Det är maskinen som talar

Jag har skrivit tidigare om vänsterns längtan efter en ”berättelse” som vi aldrig får se. Också om hur däremot högern verkligen producerar sådana. På DN.Debatt (5.4, detta inlägg har tagit sin tid att färdigställa!) kunde vi åter läsa om hur Alliansen har utvecklat den svenska modellen. Jag vill ytterligare kommentera denna berättelse och dess karaktär, inte bara kortversionen i den aktuella artikeln, som främst inriktade sig mot invandrares bidrag, utan den större berättelsen med dess konstanta mall, och hur den kan bemötas. Varför den skall bemötas. Hur förhållandet att berättelsen synad närmare i sömmarna inte alls är någon berättelse kan vändas emot den och allt som den representerar.

Både generell välfärd och valfrihet är numera två centrala delar av den svenska modellen. Det är ingen slump. 1900-talets stora politiska projekt var att lämna Fattig-Sverige och bli ett jämlikt välfärdsland som belönade flit och strävsamhet, och där alla kunde få komma till sin rätt. Men med tiden blev politiken också klåfingrig. Många minns fortfarande Pomperipossa-skatter och förbud mot parabol-tv. Allt färre gillade vad de såg och förmynderiet mötte motstånd. Men resultatet blev inte att den svenska modellen övergavs, utan att den utvecklades. Valfriheten vann mark och utmanade tron på en enda lösning lika för alla. Privata och ideella alternativ började ersatta offentliga monopol.

Det var progressiva socialdemokrater och liberaler som drev fram viktiga delar av den svenska modellen på 1900-talet. Och det var borgerliga politiker och opinionsbildare som såg även problemen och krävde rimligare skatter och mer valfrihet. Av detta kan man dra två slutsatser:

För det första har den svenska modellen aldrig varit statisk. Den har tvärtom utvecklats och förändrats över tid. Den förenar omsorg om den svagare med jämlikhet och jämställdhet. Den litar på självständiga parter på arbetsmarknaden, men förväntar sig stort samhällsansvar. Den bejakar våra framgångsrika svenska företag i tuff internationell konkurrens. Och den tror på platta hierarkier, teknologisk innovation och pragmatiska politiska reformer. …

För det andra är den svenska modellen inte socialdemokratisk. Moderaterna och alliansen har utvecklat centrala delar av den …

Det tidiga 1900-talets politiska projekt bar Socialdemokraternas prägel, men från det sena 1980-talet har i stället borgerliga partier haft initiativet. … Vi såg behovet av valfrihet och avregleringar. Vi insåg att politik är viktigt, men också att politiken inte får styra allt. Detta är i dag självklara delar av den svenska modellen.

Formellt är detta en elaborerad berättelse om utvecklingen från Fattig-Sverige till ett välfärdsland. Den rymmer både en historieskrivning och en framställning av absoluta värden; den berättar om historiens slingrande väg mot förlösningen av dessa värden som fått vänta så länge på densamma. Om hur det hela började väl men råkade in i förmynderi, klåfingrig politik, stat och monopol. ”Allt färre gillade vad de såg och förmynderiet mötte motstånd.” Motståndet tog gestalt i borgerliga partiers initiativ, och syntesen på ett högre plan bestod i befrielsen av Individen genom hennes valfrihet och egenmakt på marknaderna.

Vi ser också en social ”ontologi”, en angivelse av verklighetens essentiella beståndsdelar: individ, valfrihet, marknad, privata alternativ och på den hotfulla sidan politik, stat och monopol. Individen kan vara arbetsgivare, arbetstagare, kund, konsument osv. Vidare hur dessa element skall bindas samman när berättelsen kommuniceras, t ex på DN Debatt.

Det är förstås en osann berättelse, så när som på konstaterandet att politiken gått åt höger. Det var varken medborgarnas önskningar eller partiers ”insikter” och ”initiativ” som privatiserade apoteken. Den kapitalistiska maskinen, som ”ontologin” utesluter och som saknar andra värden än bytesvärden, drivs av sina egna immanenta krav, att pengar skall bli mer pengar hos dem som äger de första pengarna. Samt att kapitalet som helhet ständigt måste expandera och lägga under sig nya marknader.

Exempel. Hörselmottagningarna ägs numera ofta av företag som tillverkar hörselapparater. Så här kan det gå till: Undermålig hörselkontroll. Frågan ”vill du höra som landstinget eller vill du höra bra?”. Om landstingets gratisval ändå föredras förevisas en klumpig modell ur deras sortiment. Framhärdar kunden slocknar intresset helt. Men ansvarigt landstingsråd, Ella Bohlin (KD), tycker att hörselvården i Stockholm fungerar bra.  ”Vi tycker att vi uppfyllt de mål vi satte upp när vi sjösatte vårdvalet för hörselhjälpmedel … Vi har långtgående krav på de som vill ge sig in i vårdval, men vi kontrollerar inte företagens exakta affärsrelationer. Det tillhör den fria marknaden.” Maskinen. Kapitalförmeringen som i det här fallet tar vägen över hörapparater är det bestämmande. Även över politiker som ”ställt krav” men inte kan ”kontrollera exakta affärsrelationer” och mer sällan hur kraven efterföljs. De tuggar sitt ”valfrihet” enligt maskinens diktat. Och framför allt: de reglerar så som maskinen kräver. Samtidigt som de avsäger sig allt ansvar: ”Vi har ett avtal där det står att allt ska vara bra. Alltså har vi politiker gjort vårt.” Politiken inkorporeras i maskinen och samhället monteras ned.

Berättelsen vet dock ytterligare ett sätt att hävda sig – och maskinen att förneka sig. Som del av berättelsen och dess dramatik erkänns att det bakom klåfingriga politiker (dvs S-politiker eller värre) finns andra ”ideologier” som hotar att återvända trots att de genom ”utvecklingen” och det ”självklara” övervunnits. Motsättningar förläggs till ”ideologier” i konventionell mening av idémässiga riktningar som i sin inbördes tävlan bygger samhället. Allt politiskt görs till resultat av öppna politiska och idéburna processer, speciellt partiers ”initiativ”. Detta bekräftas av den aktuella artikelns publicering under rubriken ”debatt”. Berättelsen handlar därför även om ”den liberala ideologin” som ett uttryck för frihet och förnuft gentemot ”socialismen” sådan den demonstrerats i Sovjet, Nordkorea och mildare av Socialdemokraterna. Den är osann även på en metanivå, och det är bl a genom denna dubbla osanning som den fungerar. För fungerar gör den – på sitt sätt.

Vi måste återvända till den kapitalistiska maskinen. Liksom reklambyråer som ett moment av kapitalförmeringen skapar ord och bilder för att enskilda varor skall säljas och förmeringscykeln fullbordas (momentet vara → pengar), arbetar pr-avdelningar på att smörja maskinen. Detta som avdelningar inom denna maskin som inte nämns vid namn. Att berättelsen på bägge nivåerna (ifråga om faktiska skeenden och om politikens karaktär) utelämnar maskinen är mer än en förvrängning av sanningen om vad som bestämmer. Det är maskinen själv som talar som ett positivt moment av dess fungerande, fast det inte hörs på rösten vem den tillhör. Kapitalförmeringen skall ske med minsta möjliga friktion och därför måste all friktion bekämpas, t ex demokratiska inskridanden. Och när det sker genom berättelser kräver uppgiften att det görs snyggt. För att vinna även socialdemokrater och dem som erkänner socialdemokratins betydelse måste också berättelsen erkänna densamma. Den måste tala varmt om välfärden, eftersom välfärd är populärt. Och numera lönsamt. Sålunda sockrat framförs så den liberala varianten av populismen (Folket ersatt av Individen) med politiken och (S-)politikerna som fienden som klåfingrar på den fria företagsamheten och därmed allas Frihet – framställd som ”valfrihet”. Den berättartekniska lösningen är historieskrivningen där socialdemokratin haft en uppgift att utveckla ”den svenska modellen” men nått vägs ände (”allt färre gillade vad de såg”) och bara ”borgerliga partier” kan föra utvecklingen vidare.

Om berättelsen är en berättelse i betydelsen språksmide, där strävan efter koherens tjänar själva berättandet, har den inget av vad man kan förvänta sig av en (politisk) berättelse: en gestaltning av en samhällsuppfattning och politiska strävanden, en investering av något mänskligt i text. Den är ett smide lika maskinellt som den ekonomiska maskin som det tillhör. Det handlar inte om ”ideologi” i konventionell mening utan om handfast reglering (ingen avreglering här heller) av vad man skall tala om och inte tala om för att vara del av den kapitalistiskt dominerade världen. Berättelsen tillhör inte en ”debatt” för att leda samhället i en viss önskad riktning; det är det redan givna systemet och de redan givna maktförhållandena som talar i enlighet med systemets natur. Berättelsen talar inifrån det som redan härskar som del av härskandet. Meningen är inte i första hand att den skall bli ”trodd” utan att den på sitt område skall upprätthålla praktisk dominans som del av den kapitalistiska dominansen. T ex genom hånet mot dem som högt ifrågasätter den och ”vill ha det” som i Nordkorea. De som inte vill ha valfrihet utan låta Storebror bestämma. Berättelsen dikterar hur man skall förhålla sig för att inte betecknas som extrem, bakåtsträvande eller dum i huvudet genom att inte fatta det ”självklara”. Det spelar ingen roll hur mycket tyst misstro diktaten möter så länge de fungerar i praktiken. När det uppfattas som ett faktum att man för att vinna val måste sjunga valfrihetens lov gör alla tongivande politiker detta. Inte heller Hörselskadades riksförbund har ”synpunkter på vårdvalet”. Berättelsens ”ontologi” avgränsar praktiskt vad man får säga för leva kapitalismens icke-liv, vilket som produktionssätt är våra ”reella existensbetingelser”, vad som för närvarande försörjer och föder oss. Berättelsen interpellerar kapitalismens olika subjekt, såsom arbetstagare, kunder och konsumenter. Vi är dessa saker i praktiker som fyller upp våra liv och tilltalas dessutom som sådana med berättelsens utbroderingar. Därmed är berättelsen ideologi i bloggens althusserska mening av något med materiell existens i apparater och performativt verkande genom tilltalsakter inom redan givna maktförhållanden, men med förmåga att i effekterna maskera just detta. Pr-avdelningar, politiker och ledarskribenter, alla säger de samma sak och på samma språk, att utvecklingen drivs av medborgarnas önskningar, t ex vad gäller ”valfriheten”. Eller mer allmänt av ”tro” och ”initiativ”. De hävdar inte detta som en tes utan som ett uppehållande tuggande på tillräckligt avstånd från kritik av de verkliga förhållandena. Som diktering av hur man skall tala. Och som sagt som interpellationer av de rätt önskande och som sådana performativt konstituerade individerna. Individer som i tilltalet känner igen sig som subjekt i vad de faktiskt gör (och kan tacka ”liberalismen” för att de får göra och vara detta i stället för att ha det som i Nordkorea). Individer som inte önskar något starkt samhälle.

Även ideologin förnekar sig; den förnekar vad den gör just när den gör det, den interpellerar dem med de rätta idéerna inom den idealistiska metaideologins ”idéernas kamp”, där det varken finns klasskamp eller interpellation och ideologisk apparat. Den låtsas vara vänd mot andra ”ideologier”, när det enda som den är vänd mot är de interpellerade subjekten och dess enda syfte är att framtvinga systemkonforma responser (av ett eller annat slag, inte nödvändigtvis utan misstro eller motstånd). Vi har alltså en berättelse om ”ideologier” som själv är ideologi och metaideologi, inte så mycket genom att (falskt) berätta om saker som genom att vända sig till lyssnarna, hålla fast dem i berättarsituationen och avkräva dem underkastelse. Vilket innefattar praktisk acceptans av berättelsens element på bägge nivåerna. Allt inom den maskin som inte känner värden eller idéer.

Inget av detta, vad ideologin gör och hur den förklär sig, lyfts fram i ”debatterna”, inte från något håll. Hur en ständigt närvarande ekonomisk och ideologisk makt på tusen vägar kan prägla samhällslivet och därmed enskilda liv och samtidigt  i de omedelbara verkningssätten vara osynlig. Tvärtom hör debatterna till misskännandets former, metaideologi praktiserad som fäktningar mellan ”ideologier”. Makten må i andra avseenden vara hur synlig som helst, men när den talar sker en märklig frikoppling; även om det kan sägas att det är ”intressen” som talar gör talets dominans att det blir (eller synes vara) något mer. ”Är det inte bra att vi får välja?” ”Ska politikerna lägga sig i allt?” När den fiktiva frågan ”Ska du få bestämma själv eller ska staten bestämma åt dig?” genom omgärdande repression (”du är väl inte dum?”) väl fått fäste, kan den idisslas som om den var en verklig fråga bland andra politiska frågor om hur samhället bör vara inrättat. Fast syftet är att utesluta frågor, t ex om hur mycket individen egentligen bestämmer under maskinens välde. Detta genom den implicita ”ontologin” där det inte existerar någon maskin. Eller ideologi. Maskinens tal har den märkliga egenskapen att den talande är försvunnen.

Berättelsen är inte någon berättelse. Den, eller snarare berättandet, är en maskin inom maskinen, men förmår ändå framstå som något annat genom att den på flera plan framställer motsatsen till de verkliga förhållandena. Att den på den mest övergripande nivån kastar om dessa förhållandena, så att det redan givna systemets producerade ideologi som ”insikter” och ”tro” i strid med annan ”tro” sägs driva utvecklingen, är också är en reglering, en metaideologisk diktering av hur man skall tala om ideologi. Vad som då avkrävs medborgarna är inte en explicit ”tro” om ”tro” utan att de accepterar den praktiska metaideologins obstruktioner av samtalen, tal om ismer i stället för produktionssättets klasskonflikter, dessutom innefattande interpellationer av liberaler osv. Allt förekommande Politik: artikulering av de fundamentala konflikterna och strider kring och mot maskinen.

Till detta bidrar även vänstern när den säger att ”privatiseringarna genomförs av ideologiska skäl”. Liksom andra som avvisar de dikterade ekvivalenskedjorna (samhälle – stat – Storebror och framgångsrik – svenska – företag – privata alternativ – valfrihet – insikt – initiativ – borgerliga partier) men uppfattar de tillspetsade formuleringarna som naturliga delar av ett spel eller käbbel mellan (i ”debatten”) likställda parter och inte något som flödar uppifrån makten och nedåt med effekter som ligger i den flödande dominansen.

Att peka på enskilda saker som berättelsen utelämnar, vems friheter det handlar om, om exploatering, orättvisor och klyftor, om privatiseringarnas konsekvenser, om nedbrytningen av kulturen och förödelsen av planeten, biter inte på nämnda regleringar och deras effekter. Eftersom det inte bryter den praktiska dominansen och brännmärkningen av sådan kritik, så snart den går till missförhållandenas grunder. Och lika lite som en kvalificerad kritik kan stanna vid exemplifierade påpekanden kan den nöja sig med att framföra motsatta ”ismer” (det omvända ”socialism mot liberalism”) eller berättelser. Sådant är också att gå i den dominerande berättelsens fälla genom att argumentera mot den på dess egen (fiktiva) nivå.

Detta är ett återkommande tema i mina inlägg: att ideologier som interpellationer av specifika subjekt inom produktionssättet och andra sociala förhållanden verkar tillsammans med metaideologi (ideologins självmaskering), och att alla dessa nivåer är ”materiella”. Jag brukar tala om paradoxen hur en ekonomisk struktur i förening med en struktur av ideologiska apparater (innefattande vardagslivets faktiska former) kan interpellera subjekt (homo economicus) i en värld utan struktur, marknadernas platta och homogena rum med marknader även för idéer. Samma paradox påträffas inom ideologin när den i sin sammansatta materialitet framstår som något ideellt och därmed, med Zizeks ord, utplånar sina spår. Ideologin kompletterar vad löneformen och marknadspraktikerna själva vänder mot subjekten när de vänder bort exploateringens och kapitalförmeringens självgående maskineri. Och till de ideologiska effekterna hör att praktikerna som omedelbart producerar dem även de är bortvända. Marx och Althussers främsta bedrifter var brotten med objekten för deras undersökningar, produktionssättet och ideologin, dvs med objektens sätt att innesluta subjekten, inte med villfarelser om objekten. De började tala om de strukturer som i sig själva är formade för att inte omtalas. Den vetenskaplighet som kan tillskrivas marxistisk teori och ideologiteori ligger därför inte i att vi där finner ”den sanna bilden”, stor teori som redogör för objekten i varje detalj eller liknande. Den ligger i brotten, den teoretiska förflyttningen dit där man kan tala om samhällsförhållanden och mekanismer utan att det är dessa som själva för ordet. Vad som kan kallas kritik. (Vetenskapligheten ligger inte heller i en allmän och exklusiv belägenhet utanför det sociala, som i en naiv ”vetenskapstro”, utan i  brotten med specifika tillslutningsmoment inom objekten.)

Något som inte är en berättelse men framstår som en sådan. Det är så kapitalet expanderar även på språkets och tänkandets område, dvs ersätter språk och tänkande med kapitalförmeringens diktat. Den kapitalistiska maskinens sammansatta expansion är hegemoni i betydelsen ett ekonomiskt systems ideologiska konsolidering. Berättelsen hör hit, liksom t ex parlamentarismens ideologi som interpellerar Väljare för vilka valet mellan befintliga ”alternativ” är politiken rätt och slätt, vilken ideologi är inbyggd i valprocedurerna. Det är en speciell hegemoni som inte bara handlar om att säkra gruppers och individers makt utan om det mänskligas nedbrytning genom en mänsklig skapelse, ett monster som äter sina skapare. ”Allt fast förflyktigas” där penningen härskar; dess abstraktion går utöver sig själv och gör det mesta i samhällslivet abstrakt. För vår försörjning är vi beroende av ”jobb” eller ”sysselsättning”. Medborgaren blir ”kund” – och ”väljare”, vi får ”aktörer” och ”utförare”, i utbyte mot våra pengar får vi ”upplevelser”, oftast med mycket lite av sinnlighet eller intellekt. De som sprider de ord som bedöms gynna en viss verksamhet kallas ”kommunikatörer”. Detta hegemonibegrepp bryter även med den innebörd som återfinns hos den idealistiskt sinnade vänstern: att en ”sida” (tillfälligt) segrat i en strid om ”definitioner” (av vad t ex frihet innebär). Utöver att orden, som jag försökt påvisa, inte är av den arten är hegemonin generellt frånvaro av sådana ”sidor”; den är den inifrån verkande självförstärkningen av produktionssättet, en redan given dominans.

De ”självklarheter” som utportioneras kan förstås som i konventionell hegemonikritik beskrivas som ett ”sunt förnuft” som genomsyrar samhället. Men det handlar ganska lite om vad som rör sig i individers huvuden, mer om en fortgående, maktbaserad och handgriplig reglering av vad som får refereras till som ”förnuft” och ”det självklara”. Även om resultatet är att ett visst ”förnuft” internaliseras (liksom de religiösa praktikernas effekter innefattar trosföreställningar) är det fortfarande fråga om samhällslivets redan givna former utifrån kapitalmaskinens krav, toppade av genom hårdföra ideologiska apparater påtryckta berättelser som har förmågan att verka på flera nivåer samtidigt.

Att produktion och försörjning har formen av lönearbete och därmed kapitalförmering, att de offentliga och privata rummen domineras av kommersialism,  att livsmedelsindustrin, underhållningsindustrin m fl styr respektive vanor, att man (åtminstone någon) måste köpa andra varor  för att få se på teve, få tillgång till telefonnummer, kartor och liknande tjänster, att politiker på exemplifierat sätt undandrar sig ansvar, att de förespeglar oss att det allmänna goda uppnås genom att allt samhällsliv in i minsta led bryts ned i avtal, tabeller och penningtransaktioner (ned i privata fickor), dessa saker är ett och detsamma, ett system som utifrån de egna premisserna är fullständigt rationellt. Och dessa premisser är de som härskar, inte för att de tillhör det förespeglade goda eller för att insikter och initiativ (eller ens en ”sida”) segrat, utan för att de som produktionssättet är våra reella existensbetingelser. Vi kan i det stora hela inte annat än att leva genom maskinens icke-liv och under dess systemimmanens, att pengar ständigt måste bli mer pengar. När det varken finns förenande religion eller samhällsgemenskap är det inte konstigt att såväl kriminalitet som mental ohälsa tilltar.

Till denna mörka bild hör, som redan antytts, hur vänstern går ned sig i olika träsk, ett vanligt tema i mina inlägg. När de inte förmår göra det rätta (vad som i en viss situation kan vara framgångsrikt) uppehåller de sig med att göra andra saker, vilket ytterligare avlägsnar dem från det rätta. Detta är en yttring av hegemonin i en mycket mer kvalificerad mening än vad de själva kan erkänna, i enlighet med just denna mening. T ex kan de själva som en variant reducera hegemonin till ”högerns initiativ”, tillfälligt kraftfullare än de egna initiativen. Också vad gäller att förhålla sig till berättelsen finns varianter. Att bemöta den på dess egna villkor eller att rycka på axlarna för att ”det är så borgare pratar”, ingen ”tror” på det. Som om det handlade om ”tro”. Eller om käbbel. Vänsterns egen paradox är hur den inte fullt ut kan erkänna de förhållanden vars förändring är dess existensberättigande. Av identitets- och imageskäl framställer man sig som en sådan ”sida” som så småningom skall segra, utan att problematisera att de redan givna dominansförhållandena genom samhällslivets etablerade former (ifråga om produktion, konsumtion och politik) för de flesta framstår som den enda vägen, utan andra ”sidor” än det politiska käbblets (där en ”sida” redan vunnit). Och vänsterintellektuella är i allmänhet alltför upptagna av abstrakt filosofi. Monstret som negerar det mänskliga kanske bemöts med en allmän ”humanism”. Osv. Medan allt rullar på som vanligt. Den reellt existerande vänstern är i sin strävan att upprätthålla en image av ett eller annat slag oförmögen att intressera sig för reproduktionen, hur den ser ut och verkar. Att göra berörda svårigheter till politiska problem som kräver omprövning av självbilden.

En slutsats tycks då given och den gäller att återuppta Marx och Althussers nämnda brott, deras kritik, men nu som ett politiskt brott med systemets förmåga att förekomma Politik. Mer än ”tillämpning” kan det vara fråga om en transformering, förvisso som mer av vetenskaplighet i vardagsspråket genom att detta upptar teoretiskt förankrade begrepp (produktionssätt, ideologi, interpellation osv), men framför allt som kritisk praktik som bryter med systemets egna bullrande tystnader, praktisk kritik lika handgriplig som det den vänder sig mot. Inte minst är kritiken brott med den gemensamma metaideologin om likvärdigt om än med ojämn styrka tävlande ”ideologier”, politiska riktningar, berättelser och ”initiativ”. De egna ”initiativen” skall inte tävla med ”högerns initiativ” utan bryta med metaideologin om sådan symmetri och intervenera i de praktiker som bär den. Egna idéer behövs förvisso, men de skall bl a gälla hur högerns ”idéer” kan fås att framstå som de icke-idéer de är. Hur motkrafter till den kapitalistiska maskinen kan skapas.

I stället för att röra sig inom dominerande ideologiska och metaideologiska ramar kan dessa explicit göras till ytterligare anledning att inte vilja leva inom dem och det system som de tillhör, alltså utöver de mer direkta följderna av det kapitalistiska produktionssättet. Så att ”allt färre gillar” att språk som är icke-språk (maskinens diktat) ändå dominerar samtalen, på ett eller annat sätt. Uppgiften är att vända allt det berörda mot maskinen, att det mänskliga dikteras av det omänskliga. Att det vi hör varken är ”debatt”, käbbel eller borgerligt prat; det är maskinen som talar, och den talar till dig för att framkalla systemkonforma responser genom en blandning av makt och psykologi. Att därför hävda det mänskliga genom kritik av de akter där detta degraderas. Att flytta ”blicken” från visionerna till det allra mest närliggande, allt som ligger i vägen för visionerna och politiken generellt. Om ideologin finns ”överallt” är det inte som en atmosfär vi andas eller något ogripbart som vi badar i, utan i det att flöden av interpellationer, riktade tilltal, tränger in överallt, men utsända från apparater av agenter som kan identifieras och ställas till svars.

Reformer som för kapitalet innebär grus i maskineriet kan leda till kortsiktiga olyckor för alla. Eftersom detta maskineri som produktionssätt är våra reella existensbetingelser. Därför är ekonomin den främsta reproduktionsbetingelsen för såväl sig själv som för ideologin. Om inte kapitalismen som sådan och på det stora hela var så stabil, kriserna till trots, skulle den inte kunna prångla ut sina berättelser. Inte desto mindre är ideologin, sådan den faktiskt verkar ute i offentligheten och mellan medborgarna, den omedelbara sköld mot vilken opposition studsar. Eller snarare en sköld som försvårar uppkomsten av artikulerad opposition, så som jag försökt diskutera. Och dess massiva närvaro ”överallt” är i sig en förutsättning för enskilda interpellationers framgång i en självförstärkande rundgång. Men därför är också ideologin ett omedelbart angreppsmål för en välriktad politisk kritik.

Om skapandet av rörelse, politik och förvägrade livsformer på väg mot ”en annan värld” ständigt trycks tillbaka av det som skulle övervinnas, kapitalismens dominans i samhällslivets etablerade former, innefattande nät av performativa tilltalsakter och responser, om det är så måste sådana strävanden som ett moment innefatta kvalificerad, konkret och lika handgriplig kritik av just detta. Kritik av reproduktionens former som komplement till kritiken av den exploaterande maskinen, en sammansatt kritik för att göra maskinen med dess olika beståndsdelar synlig. En kritik som både är teoretisk och något som känns i kroppen, när maskinens ideologiska tryck förvandlas från normalitet till käftsmällar. Där måste även finnas vänsterns självkritik av att den inte lyckats prestera något sådant tidigare.

I detta perspektiv skall maskinens ideologiska dominans brytas, inte med rätt och slätt ett annat, ”sant” språk,  utan med ett språk för denna dominans och språkförstörelse. Inte som ”upplysning” i betydelsen att någon med en pekpinne docerar om hur saker och ting förhåller sig utan som ett kvalificerat politiskt språk för permanent kommunikation (!) kring hegemonin och dess verkningssätt.  Analogt med när manliga härskartekniker desarmeras genom att de i själva utförandet bemöts med benämning av detta utförande. Om det är idealism att tro att eller agera som om ”upplysning” i konventionell mening besegrar materiella förhållanden är det här fråga om ett annat slag, en upplysning som dels (med en fortfarande tveksam metafor) lyser åt rätt håll, dels verkar genom sin permanenta praktik som interventioner i ideologiska och metaideologiska praktiker, avbrott i interpellationsakterna. Genom att akterna, aktörerna och effekterna utpekas och benämns som tillhörande den maskin som därmed också benämns. Dessa saker initieras genom studier och diskussion i politiska organisationer och innefattas i deras utåtriktade ageranden för att spridas till ”allt fler”. Här finns grund för en egen ideologi, också den av ett nytt slag, en upplysningsideologi som är upplysarnas (kritikernas) ömsesidiga igenkännande och benämnande av varandra som sådana inom en ny politisk kultur. Återigen: upplysaren är inte den som sett och sprider ljuset utan som vägrar maskinens tilltal och vet att benämna detsamma och i samband med det sig själv.

Jag menar inte heller att sådan kritik kan föregå annan politisk mobilisering, snarare att den kan utgöra just ett moment som i sin sammansättning med andra moment visar sig ha kraft att bryta upp hegemonin. Här aktualiseras åter självkritiska frågor för vänstern: om sammansättningen av dess praktik, varför den gör olika prioriteringar, vad som då kan saknas och varför saknader inte föranleder saknad. Sådana frågor som även de är nödvändiga moment i lyckosamma tillkomster av rörelse i ordets alla betydelser.

Advertisements
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s