt. Vilket outtalat förnekas av alla som säger ”vi behöver mer ideologisk diskussion i vårt parti” eller talar om ”ideologisk kamp” som en ”idéernas kamp”. Det finns inget sådant som ”ideologisk diskussion” och den politiska diskussion man är ute efter försvagas när det saknas ett strikt språk för de ideologiska hinder som de politiska ansatserna möter, inte minst de egenproducerade. Som när man gräver ned sig i egna kompensatoriska och kontraproduktiva ideologier, där den religiösa marxismen ersätts av andra varianter, t ex anarkisters tendenser att se (!) varje motstånd som förebud om Det stundande upproret, vilket seende mer uttrycker gruppens interna bollande av igenkänningstecken. Det är just de praktiskt förnekade distinktionerna mellan kvalitativt olika praktiker (det finns många andra som etik, estetik och teknik), som är poängen med Althussers ansats, att urskilja det ideologiska, inte genom det ”sanna” eller uttömmande ideologibegreppet men som ett inledande begreppsmässigt åtskiljande av det ideologiska från de andra praktiker som ideologin tillåts infektera. Här är det inte fråga om den ideologi par excellence som Žižek brukar tala om, tron att man en gång för alla stigit ut ur ideologin. Det handlar om en kritik som bryter med metaideologin, ideologin om ideologin, som förnekar distinktionerna, en kritik vars första strid är den om ideologibegreppet. Människan är för övrigt ett ”ideologiskt djur” som inte kan leva utan ideologi, men all ideologi är inte sådan som söker sätta sig i kunskapens ställe.

Ideologin, detta unika fenomen

Jag vill våga mig på att föreslå följande något djärva tes: Ideologin är det enda existerande som i själva sin princip motsätter sig att bli föremål för kunskap. Just ”det enda” tänker jag inte försöka försvara, men tanken är att Althussers skiljelinje kan sägas gå mellan att erkänna – och därmed bryta – eller spela med i följande formel:

(Ideologi →) ”ideologi”

Vi kan börja på den högra sidan, där ”ideologi” innefattar vad som tidigare räknats upp som konventionella uppfattningar om vad ideologi är. Denna metaideologi kan formaliseras som i Nationalencyklopedin, där ideologi får vara ”åskådning”, ”antaganden om verklighetens beskaffenhet” i förening med ”värde­rin­gar och handlings­normer”, eller i standarddefinitionen ”a system of values, beliefs or ideas that is common to a specific group of people”. I Wikipedia sägs om den historiskt dominerande ideologiformen religion, kursiveringen är min: ”Religion är tro som grundar sig på föreställningen om en eller flera gudar, andar, transcendenta själar eller andra övernaturliga fenomen. […] Religion kan även röra sig om motsvarande föreställningar om en högsta andlig verklighet eller yttersta sanning, med eller utan gudar.” Längre fram diskuteras religionernas uppkomst och funktioner, men utan att grunden ändras. Vi har religionsdebatterna som alltid graviterar mot frågan om ”Guds existens” och där de tre lägren troende, ateister och agnostiker tycks täcka upp alla förhållningssätt. ”Ideologi” är i alla dessa ”definitioner” något som kan ha olika ursprung men är beläget i individens huvud och speciellt i hennes ögon, empirismen igen. Med det konsekventa praktiserandet av seendemetaforer –  åskådning, synsätt, åsikt osv  – hålls ideologins mer på avstånd liksom de anförda distinktionerna. Ideologi får flyta ihop med kunskap och politik, gärna som någon sorts mellanform där det ”subjektiva”, ”färgade” eller partiska betonas. Konventionell ideologikritik härleder det idé- och synsättsmässiga till krafter som inplanterat det för sin vinnings skull men stannar också där.

Det är inte sina reella existensvillkor, den reella världen, som ’människorna’ föreställer för sig i ideologin, utan det är i första hand deras förhållande till dessa existensvillkor, som där avbildas för dem. (IISA)

Men när ideologier binder människor vid deras existensvillkor är det inte primärt genom föreställningar (sanna eller falska) om dessa villkor. De talar till dem för att på sina speciella språk säga dem vilka de är och vad deras uppgifter består av. I teorin om interpellationerna (anropen, tilltalen) och de psykoanalytiska antagandena om de resulterande bindningarnas art flyttas uppmärksamheten från det idémässiga tillbaka till fasthållningen i interpellationsakterna, allt som utspelar sig mellan individ och ideologisk apparat – jag avlägsnar här utan diskussion bestämningen statsapparat formelns Ideologi. T ex parlamentarismens IA som interpellerar Väljare (mer eller mindre nöjda med att välja mellan de tillhandahållna ”alternativen”), konsumtionens IA som interpellerar Konsumenter av de senaste prylarna, kyrkans IA som interpellerar Guds barn (här skiljer sig interpellationens språk lite genom att lägga större tyngd i det namn, ”Gud”, i vilket interpellationerna görs än i det till subjektet utdelade namnet). Individen vänder sig mot den interpellerande rösten och svarar ”ja, det är jag”. Det hela kan illustreras av Althussers allegori – det skall inte uppfattas som ett ”exempel” – med personen på gatan som bakifrån anropas av en polis, ”hallå, du där borta”. Personen vänder sig om och har redan i själva rörelsen, erkännandet av att hon förstod att det var just hon som anropades fast hon inte var skyldig till något speciellt, förvandlats till ett subjekt under makten. De idéer och bilder som tillhör interpellationernas språk och summeras till myter, åskådningar och ismer handlar alltså inte primärt om något yttre (sant eller falskt), även om de framställs så, utan om adressaten, det interpellerade subjektet; de låter subjektet igenkännande spegla sig själv, dock inte helt okomplicerat. Vad Žižek diskuterat (3) är hur apparaten verkar genom att inte fullt ut integreras i individens psykiska universum, det kvarstår något dunkelt och Kafka-artat hos den som underhåller frågan ”vem är du och vad vill du av mig?” och tvingar fantasin att utarbeta svar med av ideologin framsträckta element som material. Och innan en mer bestämd position i den symboliska ordningen med dess manifesta påbud intagits, innebär belägenheten inför apparaten, detta uppenbart mäktiga men ännu ointegrerade, en abstrakt och i det omedvetna verkande underkastelse under ”lagen som lag”, individens behov av tillhörighet och riktning. Žižek talar om en ”tro före tron”.

Det är själva deltagandet i sociala praktiker och ritualer inom mer eller mindre mäktiga apparater (även t ex arkitektur är producent av ideolo­giska effekter) som plante­rar dispositioner i det omedvetna. Det är individens belä­genhet inför arbetsgivaren, ekono­min, köptemplen, demokra­tin, media, kyrkan osv och det ofrån­komliga i att på något sätt svara på tilltal som tenderar att göra en enhet av hennes egen fan­tasi och föreskrivna svar, vilket resulterar i myters och talesätts effek­ti­vi­se­ring. Samtidigt som denna interpella­tio­nens bas för­trängs. Här hanteras även modern cynism där ingen egentligen tror på myterna men dessa ändå fortlever i av apparaterna föreskrivna handlingar; individen agerar som om hon höll myterna för sanna. Varu- och penningfetischism hör väl hit. Eller så låter hon ”andra tro i sitt ställe”, hon tror inte själv men finner för gott att samverka med de andra, de som antas tro.

Vi kan också uttrycka det så att det föreligger ett komplext spel mellan ideologins mer eller mindre explicita rationaliseringar, vad den säger när den talar (”ideologin”), och en föregående omedveten och irrationell attraktion, där en ideologi redan med sin fysiska men dunkla närvaro (alla dess ritualer) väcker beredskapen att underkasta sig ”lagen som lag”. Myterna och den manifesta lagen kan vara vad individen tvingas klamra sig fast vid för att få fast mark under fötterna. Subjektiviteten ligger inte i ett seende, inte heller i antagandet av en entydig kallelse utan i tvånget att finna ett förhållningssätt till den store Andres, den interpellerande maktens Hemlighet. Myterna är material för den ideologiska fantasi som subjektet själv aktivt upprätthåller för att kunna existera i världen sådan den tränger sig på genom ideologisk förmedling. Resultatet av fram­gångsrika inter­pel­la­tioner är att hon ”helt på egen hand” utför ”sin under­kas­telses gester och handlingar” (IISA). Det är inte idéer som leder till underkastelse, det är en redan given underkastelse under t ex kapitalistiska villkor som genom ideologiska praktiker associerade med dessa villkor ges en form, sätt att leva den. Althussers begrepp för denna transformerade underkastelse, detta formgivna förhållande till existensvillkoren, är imaginärt förhållande.

Detta är bara några antydningar om i vilka riktningar ideologins mer kan sökas. Man behöver inte vara överens om detaljerna för att inse att det finns ett mer vars speciella egenskap är förmågan att producera effekter som innefattar utplåning i individens medvetande av produktionsprocessen, formelns pil och parentes. Vidare att inter­pel­lationen verkar på flera nivå­er, irra­tionella och rationaliserande, och att det är på en irra­tionell och omed­veten nivå som den först finner fäste, när den inre bered­skapen för under­kastelse möter det rituella, detta innan det ideologiska talet, symbolerna och rationalise­ringar­na fyllt upp med­vetandet och även rationaliserar ritualerna. Inse? Man kan tillåta sig seendemetaforer om de avser skapandet och tillägnelsen av begrepp.

Ett annat användbart begrepp är retroaktiv performativitet. Standardexemplet på performativitet är vigselakten, ”härmed förklarar jag er man och hustru”. Någon är auktoriserad att med ord förändra vem någon annan är. Just äktenskapet är väl också i viss mån en ideologisk apparat. Men i den typiska interpellationsakten tilltalas individen som den som redan besitter vissa attribut (arbets­tagare, kund, konsument, väljare, svensk, kristen osv) utan att ideologin medger att det är den själv som genom sina apparater utdelat dem. Inte vid någon viss tidpunkt utan som ett kontinuerligt flöde av tilltal, en ständig upprepning som grund för igenkänningseffekter. Individen skall erfara ett ”jag var alltid redan där” eller ”det är mig de talar om”, framför allt ”detta är vad jag är”, men allt försiggår cirkulärt inom ideologin. Som inom religionerna är ritualerna för bekännelse av ”tro” desamma som genererar samma tro. De religiösas tal om ”att komma till tro” är intressant härvidlag; det balanserar på en kant i det att det inte handlar om att försanthålla den ena eller andra föreställningen om Gud och änglarna så mycket som om överenskommelsen att leva i ideologiska effekter utan att fråga vad de är effekter av, en överenskommelse som även den måste förbli outtalad.

Så vad Nationalencyklopedin eller Wikipedia säger bygger inte bara på dåliga val av ”definitioner”, texterna är aktiva fall av metaideologi bland oändligt många andra som utför och bekräftar formelns självmaskeringsrörelse från Ideologi till ”ideologi”. De talar inte om ideologin, de är ett skikt inom det ideologiska. De talar till subjekten för att försäkra dem om att de visst är subjekt i kraft av sina föreställningar om vad som existerar och vad som borde existera och att en ideologis tal är ideologin rätt och slätt. Utanför parentesen men på metaideologins insida finns inget annat än subjektet utrustat med ”antaganden om verklighetens beskaffenhet”, ”värde­rin­gar” och ”handlings­normer”. Speciellt det myckna talet om individens ”synsätt” ger henne som en ideologisk effekt känslan av att se och att hon är den hon är genom sin speciella förmåga härvidlag. Vad hon inte ser, eftersom hon saknar sådana begrepp, är ideologins mer, där det omedelbart synliga, t ex en valrörelses ritualer eller en kyrka, är något helt annat än platser och medel för demokratiska respektive trosmässiga manifestationer. Att även den som inte positivt besvarar kyrkoapparatens interpellationer identifierar sig med en benämning som utgår från interpellationsspråkets idémässiga innehåll, den enkla negationen a-teist, är bekräftelse på en fortsatt inneslutning i apparaten och dess omkastning. Men inte heller konventionell kritik ser mer, och dess verkningslöshet sammanhänger med att den bara befattar sig med det utanför parentesen belägna. Här kapitulerar kritikern pragmatiskt under förlägen tystnad, för om allt handlar om individens ”föreställningar” och ”synsätt”, varför skulle hon inte med rätt upplysning kunna ompröva dessa?

De vänsterintellektuella har tusen sätt att avhända sig möjligheterna till mer kvalificerad kritik. Beträffande distinktionen mellan kunskap och ideologi uttalar de gärna saker som:

Idag tror ingen på att teori kan undgå ideologi och att vi en dag skall kunna uppnå slutgiltighet och vetenskaplig säkerhet i samhälleliga frågor. (Chamsy El-Ojeili i Fronesis-numret Det politiska)

Om vetenskapen kan söka (om än inte helt uppnå) renhet från ideologin, är det definitivt inte som ”slutgiltighet och vetenskaplig säkerhet”, vilket om något vore ideologi, men i det att produktionen av begrepp enligt ovan inte skall dikteras av praktiker som (re)producerar helt andra saker. Först genom teori om skillnaden mellan kunskap och ideologi (och mellan politik och ideologi) är det möjligt att praktiskt störa reproduktionens ideologier. Så länge alla ”antaganden om verklighetens beskaffenhet” deltar i en och samma ”idéernas kamp” är sådant omöjligt. Det är inte fråga om att nå absolut visshet om vad som är sant utan om att överhuvudtaget föra skillnaderna och de ideologiska mekanismerna på tal, på det att kritiken skall kunna intervenera i de sistnämnda. Kritiken har då rört sig från ”härledning” och yttre kontextualisering av idéer till undersökningar dels av ideologiska apparaters inre mekanismer och omkastningar som en konstant ideologisk princip, dels av apparaternas, den ideologiska formationens inskrivning i samhällsformationen och dess reproduktion.

De intellektuella kan också som Torbjörn Tännsjö avvisa ”ideologiteorin” som förklaring till hur underordning kan upprätthållas:

En tradition förklarar förtrycket med hänvisning till ideologi. De förtryckande lyckas indoktrinera de förtryckta så till den milda grad att de får dem att tro att allt är som det bör vara.  […] Jag tror inte på den [ideologiteorin]. (4)

Nej, det ideologins mindre som består av inympning av doktriner förklarar inte så mycket. Då är Tännsjös tankar om svårigheterna för de förtryckta att koordinera sina handlingar bättre. Men hållningen att polemisera mot begränsningar som man själv infört, reproducerande metaideologin, kan också vara en del av förklaringen.

Exempel

Hegemoni är ett begrepp som har behandlats olika av olika teoretiker. Men som också kan göras mycket konkret. Om det i enlighet med marxistiska elementa är likgiltigt för kapitalisterna vad som produceras så länge det går att sälja och generera vinst, om vidare kapitalet kräver ständig expansion av produktion och marknader, är det ett märkligt knäfall inför deras villkor när praktiskt taget alla samtal gäller ”jobben” (eller ”sysselsättningen”) och ”tillväxten”, fortfarande utan frågor om vad som behöver produceras, på vilka villkor det kan ske och vad planeten tål. För sin försörjning måste de flesta under rådande omständigheter ”skaffa ett jobb”, ”få in en fot på arbetsmarknaden” eller bli ”anställningsbara”, och ”jobbfrågan” är då central. Samtidigt ”glöms” frågorna varför man skall vara utlämnad åt profitörer för att kunna leva. Varför somliga måste jobba mer medan andra inte får jobba alls. Varför vi måste jobba lika mycket som när produktiviteten var en bråkdel av vad den är idag. ”Glömskan” sammanhänger med att den arbetsmarknad man tvingas beträda också tillåts vara en ideologisk apparat som bestämmer ”arbetstagar”-identiteten. Omfattningen av knäfallet skulle kunna mätas: Hur många gånger under ett dygn talas det någonstans om ”jobben” i berörd mening och hur många gånger omtalas den samhällsordning som dikterar denna mening? Hur många hör sistnämnda tal där det nu förekommer? Även dikteringen kan konkretiseras. Det är inte ”blindhet” som reglerar vad man talar om. Det är just regleringen som måste tas på allvar, dvs den massiva, hegemoniska närvaron av de reglerande apparaterna. Medias bevakning av den nu så ”tuffa” arbetsmarknaden (”när skall det vända?”). Skolornas nya satsningar på entreprenörsutbildning, där det förmedlas att försörjning är avhängig av att man själv eller någon annan funnit en ”affärsidé”. När det väl är etablerat att det är via ”jobbfrågan” som man vinner valen kommer varje parti av självbevarelsedrift att behandla denna fråga på föreskrivet sätt, vilket cirkulärt är etableringen. Inom ”debatterna” förekommer heller aldrig debatt om de gränser som ligger i ”debattens” form. Etikettsregler bestämmer vem som är trovärdig. Om vänsterpartister skulle gå tillbaka till den korrekta termen arbetsköpare skulle de stämplas som ”kommunister” och inte bli valda ens av nuvarande väljarskara. Där ideologin regerar är termers konnotationer starkare än deras sanningsinnehåll. Och eftersom de vill bli valda använder de den ideologiska termen, den term som tillsammans med ”arbetstagare” inom ”arbetslivets” praktiker tjänar interpellationerna av respektive ”parts” subjekt. På otaliga sätt dras nätet ihop. På otaliga sätt produceras praktisk acceptans av de kapitalistiska förhållandena. Varje enskildhet stärker varje annan enskildhet till en helhet motståndskraftig gentemot försök till radikal politik.

Det enkla utsugningsförhållandet fortplantar sig utåt tills hela samhället är engagerat i dess upprätthållande. Detta skulle som sagt kunna vara omedelbart avläsbart t ex i hur det talas om ”jobben”. Samtidigt är det just där som avläsbarheten försvinner, dvs inom ideologins cirkulära performativitet. Allt tal har en interpellerande del med arbetstagaren alternativt den jobbsökande som adressat, liksom Kunder, Konsumenter och Väljare interpelleras inom respektive praktik. Och de interpellerade svarar med att på ett eller annat sätt reproducera talet. Även kritik kan kvarstå inom det kritiserade, som när frågan ”gör konsumtionen oss lyckligare?”, ett återkommande tema i media, handlar om förhållandet mellan individ och vara, eventuellt i relation till ”andra värden” eller till miljöfrågor, inte om den kapitalistiska produktionens eget tvång att vräka ut varor och manipulera konsumenterna. Konsumtionskritiken kvarstår på insidan av det kritiserade och kompletterar konsumtionslivets affektiva bindningar, framställda som norm i kommersialismens apparater (reklamen, stadsrummets utseende, varuhus och gallerior som tempel). Hela tiden ”vet” var och en att det finns saker som man inte talar om, men det faktiska talet och de faktiska beteendena har redan fyllt alla rum till bredden.

Attendo Care önskar alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!
Vi vill också tacka dig som kund för det gångna året
Varmt välkommen till Attendo Care – ditt val av hemtjänst

Bortsett från profiteringen på julhögtiden är detta formellt en vanlig annons som uppmanar hemtjänstbehövande att välja Attendo Care framför andra vårdbolag (vi skall vänja oss vid ordsammansättningen, jfr ”valfrihetsreform”), liksom de bör dricka Coca Cola i stället för andra drycker för att få the real thing. Som i annan reklam finns en ideologisk nivå med interpellation av Konsumenten/Kunden. I uttrycket Ditt val kondenseras denna dubbeltydighet, där den ena syftningen är det faktiska val som annonsen kan meddela att läsaren redan gjort. Men där finns också en annan betydelse som dessutom visar att mer står på spel än vid annan konsumtion. Ditt val är då ett givet attribut och en förmåga som måste utövas. Men givet av vad eller vem? Din kropp är given av naturen, ditt språk av samhälle och kultur, hur uppstod Ditt val? Genom kapitalets expansion som öppnat nya marknader? Genom politik som brutit upp ett föråldrat förmyndarsamhälle och samlat en majoritet röster i riksdagsval? I den ideologiska konsolideringen av den nya ordningen avlägsnas sådana frågor och bestäms retroaktivt att du äger och måste använda Ditt val liksom din kropp, ditt språk osv. Men till skillnad från kroppen och språket är Ditt val något som i det givna sammanhanget inte medger reflexion. Ditt val är en ideologisk kategori som saknar substans utanför själva interpellationsakten. Dess funktion har en bas i de faktiska valbeteendena och kundvalssystemet i stort men består endast i att få individen att lystra och bekänna sig som adressat. I centrum av interpellationen finns en loop som annars är mest påtaglig i religiös praktik. När individen tillskrivs attribut (kundskapet och Ditt val) och på ett eller annat sätt svarar ”ja, det är jag”, kan det fortsatta tilltalet ta fasta på detta, ”du som är (bekänner dig som) X”. Samtidigt som performativiteten förnyas och stärks. Eftersom du är Kund och har Ditt val är det ju tur att Attendo Care finns som en valmöjlighet. Omkastningen är fullbordad. I den följande kommunikationen sitter kategorin i högsätet och befäster genom självreferens – det talas mycket om valfrihetens egenvärde – konstitueringen av det privatiserade vårdsubjektet. Ideologin avlägsnar således genom sina interna mekanismer både de politiska frågorna och den egentliga karaktären hos den egna konstituerande praktiken, det förhållandet att det är någon mer än Attendo Care som talar till ”dig som kund”, på andra grunder och med andra effekter än de föregivna. (Att ideologier tenderar att göra saker naturliga och eviga är inte primärt föreställningar om evighet utan något som ligger i kategoriernas kategoriska karaktär och uppgiften att hålla fast subjektet i interpellationen.) Exemplet visar hur makten både är närvarande och frånvarande i interpellationsakten. Det är den reella makten (kapitalet) som ger kategorierna deras tyngd, men bara inom akten där det är olika maskerade ombud som står för talet. Så befästs att ett samhälle, förmyndaraktigt eller ej, övergivits utan någon hågkomst.

Om reklamen är en ideologisk apparat som ifråga om vård och skola backas upp av ledarsidors påståenden att det var ”medborgarnas önskningar om valfrihet” som drev fram privatiseringarna, kombinerat med hånfulla avfärdanden av de ”bakåtsträvande” och ”programmatiska motståndarna” till ”valfrihetsreformerna”, kan man också notera att gränsen mellan reklam och media ofta upplöses. Exempelvis upplåts DN Debatt regelbundet åt rena pr-produkter från ”näringslivet”, som presentationer av fejkade ”undersökningar” av hur ”opinionen” föredrar privata lösningar på det ena eller andra, ett vanligt drag från pr-avdelningarna, speciellt när företag är i blåsväder. Utöver att interpellera vårdens och skolornas Kunder, som eventuellt i form av ”opinionen” låter ”andra tro i deras ställe”, förvandlar ideologin här pr-kampanjerna till ”debatt” (en sorts penningtvätt), där det redan givna utfallet är att det bara finns (deras) framåt eller bakåt mot Socialdemokratins grå betongsamhälle. När pr-folket känner på sig att deras framstötar uppfattas som kontroversiella brukar de hänvisa till en ”fördjupad debatt”. Även socialdemokrater är nu ivriga att framhålla att man inte kan ”vrida klockan bakåt”, t ex beträffande vinster i välfärden. Framåt- eller bakåtsträvande, bestäm vem du vill vara.

Det finns så många sätt att reglera ”vad man talar om och vad man inte talar om”. I en artikelserie i DN, Konsten att välja, nämndes att ”vi kan handla el från 133 olika elhandelsbolag som erbjuder 2962 olika avtal”. (5) Men inte för att diskutera det absurda i att man för att kunna tända lyset först måste välja mellan  2962 olika avtal eller på vilka grunder denna utveckling framdrivits. Problemet sägs vara stressen som valen kan framkalla och som vi nu måste lära oss att hantera. Jag plockar dessa små exempel just för att de är små men tillsammans visar på ett massivt flöde av tilltal till de i denna samhällsordning inneslutna individerna, inte centralt dirigerat men där varje element knuffar varje annat element i en gemensam riktning, en borgerlig och kapitalistisk hegemoni. Just valfrihetsbegreppet kan ses som en nodpunkt eller mästarsignifikant utifrån Chantal Mouffes och Ernesto Laclaus hegemonibegrepp: hur en serie annars flytande begrepp som demokrati, makt, jämlikhet, frihet och kvalitet låses kring en nod, i detta fall valfriheten (individens ”egenmakt”). Per-Anders Svärd tar upp M&L i sin intressanta artikel Fienden i fantasin – Psykoanalytiska bidrag till ideologikritiken i Fronesis Kritik-nummer. ”Det pågår således en ständig kamp mellan olika samhällskrafter om hur verkligheten ska definieras.” Men hegemonibegreppet kan dessutom göras mer materiellt påtagligt som ett konstaterande av ideologiska apparaters ständiga produktion av likriktade flöden av interpellationer, något som aldrig blir omtalat i sådana termer, eftersom ”kampen” på den nivån redan vunnits (förelåg det någonsin någon kamp?) och resultatet materialiserats och institutionaliserats på antydda sätt. Regleringen av ”vad man talar om” sker genom att man inte i första hand talar om saker och hur de skall definieras utan till marknadsvarelser för att de skall erkänna sig som sådana.

På liknande sätt kan den parlamentariska apparaten undersökas. Frågan om det är där som framtiden kan avgöras besvaras av vänstern i allmänhet nekande. Och det med all rätt. Men när delar av vänstern vänder sig till ”utomparlamentarisk kamp” och samtidigt i alla avseenden vänder ryggen åt det parlamentariska har de avsagt sig möjligheterna till kritik, eftersom det är på apparatens insida som en stor del av framtiden redan är avgjord. Det som sker i en valrörelse är inte ett tomt spektakel, det är en rik teater där alla, politiker, media och väljare spelar sina roller. Det är där som flertalet befinner sig, även de som skulle engageras i den utomparlamentariska kampen. Överallt talas om och framför allt till dessa Väljare, tidningsrubrikerna ropar ut ”så skall partierna locka väljare”, undersökningar kartlägger väljarnas ”rörlighet”, förstagångsväljare intervjuas och kan säga saker som ”det är svårt att välja, för alla partier har ju något som är bra” (politikens varufiering). Detta tas som bevis på politikens ”ytlighet” – tillsammans med partiernas ”likhet” och ”brist på visioner” – men visar också hur apparaten genom sin omslutande materialitet och allt annat än ytliga sammansättning förmår utgöra en förskjutning bort från det politiska och faktiskt bidra till reproduktionen av produktionsförhållandena. Där finns en pendling mellan ”ytlighetens” meningslöshet som skapar likgiltighet och en fantasi om att en stolt Demokrati ändå innebor i skeendena och bristfälligt representeras av ytfenomenen.

Ett litet exempel igen som inte är så litet. Ta en partiledardebatt och bilden i teverutan av partiledarna på rad. Detta är en kondenserad bild av fullständighet, detta är politiken, och vad som presenteras är de frågor som den gäller. Bilden bestämmer betraktarpositionen och talar till Väljaren som skall spela sin roll i teatern. Denne vet att det inte är där makten finns och att de stora frågorna om produktionssätt, makt och planetens öde är frånvarande i det debatterade. Ändå är denna apparat med sin massiva omslutning och ständiga flöde av interpellationer sådan att de stora frågorna förskjuts bortom horisonten. Politiken reduceras till de frågor som fått statusen av valfrågor och den politiska subjektiviteten till denna väljarstatus, uppgiften att följa debatterna och slutligen lägga sin röst (Ditt val, ”var och en är utrustad med en röst”) på ett av partierna, helst ett inom ”demokratins mittfåra”. I denna ”mittfåra” sitter även politikerna fast, inte minst genom att de nämnda reglerna för trovärdighet bestämmer vad de kan säga för att bli valda, vilket effektivt reproducerar apparaten.

Om ingen talar om dessa saker i termer av ideologi, var finns då ideologin? Jo, vi har t ex moderat ideologi (”Människan är utgångspunkten för nya Moderaternas politik”) (6) eller vänsterpartistisk ideologi (”vår socialistiska ideologi ligger till grund för vår politik”) (7). Att termen ideologi används för partier­nas prog­ram, där deras ”människo- och samhällssyn” formuleras, tillhör förstås apparatens metaideologi som uppfordrar Väljaren ”att välja partiet med den ideologi som bäst överensstämmer med hen­nes egen”, en till­slut­ning utformad så att den förekommer kritiken genom att stjäla och förskjuta dess språk. Den ideologiska förskjutningen från Politik som artikulerar samhällets grundkonflikter till spelet på den parlamentariska apparatens insida full­bordas i och med att ideo­lo­gi­begreppet självt förskjuts till insidan.

Teori igen: det imaginära förhållandet

I de olika exemplen handlar det inte bara om ett enkelt bortvändande av blicken från det väsentliga, en distraktion förorsakad av skådespelen, utan om de faktiska former i vilka underkastelsen levs. Ytterligare ett användbart begrepp för dessa strukturella slutenheter är imaginärt förhållande:

 Ideologin avbildar det imaginära förhållandet mellan individerna och deras reella existensbetingelser. (IISA)

Imaginär” skall här, tvärtemot vad man finner i många referat, inte läsas ”inbillad” eller ”illusorisk”. Det är fråga om de i ideologiska apparater högst verkliga men förskjutna formerna för t ex en underkastelse, sätten att leva den utan att tänka den, där såväl samhällets behov av socialt ”kitt” som individens behov av identitet och riktning tillgodoses. Det är återigen inte ”de reella existensbetingelserna”, ”världen” eller ”samhället”, som (sant eller falskt) avbildas i ideologin, utan individens förhållande till dessa betingelser, dvs den form detta förhållande givits, som när underkastelsen under kapitalet tagit formen av en konsumistisk livsstil, en religiös underkastelse eller upptagenhet med det parlamentariska spelet. Det imaginära förhållandet äger självt materiell existens i apparaterna och deras praktiker, varvid dess förskjutna karaktär är osynligt från insidan. Däremot utgör begreppet i sig ett brott, det tillhör en kritik som börjar benämna det som är format för att inte benämnas, en kritik som måste uppstå utanför och i sig utgör ett utanför, men som ingripanden i det kritiserade.

Här bör tilläggas att begreppen interpellation och imaginärt förhållande inte avser något absolut. Kritiken av Althusser som menar att han frånkänner individen allt agentskap, att hon motståndslöst skulle sprattla i strukturernas trådar, är missriktad. Ideologikritik med utgångspunkt hos Althusser mäter inte bindningars styrka utan trotsar dem genom att intressera sig för deras art och att de sammantagna kan vara tillräckliga för att upprätthålla praktisk acceptans av rådande förhållanden.

Några preliminära slutsatser

Frågan är inte hur ”upplysta” eller ”oupplysta” människor är. Även om det finns tillfällen när upplysning är av nöden. Exempelvis när gymnasieelever tillfrågade om varför de tror att friskolor sätter så höga betyg svarar att det nog är för att lärarna där är bättre. I allt det sagda finns förstås också en upplysningsaspekt, men av ett annat slag än i tankefigurerna med ljus som kastas ut från en upphöjd position eller med A som med anledning av alla falskheter talar om för B ”hur saker och ting ligger till”. Frågan är vad människor faktiskt kommunicerar inbördes i sina dagliga värv. Här finns ett olöst och inte ens erkänt problem med hur de båda bristerna kan tacklas. Men försöker man ändå formulera det, som jag trevande gör här, möjliggörs en produktiv förflyttning vad gäller frågorna om politisk mobilisering. Det uteblivna talet om kapitalismen tillhör den kapitalistiskt bestämda samhällsformationen i en mening som kan göras påtaglig och ge fingervisningar om en ny sorts teoretisk och praktisk kritik. Beträffande denna påtaglighet kan Althussers teori om ideologiska apparater tyckas väl kantig och ett av argumenten mot den är som sagt att ideologin framställs som alltför effektiv. Men kantigheten är en reaktion även på sätten att uppfatta ideologin som en atmosfär vi andas eller något vi badar i och som svårligen låter sig urskiljas ifråga om elementära beståndsdelar. Om ideologin finns ”överallt” är det för att flöden av interpellationer, riktade tilltal, tränger in överallt, men utsända från apparater av agenter som kan identifieras och ställas till svars. Apparatbegreppet är begreppet för ideologins ”materiella existens” och de ”protokoll” som agenterna följer, allt utkristalliserat som apparaternas självreproduktion tillsammans med deras bidrag till yttre reproduktion. Det tillhandahåller inte enkelt tillämpbara kriterier för vad som är en ideologisk apparat eller var en enskild apparat börjar och slutar men ger kritiken en inriktning. Som ytterligare ett förtydligande kan infogas att apparaterna inte skall uppfattas som maktens ”verktyg”. De byggs och underhålls inifrån som bevis på hegemonins decentraliserade karaktär, vilket ligger i hegemonibegreppet. Inte desto mindre kan kritiken utpeka hur makten via dessa ombud talar direkt till subjekten, varvid effekterna framgår ur spelet mellan innehåll och belägenheten inför de interpellerande rösterna.

Genom reverseringen av den ideologiska omkastningen görs det ideologiska gripbart i den meningen att apparatbegreppet är tankens grepp om betydande men självmaskerande beståndsdelar av allt socialt liv. Här finns möjligheten att byta marxistisk teori + teleologi (utvecklingsidealistisk ideologi) mot marxistisk teori + ideologikritik + interpellationer av Kritiker. ”Marxistisk teori” består i detta sammanhang bara av ett marxistiskt ABC om exploateringen, varans och penningens primat och liknande, ett hävdande av den ekonomiska struktur som aldrig erkänner sin karaktär. Teoretiserandet av helheten är mest en strävan att uppfatta helhet, att det existerar strukturer och att träden bildar en skog, inte att framställa en exakt bild av någon helhet. Ideologikritiken å sin sida benämner och bryter med tystnadens förskjutna former, dvs apparaterna och de imaginära förhållandena samt att detta på det hela taget fungerar så väl. Inte heller här handlar det om någon exakt kartläggning utan om paradoxen att en ekonomisk struktur i förening med en struktur av ideologiska apparater kan interpellera subjekt, homo economicus, i en värld utan struktur, marknadens platta och homogena rum.

Ideologikritiken bryter framför allt med nästa lager av tystnad, det som omger ideologiernas buller men samtidigt tillhör deras inre struktur, det egentligt ”falska”. Genom att benämna det symboliska våldet utgör kritiken interventioner i de ideologiska flödena, detta eftersom ideologin här förutsätter att den inte benämns (vetenskapligt), den är den exklusiva benämnaren (performativt). Kritiken skulle handgripligen kunna ställa sig i vägen och säga ”Hallå, låt er inte interpelleras av dem, känn det symboliska våld genom vilket makten (efter att den tagit er arbetskraft och era pengar) tränger in i era sinnen, se där en dubbel anledning att motsätta sig den. Gå från att vara en homo economicus till homo politicus.” Sist nämndes en interpellation från kritikern till nya Kritiker. Man skulle kunna tänka sig en sorts politisk psykoanalys som låter individen identifiera den makt som hon naturligtvis känner till men håller för något ofrånkomligt med den makt som ständigt arbetar på att ta plats inom henne, vilket motar ut makten men samtidigt behåller greppet om den som en identifierad motståndare. Liksom med marxistiskt ABC gäller det för teorin och kritiken att binda ihop saker som alla kan se till den helhet som inte är synlig förrän den begreppsliggörs. Men teorin skall också omvänt låta människor i den kontexten benämna enskilda ideologiska apparater som sådana, en valrörelses IA, konsumtionens IA osv och på samma sätt med interpellationerna och deras agenter, detta som en riktad och störande uppmärksamhet. Om det hela låter som en sofistikerad variant av upplysningsnaivitet är det ändå som sökande efter ideologins sårbarhet, punkter där benämnande av det som inte medgivit benämning, i förening med politisk praktik, blir till ett ”rubbande av koordinaterna” för att använda ytterligare ett Žižek-uttryck. Och tesen om ideologins materiella existens leder till frågor om hur även kritiken kan bli materiell som antydd handgriplighet.

Om benämning. Ideologin benämner subjekt för att hålla fast dem inom tilltalsakterna och deras sålunda inrättade symboliska positioner. Subjekten blir performativt vad de benämns som, dessutom med berörd retroaktiv effekt. Med dessa självbilder kan hon av egen kraft verka inom de sammanhang vars reproduktion de ideologiska apparaterna tillhör. Benämnandet är instrumentellt med avseende på den sistnämnda och, väl etablerad, förutbestämda effekten. Vetenskap och andra kunskapspraktiker benämner objekt för att göra dem till kunskapsobjekt och objekt för handling. För att bidra emancipatoriskt måste vetenskapen (teorin) även benämna ideologin och dess verkningssätt, vilket är vad ideologin alltid söker förekomma.

Ingen av teorierna förutsäger framtiden eller ”vägleder kampen”, men båda tillhör striden om vad som kan benämnas – produktions- och reproduktionssätten – för att därigenom bli föremål för politiska strider syftande till överskridande av kapitalismen. De söker upp de områden där verkligheten är konstruerad för att inte omtalas och bryter därigenom detta förhållande. Den upphöjning som vi kan tala om är den som Althusser åsyftade i yttrandet ”att höja sig till reproduktionens perspektiv”, det som ”är ytterst svårt, för att inte säga nära nog omöjligt” (IISA). När människor börjar benämna de förhållanden som de lever under, som totalitet och i enskildheterna, är förkastandet av dessa förhållanden, en antikapitalism, implicit i detta och ett tvång att kollektivt börja göra upp planer för framtiden. Eftersom framtiden inte framgår ur kritiken av det rådande. Detta tar oss ur problematiken med ”teoretisk vägledning” kontra ”massornas spontanitet”. Förvisso måste något tillföras ”utifrån” men bara som brott med de strukturellt bestämda tystnaderna, språkelement som kan göra reda för sin försening. Det är inte fråga om att allmänt inhämta de intellektuellas vägledning men att undersöka vilka produkter av teoretisk praktik som kan göra skillnad ute i den verklighet som de avser, speciellt inom politisk praktik. Sedan är frågan hur något sådant kan gå till och då hamnar politiska aktivister (av alla slag) i blickpunkten. Det är väl rimligen de som i försöken till politisk mobilisering introducerar ett mer kvalificerat politiskt språk, grundat på studier och reflexion inom respektive organisation kring de hinder som de politiska ansatserna möter men utåtriktat till sin karaktär. Här innefattas avväpning av de konnotationer som de enskilda termerna eventuellt behäftats med (jfr ”arbetsköpare”), dvs begrepp även för hegemonins språkförstöring. Teorin är då inte en magister med en pekpinne, den är något som framspringer ur förhållanden som inte längre kan upprätthålla sin slutenhet.

Den berörda ansatsen till ideologiteori och kritik är i denna mening en teori som skrivs av sitt objekt, inte som ett empiristiskt nedtecknande av vad ett öga omedelbart ser eller avtäckande av essenser men som en negation av ideologins förmåga att motstå att bli ett kunskapsobjekt. Omkastningens princip är att inte bli omtalad, och när det sägs är den punktvis upphävd. Äntligen talas där tystnad outtalat varit anbefalld och om denna tystnad. Objektets institutionaliserade förmåga att förekomma reflexion utmanas av imperativet att bryta detta förhållande genom skapandet av adekvata begrepp som också skriver in sig i det begreppsliggjorda. Det handlar om att förekomma och blockera ideologins förekommande och blockering, handgripligheten igen. ”Teori och praktik” upplöses inte i en enhet, teorin är alltid teori, men man kan ändå tänka sig en enhet av annat slag än när teorin ”vägleder” praktiken. Vi kanske kan tala om bidrag till mothegemoni genom strävan att etablera kritikens permanenta närvaro i samtalen, en institutionalisering även av denna.

Fortfarande är frågan hur något sådant kan realiseras. Att Jonas Sjöstedt i en partiledardebatt skulle börja tala om de gränser som är immanenta i debattformen, ett tal bortom dessa gränser, ter sig alltför verklighetsfrämmande, vilket i sig är en ideologisk effekt. Jag menar inte heller att det är just där som något stort skulle kunna ske, men att den regleringens fullständighet illustrerar problemet, eller annorlunda uttryckt skandalen, med att människor kan tala mer eller mindre insiktsfullt om allt möjligt utom existensbetingelserna och reproduktionens apparater. De vet vad gravitation är men kan inte benämna interpellationerna och deras effekter, trots att de är lika utsatta för båda fenomenen. Därav slutsatsen att vänsterintellektuella och politiskt aktiva själva måste vidga sina teoretiska vyer och börja tala om problemet som sådant. I stället för att reproducera problemet genom att på tusen sätt undvika det skulle de kunna uppfatta nämnt imperativ och omdirigera ansträngningar i den riktningen. Vi kan också tala om en omedelbart tillgänglig verktygslåda med kritiska och självkritiska frågor som vänstern bör förse sig med: om nu kunskap, politik och ideologi är i positiv mening olika kvaliteter, där ideologin emellertid ogynnsamt kan interferera med de andra, hur står det till med allt detta här och nu? Vilken ideologi – med begreppets nya och skärpta innebörd – verkar här, vilken makt talar genom vilka ombud, vilka praktiker främjas eller motverkas av befintlig ideologisk praktik? Och vad i egna göranden och låtanden är ideologisk ritual för den egna gruppens sammanhållning och vad är produktiv politisk praktik?  Kanske är det sådana frågor radikal politik måste ha med i beräkningen om den skall gälla för radikal. Ingenting av detta kan tänkas inom konventionella föreställningar om ”ideologisk kamp” som ”idéernas kamp” och inte heller när man inte alls talar om ideologi men praktiserar empirismens ”som om”-seende av sakernas tillstånd.

Det är inte en tidsmässig uppdelning som jag är ute efter, att först sprida språkkompetens för att sedan gå till politisk handling. Tvärtom försöker jag driva en annan althussersk tanke, den om de lyckosamma mötena (aleatorisk materialism), hur olika sammanstötande element i sin speciella sammansättning kan visa sig utgöra något nytt. Ett sådant möte och samgående skulle kunna ske mellan politisk rörelse med kort- och långsiktiga mål och de olika kritikformer som diskuterats: kapitalismkritik, kritik av ideologiernas generella verkningssätt och hegemonikritik, dvs handgriplig kritik av kapitalismens ideologiska konsolidering. Härtill kommer den minst lika betydelsefulla självkritiken, som bl a handlar om att vara vaksam på var man måste vara öppen och var man bestämt skall våga hävda intagna ståndpunkter. Att genom undersökningar av den egna ideologin, speciellt att teori, politik och ideologi inte flyter ihop under ideologisk överhöghet, undvika all sekteristisk visshet om vad som är den rätta vägen och vart den leder. Ideologin bör stå bredvid och kommentera de teoretiska/politiska/ideologiska förflyttningarna och tillhörigheten i rörelsen, inte föreskriva vare sig teorin eller politiken deras innehåll. Så beskaffad blir även ideologin en beståndsdel av det lyckosamma mötet.

Noter

1. ”Arbetskamrater som förr löste problem tillsammans sitter nu på var sin sida i gräl om paragrafer i affärskontrakt.” Ur presentation av Mikael Nybergs Det stora tågrånet. http://www.mikaelnyberg.nu/bocker/tagranet_01.html

2. På svenska i samlingen Filosofi från proletär klasståndpunkt, Cavefors 1976.
http://www.marxists.org/svenska/althusser/1970/04.htm

3. Framför allt i Žižek, Ideologins sublima objekt, Glänta Produktion 2001.

4. Tännsjö, Allt är skört i Egypten men underbart att skåda, Dagens Nyheter 12.2 2011.

5. DN Insidan 30.3 2011.

6. Nya moderaternas idéprogram 2011. Termen ideologi används inte i just den pr-mässiga texten. (Uttryck som ”vi älskar människor” – från en annan kampanj – avfärdas ofta som ”floskler” men visar återigen att det inte bara handlar om ”ytlighet”. Att kommersialismens interna reklamapparat tränger ut genom dess yta för att med samma instrumentalism formulera politiskt tal – ”vi säger inte att vi älskar pengar, vi säger att vi älskar människor” – är signifikant för kapital- och penningförhållandenas omedelbara närvaro. Mer än att det talas av penningintresse är det pengarna själva som i sin förmeringsrörelse talar.) Moderater talar ofta om ideologi pejorativt i sammanhang som att ”konsekvent säga nej till vårdval och låta ideologi styra framför patientens bästa”. Men vi kan också läsa på hemsidan: ”I dag är Moderata Samlingspartiets ideologi en förening av konservativ samhällssyn och liberala idéer. Det som präglar vår ideologiska syn är behovet av kontinuitet, visionen om det öppna samhället och den enskilda människans valfrihet.” På två meningar hinner man hävda tre gånger att ideologi är något som sitter i ögonen.

7. SR-intervju med Ida Legnemark 3.5 2012, ”Vänsterpartiet lär ut sin ideologi”. I de båda exemplen finns ideologi som interpellerar Människor (utan klasstillhörighet) respektive Socialister men tillsammans med metaideologi som gör ”ideologi” till något som kan a) ”väljas” eller ”läras ut” och b) utgöra grund för politik.

Publicerat i Kritik | 2 kommentarer