Religionen igen

För en tid sedan kunde man se en helsidesannons från Pingstkyrkan med en fråga och ett svar: ”Du kanske ser en kyrka? Pratar om påsklovet eller använder ett kors som smycke? Vem var han som fick ett så enormt inflytande?” Och just nu läser du den här annonsen, kunde det ha stått. Det intressanta är att den ideologiska omkastningen omtalas explicit, samtidigt som den naturligtvis förnekas – Jesus var först, inte bara som eventuellt historisk person. Som vanligt hänvisar jag till texten Vad är ideologi? för utveckling av använda begrepp.

Men den direkta anledningen till detta inlägg är att en recension (Ateisterna tar ordet, DN 23.2, recensent Stefan Helgesson) uppmärksammade mig på Christer Sturmarks bok Personligt. Samtal med fritänkare. Jag läste boken som en exempelsamling på det fenomen metaideologi som mina inlägg brukar handla om. Alltså föreställningar om vad för slags positioner en viss debatt står mellan, vilka föreställningar bestämmer arten av evighetsfäktningarna och garanterar att dessa aldrig störs av något avvikande. Det följande är upprepningar av inlägget Göran Rosenberg och Gud och syftet är detsamma som där, att söka visa hur kvalificerad ideologikritik inte bara är frånvarande utan aktivt blockerad, med konsekvenser inte minst på det politiska området. Det är ingen större skillnad mellan det sätt att tala om religionen som uppvisas och att tala om ”den liberala åskådningen”, alltså att oavsett om man själv är liberal eller inte delta i metaideologin om politiken som en tävling mellan ”ismerna”, en idealism utan någon kontakt med frågorna om vad ideologierna gör och på vilka grunder.

Även många ateister är arga på Sturmark, Dawkins m fl för deras påstådda arrogans. Vi har alltså ett antal läger: fundamentalister, konventionellt troende, sökare, agnostiker, ödmjuka ateister och arroganta ateister. Bara ett läger saknas i det offentliga samtalet, de som inte går med på att Gud är en hypotes att ta ställning till. Samtliga 24 i boken intervjuade personer behandlar Gud som en hypotes, ett antagande om existens, som de avvisat. Några är inne på vad gudsidén kan ha för funktioner, men det är fortfarande idén som sådan och som enskild mänsklig uppfinning som anses ha dessa funktioner.

I den här boken har jag samlat ett antal samtal med människor som jag vill beteckna som fritänkare. De bär på vitt skilda erfarenheter, kunskaper och perspektiv, men de har en sak gemensam: en irreligiös livssyn och ett ifrågasättande förhållningssätt till det traditionella gudsbegreppet. Gud är för dem antingen en mänsklig konstruktion, en hypotes de prövat och avfärdat på goda grunder, något som det hittills saknas anledning att tro på, eller helt enkelt en icke-fråga – ett onödigt och meningslöst begrepp. (s 7)

Det svenska förbundet humanisterna har vuxit med mer än 400 procent de senaste tre åren. … Det verkar som om människor uppskattar idén att de inte bara lämnar kyrkan utan att det finns ett alternativ, en annan möjlig livsåskådning. (s 320)

Jag ser inte några som helst anledningar att tro på Gud. (s 60)

Men människan grubblar över syftet med sin existens, och i svåra tider är det tacksamt att säga ”det finns en mening”, eller ”det finns något som är större än jag, som har inverkan på mitt liv och förväntar sig något av mig”. (s 175)

Jag ser religionen som en sorts misslyckad vetenskap. (s 322)

När ideologiteori sådan som Althussers flyttar fokus från idéerna till det ”materiella”, ”apparaterna”, är det inte med anspråk på att tala om precis hur allt förhåller sig. Inte heller som reduktion av något slag; det som försiggår inom apparaterna kan vara mycket komplext, den ”religiösa erfarenheten” rik, och reduktionismen tillhör snarare dem som förlägger allt till de idéer som kröner en ideologi. Men genom att tala om hur individer binds i praktiker reglerade i apparater, som i sin tur har utvecklats inom samhällskroppen tjänande dess reproduktion, och genom att tala om mekanismerna i detta, öppnar teorin ett område för reflexion och kritik. En althussersk position kan se ut ungefär så här: När den ideologiska apparaten interpellerar individen som subjekt och placerar henne i en symbolisk position har symbolerna ingen mening utanför interpellationsakten och dess funktioner. De verkar genom en retroaktiv mekanism. Interpellationen ”Hallå där, Du som tror på Gud” grundar sig inte på övertalning om någots existens utan på att den troende redan är troende och därför kan känna igen sig i interpellationen, får en identitet bekräftad osv. Och hon är troende (bl a) genom att hon tidigare interpellerats som troende. Interpellationens i apparaten reglerade upprepning och de rituella bekännelserna av tro förlorar sig bakåt i vad Zizek kallar ”tron före tron”. Alltså hur de första mötena med apparaten (kyrkobyggnaden, inventarierna, ritualerna, prästerna osv) i det omedvetna framkallar en underkastelse under det uppenbart mäktiga men till en början obegripliga och i sak tomma. Som utväg ur denna ohållbara belägenhet accepteras på ett eller annat sätt de i apparaten förvaltade myterna, som kan bli mycket verksamma som beskrivningar av föregivna förhållanden. Guden kan framstå just så konkret som berättelserna framställer honom. De ideologiska effekterna fyller retroaktivt upp ritualernas innehållsmässiga tomhet.

Min mamma tycker inte att jag ska prata högt om att Allah inte finns, för han kan höra det. (s 176)

Om en annan mamma: Jag tycker synd om henne, för hon är så rädd för Gud. … Skulle Gud förlåta henne, var han nöjd med hennes beteende, som mor, som vuxen, som människa? (s 272)

Så har vi den kärleksfulle guden, den trygghetsgivande, den etiske, den maktlegitimerande …

Det centrala Subjektet, som enligt Althusser i varje ideologi interpellerar de omgivande subjekten i en ömsesidig spegling, är i religionen ett externaliserat Subjekt. Det som utspelar sig mellan människorna sägs ha en grund bortom det mänskliga. Detta är religionens paradox. Mänsklig kommunikation, tillgodoseendet av mänskliga behov, hyllningar av värden som växt fram mellan människorna, allt sägs handla om förbindelsen med något bortom dem, något som föregått och är grunden för allt. Fast allt detta som sagt är internt för den ideologiska praktiken.

Och när människor utanför apparaterna talar om myterna som hypoteser, dvs följer med i omkastningen och externaliseringsrörelsen för att sedan rent begreppsmässigt negera gudsidéns innehåll, visar de att de bara i begränsad omfattning befinner sig utanför. Fritänkarna tänker inte så fritt som de vill göra gällande. För dem existerar inte apparaterna som sådana (utan bara som platser och medel för trosutövningen), inte deras komplexa bindningsprocesser och yttre funktioner. (Eventuellt är det gudsidén som tillskrivs yttre funktioner.) Därför kan de säga att gudsbegreppet är meningslöst rätt och slätt. Samtidigt är det just därigenom som de på en metanivå står under apparaternas inflytande. När de hävdar att ”Gud inte finns” har de engagerat sig i en fiktiv strid, fiktiv om det i stället är gudsidén som inte finns – som rent antagande om existens. Engagemanget är däremot verkligt och vittnar om bindningen till metaideologin och religionsdebatternas  regleringar av vad man talar om (”Guds existens”, vad tron betyder för individen, vilken plats trosutövning bör ha i samhället osv) och vad man inte talar om (apparaterna som sådana). Det märkliga är att apparaterna kan osynliggöra hur de skaffat sig ett sådant ”enormt inflytande”.

En ideologisk apparat som ”kyrkan” har aldrig ett singulärt ursprung. Den är en modifiering av äldre apparater under trycket av de problem vad gäller subjektiv existens under konfliktfyllda förhållanden som den skall vara lösning på. Att förklara åskan, göra individens liv meningsfyllt, skänka gruppen sammanhållning och härskaren legitimitet är uppgifter som kan ingå i detta tryck, men de idéer som produceras inom apparaten kan inte reduceras till att utgöra svar på enskilda frågor. Det är fortfarande apparaten som reglering av sociala praktiker och som formning av subjektivitet inom en given samhällsordning det handlar om.

Nej, man inte kan bevisa att den ene eller andre guden inte finns. Och när myterna väl är producerade börjar de att leva sina egna liv. Deras ”frågor” ger teologer och grubblare oändligt med arbetsuppgifter, eftersom, som Althusser säger på ett ställe, ”ingenting tar mer tid att lösa än ett problem som inte existerar eller är illa ställt”. Därför finns även det område som Althusser kallar materialistisk filosofi och som inte består av teorier utan av ställningstaganden som måste göras när ideologin framträder med anspråk på att förklara saker. Dessa ställningstaganden gäller inte specifika sanningar utan vetenskapens rätt att få producera teori som inte behöver jämställas med vad som inte är teori utan ideologisk rekvisita. De består inte själva av teori men bygger på teori om vad ideologin är och gör. (Den annorlunda hållningen att ställa ”idealism” och ”materialism” mot varandra som olika svar på en ”filosofisk fråga” är själv ”idealistisk”, dvs en ideologisk omkastning.)

Helgesson menar att en del av bidragen i boken vittnar om ”arrogans” och ”okunnighet om religion och troende människor”. Om en förmätenhet, att anse sig veta så mycket bättre än dem som ”lider av paranoida vanföreställningar” (om Torbjörn Tännsjös bidrag). Att inte förstå alla de kvaliteter som har religionen som uttrycksform. Och så långt har han förstås rätt. Så kan den fiktiva striden också polariseras.

Men man kan skärpa kritiken och samtidigt undvika mycket av den uppfattade arrogansen. Om vi framför hypotesen att Gud inte är en hypotes bör vi peka på frånvaron av symmetri i den konfrontationen. Ideologiteorins uppgift är att teoretisera ett fenomen som principiellt motsätter sig detta. Teorin talar om ideologin som komplexa spel mellan individ och apparat, mellan medvetandenivåer och mellan nivåer inom det ideologiska talet. Resultatet är effekter sådana som religiös tro som med Zizeks ord ”utplånat spåren av sin tillkomst”. När troende talar om att ”komma till tro” är det inte försanthållandet av den ena eller andra föreställningen som avses så mycket som själva överenskommelsen om att leva i de ideologiska effekterna med nämnd utplåning. Poängen är att teorin ställer frågor om osynlighet, om hur det slutna och cirkulära uppstår, frågor som den ideologiska apparaten i själva sin konstitution utesluter. (De troendes ”tvivel” är inte kritisk.) Redan därigenom konstituerar teorin ett utanför. Den framför maximen att inte kritisera en ideologi på dess egna villkor och i dess termer. Allt detta på förekommen anledning, då det är just dessa saker som negligeras när man med Helgesson konstaterar att ”idag är det rumsrent att diskutera den personliga tron i tidningar och teve”. Varvid man befinner sig i en annan sluten cirkel.

Det handlar alltså inte om att mot den troendes eventuella visshet ställa en annan visshet utan om tillkomsten av positionen utanför, som är en position just i det att den inte erkänns i de offentliga samtalen. I dessa samtal, den insida som är en utvidgning av den religiösa apparatens insida, förnekar somliga ”Gud”, men utan att frigöra sig från diktatet att det är ”Gud” som religionen handlar om.  Kritiken gäller ateistens inkonsekvens som är en kombination av apparatens faktiska makt och avsaknaden av ett strikt ideologibegrepp.

Temat i mina senaste inlägg har varit möjligheten för politiska rörelser att granska såväl motståndaren som den egna verksamheten utifrån den berörda maximen. Vilket innebär att de lämnar apparaten för metatron om individerna som hämtar sina ”åskådningar” (jfr det andra Sturmark-citatet) från en behållare, en idévärld, fylld med de olika varianterna, en apparat (bestående av bl a ”tidningar och teve”) som interpellerar ”troende” såväl som ”icke-troende”, socialister och liberaler, och inom vilken boken Personligt nu producerats. I annat fall kommer de fortsätta att tro på den ”ideologiska kampen”, där en ”socialistisk åskådning” ställs mot en liberal dito. Oavsett hur marxistiskt materialistiskt de i övrigt ser på t ex klasskampen. Vilket betyder att den liberala apparaten får fortsätta dölja på vilka vägar den verkar när den interpellerar arbetstagare, kunder, konsumenter och väljare i reproduktionen av de kapitalistiska samhällsförhållandena, att även den får utplåna sina spår.

Annonser
Det här inlägget postades i Kritik och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Religionen igen

  1. Daniel skriver:

    Hej! Hoppas du inte tar det personligt, det är inte min avsikt, men jag finner din text nästan onödigt svårbegriplig och abstrakt (svårt att hitta konkret innehåll), som tyvärr också av min erfarenhet verkar symtomatisk för den typen av postmodernt ”vänsterintellektuellt” teoretiserande.

    Även om Alan Sokals bluff i postmoderna journalen ”Social Text” hade en något annorlunda riktad udd –
    ”a pastiche of left-wing cant, fawning references, grandiose quotations, and outright nonsense”, which was ”structured around the silliest quotations [he] could find about mathematics and physics” made by postmodernist academics. (wikipedia) – så kan jag inte låta bli att dra sådana paralleller.

    Men för att komma med något konkret, så påstår jag nu följande:

    ”Antingen finns Gud eller inte”.

    (Underförstått hädanefter finns i betydelsen oberoende av människan, dvs om man menar att Gud finns endast som ideologisk eller känslomässig tankekonstruktion och inte oberoende av människan så menar man alltså följaktligen att Gud inte finns)

    Detta påstående är sant med logisk nödvändighet eftersom det handlar, med konsekvent språkbruk, om två kontradiktoriska påståenden ”Gud finns” och ”Gud finns inte” , dvs de är fullständigt uttömmande och ömsesidigt uteslutande, så det finns inget tredje alternativ (till skillnad från konträra motsatser där de inte kan vara sanna samtidigt men likväl falska båda två, t ex ”jag har all makt” och ”jag har ingen makt”). Observera att det inte handlar om hur eller på vilket sätt Gud finns, utan om att Gud finns eller inte.

    Att Gud finns eller inte finns är alltså två hypoteser om Gud som är så ”allomfattande” att hur man än ser på Gud så kan det i princip placeras i någon av dessa.

    Så jag ser inte hur du kan undvika frågan med en tredje position, men jag kan ha missförstått dig.

    Så, hur ställer du dig till den hypotesen? Eller har du tagit ställning till den?

  2. ideologikritik skriver:

    Jag skulle nog säga att du har missförstått mig. Notera bloggens undertitel. Det är en teoretisk blogg som förutsätter viss kännedom om dessa teoretiker. Jag försöker förklara använda begrepp i texterna under Teoretisk bakgrund. ”Vänsterintellektuellt”, förhoppningsvis – ”postmodernt”, NEJ! Menar du att mina texter är parallella med vad du citerar från Sokal?

    ”Antingen finns Gud eller inte.” Den fråga Jersild och flera i Sturmarks bok kontrar med är ”vilken Gud är det som finns eller inte finns?” Som jag tolkar frågan hos dig är min ståndpunkt (i enlighet med vad som sägs om materialistisk filosofi) att Gud inte finns.

    Men om man ska närma sig religionen ideologikritiskt kan man inte börja med ”frågan” om ”Guds existens” eftersom det är en ”fråga” intern för den ifrågavarande ideologiska praktiken. För att använda ett abstrakt begrepp för nog så konkreta fenomen.

    Syftet med det hela var som sagt att peka på hur accepterandet av de vanliga sätten att tala om religionen i religiösa termer (oavsett om man själv är ”troende” eller inte) lätt överflyttas på motsvarande accepterande av klassamhällets olika former av självmaskering. Det sagda uttömmer inte fenomenet religion, det försöker bara ange en kritisk position där det inte är föremålet för kritiken som dikterar villkoren.

  3. Daniel skriver:

    Ok, jag var nog lite för het på gröten, eller vad man säger, missade t ex undertiteln som du påminde om och vilket förklarar en hel del 😉

    Det skulle vara intressant att höra hur du ställer dig till postmodernism, du får gärna förklara kort vad du tar avstånd från och vad du välkomnar av det.

    Så frågan om Guds existens är intern för bara vissa ideologier/religioner? och därmed meningslös för andra? Eller vad betyder det?

    ”Klassamhällets självmaskering”, är det det att ideologier som socialism, liberalism etc utplånar spåren av sin tillkomst (Zizek)? I vilket fall som helst, varför skulle prat om religion i religiösa termer bidra till det? Jag förstår inte riktigt den maximen ”att inte kritisera en ideologi på dess egna villkor och i dess termer”.

    Om kritiken bör nå fram till de berörda är det väl snarare en dygd att kunna kritisera på just deras egna villkor och språk så att de känner sig berörda (tilltalade) av kritiken? Men jag kan mycket väl ha missuppfattat det med. Men det är faktiskt lite av poängen, för uppenbarligen kan ja ju inte ta till mig allt i din kritik just eftersom den utgår från andra villkor och termer än vad jag är bekanta med. Så till vem är din kritik riktad?

  4. ideologikritik skriver:

    Jag kan börja med din sista fråga, fast jag vill omformulera den lite. Det handlar ju inte om att försöka ta ifrån de troende deras tro eller göra socialister av liberalerna utan om den egna hållningen. Jag vänder mig till dem som är bekanta med Althusser/Zizek och/eller intresserade av att närma sig/praktisera den annorlunda ideologikritik som de står för. Annorlunda än praktiskt taget allt som förevisas ”i tidningar och teve”. Allt jag skriver är ett trevande som jag säger i presentationen. Alla frågor om hur kritiken kan utvecklas och föras in i t ex politiskt arbete kvarstår och det är sådant jag vill diskutera.

    När du skriver ”ideologier som socialism, liberalism etc” har du kvar minst ett ben i ”konventionell ideologiuppfattning”, eftersom frågan är vad i ”socialismen” etc som är ideologi i althussersk mening. Det är gapet mellan denna ”egentliga” ideologi och ”den manifesta ideologin” som är maskeringen av ideologin själv och av dess funktioner. Ingenting av detta har någon som helst mening utanför den althusserska begreppsapparaten. Är du intresserad föreslår jag att du läser texten ”Vad är ideologi?” där jag försökt komprimera teorin så mycket det bara går.

    Förutom att jag inte är kompetent att utreda fenomenet postmodernism torde det vara svårt på det här utrymmet. För att bara lyfta fram ett inslag som brukar tillskrivas ”postmodernismen”, en viss kunskapsrelativism, är denna en blockering av ideologikritiken, eftersom den upplöser distinktioner som kritiken söker ta fasta på. Här får jag hänvisa till min större text ”Utanför hegemonin”. Att ”dekonstruera stora berättelser” är naturligtvis vällovligt men kan göras på olika sätt.

    Jag sa t o m ”intern för den ideologiska praktiken”, vilket är en vägran att uppfatta gudsfrågan som en fråga i egentlig mening. Alltså att människor skulle fråga sig om Gud finns och när de finner detta troligt uppfinner ritualer för att manifestera sin tro. Ideologikritiken är inte logisk dissektion av idéer, den är ett studium av sociala praktiker (innefattande kommunicerandet av idéer som utbyten av igenkänningstecken) och deras funktioner.

    Att prata om religion i religiösa termer är analogt med att diskutera kapitalismen i termer av ”de liberala idéerna”. Ingetdera är ”tankemisstag” utan underkastelse under en alla ”empiristiska ideologiers” gemensamma självmaskeringsform, sådan denna faktiskt opererar i våra sociala praktiker. Och eftersom man inte kommer åt denna maskering utan att ”skapa dess begrepp” (med ett uttryck Althusser ofta använde), och dessa begrepp ter sig ”svårbegripliga och abstrakta” lever den mestadels ohotad. Återigen, hur kommer ”vi” vidare?

  5. nitram skriver:

    Ja. Hur kommer ”vi” vidare i ett särhälle. Antagligen är det omöjligt för många verkar trivas och gör dom inte det finns det en uppsättning psykofarmaka att tillgå. Det enda rimliga vore att hälla antipsykotiska i dricksvattnet för o sänka dopaminnivåerna på dom ”drivna” oftast ”liberala” individerna. Bättre vore om dom matades direkt i stället så kanske dom slutar svamla om sin ”fria vilja” och valfrihet. Dom flesta läser tidningar och ser på TV. Om människa är ett ”ideologiskt djur”, hur står är då inte nödvändigheten för propaganda? Konsumerismen är ett annat ämne i sig. Företag borde inte outsourcas. Måsåvara att priserna ökas eller snarare så att dom stackars företagen gör mindre vinst samt eventuella aktieägare. Hursomhelst skulle iaf kapitalet (pengarna) hållas inom landet, folk skulle inte ha råd att köpa nya oftast tekniska leksaker stup i kvarten. Utöver det så skulle personerna inom företagen kunna upprätthålla ett slags ”know how” inom landet. Men folk behöver antagligen konsumera kompensatoriskt pga samhällsstrukturen. Nåja vad ska man skriva, Sverige är ett annex till usa. Dumsnålhet och ”quickfix” är ju tänkt att vara framtiden.
    Och eftersom ”bara” över en miljon äter antidepressiva i det här landet är det ju ingen fara. Att vara missanpassad betyder att man har för låga serotoninnivåer påstår pigpharma. Det räcker med att påpeka att SVT är ett propagandacenter för ”nära” bekanta så får man griniga ögat. Jag har ingen förhoppning som förhoppning.
    Och den dag jag får för mig att raka bröstet, se på idol o sälja min ”själ” till globalister hoppas jag någon gör slut på mig med ett spjut.

    • ideologikritik skriver:

      Jag är inte heller optimistisk. Men varför inte börja med att ”skapa begreppen”. Samtidigt som särsamhället glider isär är det så slutet. Den kapitalistiska maskinen vräker ut varor för att berika sig själv och få människor att tro att de trivs och vill ha nya varor. Och trivs de inte finns som du skriver psykofarmaka med samma dubbla funktion, att berika läkemedelsbolagen och kemiskt neutralisera missnöje med samma bolag och särhället i stort. Men om människor i stället kunde tala om dessa saker i strikta termer skulle det i sig vara en öppning.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s