Om vad må vi berätta?

27 november var det för nionde året i rad Socialistiskt Forum i ABF-huset i Stockholm. Temat var ”Ekonomisk kris, klimatkris, resurskris – och samtidigt vänsterns kris”. Det första jag noterade när jag läste programmet var att det inte heller i år fanns några mer teoretiska inslag (möjligen med undantag för ekonomisk teori). Tidigare hittade man alltid lite Marx, Foucault, Gramsci eller genusteori i något hörn, huvudsakligen döda teoretiker men ändå. Inte heller fann jag under de samtal jag besökte att den sistnämnda krisen på annat sätt fick någon kvalificerad behandling. Den konstaterades men så mycket mer blev det inte. Är kriserna så genomskinliga och lösningarna så givna att sådant nu är obehövligt? Tvärtemot Zizeks tidigare citerade fundering:

You know, Marx thesis eleven: philosophers have only interpreted the world … we have now to change it. Maybe, as good Marxists, we should turn it around. Maybe we are trying to change it too much. It’s time to redraw and to interpret it again, because do we really know what is going on today?

En strävan att gå utanför inventeringarna av de politiska kraven trängde dock fram i och med att den hittat sitt Ord; liksom på andra håll talades det återkommande om behovet av en berättelse. Jag kan inte minnas att man vid tidigare forum talat om just berättelser; nu gjorde man det både här och där, ibland inledningsvis ursäktande, att man använde ett modeord, men alltefter samtalen fortgick alltmer obesvärat. Man syftade naturligtvis inte på en Stor Berättelse, postmodernismen förbjude, men en eller flera små berättelser. ”Att det man talar om hänger ihop”, ”att man har något att föra ut”.

Detta triggar naturligtvis mitt ideologikritiska intresse. Många ironiserar över fenomenet, jag vill allvarligare notera ett uttryckt behov som gäller kommunicerandet av politiken och diskutera utförandet, speciellt med avseende på de faror som lurar på vägen. (Jämför med min kritik av den nyvaknade hegemonidiskussionen i Socialistisk Debatt.) En första tveksamhet med kategorin berättelse är att den andas empirism; när en berättelse, stor eller liten, berättats tillräckligt många gånger får dess rollfigurer egna liv som representanter för vad som (ej uttalat) växer fram som det objektivt givna. Figurerna blir bärare av garantier för de troende, och detta fast det förnekas om frågan ställs explicit. Nu är sannolikheten kanske inte så stor att vi verkligen kommer att få se några berättelser, och mer oroande är misstanken att det handlar om den gamla typen av metaideologi: man vill ha något att visa upp som ”alternativ” till borgerlighetens berättelser, t ex Göran Hägglunds ”berättelsen om ett nytt och livskraftigt Sverige”, ett Sverige utan ”överpolitisering”. Alltså något som bredvid de senare berättelserna/ideologierna i sann marknadsanda skall framstå som så mycket bättre. Alltså ignorerande att ideologier inte verkar främst genom vad de säger/berättar, utan genom alla de interpelleringens mekanismer som bloggen intresserar sig för. Eventuellt finns i bakgrunden också saknaden efter de förlorade berättelserna. Så frågan är om vi har att göra med krishantering eller krissymtom.

Jag antar att vad man åsyftar är en gestaltning av politiken som gör den tydlig och tillgänglig. Kanske har man med sig ordboksförklaringen av ideologin: något sammansatt som innefattar uppfattningar om vad som existerar, om vart man vill nå och hur man kommer dit. Verklighetsbeskrivning, värderingar, handlingsnormer – vilket väl är vad man anser att den egna berättelsen skall innehålla. Här talar ideologins maskering av sig själv, en metaideologi där de nämnda mekanismerna göms bakom specifika ideologiers manifesta yttringar. Borgarnas berättelser kan tjäna deras ideologiska praktiker eftersom dessa vilar på verklig makt. De utan makt kommer ingen vart genom att imitera vissa ideologiska element och allmänt underkasta sig metaideologin om ”idéernas kamp”. Ideologin som produktion av subjektivitet är nödvändig och evig men bör åtföljas av kritik som ställer frågor om hur ideologi (bekräftelseformer), teori (analys, kunskap) och politik (artikulering av objektiva motsättningar) förhåller sig till varandra i en given situation. Vilket förutsätter att man gör dessa distinktioner i stället för att tvärtom slå ihop de skilda kvaliteterna under en beteckning och låta deras fiktiva enhet ta form av berättelser.

Om vi mer allmänt talar om vad som ”behövs” och vad som skall ”hänga ihop” kanske vi kan göra följande uppdelning:

1a. Beskrivningar som hänger ihop så att de många missförhållandena får samlande benämningar och en motståndare utpekas. Någon sorts ”marxism”.
1b. Att beskrivningarna är sådana att de kan intervenera i – tvärtemot att vara sidoställda – de dominerande ideologierna, de praktiserade snarare än berättade berättelserna om homo economicus, de fria väljarna osv. Någon sorts ideologikritik.
2. Politik som hänger ihop så att det finns olika tidsperspektiv med inbördes kopplingar. Detta har alltid varit vänsterns problem, att ställa upp dagskrav, visioner och så det svåraste, något däremellan.
3. Radikal ideologi, medel för konstituering av ny politisk subjektivitet. ”Berättelsen” skall fungera interpellerande, men som bekräftelse av deltagandet i faktisk radikal politik.

I empiristisk ideologi ”löses” dessa uppgifter samtidigt, vilket var extra tydligt i den religiösa marxismen, den största av berättelser, där bilden av samhället samtidigt var bilden av Målet (kapitalismens motsättningar ansågs rymma dess negation), Vägen och tjänade som subjektivitet, dock bara för de redan troende, eftersom berättandet inte var mer än utbyten av igenkänningstecken inom en sluten ideologisk apparat . Det var en felaktig version av punkt 3 som var bestämmande på de övriga punkternas bekostnad. Saker och ting verkar ”hänga ihop” bara för att berättelsen bestämt så. Samma mönster, om än i mindre ”dogmatiska” former, går igen i de olika vänsterideologier som jag brukar återkomma till (”folkets redan givna kamp”, ”vänstern” mot ”högern” i cirkulärt uppställda motbilder, ”det stundande upproret” osv) och som är verkningslösa utåt just för att de så väl fungerar som de små gruppernas interna ideologier, små insidor med desto större anspråk. Och kanske även nu i själva längtan efter en berättelse. Detta är inte sagt avfärdande åt något håll utan som ideologikritik, uppmaning till reflexion där det annars inte reflekteras. Punkterna avser olika praktiker med egna kriterier för utvärdering och frågan om deras kopplingar måste tas på större allvar.

Det är det andra behovet som brukar expliceras utan att få någon lösning, medan det sista i sin korrekta version av en expanderande rörelses subjektivitet aldrig erkänns fullt ut. (Punkt 1b erkänns inte alls eftersom man inte äger eller praktiserar något strikt ideologibegrepp.) En ideologi är inte förebådande utan bekräftande. Frågan är vem som berättar för vem för att bekräfta vad. Bekräftas att man verkligen befinner sig på en väg eller bekräftar den ideologiska praktiken bara sig själv i en rundgång? I ideologins själva princip ligger att den helhet som den visar upp och som upplevs av subjektet utplånar sådana frågor.

Som en mellanform ifråga om effektivitet kan vi påminna oss den socialdemokratiska folkhemsberättelsen. Här gavs en framgångsrik lösning på, om inte ursprungliga strävanden så sättet att hantera en mångfald problem förenade med en ej erkänd kursändring. Se Tomas Jonssons intressanta artikel Mellan intressekamp och röstmaximering i nr 6-7 av tidskriften Fronesis.

– Man förlorade valen när man talade om klasskamp, det gällde att hitta något annat att tala om.
– Man strävade efter att faktiskt vidga sin klassbas.
– Vilket förutsätter interpellationer av nya subjekt.
– Man strävade efter att sprida välstånd.
– Det gällde att komma i åtnjutande av legitimitet inom den stat som skulle användas för intressekampen.
– Man behövde skapa skiljelinjer gentemot kommunisterna.
– Man kunde inte erkänna att den påtvingade kursändringen var en kursändring.

Lösningen var folkhemmet med dess medborgare och nationalism. Kapitalet var nu en motståndare bara så långt dess profiterande på arbetet var av orättfärdig omfattning eller det undandrog sig samhälleligt ”inflytande”. Detta var en reaktiv berättelse i det att den var svar på förhållanden som man inte kontrollerade och att tidigare uttalad klasskamp byttes mot kompromiss. Ändå var det en berättelse som medgav kontroll i den nya terräng man faktiskt skapade. Man var trots allt en stark kraft i samhället och kunde därigenom lägga tyngd i berättelsen, som genom sin sammansättning av teman konsoliderade kraften. Den tillhörde en kompromiss ideologi men inte en kompromissideologi. Den var också populistisk i enandet av Folket mot den nya motståndare som framträdde när radikalismen släpptes. Kommunisterna sades bl a vara ”osvenska”. Men en populism som fungerade även den – under perioden ifråga. Idag när kraften inte är densamma har man ingenting att vare sig backa upp eller kompensera kapitulationerna med. När S släppte motståndet mot vinster i friskolorna, kunde man bara upprepa borgarnas argument att det är kvaliteten som är det viktiga. Enda skillnaden är antagandet att S skulle vara bättre på att övervaka densamma. En slutsats är att antagonismen måste återuppstå, i ny form.

Varför talas det inte mer om kapitalismen? Man kan jämföra kapitalismkritiken med feminismen och finna att den senare varit betydligt mer framgångsrik. Oavsett hur man bedömer de faktiska framstegen måste man konstatera att det blivit svårare att tala om ”naturlig kvinnlighet” och att de flesta i vår del av världen ger åtminstone läpparnas bekännelse åt jämställdheten. Medan kapitalismen fortsätter att vara hur naturlig som helst utanför avgränsade kretsar av ”dåliga subjekt” (Althusser). Varför behöver borgare av olika kulörer aldrig förklara varför samhället trots ständigt ökande produktivitet ”inte har råd” med välfärd som man tidigare haft råd med. Eller att vi måste arbeta lika mycket som när produktiviteten var en liten bråkdel av vad den är idag. Samtidigt som många inte får arbeta alls eller arbetar under osäkra förhållanden. Vad tänkte den socialdemokrat vars kommentar till valet löd: ”de borgerliga kunde skylla på finanskrisen när arbetslösheten steg”? Det var inte tal om att ifrågasätta eller ens benämna det system som skapar kriser, och de borgerliga tilläts dra fördel av eländen som hör till den verklighet de bejakar. Varför ifrågasätts inte i större utsträckning att människors liv skall bestämmas av ”marknaden”, börskurser och liknande för dem ogripbara förhållanden? Varför skall de många slita för att berika de få och varför är detta en naiv fråga av den typ som bara barn får ställa?

Ännu ett upprepat Zizek-citat (In defense of lost causes):

… liberals claim that capitalism is today so global and all-encompassing that they cannot ”see” any serious alternative to it, that they cannot imagine a feasible ”outside” to it. … the task is not to see the outside, but to see in the first place (to grasp the nature of contemporary capitalism) – the Marxist wager is that, when we “see” this, we see enough, including how to go beyond it.

Zizek föreslår att vi lägger tyngden i punkt 1 ovan snarare än i 2. Att se insidan är att vara på väg mot utsidan. De som sålunda börjar tala om saker som det annars inte talas om, de som samlas i sådana samtal och identifierar sig i de positionerna kommer också att börja göra upp allehanda planer för framtiden, skapa nya berättelser osv. Frågan är vad som kan inkluderas i seendet och vilka uttryck det kan ta. Hur man kan tala om kapitalismen och om en annan värld med tanke på alla de sätt på vilka sådant tal desarmeras (cynismen  – ”alla vet redan, men …”, att kritikern från början är utdefinierad som ”kommunist”, ansvarslös eller allmänt ”orealistisk”, osv). Här aktualiseras punkt 1b. Problemen för kritiken skall inkluderas i det kritiserade. Allt tal om kapitalismen måste innefatta dess ideologiska försvarslinjer. I stället för att heroiskt stånga huvudet i väggen med alternativa berättelser inkluderas väggen i det man talar om. Vilket kan leda till ”berättelser” av ett helt annat slag.

Jag antydde något om ideologins funktionssätt. Ideologierna är inte något vi badar i eller andas och därför inte kan undgå. De är inte heller uppsättningar av idéer (”ismerna”, ”berättelserna”) som tävlande med varandra flyter omkring över och i våra huvuden. Om ideologierna (”de borgerliga”) finns ”överallt” är det för att de ideologiska apparaterna trängt in (nästan) överallt för att interpellera arbetstagare, kunder, väljare osv. I det att interpellationsakterna exploaterar subjektivitetens mekanismer och sårbarhet är de riktat våld som det är omöjligt att undgå med mindre än att det föreligger ett artikulerat motstånd. Vilket är just vad apparaterna lyckas förekomma. Människor i gemen är väl inte så imponerade av de borgerliga ideologiernas explicita uttryck. Hegemoni, så som jag använder begreppet, betyder inte ”samtycke” eller avsaknad av kritik men inte heller bara att ena ”sidan” är starkare och bättre lyckas att dominera samtalen. Hegemonin är ideologisk konsolidering av ekonomin och politiken, en motståndets förlamning genom människors inneslutning i etablerade praktiker (lönearbete, konsumtion, parlamentarism, media). I serien ”Nu är det val igen” diskuterade jag hur praktiker som uppfordrande omsluter oss i själva praktiserandet skapar osynliga gränser gentemot det man inte talar om men som ändå är strukturellt bestämmande. Hur mångfalden av praktiker och ”diskurser” på olika grunder knuffar varandra i en gemensam riktning, eller rättare sagt sammantaget upprätthåller status quo, en insida utan utsida, ett indirekt accepterande av den kapitalistiska maskinen. En skenbart ogenomskinlig ekonomi, en skenbart genomskinlig demokrati och överallt kommersialism och konsumtion, detta är former i vilka underkastelsen levs. Klassamhällets orättvisor må vara hur påtagliga som helst men bli ändå sekundära innanför dessa horisonter.

De borgerliga berättelserna (explicita eller ej) vilar alltså på makt och praktiker som flertalet aktivt deltar i. De utgör konsolidering av det givna, inte i första hand som ”verklighetsbeskrivningar” utan som subjektens påtvingade spegelbilder inom de omslutande praktikerna. Det är den redan givna makten som ger de ideologiska kategorierna deras tyngd och förmåga att bidra till reproduktionen, vari innefattas att andra berättelser görs ohörbara. Redan där visar sig bristen på symmetri mellan maktens och de maktlösas berättelser. Liksom det naiva i framhärdandet i att en egen berättelse om det goda man tror på också besitter livskraft och skall segra, bara den ”förs ut” på rätt sätt (en ofruktbar metaberättelse). Och när företrädare för vänstern någon gång talar om ”hegemoni” men avser det egna underläget gentemot företrädare för högern (som har mer ”resurser”, har tagit ”initiativet” osv) – i stället för folkflertalets belägenhet i apparaterna – sluts även den cirkeln. Man kan inte erkänna att man talar om fel saker och fortsätter glatt att lyda hegemonin även på den punkten. ”Kampen” är bara den ”kamp” som alltid förloras.

Hur kan man tala om kapitalismen (utanför den egna kretsen)? Att ”dra sig tillbaka” för att omtolka och ompröva egna positioner betyder naturligtvis inte att hitta den stora Lösningen som finns gömd någonstans. Till att börja med är uppmaningen att ta frågan och liknande frågor på allvar. Att se fenomenet självförslutande praktiker och att detta även gäller vänstern själv. Man uttalar det ena eller andra behovet av ”diskussion”, men dessa kommer sällan till stånd eftersom man redan hastat vidare till någon mer närliggande uppgift i de gamla hjulspåren. Jag talar inte bara om vanans makt utan om perspektivfel, att det man är omedelbart inbegripen i ter sig förstorat, speciellt om det också omges av ideologiska bekräftelser.

Att dra sig tillbaka och på allvar fråga vad som är radikalt är kanske det radikalaste. Att verkligen fråga vad som kan skapa rörelse på tvärs mot makten i dess olika verkningsformer. Hur homo economicus, subjektet i en värld utan annan struktur än marknaden, kan stiga ut ur denna värld som homo politicus i en värld med struktur. Berättelsen, om vi nu skall använda den termen, kanske inte skall handla om ”en annan värld”, inte heller om hur ”vänstern” plötsligt och mirakulöst får övertag i dragkampen med ”högern”, utan om att skapa sprickor i den befintliga världen, om att träda ut (”avsubjektivering”) för att träda in i ett levande motstånd. Berättelsen kan handla om det motstånd och den frigörelse som ligger i att skapa benämningar och begrepp för de förhållanden som på så många sätt blockerar såväl benämnandet som benämnarnas igenkännande av sig själva som sådana. Hegemonin som sådan görs till föremål för motstånd och interventioner och i detta interpelleras en ny sorts kritiker. Teori, ideologikritik, politik, politisk kultur och ideologi skall ”hänga ihop” i betydelsen samverka, dvs nå samverkan, där varje ”produktionssätt” av idéer, planer, förhållningssätt och bekräftelseformer lämnar sitt bidrag till en lyckosam förening. En berättelse kan inte vara en förening, men den kanske kan handla om att nå fram till något nytt i skärningen mellan väl valda kritikområden och politiska strävanden.

Här är jag inne på Althussers aleatoriska materialism. Där dras en skiljelinje gentemot all ideologi om Målet och Vägen. Hitom skiljelinjen uppmärksammas just de lyckosamma mötena, hur element med speciella kvaliteter stöter ihop och sammantagna uppvisar nya kvaliteter, förmåga att få fäste och växa i en fientlig omgivning, hur ibland en liten störande ”virvel” framkallar sådan utveckling. Kanske kan en berättelse om sådant själv vara virveln.

Ingenting av detta handlar om att utvinna vägledning ur en teori. Politisk uppfinningskonst är ett av elementen i den lyckosamma föreningen. Men ett kvalificerat politiskt språk med strikta benämningar är ett annat – benämningar av den kapitalistiska exploateringen och av de ideologiska försvarsmekanismerna. Så teori och teoretiska skiljelinjer måste finnas där. T ex i övervinnandet av de konventionella och ofruktbara formerna av ”ideologisk kamp”, där ”ideologi” ställs mot ”ideologi” (berättelse mot berättelse) i totalt misskännande av ideologin. Frågan är inte vem som berättar finast om framtiden utan hur man kan finna sätt att avbryta de ideologiska flödena, återföra deras kategorier på kapitalförhållandena osv. Kanske handlar som sagt radikalitet om att ta sig an dessa svåra frågor och uppgifter i stället för att av image- eller andra skäl skynda förbi dem. Kanske kan man t o m på ett socialistiskt forum ha programpunkter som handlar om sådant.

Advertisements
Det här inlägget postades i Kritik och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Om vad må vi berätta?

  1. nymnchen skriver:

    Tack för en fantastiskt intressant post! Oerhört tänkvärd. Det är ett nöje att så någon lägga ner omsorg på att formulera insikter man inte riktigt haft, men anat sig till.
    Ska läsa om det imorgon.

    God jul på dig och fortsätt att skriva!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s