Möte på bänken

Min favoritbloggare Fredrik Edin (Skumrask) har skrivit en uppsats Den härskande klassens bänk om ideologins materialitet och refererar bland många andra till min favoritfilosof Althusser. I centrum står (i uppsatsen såväl som i verkligheten) s k luffarsäkra bänkar som skall hålla otillräckliga konsumenter borta till gagn för de goda och som manifesterar – men samtidigt döljer – denna åtskillnad med sin blotta existens. Jag kan därför inte avhålla mig från följande kommentarer. Inte bara för filosofval utan för det betydelsefulla i Edins projekt som till delar sammanfaller med kritik som jag försöker bedriva.

Kommentarerna gäller två aspekter som också visar sig sammanfalla. Först frågan om ideologibegreppet. Man kan säga att Edins framställning använder precis så mycket teori som behövs för hans syften och att de preciseringar som jag vill ta upp faller utanför dessa. Dessutom skulle sådana fördjupningar antagligen skrämma iväg de flesta, på samma sätt som min blogg får i det närmaste noll respons. Men eftersom Edin drar fram olika teoretiska element och samtidigt stannar vid en outtalad gräns ifråga om deras möjliga betydelser, vill jag ändå framhärda med söka gå över gränsen till ”ett nytt teoretiskt område”. Det visar sig också att vad som där återfinns helt ansluter till Edins tema.

Det andra är att när Edin avslutningsvis talar om former av motstånd skulle han kunna vara tydligare med vad han själv just bidragit med: att benämna det som är format för att inte benämnas. Att existensen av ett kvalificerat politiskt språk i sig är ett motstånd. Inte bara för att ”avslöja” saker utan för möjligheten att i olika situationer permanent kommunicera kring deras annars ouppmärksammade skeenden och produktion av ideologiska effekter. Att precisera vilka som är motståndarna. Och vara medveten om det steg som man därvid tagit. För omvänt är en orsak till att vi inte talar om vissa saker och att de överhuvudtaget är möjliga helt enkelt att det saknas språk för dem. Det är därför som de framstår som ”naturliga”. Ibland saknas orden, ibland finns det ord men de uttalas bara i intellektuellas slutna rum.

Under rubriken Vad är ideologi? skriver Edin:

När Terry Eagleton försöker förklara begreppet i boken Ideology – An Introduction inleder han med att konstatera att ingen hittills har levererat en adekvat definition av ideologi och att hans egen bok tyvärr inte kommer att vara något undantag. Han fortsätter med att lista 16 olika betydelser av ideologi. […]

Ideologi är alltså ett spretigt, mångtydigt och svårdefinierat begrepp. I dagligt tal kan det syfta på någons politiska uppfattning. Men inom filosofi och samhällsvetenskap har ideologi snarare med makt att göra. […]

Något förenklat innebär detta att de som har den ekonomiska makten i ett samhälle också har den kulturella makten. De påverkar media, kultur, diskussioner, språk och formuleringar på samma sätt som de påverkar ekonomin. Dessa utformas på ett sätt som gynnar den härskande klassens intressen. Marx och Engels beskrivning är för övrigt inte helt olik den definition som den kritiska diskursanalysens centralgestalt Norman Fairclough formulerade mer än tvåhundra år senare. Fairclough beskriver ideologi som ”betydelse i maktens tjänst”.

En annan definition av ideologi som är tongivande hos exempelvis Eagleton, Williams och Fairclough är den franske filosofen Louis Althussers. Enligt honom är ideologi något som ”avbildar det imaginära förhållandet mellan individerna och deras reella existensbetingelser”. Något förenklat betyder det att ideologi inte är en falsk bild av verkligheten utan snarare förvanskar människors relation till sina livsvillkor. Den döljer inte världen utan snarare vem som har makt över världen. Den döljer människors position i samhället snarare än själva samhället. Tillsammans bidrar det här till att vi inte bara inordnas i ett socialt sammanhang. Vi upplever också detta sammanhang som naturligt och självklart.

[…] Men Louis Althusser gör ett viktigt tillägg och menar att ideologi alltid existerar genom en apparat och dess praktiker och att denna existens är materiell. Med detta menas bland annat att ideologi verkar genom en massa olika institutioner, konstruktioner och anordningar samt att dessa har en direkt påverkan på människors beteenden.

Allt detta är naturligtvis på sitt sätt riktigt men utelämnar en punkt angående Althussers teori, vilket är ursäktligt eftersom den där inte framhålls särskilt tydligt. Den gäller hur teorin skiljer sig från andra teorier och ”definitioner”. Jag skriver ”definitioner” för det ligger något lurt redan i detta att det skulle vara fråga om att bestämma vad av mer eller mindre välkända fenomen som skall täckas av ett visst begrepp. Och att problemet bara skulle vara att det i fallet ”ideologi” finns en mångfald sätt att ”definiera”, avspeglande fenomenets ”spretiga” karaktär. Vilket enligt Eagleton egentligen inte är något problem utan ”en rikedom av mening”. Men det verkliga problemet är att ideologifenomenet inte är välkänt och att de vedertagna orden är just de ord som skall passeras.

Att här mer distinkt ställa Althussers teori i opposition till de andra teorierna handlar nu inte om att utnämna den ”sanna” teorin. Den är för övrigt mest en ansats till en teori eller ”Noter för en undersökning” som undertiteln till essän Ideologi och ideologiska statsapparater lyder. Eagletons definitioner å sin sida anknyter alla till viktiga teman inom ideologistudier. Frågan är vad Althusser gör, hur han drar upp en viss skiljelinje som jag återkommer till, bortom vilken Eagletons ”rikedom av mening” och definitionslistorna hamnar, vilka kvaliteter de än uppvisar i övrigt. Skiljelinjen gäller huruvida teorierna låter sitt objekt, ideologin, diktera vad som skall sägas om det.

Olika ”definitioner” uppehåller sig vanligen vid ”idéer” och eventuellt ”falskt medvetande” som i standarddefinitionen ”a system of values, beliefs or ideas that is common to a specific group of people”. Redan beteckningen ideologi antyder att det skulle handla om idéer, något som främst residerar i människors huvuden. Vi har de politiska ”ismerna”. I Nationalencyklopedin konstateras liksom hos Eagleton att begreppet ideologi är ”mångty­digt”, men att det ofta används i betydelsen ”åskådning”, vilket uttyds som ”antaganden om verklighetens beskaffenhet” i förening med ”värde­rin­gar och handlings­normer”. ”Åskådning”, ”synsätt” osv – ideologin skulle närmare bestämt vara belägen i individens ögon, eventuellt bakom ”färgade glasögon”. Här återges en seendemetaforik som praktiseras så konsekvent att individen ges känslan av att se saker genom ideologier. Vad vi måste fråga oss är om NE och andra här adekvat talar om ideologin eller om de själva är ideologiska i det att producerar ideologiska effekter, varav nämnd känsla är en.

Edin gör med åberopande av Althusser några ”tillägg” till de konventionella ideologibegreppen. Ett gäller ideologins innehåll: ”… att ideologi inte är en falsk bild av verkligheten utan snarare förvanskar människors relation till sina livsvillkor. Den döljer inte världen utan snarare vem som har makt över världen.” Edin använder sig av Althussers interpellationsbegrepp. En ideologi talar egentligen inte om saker utan till subjekt för att de skall vända sig mot den interpellerande rösten (jfr Althussers polis) och svara ”ja, det är jag”. Eller rättare sagt, det är när individen vänder sig om och redan där erkänner att hon förstod att det var hon som tilltalades, vidare bekänner sig i de symboliska positioner som interpellationsspråket konstituerar, som hon ”blir” subjekt. Ideologin avspeglar inte världen, den låter subjektet spegla sig själv för att få veta vem hon är och vad som är hennes uppgifter i världen. Den ”förvanskar människors relation till sina livsvillkor” genom att förskjuta den, t ex till konsumtion. Underkastelse tar form av positiva identiteter. Snarare än att ”dölja människors position i samhället” gestaltas positionen positivt men förskjutet. Slutligen detta att en ideologi äger materiell existens i apparater och praktiker; interpellationerna är på olika sätt institutionaliserade, följer apparaters protokoll och använder deras rekvisita (av såväl materiell som immateriell art, i det senare fallet dock alltid materiellt förankrad). Exempel på ideologiska apparater är familjen, skolan, kyrkan, löneformen, parlamentarismen, media och reklamen (eller av­delningar inom dessa institutioner).

Är nu detta bara ”tillägg” och en annan ”definition”. Jag har min Vad är ideologi?, där jag hävdar vad som redan antytts, att ideologins främsta maskering gäller dess egen praktik. Förvisso maskeras makten men detta sker i mycket genom hur ideologin maskerar sig själv. Berättelser, myter, det förment skådade och som naturligt betraktade tillhör onekligen det ideologiska men som nämnd rekvisita, innefattande de namn i vilka ideologin interpellerar (Friheten, Marknaden, Folket, Gud). Ideologin kan interpellera genom berättelser om världen på det att individens tillvaro skall te sig meningsfull. Men när ideologin är ”klar” är dess mer – apparaterna, praktikerna, fasthållningen i interpellationsakterna, allt som utspelar sig mellan individ och apparat och med de psykoanalytiska skeenden som framför allt Zizek teoretiserat (inte minst nämnt ”blir subjekt”) –  försvunnet, allt som kvarstår är det idé- och synsättsmässiga som det autonoma subjektets egendom och signum. Zizek talar om hur ideologin utplånar sina spår. Vi har att göra med en distinkt men självutplånande omkastning mellan ideologisk praktik och ideologisk effekt. I den mån apparaterna alls omtalas är det som platser för manifestationer av det idémässiga. Och den konventionella ideologikritiken når ingenting av detta när den går direkt från idé till de ”intressen” som betjänas. Hur det är apparaterna som är utkristalliserade inom samhällskroppen tillhöriga dess reproduktion, samtidigt som de är ”relativt autonoma” (med en annan sorts autonomi) genom sin lokala materialitet. Den hegemoni som Edin talar om är decentraliserad och handlar om hur olika miljöer och institutioner med egna omedelbara verkningssätt binder subjekten men uppgående i den gemensamma reproduktionen av produktionsförhållandena. Och med en självförnekelse som får stöd i de konventionella ”definitionerna”.

Det är där som det egentligt ideologiska kan ses: i produktionen av effekter (tänke- och talesätt, identiteter osv) som innefattar utplåning av produktionsprocessen, detta som ett strukturellt förhållande inom det ideologiska. Omkastningen yttrar sig bl a i sådan idealism där politiken är striden mellan ”ismer” (liberalism vs socialism, att ett samhälle skulle vara grundat i den ena eller andra ismen) och religionen utgår från ”Gud”. Althusser använder i sin essä religionen (i form av kristendom) som sitt främsta exempel. Man kan hänga på att när religionen talar om ”att komma till tro” handlar det inte så mycket om att försanthålla olika föreställningar om det hinsides som om den (naturligtvis outtalade) överenskommelsen att leva i ideologiska effekter utan att fråga efter vad de är effekter av. Vilket kan överföras till många andra områden. Vad som utplånas eller skjuts undan hos subjektet är både de samhälls- och maktförhållanden som ideologin onekligen tjänar och ideologins egen materialitet, de omedelbart verksamma och decentraliserade formerna för denna tjänst. En annan kritik söker då reversera omkastningen och kontextualisera apparaterna snarare än idéerna.

Edin är inne på denna omkastning när han refererar hur Althusser i sin tur refererar till Pascal: ”Fall på knä, rör läpparna i bön och ni skall tro”. Edin skriver om hur miljöers fysiska utformning genererar föreställningar och hur påbjudna beteenden gör avtryck i hur människor tänker och vad de uppfattar som ”naturligt”, vilket i sin tur stärker beteendena. Det materiella och beteendena kommer först, fast vi tror att det är våra egna föreställningar och åsikter som bestämmer hur vi handlar. (Den tröttsamma diskussionen om huruvida Althusser förnekar subjektet all initiativkraft finns det inte utrymme för här. Kort uttryckt, det gör han inte. Edin berör detta bra.)

Men omkastningen rymmer mer än så. Den kompletteras av hur ideologin på metanivå talar till subjekten för att försäkra dem om att de är subjekt i kraft av sina ”åskådningar”, ”synsätt” och ”antaganden om verklighetens beskaffenhet”. Det är exakt vad NE gör liksom flertalet konventionella ”definitioner”. I detta tillhör NE själv ett skikt inom det ideologiska. Och ute i samhällslivet talas det som sagt om ismer, åskådningar, religioner osv som om de ägde ideell autonomi, samtidigt som detta som om även det är nog så institutionaliserat. I kulturdebatter och politiska debatter står x-ister och y-ister mot varandra, och debattformen blir i sig en ideologisk apparat som tillhandahåller dessa identiteter och utgör evighetsfäktningar mellan vad som framstår som hämtat från en friflytande idévärld. Tron att vi lever under kapitalismen för att de liberala idéerna segrat över socialistiska dito äger även den materiell existens i de debatter som interpellerar liberaler och socialister, debatter där dessa stångas med vad som egentligen bara är respektive sidas interna uppsättningar igenkänningstecken. Och socialisterna å sin sida väntar på att ”vinden skall vända”. Bara de ”når ut” med sin ”socialistiska ideologi”. Allmänt är tron att våra åsikter bestämmer våra handlingar i sig materiell i de sociala former i vilka åsikterna kommuniceras. Det gäller att stanna upp här för att notera detta dubbla hos ideologin i dess opererande: hur t ex en fysisk miljö genererar uppfattningar och hur dessa är förenade med aktivt förnekande av denna deras karaktär. Ideologi förutsätter i allmänhet stöd av metaideologi, och båda nivåerna är materiella.

Om ”fasthållning i interpellationsakterna”. En annan bänk är kyrkbänken där tidigare var och en kunde ha sin anvisade plats och där det alltså i stället var påbjudet att befinna sig. Bekvämare är tevesoffan inför en partiledardebatt där tittaren tilltalas som den Väljare som reducerar politiken till valet mellan de erbjudna och beskådade ”alternativen”, vem som fortsättningsvis skall säkra villkoren för kapitalismen. Och vi kan inte ta ett steg utan att interpelleras som Konsumenter eller Kunder. Väl synliggjort genom teori och kritik är allt detta lika påtagligt som en lutande bänk. Vi har bänkar som stjälper av och bänkar som håller fast. Och då kommer vi till paradoxen att det för detta som uppfyller de flesta rum – alla interpellationer som genomkorsar rymden på väg mot subjekten för att utnämna arbetstagare, kunder, konsumenter och väljare, samt de onyttiga – inom rummen ifråga helt saknas språk. Detta är egentligen en skandal; människor vet vad gravitation är men kan inte benämna de ideologiska apparaterna och interpellationerna, trots att de är lika utsatta för båda fenomenen. I stället lever de i de ideologiska effekterna, som inte alls innebär villkorslös underkastelse men förekommer varje radikal artikulering av motstånd och innebär praktisk acceptans av sakernas tillstånd (snarare än ”samtycke”, det handlar inte om ”samma tyckande”). Om ideologin verkligen satt i ögonen eller om den var ett ”klimat” (med ”högervindar”), en ”tidsanda” eller något liknande diffust skulle svårigheterna att striktare benämna detta kanske vara ”naturlig”. Nu måste vi konstatera att omkastningen mellan annars påtagliga element fungerar till den grad att kritik inte får fäste och vad gäller omkastningen som sådan knappt existerar. Vilket leder oss till ett imperativ för politiskt aktiva att förändra detta genom att tillägna sig, utveckla och praktisera den hittills uteblivna kritiken.

Det är här som Edin rör sig på båda sidorna av en gräns som består i att erkänna det radikala i Althussers ansats och följa honom i vad han gjorde. Att Althusser inte bara bröt med andra teorier för att presentera en ny ”definition” utan med själva det ideologiska i dess opererande, att han vägrade följa med i den ideologiska omkastningen och själv producera metaideologi. Han ställde (dock inte så uttalat) en fråga till varje ideologiteori: bryter den med den ideologiska omkastningen – på de olika nivåerna – eller spelar den med (på metanivå). Detta är Althussers skiljelinje.

Edin benämner enskildheter som exkluderande design och är inne på hur ideologier generellt fungerar. Miljöer och beteenden påverkar hur vi tänker (eller avhålls från reflexion) med nämnd återverkan på beteendena. Vi tilltalas oupphörligt som det ena eller andra. Men för Edin är detta fortfarande ”tillägg” och ”en annan definition”, konstaterande vissa saker som ideologier gör. Inte ett brott med det ideologiska som gör omkastningarna på de olika nivåerna till det centrala i begreppet ideologi och därmed till föremål för strikt benämning. T ex hur  ideologiska praktiker också påverkar hur vi (inte) tänker om det ideologiska självt. Kanske var ord som ”tillägg” och ”definition” ofrånkomliga med uppsatsens inriktning. Kanske kunde inte mer sägas i det sammanhanget. Men att inget mer någonsin sägs har sitt pris.

Frågan är dels teoretiskt sett om Edin borde ha gått längre i just den aktuella uppsatsen. Dels hur en mer radikal kritik kan presenteras. Men i den mån där ändå finns en saknad  sammanhänger den med vad Edin gör utan att riktigt utreda. Ett banalt och samtidigt inte banalt svar på Edins fråga varför bänkarna inte diskuteras mer är alltså att det saknas språk för dem. Bidrag till ett sådant språk får vi nu: begrepp som exkluderande design och luffarsäkra bänkar insatta i ett teoretiskt ramverk, liksom Edin själv varit språkligt innovativ i andra sammanhang (t ex spotifiering och valskyldighet). Att betona den saken, vikten av att börja benämna det som är format för att inte benämnas, detta som ingripande kritik, aktualiserar nya frågor om var vi måste gå vidare, benämna fler onämnbara förhållanden, vilket då inte minst kan gälla det ideologiska och ideologins generella verkningssätt. Detta så att ideologin inte längre tillåts diktera vad som skall sägas om den.

Här räcker det inte att introducera ordet och säga att människor är interpellerade som det ena eller andra, det behövs kritik som ute i deras verklighet bryter upp berörda omkastningar, fortfarande på de olika nivåerna. Det behövs ett språk för vad ideologierna gör och en kritik som varhelst politiskt aktiva går fram reproducerar och transformerar Althussers teoretiska brytning till interventioner i ideologiernas fungerande. Liksom ideologi förutsätter metaideologi behövs här metareflexion över de steg som tagits. Samt rörelsers interpellationer av Kritiker.

Edin nämner det ideologiska uttrycket ”arbetsgivare”. Ett problem är att den som använder det korrekta arbetsköpare genast stämplas som ”kommunist”. Ords ideologiska konnotationer är starkare än deras sanningsinnehåll. Därför var det länge sedan vi (ute i offentligheten) hörde talas om arbetsköpare. Och därför förutsätter sådana benämningar att även konnotationerna benämns, t ex med hegemonibegreppet. Vem har makten över orden och hur yttrar det sig i orden själva?

För ett mindre men mycket konkret exempel på praktisk kritik kan vi jämföra med begreppet härskarteknik och den motteknik som beskrivs så här i Wikipedia:

Berit Ås fick uppslag till sin forskning om härskartekniker när hon satt på ett möte och upptäckte ett flertal sätt varmed männen kommunicerade till varandra att det hon sade inte var viktigt. Hon började imitera dessa sätt (hämta kaffe eller börja pilla med något när någon pratar) och fann att det hjälpte för att hennes åsikter skulle få gehör. Hon namngav och numrerade fem härskartekniker. Genom att lära sig de fem härskarteknikerna kunde kvinnor, enligt Ås, stötta varandra offentligt på ett diskret sätt, genom att hålla upp aktuellt antal fingrar för att signifiera vilken av härskarteknikerna som var i användning för tillfället.

Två fingrar, ”nu kör dom tvåan”, att inbördes kommunicera detta i den faktiska situationen är förstås något annat än att kanske vara medveten om dess innebörd men ändå underkastad. Att på samma sätt kunna peka på t ex närvarande exkluderande design, vad som egentligen sker i en pågående valrörelse eller vad reklamen gör med oss, och benämna sådant på samma sätt som andra konkreta företeelser, är att förändra den aktuella situationen. Liksom att inför alla interpellationer från ”näringslivet”, politiker, media och offentliga miljöer kunna svara ”nej, det är inte jag” med tillägget ”och jag vet var du bor”.

Edin talar avslutningsvis om uppgifter som att skapa allmänningar som bl a skulle ”ändra beteenden genom att ändra stadsmiljöerna”. ”De skulle skapa en annan typ av samtycke, en motsatt typ till och med, än den hegemoni som skapats kring de nyliberala samhällsförändringarna de senaste 30 åren.” Detta är antagligen nödvändiga vägar att gå. Ett problem är att befintlig hegemoni verkligen är en hegemoni som förekommer sådana ansatsers spridning. Jag säger då inte att berörd kritik måste föregå olika förändringssträvanden men att den kanske måste ingå som ett moment i dem. Att det kan vara en lyckosam sammansättning av kritikformer, ett nytt politiskt språk, politiska och sociala strävanden som bryter upp rådande hegemoni. Edin nämner högst i förbigående ”att avslöja och synliggöra”. Så jag vidhåller att summeringen kunde ha uppehållit sig mer vid vad hans egen uppsats representerar härvidlag.

Annonser
Publicerat i Kritik | 1 kommentar

Nu är det val igen 7

Angående den pågående valrörelsen kan jag bara hänvisa till serien Nu är det val igen från förra gången det begav sig. Här sammanfattar jag några punkter (och klipper och klistrar från andra äldre texter).

En valrörelse är om något en ideologisk apparat i althussersk mening, inte en arena för strid mellan olika ideologier (ideologier strider aldrig med varandra) utan en apparat för ideologin om Demokratin och de fria Väljarna som genom att lägga sina röster formar framtiden. En apparat inom reproduktionen av produktionsförhållandena genom att alla ”seriösa alternativ” alltid rör sig inom dessa. Denna ideologi är inte heller en propagerad myt utan vad som ligger i praktikernas materialitet och förmåga att binda individerna till sig. Alltså alla praktiker som sammantagna definierar den medborgerliga plikten: att följa debatterna, lyssna på de opartiska kommentatorerna som framträder i media efter varje debatt, läsa programmen, kanske göra partitester och besöka valstugor, för att slutligen gå till valurnan och avge sin röst. Vi har här att göra med hur en uppsättning praktiker genom att framstå som något helt utesluter andra, förändrande praktiker. För apparaten finns ingen framtid annan än den reproducerade nutiden, detta eftersom den är en beståndsdel av den befintliga samhällsformationen, dess kropp som innesluter mänskliga kroppar. Jag talar inte om konspirationer utan just om samhällsformationen i dess sammansättning.

Individen vet att makten finns någon annanstans och att de stora frågorna om det goda samhället och planetens öde inte har något utrymme; ändå väcker ritualerna i sin massiva omslutning fantasier om att där finns förborgat något större, en Demokrati vars uttryck förblir ofullkomliga och ytliga (”käbblet”, frågan hur partierna kan ”locka väljare”, deras ”likhet” och ”brist på visioner”). Där finns en pendling mellan ”ytlighetens” meningslöshet som skapar likgiltighet och fantasin om att en Demokrati ändå innebor i skeendena och bristfälligt representeras av ytfenomenen. Det verkligt större, produktionsförhållandena och deras reproduktion, förblir i praktiken förborgat.

Vi har att göra med en slutenhet med olika nivåer. Den första är den fysiska inneslutningen inom denna apparat och dess massiva interpellerande av Väljarna. Räkna hur många gånger ordet väljare uttalas i en dagstidning eller av en politiker. Vad som sägs om dessa väljare refererar bara till en roll som performativt konstitueras i detta tal som främst är tal till (anrop, interpellation). När man utför de påbjudna beteendena är man objektivt en väljare, och när man dessutom tilltalas som Väljare, och på ett eller annat sätt svarar (”ja, det är jag”), har man performativt blivit väljandets subjekt inom den aktuella apparaten. Som med all performativitet är den cirkulär; ritualerna för bekännelse av ”tro” är desamma som genererar samma tro. Det som sker i en valrörelse är inte ett tomt spektakel, det är en rik teater där alla, politiker, media och väljare, spelar sina roller och olika konserverande effekter följer.

Paradoxen hur en ekonomisk struktur i förening med en struktur av ideologiska apparater kan interpellera subjekt i en värld utan struktur, marknadernas platta och homogena rum, får en motsvarighet i Väljarnas tillvaro inom och inför politikens platta och homogena rum, de ”alternativ” som tävlar inom demokratins mittfåra. I båda fallen handlar det om sätten att materiellt leva sin underkastelse inom en insida utan utsida, vad Althusser kallar ett imaginärt förhållande till existensvillkoren.

För det andra är existensen för politiker och partier avhängig hur väl de faktiskt lyckas ”locka väljare”. Den som inte är ”förtroende­in­givande” enligt etablerade mått blir inte heller vald, vilket effektivt repro­ducerar såväl måtten som apparatens helhet. När Socialdemokraterna insåg att motstånd mot vins­ter i välfärden inte är en vinnande ”fråga”, genom att talet om ”valfrihet” nått hegemonisk ställning, blev deras inrikt­ning i stället att stärka denna hegemoni och torgföra sig som de bästa utfö­rarna av något annat, kvalitetsövervakning inom de privat drivna verksamheterna. Här skapas och för­stärks den ”opinion” som man söker anpassa sig till cirkulärt genom hur den tilltalas. Ingen förväntas längre ifrå­ga­sätta ”valfrihetens egenvärde”. Driften mot ”mitten” (dvs åt höger) är förstås ett utslag av maktförhållandena men verkar genom apparatens inre egenheter.

Men dessa slutenheter fullbordas genom att innefatta ytterligare en slutenhet. Om begreppet ideologi kan användas för denna helhet av praktiker med effekten att skapa Väljare, subjekt som identifierar politiken med vad som uppvisas för dem (de ”alternativ” som de skall välja bland) och sig själva som politiska varelser därmed (om än inte utan misstro), och om vi betonar att detta inte handlar om myter så mycket som om fasthållning i praktikernas grepp och det ofrånkomliga i att på något sätt svara på tilltal, måste vi också notera hur denna användning är blockerad av termens etablerade bruk inom ideologin ifråga.

”Ideologi” betyder ju i sammanhanget partier­nas prog­ram, där deras ”människo- och samhällssyn” formuleras. Även Vänsterpartiet hävdar: ”vår socialistiska ideologi ligger till grund för vår politik”. Apparatens metaideologi (som uppfordrar Väljaren ”att välja partiet med den ideologi som bäst överensstämmer med hen­nes egen”) är en till­slut­ning utformad så att den förekommer kritiken genom att stjäla och förskjuta dess språk. Den ideologiska förskjutningen från Politik som artikulerar samhällets grundkonflikter till spelet på den parlamentariska apparatens insida (det imaginära förhållandet) full­bordas i och med att ideo­lo­gi­begreppet självt förskjuts till insidan.

Vi kan också tala om den slutenhet som ligger i hur bilden i teverutan med partiledarna på rad (t ex i en partiledardebatt) är en bild av fullständighet – detta är politiken, vad de säger utgör de möjliga politiska frågorna. Bilden bestämmer såväl betraktarpositionen som betraktarens medborgerliga plikt enligt ovan. Och det ideologibegrepp som skulle innefatta detta är förekommet av samma fullständighetsillusion: det ideologiska är vad man får när man lägger partiprogrammen på rad.

Det är lätt att vända ryggen åt vad som fortfarande uppfattas som ett spektakel och styra intresset åt andra håll, t ex till ”utomparlamentarisk kamp”. Eller stanna vid gyckel. Men om tillvaron på den parlamentariska apparatens insida ändå är en betydande realitet, då behövs också en annan slags kritik. Först med ett kvalificerat politiskt språk som låter oss se det symboliska våldet på dess olika nivåer bryts systemets konstitutiva tystnad och öppnas möjligheterna för Politik, inom eller utom det parlamentariska.

Det sagda har inget med ”förakt för demokratin” att göra. Befintlig demokrati är naturligtvis i viss mening en demokrati. Demokratibegreppet är för övrigt aldrig entydigt. Jag säger inte att det inte spelar någon roll om man röstar eller på vad. Inte heller handlar det om förhållandet mellan parlamentarisk och utomparlamentarisk kamp. Oavsett hur radikala rörelser, kamper och strävanden ser ut behövs kritik av det rådande, inte bara av orättvisor och förstörelsen av planeten utan även av reproduktionsformerna. Kritik av mekanismerna som blockerar kritik. Dessutom skall slutenheterna som sådana göras till ytterligare ett skäl att inte vilja leva under det system som förutsätter dem. Om något radikalt kan införas i det parlamentariska måste det vara som en förening mellan radikal politik och kritik av apparaten som sådan. Sedan är en annan fråga hur den egna ideologin, formerna för den egna politiska subjektiviteten, kan se ut. Den vänster som negligerar allt detta kan aldrig förstå varför den inte har någon framgång.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Nyliberalismen: Så funkar den också

Nyliberalismen: Så funkar den är titeln på Kajsa Ekis Ekmans intressanta artikel i DN 10.2. Som slutar med:

Något som däremot borde ha dött är illusionen om nyliberalismen. Den är inte ens intressant att polemisera mot teoretiskt. Istället borde vi ägna oss åt att analysera den riktiga kapitalismen. Som inte bara är skamlös, utan helt och hållet ideologilös. Ideologin reserverar den för massorna.

Det är inte varje dag som man i en dagstidning läser en text som uppmanar oss att tala om den riktiga kapitalismen och dessutom fångar något av ideologins dubbla mystik: falska idéers bestående kraft och metatron ”att det är idéer som styr världen”:

Svenska akademiens ordbok definierar den som: ”En åskådning som i huvudsak går ut på att staten bör begränsa sina ingripanden i samhället och näringslivet till ett minimum.” … Chicagoskolan …  Friedrich von Hayek och hans studenter, som Milton Friedman … Timbro …

Berättelsen om nyliberalismen är således en berättelse om idéernas makt. Inget sägs om kapitalister, utan det är tydligen akademiker som styr världen. …

Nyliberalismen är denna epoks falska medvetande. Den lurar oss på två sätt: först får den oss att tro att det är idéer som styr världen och sedan får den oss att tro att dessa idéer är lika med verkligheten. Alla tider har sin ideologiska överbyggnad, men nyliberalismen är någonting mycket mystiskt: en dubbel överbyggnad, en ideologi om en ideologi. En febrig fantasi om en ren kapitalism som vi har misstagit för verkligheten.

Det är onekligen märkligt hur idéerna om en fri marknad och frihet från staten kan framställas som en politisk kraft, samtidigt som staterna agerar synnerligen aktivt för att stötta kapitalet –  genom lagstiftning, räddningsaktioner och förvandling av skattepengar till kapital. Och eftersom det som kallas nyliberal ideologi inte har något samband med den kapitalistiska verkligheten som ursprung, drivkraft eller ens beskrivning kan den avfärdas som ”febrig fantasi”. Men även om det är sant – och viktigt att framhålla – att kapitalismen i det avseendet är ideologilös, är utsagan ”kapitalismen  är helt och hållet ideologilös” och åberopandet av det konventionella ideologibegreppet ”falskt medvetande” (för ”massorna”) en stängd dörr för andra analyser av ideologi med en annan situering inom den kapitalistiska samhällsformationen. Det är på den punkten som jag i detta inlägg riktar viss kritik mot artikeln. Bloggens althusser-zizekska pekpinnar används då inte för att peka på brister i Ekis Ekmans rörelse från myter och metamyter om kapitalismen till den riktiga kapitalismen utan på en riktning i vilken vi också bör vända oss: mot den riktiga ideologin som faktiskt uträttar något inom kapitalismens reproduktion.

Dessutom verkar det som om Ekis Ekman vill göra sig av med begreppet nyliberalism helt och hållet (det framgår inte helt klart).

Jag har själv använt begreppet ett otal gånger, främst därför att det är bekvämt: det sammanfattar utvecklingen i västvärlden de senaste trettio åren, utan att man behöver förklara närmare. Men kanske är just detta problemet?

En fråga är därför om det kan ges en närmare förklaring av värde eller om det skall lämnas därhän. Jag kommer att referera till en förklaring (eller explicering) som också pekar mot nyliberal ideologi i en helt annan mening. Vi har att göra dels med en ”sammanfattning av utvecklingen i västvärlden de senaste trettio åren”, dels en ideologisk apparatur inom samhällsformationen ifråga.

Här aktualiseras striden om ideologibegreppet. Bloggen försöker tillämpa en ideologikritik som utgår från Althussers och Zizeks vändning från sådant som ”åskådning” eller ”falskt medvetande” till vad som utspelar sig mellan människor och ideologiska apparater, vad ideologierna gör när de binder människor vid givna existensbetingelser. T ex hur en ideologi inte talar om saker så mycket som till subjekt som därigenom, för att uttrycka det synnerligen grovt, performativt blir det aktuella sociala sammanhangets subjekt – en arbetstagare, kund, konsument, väljare osv. Hur individen besvarar tilltalen, ”ja, det är jag”, i situationer som inte medger så mycket annat. Hur hennes subjektiva identifiering med givna roller alltså sker inom särskilda praktiker associerade med rollernas praktiker och innefattar olika psykoanalytiska förvecklingar. Det inte obetydliga pedagogiska problemet ligger i att denna teori om interpellationer beskriver något som är mycket olikt det som konventionellt kallas ideologi men ändå insisterar på att använda termen. Skälet till att inte uppfinna en ny term är att ”åskådningar” eller de politiska ismerna förvisso tillhör det ideologiska, men inte på föregivna sätt utan som medel för interpellationerna och för ideologiernas främsta maskering, den av deras egna praktiker. Zizek talar om hur en ideologi ”utplånar sina spår”. Kvar som något omtalat finns bara effekter i individens huvud och speciellt hennes ögon – ”åskådningar”, ”synsätt”, å-sikter osv. Samt begärsobjekt. Genom att interpelleras så utvecklar individen en känsla av att stå i direktkontakt med tillvarons föregivna essenser, uttryckt i mer eller mindre stark tro på ifrågavarande specifika myter. Även metaideologin i form av ”övertro på ideologi” – ”att det är idéer som styr världen” – tillhör denna omkastning inom den ideologiska praktiken själv, och det är där som den mesta falskheten ligger. Althusser placerade den ideologiska omkastningen mellan praktik och effekt centralt i begreppet ideologi, en teoretisk händelse som knappast fått någon uppföljning.

Samma problem drabbar för övrigt ideologikritiken. Så länge denna uppfattas som kritik av idéer (det falska medvetandet) och deras yttre kontexter, talar den kritik för döva öron som ser som sin uppgift att påvisa det ideologiska som sådant, det ideologins eget mer (praktikerna) som är utplånat i dess mindre (idéerna).

Skall vi alls skall tala om nyliberalism när den kapitalistiska verkligheten varken drivs av eller på annat sätt överensstämmer med ”nyliberalismen”? Å andra sidan behövs begrepp, även övergripande, för det distinkta i samhällsutvecklingen, och eftersom ordet i det sammanhanget kommit att användas mer adekvat kanske man kan hålla fast vid det, förutsatt att ism-ändelsen frigörs från konnotationerna ”åskådning”, ”lära” eller liknande, precis som när Ekis Ekman talar om den kapitalism som det är fråga om. Om vidare nyliberal ekonomi (liksom alla ordningar) åtföljs av interpellerande ideologi med sina särdrag behövs även här begrepp för ingripande kritik. ”Nyliberal ideologi” blir då en beståndsdel av den nyliberala utvecklingen att undersöka ideologikritiskt enligt ovan. Hur som helst kommer en alltför snabb distansering från begreppet ”nyliberalism” – för att analysera vad Ekis Ekman rätt och slätt kallar en ”kapitalistisk motoffensiv” – att äventyra greppet om dessa båda realiteter.

 

Finns det något nyliberalt?

Jag har tidigare använt mig av en artikel av Wendy Brown, Nyliberalismen och den liberala demokratins slut. Brown menar att kapitalets expansion inneburit en upphävning av avstånd och distinktioner inom mer klassisk liberalism, avstånd mellan å ena sidan ekonomi och å andra sidan sådant som politik, moral, kunskapens frihet, intellektuell hederlighet osv.

[Det] innebär inte att marknaden regleras av staten. Det förhåller sig i stället precis tvärtom. Marknaden är statens och samhällets organiserande princip … Den nyliberala rationaliteten … mäter snarare statens framgång utifrån dess förmåga att stärka och stimulera marknaden, och den knyter statens legitimitet till framgång av detta slag.

Inom den klassiska liberalismen fanns det en distinktion, ibland till och med en spänning, mellan normerna för individens moraliska, sociala och ekonomiska handlande … men nyliberalismen skapar och interpellerar normativt individer som entreprenörer på livets alla områden. Den framställer individer som rationella, kalkylerande varelser vilkas moraliska autonomi mäts utifrån deras förmåga att ”sköta sig själva”, det vill säga deras förmåga att sörja för sina egna behov och se till sina egna intressen. Genom att göra individen fullt ut ansvarig för sig själv, likställer nyliberalismen moraliskt ansvar med … rationella beräkningar av kostnader, intäkter och konsekvenser. … den rationellt kalkylerande individen bär odelat ansvar för sina handlingars konsekvenser … Den nyliberala mönstermedborgaren är  … inte en person som tillsammans med andra söker förändra eller utforma dessa alternativ. … Samhällsgemenskapen upphör att vara en gemenskap och blir i stället en grupp individuella entreprenörer och konsumenter …

Det som den liberala demokratin har åstadkommit under de senaste två seklerna är kort sagt ett visst etiskt avstånd mellan ekonomi och samhälle. Även om den liberala demokratin sammanfaller med många kapitalistiska värden … har den formella distinktionen som den liberala demokratin upprättat mellan vissa moraliska och politiska principer å ena sidan och den ekonomiska ordningen å den andra fungerat som ett skydd mot hemskheterna i en tillvaro helt styrd av marknaden och beräknad med marknadens mått. Det är detta avstånd som försvinner när den nyliberala politiska rationaliteten låter varje del av det politiska och sociala livet bli föremål för ekonomiska beräkningar.

Frågan om med vilken legitimitet staten gynnar företagen upplöses när dess legitimitet ligger just i hur väl den gör detta. Vi kan se hur även (vissa av) facken välkomnar TTIP, innefattande företags möjligheter att stämma stater om de anser sig missgynnade av demokratiskt fattade beslut, eftersom avtalen tros ”ge jobb” och billigare varor. Att jobb alltid ”ges” på kapitalets villkor är väl en definition på kapitalism, men nu blir det alltmer en självklarhet att kapitalismens grundläggande villkor åberopas som skäl till att gå den till mötes. Att andra sätt att organisera ett samhälles produktion inte kan tänkas bekräftas här formellt. Kapitalismen har alltid varit överordnad demokratin, nu formaliseras svart på vitt inte bara rätten att leda och fördela arbetet utan även makten över staten.

För att bara ta ett exempel på hur ”samhällsgemenskapen upphör att vara en gemenskap” kan vi notera hur skolorna tävlar om kunderna med påkostad reklam och flashiga hemsidor där de säger ”Välj oss, det är vi som bäst förmedlar kunskap”. Detta är att förneka samhällets uppgifter som samhälle och skolans uppgifter som skola. Alltså att skolan skall representera vad Brown (med en naturligtvis inte oproblematisk term) kallar samhällsgemenskapen, att alla skolor skall vara bra och erbjuda likvärdig medborgerlig kompetens. Nu får den elev/kund som inte valde rätt skylla sig själv, onekligen en effektivt förmedlad kunskap.

Avförtrollningen fullbordas i det abstrakta språk där samhället inte längre består av mer än ”aktörer” och ”kunder”. Ekonomiska realiteter återspeglas i ett språk där penningens abstraktion utvidgats till alltfler mänskliga mellanhavanden. Yrkesetik ersätts med avtalsskrivning och kontroll, samarbete med gräl om paragrafer i kontrakt. Politik formuleras av reklambyråer; dvs samma apparatur som säkrar kapitalcykelns led vara → pengar säkrar också tillvaron för kapitalets politiska grenar – som i sin tur skall säkra de villkor som kapitalet kräver.

Allt detta är en ekonomisk utveckling, ett stadium i kapitalets expansion. När kapitalet lägger under sig nya marknader och kapitalistisk makt och logik tar över på varje område innebär det att traditionella gränser rivs ner, att avstånden försvinner, att allt fast förflyktigas. Riktningen är att all handling skall ingå i kapitalförmering, på produktions- eller konsumtionssidan, dvs underordnas penningens primat. Eftersom termen nyliberalism etablerats även för dessa drag i den riktiga kapitalismens utveckling (som inte bara är en ”motoffensiv”) kan det vara rimligt att använda den som en pekare på dem och på motsvarande uppgifter för den fortsatta analysen och kritiken.

 

Nyliberal ideologi som del av kapitalismens fungerande

Den utvecklingen innefattar också en ideologisk apparatur för att ”skapa och interpellera individer som entreprenörer på livets alla områden”. Och som alla identiteter som sammantagna utgör homo economicus. Ideologin talar inte om kapitalismen så mycket som till de i den kapitalistiska samhällsordningen inneslutna subjekten för att de, likt Althussers person på gatan som anropas av en polis, skall vända sig mot de interpellerande rösterna och svara ”ja, det är jag”. ”Vi vill tacka dig som kund.” Det är inte för att de tror på marknadens välsignelser som de träder ut på den och verkar för dess växt, det är de redan givna kapitalistiska förhållandena, den redan givna marknadens massiva omslutning, som innefattar interpellationer av marknadssubjekt. Dessa behöver inte manifestera någon explicit tro, de behöver inte jubla över sakernas tillstånd, de skall rätt och slätt känna igen sig själva i vardagens påbjudna beteenden och förhållningssätt. De skall se det som naturligt att man måste vara ”anställningsbar” (på kapitalets villkor) för att få mat på bordet och att villkoren för ålderdomen ligger i utfallet av ett börslotteri (i vilket man genom att välja lotter kan ”påverka sin situation”, vara sin egen lyckas smed.). Att ”to be is to buy”. Sedan är det desto bättre om de också tror på marknadens frihet från staten och med Ekis Ekmans exempel lär sig att ”älska att äga” samt att det är fult att leva på statliga medel (om man inte är ett företag eller kan göra rutavdrag). Vad jag kallar nyliberal ideologi handlar alltså om detta subjekt och hur det hålls på plats genom att bombarderas med tilltal adresserade till det i dess olika positioner.

För att fortsätta tala om det nyliberala språket skall kapitalismen, liksom fascismen, inte heller förstås utan ”upplevas”. Men olikt fascismen är det då fråga om att livet skall vara summan av de enskilda konsumtionstillfällenas upplevelser. Carema kanske inte alltid serverade så bra mat, men de erbjöd ”måltidsupplevelser”. Moderaternas Sverigemöte i Göteborg inramades av ”Hooked on a feeling”.

Nyliberalismen är denna epoks falska medvetande. Den lurar oss på två sätt: först får den oss att tro att det är idéer som styr världen och sedan får den oss att tro att dessa idéer är lika med verkligheten.

Nämnt ”först” stämmer inte riktigt. Först kommer den nyliberala ekonomiska praktiken med drag som de exemplifierade. Den åtföljs strax av de ideologiska apparaterna och deras praktiker. Sedan, på tredje plats, kommer de ideologiska effekterna som innefattar, dock inte som dominerande beståndsdel, tron att det är idéer som styr världen. Även den ”tron” är ”materiell” och reglerad i praktiker, närmare bestämt alla debatter där man talar som om de tävlande ismerna (enligt uppgjord dramaturgi) är det som grundar samhällen. En politisk debatt av mer övergripande slag är närmast definitionsmässigt sådan tävling. Det är debatten i sig, där deltagarna identifierar sig med och förfäktar sin isms formler, som är denna metaideologiska apparat för ”tron” att samhällen är utformade utifrån den ena eller andra ”modellen”. Här ligger kanske det mystiska. Metaideologin är inte primärt en övertro på ideologi utan ett förväntat sätt att tala om politiska ting. Ändå är det just en sådan praktiserad ”som om”-tro som håller kvalificerad kritik på avstånd.

Däremot är själva förekomsten av ”ideologi om ideologi” inte så mystisk. All specifik ideologi verkar tillsammans med metaideologi. Det är en metaideologi att vi Väljare väljer mellan olika partiers ”ideologier”, en variant av berörd ”politisk debatt”. Vilket är den riktiga ideologins maskering av sin egen praktik. Det ideologiska i den parlamentariska apparatens förskjutning från de fundamentala konflikterna till spelet på dess insida och bestämningen av vilka frågor som får vara valfrågor maskeras som ett val mellan parti-”ideologier”. Som om ideologi är något man ”väljer” (och inte något som talar till den som redan ”valt”, dvs besvarat interpellationerna). En annan metaideologi är att religioner skulle utgå från tro på högre makter, dvs att den ideologiska apparaten (t ex den konkreta kyrkan) skulle föregås av de idémässiga inslagen i dess rekvisita. Mer generellt är hela det konventionella ideologibegreppet, som man finner t ex i uppslagsböcker och som uppehåller sig vid idéer och medvetande, metaideologi som söker intala individerna att de är subjekt i kraft av sina ”åskådningar”.

Nyliberal ideologi interpellerar individer som känner igen sig som homo economicus inom samhällets specifika praktiker. De skall också överge själva tanken på ett samhälle i kvalificerad mening och att ”en annan värld är möjlig”. Denna övergripande nivå kan sammanfattas i begreppet Capitalist Realism: ”det är lättare att föreställa sig världens undergång än kapitalismens slut”. Eller kort och gott: ”det finns inga alternativ”. Detta är inte så mycket föreställningar om kapitalismen som en subjektsposition där tankar om ett annat sakernas tillstånd inte har utrymme. Den som försöker något sådant utsätts genast för de ideologiska apparaternas hån: de är oansvariga drömmare, bakåtsträvare, de ”vill ha det” som i Sovjet osv.

Makten har alltid ljugit. Men när moderaterna säger att de ”älskar människor” (som en omskrivning av att de älskar pengar) kan väl inte meningen vara att vi skall tro det. Eller på deras nya historia. Det är snarare ett påbud att ord inte får betyda något. Att vi skall sluta fråga vad som är sant. Utöver att fungera instrumentellt som pr i berörd mening skall de utgöra ett språkträsk där kritik inte får fäste. Det är också ideologisk praktik och en tendens motsatt metaideologin om idéernas makt. Det som moderaterna kallar sitt ”idéprogram” upphäver i varje bokstav denna etikettering. Inget av det berörda framkallar motståndslös underkastelse men är sammantaget så massivt omslutande att försök till radikal artikulering inte får fäste utanför begränsade grupper av vad Althusser kallade ”dåliga subjekt”. Och så länge dessa grupper inte intresserar sig för just detta förhållande och hur det kan övervinnas, inledningsvis att söka ett språk för det, är frågan hur radikala de egentligen är.

 

Ideologikritiken

Ekis Ekman kan säkert bidra med fler och bättre exempel. Och när hon säger att kapitalismen är helt och hållet ideologilös  är det i en bestämd mening. Men om det gäller att återerövra orden och finna nya ord för nödvändig kritik och politik kan man inte stanna där. Kapitalismen (om vi avser den kapitalistiskt dominerade samhällsformationen) är full med arbetande ideologi, vilket reser frågor om möjliga interventioner som moment av artikulering av motstånd. Poängen med ett althusserskt ideologibegrepp är inte att det skulle uttömma fenomenet ideologi men att det bryter med ideologins nämnda självmaskering och öppnar för en ny sorts praktisk kritik.

Alla kan notera flödena av interpellationer, men utan begreppet och en elementär teori är sådana interventioner bokstavligen otänkbara. Vi kan jämföra med ett fenomen som tyngdkraften, vars verkningar är synnerligen påtagliga för envar. Men först med Newtons gravitationsbegrepp som band samman t ex äpplets fall och månens omlopp blev det möjligt att i mer kvalificerad mening uppfatta det. På motsvarande sätt gör interpellationsbegreppet det möjligt att sammanföra de olika interpellationer som exemplifierats och deras bindningseffekter till frågor om produktionssättets reproduktion.

Om det är så att nyliberal ideologi handgripligen förekommer människors möjligheter att i strikta termer tala om de förhållanden som de lever under och ”tillsammans med andra [söka] förändra”, då måste även kritiken vara handgriplig. Nya rörelsers subjektivering förutsätter aktiv och explicit avsubjektivering relativt de bestående förhållandena. Vilket innefattar att kritiken ingriper i de ideologiska praktikerna för att bryta upp det cirkulära hos dem, hur en ideologi anropar innehavare av de attribut som den själv performativt tilldelat dem. Kritiken skall söka ställa sig i de ideologiska flödena och med adekvata begrepp meddela adressaterna vad som försiggår. Inte som ”upplysning” så mycket som att säkra närvaron av ett kritiskt språk, en antites till det nyliberala språket, och att människor börjar benämna och inbördes kommunicera kring de förhållanden som de lever under: ekonomin, politiken och ideologin, speciellt där denna deras verklighet är konstruerad för att inte omtalas.

Dessutom skulle en välriktad kritik som synliggör det symboliska våldet, dvs gör dess kränkningar både upplevda och begreppsliggjorda, visa på dubbla anledningar att motsätta sig det kapitalistiska systemet: dess exploatering av människor och natur och dess förminskning av människor till ”utförare” av kapitalets dödsdans.

Det finns frågor vars frånvaro i sig är symtom på de nyliberala förhållandena. Varför skall den som är mindre skicklig på (eller har mindre tur i) att välja fonder för premiepensionen straffas med sämre ekonomiska villkor på ålderdomen (även om det rör sig om en mindre del av pensionen)? Varför skall det vara dyrare att ha lyset tänt för den som saknar förmåga att se in i framtiden för att jämföra utfallen av de 2962 olika elavtalen? Varför får inga områden vara undandragna individuell tävling? Detta är frågor vid sidan av frågan om ”den rationellt kalkylerande individen” alls är möjlig. Mestadels är de flesta prisgivna åt privata ”aktörer” utan möjlighet till rationella kalkyler men inte desto mindre intvingade i valsituationer. Här har vi att göra med ett sammansatt ”falskt medvetande” analogt med tron på den fria marknaden. Men till skillnad från den ”febriga fantasin” utgår interpellationerna av rationella subjekt från (för kritiken) identifierbara praktiker, närmare bestämt inom valprocedurernas ideologiska apparater. Frånvaron av reflexion ligger i procedurernas utformning. I själva valsituationen är inte den första frågan ”varför skall jag få det sämre om jag väljer dåligt”. Man kan uppfatta det hela som absurt, men de flesta saknar ett språk för skeendenas olika nivåer. Den politiska kritiken av samhällets rörelse bort från det solidariska måste innefatta ideologikritik av hur subjektiviteten homo economicus upprätthålls.

Ekis Ekman har rätt i att det är meningslöst att rota i fantasierna. Men nu drar en ny valrörelse igång. Varje dygn kommer benämningen ”väljarna” att uttalas tusentals gånger och varje gång är det som en interpellation av dessa väljare, som naturligtvis vet att makten ligger någon annanstans men ändå i ritualerna beter sig som om det var deras röster som avgjorde framtiden. Eftersom det är så ritualerna – politikertalet, debatterna, medierapporteringen, valförfarandet – är utformade. De kommer dessutom i enlighet med denna ideologiska apparats påbud att reducera politik till ”jobbfrågan”, ”plånboksfrågorna” och ytterligare några frågor, allt frikopplat från det ekonomiska system som bestämmer deras gränser. Genom att i olika avseenden besvara tilltalen reduceras de själva från homo politicus till homo economicus även på detta område. De flesta kommer att ”förstå” att det är säkrast att tillhöra ”demokratins mittfåra”, medan ledarskribenterna trappar upp exkluderingen av de andra, de ”bakåtsträvande” för att inte tala om de ”extrema”. Och de delar av vänstern som inte spelar med kommer att vända det hela ryggen, politiskt såväl som genom att avstå från möjlig kritik. I stället för att tala både om den riktiga kapitalismen och den riktiga ideologin utifrån insikten att olika interventioner kan förutsätta varandra, att det är i mötet mellan de rätta elementen som något nytt kan uppstå. Vilket är ett annat sätt att innesluta sig i den nyliberala helheten, dvs i en sådan nisch som varje liberalism gärna tillåter. Den vänstern är ofarlig, den visar på systemets ”pluralism” och tolerans, samtidigt som dramat med ”mittfåran” mot ”ytterkanterna” håller de verkliga konflikterna på avstånd.

Publicerat i Kritik, Uncategorized | Lämna en kommentar

Liberalextremism?

I rörelse av Karin Boye

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Att dikten nu (igen) exploaterats av ett bilföretag faller sig väl naturligt. Liksom att tilltaget efter den här interventionen försvaras sålunda:

Alla bilreklamer handlar ju om rörelse. Vi ville förhöja upplevelsen med hjälp av ett litterärt verk och den dikten passade bra. Det kändes också roligt att använda poesi som annars inte har så stor plats i det offentliga rummet. Vi ville ge texten rättvisa.

Men i enlighet med bloggens intresse för hur acceptans av rådande förhållanden kan artikuleras är det kommentarerna som jag vill uppmärksamma, och då speciellt en som sammanfattar många andra men sticker ut i sammanhanget. Vad jag samlar på är tillfällena då regleringen av ”vad det talas om och vad det inte talas om” når speciell fasthet och/eller tydlighet, alltså då teman utkristalliserar sig som håller grundkonflikterna på avstånd och binder dem som rör sig på deras insidor, utan förmåga att bryta upp. Anna Troberg, partiledare för Piratpartiet, skriver på sin blogg:

Jag blev glad när jag såg det. Det är en möjlighet för en helt ny generation människor att bekanta sig med Boyes lyrik. …

Svenska Akademiens ständige sekreterare, Peter Englund, är dock inte nöjd med att kreti och pleti får sig lite poesi till livs i tv-soffan. På sin blogg kallar han Mercedes-Benz tilltag för “gravplundring”. …

Även i litterär mening är begreppet “andlig odling” milt sagt diffust och öppet för tolkningar. Jag gissar att Englund och hans smakpolis i Svenska Akademien tolkar det hela med själva plantan – det litterära verket – i centrum. Man vill förvara den på en piedestal i en väl klimatkontrollerad gyllene bur och tukta den varsamt som ett välansat bonsaiträd.

Visst finns det plantor som trivs i trygga, fyrkantiga drivbänkar, men litteraturens giganter trivs inte i prydliga rader. De är som ogräs. De är bångstyriga. Deras rötter skjuter iväg under marken och letar sig upp till markytan där man minst anar det och slår ut i full blom där man tror att inget kan frodas. De vill inte slås i bojor av falska beskyddare. De vill vara fria.

Även jag sätter plantan – det litterära verket – i centrum, men jag placerar den inte på en ensam piedestal. Jag placerar den i ett sammanhang. Jag ger den ett livskraftigt habitat att frodas i.

Inget konstnärligt verk är en ö. Alla verk hänger ihop i rik kulturväv, en väv där vår gemensamma historia, våra tankar och filosofiska, religiösa, politiska och estetiska ideal är varpen kring vilken trådarna ordnar sig. Varje gång ett nytt verk skapas vävs dess tråd in och skickar vibrationer genom väven, genom allt det där andra. Här och där sitter en ny generation kulturskapare som spindlar och fångar upp vibrationerna och spinner nya fantastiska trådar att lägga till väven.

Dagens upphovsrätt sliter redan trådar ur väven och lämnar gapande hål där inga nya trådar kan fästas. Blotta tanken att Svenska Akademien, litteraturens beskyddare, med berått mod vill slita sönder väven ännu mer är skrämmande. Att de dessutom inte gör det för att de måste, utan för att de kan, är än mer upprörande.

Den där väven är viktig. Den är den omgivning som formar oss alla. Den är den rika mylla den nya generationens kulturskapare sår sina frön i. Den är en absolut förutsättning för framtidens kulturliv. Andlig odling är till syvende och sist som all annan odling. Man måste så frön för att kunna skörda. Utan frön ingen skörd.

Klassiska verk fungerar bra i reklamsammanhang just för att de har det där lilla extra som finner klangbotten i oss alla. Om Svenska Akademien verkligen vill slå ett slag för litteraturen, så borde de hoppa av lycka varje gång något företag frivilligt lägger miljoner på att skapa en massiv kontaktyta mellan poesi och människor. … Det är en fantastisk chans att så poetiska frön i människor – eller om man så vill, en chans till verklig “andlig odling”.

Nu är det dags att släppa Boye verk fria, att låta dem stå på egna ben och leva sina egna liv. Om Svenska Akademien nu bara släpper sitt absurda grepp om dem, så kan vi alla följa dem ut på deras oändliga stora äventyr i världen.

Här finns både det populistiska att kulturetablissemanget (smakpolisen, falska beskyddare) inte skall bestämma över vad ”kreti och pleti får sig till livs” och att det är fint att en dikt kan nå fler människor, teman som går igen i många kommentarer. Det meddelades visserligen inte i reklamen vem som skrivit dikten, men en annan kommentator förmodar att kreti och pleti genast googlar raderna för att kunna bekanta sig med författaren och läsa dikten i sin helhet.

Troberg utvecklar framför allt temat att kultur måste få spridas och växa fritt. Att kultur blir till när någon spinner nya trådar i den befintliga väven, vilket förutsätter dess frihet. Det blir förstås speciellt motbjudande för Troberg när det mer än 70 år efter författarens död egentligen inte finns någon upphovsrätt, men smakpoliserna från Svenska Akademien besitter ”extra superkrafter”, “klassikerskyddet”, för att omintetgöra friheten. Det anmärkningsvärda är att samtidigt som angreppsmålet är upphovsrätten i allmänhet, och syftet sägs vara att främja kulturell blomstring, blir fiendens fiende en vän av sällan skådade proportioner. Reklamen är en fantastisk chans till andlig odling! Det är så grovt att det här är svårt att skriva. Dörrarna är lite väl vidöppna. Ändå är det möjligt att säga sådant och det är den möjligheten som jag försöker reflektera över.

Hon är inte ensam, Alex Schulman skriver i Aftonbladet:

En man som inte förstår att det finns något underbart när något så försvinnande som den gamla svenska poesin sprids till miljoner människor. En man som trots att han borde veta bättre inte fattat att orden är fria, särskilt 100 år gamla ord, och när dessa ord fortfarande sprids så är det alltid vackert.

All reklam har två nivåer, att framkalla köp av den enskilda varan och att interpellera konsumenter, i förlängningen sådana som finner meningen med livet i konsumtionen. Det speciella i den aktuella reklamen är att den högre nivån elaboreras ovanligt explicit i det att konsumtionen knyts till ”vår färd” och  ”vårt stora äventyr”. Samt i vad reklammannen egentligen säger i den sista meningen. Boye fick ett förebud om färder med den aktuella bilen avant la lettre. Vilket hon nu fått hjälp att uttrycka och visualisera. I reklamen kom dikten till sin sanna fullbordan. Ägande och nyttjande av en mercedes är ett fullgott exempel på vad dikten åsyftar. En win-win-situation där den ”förhöjda upplevelsen” av bilägandets möjligheter (om det är en mercedes) innebar att dikten kom till sin rätt.

Men hallå säger någon, det är ju bara reklam. Det är väl klart att den skruvar saker lite, den kanske har en självironisk glimt i ögat, och människor behöver inte få kultursnobberier skrivna på näsan. Det är bara reklammannens jobb att säga att konsumtion är livets mening och att använda de medel han finner lämpliga. Ingen tror ju på det. Det är så reklam ser ut, inget att bry sig om. Och om en dikt den vägen kan finna nya läsare är det bara bra. Utan reklamen skulle för övrigt inte heller tevekanalen finnas.

Det finns nu inget ”bara” i detta . Det är just när pendlingen mellan detta faktiskt sagda (”Vi ville ge texten rättvisa”) och att ”det inte betyder något” uppfyller ”det offentliga rummet” som något annat måste sägas.

Framför allt bör vi notera vad Troberg faktiskt säger. För piratpartiledaren är det hela en fråga om hur upphovsrätt dödar plantors fria liv. Det kan diskuteras. Men genom att göra även reklamen till ett ”livskraftigt habitat” för kultur går Troberg längre än vad de flesta reklammakare själva skulle våga. Jag vill påstå att hon går så långt ifrån sanningen som överhuvudtaget är möjligt. För till vad som nyss sas om reklamen kan läggas att den språkligt sett är rent instrumentell, den är en apparat med syftet att fullborda kapitalets förmeringscykel (vara → pengar). Reklamen tar till olika knep för att binda konsumenten vid produkten, men processen är ett med sitt mål, varuvärdets realisering i pengar. Samtidigt som dikten exploaterades (”användes” som Troberg uttrycker det) dödades den så som allt dör när pengarna skall leva sitt pseudoliv. Vilket Troberg beskriver som att slå ut i full blom, ”en massiv kontaktyta mellan poesi och människor”, ”chanser till verklig ‘andlig odling’”. Alla språkliga miljöer jämställs som ”habitat”, ju bredare exponering desto större chanser. Just detta jämställande (jämför Schulmans ”det är alltid vackert”) är i sig den exakta motsatsen till den föregivna odlingen.

Jämställandet är ett antagande att ord inte påverkas av sammanhanget i vilket de uttalas, att de ”miljoner som läggs på att skapa kontaktyta” är ett mått på blomstringen. Dessutom menar Troberg att det egentligen var dikten som använde sig av Mercedes-Benz för sin fortplantning: ”rötter skjuter iväg under marken och letar sig upp till markytan där man minst anar det”, ”där man tror att inget kan frodas”, t ex i en reklamfilm. Det var diktens eget liv som på ”egna ben” gjorde sig gällande. Det förhöll sig naturligtvis precis tvärtom. Det las pengar på att sprida Boyes ord enbart för att ändra deras innebörd. Det intressanta här är hur man kan bortse från detta och med blomsterspråk ansluta sig till reklammannens ”komma till sin rätt”.

Frågan är inte hur stor eller liten chansen är att det sprids frön. Eller om människor inte är förmögna att skilja mellan dikten och ”användningen”. Naturligtvis kan kreti och pleti googla. Frågan gäller det fundamentala förnekandet av reklamens roll inom produktionssättet och därmed produktionssättet självt. Vidare hur detta förnekandet av systemspecifika förhållanden kan uttryckas i desto fler ord, i det aktuella fallet dessutom av ganska extremt slag.

Det hela blir också extra pikant när Troberg säger:

… pengar är inte allt. Det finns andra värden här i livet som varken är lättillgängliga eller speciellt lukrativa, men som ändå är värda att bevara. Poesin är full av dem.

Detta i ett sammanhang där pengar är allt. Troberg förnekar det instrumentella i reklamen – inte det uppenbara syftet att sälja något utan hur medlen dras ned på kapitalcykelns nivå – som egen instrumentalitet för den egna agendan (mot upphovsrätt).

När man som Troberg driver en fråga med liberala förtecken och bestämmer sig för att driva den hårt, inträder en logik där förnekandet av de fundamentala förhållandena måste ta sig uttryck i en ständigt befäst överbyggnad. Det är ingen hejd på blomstermetaforiken när reklamapparaten är på tal. Här sammanfaller penningens gränslöshet när det gäller att finna medel för sin växt med gränslösheten i liberal apologetik. Begreppet nyliberalism räcker inte till, det är en sorts liberalextremism med populistiska medel som framkallar amen-rop (”bra skrivet!”) från många av Trobergs egna kommentatorer. Extremismen ligger som vanligt i kombinationen av abstraktion (habitat som habitat) och måttlöshet när saker skall drivas i en viss riktning.

Anmärkning 1: Copyriot nämner i förbigående Piratpartiet på temat liberalism kontra populism i ett färskt inlägg.

Anmärkning 2:  Inom kort följer ett nytt inlägg om nyliberalism, dvs om det berättigade i begreppet.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Vad är materialism? – en inledning två år senare

Det här är mitt 55:e inlägg på bloggen. Av alla inläggen är det ett som får mer än hälften av alla besök och det är Vad är materialism?, ett inlägg som jag skrev för två år sedan. Inget konstigt i det, många googlar tydligen på ”materialism” och inte så många på ideologikritik eller i texterna förekommande ord. Inte heller är det konstigt om den texten är den minst lästa, dvs om de flesta besökare vänder i dörren (något jag ser på frånvaron av aktivitet). Tvärtemot det inledande antagandet är det nog ”materialism” i betydelsen ”intresse för ägodelar” som många är ute efter. (Ett annat inlägg berör den ”materialismen”.) Och de som söker en filosofisk diskussion finner något som ligger långt ifrån vad de förväntar sig. Det hela är emellertid en aning frustrerande eftersom denna förväntan, vad den står för och dess konsekvenser, är vad inlägget handlar om. Så till dig som kommit hit genom att använda sökorden ”vad är ett materialistiskt synsätt?”, ”vad anser man inom materialismen?” eller liknande: det är sådana frågor som behandlas, låt vara som kritik. De är inte ”felställda” men tillhör en allmänt dominerande idealism som diskuteras som materialistisk intervention av det slag som också diskuteras. Eller försök till sådan intervention, då idealismen ifråga oftast vinner just genom sin dominans, som innebär att vända i dörren. Att komma till en plats med en fråga och genast få den ifrågasatt är förstås mer än skäl att söka sig någon annanstans. Och att delta i den aktuella materialismens rörelse bort från de vanliga frågorna kan vara lite ensamt. Men där finns också mycket att vinna.

När ”filosofiska” eller politiska ting debatteras uppvisar debatten ofta en viss form. Man talar som om världen låg vid de talandes fötter och väntade på att bli tillrättalagd genom det vinnande ”synsättet”. Som om det därvid i en idévärld finns vissa övergripande frågor tillsammans med eventuellt utveck­lingsbara svars­alternativ att välja bland, vad gäller politiken olika ”modeller” att konstruera samhällen utifrån. Som om det föreligger en symmetri mellan tävlande ”synsätt”, politiska ”ismer”, filosofiska eller religiösa hållningar osv. Dessa kan vara inbördes mycket fientliga men tävlar på samma arena. De är olika åsikter på en åsiktsmarknad. Som om det finns en ”filosofisk fråga” om vad som är primärt i förhållandet mellan ”materia och ande” och med ”materialism” och ”idealism” som de två alternativen (blandformer kan tillkomma). Godtyckligt fynd på nätet: ”Materialism och idealism är sedan gammalt två motsatta sätt att se på verklighetens natur.” Som om man (an)ser vissa saker ”inom materialismen” och andra saker ”inom idealismen”. Här får även språklig formalism genomslag. ”Synsätten” att materien är primär i förhål­lande till anden eller att anden är primär i förhållande till materien tycks utgöra en symmetri redan genom utsagornas formella likhet.

”Materialism och idealism är sedan gammalt två motsatta sätt att se på verklighetens natur.” Detta är en lömsk utsaga som tycks vittna om vad som utspelar sig på en scen. Motsatta ”synsätt” antas där tävla om hur vi bör uppfatta ”verklighetens natur”. Och så snart utsagan accepteras, liksom den associerade frågan ”och vad (an)ser man då inom materialismen och idealismen?”, då befinner man sig verkligen på en scen, idealismens scen med ett fäktande med ”svar” på fiktiva frågor. Liksom för motsvarande frågor om politiska ismer och annat kommer grubblet, debatterna, alla böcker som skrivs i ämnena, att i en cirkelgång vidmakthålla acceptansen av dem. Idéer och föreställningar får egna liv i debattens vågor, dvs tillskrivs egna liv i motsatsställningen till andra idéer. Som om-aktiviteterna är så uppfyllande och självförslutande att det inte finns utrymme för ifrågasättande av frågorna som sådana. Man befinner sig på en insida utan utsida. Ger man sig ut på nätet med frågan ”vad anser man inom materialismen” och möter påståendet att frågan är fiktiv är sannolikheten störst att frågan vinner och att man vänder i dörren för att söka ”svaret” på annat håll, dvs på den helt dominerande insida som frågan tillhör.

Att visa att frågorna är fiktiva är vad jag försöker göra i det längre inlägget. Där hävdas också att det är hela den berörda som om-scenen som är idealismen, medan materialismen är själva brottet med den. Att överge den scenen för andra slags frågor och verksamheter som ignoreras eller vanställs genom den idealistiska praktiken. Här lämnas bara några antydningar för att peka på att det existerar en utsida. Och på att allt som sägs i det längre inlägget är obegripligt utan den acceptansen, som är vad idealismen inte kan medge.

I vissa amerikanska skolor måste kreationism jämställas med darwinism. En engelsk politiker hävdar just nu ett samband mellan de pågående översvämningarna och samkönade äktenskap. Den oberoende liberala morgontidningen förklarade i en ruta betitlad Bakgrund: ”Nyliberalism kallas en politisk och ekonomisk åskådning som utgår från den klassiska liberalismens tankar om det ekonomiska och sociala livets utveckling utan statsingripanden”. I dessa fall, som på olika sätt involverar ”materia” och ”ande”, är det uppenbarligen mer än ”synsätt” som propageras. ”Det ekonomiska och sociala livet” utvecklas inte utifrån någons tankar, eventuellt formulerade som en ”ism”. Historiska betingelser, produktionssättets inre dynamik, rörelser som artikulerar objektiva konflikter, ingenting av detta handlar primärt om idéer. Och inte heller är reduktionen av kapitalets expansion till tankar ett tankemisstag. Den är ideologi i althussersk mening av något tillhörigt reproduktionen av produktionssättet. Den visar hur den ekonomiska makten även är makt över vad som skall tänkas, att det så lite som möjligt skall tänkas för makten obekväma tankar eller spridas kunskap om ekonomi och makt. Inte heller högerkristnas strävan att med religiös ideologi diktera andras vandel eller tillgång till vetenskapliga resultat utgår från deras ögon (”synsätt”). Det är även där fråga om makt (och tradition).

Men om maktens medel i mycket består av ideologi och då i althussersk mening, är det för frågan om materialismen en annan konflikt som måste sättas i förgrunden. Motsättningen mellan kunskap och ideologi är där inte en fråga om sant och falskt, ”vetenskaplig säkerhet” mot ”färgade glasögon”, inte heller primärt om att i det ena fallet ”intressen” tjänas. Althussers distinktion gäller i positiv mening olikartade mänskliga praktiker. Medan kunskapen skapas inom särskilda praktiker som (provisoriska) grepp om eller förbindelser med det som gjorts till kunskapens objekt, handlar ideologi om helt andra saker. Ideologin talar i grunden inte om saker utan till subjekt för att meddela dem vad de är (för ideologin). Ideologin tilltalar eller interpellerar subjekt för att de skall vända sig mot den interpellerande rösten och svara ”ja, det är jag” – jag som är arbetstagare, kund, konsument, väljare, kristen, svensk, materialist eller idealist. Ideologin är inte ett fönster utan en spegel. Den skänker upplevelser av identitet och mening. Men även om ideologin alltså inte talar om vad som är, interpellerar den inte desto mindre ofta sina subjekt genom berättelser om vad som påstås vara, t ex ”verklighetens natur”, berättelser som skall göra världen och subjektets tillvaro i den meningsfulla. Berättelser där inte sällan andar eller tankesystem tillskrivs avgörande roller. Ideologin är inte ”teoretisk” (beskrivande) men tränger ofta in på teorins område med den ideologiska apparatens teoriliknande rekvisita. Och som dominerande metaideologi äger detta acceptans. Det vill säga, eftersom detta ideologibegrepp inte är accepterat eller ens välkänt, uppstår aldrig frågan om olika idéers helt olika karaktärer och vilka konsekvenserna blir av att de blandas eller agerar mot varandra på idealismens scen.

Vi har strängt taget att göra med tre sorters konflikter, varav en gäller pseudokonflikter. Vi har den generella konflikten mellan kunskap (vetenskap) och ideologi som ligger i att ideologin inte erkänner kunskapens särart (eller sin egen) och söker tränga in på kunskapens område (vilket blir övertydligt i fallet med kreationismen). Vi har som ett fall av detta ”debatternas” pseudokonflikter mellan de för tillfället paraderande idéerna och ”synsätten”. Och vi har de makt- och samhällskonflikter som maskeras och förskjuts när det är ”idéernas kamp” som upptar det mesta utrymmet. Varvid makten även präglar såväl dominerande idéer som sätten att hävda dem (i t ex från konflikterna frigjorda debatter). Det är inte bara fråga om att ”kontextualisera” idéer utan att intressera sig för deras omedelbara art och produktion.

Apropå ”synsätt” påtalade Althusser att varken kunskapen eller ideologin handlar om ”sätt att se”, ”seende” som ett subjekts omedelbara tillägnelse av ”verklighetens natur” (färgat eller ej). ”Kunskap är produktion”, inget som i bokstavlig mening abstraheras ur det objektiva, eventuellt med viss distorsion på vägen. (Denna kritik är å andra sidan något annat än ”postmoderna” tankar om att världen ”konstrueras” genom ”diskurser”. Världen finns där; det är kunskap om den, t ex i form av teorier, som skapas.) Och i ideologin ser subjektet inget annat än den socialt konstruerade spegelbilden av sig själv.

”Två motsatta sätt att se på verklighetens natur.” Vad som på respektive kant antas om denna natur, om den är ”andlig” eller ”materiell”, expliceras i olika ”läror”. Vilket i båda fallen är idealism, en paradoxal produktion av idéer av mer eller mindre ideologiskt slag som outtalat förnekar omständigheterna för deras produktion; de sägs representera olika jämförbara svar på ”mänsklighetens stora frågor”.

Materialismen å sin sida är då inte ett annat ”svar” på den ena eller andra frågan utan en interventionspraktik som bryter upp den fiktiva symmetrin och återvänder till grundkonflikterna, de politiska konflikterna och dem mellan kunskap och ideologi. Detta som ett ställningstagande i kunskapshänseende för den teoretiska praktikens rätt att producera kunskap utan att behöva medge utrymme för föreställningar som inte alls har med kunskap att göra. Materialismen rör sig inte från ”ande” till ”materia” allmänt, den tillfrågar givna idéer om deras materialitet. Är de resultat av en kunskapspraktik eller är de en ideologisk praktiks rekvisita (eventuellt på ideologisk metanivå)?

Vetenskapen kan inte bevisa att världen inte är ”skapad av en högre makt”. Men när det ideologiska i sådana föreställningar påvisats finns grund för nämnt ställningstagande och för skiljelinjer mellan kunskapsprodukter och ideologiska produkter. Alltså inte för att de senare är falska, utan för att de med sin icke-teoretiska (interpellerande) och metaideologiskt underbyggda närvaro på teorins område obstruerar detsamma, förvandlar det till idealismens scen. Sådana skiljelinjer kan artikuleras som materiens primat över anden, men materialismen stannar där, den säger inte mer än vad de idealistiska/ideologiska berättelserna om andar tvingar den att säga. Allt den säger är på förekommen anledning. Materialismen är en ”teoretisk verksamhet” som inte producerar teori, ”läror” eller liknande, bara skiljelinjer till förmån för den vetenskapliga praktiken och dess undersökningar av det materiella och det (mänskligt) andliga. Den uttalar sig inte om materiens eller ”verklighetens” natur utöver denna minimalism. Ism-ändelsen i materialism signalerar inte ”lära”; det är samma slags ism som i t ex magnetism eller kapitalism.

Praktiskt har materialismen betydelse som artikulering av utträdet från idealismens scen. Som en påminnelse om avståndet mellan den och andra slags debatter, politiska och teoretiska. Som ett återvändande till de konflikter som skjuts undan på den idealistiska scenen, såväl samhällskonflikterna som den konflikt som yttrar sig i förskjutningarna som sådana. Sådan materialistisk praktik har vi emellertid inte sett mycket av.

 

 

Publicerat i Kritik | Lämna en kommentar

Ryktena om ideologins död …

Helmerson. DN:s så flitigt skrivande Helmerson. Denne blide, fromme Helmerson som oförtröttligt och förmanande rycker ut så snart ”hat” eller dåliga stämningar gör sig gällande. Eller någon blir alltför exalterad. Eller någon sektor oproportionerligt stor.

Jag försöker att inte hetsa upp mig, inte ens när han doserar för oss om ”ideologin”: Ideologin är inte död – bara lite urlakad, och Tingsten, 68, löntagarfonder, Juholt och genus passerar revy. Han gör ju bara sitt jobb som borgerlig ideolog – i en annan mening än han själv är förmögen att uppfatta. Men just detta i en annan mening innebär att det finns mer adekvat ideologikritik att utföra.

Men här finns en intressant motsägelse: den del av ideologin som är mest spektakulär och får störst utrymme i medierna är inte den som till slut kommer att påverka svenskarnas vardag. Under 1960- och 70-talen talades det om revolution, men resultatet blev ”bara” höjda skatter och oproportionerligt stor offentlig sektor. Därefter kom Thatcher- och Reaganismens årtionden, men deras svenska arv blev föga mer än några hundralappar mindre i skatt och möjligheten att välja vårdcentral. …

Egentligen är de stora ideologierna, visionerna, i sig ganska ointressanta. När de är nykläckta och bara omhuldas av stjärnögda akademiker och avantgardistiska debattörer saknar de konkret betydelse. Det viktiga är vad som finns kvar när de filtrerats genom partier och vanligt folk. Det är först i sin urvattnade form som de faktiskt påverkar samhället.

Stillsam pragmatism snarare än vildsint idéstrid tycks vara den svenska lagomkulturens modell. Men höjer man blicken över gränsen står de stora ideologiska striderna fortsatt tydliga. Fascismen och andra typer av totalitarism växer sig starkare i vårt absoluta närområde. Den auktoritära kinesiska modellen är så ekonomiskt framgångsrik att många väljer att se mellan fingrarna med dess diktatoriska praktik. Jihadismen förtrycker människor i ett brett bälte från Pakistan till Mauretanien.

Ideologier är bra som klangbotten, som grundnäring till lösandet av praktiska problem i samhället. Men faran med att för exalterat ropa efter mer och större visioner är att man blir bönhörd.

Jämför med Hägglunds populistiska utspel om ”teaterregissörer och krönikörer” vs ”verklighetens folk”.

Det är alltså inte de ”stora ideologierna” som påverkar ”vanligt folks” vardag, och om de (i andra länder) gör det är det som förtryck. Låt oss hålla oss till ”den svenska lagomkulturens modell”.

Men är vi så lagom? ”Sverige är det land med avancerad ekonomi där liberaliseringen gått snabbast i världen när det gäller avregleringar, privatiseringar och valfrihetsreformer.” Därför flockades riskkapitalisterna kring de svenska skolorna som flugorna kring en sockerbit. Det sockret erbjöds ingen annanstans. Och den avgörande frågan: var det ”vanligt folk” som bestämde detta? Som DN-ledarna påstår när de meddelar medborgarna att det var deras önskan om valfrihet som drev från privatiseringarna. Var det ”vanligt folk” och lagomkultur som gav oss TTIP, Carema eller bestämde att även vanliga domstolar som standard skall döma till företagens fördel? Finns det vidare en annan sorts ideologi i detta än det konventionella ideologibegreppets ”idéstrider”?   En kommentator skriver:

Ideologierna är inte döda bara för att politiker inte vågar uttala dem högt. Genom att studera regeringens politik, så är det ju inget problem att finna vilka ideologier som styr.

En variant av ”privatiseringarna genomförs av ideologiska skäl”. Nej, det är inte ideologi som styr där heller; det är kapitalet som styr genom sin politiska gren. (Vilket väl är vad kommentatorn menar.)  Däremot åtföljt av ideologi av annat slag. Däremot inom en hegemoni av ekonomiska, politiska och ideologiska apparater som sammantagna skapar Capitalist Realism, ”det är lättare att föreställa sig jordens undergång än kapitalismens slut”.

Det är bland dessa ideologiska apparater som DN:s ledarsida återfinns, där funktionärer som Helmerson mässar sitt ”å ena sidan” och ”å andra sidan finns det inga alternativ”. – Visserligen är det som vår tidning på nyhetsplats och kultursidorna skriver om nyliberalismens verkningar sant, men det är vi i ledarredaktionen som känner historiens verkliga essens. Något som alla som inte är ”programmatiska motståndare till valfrihetsreformerna” eller allmänt ”bakåtsträvande” måste erkänna. Alla som inte vill ”ha det” som i Nordkorea eller ens Kina. Och eftersom valfriheten har sitt egenvärde, i mycket identiskt med nämnd essens, håller vi med de aktörer från Svenskt Näringsliv som gavs utrymme på DN-”debatt” (jag vet inte hur många gånger jag använt det här exemplet men de får bjuda på det en gång till):

En ny undersökning visar att hårdgranskningen av friskolor och privata vårdföretag i medierna inte minskar viljan att välja vård och skola bland stockholmarna. Det finns tvärtom ett brett stöd för fungerande valfrihetssystem som ger människor makt att själva välja leverantör av välfärd. …

Självklart är det så, att brister och missförhållanden inom vård och skola måste åtgärdas. De ska inte tolereras. Däremot minskar inte några skandaler i världen elevers, föräldrars, patienters och anhörigas vilja att själva kunna välja leverantör av sina välfärdstjänster. …

Opinionen ger stöd för att man i Stockholm kan fortsätta på den inslagna vägen.

– Hur vi än beter oss kommer det inte att påverka stockholmarnas vilja, sådan vi bestämt den. Att vi med ledande frågor och svarsalternativ styrde utfallet i den av oss köpta ”undersökningen” som påvisade ”opinionen” var bara för att hjälpa det ofrånkomliga att uttrycka sig. Ungefär som när innehavare av sovjetencyklopedin då och då uppmanades att byta ut sidor, så att historiens framträdelser skulle stämma bättre överens med vad som ansågs vara dess essentiella innehåll. Det är maktspråk från början till slut. Det är också samma språk som DN:s ledarskribenter använder när de förmanar de ”bakåtsträvande”. Det ideologiska ligger inte i första hand i att sjunga valfrihetens eller kapitalismens lov. Ideologier strider inte, de argumenterar inte, de vädjar inte. Är borgerlig ideologi framgångsrik ligger det ideologiska i det performativa skapandet av ”vilja” hos de subjekt som skall välja det som kapitalet erbjuder dem att välja. Det ligger i det oförtröttliga talet till dem som speglar sig i sin påtvingade ”egenmakt” och inte vill ha det som i Nordkorea. – Det är ni som är på rätt väg, dvs den enda vägen. Den ständiga adresseringen av ”den demokratiska mittfårans” subjekt leder inte till någon homogen och motståndslös underkastelse men bidrar till att upprätthålla en sammansättning av tro, misstro och cynism utan kontakt med artikulerat motstånd. Vad gäller DN-liberalernas bidrag utgör tidningens fysiska kombination av ledarsida och en ”debatt”, som till inte obetydlig del består av ”näringslivets” föreskrivande ”undersökningar”, en minihegemoni inuti den stora hegemonin, variationer på ett och samma tema. Det är inte heller de ideologiska apparaterna – media i stort, skolan, partierna – som ”påverkar samhället” i betydelsen styr det, men de är med och säkrar de redan givna produktionsförhållandenas reproduktion. Den ideologin är stor, och alls inte urlakad, i det att den bekräftar och uppgår i det som härskar. Att tala om ”idéstrider” i det sammanhanget är bara ett av ideologins många sätt att genomföra sin främsta maskering, den av sin egen praktik.

Tillägg

Om ideologin inte är vare sig död eller urlakad kan den vara ute. När borgerliga ideologer som ett led i sitt ideologiskapande mystifierar ideologibegreppet kan det ske på många olika sätt. I ett tre år gammalt inlägg kommenterade jag en signerad ledare Vad är borgerligt? (11.1 2011) av Håkan Boström som illustrerade detta på ett nästan komiskt sätt. (Jag flyttar över delar hit och låter inlägget utgå.) Boström inleder:

Ideologi är ute. Pragmatism är inne. Alliansens och Moderaternas framgångar beror till stor del på att man börjat betrakta politiken som en marknad bland andra – och anpassat budskapet till kunden.

Tanken att det är ”politiken som en marknad” som om något är ideologi, komplett med interpellationer av Väljaren/Kunden, får inte ens tänkas. ”Ideologin”, som nu är ute, består nämligen av något annat: ”utopiska visioner”, ”skrivbordsproducerade riktlinjer” och ”abstrakta teser” (som dessutom ”tuggas”). Genom att ställa sådan ”stelbenthet” mot det åt andra hållet överdrivna, ren ”pragmatism” som när M fiskar röster, når Boström fram till det angelägna, en ”fördjupad borgerlig idédebatt”. En motsättning konstrueras för att konstruktören triumferande skall kunna presentera Lösningen, den ”fördjupade debatten”. Återigen som en förskjuten praktik, vars främsta uppgift är att outtalat men mångordigt förneka att en förskjutning äger rum – från andra och verkliga motsättningar, de motsättningar som artikulerade är Politiken.

Svenska Dagbladets politiske chefredaktör, PJ Anders Linder, har de senaste månaderna initierat en spännande diskussion under rubriken ”det nya borgerliga uppdraget”. …

Honnörsord, som de ovan, kan vara svåra att konkretisera – och ännu svårare att omvandla till politiska reformer. Ändå är det naturligt att börja där. Vilka värden vill vi främja, och hur når vi dit? En fundamental utgångspunkt för en sådan diskussion är att olika borgerliga värden kan komma i strid med varandra. …

Konflikten mellan personlig integritet och säkerhet är väl känd. Det finns många fler. Njutning och framförhållning är uråldriga antagonister. Reklam och underhållning är i dag fundamentala inslag i marknadsekonomin, men skaver onekligen mot det gamla bildningsidealet. Konkurrens kan på det personliga planet sporra människor till ansvarstagande, flit och utveckling men den kan också belöna girighet, ögontjäneri och hänsynslöshet. Ekonomisk tillväxt kan också se mycket olika ut i praktiken. Tillväxten kan främja kvantitet eller kvalitet, slöseri eller sparsamhet, varuproduktion eller tjänstesamhälle.

Ja, det finns mycket att fördjupa sig i när det gäller ”de borgerliga dygderna”. Den ”fördjupade debatten” om ”värden” och hur enskildheter inom det borgerliga samhället skall balanseras mot varandra, allt just inom detta samhälle och de outtalade gränser som ”debatten” samtidigt drar, är inte bara ett internt borgerligt samtal utan ett av många sätt att reglera vad man talar om och vad man inte talar om. Struktureringen av valda teman är sådan att andra teman görs otänkbara. Samtidigt som ”ideologin” förläggs hit eller dit och i den aktuella ledaren sägs vara vad man tagit sig förbi när man gått från ”testuggande” till ”fördjupad debatt”, är naturligtvis alla dessa regleringar ideologiska. ”Debatten” kring de ”honnörsord” i vilka borgare vill kunna spegla sig är i sig en ideologisk praktik, ett sätt att existera inom det borgerliga samhällets gränser och samtidigt återskapa dem.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Teori och praktik 3

Del 1, Del 2

I det första inlägget talades om ideologiska apparater (IA) och om ”den ideologiska formationens inskrivning i samhällsformationen och dess reproduktion”. Det framhölls att en IA generellt sett inte är ett centralt styrt ”verktyg” för makten utan uttrycker hegemonins decentraliserade karaktär. Men en fråga som inte behandlades är hur olika IA går samman till det som kallades den (dominerande) ideologiska formationen. Och kan man alls tala om en sådan och samtidigt hävda att enskilda IA är ”relativt autonoma” (med varierande grad av autonomi)? Några förtydliganden är därför på sin plats. De formar sig till ytterligare ett sätt att motivera politiskt bruk av kritik med althusserska utgångspunkter och uttalad inriktning att bryta upp det slutna och cirkulära. Jag kommer att föreslå en snabbtur genom samhällsformationen och dess ideologiska delformation, där den senare inte är en distinkt apparatur som enkelt låter sig förevisas, däremot en social realitet som genomkorsar samhället som ett vanligen misskänt politiskt problem.

Vad händer sålunda med ansat­ser till radikal politik när de möter den befint­liga ideo­lo­giska formatio­nen, ett X vars existens vi anta­r och avläser i enskilda apparater? Vilka svar kan försök att kommuni­cera politik framkalla mot bakgrund av hur motta­gar­na redan besva­rat alla tilltal som är så mycket mer dominerande, inte minst inom den etablerade politiken, sådan den­ är inskriven i de förhål­lan­den som den inte kan erkänna? Och vad hän­der med den egna ideolo­gin när politiken inte är fram­gångsrik, när det inte finns en uppenbar och växande föränd­rings­rörelse som med­lem­marna i rörel­sen kan rela­tera till? Finns de väggar som de stöter emot med i deras beräkningar eller tar egen kom­pensatorisk ideo­lo­gi över, egna sätt att som opposi­tion leva inom en verk­lighet som inte låter sig rubbas? Alltså sätt där den inre sam­man­håll­nin­gen går före utåtrik­tade strävanden. Är det möj­ligt att tvärt­om utveckla makt­kritik som genom att inne­fatta ideologisk makt fram­ställer an­grepp på mak­ten som desto mer ange­lägna? Är det möj­ligt att vända inte bara orättvi­sorna utan också maktens subjek­ti­vi­tets­pro­duktion mot den – genom att det sym­bo­lis­ka våldet synliggörs som sådant? Innefattande de tystnader som råder där ideologier talar. Att aktivt gå emot maktens ideolo­gi­er, vad de gör, i stället för att bara bemöta vad de säger i det ena eller and­ra fal­let.

Begreppet ideologisk formation avser alltså det politiska problemet mer än en entydigt fastslagen ansamling av apparater, vilket inte upphäver att det rör sig om en objektiv realitet. Vi har att göra med resultaten av en social evo­lu­tion där ideologiska praktiker associerade med olika områ­den av sam­hälls­livet (fa­milj, arbete, kon­sumtion, politik, religion osv), mer eller mindre involverade i de kapi­ta­listiska förhållandena, under­hål­ler lokala iden­ti­teter, men den vägen även praktisk acceptans av dessa förhål­lan­dens helhet. Detta genom att identiteterna är förskjutna bort från all arti­ku­lering av samhällets grund­konflikter och inte heller är oförenliga med varandra. Frågan gäller här det som Althusser benäm­ner imagi­närt förhål­lande, ett begrepp som jag använde mig av i det första inlägget. Indi­videns förhållande till existens­betin­gel­serna, hennes sätt att leva underkastelsen under de kapi­talis­tiska förhål­lan­de­na, bärs av positivt identitets­stöd­jande praktiker. Bestäm­nin­gen ”ima­gi­när” syf­tar inte på något inbillat utan på denna ”avbild­ning” eller form­för­änd­ring från underkastelse till posi­tiv identitet. En annan fråga gäller distri­bu­tionen av meta­ideolo­gisk och idealis­tisk praktik. Hur hålls uppmärk­sam­heten borta också från de ideo­logiska prakti­kerna som sådana? Hur kommer vi med andra ord åt det väsentli­ga inslag i det ideologiska som är ideologiernas självmas­keringar?

Det är med dessa frågor som sökljus vi gör vår ­tur. Först bör emeller­tid två allmänna förhållanden upprepas, om den sluten­het som finns redan i det ekonomiska och om tidlösheten hos fenomenet ideo­logi.

Vad som är lätt att glömma i kritiken av de kapitalistiska förhållandena är att de faktiskt är våra existensbetingelser, hur var och en får sin försörjning och konsumtionsvaror, nödvändiga såväl som inte nödvändiga. Samt hur offentlig verksamhet vilar på beskattning av lönearbete och varuproduktion. Det mesta i samhällslivet förutsätter att hjulen snurrar på det kapitalistiska sättet, eftersom detta är det enda utbredda. Den kapitalistiska maskinen har vidare i likhet med andra maskiner sina interna villkor. Utan rätt smörjning går den sämre. Alla steg i antikapitalistisk riktning är ”grus i maskineriet” som på kort sikt kan innebära färre jobb och bostäder, dyrare varor. Därför finns denna grund för den borgerliga apologetiken att det är oansva­rigt eller naivt att vara radikal i politiken och kulturen. Samman­hållningen av kapita­lismen är i grunden ekonomisk och inte ideologisk och det är inte ideologi som produ­cerar underkastelse, denna är en dimension av systemet självt. Men för att inte hamna i en metafysik om hur ekonomin direkt styr enskilda psyken undersöker vi hur denna första slutenhet, en sorts proto­ideologi, är miljön för ideologiska apparater som inom satta gränser på sina egna sätt, med ”relativ autonomi”, ger form åt de individuella bindningarna och begränsar möjligheterna att tänka ”en annan värld”. Vilket producerar en övergripande Capitalist Realism, ”det är lättare att föreställa sig värl­dens undergång än kapitalismens slut”.

De ideologiska apparaterna är också existensbetingelser men utifrån en helt annan sorts nödvändighet. Människan är ett ”ideologiskt djur” och kan inte leva utan ideologi, sociala riktningsgivare motsvarande djurens instink­ter. Hon kan inte känna oändligheten av livsmöjligheter i sitt eget huvud. I sina verksamheter och inför livet självt behöver hon bekräftelser på vem hon är och av hennes tillhörighet i olika sammanhang. Hon behöver tilltalas med namn och attribut av någon som också äger namn och attribut. Därför åtföljs de flesta aktiviteter av ideologiska interpellationer som institutionaliserats i stora eller små apparater, innefattande vardagslivets vanor och ritualer. Och det är med en speciell subjektiv energi som hon binder sig och binds inom dessa IA som kontingent utvecklats inom samhällskroppen för att på båda nivåerna säkra sammanhållning och reproduktion. Ideologin är, som Althusser säger, evig. Identiteten består både av sådant som individen själv ener­giskt hävdar som sin självbild och de performativa effekter hon med större eller mindre inslag av motstånd ändå accepterar. Bindningarna rymmer affektiva, existentiella och resig­ne­ra­de moment. Att det ideologiska är materialiserat i apparater och interpellationer är vad Althusser gentemot konventionella, metaideologiska ideologibegrepp utreder. Det ideologiska åtföljer det icke-ideologiska men utgör en egen kvalitet, skild från produktionen men även, som diskuterades i det första inlägget, från kunskap och politik. Ideologier kan övervinnas, men svårligen utan hänsynstagande till att de är konstruerade för att inte övervinnas.

Vi har alltså en av ekonomin påförd tillslutning av samhället som sätter gränser för de ideologiska apparaterna, som emellertid inom dessa gränser bygger sin egen materia och formar egna interpellationskate­gorier för lokala utföranden av de eviga ideologiska subjektskonstitueringarna. Som avser t ex systemets arbetstagare, kunder, konsumenter och väljare. De horiso­ntella cirklar, där ideologier interpellerar innehavare av de attribut som de själva tillskrivit dem, uppgår i reproduktionens stora cirkel. Naturligtvis finns motstånd, och ingen uppgår fullständigt i performativiteterna; frågan är här överhuvudtaget inte i vilken utsträckning människor ”tror” på vad som sägs från en ideologisk apparat, men när motståndet inte artikuleras m a p det ideologiska som sådant kommer den fysiska dominansen av systemkonforma interpellationer att konsolidera den fundamentala slutenheten.

I kapitalismens mitt finner vi kapitalförmeringen, pengar blir varor som blir mer pengar. Sluts den cirkeln (eller snarare spiralen) är allt som det skall vara, oavsett konsekvenserna för människor, samhälle och miljö. Kapitalet måste också expandera så att alltfler områden av livet och samhället dras in i varufieringen och marknadslogiken. Alla frågor om vilka behov som behöver tillgodoses, hur ett gott liv och ett gott samhälle kan se ut, vad kultur kan vara, underordnas den galna men ur kapitalets synvinkel rationella dödsdansen.

Att pengar blir mer pengar framställde Marx som mervärdeteori: den köpta arbetskraften kan användas för att skapa nya värden utöver den tid som motsvarar dess eget värde. Exploateringsaspekten döljs här av skenet att lönen är betalning för utfört arbete, en myt som inte behöver uttalas då den ligger i själva löneformen. Som dessutom är en IA för interpellationer av löntagare (”arbetstagare”), individer som vinner sin försörjning genom fria och rättvisa utbyten på arbetsmarknaden. Detta sker i omedelbar anslutning till kapitalförmeringen, och där befinner sig även fackföreningarna som representanter för en av ”arbetsmarknadens parter”.

För att varorna skall säljas fordras reklam och kommersialisering av offentliga miljöer, där varuhus och gallerior framstår som tempel. Genom sin massiva närvaro utgör kommersialismen påtagliga deklarationer av livets mening och individens plikt (som tycks sammanfalla med hennes lycka), samtidigt som den som förskjutning av identiteten från producentskapet till konsumentskapet utgör ett imaginärt förhållande till det förstnämnda. Liksom avancerad ingenjörskonst krävs för att utveckla de maskiner som används i varuproduktionen krävs motsvarande forskning och uppfinningsrikedom för att manipulera konsumenterna. (Om det låter ”elitistiskt” att tala om manipulerade medmänniskor kan man fråga om de biljoner som läggs på dessa aktiviteter är utan effekt.) Frågan är om vi inte också när det gäller nivån med interpellationer av konsumenten som sådan har att göra med en IA som faktiskt är ett medvetet kontrollerat verktyg. Jag har i tidigare inlägg refererat till en reklamfilm från McDonalds som interpellerar barn i form av en förevisad interpellation. Ronald McDonald träder ut ur ett McDonalds och börjar sjunga ”vår nya sång”, ”Good time, Great taste”. Han sträcker sig i olika riktningar och ropar ut sin kallelse. Barn i grannskapet vänder sig genast mot rösten (jfr med Althussers person på gatan som anropas av en polis), avbryter sina lekar och kommer springande, dansar kring Ronald McDonald och stämmer in i sången: ”This is our place!”. Måste inte reklammakarna ha läst Althusser? Jag menar, detta är modellen för alla faktiska interpellationer, men att gestalta själva skeendet så renodlat och explicit! För den tittare å sin sida som läst Althusser omvandlas scenen av lycka till den scen av övergrepp som det egentligen är fråga om.

Innan vi fortsätter till den politiska nivån kan vi notera några ideologis­ka apparater vars imaginära förhållanden inte bara gäller de ekonomiska existensbetingelserna. Vi har familjens ideologiska apparat, förbunden med famil­jen som biologisk reproduktionsapparat, samvaroform och konsumtionsen­het. Här får barnet namn, släkttillhörighet och fostran. Skolan är en institu­tion som rymmer fostrande, kvalificerande, bildande och ideologiska funk­tioner. Dess betygsättning är ett disciplineringsverktyg och ett urvalsinstru­ment till högre studier men tilldelar också performativt varje elev en begåv­ningsprofil, dvs en självuppfattning gentemot olika ämnen och studierna som helhet. Den största myten, som även den är inbyggd i sin praktik, är att det spektrum av individuell duglighet som betygen hålls för att mäta skulle vara grunden för samhällets arbetsdelning. Till eleven själv förläggs hennes framtida destination. Inne i apparatens praktiker ter sig detta naturligt. Ju mer eleven identifierar sig med systemet och dess utdelade attribut, desto mer agerar hon i enlighet med dem, vilket leder till bekräftelse vid nästa betygsutdelning (ideologisk ritual). Vi har kulturen, det rättsliga systemet osv.

Kapitalförhållandets expansion, t ex som privatisering och varufiering av välfärden, kräver sin pr och framför allt lagstiftningsmässig krattning av manegen. De politiker och partier som skall betjäna klassbröderna i dessa avseenden måste manipulera sina kunder/väljare för att bli köpta/valda. Att det i mycket är pr-byråer som engageras även här tas ofta som bevis på politikens ”ytlighet” och ”brist på visioner”. Men det är motsatsen till ytlighet vi bevittnar; det är samma kommersiella apparatur som tränger upp inte bara en utan två nivåer för att 1) diktera hur man skall tala om företagen och ”valfrihetens” betydelse och 2) främja kapitalförhållandena på politisk nivå genom själva valutgången. I inläggen Hur bekämpa det nyliberala monstret diskuterade jag utifrån en artikel av Wendy Brown hur avståndet mellan ekonomi och samhälle, kommers och politik, som upprätthölls även under den liberala demokratin, försvunnit. När politiker ställer ”människors valfrihet och vardagsmakt” mot ”politikermakt” – kapitalets makt nämns aldrig –  visas det försvunna avståndet mycket konkret: reklamapparaten och den politiska apparaten blir ett. Och när man frågar sig hur detta är möjligt måste man notera den rent fysiska dominansen av tal som snarare än att vilja bli taget på allvar verkar för att utmanövrera allt allvar. Vi skall sluta fråga oss vad som är sant, det sanna är det som omsätter pengar. Men också verkligen identifiera oss som homo economicus snarare än som homo politicus på grundval av att det är så världen ser ut, återspeglat i det dominerande språkbruket. Det är homo economicus, fast under andra beteckningar, som är adressaten för det mesta som sägs. Många borgerliga s k opinionsbildare förklarar att vänster och höger är förlegat. Motsättningen står mellan framåt och bakåt (till det grå betongsamhället). Vilken kategori tillhör du? Återigen, detta ”fungerar” inte utan motstånd men i det att motståndet saknar radikal artikulering. Det sammansatta kapitalförmeringsmaskineriet är här nästan komplett.

Men för att saker inte skall framstå så krävs ytterligare nivåer där resterna av det politiska uppgår i den vanliga idealistiska metaideologin, tävlingen mellan ismer, synsätt och liknande. Och där IA osynliggörs som sådana. Även från vänster sägs att privatiseringarna genomdrivs ”av ideologiska skäl”. Här odlas en idealism som dragen till sin spets säger: ”ett samhälle är grundat i den ena eller andra ismen, saker och ting är som de är för att människor valt den ordningen framför andra tänkta ordningar”. Nu behöver inte heller detta uttalas eller ens utgöra egentlig ”tro”, eftersom även idealismen är materiell och ligger i tävlingens praktiker, institutionaliserade i skolans undervisning, den parlamentariska apparaten och de politiska ”debatterna”. Man talar inom de sistnämnda och föreskrivet av deras form som om politiska strider stod mellan tankesystem. Individen identifierar sig med de formler som hon enligt spelets regler förfäktar gentemot andra, hon är ”liberal”, ”socialist” eller något annat. Debatten bestämmer i förväg vilka som kan vara dess deltagare, och vad dessa främst gör är att med engagemanget i den ena eller andra positionen upprätthålla gränserna. Allt handlar om att med argument försvara den egna positionen gentemot de andra; ingen uppmärksamhet gäller hur debatten formas som denna slutenhet, en insida utan utsida, även det ett imaginärt förhållande till de reella existensbetingelserna. En mer passiv deltagare som en väljare förväntas samla partiernas program, läsa dem, lägga dem bredvid varandra och välja partiet med den ”ideologi som bäst överensstämmer med hennes egen”. Här är det apparatens massiva omslutning och mångfald av tilldragelser, ständigt interpellerande denne Väljare, som upprätthåller skenet att den politiska teatern är politiken rätt och slätt. På den högsta nivån finner vi ”åskådningsdebatterna” som likaledes institutionaliserade former för idealismen om all kamp som ”idéernas kamp”, dvs idéernas primat. Man talar mycket sällan om kapitalets makt. Tänkandet vänds bort från såväl samhällets grundkonflikter som de ideologiska bindningarnas symboliska våld på de olika nivåerna upp till och med metaideologin själv. Det främsta misskännandet gäller inte i något av fallen innehållet i de odlade föreställningarna utan prakti­kerna där de odlas och förfäktas som om de ägde föregiven självständighet. Vi har att göra med paradoxen att misskännandet av det ideologiska – ideologins materiella existens i apparater och ritualer – utövas rituellt i samma apparater (som metaideologi). Kritikens åtskillnad mellan ideologiska apparater som är direkt associerade med kapitalförmeringen och apparater för praktiserande av idealism är något av en upprepning inom det ideologiska av Althussers åtskillnad mellan repressiva och ideologiska statsapparater.

Till detta att apparaterna har sina egna sätt att interpellera kommer att de har sina interna maskinvillkor och egenheter. Exempel: parlamentarismen och partiernas röstkalkylerande, hur de ”opinioner” som de inte törs utmana cirkulärt skapas genom politikens anpassning till dem. Eller som jag skrev i det första inlägget: ”I denna ‘mittfåra’ sitter även politikerna fast, inte minst genom att de nämnda reglerna för trovärdighet bestämmer vad de kan säga för att bli valda, vilket effektivt reproducerar apparaten.” Här tänker jag på S och V och hur de underordnar sig borgerliga diktat. Exempel: skolan. När skolan kompletterar politiken som en apparat för metaideologin om samhällslivet som utfallet av en tävling mellan de politiska ismerna, där ”socialistisk åskådning” finns med som en deltagare, är det inte bara för att den inte tillåts förmedla en materialistisk historieuppfattning. Det är så man undervisar om allt annat: djur och växter, historiska perioder, religioner, riktningar inom konst och litteratur. Man har en uppsättning sidoordnade undervisningsobjekt som skall betas av eller jämföras, men bara inom denna sidoordnandets problematik. Allt för att bli föremål för frågor på prov, ”vad kallas den åskådning …?”, ”vem grundade …?”. Så befästs metaideologin inifrån apparaten, genom dess materialitet.

Lönearbetet, konsumtionen, familjen, skolan, politiken i dess parlamen­ta­riska form, varje område har sina ideologiska apparater som interpellerar olika identiteter men även utgör imaginära förhållanden till de kapitalistiska förhållandena som helhet. Detta genom bindning till de lokala praktiker­na och som ifrågavarande identiteters förenlighet med såväl varandra som den samhälls­for­ma­tion allt är inskrivet i. Det imaginära förhållandet blir ”överbestämt” när det beskrivna mångfaldigas från område till område, och allt detta görs otänk­bart genom idealistisk metaideologi med sin mångfaldigade apparatur: skolan, parlamentarismen, religionen, media, debatterna. För kritiken är det antydd struktu­re­rad slutenhet som måste begreppsliggöras för att sedan bli föremål för poli­tiska interventioner. Men när oppositionella grupper stänger in sig i sina nischer, upptagna av allt möjligt utom att söka störa den ideolo­giska forma­tionens produktion av praktisk acceptans, uppfattas inte ens prob­lemet.

I första inlägget talades om kapitalismens grundkonflikt som sades vara dubbel: abstrakt-konkret arbete och arbete-kapital (klasskampen). Sammanhanget var begreppsliggörandet av de kapitalistiska förhållandena. Däremot är det svårare att tala om en pågående fundamental strid som hålls tillbaka av reproduktionens maskineri. Grundkonflikten omtolkad som kapitallogik mot det samhälleliga eller alienerat mot icke-alienerat liv (om vi tillåter oss detta begrepp) avser inte jämförbara storheter i strid med varandra. Vad gäller klasskampen är ur marxistisk synvinkel arbetarklassens uppgift att avskaffa sig själv som klass, arbetarens att avskaffa sig själv som arbetare. Arbetarklassen som sådan bär ingen positiv substans som skall vinna i kampen. Det föreligger en konflikt men ingen symmetri mellan sidor som kan byta plats ifråga om över- och underordning. ”Vänstern” mot ”högern”? Det är så delar av vänstern vill framställa saken när de speglar sig i högern för att utvinna en vänsteridentitet (som en självförslutande nisch). Capitalist Realism handlar i mycket om frånvaron av strid; kapitalismen är vad vi lever under utan att vara konkurrensutsatt, till skillnad från varje enskildhet inom systemet. Kapitalismens kriser är i sig inte heller förebud om ett bättre samhälle. Capitalist Realism kan emellertid föda något annat, motstånd mot själva förvägrandet av framtiden. Detta motstånd är inte inneboende i det rådande, det måste emergera som något nytt, kanske som ett sådant kontingent men lyckosamt möte mellan kamper och kritikformer som föreslogs i det första inlägget. Eller med ett annat begrepp som artikulering av motstånd, det speciella motståndets sammansättning och former. Vad gäller ideologikritiken angriper den slutenheten som sådan, det på olika nivåer cirkulära och den stora slutenheten, genom att angripa åtkomliga tillslutningsmoment, vad som bedöms vara svaga länkar. Jag talade om möjligheten för kritiken att ställa sig mellan de ideologiska apparaterna och de interpellerade individerna. Framför allt handlar det om att med ett kvalificerat politiskt språk bryta de institutionaliserade tystnaderna om såväl produktionssättet som reproduktionsformerna. Vilka tystnader till stor del är reproduktionsformerna. Att synliggöra det symboliska våldet, apparaterna och agenterna, men inte som empirismens ”att öppna ögonen” utan som permanent benämnande av det som är format för att inte benämnas. Teori som omedelbart placerar sig som ett element i den teoretiserade verkligheten. De egna positiva ideologiska bekräftelseformerna kring denna nya kritiska praktik och dess minimala teori är här ytterligare moment av den radikala artikuleringen.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar