Noterat 2016

                                           16 december                            

I ”debatt”-artikeln Vi vill inte ha kompromiss om valfriheten i välfärden kan Näringslivet genom Moderaterna berätta om en ”undersökning” som visar att ”stockholmarna uppskattar valfriheten och ser hotet från Reepalus förslag”. Varje gång näringslivet känner sig hotat tycks de köpa en sådan ”undersökning”. Jämför med denna, där man med ledande frågor fick fram att ”Opinionen ger stöd för att man i Stockholm kan fortsätta på den inslagna vägen [med privatiseringar av skola och vård].” Det var när vårdskandalerna stod som spön i backen. Och varje gång bereds de utrymme på DNDebatt, varvid dessa pr-stycken genomgår en sorts penningtvätt och framstår som just ”debatt”, argument för ”den inslagna vägen”.

I Stockholmsområdet är valfriheten en viktig del i tryggheten, att kunna bestämma själv vilken husläkarmottagning, förskola eller hemtjänst man har förtroende för.

… Vi tänker istället göra allt i vår makt för att värna stockholmarnas valfrihet med en mångfald av aktörer …

… I synnerhet som det är självklart för stockholmarna att kunna välja mellan många aktörer inom välfärden.

… Mätningar som vi låtit Skop genomföra visar att stockholmarna håller med oss om detta. 71 procent anser att det är bra att välja mellan privata och kommunala utförare.

Vi står på Stockholmarnas sida. Moderaterna i Stockholmsregionen tar tydligt ställning för stockholmarnas rätt till valfrihet och kommer inte att acceptera någon överenskommelse som försämrar den.

Så rart. Jämför Annie Lööf nedan (4 september): ”Här står centerpartiet tydligt på människors sida, på valfrihetens sida”. Att jag tar upp detta på min ideologikritiska blogg beror på att de massiva flödena av tal till medborgarna om vad som är självklart för dem och vad de uppskattar nog inte är utan effekt. Om man inte vill ”kunna bestämma själv” är man nog lite dum i huvudet. Och bor man i Stockholm är det bara så att man vill detta. I artikeln refereras 26 gånger till Stockholm och stockholmarna. Och politiker av olika kulörer stämmer in och sjunger valfrihetens lov, eftersom de är rädda att annars förlora röster – från dem som är rädda att framstå som dumma i huvudet, även inför dessa politiker i en cirkelgång.

Så detta ständigt återanvända grepp med ”undersökningar” slår flera flugor i en smäll.

– De ingriper mot politiska förslag. I det aktuella fallet är det den omedelbara orsaken till artikelns tillkomst.
– Det tillhör obstruktionen av verklig debatt genom nyspråk, där ”Vi står på kapitalets sida” översätts till ”Vi står på stockholmarnas sida”. Minns moderaternas kampanj ”Vi älskar människor” (i stället för ”Vi älskar pengar”). Det är pengarna själva som talar, och när de gjort detta tillräckligt mycket eroderar språket som sådant.
– De verkar ideologiskt genom att outtröttligt tala om för människor vad de vill och anser självklart, vartill politikerna (inte bara borgerliga) ansluter sig i nämnd cirkelgång.

Jag diskuterar här inte för- och nackdelar med privat vård. Jag noterar bara att ett sådant aktstycke från ett av de största partierna inte anses anmärkningsvärt. Privatiseringarnas naturalisering har utsträckts till att rent reklamspråk utan mothugg kan framträda som ”debatt”.

Det är alltså inte bara så att moderaterna företräder företagsintressen. De tjänstgör som direkt förlängning av företagens reklamavdelningar och byråer med deras språk och retoriska knep. Trygghet, förtroende, värna, rätt till valfrihet. Det är inte ett språk som tillhör en seriös debatt om det allmänna goda; varje ord är valt för att ställa in sig hos mottagaren och förmå denne till att vilja vad avsändaren vill. Livet blir bättre om man dricker en viss läskedryck. Det är samma sak.

Vilket väl får sägas vara ett exempel på nyliberalismen: att alla avstånd upphävts, att kommersen trängt in och tagit över statsapparaterna, som förvisso även förut verkade för kapitalet, men på ett visst avstånd. Det är dags att få detta att framstå som anmärkningsvärt och att vända vad de säger emot dem.

                                           18 oktober                            

Jag brukar uppmärksamma DN-ledarnas hån mot ”strukturtänkande”. Man kan aldrig skylla på strukturer, allt handlar om individen och dennes personliga ansvar.  Jämför också med Erik Helmersons ledare nedan (28.4). Sådant tal är förstås strukturellt bestämd diktering av vad man skall tala om och vad man inte skall tala om.

18.10 skriver emellertid Amanda Björkman en signerad ledare om huruvida det är ”identitetspolitik” att uppmärksamma könsfördelningen av nobelpris. Ledaren är kategoriserad med etiketten Strukturer!

Men sedan när blev det per definition identitetspolitik att intressera sig för strukturer i samhället? Vad hände med de liberala idealen? … För personer som vurmar för identitetspolitiken är det viktigt att se strukturer för att identifiera vilka grupper som representeras. … För liberaler är det viktigt att identifiera strukturer för att veta om individer stoppas just på grund av grupptillhörighet. … Om det inte finns en enda kvinna i ett sammanhang säger det sannolikt någonting om individers möjligheter att ta sig fram. … Om man är intresserad av individens rätt är det relevant. Inte identitetspolitik.

Man kan alltså faktiskt behöva identifiera strukturer, nämligen om de hindrar individer från att ta sig fram. Det gäller då just ”identitetspolitikens” strukturer. Inte den ekonomiska strukturen, vars ideologiska apparater för att förekomma kritik interpellerar Individen i en värld utan (sådan) struktur. Apparater som förnekar vad de gör just när de gör det och därmed även sammanhangen som de verkar inom. Bland dessa apparater är det en som har Björkman som funktionär, liksom kollegerna ständigt på jakt efter nya vinklar på temat Individen.

                                           4 september                                

Det pågår en ”vinstdebatt”. En debatt med slagord som ”stoppa vinstjakten”, däremot ingen samhällsdebatt. Man debatterar t ex inte vad det innebär att skolan, denna obligatoriska samhällsinstitution, bland det mest samhälleliga vi har, är överlämnad till ”marknadsaktörer”. Vad säger detta om samhället? Vad lär sig barnet om samhället genom valskyldigheten inför det som skulle vara gemensamt.

Exempel: Debatten i SVTs Agenda 4.9 mellan centerledare Annie Lööf och civilminister Ardalan Shekarabi. Lööf:

Handlar inte om vinst eller inte utan det handlar om valfrihet eller inte valfrihet … Här står centerpartiet tydligt på människors sida, på valfrihetens sida … Ren och skär socialism.

Det är lätt för en borgerlig politiker att säga det inte handlar om vinst. Men delar mottagarna av vinsten den inställningen? Lätt att tala om ”människor” i stället för struktur. Vilket är just vad strukturen, det ekonomiska systemet, kräver. När Lööf talar om ”människor” är det maskinen som talar.

I mitt senaste inlägg Det är maskinen som talar berörde jag begreppet hegemoni. Att göra det till norm att tala om ”människor” (individer, kunder) i stället för struktur, se där den kapitalistiska hegemonin i nyliberal skepnad. Och ett moment i den förnekade strukturen, maskinens bestämmande över språket för sina egna syften. T ex i form av ekvivalenskedjan människa – valfrihet – marknad, där den första ekvivalensen här uttalas helt explicit. Två manövrer i en: människans väsen ligger i det kapitalistiska systemet, vilket emellertid osynliggörs; det finns ju bara människor!

Hegemoni är inte seger i en ”strid om definitioner” (som något intellektuellt), det är bl a sådan praktisk reglering av språket. Som när det räcker att uttala ordet ”socialism” för att alla skall rygga tillbaka i förfäran och civilministern bedyra sin hängivenhet för ”mångfald och valfrihet”. I det sistnämnda fallet tillkommer att något annat, som det ser ut nu, inte är en valvinnare. I enlighet med hegemonin och stärkande denna.

Jag talar här inte för ”socialismen” eller någon annan ism utan för kritiken, att börja tala om det som är format för att inte omtalas. Att bryta t ex den nämnda normen genom att tala om den, om maskinen och dess degradering av de verkliga människornas mänsklighet.

                                           28 april                               

Vår vän Erik Helmerson, ledarskribent på DN, tar strid mot ”identitetspolitiken”:

[Mehmet Kaplan:] ”Synen på orienten, synen på den andre, muslimen, arabvärlden, det svarta Afrika, styrdes hela tiden av ett behov hos den vite mannen att kunna definiera sig själv som något bättre, intelligentare, vackrare och mer överlägsen.”

Att kollektivisera helt skilda individer (”den vite mannen”) och tillskriva dessa kollektiv olika åsikter är a och o i identitetspolitik. Det kallas att uppmärksamma strukturer men är ytterst svårt att skilja från vanliga fördomar.

En följd av denna politik är att man går på attribut som hudfärg, etnicitet och religion när man vill lyfta fram representation. Det är därför en politiker som Mehmet Kaplan anses ”representera” Sveriges muslimer – alltså även de många muslimer som röstar på Moderaterna, jobbar på bank och inte tycker att den vite mannen har ett behov av att framställa sig som vackrare än någon annan. …

Kanske – förhoppningsvis – visar de senaste veckornas utveckling på det absurda i tanken att en människa är reducerad till sin hudfärg, etnicitet eller religion. Kanske – förhoppningsvis – är de spikar i id-politikens kista.

Det är inte individens hud utan åsikterna som gör henne lämpad att representera andra.

Jag är inte heller anhängare av identitetspolitik, vad nu det är. Men när Helmerson vänder sig emot vissa ”absurditeter” är det som ett tillfälligt tema inom en konstant ideologisk praktik. När han går från de aktuella identiteterna och även ”strukturer” till Individen är det vad hans ideologi alltid gör och av strukturella skäl som han inte kan erkänna. Jämför med hur hans chef Wolodarski tidigare talade om det ”förrädiska” i att tala om klasstillhörighet, eftersom ”människor … har … en personlighet som är oändligt mycket större än någon av våra roller”.

Om vissa ”vita, heterosexuella, medelålders män” ändå haft och har citatets behov är det som ideologisk överbyggnad på kapitalistiska, imperialistiska och/eller patriarkala och heterosexuella praktiker. Kapitalismen grundar sig inte på sådant som etnicitet, intelligens eller ”åsikter” men förser sig med olika ideologier, däribland sådana där vissa karaktärer interpelleras som överlägsna ”de andra”, vilka i sin tur eventuellt karaktäriseras i rasistiska termer. Som reaktion uppstår då vad som kan kallas identitetspolitiska ideologier, där marginaliserade gräver ner sig i performativt tilldelade identiteter, men för att kräva deras upprättelse. Sådana ideologier frigör sig inte från det som de ställer sig i opposition till. Som när det talas om ”vita män” i stället för kapitalismen. Så identitetspolitiken är problematisk på ett helt annat sätt än vad Helmerson kan medge. Dess kärna är inte absurd tillskrivning utifrån fördomar, inte heller reduktion till hudfärg, utan reella fast möjligen missriktade praktiker riktade mot andra reella (ideologiska) praktiker.

Helmersons egen ideologiska praktik tillhör en modernare ideologi som kan tala mot identitetspolitiskt konstruerade ”strukturer”, men som en förflyttning  bort från alla strukturer, dvs som en ideologisk upplösning av dem till den mytiska tillvaro som utgörs av Individer, åsikter och marknader. Man kan lägga olika ledare bredvid varandra och se hur hånet mot den ena eller andra sortens ”strukturtänkande” alltid landar hos Individen. Inramningen varierar, målet är detsamma. Detta tillhör en ideologisk apparatur som interpellerar Individen i en värld som är den enda möjliga (eller förnuftiga), rymmande inget annat än just individers individualitet, en apparatur som kompletterar inte minst konsumtionens ideologi. Genom att svara ”amen” slår sig denna individ på ytterligare ett sätt till ro inom det interpellerande men fortfarande självförnekande kapitalistiska system som aldrig var grundat i åsikter.

                                           12 februari                                 

DN:s Matilda Gustavsson känner sig illa till mods på apoteket Hjärtat i nya Mall of Scandinavia.

Den [butiken] är som en kommersiell parodi. Det är svårt att hitta receptdisken. Allt är av glas och så splitternytt att man känner sig sjuk i jämförelse. En kille berättar att det är en flaggskeppsbutik där de experimenterar med ”framtidens apotek”. De har en smoothiebar. Massage. … Han sveper med handen över rummet och förklarar att allt hänger ihop; allt är hälsa. Välbefinnande handlar om hela människan – stort som smått, säger han …

Hälsa – välbefinnande – de skönhetsprodukter som just nu kan inhandlas 3 till priset av 2. En sådan där ekvivalenskedja som pr-avdelningarna konstruerar och som kommer att ingå i kommersialismens ideologisk apparat.

För att använda en tveksam term: kommersialism. Gustavsson skriver själv

Under 80- och 90-talen hade vidsträckta varuhus en mytisk och civilisationskritisk laddning; de var kapitalismens sista tempel i PLAST som slukade själen och så vidare. Jag missade känslan tidsmässigt, men har mött den i böcker. …

Visserligen finns det fakta om att antalet stockholmska kvadratmeter som upptas av affärer nästan har dubblerats på tio år, och att julhandeln slog nytt rekord, igen, samtidigt som världens lidande är nära. Men varuhuset som en mäktig kulturell symbol är över, och känns nästan lite rörande.

”Sjukt hur fort man vande sig”, säger Gustavsson till killen i apoteket. Och det är inte den minsta ideologiska effekten. ”Kommersialism” som ett kapitalismens utanverk, med ”symboler” som gallerior/tempel är emellertid begrepp som inte frigör sig från objektet. En galleria är inte en ”symbol” – det symboliska återkommer i slutet av meningen – den är ett tempel som den andra av två funktioner:  a) att vara platsen för fullbordade förmeringscykler pengar-vara-mer pengar och b) genom sin storlek och utformning vara  en verksam ideologisk apparat som interpellerar konsumenter och kompletterar deras faktiska konsumentbeteenden med konsumentens symboliska position, apparatens performativa effekt. Denna kritik ligger inte på lättledda individers sida utan på apparatens, inte minst i den fysiska dominansen.

Sedan kan man också, vad Gustavsson än tycker, använda en galleria eller ett ”framtidens apotek” symboliskt i betydelsen som extra tydliga framträdelser av grundläggande förhållanden. Framträdelser som ställer saken på sin spets: vill vi leva under dessa förhållanden?

Det är dags att återvända till och utvidga begreppet produktionssätt. Hur sättet att producera och distribuera livsförnödenheter aldrig är neutralt, hur det präglar det mesta i samhället. Enligt den mest elementära ”marxismen”. Liksom varuproduktionen har formen av kapitalförmering och arbetarens (dvs hennes arbetskrafts) förvandling till en vara, är numera ett villkor för att man skall få sin medicin att man även köper skönhetsprodukter. Inte vid varje tillfälle men totalt sett. För utan lönsamhet finns under kapitalismen i vår tid inte heller apotek och medicin, och lönsamheten kommer för apotekens del inte från medicinen. Att anamma det privata apotekets definition av ”välbefinnande” blir (i princip) sättet att komma i besittning av den medicin man behöver. Jämför med allt som är reklamfinansierat – villkoret för att olika tjänsters existens är att det också handlas skönhetsprodukter och annat ovidkommande, dvs ytterst underkastelse under kapitalismen och dess immanent framdrivna framträdelser.

Begreppet produktionssätt aktualiserar Politik, artikulering av de fundamentala konflikterna. Märk här att produktionssätt i marxistisk mening är något annat än den metaideologiska föreställningen om politiken som en tävling mellan olika ”modeller” för hur ett samhälle skall vara inrättat. Alltså höger/vänsterdimensionen som olika åsikter om saken. Produktionssättet är de redan givna förhållanden som är människors ”reella existensbetingelser” och som sedan inbegriper ideologiska apparater för sin reproduktion, apparater som interpellerar arbetstagare och konsumenter men även odlar nämnd metaideologi att allt detta är något ”vi valt”.

Att Gustavsson hade”svårt att hitta receptdisken” må vara symboliskt, men var också en högst reell indikation på vad för slags plats hon befann sig på och vem som dikterar villkoren. Detta som ”egentligen alla vet” måste som sagt artikuleras som Politik, bl a genom ett politiskt språk som frigör sig från det som det beskriver. Ett språk som bryter med dominerande ideologiska effekter och vänder dem mot systemet som ytterligare en anledning att inte vilja leva under det.