Valskyldigheten

Valskyldigheten 2, Valskyldigheten 3. Inläggen är helt fristående från varandra.

”Konsten att välja” är en artikelserie i Dagens Nyheter. I den tredje artikeln ”Acceptera dina val” (30.3) får vi hjälp av filosofen Karin Enflo, som enligt presentationen forskar om ”valfrihetens positiva och negativa effekter”. Och sådan hjälp tycks vara av nöden. I en faktaruta berättas bl a att ”vi kan handla el från 133 olika elhandelsbolag som erbjuder 2962 olika avtal”. ”Det finns ett enormt antal tele­bolag och avtal att välja mellan.” Vilket väl aktualiserar Fredrik Edins begrepp valskyldighet och krånglopol. Det nämns också att vi i en vanlig matbutik kan välja mellan 30 marmeladsorter och inte mindre än 90 varianter av hårt bröd. Detta leder till valstress, ångest och t o m depressioner, eftersom förekomsten av många alternativ lämnar oss missnöjda och med oro att vi valde fel.

Till den som inte läst något annat jag skrivit och förväntar sig att jag skall argumentera för att vi skulle klara oss med färre marmeladsorter vill jag meddela att syftet är ett annat.

Kan begreppet hegemoni illustreras bättre än genom detta att man i den största morgontidningen kan ha en serie artiklar som vill lära oss att leva med effekterna av ett ekonomiskt system utan att med en stavelse andas något om detta system och vilka det är inrättat för? Att man genom sammanhängande tal kan undvika att säga någonting väsentligt och med språkbruk som inte medger att något väsentligt någonsin sägs.

Att gemensamma angelägenheter och infrastruktur tar omvägen över privata vinstmakare är allvarligt nog. Man kan tänka sig att färdas i en tidsmaskin och försöka förklara för någon på elverkets tid att man i en nära framtid för att kunna tända lyset först måste välja mellan 2962 avtal. Men att man kan tala om något absurt utan att ett ögonblick medge att det är absurt (problemet är stressen) eller se dess orsaker och i stället konstruera problem på insidan av absurditeten, detta lyfter den till nya höjder.

En fråga som jag aldrig sett ens ställas är varför den som är sämre på att förutsäga elbörsens utveckling skall straffas med dyrare el. Varför skall det vara dyrare att ha lyset tänt om man saknar den förmågan? Varför skall en produkt som alla behöver och som alltid är exakt densamma överhuvudtaget väljas?

– Jag växte upp under 1970-talet då det fanns ganska lite valfrihet. Man kunde inte välja telebolag, skola, daghem, sjukvård … valen var redan gjorda åt oss. Sedan dess har vi haft en utveckling mot ökad valfrihet, på gott och på ont.

– Ångesten blir starkare om det finns mycket att välja på. I ett avseende är det självklart bättre att det till exempel finns glass med olika smaker i frysdiskarna och inte bara vaniljglass. Men om det finns en uppsjö av sorter är det lätt att bli tveksam, och i värsta fall blir det svårt att över huvud taget välja.

När det gäller val av teleoperatör betyder valet inte lika mycket, enligt Karin Enflo. Skillnaderna är små, och tiden det tar att utvärdera alternativen kompenserar inte att man kanske tjänar några kronor.

Skapar stor valfrihet ett bättre samhälle?
– Det är inte klarlagt. Kanske blir det varken bättre eller sämre.

– Valfriheten är betydelsefull för att vi människor ofta är oeniga om vilka värden – exempelvis lycka eller rättvisa, trygghet eller frihet – som är viktigast i ett samhälle. Ett enda alternativ kan sällan vara bäst i enlighet med alla dessa värden.

Filosofen har avslutningsvis följande visdomsord åt oss:

– Ägna inte för mycket tid åt att leta efter det absolut bästa alternativet.
– Acceptera ett alternativ som är gott nog.
– När du har valt: Grubbla inte över om du kunde ha gjort ett bättre val.

När Althusser talade om hur filosofer bedriver politik, klasskamp inom teorin, och hur mycket de anstränger sig för att dölja detta ”i sammanhängande tal” (inte minst för sig själva; se citat i Quotes), avsåg han nog diskurser av en annan kaliber än ”när filosofen Karin Enflo ska välja glassort ur frysdisken”. Och om valstressen nu är ett faktum är det naturligtvis legitimt att tala om den. Men språket är sådant att andra frågor blockeras. ”Vi människor” har ”haft en utveckling”. Det är valfriheten som skapat samhället och inte ett visst samhälle som låtit kapitalet skapa marknader utan gränser. Det är för att ”vi människor ofta är oeniga” som vi haft den utveckling där kapitalet expanderat till områden som ingen på 70-talet kunde ana var hotade. Och om artikelns tema är att vi kan bli stressade av alla slags val och glassarna tycktes vara ett pedagogiskt exempel, är jämställandet av elektricitet, sjukvård och skola med glass, marmelad och knäckebröd (marknad som marknad) inte oskyldigt.

Varför skall infrastruktur och behov alla delar vara avhängiga privata ”intressen”? I den mån sådana frågor överhuvudtaget ställs i borgerliga media besvaras de med lögner om frihet, effektivitet och kvalitet. Där är mytbildningen direkt. Likaså när man i början av den oberoende liberala tidningen predikar att ”vi måste förstå ekonomins realiteter”. Men för det mesta är den ideologiska apparaten av annat slag. Genom att föreskriva för människor vad de skall tala om och vad de inte skall tala om (ingen valfrihet här inte) bidrar den aktivt till att ”vi har en utveckling” där kapitalet fortsätter att ta över grundläggande samhällsfunktioner.

Detta är inte någon medveten konspiration. Men det är inte heller ett slumpmässigt språkbruk när ”vi människor” ”haft en utveckling” som satt oss i ett predikament där vi behöver hjälp av filosofer och psykologer. I stället för politik mot profitörerna och deras hantlangare inom borgerliga partier av olika kulörer. Allt förläggs till individen som måste ägna sin tid åt att ”utvärdera alternativen”, inte mellan kapitalism och socialism/anarkism/kommunism, utan mellan 2962 elavtal. Dessutom flyttas tyngdpunkten ytterligare en gång till det mindre kontroversiella. Jag menar att det är det banala som gör artikeln intressant. Medan samhället omstöps i grunden rotar filosofen bekymrat bland glassarna – det är i den förskjutningen ideologin ligger. Det är möjligt att skriva så, och den möjligheten har samband med att det varit möjligt att göra elektronerna i vägguttaget beroende av en elbörs mångdubblade priser. Det är denna sammansatta möjlighet som kan kallas hegemoni.

Jag skrev om liknande saker i Vad man talar om och vad man inte talar om, hur människor dras in i kritik som inte är medveten om sina begränsningar. Frågan där var ”gör konsumtionen oss lyckligare?” som ett engagerat samtal blockerande andra samtal. Man talar nu om ”valfrihetens tyranni” och landar kanske i någon sorts samhällskritik, men bara kritik av det samhälle som bebos av ”vi människor”. Detta är inte simpla avledningsmanövrar, det är hegemoni där makten på otaliga vägar dikterar teman och språk. Vilket inte ändras av att det i en annan del av tidningen kan finnas mer kritiska artiklar. Mekanismen har förstås större betydelse i politiken, inte minst i valrörelser, där de omedelbara frågorna är det eviga uppskjutandet av andra frågor.

Återigen, man kan naturligtvis tala om valstress. Det är när samtalet regleras för att utesluta andra samtal som det fungerar som en ideologisk apparat. ”Ideologi” betyder här inte primärt föreskrifter om vad vi skall tro eller värdera, även om det är underförstått att vi skall tro på ”människorna”, ”utvecklingen” och marknaden och inte på klasser och klassmotsättningar. Meningen är snarare att vi skall ha olika åsikter men inom påbjudna teman för att fortsätta med det fäktandet. ”Ideologi” syftar på bindningen till ”apparaten” med dess förskjutningar från de förhållanden inom vilka den är utkristalliserad till spelet på dess insida. (Av en händelse heter sidan i DN Insidan.) Apparaten reglerar språket och associationskedjor som val – valstress i stället för val – marknad – kapital. Myter som de nämnda är inte verksamma i sig själva, som påståenden om hur saker ligger till, utan genom de praktiker där de oreflekterat uttalas.

Jag hoppas att det jag skriver inte är lika banalt, språkexemplen är de vanliga exemplen. Men det är den vanligheten som inte skall få vara rätt och slätt vanlig. För vänstern borde det vara ett problem att artiklar av den här typen ingår i ideologiska praktiker som faktiskt fungerar och då inte bara som intern borgerlig ideologi. De appellerar till ”människors” erfarenheter och binder dem vid omtuggandet av givna teman. Det är inte en borgerlig politiker eller Timbro-ideolog som talar utan en välmenande doktorand (inom av tidningen satta ramar skall tilläggas). Man kan också kika i kommentarspalten. Några spinner vidare på temat medan ”johannes x” är ironisk: ”Det var bättre förr när Staten och Palme alltid valde fel åt dig”.

Advertisements
Det här inlägget postades i Kritik. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Valskyldigheten

  1. Sanna F skriver:

    Tack för en mycket intressant artikel, och för en sida som ger mycket. Fortsätt!

  2. Uno Loop skriver:

    Håller med Sanna F!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s