Detta är en fortsättning på mitt förra inlägg, men kan läsas fristående. Ett kortare inlägg som omväxling! Jag kan inte låta bli att använda mig av en artikel Vad händer med själen när världen är i kris? av teologen Patrik Hagman (som förekom i förra inlägget med ett citat om hur han känner sig befriad av att inte förstå), en artikel som komprimerat och utpräglat illustrerar flera av mina teman. Hur man kan beröra en ideologis olika materiella komponenter men utan frågor om hur de producerar sina effekter och vilka effekterna är, eftersom som man själv rör sig inom dem och de inte tillåter sådana frågor. Hur man alltså kan tala om ideologi som praktiserande av (meta)ideologi, oförenlig med ett begrepp för fenomenet ideologi. Hur man genom oförmågan att reflektera över samhällsformationens olika delar och reproduktionens komplexitet bidrar till det sistnämnda, tvärtemot ogillandet av samtidens färdriktning. När jag använder texter så här är det inte för att jag menar att någon skulle påverkas speciellt mycket av just dem, men för att de upprätthåller en kritiklöshetens normalitet. Man talar om allvarliga ämnen men som en mångfald sätt att gå runt i ideologiska cirklar inom status quo. Där finns ingen Politik, försök till artikuleringar av de fundamentala konflikterna i produktionssättet. Däremot en del knorrar som gör texterna tacksamma som föremål för sådan kritik som de själva håller distans till.
Hagmans artikel utgår från tyske sociologen Hartmut Rosa och två av hans nyckelbegrepp: samtida processers acceleration med försvårande av resonans, kontakter mellan jaget och världen. Jag är inte bekant med Rosa, och det är Hagmans användning av begreppen som jag diskuterar.
I artikeln berörs ”utmaningarna mänskligheten står inför”, det ekonomiska systemets krav på ständig tillväxt, konsumtionen, klimatkrisen och själslig ohälsa. Hur dessa högst verkliga kriser och problem innefattar tillbakaträngning av reflexion, lyssnande och intellektuella samtal, sådant som skulle behövas för att möta dem. Problemen är självförstärkande på alla ledder. Men när religionen anförs som modell för ett återvändande till sådana kvaliteter läggs ännu en sten på bördan, eftersom också religionen, liksom annan berättande ideologi, är deras motsats. Eller rättare sagt, den är något annat som svårligen samexisterar med dem. Ett förhållande även det ställt utanför reflexion.
Jag upprepar min vanliga deklaration att jag inte håller Althussers ideologiteori för att vara den ”sanna”, uttömmande eller slutgiltiga, men att den innebär frågor om skiljelinjer: mellan kritikens förmåga att bryta med rådande mönster och att spela med i dem. Mellan olika mänskliga verksamheter och kvaliteter såsom kunskap, kritik, politik och ideologi. Mellan (provisoriska) begrepp för det ideologiska och detta ideologiska självt i sin utövning av makt över sinnena.
Att demokratin världen över uppvisar sprickor precis när utmaningarna mänskligheten står inför är större än på länge måste vara mer än ett sammanträffande. Enligt Rosa är det helt enkelt fråga om samma kris. Grundorsaken är att alla samhällsprocesser – ekonomi, kultur, teknik – accelererar. Denna acceleration har nu lämnat nivån där den åstadkommer spännande intellektuella samtal, kulturella och tekniska innovationer och bredare välstånd. I stället gör den att inget egentligen eller riktigt blir gjort, trots att vi alla springer fortare och fortare. Vi hinner inte reflektera och därför tilltar oredan. Svåra beslut skjuts på framtiden och som individer mår vi allt sämre. …
Det här är även anledningen till att klimatfrågan är så svårlöst. Tempot gör att annat stjäl vår uppmärksamhet. Men viktigare är att bara sådana insatser för att lösa klimatkrisen som utlovar tillväxt och ytterligare acceleration uppfattas som realistiska. Därför kan vi satsa på fossilfritt stål och mera vindkraft, men inte på allvar gå in för att minska konsumtion, producera hållbarare varor eller resa mindre, eftersom det skulle stoppa accelerationen som vi behöver för att systemet ska fungera.
I denna tröstlösa situation hävdar sociologen Rosa, själv inte troende, att det som behövs är religion. Han verkar närmast överraskad över sin egen slutsats. Han sökte ett motsatsord till alienation, det tillstånd som acceleration ger upphov till. Och en dag när han stod och tittade ut över landskapet i Schwarzwald kom ordet till honom: resonans. Resonans uppkommer när en kontakt mellan jaget och världen som jaget lever i uppstår. Det kan ske i ett innerligt samtal, en kram från ett barn eller ett barnbarn, eller uppstå när ett stycke musik går rakt in i själen. Rosa insåg att han snubblat på en kortformel för allt som gör livet värt att leva. …
Resonans för Rosa bygger på att något utanför mig anropar mig. Men det är först när jag svarar på detta anrop och låter det påverka mig som resonansen uppstår.
… Men för Rosa är det verkliga problemet att ingen mera lyssnar och låter sig påverkas av den andre. Demokrati förutsätter resonans. …
Därför lyfter han fram religionens praktiker som övningar i ett konkret lyssnade efter den andres röst. Kyrkorummet där vi påminns om att det finns andra sätt att se världen än som ett ständigt stegrande, kyrkoåret som håller sin stadiga lunk utan ökat tempo. … Nattvarden där resonansrelationer till det materiella, andra människor och till den allomfattande Andre binds samman.
Om bristen på resonans är det som hotar både vår värld, vårt samhälle och våra själars hälsa, då kan vi plötsligt skönja ett gemensamt mål att sträva mot.
Anrop, röst, kyrkorummet, respons (att svara), det är termer som hämtade från ideologiteorin. Och som det vittnades om i det förra inlägget är det i mycket begränsad omfattning fråga om att lyssna till vad rösten säger. Det handlar snarare om lystring till rösten själv och registrering av signalorden, burna av makt/mäktighet bakom och hos apparaten och dess rum. Att få uppgå i en gemenskap genom den gemensamma responsen (”Amen”). Vilket för teorin betyder att det inte är fråga om reflexion annat än (i typfallet) som spegling i det anropande (interpellerande) Subjektet, t ex Gud. Även om man är välkommen ”att mumla med i bönerna utan att någon tar tempen på ens tro” (förra inlägget). Det vill säga spegling i apparaten som anropar i ett sådant namn, att genom interaktionen med den se sig själv som dess subjekt, förenad med andra subjekt. Inte ett ”sätt att se världen”. Fast anspråken är de motsatta; inneslutningen i apparaten framställs som kontakt med det i tillvaron essentiella, och praktikernas trosmässiga effekter kan gestalta sig i den riktningen.
Jag antar att Hagman inte vill se eftersträvansvärd resonans i reklamapparaten som anropar konsumenten och är utformad för att framkalla konsumtionens responsivitet. Han vill ju se minskad konsumtion. Eller i (ny)liberal pr som anropar den Fria Individen som utövar ”valfrihet” och ”egenmakt” på de ständigt expanderande marknaderna. Eller i populismen som anropar i namn av ”Folket”, som tvingas till försakelser p g a ”klimathysterin”. Fast det är samma slags strukturer det handlar om, ideologins eviga strukturer av anrop och respons, bindningar i apparaters praktiker, där icke-reflexivitet är det väsentliga. Att leva i effekter (innefattande ”upplevelser”) utan att fråga efter vad de är effekter av. Och att leva inom en sådan ideologi begränsar möjligheterna till kritik av andra ideologier, utöver ogillande av deras uppenbara verkningar. Eftersom man inte äger begreppet för bindningarna som indirekt är bindningar till positioner i samhällsordningen.
Nämnda ideologier kan sorteras så att liberalismen är en apparatur associerad med det ekonomiska maskineriet, den i samhället dominerande instansen, för att konstituera systemets subjekt (en individ är naturligtvis mer än ett sådant subjekt), medan reaktionerna mot maskinens exploatering och ”själlöshet” tvingas stå inför ett vägskäl. I en riktning finns kritik och politik – för samhället, för klimatet, mot kapitalismen. I en annan, som strax förgrenar sig, finns ideologi – sätt att leva inom de förhållanden som man motsätter sig, uppfylld av symboler och föreställningar genom vilka affekter får utlopp och identiteter befästs men ingenting förändras. Religion och populism är två sådana förgreningar på den ideologiska vägen, som egentligen inte är en väg utan marsch på stället. Medan en tredje återfinns hos en vilsen vänster som går från en kapitalismkritik utan framgång till andra sätt skapa vänsteridentitet som motbild till ”högern”. Till detta kommer så sofistikerad metaideologi, såsom den aktuella, som förnekar det ideologiska hos religionen och annan ideologi, samtidigt som (knappast någon tillfällighet) det sagda inte heller är särskilt välriktat vad gäller kapitalismen och dess dominerande ställning inom samhällsformationen, dess hegemoni. Där det är det vanliga obestämda ”vi” som tillskrivs agens. I artikeln handlar det inte så mycket om innehållet i religiösa budskap utan om att kyrkan skall lära oss att lyssna, men det är just det som den inte kan, eftersom den är något annat.
”Vi hinner inte reflektera.” Snarare är det så att icke-reflexiva processer fysiskt fyller upp alla rum och utgör våra livsbetingelser och livsinnehåll. Kapitalismen naturligtvis, ett ekonomiskt maskineri som påtvingar lönearbete och förutsätter konsumtion för realisering av ledet V – P’ i kapitalförmeringscykeln P – V – P’. Som onekligen måste accelerera, lägga under sig nya marknader (privatiseringarna osv), allt förenat med lögnaktig pr och ideologi, allt styrt av systemimmanenta villkor. Men det är inneslutningen i skeendena som i sig är icke-reflexiv, inte av accelerationen orsakad tidsbrist. Även inom politik och offentlig verksamhet är det kortsiktiga hänsynstaganden och mekanismer som råder. Det är så mycket som fungerar dåligt därför att institutioner sluter sig i sig själva, vaktar egna revir, ängsligt följer reglementen och manualer som är tillkomna för att fragmenterade verksamheter skall ha något att hålla sig i, utan övergripande riktning. Mycket handlar om att upprätthålla en fasad och hålla den egna ryggen fri. Att ha en snygg logga och slogan är viktigare än att bidra till det allmänna goda. Genom utförsäljning och hänvisning till ingångna avtal avsäger sig politiker eget ansvar för verksamheterna. Frånvaron av reflexion, ansvar och större perspektiv är institutionaliserad, varaktigt inbyggd i det som görs i stället. Den följer med distinkta motsamhälleliga processer och mekanismer i dominans över samhällelighetens tendenser. ”Inget blir riktigt gjort”, inte heller här p g a tidsbrist. Vad gäller ideologin, åtminstone berättande sådan, är icke-reflexivitet som sagt dess konstituerande moment.
”Kyrkoåret som håller sin stadiga lunk” är förvisso en kontrast till accelerationen. Kyrkan skulle kunna predika mer aktivt mot förstörelsen av Skapelsen. Den skulle kunna bannlysa ”skogsskövlarna, rovfiskarna och välfärdsplundrarna” som Jonas Thente skrev om i en DN-krönika. Men plats för intellektuella samtal? Att föreslå den platsen är inte bara ett dåligt val, det är att tala inifrån den och dess anti-intellektualism. Att bidra till det som man angett som problem.
Skiljelinjer mellan intellektuella och icke-intellektuella samtal bygger inte på att någon auktoritet sorterar yttranden i ena eller andra facket, utan på distinktioner mellan olika slags mänskliga verksamheter, som med skilda medel producerar skilda effekter. T ex kunskapseffekter (genom bl a teoretiska, alltid redovisade praktiker skapade relationer mellan kunskaparen och kunskapsobjekten) och ideologiska effekter (relationer mellan utförare av en apparats praktiker, bollande av igenkänningstecken som gör gruppen till grupp och subjektet till subjekt). Det handlar inte om sant-falskt eller rationellt-irrationellt. Om det är en intellektuell aktivitet att göra sådana distinktioner och söka adekvata begrepp, är det anti-intellektuellt att inte göra det i sammanhang där de skulle vara betydelsefulla. Att tvärtom aktivt och självförstärkande verka bortom de skiljelinjer som man förnekar (inte har någon kontakt med) med tal om sammanbundna ”resonansrelationer till det materiella, andra människor och till den allomfattande Andre”. Eller som en röst sa i det förra inlägget: ”allt ryms under valven”.
Mer precist: Man kan inte äga ett adekvat begrepp för det ideologiska och dess icke-reflexiva natur, om det är just där man själv befinner sig. Och man kan inte heller reflektera över det, hur behövliga begrepp är utestängda av det fenomen som de skulle vara begrepp för. Hur den belägenheten inte befordrar kontakten med ”utmaningarna mänskligheten står inför”, tvärtom. Problemet är inte bara att man talar om det ena (eller rättare sagt låter det ena tala) i stället för det andra, sagor i stället för kritik, utan att man är principiellt förhindrad att tala om skillnaden, att äga resonans med den problematiken och med en från ideologi befriad Politik. Däremot kan resonans, kontakt med något icke-ideologiskt, bekräftas och förstärkas i ideologi som inte söker ersätta kritik. Ideologi som anropar Kritiker utan att föreskriva kritiken dess innehåll och som inte söker tala för att dränka det primära talet.
Att tala om samtidens stora kriser, om de ringa ansträngningarna att göra något åt dem, hur ”alla” i stället skriker och inget blir riktigt gjort, och föreslå religionen som modell för behövligt lyssnande, väcker inte bara frågan om dess ”mummel” är så mycket bättre. Det visar, tillsammans med de andra sätten att reagera ideologiskt på kriserna, att vid vägskälet välja ideologi, på hur mångfacetterad status quo är. Och hur det saknas reflexion också på den punkten, dvs om reproduktionens komplexitet. Vilket är anledningen till att jag skriver om ett sådant sätt, vad som kan uppfattas som en obetydlighet i mediebruset, men som ändå tydligt fyller en position bortom skiljelinjerna, med ord som hela tiden är motsatser till vad de välmenande tycks säga och det intellektuella samtal som de efterlyser och vill tillhöra. Ord som knappast har stora verkningar men bidrar till bruset som sådant. Ytterligare ett sätt att vara instängd där man en gång hamnat, i stället för att reflektera över andra göranden, andra val vid vägskälet, ”andra sätt att se världen” än ideologins icke-seende. Det kan vara mycket som man faktiskt ser, men begränsningarna blir avgörande. Samtalen måste få vara trevande, allt jag skriver är trevande, men kring frågor om skiljelinjer, vilka de är och på vilken sida trevanden kan leda framåt
Ideologikritik 