Om SD-populism och annan ideologi

Jag använder ofta uttrycket Vad det talas om och vad det inte talas om. I media, politiken, offentliga och privata samtal talar man om allt möjligt utom samhällets grundkonflikter. Än mindre talas förstås om själva förskjutningen från det ena till det andra som en fråga om institutionaliserad reproduktion av det ej omtalade, vilka mekanismer som är i verksamhet och att detta fungerar så förunderligt väl. Förskjutningarna av samtalen är inte yttringar av ett ”klimat”, ”högervindar” eller ”hegemoni” i betydelsen ”högerns övertag” i en dragkamp mellan ”sidor”; de regleras i ”apparater” som genom omedelbar materialitet snarare än idéernas egen kraft binder de talande vid påbjudna teman – vars idéer så får egen kraft. Sådana apparater kan även byggas underifrån. I det länkade inlägget handlade det om samtal som sluter sig kring temat att ”vi” lever för ”materialistiskt”, att vi måste söka ”andra värden”, men utan frågor om varuproduktionens karaktär eller om möjlig politik.

Men det finns i denna bild ett fall av sådan reglering inom mer avgränsade grupper med särdraget att det innefattar uttryckliga anspråk på att vara motsatsen, i det att de inblandade explicit och ihärdigt driver resonemang som på ett formellt plan överensstämmer med det antydda. Och när vi gentemot dem säger att de bidrar till upprätthållandet av A (kapitalism och klassamhälle) genom att i stället bara tala om B (förstörelse av en mytisk samhällets enhet genom invandring och pk-etablissemang) kontrar de med samma formel men med A och B utbytta (samt förstås karakteristiken ”mytisk” borttagen). Som ”kommunister”, ”extremvänster” eller bara ”kulturmarxister” är vi extra föraktliga för dem som värnar om samhällets enhet och är de enda som vågar tala om problemen. I detta inlägg vill jag använda ett strikt populism-begrepp för att diskutera hur den formella symmetrin kan brytas även vid sidan av alla frågor om vad som är sant eller falskt ifråga om SD:s påståenden när det gäller invandring. Inte för att argumentera med SD utan för vår egen förståelse av vilka olika skiljelinjer det finns. SD är ytterligare ett exempel som jag använder för det som är min bloggs enda tema, ett av de stora ”vad det inte talas om”, var det ideologiska ligger i den ena eller andra ideologin. Hur ideologisk praktik förhåller sig till andra praktiker. Hur regleringar av vad det talas om och vad det inte talas om kan ligga på en helt annan nivå än den argumentering som fyller upp talet. Frågor som vi också måste ställa till våra egna ideologier.

En av de dominerande apparaterna för reglering av vad man talar om är det parlamentariska spelet, där de frågor som fått statusen av valfrågor genom apparatens massiva omslutning och uppfordran till deltagande utestänger frågorna om tillståndet för samhället som helhet för att inte tala om planeten. Där alltså insnävningen av politiken har stöd i apparatens ideologiska sida (som inte har något med utbudet av parti-”ideologier” att göra), dess interpellationer av Väljare som genom att delta i ritualerna fullgör den medborgerliga plikten och uppgår i Demokratin. I denna apparat blir retoriken inte sällan absurd:

Efter sex år med borgerlig regering blir de politiska alternativen i Sverige allt tydligare. På ena sidan en borgerlighet som förlorat sitt nytänkande och fastnat i egna gamla hjulspår. På andra sidan en socialdemokrati som tror på utveckling, människors kraft och ser med tillförsikt på Sveriges möjligheter att bli ett ännu bättre land i framtiden.

Allt tydligare alternativ? Skillnaderna reduceras till graden av ”nytänkande”, underförstått tekniska lösningar på det ena eller andra problemet som kan beskrivas i pr-termer som de citerade. Vad som av många beskrivs som partiernas ”likhet” i den s k ”mitten” (en i sig bokstavligen förskjutande term för ”mittens” högerkaraktär) sägs så skapa missnöjesextremer och populism. SD är nu i mätningarna Sveriges tredje största parti och enligt en vanlig förklaring uppfattas de av anhängarna som den enda oppositionen, de enda som har en framtidsvision (även om denna består i återupprättandet av ett mytiskt förflutet). De enda som talar både om andras förtiganden och om tigandets institutionalisering – för dem i etablissemanget, gammelmedia och hos kulturmarxister.

Och när vi menar att denna ”opposition” mot en viss hegemoni är inskriven i samma hegemoni som komplement till dess ”mittfåra”, en uppsamlingsplats för missnöje som förblir missriktat med avseende på de grundläggande förhållandena, när vi gör detta kontrar populisterna åter med ett liknande resonemang men med omvända termer: en framställning som den jag är i färd med är ett sätt att tala om fel saker, att förneka problemen med invandring, islam osv och att bidra till förstörelsen av samhällets enhet.

Frågorna om vad som är sant och falskt och vilken politik som skulle gynna även SD-väljare är naturligtvis avgörande. Men en annan skiljelinje gäller förhållandet mellan politik och ideologi, om man tillämpar ett annat ideologibegrepp än det konventionella, enligt vilket det i SD-fallet är främlingsfientlighetens och nationalismens manifesta tal som är deras ”ideologi” och som skall mötas med såväl fakta som annan ”ideologi”.

Låt oss rekapitulera några punkter om populistisk ideologi. Populism kan i ett första steg beskrivas som konstituerande av Folket gentemot en imaginär fiende. Det sker en förskjutning från t ex klasskonflikter till konflikten mellan Folket (Nationen) och fiendefiguren (judarna, invandrarna, muslimerna, etablissemanget, kulturmarxisterna, feministerna).  Ett vad man talar om och vad man inte talar om. Men om vi godtar huvuddragen i psykoanalytisk teori om ”subjektets brist” sådan den framställs av t ex Zizek (från Lacan; en bra sammanfattning finns i Per-Anders Svärds artikel Fienden i fantasin – Psykoanalytiska bidrag till ideologikritiken i Fronesis Kritik-nummer) är denna förskjutning dubblerad inne i den ideologiska praktik som det är fråga om. Nationen eller annan föregiven harmonisk samhällsenhet är något som subjektet kan vilja nedsänka sig i för att själv uppnå helhet som subjekt, en stabil identitet. Fantasin om fienden som förstör harmonin får här flera funktioner. Utopin lever och skänker mening genom bekämpandet av den konkret gestaltade figuren. Genom att som i ett aktuellt fall säga till andra ”det är inte ditt land, det är mitt land”. Men framför allt är syndabocken ett skydd mot insikten att den åtrådda harmonin är en omöjlighet. Så länge bristerna (den yttre och den inre) kan ges en yttre gestalt är deras fundamentala ofrånkomlighet dold, alltså genom förskjutningen från harmonins omöjlighet till motståndet mot den utpekade syndabocken, utan vilken allt skulle vara så mycket bättre. Det speciella och bekymmersamma med den här sortens populism är att det ideologiska, fast det som med all ideologi fortfarande handlar om inbördes utbyten av identitetsgivande bekräftelser, på ett drastiskt sätt bestämmer såväl utövarnas politik som individuella handlingar.

Man behöver inte köpa detaljerna i sådana resonemang (när de expliceras) för att börja ställa frågor om hur ideologisk praktik i givna fall förhåller sig till andra praktiker. Hur den kan sluta sig i sig själv, hur den utan att äga inre substans kan bli bestämmande för individens livshållning. Det är som att cykla. Utan fart går det inte att sluta trampa om man inte tar stöd i marken (dvs från andra praktiker). Men så länge man trampar upprätthålls balansen. (Skall analogin utsträckas utöver detta med balans får vi tillägga att cyklisten inte märker att han cyklar i en cirkel.) Så länge SD idisslar sin enda fråga fungerar det ideologiskt just genom denna koncentration. Slutar de trampa trillar de omkull och därför slutar de inte. De kan anse sig utgå från egna erfarenheter av vad de ser som problem orsakade av invandringen och dessa erfarenheter kan vara mer eller mindre reella, men när populistisk ideologi kring syndabocken väl fått fäste kräver den för att ge subjektiviteten näring att individens åsikter och politiska hållning i stort underordnas dess diktat, dvs den ideologiska funktionens diktat.

Kan då inte ”kapitalet” och ”borgarna” som blockering av det ”goda samhället” (specificerat som t ex ”socialistiskt”) fungera på motsvarande sätt inom vänstern? Jovisst, jämför t ex med inlägget Vänsterpartiet revisited om ideologiska cirklar på vänsterkanten. Men dessa begrepp tillhör också teoretiska och politiska praktiker som skiljer sig från ideologiska praktiker genom att ställa frågor om, undersöka och gripa in i identifierade konflikter. Samtidigt som en helt annan sorts ideologi skulle kunna kommentera detta från sidan och interpellera dessa Kritiker. Utan att föreskriva kritikens innehåll eller det goda samhällets exakta utseende. Det är när vi generellt ställer frågor om olika praktikers inbördes förhållanden som olika låsningar och även den aktuella skenbara symmetrin kan brytas. SD-anhängare anser kanske att de undersöker och griper in i konflikter, men detta är i mycket deras ideologiska praktik, samtidigt som de är oförmögna till berörd typ av självkritik. Vad som är ideologi eller något annat kan alltid diskuteras men för populistisk essentialism är inte heller sådan diskussion möjlig.

Dessutom är inte kapitalisterna några utifrån kommande som förstör en annars given harmoni. Kapitalismen är våra ”reella existensbetingelser”, det är kapitalistisk produktion som ger oss försörjning och nödvändiga konsumtionsvaror, och det är de från början inneboende konflikterna och den fundamentala avsaknaden av harmoni som föranleder kritik och politik. Att förneka konflikterna i produktionssättet tillhör dess reproduktiva ideologi.

Vi är tillbaka vid vad man talar om och vad man inte talar om. Och det är mycket som behöver omtalas. Att ”tal” kan vara av så olika slag, inte bara ifråga om det är sant eller falskt, kommer från ”höger” eller ”vänster”, utan genom berörda skillnader. Vi skall tala om kapitalismen, högt och med tydliga begrepp, men också om hur det talet skiljer sig från de väggar av ideologiskt tal som det stöter emot. Väggar med olika avdelningar, där ”vänsterextremisterna” av liberalerna beskrivs som testuggare eller oansvariga drömmare som vägrar erkänna ”ekonomins realiteter” och av populisterna som förstörare av samhällets enhet. Frågan om vem som talar om rätt saker måste kompletteras med frågan om respektive tal överhuvudtaget handlar om saker eller om ideologisk reproduktion. Att tala om ideologi i strikt mening är en nödvändig kritisk uppgift. Vad denna mening innefattar måste utvecklas och prövas, men poängen är att ett sådant företag är bokstavligen otänkbart från en position som domineras av essentialistisk ideologi, där t ex ”svenskhet” är något givet. Den talande kan i det fallet inte tala om den egna utsägelsepositionen. Där försvinner det sista av symmetrin.

Det gäller alltså att ställa frågor om teoretiska, politiska och ideologiska praktikers inbördes förhållanden, något som även vänstern vanligen försummar. Men till vänster är sådan självkritik möjlig som frigörelse av de olika praktikernas möjligheter. En aleatorisk ståndpunkt kan bestå i att se hur det är när olika praktiker, kamper, strävanden och tendenser uppnår det lyckosamma mötet, där de på sina olika sätt börjar samverka, som något nytt får fäste och kan växa sig stort. Ideologin består då inte av mer än bekräftelseformer för de inblandade subjekten, den dikterar inte de andra praktikernas innehåll. För populisterna är kritikens frånvaro en nödvändighet och därför kan de bara stampa på samma fläck. Eller cykla i samma cirkel.

Annonser
Det här inlägget postades i Kritik. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s