Nu är det val igen 7

Angående den pågående valrörelsen kan jag bara hänvisa till serien Nu är det val igen från förra gången det begav sig. Här sammanfattar jag några punkter (och klipper och klistrar från andra äldre texter).

En valrörelse är om något en ideologisk apparat i althussersk mening, inte en arena för strid mellan olika ideologier (ideologier strider aldrig med varandra) utan en apparat för ideologin om de fria Väljarna som genom att lägga sina röster formar framtiden. Denna ideologi är inte heller främst är en propagerad myt utan vad som ligger i praktikernas materialitet och förmåga att binda individerna till sig. Alltså alla praktiker som sammantagna definierar den medborgerliga plikten: att följa debatterna, lyssna på de opartiska kommentatorerna som framträder i media efter varje debatt, läsa programmen, kanske göra partitester och besöka valstugor, för att slutligen gå till valurnan och avge sin röst. Vi har här att göra med hur en uppsättning praktiker genom att framstå som något helt utesluter andra, förändrande praktiker. För apparaten finns ingen framtid annan än den reproducerade nutiden, detta eftersom den är en beståndsdel av den befintliga samhällsformationen, dess kropp som innesluter mänskliga kroppar.

De fantasier som är i verksamhet är främst lokaliserade till individens omedvetna som den instansens kortslutning med de faktiska beteendena. Individen vet att makten finns någon annanstans och att de stora frågorna om det goda samhället och planetens öde inte har något utrymme; ändå väcker ritualerna i sin massiva omslutning fantasier om att där finns förborgat något större, en Demokrati vars uttryck förblir ofullkomliga och ytliga (”käbblet”, frågan hur partierna kan ”locka väljare”, deras ”likhet” och ”brist på visioner”). Där finns en pendling mellan ”ytlighetens” meningslöshet som skapar likgiltighet och fantasin om att en Demokrati ändå innebor i skeendena och bristfälligt representeras av ytfenomenen. Det verkligt större, produktionsförhållandena och deras reproduktion, förblir i praktiken förborgat.

Vi har att göra med en slutenhet med olika nivåer. Den första är den fysiska inneslutningen inom denna apparat och dess  massiva interpellerande av Väljarna. Räkna hur många gånger ordet väljare uttalas i en dagstidning eller av en politiker. Vad som sägs om dessa väljare refererar bara till en roll som performativt konstitueras i detta tal som främst är tilltal (anrop, interpellation). När man utför de påbjudna beteendena är man objektivt en väljare, och när man dessutom tilltalas som Väljare, och på ett eller annat sätt svarar (”ja, det är jag”), har man performativt blivit väljandets subjekt. Som med all performativitet är den cirkulär, ritualerna för bekännelse av ”tro” är desamma som genererar samma tro. Det som sker i en valrörelse är inte ett tomt spektakel, det är en rik teater där alla, politiker, media och väljare, spelar sina roller och olika konserverande effekter följer.

Paradoxen hur en ekonomisk struktur i förening med en struktur av ideologiska apparater kan interpellera subjekt i en värld utan struktur, marknadernas platta och homogena rum, får en motsvarighet i Väljarnas tillvaro inom och inför politikens platta och homogena rum, de ”alternativ” som tävlar inom demokratins mittfåra. I båda fallen handlar det om sätten att materiellt leva sin underkastelse inom en insida utan utsida, vad Althusser kallar ett imaginärt förhållande till existensvillkoren.

För det andra är existensen för politiker och partier avhängig hur väl de faktiskt lyckas ”locka väljare”. Den som inte är ”förtroende­in­givande” enligt väl etablerade mått blir inte heller vald, vilket effektivt repro­ducerar såväl måtten som apparatens helhet. När Socialdemokraterna insåg att motstånd mot vins­ter i välfärden inte är en vinnande ”fråga”, genom att talet om ”valfrihet” nått hegemonisk ställning, blev deras inrikt­ning i stället att stärka denna hegemoni och torgföra sig som de bästa utfö­rarna av något annat, kvalitetsövervakning inom de privat drivna verksamheterna. Här skapas och för­stärks den ”opinion” som man söker anpassa sig till cirkulärt genom hur den tilltalas. Ingen förväntas längre ifrå­ga­sätta ”valfrihetens egenvärde”. Det klagas ibland på politikens brist på ”visioner” som en sorts fantasilöshet, men inte på hur jakten på röster kon­stituerar de röstande och hela den apparat som politiken reduceras till. Driften mot ”mitten” (dvs åt höger) är förstås ett utslag av maktförhållandena men verkar genom apparatens inre egenheter.

Men dessa slutenheter fullbordas genom att innefatta ytterligare en slutenhet. Om begreppet ideologi kan användas för denna helhet av praktiker med effekten att skapa Väljare, subjekt som identifierar politiken med detta som uppvisas för dem (de ”alternativ” som de skall välja bland) och sig själva som politiska varelser därmed (om än inte utan misstro), och om vi betonar att detta inte handlar om myter så mycket som om fasthållning i praktikernas grepp och det ofrånkomliga i att på något sätt svara på tilltal, måste vi också notera hur denna användning är blockerad av termens etablerade bruk inom ideologin ifråga.

”Ideologi” betyder ju i sammanhanget partier­nas prog­ram, där deras ”människo- och samhällssyn” formuleras. Även Vänsterpartiet hävdar: ”vår socialistiska ideologi ligger till grund för vår politik”. Apparatens metaideologi (som uppfordrar Väljaren ”att välja partiet med den ideologi som bäst överensstämmer med hen­nes egen”) är en till­slut­ning utformad så att den förekommer kritiken genom att stjäla och förskjuta dess språk. Den ideologiska förskjutningen från Politik som artikulerar samhällets grundkonflikter till spelet på den parlamentariska apparatens insida (det imaginära förhållandet) full­bordas i och med att ideo­lo­gi­begreppet självt förskjuts till insidan.

Vi kan också tala om den slutenhet som ligger i hur bilden i teverutan med partiledarna på rad (t ex i en partiledardebatt) är en bild av fullständighet – detta är politiken, vad de säger utgör de möjliga politiska frågorna. Bilden bestämmer såväl betraktarpositionen som betraktarens medborgerliga plikt enligt ovan. Och det ideologibegrepp som skulle innefatta detta, ett benämnande av och förståelse för apparaten som en del av den ideologiska apparatur som på sina egna sätt ingår i produktionssättets reproduktion, är förekommet av samma fullständighetsillusion: det ideologiska är vad man får när man lägger partiprogrammen på rad och eventuellt kompletterar med en annan ”radikal ideologi” (den metaideologiska sammanblandningen av ideologi/subjektskonstituering/bekräftelse och politik/artikulering av motsättningar).

Nu vågar jag anta att du som läser detta inte själv praktiserar de berörda formerna av metaideologi (i varje fall inte den förstnämnda om de fria Väljarna) men ändå inte heller kritik av nämnd typ. Det är lätt att vända ryggen åt vad som fortfarande uppfattas som ett spektakel och vända sig t ex till ”utomparlamentarisk kamp”. Eller stanna vid gyckel. Men om tillvaron på den parlamentariska apparatens insida ändå är en dominerande realitet och faktiskt förskjuter annan politik, då behövs också en annan slags kritik. Först med ett kvalificerat politiskt språk som låter oss se det symboliska våldet på dess olika nivåer bryts systemets konstitutiva tystnad och öppnas möjligheterna för Politik.

En slutsats som kan propageras är att vi – utöver alla andra skäl – inte kan leva under ett system som är så slutet och reducerar själva språket till ren instrumentalitet för det bestående. Där det mesta är kuggar i en maskin vars enda mål är att pengar skall bli mer pengar. Politisk kritik skall naturligtvis gälla orättvisor och förstörelsen av planeten men måste förenas med kritik av denna totalitarism som jämfört med de klassiska totalitära systemen är mer långtgående i att skapa praktisk acceptans.

Det sagda har inget med ”förakt för demokratin” att göra. Befintlig demokrati är naturligtvis i viss mening en demokrati. Demokratibegreppet är för övrigt aldrig entydigt. Jag säger inte att det inte spelar någon roll om man röstar eller på vad. Inte heller handlar det om förhållandet mellan parlamentarisk och utomparlamentarisk kamp. Oavsett hur radikala rörelser, kamper och strävanden ser ut behövs kritik av vad som sker, kritik i betydelsen att benämna och söka intervenera i det som är format för att inte omtalas, såsom de ideologiska apparaterna och mekanismerna. Och om något radikalt kan införas i det parlamentariska måste det vara som en förening mellan radikal politik och kritik av apparaten som sådan. Sedan är en annan fråga hur den egna ideologin, formerna för den egna politiska subjektiviteten, kan se ut. Den vänster som negligerar allt detta kan aldrig förstå varför den inte har någon framgång.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Nyliberalismen: Så funkar den också

Nyliberalismen: Så funkar den är titeln på Kajsa Ekis Ekmans intressanta artikel i DN 10.2. Som slutar med:

Något som däremot borde ha dött är illusionen om nyliberalismen. Den är inte ens intressant att polemisera mot teoretiskt. Istället borde vi ägna oss åt att analysera den riktiga kapitalismen. Som inte bara är skamlös, utan helt och hållet ideologilös. Ideologin reserverar den för massorna.

Det är inte varje dag som man i en dagstidning läser en text som uppmanar oss att tala om den riktiga kapitalismen och dessutom fångar något av ideologins dubbla mystik: falska idéers bestående kraft och metatron ”att det är idéer som styr världen”:

Svenska akademiens ordbok definierar den som: ”En åskådning som i huvudsak går ut på att staten bör begränsa sina ingripanden i samhället och näringslivet till ett minimum.” … Chicagoskolan …  Friedrich von Hayek och hans studenter, som Milton Friedman … Timbro …

Berättelsen om nyliberalismen är således en berättelse om idéernas makt. Inget sägs om kapitalister, utan det är tydligen akademiker som styr världen. …

Nyliberalismen är denna epoks falska medvetande. Den lurar oss på två sätt: först får den oss att tro att det är idéer som styr världen och sedan får den oss att tro att dessa idéer är lika med verkligheten. Alla tider har sin ideologiska överbyggnad, men nyliberalismen är någonting mycket mystiskt: en dubbel överbyggnad, en ideologi om en ideologi. En febrig fantasi om en ren kapitalism som vi har misstagit för verkligheten.

Det är onekligen märkligt hur idéerna om en fri marknad och frihet från staten kan framställas som en politisk kraft, samtidigt som staterna agerar synnerligen aktivt för att stötta kapitalet –  genom lagstiftning, räddningsaktioner och förvandling av skattepengar till kapital. Och eftersom det som kallas nyliberal ideologi inte har något samband med den kapitalistiska verkligheten som ursprung, drivkraft eller ens beskrivning kan den avfärdas som ”febrig fantasi”. Men även om det är sant – och viktigt att framhålla – att kapitalismen i det avseendet är ideologilös, är utsagan ”kapitalismen  är helt och hållet ideologilös” och åberopandet av det konventionella ideologibegreppet ”falskt medvetande” (för ”massorna”) en stängd dörr för andra analyser av ideologi med en annan situering inom den kapitalistiska samhällsformationen. Det är på den punkten som jag i detta inlägg riktar viss kritik mot artikeln. Bloggens althusser-zizekska pekpinnar används då inte för att peka på brister i Ekis Ekmans rörelse från myter och metamyter om kapitalismen till den riktiga kapitalismen utan på en riktning i vilken vi också bör vända oss: mot den riktiga ideologin som faktiskt uträttar något inom kapitalismens reproduktion.

Dessutom verkar det som om Ekis Ekman vill göra sig av med begreppet nyliberalism helt och hållet (det framgår inte helt klart).

Jag har själv använt begreppet ett otal gånger, främst därför att det är bekvämt: det sammanfattar utvecklingen i västvärlden de senaste trettio åren, utan att man behöver förklara närmare. Men kanske är just detta problemet?

En fråga är därför om det kan ges en närmare förklaring av värde eller om det skall lämnas därhän. Jag kommer att referera till en förklaring (eller explicering) som också pekar mot nyliberal ideologi i en helt annan mening. Vi har att göra dels med en ”sammanfattning av utvecklingen i västvärlden de senaste trettio åren”, dels en ideologisk apparatur inom samhällsformationen ifråga.

Här aktualiseras striden om ideologibegreppet. Bloggen försöker tillämpa en ideologikritik som utgår från Althussers och Zizeks vändning från sådant som ”åskådning” eller ”falskt medvetande” till vad som utspelar sig mellan människor och ideologiska apparater, vad ideologierna gör när de binder människor vid givna existensbetingelser. T ex hur en ideologi inte talar om saker så mycket som till subjekt som därigenom, för att uttrycka det synnerligen grovt, performativt blir det aktuella sociala sammanhangets subjekt – en arbetstagare, kund, konsument, väljare osv. Hur individen besvarar tilltalen, ”ja, det är jag”, i situationer som inte medger så mycket annat. Hur hennes subjektiva identifiering med givna roller alltså sker inom särskilda praktiker associerade med rollernas praktiker och innefattar olika psykoanalytiska förvecklingar. Det inte obetydliga pedagogiska problemet ligger i att denna teori om interpellationer beskriver något som är mycket olikt det som konventionellt kallas ideologi men ändå insisterar på att använda termen. Skälet till att inte uppfinna en ny term är att ”åskådningar” eller de politiska ismerna förvisso tillhör det ideologiska, men inte på föregivna sätt utan som medel för interpellationerna och för ideologiernas främsta maskering, den av deras egna praktiker. Zizek talar om hur en ideologi ”utplånar sina spår”. Kvar som något omtalat finns bara effekter i individens huvud och speciellt hennes ögon – ”åskådningar”, ”synsätt”, å-sikter osv. Samt begärsobjekt. Genom att interpelleras så utvecklar individen en känsla av att stå i direktkontakt med tillvarons föregivna essenser, uttryckt i mer eller mindre stark tro på ifrågavarande specifika myter. Även metaideologin i form av ”övertro på ideologi” – ”att det är idéer som styr världen” – tillhör denna omkastning inom den ideologiska praktiken själv, och det är där som den mesta falskheten ligger. Althusser placerade den ideologiska omkastningen mellan praktik och effekt centralt i begreppet ideologi, en teoretisk händelse som knappast fått någon uppföljning.

Samma problem drabbar för övrigt ideologikritiken. Så länge denna uppfattas som kritik av idéer (det falska medvetandet) och deras yttre kontexter, talar den kritik för döva öron som ser som sin uppgift att påvisa det ideologiska som sådant, det ideologins eget mer (praktikerna) som är utplånat i dess mindre (idéerna).

Skall vi alls skall tala om nyliberalism när den kapitalistiska verkligheten varken drivs av eller på annat sätt överensstämmer med ”nyliberalismen”? Å andra sidan behövs begrepp, även övergripande, för det distinkta i samhällsutvecklingen, och eftersom ordet i det sammanhanget kommit att användas mer adekvat kanske man kan hålla fast vid det, förutsatt att ism-ändelsen frigörs från konnotationerna ”åskådning”, ”lära” eller liknande, precis som när Ekis Ekman talar om den kapitalism som det är fråga om. Om vidare nyliberal ekonomi (liksom alla ordningar) åtföljs av interpellerande ideologi med sina särdrag behövs även här begrepp för ingripande kritik. ”Nyliberal ideologi” blir då en beståndsdel av den nyliberala utvecklingen att undersöka ideologikritiskt enligt ovan. Hur som helst kommer en alltför snabb distansering från begreppet ”nyliberalism” – för att analysera vad Ekis Ekman rätt och slätt kallar en ”kapitalistisk motoffensiv” – att äventyra greppet om dessa båda realiteter.

 

Finns det något nyliberalt?

Jag har tidigare använt mig av en artikel av Wendy Brown, Nyliberalismen och den liberala demokratins slut. Brown menar att kapitalets expansion inneburit en upphävning av avstånd och distinktioner inom mer klassisk liberalism, avstånd mellan å ena sidan ekonomi och å andra sidan sådant som politik, moral, kunskapens frihet, intellektuell hederlighet osv.

[Det] innebär inte att marknaden regleras av staten. Det förhåller sig i stället precis tvärtom. Marknaden är statens och samhällets organiserande princip … Den nyliberala rationaliteten … mäter snarare statens framgång utifrån dess förmåga att stärka och stimulera marknaden, och den knyter statens legitimitet till framgång av detta slag.

Inom den klassiska liberalismen fanns det en distinktion, ibland till och med en spänning, mellan normerna för individens moraliska, sociala och ekonomiska handlande … men nyliberalismen skapar och interpellerar normativt individer som entreprenörer på livets alla områden. Den framställer individer som rationella, kalkylerande varelser vilkas moraliska autonomi mäts utifrån deras förmåga att ”sköta sig själva”, det vill säga deras förmåga att sörja för sina egna behov och se till sina egna intressen. Genom att göra individen fullt ut ansvarig för sig själv, likställer nyliberalismen moraliskt ansvar med … rationella beräkningar av kostnader, intäkter och konsekvenser. … den rationellt kalkylerande individen bär odelat ansvar för sina handlingars konsekvenser … Den nyliberala mönstermedborgaren är  … inte en person som tillsammans med andra söker förändra eller utforma dessa alternativ. … Samhällsgemenskapen upphör att vara en gemenskap och blir i stället en grupp individuella entreprenörer och konsumenter …

Det som den liberala demokratin har åstadkommit under de senaste två seklerna är kort sagt ett visst etiskt avstånd mellan ekonomi och samhälle. Även om den liberala demokratin sammanfaller med många kapitalistiska värden … har den formella distinktionen som den liberala demokratin upprättat mellan vissa moraliska och politiska principer å ena sidan och den ekonomiska ordningen å den andra fungerat som ett skydd mot hemskheterna i en tillvaro helt styrd av marknaden och beräknad med marknadens mått. Det är detta avstånd som försvinner när den nyliberala politiska rationaliteten låter varje del av det politiska och sociala livet bli föremål för ekonomiska beräkningar.

Frågan om med vilken legitimitet staten gynnar företagen upplöses när dess legitimitet ligger just i hur väl den gör detta. Vi kan se hur även (vissa av) facken välkomnar TTIP, innefattande företags möjligheter att stämma stater om de anser sig missgynnade av demokratiskt fattade beslut, eftersom avtalen tros ”ge jobb” och billigare varor. Att jobb alltid ”ges” på kapitalets villkor är väl en definition på kapitalism, men nu blir det alltmer en självklarhet att kapitalismens grundläggande villkor åberopas som skäl till att gå den till mötes. Att andra sätt att organisera ett samhälles produktion inte kan tänkas bekräftas här formellt. Kapitalismen har alltid varit överordnad demokratin, nu formaliseras svart på vitt inte bara rätten att leda och fördela arbetet utan även makten över staten.

För att bara ta ett exempel på hur ”samhällsgemenskapen upphör att vara en gemenskap” kan vi notera hur skolorna tävlar om kunderna med påkostad reklam och flashiga hemsidor där de säger ”Välj oss, det är vi som bäst förmedlar kunskap”. Detta är att förneka samhällets uppgifter som samhälle och skolans uppgifter som skola. Alltså att skolan skall representera vad Brown (med en naturligtvis inte oproblematisk term) kallar samhällsgemenskapen, att alla skolor skall vara bra och erbjuda likvärdig medborgerlig kompetens. Nu får den elev/kund som inte valde rätt skylla sig själv, onekligen en effektivt förmedlad kunskap.

Avförtrollningen fullbordas i det abstrakta språk där samhället inte längre består av mer än ”aktörer” och ”kunder”. Ekonomiska realiteter återspeglas i ett språk där penningens abstraktion utvidgats till alltfler mänskliga mellanhavanden. Yrkesetik ersätts med avtalsskrivning och kontroll, samarbete med gräl om paragrafer i kontrakt. Politik formuleras av reklambyråer; dvs samma apparatur som säkrar kapitalcykelns led vara → pengar säkrar också tillvaron för kapitalets politiska grenar – som i sin tur skall säkra de villkor som kapitalet kräver.

Allt detta är en ekonomisk utveckling, ett stadium i kapitalets expansion. När kapitalet lägger under sig nya marknader och kapitalistisk makt och logik tar över på varje område innebär det att traditionella gränser rivs ner, att avstånden försvinner, att allt fast förflyktigas. Riktningen är att all handling skall ingå i kapitalförmering, på produktions- eller konsumtionssidan, dvs underordnas penningens primat. Eftersom termen nyliberalism etablerats även för dessa drag i den riktiga kapitalismens utveckling (som inte bara är en ”motoffensiv”) kan det vara rimligt att använda den som en pekare på dem och på motsvarande uppgifter för den fortsatta analysen och kritiken.

 

Nyliberal ideologi som del av kapitalismens fungerande

Den utvecklingen innefattar också en ideologisk apparatur för att ”skapa och interpellera individer som entreprenörer på livets alla områden”. Och som alla identiteter som sammantagna utgör homo economicus. Ideologin talar inte om kapitalismen så mycket som till de i den kapitalistiska samhällsordningen inneslutna subjekten för att de, likt Althussers person på gatan som anropas av en polis, skall vända sig mot de interpellerande rösterna och svara ”ja, det är jag”. ”Vi vill tacka dig som kund.” Det är inte för att de tror på marknadens välsignelser som de träder ut på den och verkar för dess växt, det är de redan givna kapitalistiska förhållandena, den redan givna marknadens massiva omslutning, som innefattar interpellationer av marknadssubjekt. Dessa behöver inte manifestera någon explicit tro, de behöver inte jubla över sakernas tillstånd, de skall rätt och slätt känna igen sig själva i vardagens påbjudna beteenden och förhållningssätt. De skall se det som naturligt att man måste vara ”anställningsbar” (på kapitalets villkor) för att få mat på bordet och att villkoren för ålderdomen ligger i utfallet av ett börslotteri (i vilket man genom att välja lotter kan ”påverka sin situation”, vara sin egen lyckas smed.). Att ”to be is to buy”. Sedan är det desto bättre om de också tror på marknadens frihet från staten och med Ekis Ekmans exempel lär sig att ”älska att äga” samt att det är fult att leva på statliga medel (om man inte är ett företag eller kan göra rutavdrag). Vad jag kallar nyliberal ideologi handlar alltså om detta subjekt och hur det hålls på plats genom att bombarderas med tilltal adresserade till det i dess olika positioner.

För att fortsätta tala om det nyliberala språket skall kapitalismen, liksom fascismen, inte heller förstås utan ”upplevas”. Men olikt fascismen är det då fråga om att livet skall vara summan av de enskilda konsumtionstillfällenas upplevelser. Carema kanske inte alltid serverade så bra mat, men de erbjöd ”måltidsupplevelser”. Moderaternas Sverigemöte i Göteborg inramades av ”Hooked on a feeling”.

Nyliberalismen är denna epoks falska medvetande. Den lurar oss på två sätt: först får den oss att tro att det är idéer som styr världen och sedan får den oss att tro att dessa idéer är lika med verkligheten.

Nämnt ”först” stämmer inte riktigt. Först kommer den nyliberala ekonomiska praktiken med drag som de exemplifierade. Den åtföljs strax av de ideologiska apparaterna och deras praktiker. Sedan, på tredje plats, kommer de ideologiska effekterna som innefattar, dock inte som dominerande beståndsdel, tron att det är idéer som styr världen. Även den ”tron” är ”materiell” och reglerad i praktiker, närmare bestämt alla debatter där man talar som om de tävlande ismerna (enligt uppgjord dramaturgi) är det som grundar samhällen. En politisk debatt av mer övergripande slag är närmast definitionsmässigt sådan tävling. Det är debatten i sig, där deltagarna identifierar sig med och förfäktar sin isms formler, som är denna metaideologiska apparat för ”tron” att samhällen är utformade utifrån den ena eller andra ”modellen”. Här ligger kanske det mystiska. Metaideologin är inte primärt en övertro på ideologi utan ett förväntat sätt att tala om politiska ting. Ändå är det just en sådan praktiserad ”som om”-tro som håller kvalificerad kritik på avstånd.

Däremot är själva förekomsten av ”ideologi om ideologi” inte så mystisk. All specifik ideologi verkar tillsammans med metaideologi. Det är en metaideologi att vi Väljare väljer mellan olika partiers ”ideologier”, en variant av berörd ”politisk debatt”. Vilket är den riktiga ideologins maskering av sin egen praktik. Det ideologiska i den parlamentariska apparatens förskjutning från de fundamentala konflikterna till spelet på dess insida och bestämningen av vilka frågor som får vara valfrågor maskeras som ett val mellan parti-”ideologier”. Som om ideologi är något man ”väljer” (och inte något som talar till den som redan ”valt”, dvs besvarat interpellationerna). En annan metaideologi är att religioner skulle utgå från tro på högre makter, dvs att den ideologiska apparaten (t ex den konkreta kyrkan) skulle föregås av de idémässiga inslagen i dess rekvisita. Mer generellt är hela det konventionella ideologibegreppet, som man finner t ex i uppslagsböcker och som uppehåller sig vid idéer och medvetande, metaideologi som söker intala individerna att de är subjekt i kraft av sina ”åskådningar”.

Nyliberal ideologi interpellerar individer som känner igen sig som homo economicus inom samhällets specifika praktiker. De skall också överge själva tanken på ett samhälle i kvalificerad mening och att ”en annan värld är möjlig”. Denna övergripande nivå kan sammanfattas i begreppet Capitalist Realism: ”det är lättare att föreställa sig världens undergång än kapitalismens slut”. Eller kort och gott: ”det finns inga alternativ”. Detta är inte så mycket föreställningar om kapitalismen som en subjektsposition där tankar om ett annat sakernas tillstånd inte har utrymme. Den som försöker något sådant utsätts genast för de ideologiska apparaternas hån: de är oansvariga drömmare, bakåtsträvare, de ”vill ha det” som i Sovjet osv.

Makten har alltid ljugit. Men när moderaterna säger att de ”älskar människor” (som en omskrivning av att de älskar pengar) kan väl inte meningen vara att vi skall tro det. Eller på deras nya historia. Det är snarare ett påbud att ord inte får betyda något. Att vi skall sluta fråga vad som är sant. Utöver att fungera instrumentellt som pr i berörd mening skall de utgöra ett språkträsk där kritik inte får fäste. Det är också ideologisk praktik och en tendens motsatt metaideologin om idéernas makt. Det som moderaterna kallar sitt ”idéprogram” upphäver i varje bokstav denna etikettering. Inget av det berörda framkallar motståndslös underkastelse men är sammantaget så massivt omslutande att försök till radikal artikulering inte får fäste utanför begränsade grupper av vad Althusser kallade ”dåliga subjekt”. Och så länge dessa grupper inte intresserar sig för just detta förhållande och hur det kan övervinnas, inledningsvis att söka ett språk för det, är frågan hur radikala de egentligen är.

 

Ideologikritiken

Ekis Ekman kan säkert bidra med fler och bättre exempel. Och när hon säger att kapitalismen är helt och hållet ideologilös  är det i en bestämd mening. Men om det gäller att återerövra orden och finna nya ord för nödvändig kritik och politik kan man inte stanna där. Kapitalismen (om vi avser den kapitalistiskt dominerade samhällsformationen) är full med arbetande ideologi, vilket reser frågor om möjliga interventioner som moment av artikulering av motstånd. Poängen med ett althusserskt ideologibegrepp är inte att det skulle uttömma fenomenet ideologi men att det bryter med ideologins nämnda självmaskering och öppnar för en ny sorts praktisk kritik.

Alla kan notera flödena av interpellationer, men utan begreppet och en elementär teori är sådana interventioner bokstavligen otänkbara. Vi kan jämföra med ett fenomen som tyngdkraften, vars verkningar är synnerligen påtagliga för envar. Men först med Newtons gravitationsbegrepp som band samman t ex äpplets fall och månens omlopp blev det möjligt att i mer kvalificerad mening uppfatta det. På motsvarande sätt gör interpellationsbegreppet det möjligt att sammanföra de olika interpellationer som exemplifierats och deras bindningseffekter till frågor om produktionssättets reproduktion.

Om det är så att nyliberal ideologi handgripligen förekommer människors möjligheter att i strikta termer tala om de förhållanden som de lever under och ”tillsammans med andra [söka] förändra”, då måste även kritiken vara handgriplig. Nya rörelsers subjektivering förutsätter aktiv och explicit avsubjektivering relativt de bestående förhållandena. Vilket innefattar att kritiken ingriper i de ideologiska praktikerna för att bryta upp det cirkulära hos dem, hur en ideologi anropar innehavare av de attribut som den själv performativt tilldelat dem. Kritiken skall söka ställa sig i de ideologiska flödena och med adekvata begrepp meddela adressaterna vad som försiggår. Inte som ”upplysning” så mycket som att säkra närvaron av ett kritiskt språk, en antites till det nyliberala språket, och att människor börjar benämna och inbördes kommunicera kring de förhållanden som de lever under: ekonomin, politiken och ideologin, speciellt där denna deras verklighet är konstruerad för att inte omtalas.

Dessutom skulle en välriktad kritik som synliggör det symboliska våldet, dvs gör dess kränkningar både upplevda och begreppsliggjorda, visa på dubbla anledningar att motsätta sig det kapitalistiska systemet: dess exploatering av människor och natur och dess förminskning av människor till ”utförare” av kapitalets dödsdans.

Det finns frågor vars frånvaro i sig är symtom på de nyliberala förhållandena. Varför skall den som är mindre skicklig på (eller har mindre tur i) att välja fonder för premiepensionen straffas med sämre ekonomiska villkor på ålderdomen (även om det rör sig om en mindre del av pensionen)? Varför skall det vara dyrare att ha lyset tänt för den som saknar förmåga att se in i framtiden för att jämföra utfallen av de 2962 olika elavtalen? Varför får inga områden vara undandragna individuell tävling? Detta är frågor vid sidan av frågan om ”den rationellt kalkylerande individen” alls är möjlig. Mestadels är de flesta prisgivna åt privata ”aktörer” utan möjlighet till rationella kalkyler men inte desto mindre intvingade i valsituationer. Här har vi att göra med ett sammansatt ”falskt medvetande” analogt med tron på den fria marknaden. Men till skillnad från den ”febriga fantasin” utgår interpellationerna av rationella subjekt från (för kritiken) identifierbara praktiker, närmare bestämt inom valprocedurernas ideologiska apparater. Frånvaron av reflexion ligger i procedurernas utformning. I själva valsituationen är inte den första frågan ”varför skall jag få det sämre om jag väljer dåligt”. Man kan uppfatta det hela som absurt, men de flesta saknar ett språk för skeendenas olika nivåer. Den politiska kritiken av samhällets rörelse bort från det solidariska måste innefatta ideologikritik av hur subjektiviteten homo economicus upprätthålls.

Ekis Ekman har rätt i att det är meningslöst att rota i fantasierna. Men nu drar en ny valrörelse igång. Varje dygn kommer benämningen ”väljarna” att uttalas tusentals gånger och varje gång är det som en interpellation av dessa väljare, som naturligtvis vet att makten ligger någon annanstans men ändå i ritualerna beter sig som om det var deras röster som avgjorde framtiden. Eftersom det är så ritualerna – politikertalet, debatterna, medierapporteringen, valförfarandet – är utformade. De kommer dessutom i enlighet med denna ideologiska apparats påbud att reducera politik till ”jobbfrågan”, ”plånboksfrågorna” och ytterligare några frågor, allt frikopplat från det ekonomiska system som bestämmer deras gränser. Genom att i olika avseenden besvara tilltalen reduceras de själva från homo politicus till homo economicus även på detta område. De flesta kommer att ”förstå” att det är säkrast att tillhöra ”demokratins mittfåra”, medan ledarskribenterna trappar upp exkluderingen av de andra, de ”bakåtsträvande” för att inte tala om de ”extrema”. Och de delar av vänstern som inte spelar med kommer att vända det hela ryggen, politiskt såväl som genom att avstå från möjlig kritik. I stället för att tala både om den riktiga kapitalismen och den riktiga ideologin utifrån insikten att olika interventioner kan förutsätta varandra, att det är i mötet mellan de rätta elementen som något nytt kan uppstå. Vilket är ett annat sätt att innesluta sig i den nyliberala helheten, dvs i en sådan nisch som varje liberalism gärna tillåter. Den vänstern är ofarlig, den visar på systemets ”pluralism” och tolerans, samtidigt som dramat med ”mittfåran” mot ”ytterkanterna” håller de verkliga konflikterna på avstånd.

Publicerat i Kritik, Uncategorized | Lämna en kommentar

Liberalextremism?

I rörelse av Karin Boye

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Att dikten nu (igen) exploaterats av ett bilföretag faller sig väl naturligt. Liksom att tilltaget efter den här interventionen försvaras sålunda:

Alla bilreklamer handlar ju om rörelse. Vi ville förhöja upplevelsen med hjälp av ett litterärt verk och den dikten passade bra. Det kändes också roligt att använda poesi som annars inte har så stor plats i det offentliga rummet. Vi ville ge texten rättvisa.

Men i enlighet med bloggens intresse för hur acceptans av rådande förhållanden kan artikuleras är det kommentarerna som jag vill uppmärksamma, och då speciellt en som sammanfattar många andra men sticker ut i sammanhanget. Vad jag samlar på är tillfällena då regleringen av ”vad det talas om och vad det inte talas om” når speciell fasthet och/eller tydlighet, alltså då teman utkristalliserar sig som håller grundkonflikterna på avstånd och binder dem som rör sig på deras insidor, utan förmåga att bryta upp. Anna Troberg, partiledare för Piratpartiet, skriver på sin blogg:

Jag blev glad när jag såg det. Det är en möjlighet för en helt ny generation människor att bekanta sig med Boyes lyrik. …

Svenska Akademiens ständige sekreterare, Peter Englund, är dock inte nöjd med att kreti och pleti får sig lite poesi till livs i tv-soffan. På sin blogg kallar han Mercedes-Benz tilltag för “gravplundring”. …

Även i litterär mening är begreppet “andlig odling” milt sagt diffust och öppet för tolkningar. Jag gissar att Englund och hans smakpolis i Svenska Akademien tolkar det hela med själva plantan – det litterära verket – i centrum. Man vill förvara den på en piedestal i en väl klimatkontrollerad gyllene bur och tukta den varsamt som ett välansat bonsaiträd.

Visst finns det plantor som trivs i trygga, fyrkantiga drivbänkar, men litteraturens giganter trivs inte i prydliga rader. De är som ogräs. De är bångstyriga. Deras rötter skjuter iväg under marken och letar sig upp till markytan där man minst anar det och slår ut i full blom där man tror att inget kan frodas. De vill inte slås i bojor av falska beskyddare. De vill vara fria.

Även jag sätter plantan – det litterära verket – i centrum, men jag placerar den inte på en ensam piedestal. Jag placerar den i ett sammanhang. Jag ger den ett livskraftigt habitat att frodas i.

Inget konstnärligt verk är en ö. Alla verk hänger ihop i rik kulturväv, en väv där vår gemensamma historia, våra tankar och filosofiska, religiösa, politiska och estetiska ideal är varpen kring vilken trådarna ordnar sig. Varje gång ett nytt verk skapas vävs dess tråd in och skickar vibrationer genom väven, genom allt det där andra. Här och där sitter en ny generation kulturskapare som spindlar och fångar upp vibrationerna och spinner nya fantastiska trådar att lägga till väven.

Dagens upphovsrätt sliter redan trådar ur väven och lämnar gapande hål där inga nya trådar kan fästas. Blotta tanken att Svenska Akademien, litteraturens beskyddare, med berått mod vill slita sönder väven ännu mer är skrämmande. Att de dessutom inte gör det för att de måste, utan för att de kan, är än mer upprörande.

Den där väven är viktig. Den är den omgivning som formar oss alla. Den är den rika mylla den nya generationens kulturskapare sår sina frön i. Den är en absolut förutsättning för framtidens kulturliv. Andlig odling är till syvende och sist som all annan odling. Man måste så frön för att kunna skörda. Utan frön ingen skörd.

Klassiska verk fungerar bra i reklamsammanhang just för att de har det där lilla extra som finner klangbotten i oss alla. Om Svenska Akademien verkligen vill slå ett slag för litteraturen, så borde de hoppa av lycka varje gång något företag frivilligt lägger miljoner på att skapa en massiv kontaktyta mellan poesi och människor. … Det är en fantastisk chans att så poetiska frön i människor – eller om man så vill, en chans till verklig “andlig odling”.

Nu är det dags att släppa Boye verk fria, att låta dem stå på egna ben och leva sina egna liv. Om Svenska Akademien nu bara släpper sitt absurda grepp om dem, så kan vi alla följa dem ut på deras oändliga stora äventyr i världen.

Här finns både det populistiska att kulturetablissemanget (smakpolisen, falska beskyddare) inte skall bestämma över vad ”kreti och pleti får sig till livs” och att det är fint att en dikt kan nå fler människor, teman som går igen i många kommentarer. Det meddelades visserligen inte i reklamen vem som skrivit dikten, men en annan kommentator förmodar att kreti och pleti genast googlar raderna för att kunna bekanta sig med författaren och läsa dikten i sin helhet.

Troberg utvecklar framför allt temat att kultur måste få spridas och växa fritt. Att kultur blir till när någon spinner nya trådar i den befintliga väven, vilket förutsätter dess frihet. Det blir förstås speciellt motbjudande för Troberg när det mer än 70 år efter författarens död egentligen inte finns någon upphovsrätt, men smakpoliserna från Svenska Akademien besitter ”extra superkrafter”, “klassikerskyddet”, för att omintetgöra friheten. Det anmärkningsvärda är att samtidigt som angreppsmålet är upphovsrätten i allmänhet, och syftet sägs vara att främja kulturell blomstring, blir fiendens fiende en vän av sällan skådade proportioner. Reklamen är en fantastisk chans till andlig odling! Det är så grovt att det här är svårt att skriva. Dörrarna är lite väl vidöppna. Ändå är det möjligt att säga sådant och det är den möjligheten som jag försöker reflektera över.

Hon är inte ensam, Alex Schulman skriver i Aftonbladet:

En man som inte förstår att det finns något underbart när något så försvinnande som den gamla svenska poesin sprids till miljoner människor. En man som trots att han borde veta bättre inte fattat att orden är fria, särskilt 100 år gamla ord, och när dessa ord fortfarande sprids så är det alltid vackert.

All reklam har två nivåer, att framkalla köp av den enskilda varan och att interpellera konsumenter, i förlängningen sådana som finner meningen med livet i konsumtionen. Det speciella i den aktuella reklamen är att den högre nivån elaboreras ovanligt explicit i det att konsumtionen knyts till ”vår färd” och  ”vårt stora äventyr”. Samt i vad reklammannen egentligen säger i den sista meningen. Boye fick ett förebud om färder med den aktuella bilen avant la lettre. Vilket hon nu fått hjälp att uttrycka och visualisera. I reklamen kom dikten till sin sanna fullbordan. Ägande och nyttjande av en mercedes är ett fullgott exempel på vad dikten åsyftar. En win-win-situation där den ”förhöjda upplevelsen” av bilägandets möjligheter (om det är en mercedes) innebar att dikten kom till sin rätt.

Men hallå säger någon, det är ju bara reklam. Det är väl klart att den skruvar saker lite, den kanske har en självironisk glimt i ögat, och människor behöver inte få kultursnobberier skrivna på näsan. Det är bara reklammannens jobb att säga att konsumtion är livets mening och att använda de medel han finner lämpliga. Ingen tror ju på det. Det är så reklam ser ut, inget att bry sig om. Och om en dikt den vägen kan finna nya läsare är det bara bra. Utan reklamen skulle för övrigt inte heller tevekanalen finnas.

Det finns nu inget ”bara” i detta . Det är just när pendlingen mellan detta faktiskt sagda (”Vi ville ge texten rättvisa”) och att ”det inte betyder något” (jämför med moderaternas ”vi älskar människor”) uppfyller ”det offentliga rummet” som något annat måste sägas.

Framför allt bör vi notera vad Troberg faktiskt säger. För piratpartiledaren är det hela en fråga om hur upphovsrätt dödar plantors fria liv. Det kan diskuteras. Men genom att göra även reklamen till ett ”livskraftigt habitat” för kultur går Troberg längre än vad de flesta reklammakare själva skulle våga. Jag vill påstå att hon går så långt ifrån sanningen som överhuvudtaget är möjligt. För till vad som nyss sas om reklamen kan läggas att den språkligt sett är rent instrumentell, den är en apparat med syftet att fullborda kapitalets förmeringscykel (vara → pengar). Reklamen tar till olika knep för att binda konsumenten vid produkten, men processen är ett med sitt mål, varuvärdets realisering i pengar. Samtidigt som dikten exploaterades (”användes” som Troberg uttrycker det) dödades den så som allt dör när pengarna skall leva sitt pseudoliv. Vilket Troberg beskriver som att slå ut i full blom, ”en massiv kontaktyta mellan poesi och människor”, ”chanser till verklig ‘andlig odling’”. Alla språkliga miljöer jämställs som ”habitat”, ju bredare exponering desto större chanser. Just detta jämställande (jämför Schulmans ”det är alltid vackert”) är i sig den exakta motsatsen till den föregivna odlingen.

Jämställandet är ett antagande att ord inte påverkas av sammanhanget i vilket de uttalas, att de ”miljoner som läggs på att skapa kontaktyta” är ett mått på blomstringen. Dessutom menar Troberg att det egentligen var dikten som använde sig av Mercedes-Benz för sin fortplantning: ”rötter skjuter iväg under marken och letar sig upp till markytan där man minst anar det”, ”där man tror att inget kan frodas”, t ex i en reklamfilm. Det var diktens eget liv som på ”egna ben” gjorde sig gällande. Det förhöll sig naturligtvis precis tvärtom. Det las pengar på att sprida Boyes ord enbart för att ändra deras innebörd. Det intressanta här är hur man kan bortse från detta och med blomsterspråk ansluta sig till reklammannens ”komma till sin rätt”.

Frågan är inte hur stor eller liten chansen är att det sprids frön. Eller om människor inte är förmögna att skilja mellan dikten och ”användningen”. Naturligtvis kan kreti och pleti googla. Frågan gäller det fundamentala förnekandet av reklamens roll inom produktionssättet och därmed produktionssättet självt. Vidare hur detta förnekandet av systemspecifika förhållanden kan uttryckas i desto fler ord, i det aktuella fallet dessutom av ganska extremt slag.

Det hela blir också extra pikant när Troberg säger:

… pengar är inte allt. Det finns andra värden här i livet som varken är lättillgängliga eller speciellt lukrativa, men som ändå är värda att bevara. Poesin är full av dem.

Detta i ett sammanhang där pengar är allt. Troberg förnekar det instrumentella i reklamen – inte det uppenbara syftet att sälja något utan hur medlen dras ned på kapitalcykelns nivå – som egen instrumentalitet för den egna agendan (mot upphovsrätt).

När man som Troberg driver en fråga med liberala förtecken och bestämmer sig för att driva den hårt, inträder en logik som väl i befälsposition blir självbefästande, detta eftersom lögnen (förnekandet av de fundamentala förhållandena) måste försvinna i en ständigt befäst överbyggnad. Det är ingen hejd på blomstermetaforiken när reklamapparaten är på tal. Här sammanfaller penningens gränslöshet när det gäller att finna medel för sin växt med gränslösheten i liberal apologetik. Begreppet nyliberalism räcker inte till, det är en sorts liberalextremism med populistiska medel som framkallar amen-rop (”bra skrivet!”) från många av Trobergs egna kommentatorer. Extremismen ligger som vanligt i kombinationen av abstraktion (habitat som habitat) och måttlöshet när saker skall drivas i en viss riktning.

Anmärkning 1: Copyriot nämner i förbigående Piratpartiet på temat liberalism kontra populism i ett färskt inlägg.

Anmärkning 2:  Inom kort följer ett nytt inlägg om nyliberalism, dvs om det berättigade i begreppet.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Vad är materialism? – en inledning två år senare

Det här är mitt 55:e inlägg på bloggen. Av alla inläggen är det ett som får mer än hälften av alla besök och det är Vad är materialism?, ett inlägg som jag skrev för två år sedan. Inget konstigt i det, många googlar tydligen på ”materialism” och inte så många på ideologikritik eller i texterna förekommande ord. Inte heller är det konstigt om den texten är den minst lästa, dvs om de flesta besökare vänder i dörren (något jag ser på frånvaron av aktivitet). Tvärtemot det inledande antagandet är det nog ”materialism” i betydelsen ”intresse för ägodelar” som många är ute efter. (Ett annat inlägg berör den ”materialismen”.) Och de som söker en filosofisk diskussion finner något som ligger långt ifrån vad de förväntar sig. Det hela är emellertid en aning frustrerande eftersom denna förväntan, vad den står för och dess konsekvenser, just är föremålet för inläggets kritik. Så till dig som kommit hit genom att använda sökorden ”vad är ett materialistiskt synsätt?”, ”vad anser man inom materialismen?” eller liknande: det är de frågorna som inlägget handlar om, låt vara som denna kritik. De är inte ”felställda” men tillhör en allmänt dominerande idealism som föranleder materialistisk intervention. Vilket jag här skall försöka utveckla på ett annat sätt. Att komma till en plats med en fråga och genast få den ifrågasatt är förstås mer än skäl att söka sig någon annanstans. Och att delta i materialismens rörelse bort från de vanliga frågorna kan vara lite ensamt. Speciellt som det aktuella materialismbegreppet är av ett ovanligare slag. Men där finns också mycket att vinna.

Det som föreslås här och i det längre inlägget är kritik i Althussers efterföljd, vad denna blogg är ägnad åt. Som i bloggen i övrigt handlar det inte om att besvara givna teoretiska eller politiska frågor utan att söka identifiera och förekomma faror som kan vara inbyggda i dem. Att ifrågasätta saker som vanligen undgår att ifrågasättas. Det svar som frågan ”vad är materialism?” får är inte materialismen, men inte heller bara en materialism bland andra. Vår materialism ingriper i en viss naivitet eller glömska som kan vara i verksamhet när ”materialismer” och ”idealismer” dryftas.

När ”filosofiska” eller politiska ting debatteras uppvisar debatten ofta en viss form. Man talar som om världen låg vid de talandes fötter och väntade på att bli tillrättalagd genom det vinnande ”synsättet”. Som om det därvid i en idévärld finns vissa övergripande frågor tillsammans med eventuellt utveck­lingsbara svars­alternativ att välja bland (vad gäller politiken olika ”modeller” att konstruera samhällen utifrån). Som om det föreligger en symmetri mellan tävlande ”synsätt”, ”läror”, politiska ”ismer”, filosofiska eller religiösa hållningar osv. Dessa kan vara inbördes mycket fientliga men tillåts ändå tävla på samma nivå. De är åsikter på en åsiktsmarknad. Som om det finns en ”filosofisk fråga” om vad som är primärt i förhållandet mellan ”materia och ande” och med ”materialism” och ”idealism” som de två alternativen (blandformer kan tillkomma). Godtyckligt fynd på nätet: ”Materialism och idealism är sedan gammalt två motsatta sätt att se på verklighetens natur.” Som om man (an)ser vissa saker ”inom materialismen” och andra saker ”inom idealismen”. Här får även språklig formalism genomslag. ”Synsätten” att materien är primär i förhål­lande till anden eller att anden är primär i förhållande till materien tycks utgöra en symmetri redan genom utsagornas formella likhet.

Hela detta som om kan identifieras som idealism snarare än något av ”alternativen”. Eller rättare sagt, idealismen är här att uppehålla sig vid ”alternativ” som gjorts symmetriska som alternativa svar på fiktiva frågor, detta inom de debatter som de sammantagna konstituerar och är ett med. Där idéer och föreställningar får egna liv i debattens vågor, dvs tillskrivs egna liv i motsatsställningen till andra idéer. Debatterna fungerar då som evighetsmaskiner och håller fast debattörerna, som bibringas känslan av att se något, t ex ”verklighetens natur”, genom sina ”synsätt”, samtidigt som spåren utplånas efter de andra redan givna konflikter som är debatternas förnekade grund. Vilka andra konflikter?

”Materialism och idealism är sedan gammalt två motsatta sätt att se på verklighetens natur.” Detta är en lömsk utsaga som tycks vittna om vad som utspelar sig på en scen. Motsatta ”synsätt” antas där tävla om hur vi bör uppfatta ”verklighetens natur”. Och så snart utsagan accepteras befinner man sig verkligen på en scen, idealismens scen med ett fäktande med ”svar” på fiktiva frågor. Utsagan föranleder frågan ”och vad (an)ser man då inom materialismen och idealismen?”. När den pseudofrågan engagerar (grubblet, debatterna, alla böcker som skrivs i ämnet) är pseudokaraktären och de reella konflikterna ”glömda”.

Konflikterna finns på två plan. Konventionell ideologikritik söker ”kontextualisera” idéer, se dem som uttryck för en tid och dess sociala förhållanden. Speciellt härleds de till maktförhållanden och ”intressen” som de ”tjänar”, t ex i form av myter som framställer rådande samhällsförhållanden som de förnuftiga, naturliga eller ofrånkomliga. De kan också sägas tjäna som sammanhållande ”kitt” inom ena eller andra sidan i partsförhållanden. I vissa amerikanska skolor måste kreationism jämställas med darwinism. En engelsk politiker hävdar just nu ett samband mellan de pågående översvämningarna och samkönade äktenskap. Den oberoende liberala morgontidningen förklarade i en ruta betitlad Bakgrund: ”Nyliberalism kallas en politisk och ekonomisk åskådning som utgår från den klassiska liberalismens tankar om det ekonomiska och sociala livets utveckling utan statsingripanden”. I dessa fall, som på olika sätt involverar ”materia” och ”ande”, är det uppenbarligen mer än ”synsätt” som propageras. Högerkristen konservatism eller reduktion av kapitalets expansion till ”tankar” utgår inte från någons ögon (eller tankar om ”tankar”). Det handlar om hur politiska konflikter innefattar hur de framställs och om somligas strävan att diktera andras vandel eller tillgång till vetenskapliga resultat.

Men jag satte ”tjänar” inom citationstecken, för det är inte så klart hur denna tjänst egentligen är beskaffad. Och för frågan om materialismen är det en annan konflikt som måste sättas i förgrunden, en konflikt på teoretisk nivå som dock inte står mellan konkurrerande ”läror”. Den gäller det generella förhållandet mellan kunskap (här med betoning på vetenskap och teori) och ideologi som bloggen så ofta återkommer till, även det längre inlägget om materialismen. Här får det räcka med några antydningar. Till att börja med handlar Althussers distinktion mellan dessa kvaliteter inte om ”sant och falskt” eller ”vetenskaplig säkerhet” mot ”färgade glasögon” (de som underkänner distinktionen framhåller gärna att ”allt seende är färgat”). Vad Althusser uppehöll sig vid är att varken kunskap eller ideologi handlar om ”seende” som ett subjekts omedelbara tillägnelse av ”verklighetens natur” (färgat eller ej). Vi har att göra med två väsensskilda mänskliga praktiker, där kunskapens praktiker inom ”tankeapparater” (befintliga teorier, instrument, metoder, institutionella betingelser osv) skapar provisoriska förbindelser med det existerande. Knappast med ”verklighetens natur” men med de av verklighetens föremål och förhållanden som gjorts till kunskapsobjekt. ”Kunskap är produktion”, inget som i bokstavlig mening abstraheras ur det objektiva, eventuellt med viss distorsion på vägen. (Denna kritik är å andra sidan något annat än ”postmoderna” tankar om att världen ”konstrueras” genom ”diskurser”. Världen finns där; det är kunskap om den, t ex i form av teorier, som skapas.) Medan ”ideologiska apparater” producerar subjektivitet, sådant som har med tillhörighet, riktning och mening att göra. Se t ex min text ”Vad är ideologi?”. När jag i fortsättningen karakteriserar något som ”ideologi” är det inte som ett slagordsmässigt avfärdande utan avseende något som handlar om helt andra saker än kunskap och även politik. Ideologiska bekräftelser åtföljer såväl kunskapsproduktion som politik men är inte dessa kvaliteter. Om man metaforiskt kan säga att vetenskapen skapar ”seende” av det objektiva (utan att glömma att detta ”seende” är ett med sina medel – teorierna osv – och att det i det avseendet finns olika sätt att ”se”) ”ser” individen i en ideologi inget annat än en socialt konstruerad spegelbild av sig själv som subjekt. Konflikten uppstår när ideologin som subjektivitetsproduktion inte desto mindre använder sig av berättelser om ”verklighetens natur”, utformade för att göra individens tillvaro meningsfull och/eller världen subjektivt hanterlig och överblickbar, berättelser där ofta olika slags andar spelar en framträdande roll. Konflikten står mellan den teoretiska praktiken som sådan och något som inte alls är av teoretisk art men tränger sig in och tar utrymme på teorins område (i vidaste mening av all verklighetsbeskrivning). Vad som utplånats när idealismens scen väl är intagen är alltså en annan motsatsställning, den mellan olika ”produktionssätt” för idéer, olika slags idéer.

”Två motsatta sätt att se på verklighetens natur.” Vad som på respektive ”kant” antas om denna natur, om den är ”andlig” eller ”materiell”, expliceras i olika ”läror”. Vilket i båda fallen är idealism, en paradoxal produktion av idéer som outtalat förnekar att idéer inte kan skiljas från de speciella praktiker där de producerats; de sägs representera olika jämförbara svar på  ”mänsklighetens stora frågor”.

Att världen skulle vara skapad av en högre makt eller att samhällen formas utifrån stora mäns tankar (eventuellt som uttolkningar av förnuftet) är idealism i klassisk mening. Men idealismen kan också ses (av kritiken) i själva jämställandet av sådana ”hypoteser” om ”verklighetens natur” med i likaledes klassisk mening materialistiska hypoteser. Alltså utplånande distinktionen mellan kunskap och ideologi. Denna idealism utgör en metaideologi, som är en förutsättning för specifika ideologiers opererande.

Materialismen å sin sida är för kritiken då inte ett annat ”svar” utan en interventionspraktik som bryter upp den fiktiva symmetrin och återvänder till konflikten mellan kunskap och ideologi. Detta som ett ställningstagande i kunskapshänseende för den teoretiska praktikens rätt att producera kunskap utan att behöva medge utrymme för föreställningar som inte alls har med kunskap att göra. Materialismen rör sig inte från ”ande” till ”materia” allmänt, den tillfrågar givna idéer om deras materialitet. Är de resultat av en kunskapspraktik eller är de en ideologisk praktiks rekvisita?

Materialismen innefattar också den materialistiska filosofi som Althusser skisserade. Vetenskapen kan inte bevisa att världen inte är ”skapad av en högre makt” eller liknande. Men när det ideologiska i sådana föreställningar påvisats, finns grund för nämnt ställningstagande och för skiljelinjer mellan kunskapsprodukter och ideologiska produkter. Alltså inte för att de senare är falska, utan för att de verkar inom ideologins praktiska primat över kunskapen, som ger ideologiska föreställningar passersedel in på teorins område. Sådana skiljelinjer kan artikuleras som materiens primat över anden, men filosofin ifråga stannar där, den säger inte mer än vad de idealistiskt/ideologiska berättelserna om andar tvingar den att säga. Allt den säger är på förekommen anledning. Den materialistiska filosofin är en ”teoretisk verksamhet” som inte producerar teori, ”läror” eller liknande, bara skiljelinjer till förmån för den vetenskapliga praktiken och dess upprättande av tankeapparaters förbindelser med det materiella och det andliga. Den uttalar sig inte om materiens eller ”verklighetens” natur utöver denna minimalism.

En anmärkningar om materialismen som interventionspraktik. Materialismen är inte grund för vetenskapen utan en iakttagelse av vad den gör. Och av vad ideologin gör. Att det existerar en materiell verklighet oberoende av såväl betraktare som transcendenta Subjekt är ett antagande som är immanent i existensen av den vetenskapliga praktiken, vilket materialismen erkänner men inte behöver postulera. Själva  ism-ändelsen i  materialism inte är så lyckad och kanske inte heller termen som helhet. Notera dock att ”ism” kan användas i andra sammanhang än att signalera ”lära” eller liknande, t ex för sådant som optimism eller magnetism.

Berörd metaideologi förskjuter distinktionen mellan olika slags idéer (representerande kunskap, ideologi, politik osv) till fiktiva motsatsställningar mellan idéerna själva, ”motsatta sätt att se på verklighetens natur”. Vad jag med denna inledning vill förmedla är att det längre inlägget (liksom allt på bloggen) blir obegripligt utan en beredskap att gå utanför denna metaideologi och dess praktik. Men också att det är just själva handlingen att ”gå utanför”, brottet med idealismen, som kan kallas materialism. Vilket emellertid är svårt när man väl befinner sig på idealismens scen, en ”insida utan utsida”, där idéerna bokstavligen regerar genom tvånget att uttala dem utan reflexion över deras karaktär. Dessutom kan kritikens vägran att räkna ”synsätt” uppfattas som ett hävdande att det bara skulle finnas ett ”synsätt”, det ”sanna”. Men liksom det finns olika ideologier finns förstås konkurrerande vetenskapliga teorier, vetenskaplig debatt osv. Sådan debatt förenas med fördel med metareflexion.

Vad har materialismens interventioner för betydelse? De kan bryta upp slutenheten i debatter som är eviga eftersom de står mellan ”alternativ” som är formade som denna evighet, fäktningar lösgjorda från de konflikter som ändå är deras grund. Debatter som anropar och skänker identitet till deltagarna: materialister och idealister, liberaler och socialister utan att debatten som sådan någonsin debatteras. Dessutom har de politiska motsvarigheterna direkta politiska konsekvenser. I debatterna där ismer står mot varandra, som om samhället var resultat av denna tävling mellan ”modeller”, ”glöms” inte bara klassamhällets fundamentala konflikter och kapitallogikens bestämmande. Debatterna är även här denna ”glömska” som en aktiv beståndsdel i produktionsförhållandenas reproduktion. Det är inte ”ideologier” som möts i dem, de är i sig själva en sorts ideologisk praktik. Materialism inom politiken är då att återvända till grundkonflikten i produktionssättet, vilket underlättas av om den filosofiska materialismens interventioner lyckats med att återvända till grundkonflikten i det teoretiska, alltså att på den nivån göra upp med ideologins förmåga att begränsa samtalen. Vilket vi emellertid inte sett mycket av.

Publicerat i Kritik | Lämna en kommentar

Ryktena om ideologins död …

Helmerson. DN:s så flitigt skrivande Helmerson. Denne blide, fromme Helmerson som oförtröttligt och förmanande rycker ut så snart ”hat” eller dåliga stämningar gör sig gällande. Eller någon blir alltför exalterad. Eller någon sektor oproportionerligt stor.

Jag försöker att inte hetsa upp mig, inte ens när han doserar för oss om ”ideologin”: Ideologin är inte död – bara lite urlakad, och Tingsten, 68, löntagarfonder, Juholt och genus passerar revy. Han gör ju bara sitt jobb som borgerlig ideolog – i en annan mening än han själv är förmögen att uppfatta. Men just detta i en annan mening innebär att det finns mer adekvat ideologikritik att utföra.

Men här finns en intressant motsägelse: den del av ideologin som är mest spektakulär och får störst utrymme i medierna är inte den som till slut kommer att påverka svenskarnas vardag. Under 1960- och 70-talen talades det om revolution, men resultatet blev ”bara” höjda skatter och oproportionerligt stor offentlig sektor. Därefter kom Thatcher- och Reaganismens årtionden, men deras svenska arv blev föga mer än några hundralappar mindre i skatt och möjligheten att välja vårdcentral. …

Egentligen är de stora ideologierna, visionerna, i sig ganska ointressanta. När de är nykläckta och bara omhuldas av stjärnögda akademiker och avantgardistiska debattörer saknar de konkret betydelse. Det viktiga är vad som finns kvar när de filtrerats genom partier och vanligt folk. Det är först i sin urvattnade form som de faktiskt påverkar samhället.

Stillsam pragmatism snarare än vildsint idéstrid tycks vara den svenska lagomkulturens modell. Men höjer man blicken över gränsen står de stora ideologiska striderna fortsatt tydliga. Fascismen och andra typer av totalitarism växer sig starkare i vårt absoluta närområde. Den auktoritära kinesiska modellen är så ekonomiskt framgångsrik att många väljer att se mellan fingrarna med dess diktatoriska praktik. Jihadismen förtrycker människor i ett brett bälte från Pakistan till Mauretanien.

Ideologier är bra som klangbotten, som grundnäring till lösandet av praktiska problem i samhället. Men faran med att för exalterat ropa efter mer och större visioner är att man blir bönhörd.

Jämför med Hägglunds populistiska utspel om ”teaterregissörer och krönikörer” vs ”verklighetens folk”.

Det är alltså inte de ”stora ideologierna” som påverkar ”vanligt folks” vardag, och om de (i andra länder) gör det är det som förtryck. Låt oss hålla oss till ”den svenska lagomkulturens modell”.

Men är vi så lagom? ”Sverige är det land med avancerad ekonomi där liberaliseringen gått snabbast i världen när det gäller avregleringar, privatiseringar och valfrihetsreformer.” Därför flockades riskkapitalisterna kring de svenska skolorna som flugorna kring en sockerbit. Det sockret erbjöds ingen annanstans. Och den avgörande frågan: var det ”vanligt folk” som bestämde detta? Som DN-ledarna påstår när de meddelar medborgarna att det var deras önskan om valfrihet som drev från privatiseringarna. Var det ”vanligt folk” och lagomkultur som gav oss TTIP, Carema eller bestämde att även vanliga domstolar som standard skall döma till företagens fördel? Finns det vidare en annan sorts ideologi i detta än det konventionella ideologibegreppets ”idéstrider”?   En kommentator skriver:

Ideologierna är inte döda bara för att politiker inte vågar uttala dem högt. Genom att studera regeringens politik, så är det ju inget problem att finna vilka ideologier som styr.

En variant av ”privatiseringarna genomförs av ideologiska skäl”. Nej, det är inte ideologi som styr där heller; det är kapitalet som styr genom sin politiska gren. (Vilket väl är vad kommentatorn menar.)  Däremot åtföljt av ideologi av annat slag. Däremot inom en hegemoni av ekonomiska, politiska och ideologiska apparater som sammantagna skapar Capitalist Realism, ”det är lättare att föreställa sig jordens undergång än kapitalismens slut”.

Det är bland dessa ideologiska apparater som DN:s ledarsida återfinns, där funktionärer som Helmerson mässar sitt ”å ena sidan” och ”å andra sidan finns det inga alternativ”. – Visserligen är det som vår tidning på nyhetsplats och kultursidorna skriver om nyliberalismens verkningar sant, men det är vi i ledarredaktionen som känner historiens verkliga essens. Något som alla som inte är ”programmatiska motståndare till valfrihetsreformerna” eller allmänt ”bakåtsträvande” måste erkänna. Alla som inte vill ”ha det” som i Nordkorea eller ens Kina. Och eftersom valfriheten har sitt egenvärde, i mycket identiskt med nämnd essens, håller vi med de aktörer från Svenskt Näringsliv som gavs utrymme på DN-”debatt” (jag vet inte hur många gånger jag använt det här exemplet men de får bjuda på det en gång till):

En ny undersökning visar att hårdgranskningen av friskolor och privata vårdföretag i medierna inte minskar viljan att välja vård och skola bland stockholmarna. Det finns tvärtom ett brett stöd för fungerande valfrihetssystem som ger människor makt att själva välja leverantör av välfärd. …

Självklart är det så, att brister och missförhållanden inom vård och skola måste åtgärdas. De ska inte tolereras. Däremot minskar inte några skandaler i världen elevers, föräldrars, patienters och anhörigas vilja att själva kunna välja leverantör av sina välfärdstjänster. …

Opinionen ger stöd för att man i Stockholm kan fortsätta på den inslagna vägen.

– Hur vi än beter oss kommer det inte att påverka stockholmarnas vilja, sådan vi bestämt den. Att vi med ledande frågor och svarsalternativ styrde utfallet i den av oss köpta ”undersökningen” som påvisade ”opinionen” var bara för att hjälpa det ofrånkomliga att uttrycka sig. Ungefär som när innehavare av sovjetencyklopedin då och då uppmanades att byta ut sidor, så att historiens framträdelser skulle stämma bättre överens med vad som ansågs vara dess essentiella innehåll. Det är maktspråk från början till slut. Det är också samma språk som DN:s ledarskribenter använder när de förmanar de ”bakåtsträvande”. Det ideologiska ligger inte i första hand i att sjunga valfrihetens eller kapitalismens lov. Ideologier strider inte, de argumenterar inte, de vädjar inte. Är borgerlig ideologi framgångsrik ligger det ideologiska i det performativa skapandet av ”vilja” hos de subjekt som skall välja det som kapitalet erbjuder dem att välja. Det ligger i det oförtröttliga talet till dem som speglar sig i sin påtvingade ”egenmakt” och inte vill ha det som i Nordkorea. – Det är ni som är på rätt väg, dvs den enda vägen. Den ständiga adresseringen av ”den demokratiska mittfårans” subjekt leder inte till någon homogen och motståndslös underkastelse men bidrar till att upprätthålla en sammansättning av tro, misstro och cynism utan kontakt med artikulerat motstånd. Vad gäller DN-liberalernas bidrag utgör tidningens fysiska kombination av ledarsida och en ”debatt”, som till inte obetydlig del består av ”näringslivets” föreskrivande ”undersökningar”, en minihegemoni inuti den stora hegemonin, variationer på ett och samma tema. Det är inte heller de ideologiska apparaterna – media i stort, skolan, partierna – som ”påverkar samhället” i betydelsen styr det, men de är med och säkrar de redan givna produktionsförhållandenas reproduktion. Den ideologin är stor, och alls inte urlakad, i det att den bekräftar och uppgår i det som härskar. Att tala om ”idéstrider” i det sammanhanget är bara ett av ideologins många sätt att genomföra sin främsta maskering, den av sin egen praktik.

Tillägg

Om ideologin inte är vare sig död eller urlakad kan den vara ute. När borgerliga ideologer som ett led i sitt ideologiskapande mystifierar ideologibegreppet kan det ske på många olika sätt. I ett tre år gammalt inlägg kommenterade jag en signerad ledare Vad är borgerligt? (11.1 2011) av Håkan Boström som illustrerade detta på ett nästan komiskt sätt. (Jag flyttar över delar hit och låter inlägget utgå.) Boström inleder:

Ideologi är ute. Pragmatism är inne. Alliansens och Moderaternas framgångar beror till stor del på att man börjat betrakta politiken som en marknad bland andra – och anpassat budskapet till kunden.

Tanken att det är ”politiken som en marknad” som om något är ideologi, komplett med interpellationer av Väljaren/Kunden, får inte ens tänkas. ”Ideologin”, som nu är ute, består nämligen av något annat: ”utopiska visioner”, ”skrivbordsproducerade riktlinjer” och ”abstrakta teser” (som dessutom ”tuggas”). Genom att ställa sådan ”stelbenthet” mot det åt andra hållet överdrivna, ren ”pragmatism” som när M fiskar röster, når Boström fram till det angelägna, en ”fördjupad borgerlig idédebatt”. En motsättning konstrueras för att konstruktören triumferande skall kunna presentera Lösningen, den ”fördjupade debatten”. Återigen som en förskjuten praktik, vars främsta uppgift är att outtalat men mångordigt förneka att en förskjutning äger rum – från andra och verkliga motsättningar, de motsättningar som artikulerade är Politiken.

Svenska Dagbladets politiske chefredaktör, PJ Anders Linder, har de senaste månaderna initierat en spännande diskussion under rubriken ”det nya borgerliga uppdraget”. …

Honnörsord, som de ovan, kan vara svåra att konkretisera – och ännu svårare att omvandla till politiska reformer. Ändå är det naturligt att börja där. Vilka värden vill vi främja, och hur når vi dit? En fundamental utgångspunkt för en sådan diskussion är att olika borgerliga värden kan komma i strid med varandra. …

Konflikten mellan personlig integritet och säkerhet är väl känd. Det finns många fler. Njutning och framförhållning är uråldriga antagonister. Reklam och underhållning är i dag fundamentala inslag i marknadsekonomin, men skaver onekligen mot det gamla bildningsidealet. Konkurrens kan på det personliga planet sporra människor till ansvarstagande, flit och utveckling men den kan också belöna girighet, ögontjäneri och hänsynslöshet. Ekonomisk tillväxt kan också se mycket olika ut i praktiken. Tillväxten kan främja kvantitet eller kvalitet, slöseri eller sparsamhet, varuproduktion eller tjänstesamhälle.

Ja, det finns mycket att fördjupa sig i när det gäller ”de borgerliga dygderna”. Den ”fördjupade debatten” om ”värden” och hur enskildheter inom det borgerliga samhället skall balanseras mot varandra, allt just inom detta samhälle och de outtalade gränser som ”debatten” samtidigt drar, är inte bara ett internt borgerligt samtal utan ett av många sätt att reglera vad man talar om och vad man inte talar om. Struktureringen av valda teman är sådan att andra teman görs otänkbara. Samtidigt som ”ideologin” förläggs hit eller dit och i den aktuella ledaren sägs vara vad man tagit sig förbi när man gått från ”testuggande” till ”fördjupad debatt”, är naturligtvis alla dessa regleringar ideologiska. ”Debatten” kring de ”honnörsord” i vilka borgare vill kunna spegla sig är i sig en ideologisk praktik, ett sätt att existera inom det borgerliga samhällets gränser och samtidigt återskapa dem.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Teori och praktik 3

Del 1, Del 2

I det första inlägget talades om ideologiska apparater (IA) och om ”den ideologiska formationens inskrivning i samhällsformationen och dess reproduktion”. Det framhölls att en IA generellt sett inte är ett centralt styrt ”verktyg” för makten utan uttrycker hegemonins decentraliserade karaktär. Men en fråga som inte behandlades är hur olika IA går samman till det som kallades den (dominerande) ideologiska formationen. Och kan man alls tala om en sådan och samtidigt hävda att enskilda IA är ”relativt autonoma” (med varierande grad av autonomi)? Althusser har också anklagats för ”funktionalism”, apparaterna sägs existera för de funktioner som de fullgör, vilket förstås är suspekt om man stannar där. Några förtydliganden är därför på sin plats. De formar sig till ytterligare ett sätt att motivera politiskt bruk av kritik med althusserska utgångspunkter och uttalad inriktning att bryta upp det slutna och cirkulära. Jag kommer att föreslå en snabbtur genom samhällsformationen och dess ideologiska delformation, där den senare inte är en distinkt apparatur som enkelt låter sig förevisas, däremot en social realitet som genomkorsar samhället som ett vanligen misskänt politiskt problem.

Vad händer sålunda med ansat­ser till radikal politik när de möter den befint­liga ideo­lo­giska formatio­nen, ett X vars existens vi anta­r och avläser i enskilda apparater? Vilka svar kan försök att kommuni­cera politik framkalla mot bakgrund av hur motta­gar­na redan besva­rat alla tilltal som är så mycket mer dominerande, inte minst inom den etablerade politiken, sådan den­ är inskriven i de förhål­lan­den som den inte kan erkänna? Och vad hän­der med den egna ideolo­gin när politiken inte är fram­gångsrik, när det inte finns en uppenbar och växande föränd­rings­rörelse som med­lem­marna i rörel­sen kan rela­tera till? Finns de väggar som de stöter emot med i deras beräkningar eller tar egen kom­pensatorisk ideo­lo­gi över, egna sätt att som opposi­tion leva inom en verk­lighet som inte låter sig rubbas? Alltså sätt där den inre sam­man­håll­nin­gen går före utåtrik­tade strävanden. Är det möj­ligt att tvärt­om utveckla makt­kritik som genom att inne­fatta ideologisk makt fram­ställer an­grepp på mak­ten som desto mer ange­lägna? Är det möj­ligt att vända inte bara orättvi­sorna utan också maktens subjek­ti­vi­tets­pro­duktion mot den – genom att det sym­bo­lis­ka våldet synliggörs som sådant? Innefattande de tystnader som råder där ideologier talar. Att aktivt gå emot maktens ideolo­gi­er, vad de gör, i stället för att bara bemöta vad de säger i det ena eller and­ra fal­let.

Begreppet ideologisk formation avser alltså det politiska problemet mer än en entydigt fastslagen ansamling av apparater, vilket inte upphäver att det rör sig om en objektiv realitet. Vi har att göra med resultaten av en social evo­lu­tion där ideologiska praktiker associerade med olika områ­den av sam­hälls­livet (fa­milj, arbete, kon­sumtion, politik, religion osv), mer eller mindre involverade i de kapi­ta­listiska förhållandena, under­hål­ler lokala iden­ti­teter, men den vägen även praktisk acceptans av dessa förhål­lan­dens helhet. Detta genom att identiteterna är förskjutna bort från all arti­ku­lering av samhällets grund­konflikter och inte heller är oförenliga med varandra. Frågan gäller här det som Althusser benäm­ner imagi­närt förhål­lande, ett begrepp som jag använde mig av i det första inlägget. Indi­videns förhållande till existens­betin­gel­serna, hennes sätt att leva underkastelsen under de kapi­talis­tiska förhål­lan­de­na, bärs av positivt identitets­stöd­jande praktiker. Bestäm­nin­gen ”ima­gi­när” syf­tar inte på något inbillat utan på denna ”avbild­ning” eller form­för­änd­ring från underkastelse till posi­tiv identitet. En annan fråga gäller distri­bu­tionen av meta­ideolo­gisk och idealis­tisk praktik. Hur hålls uppmärk­sam­heten borta också från de ideo­logiska prakti­kerna som sådana? Hur kommer vi med andra ord åt det väsentli­ga inslag i det ideologiska som är ideologiernas självmas­keringar?

Det är med dessa frågor som sökljus vi gör vår ­tur. Först bör emeller­tid två allmänna förhållanden upprepas, om den sluten­het som finns redan i det ekonomiska och om tidlösheten hos fenomenet ideo­logi.

Vad som är lätt att glömma i kritiken av de kapitalistiska förhållandena är att de faktiskt är våra existensbetingelser, hur var och en får sin försörjning och konsumtionsvaror, nödvändiga såväl som inte nödvändiga. Samt hur offentlig verksamhet vilar på beskattning av lönearbete och varuproduktion. Det mesta i samhällslivet förutsätter att hjulen snurrar på det kapitalistiska sättet, eftersom detta är det enda utbredda. Den kapitalistiska maskinen har vidare i likhet med andra maskiner sina interna villkor. Utan rätt smörjning går den sämre. Alla steg i antikapitalistisk riktning är ”grus i maskineriet” som på kort sikt kan innebära färre jobb och bostäder, dyrare varor. Därför finns denna grund för den borgerliga apologetiken att det är oansva­rigt eller naivt att vara radikal i politiken och kulturen. Samman­hållningen av kapita­lismen är i grunden ekonomisk och inte ideologisk och det är inte ideologi som produ­cerar underkastelse, denna är en dimension av systemet självt. Men för att inte hamna i en metafysik om hur ekonomin direkt styr enskilda psyken undersöker vi hur denna första slutenhet, en sorts proto­ideologi, är miljön för ideologiska apparater som inom satta gränser på sina egna sätt, med ”relativ autonomi”, ger form åt de individuella bindningarna och begränsar möjligheterna att tänka ”en annan värld”. Vilket producerar en övergripande Capitalist Realism, ”det är lättare att föreställa sig värl­dens undergång än kapitalismens slut”.

De ideologiska apparaterna är också existensbetingelser men utifrån en helt annan sorts nödvändighet. Människan är ett ”ideologiskt djur” och kan inte leva utan ideologi, sociala riktningsgivare motsvarande djurens instink­ter. Hon kan inte känna oändligheten av livsmöjligheter i sitt eget huvud. I sina verksamheter och inför livet självt behöver hon bekräftelser på vem hon är och av hennes tillhörighet i olika sammanhang. Hon behöver tilltalas med namn och attribut av någon som också äger namn och attribut. Därför åtföljs de flesta aktiviteter av ideologiska interpellationer som institutionaliserats i stora eller små apparater, innefattande vardagslivets vanor och ritualer. Och det är med en speciell subjektiv energi som hon binder sig och binds inom dessa IA som kontingent utvecklats inom samhällskroppen för att på båda nivåerna säkra sammanhållning och reproduktion. Ideologin är, som Althusser säger, evig. Identiteten består både av sådant som individen själv ener­giskt hävdar som sin självbild och de performativa effekter hon med större eller mindre inslag av motstånd ändå accepterar. Bindningarna rymmer affektiva, existentiella och resig­ne­ra­de moment. Att det ideologiska är materialiserat i apparater och interpellationer är vad Althusser gentemot konventionella, metaideologiska ideologibegrepp utreder. Det ideologiska åtföljer det icke-ideologiska men utgör en egen kvalitet, skild från produktionen men även, som diskuterades i det första inlägget, från kunskap och politik. Ideologier kan övervinnas, men svårligen utan hänsynstagande till att de är konstruerade för att inte övervinnas.

Vi har alltså en av ekonomin påförd tillslutning av samhället som sätter gränser för de ideologiska apparaterna, som emellertid inom dessa gränser bygger sin egen materia och formar egna interpellationskate­gorier för lokala utföranden av de eviga ideologiska subjektskonstitueringarna. Som avser t ex systemets arbetstagare, kunder, konsumenter och väljare. De horiso­ntella cirklar, där ideologier interpellerar innehavare av de attribut som de själva tillskrivit dem, uppgår i reproduktionens stora cirkel. Naturligtvis finns motstånd, och ingen uppgår fullständigt i performativiteterna; frågan är här överhuvudtaget inte i vilken utsträckning människor ”tror” på vad som sägs från en ideologisk apparat, men när motståndet inte artikuleras m a p det ideologiska som sådant, vilket är fallet när metaideologin regerar, kommer den fysiska dominansen av systemkonforma interpellationer att konsolidera den fundamentala slutenheten.

I kapitalismens mitt finner vi kapitalförmeringen, pengar blir varor som blir mer pengar. Sluts den cirkeln (eller snarare spiralen) är allt som det skall vara, oavsett konsekvenserna för människor, samhälle och miljö. Kapitalet måste också expandera så att alltfler områden av livet och samhället dras in i varufieringen och marknadslogiken. Alla frågor om vilka behov som behöver tillgodoses, hur ett gott liv och ett gott samhälle kan se ut, vad kultur kan vara, underordnas den galna men ur kapitalets synvinkel rationella dödsdansen.

Att pengar blir mer pengar framställde Marx som mervärdeteori: den köpta arbetskraften kan användas för att skapa nya värden utöver den tid som motsvarar dess eget värde. Exploateringsaspekten döljs här av skenet att lönen är betalning för utfört arbete, en myt som inte behöver uttalas då den ligger i själva löneformen. Som dessutom är en IA för interpellationer av löntagare (”arbetstagare”), individer som vinner sin försörjning genom fria och rättvisa utbyten på arbetsmarknaden. Detta sker i omedelbar anslutning till kapitalförmeringen, och där befinner sig även fackföreningarna som representanter för en av ”arbetsmarknadens parter”.

För att varorna skall säljas fordras reklam och kommersialisering av offentliga miljöer, där varuhus och gallerior framstår som tempel. Genom sin massiva närvaro utgör kommersialismen påtagliga deklarationer av livets mening och individens plikt (som tycks sammanfalla med hennes lycka), samtidigt som den som förskjutning av identiteten från producentskapet till konsumentskapet utgör ett imaginärt förhållande till det förstnämnda. Liksom avancerad ingenjörskonst krävs för att utveckla de maskiner som används i varuproduktionen krävs motsvarande forskning och uppfinningsrikedom för att manipulera konsumenterna. (Om det låter ”elitistiskt” att tala om manipulerade medmänniskor kan man fråga om de biljoner som läggs på dessa aktiviteter är utan effekt.) Frågan är om vi inte också när det gäller nivån med interpellationer av konsumenten som sådan har att göra med en IA som faktiskt är ett medvetet kontrollerat verktyg. Jag har i tidigare inlägg refererat till en reklamfilm från McDonalds som interpellerar barn i form av en förevisad interpellation. Ronald McDonald träder ut ur ett McDonalds och börjar sjunga ”vår nya sång”, ”Good time, Great taste”. Han sträcker sig i olika riktningar och ropar ut sin kallelse. Barn i grannskapet vänder sig genast mot rösten (jfr med Althussers person på gatan som anropas av en polis), avbryter sina lekar och kommer springande, dansar kring Ronald McDonald och stämmer in i sången: ”This is our place!”. Måste inte reklammakarna ha läst Althusser? Jag menar, detta är modellen för alla faktiska interpellationer, men att gestalta själva skeendet så renodlat och explicit! För den tittare å sin sida som läst Althusser omvandlas scenen av lycka till den scen av övergrepp som det egentligen är fråga om.

Innan vi fortsätter till den politiska nivån kan vi notera några ideologis­ka apparater vars imaginära förhållanden inte bara gäller de ekonomiska existensbetingelserna. Vi har familjens ideologiska apparat, förbunden med famil­jen som biologisk reproduktionsapparat, samvaroform och konsumtionsen­het. Här får barnet namn, släkttillhörighet och fostran. Skolan är en institu­tion som rymmer fostrande, kvalificerande, bildande och ideologiska funk­tioner. Dess betygsättning är ett disciplineringsverktyg och ett urvalsinstru­ment till högre studier men tilldelar också performativt varje elev en begåv­ningsprofil, dvs en självuppfattning gentemot olika ämnen och studierna som helhet. Den största myten, som även den är inbyggd i sin praktik, är att det spektrum av individuell duglighet som betygen hålls för att mäta skulle vara grunden för samhällets arbetsdelning. Till eleven själv förläggs hennes framtida destination. Inne i apparatens praktiker ter sig detta naturligt. Ju mer eleven identifierar sig med systemet och dess utdelade attribut, desto mer agerar hon i enlighet med dem, vilket leder till bekräftelse vid nästa betygsutdelning (ideologisk ritual). Vi har kulturen, det rättsliga systemet osv.

Kapitalförhållandets expansion, t ex som privatisering och varufiering av välfärden, kräver sin pr och framför allt lagstiftningsmässig krattning av manegen. De politiker och partier som skall betjäna klassbröderna i dessa avseenden måste manipulera sina kunder/väljare för att bli köpta/valda. Att det i mycket är pr-byråer som engageras även här tas ofta som bevis på politikens ”ytlighet” och ”brist på visioner”. Men det är motsatsen till ytlighet vi bevittnar; det är samma kommersiella apparatur som tränger upp inte bara en utan två nivåer för att 1) diktera hur man skall tala om företagen och ”valfrihetens” betydelse och 2) främja kapitalförhållandena på politisk nivå genom själva valutgången. I inläggen Hur bekämpa det nyliberala monstret diskuterade jag utifrån en artikel av Wendy Brown hur avståndet mellan ekonomi och samhälle, kommers och politik, som upprätthölls även under den liberala demokratin, försvunnit. När politiker ställer ”människors valfrihet och vardagsmakt” mot ”politikermakt” – kapitalets makt nämns aldrig –  visas det försvunna avståndet mycket konkret: reklamapparaten och den politiska apparaten blir ett. Och när man frågar sig hur detta är möjligt måste man notera den rent fysiska dominansen av tal som snarare än att vilja bli taget på allvar verkar för att utmanövrera allt allvar. Vi skall sluta fråga oss vad som är sant, det sanna är det som omsätter pengar. Men också verkligen identifiera oss som homo economicus snarare än som homo politicus på grundval av att det är så världen ser ut, återspeglat i det dominerande språkbruket. Det är homo economicus, fast under andra beteckningar, som är adressaten för det mesta som sägs. Många borgerliga s k opinionsbildare förklarar att vänster och höger är förlegat. Motsättningen står mellan framåt och bakåt (till det grå betongsamhället). Vilken kategori tillhör du? Återigen, detta ”fungerar” inte utan motstånd men i det att motståndet saknar radikal artikulering. Det sammansatta kapitalförmeringsmaskineriet är här nästan komplett.

Men för att saker inte skall framstå så krävs ytterligare nivåer där resterna av det politiska uppgår i den vanliga idealistiska metaideologin, tävlingen mellan ismer, synsätt och liknande. Och där IA osynliggörs som sådana. Även från vänster sägs att privatiseringarna genomdrivs ”av ideologiska skäl”. Här odlas en idealism som dragen till sin spets säger: ”ett samhälle är grundat i den ena eller andra ismen, saker och ting är som de är för att människor valt den ordningen framför andra tänkta ordningar”. Nu behöver inte heller detta uttalas eller ens utgöra egentlig ”tro”, eftersom även idealismen är materiell och ligger i tävlingens praktiker, institutionaliserade i skolans undervisning, den parlamentariska apparaten och de politiska ”debatterna”. Man talar inom de sistnämnda och föreskrivet av deras form som om politiska strider stod mellan tankesystem. Individen identifierar sig med de formler som hon enligt spelets regler förfäktar gentemot andra, hon är ”liberal”, ”socialist” eller något annat. Debatten bestämmer i förväg vilka som kan vara dess deltagare, och vad dessa främst gör är att med engagemanget i den ena eller andra positionen upprätthålla gränserna. Allt handlar om att med argument försvara den egna positionen gentemot de andra; ingen uppmärksamhet gäller hur debatten formas som denna slutenhet, en insida utan utsida, även det ett imaginärt förhållande till de reella existensbetingelserna. En mer passiv deltagare som en väljare förväntas samla partiernas program, läsa dem, lägga dem bredvid varandra och välja partiet med den ”ideologi som bäst överensstämmer med hennes egen”. Här är det apparatens massiva omslutning och mångfald av tilldragelser, ständigt interpellerande denne Väljare, som upprätthåller skenet att den politiska teatern är politiken rätt och slätt. På den högsta nivån finner vi ”åskådningsdebatterna” som likaledes institutionaliserade former för idealismen om all kamp som ”idéernas kamp”, dvs idéernas primat. Man talar mycket sällan om kapitalets makt. Tänkandet vänds bort från såväl samhällets grundkonflikter som de ideologiska bindningarnas symboliska våld på de olika nivåerna upp till och med metaideologin själv. Det främsta misskännandet gäller inte i något av fallen främst innehållet i de odlade föreställningarna utan prakti­kerna där de odlas och förfäktas som om de ägde föregiven självständighet. Vi har att göra med paradoxen att misskännandet av det ideologiska – ideologins materiella existens i apparater och ritualer – utövas rituellt i samma apparater (som metaideologi). Åtskillnaden mellan ideologiska apparater som är direkt associerade med kapitalförmeringen och apparater för praktiserande av idealism är något av en upprepning inom det ideologiska av Althussers åtskillnad mellan repressiva och ideologiska statsapparater.

Till detta att apparaterna har sina egna sätt att interpellera kommer att de har sina interna maskinvillkor och egenheter. Exempel: parlamentarismen och partiernas röstkalkylerande, hur de ”opinioner” som de inte törs utmana cirkulärt skapas genom politikens anpassning till dem. Eller som jag skrev i det första inlägget: ”I denna ‘mittfåra’ sitter även politikerna fast, inte minst genom att de nämnda reglerna för trovärdighet bestämmer vad de kan säga för att bli valda, vilket effektivt reproducerar apparaten.” Här tänker jag på S och V och hur de underordnar sig borgerliga diktat. Exempel: skolan. När skolan kompletterar politiken som en apparat för metaideologin om samhällslivet som utfallet av en tävling mellan de politiska ismerna, där ”socialistisk åskådning” finns med som en deltagare, är det inte bara för att den inte tillåts förmedla en materialistisk historieuppfattning. Det är så man undervisar om allt annat: djur och växter, historiska perioder, religioner, riktningar inom konst och litteratur. Man har en uppsättning sidoordnade undervisningsobjekt som skall betas av eller jämföras, men bara inom denna sidoordnandets problematik. Allt för att bli föremål för frågor på prov, ”vad kallas den åskådning …?”, ”vem grundade …?”. Så befästs metaideologin inifrån apparaten, genom dess materialitet.

Lönearbetet, konsumtionen, familjen, skolan, politiken i dess parlamen­ta­riska form, varje område har sina ideologiska apparater som interpellerar olika identiteter men även utgör imaginära förhållanden till de kapitalistiska förhållandena som helhet. Detta genom bindning till de lokala praktiker­na och som ifrågavarande identiteters förenlighet med såväl varandra som den samhälls­for­ma­tion allt är inskrivet i. Det imaginära förhållandet blir ”överbestämt” när det beskrivna mångfaldigas från område till område, och allt detta görs otänk­bart genom idealistisk metaideologi med sin mångfaldigade apparatur: skolan, parlamentarismen, religionen, media, debatterna. För kritiken är det antydd struktu­re­rad slutenhet som måste begreppsliggöras för att sedan bli föremål för poli­tiska interventioner. Men när oppositionella grupper stänger in sig i sina nischer, upptagna av allt möjligt utom att söka störa den ideolo­giska forma­tionens produktion av praktisk acceptans, uppfattas inte ens prob­lemet.

I första inlägget talades om kapitalismens grundkonflikt som sades vara dubbel: abstrakt-konkret arbete och arbete-kapital (klasskampen). Sammanhanget var begreppsliggörandet av de kapitalistiska förhållandena. Däremot är det svårare att tala om en pågående fundamental strid som hålls tillbaka av reproduktionens maskineri. Grundkonflikten omtolkad som kapitallogik mot det samhälleliga eller alienerat mot icke-alienerat liv (om vi tillåter oss detta begrepp) avser inte jämförbara storheter i strid med varandra. Vad gäller klasskampen är ur marxistisk synvinkel arbetarklassens uppgift att avskaffa sig själv som klass, arbetarens att avskaffa sig själv som arbetare. Arbetarklassen som sådan bär ingen positiv substans som skall vinna i kampen. Det föreligger en konflikt men ingen symmetri mellan sidor som kan byta plats ifråga om över- och underordning. ”Vänstern” mot ”högern”? Det är så delar av vänstern vill framställa saken när de speglar sig i högern för att utvinna en vänsteridentitet (som en självförslutande nisch). Capitalist Realism handlar i mycket om frånvaron av strid; kapitalismen är vad vi lever under utan att vara konkurrensutsatt, till skillnad från varje enskildhet inom systemet. Kapitalismens kriser är i sig inte heller förebud om ett bättre samhälle. Capitalist Realism kan emellertid föda något annat, motstånd mot själva förvägrandet av framtiden. Detta motstånd är inte inneboende i det rådande, det måste emergera som något nytt, kanske som ett sådant kontingent men lyckosamt möte mellan kamper och kritikformer som föreslogs i det första inlägget. Eller med ett annat begrepp som artikulering av motstånd, det speciella motståndets sammansättning och former. Vad gäller ideologikritiken som ett av elementen angriper den slutenheten som sådan, det på olika nivåer cirkulära och den stora slutenheten, genom att angripa åtkomliga tillslutningsmoment, vad som bedöms vara svaga länkar. Jag talade om möjligheten för kritiken att ställa sig mellan de ideologiska apparaterna och de interpellerade individerna. Framför allt handlar det om att med ett kvalificerat politiskt språk bryta de institutionaliserade tystnaderna om såväl produktionssättet som reproduktionsformerna. Vilka tystnader till stor del är reproduktionsformerna. Att synliggöra det symboliska våldet, apparaterna och agenterna, men inte som empirismens ”att öppna ögonen” utan som permanent benämnande av det som är format för att inte benämnas. Teori som omedelbart placerar sig som ett element i den teoretiserade verkligheten. De egna positiva ideologiska bekräftelseformerna kring denna nya kritiska praktik och dess minimala teori är här ytterligare moment av den radikala artikuleringen.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Teori och praktik 2

Althussers essä Ideologi och ideologiska statsapparater har undertiteln Noter för en undersökning. Essän karakteriseras som ”en första och mycket preliminär skiss”. Detta är inte ovanligt, en text presenteras som ett ”första utkast”, en ”inledning” på ett projekt eller liknande. Läsaren uppfattar det som ett löfte om en kommande stor teori eller mer fullständig utredning. Något sådant får vi emellertid aldrig se, vilket då tas för en hållfasthetsbrist hos projektet. Men det kan också handla om en oklarhet beträffande den ifrågavarande teorins och begreppens karaktär. Det kanske inte är stor teori som behövs utan snarare begreppsliggöranden med viss minimal teoretisk förankring att tjäna i situationer som kräver detta, vilket kan vara nog så omvälvande. Alltså för att som kritik bryta upp situationer som är slutna just genom begreppens (tänkandets, den kritiska hållningens) frånvaro. Det är så jag menar att Althussers ansats till ideologiteori kan fungera. Viss komplettering från bl a  Žižek är av nöden, men med den är teorin rustad för kritiska uppgifter inom den aktionsradie som samtidigt definieras. Teorin utgör ett brott, skiljelinjer som gäller ideologins förmåga till självmaskering, det som jag i förra inlägget sammanfattade som att erkänna eller spela med i formeln (Ideologi →) ”ideologi”. Redan med sitt minimala omfång skapar teorin en avgrund till ideologins självförståelse, dvs till konventionella ideologibegrepp som osynliggör de verkliga bindningsmekanismerna. En så rustad kritik å sin sida angriper dessa mekanismer med de där verkande interpellationerna. Begreppet interpellation kan konkretiseras i det oändliga, men sammanförandet av olika interpellationer under ett begrepp skapar omvänt ett teoretiskt område och ett politiskt problem.

Jag skall utveckla detta som ett förtydligande av min bloggs position och speciellt föregående inläggs teori. Eftersom jag på bloggen queersmotkapitalism hittade en intressant serie inlägg om ideologikritik och psykoanalys som framför både parallella och lite avvikande tankegångar, använder jag dem här som referenspunkter och tänkt samtalspartner. Ett annat upplägg följer i en tredje del. Här är två stycken från varsitt inlägg, detta och detta.

Utifrån ett psykoanalytiskt perspektiv kritiseras postmarxistiska analyser för att inte kunna visa på hur människor binds upp till identifikation med en given samhällsordning. Med andra ord saknar man ett teoretiserande kring förutsättningarna för identifieringen med dominerande diskurser som psykoanalytikerna menar kräver att känslomässiga eller affektiva dimensioner inbegrips i analysen. Uppmärksamheten behöver riktas mot människors begär, fantasier och njutningar. Det möjliggör kunskap om hur ideologier ”griper tag i” eller binder subjektet att identifiera sig på ett specifikt sätt. Det handlar om att förstå själva interaktionen mellan samhällets meningssystem och individens psyke. Annorlunda uttryckt; individers identifiering med olika ideologiska diskurser måste förstås i sammanhanget av processer som placerar det mänskliga psyket i politiska och sociala sammanhang. Den diskurs som vinner människors identifikation är den som ger det mest trovärdiga löftet om att avskaffa subjektets känslor av brist.

Althusser kritiserade idén om ett falskt medvetande. Han menade att den idén inte fångar den komplexitet genom vilken individen blir till. Individen blir inte till som subjekt genom att inneha vissa idéer, utan menade Althusser, genom att besvara en viss uppsättning anrop. Det sker i stor utsträckning i det undermedvetna. Slavoj Žižek har pekat på en viktig skillnad mellan Althusser och psykoanalytiska förståelser av hur subjektet blir till. Medan Althusser, såg subjektet som ett resultat av interpellation, gör subjektet enligt psykoanalytiska idéer motstånd mot interpellationen. Žižek säger att “inte bara kommer subjektet aldrig att till fullo känna igen sig i interpellationen, dess motstånd mot interpellationen (mot den symboliska identiteten som interpellationen erbjuder) är subjektet”.

Först nämns den brist på teori och kritik kring bindningarna till samhällsordningen som är min bloggs utgångspunkt. Författaren fastslår att det måste handla om någon form av psykoanalys, ”interaktionen mellan samhällets meningssystem och individens psyke”. Tveksamheter inträder när det hela i första styckets sista mening görs till en tävling mellan ”diskurser”. Så kommer i nästa stycke Althusser med interpellationsbegreppet in i bilden i form av några formuleringar som är misstänkt lika dem i min text Om Althusser. Men denna teori behöver kompletteras med just psykoanalys, fortfarande helt i linje med bloggens argumentation. Fortsättningsvis berörs Lacans teori om det ekorrhjul som ”subjektets brist” och strävan att häva densamma utgör. Dock får jag intrycket att Althusser behandlas som passerad till förmån för bl a  Žižek och att det skulle föreligga ett motsatsförhållande. Därför vill jag förklara varför jag håller fast vid ett althusserskt interpellationsbegrepp. Jag menar att vi som Althusser skall se ”subjektet som ett resultat av interpellation”, riktade tilltal (inte ”diskursers” tävling om uppmärksamhet) reglerade i ideologiska apparater, detta i enlighet med Althussers tes om ideologins materiella existens. Därefter bör vi med  Žižek se resultatet som något mycket komplext och ingalunda som en enkel spegling eller anammande av en entydig kallelse; det är i spelet mellan igenkännande och främlingskap inför interpellationen som subjektiviteten formas, individens mobilisering av egen fantasi för att besvara frågan ”vem är du och vad vill du av mig?”. Subjektet möter något uppenbarligen mäktigt att stå till svars inför som samtidigt i mycket är obegripligt och inte helt kan integreras i subjektiviteten. För att betona den Kafka-artade sidan av saken. Subjektiviteten är sätten att härbärgera sådana konflikter under lager av ideologisk fantasi mer än entydigt antagna identiteter. Men denna komplexa subjektivitet är fortfarande resultat av interpellationerna. För den praktiska kritiken handlar det därför om att röra sig på apparaternas sida, eller rättare sagt mellan apparat och individ, för att söka blockera deras interpellationer, alltså att kritiken ställer sig mitt i flödena och ropar till deras mål: ”hallå, låt er inte interpelleras av dem!”. Den annars underordnade subjektiviteten betraktas just då som en svart låda med interpellation in, praktisk acceptans av samhällsordningen ut. Att kritiken förutsätter ett teoretiskt fundament ligger i hur den övervunnit metaideologin om ”idéernas (diskursernas) kamp”, ”falskt medvetande” och tron att det kan vara framgångsrikt att på utsagornas nivå möta en ”ideologi” med en annan ”ideologi” (”diskurs”); bindningarna är resultat av riktade (tautologisk bestämning) interpellationer från ideologiska apparater. Därför bör också uttrycket ”interaktionen mellan samhällets meningssystem och individens psyke” kompletteras med interaktionen mellan makten och subjekten, sådan denna interaktion består av hur makten talar till subjekten genom de ideologiska apparaterna, och adressaterna i avsaknad av artikulerat motstånd på konforma sätt tvingas besvara tilltalen och uppgå i deras performativa verkningar. Alltså identifiering med tilldelade attribut och ”meningssystem” (arbetstagare, kund, konsument, väljare osv), summa summarum praktisk acceptans av samhällsordningen. Samtidigt som allt detta maskeras i nämnd idealistisk metaideologi: myter om politiken som en tävling mellan ismer, om det autonoma subjektet som är subjekt i kraft av sin åskådning osv. Vilket kan fortgå ostört så länge dessa förhållanden inte begreppsliggjorts i för den praktiska kritiken adekvata termer.

Man kan jämföra med religionskritik som med Althusser citerar Pascal: ”fall på knä, rör läpparna i bön och ni skall tro”. Det handlar inte om att reducera ”den religiösa erfarenheten” till banala gester utan om att lokalisera den och dess komplexitet till dess apparater. Detta gentemot dessa självförnekande apparaters metaideologi att religionen handlar om ”Gud” (som för ”ateisterna” ”inte finns”) eller möjligen ”diskurser”. Diskursbegreppet kan förvisso innefatta apparater, men frågan är om detta görs på ett teoretiskt stringent sätt eller som eklekticism, där man flyttar sig mellan stolarna allt efter hur det passar.

Publicerat i Kritik | Lämna en kommentar