Vad det talas om och vad det inte talas om

Pratprogram i TV, en liberal, en etikdocent och en filmskapare samtalar på temat ”gör konsumtionen oss lyckligare?”. Här är några brottstycken av vad som sades:

– Konsumtionen är inte ett problem som skall lösas, konsumtionen är själva lösningen.
– Vi har accepterat ett paradigm där det handlar om att skaffa oss en massa prylar. Vi fostras till konsumenter. Samhällsmedborgarens främsta plikt är att konsumera. Vi manifesterar oss genom våra saker. Risken är att de värdena slår ut andra värden. Livsstilsinflation, begär föder nya begär (mycket vill ha mer).
– Profithungrigt system, girighet, marknaden har ingen moral.

Jag försöker få grepp om vad som egentligen sägs (liberalen borträknad). Att individen ”fostras” till att av eget inre tvång göra vad som förväntas av henne och att andra värden och livsformer därmed skjuts undan kan tyckas vara en beskrivning av det ”imaginära förhållande till existensvillkoren” (Althusser), sättet att leva sin underkastelse under i detta fall kapitalismen, som det för ideologikritiken är fråga om. Om än inte så marxistisk i det att kapitalets expansion sätts i samband med kapitalisternas girighet snarare än med den kapitalistiska logiken. Ändå måste man fråga sig om det är någon mer än detta fostrade subjekt som talar. Att säga “vi manifesterar oss genom våra saker” är en kritisk variant av att rätt och slätt göra detta och går inte utanför förhållandet ifråga. Allt har verkligen flyttat in i individen. Även om det finns en ”fostrare” någonstans är denna lik den skapande guden som sedan dragit sig tillbaka; relationerna till såväl kapitalet som dess ideologiska apparater är även de osynliggjorda, bara effekterna talar. Uppmärksamheten är också fortfarande flyttad från produktionen till konsumtionen. De enda alternativen är enkla negationer, att köpbojkotta och söka ”andra värden”, inte att se ideologin som en relation mellan anropare och anropad och därmed träda ut ur den. Att sålunda vara ”kritisk” är att vara kritisk på insidan. Man kan vidare fråga om inte själva samtalet och dess blockering av andra samtal är ett imaginärt förhållande av andra ordningen. Om inte program av denna typ utgör en ideologisk apparat för misskän­nande igenkännanden – ”javisst, så är det, så manifesterar vi oss och så betraktar vi självkritiskt vår konsumtion och de andra t ex andliga värden som hamnar på undantag”. Apparatbegreppet fokuserar då hur tankefigurernas stelnande sammanhänger med de kommunikationsformer där de ingår och de förutsebara svar som framkallas. Vida­re hur dessa former kompletterar de ideologiska former (konsumtionen) som de formellt utgör opposition till, allt som förekommande av strukturtänkande, speciellt kritik av konsumtionen som led i kapitalförmeringen.

En annan kritik ser alltså individer som är fångade av konsumismens interpellationer, men inte mer än att de med kritiska ögon betraktar deras effekter, dock utan teoretiska verktyg för att ange vad effekterna är effekter av, individer som i teves soffor och vänners lag engagerat skall kunna framföra en kritik som inte är medveten om sina begränsningar. Dessa individer behöver en uppsättning formler som löser de problem som ligger i denna belägenhet (att vara kritisk på insidan av det kritiserade) och där det vanliga ”vi” är kollektivt subjekt. Vi (jag som skriver och du som läser) vänder så på framställningsordningen så att de sålunda utkristalliserade uttryckssätten och ”institutionella” formerna är en ideologisk apparat, en ideologi underifrån i mycket bestämd av ideologin uppifrån, som interpellerar kritiska konsumenter men samtidigt står i vägen för mer kvalificerad kritik i det att det sagda förefaller vara vad som kan sägas och det varmed den talande fullgjort sin kritiska plikt.

Denna vår kritik kan därför inte bestå i att förebrå de inblandade för att de inte talar om politik. När det nu är fråga om imaginära förhållanden till och inom politikens faktiska frånvaro, hegemonin. Kritiken handlar om att bidra till politiken genom att angripa formerna för dess frånvaro, varav det här använda exemplet visar på en. En av många mikromekanismer i helheten.

I Vänsterpartiet och Marx talade jag om en ”marxistisk kärna”: att försörjningen (lönen) och så mycket av människors livsinnehåll är moment av privatkapitals förmeringscykler (pengar – varor – mer pengar) med alla däri nerlagda villkor, att detta enkla förhållande styr och präglar samhällslivet, kanske inte så att allt i samhället är uttryck för ekonomiska förhållanden enligt vulgära uttolkningar av den klassiska metaforen bas-överbyggnad, men i det att kapitalets villkor är existensbetingelser för individen och för samhällets olika inrättningar. I en artikel i Socialistisk Debatt (2/07) påtalar Daniel Ankarloo hur vi när vi talar om den offentliga (ännu ej privatiserade) sektorn som något nästan socialistiskt gärna glömmer att den finansieras genom beskattning av lönearbete. Ju mer välfärd, desto snabbare måste hjulen snurra på det kapitalistiska sättet. Också här är det alltså så att det förhållande som präglar samhället mest, som är överallt närvarande och styrande, även lyckas avstyra att vara föremål för levande tal. Och det förhållandet talas det ännu mindre om, det talas inte om det ens i de kretsar där man faktiskt söker radikala förhållningssätt till kapitalismens realiteter. Desto mer bullrar dessa tiganden i utövandet av de tusen imaginära livsformer där det aktivt och engagerat talas om andra saker.

Det är detta jag avser med frånvaron av Politik. Politik står här inte för trosvisshet beträffande möjligheten av ett samhälle utan kapitalism och marknad och för vägen att nå detta samhälle. Sådan trosvisshet är även den intern, kontraproduktiv ideologi. Politik, radikal politik, är i sammanhanget utåtvänd reflexion och rörelse som håller samhällets ekonomiska grundvalar framlyfta och ställer frågor om det önskvärda och möjliga i att gripa in i dem. Vidare ett språk som utan att förfalla till testuggande håller sambanden levande.

Jag säger inte att man är ”omedvetna om kapitalismen”. Men det inledningsvis nämnda imaginära förhållandet är en realitet som även uppträder i ”kritiska” varianter. Inte bara själva konsumtionen av varor är moment av kapitalförmeringen, även den performativa ”fostran” av konsumenter genom reklamen, media och stadsrummens utseenden, de ständiga flödena av interpellationer till Konsumenten, är det. Samtidigt som konsumtionen som förskjuten form av underkastelse under de kapitalistiska förhållandena i sin omedelbarhet ”utplånar dessa sina spår” (Zizek). Vilket förstärks av den ”kritiska” underifrån-ideologin med sin omedelbarhet, bollandet av förväntade formler, där det är ett ”paradigm” (”tanke- och/eller värdesystem”) som accepterats.

”Vi manifesterar oss genom våra saker.” Här skapas en berättelse som är tom utanför de kri­tiska konsumenternas berättande, eftersom alla ”reella exi­stens­betingelser” bortopererats, men fungerar inåt (och för en del lyssnare) just genom den tematiska begränsningen till ett universum som inte består av mer än män­nis­kor, deras saker och deras sökande efter ”andra värden”. Oavsett i vilken mån andra förhållandens existens erkänns är ideologin konstruerad så att det saknas tryck att befatta sig med dessa förhållanden eller närma sig Politiken.

Här finns samma mekanismer som i interpellationerna uppifrån, där ideo­logiska kategorier som Gud, Friheten och Marknaden har mening endast inom själva interpellationsakten, men där, inne i den ideologiska praktiken, tycks tala i egen rätt och däri­genom likaledes utplånar sina spår. Också den konserverande logiken är densamma, där oför­mågan att be­näm­na de reella existensbetingelserna måste kompenseras med att berättel­sen sluts på annat sätt. All uppfinningsrikedom är (omed­ve­tet) inriktad på att ideologin skall fungera som sådan; all energi investeras i att hålla berät­tel­sen samman, vilket är vad såväl makten som det egna psyket kräver, men i det förra fallet inte genom explicita kommandon utan tvärtom genom den frånvarande närvaron i den inre logi­ken, det hål som ideologin av egna skäl måste fylla. De fostrade konsumen­terna är mer eller mindre medvetna om fostraren, men deras sätt att tala om effekterna är självförstärkande sådana att Politiken hålls på avstånd.

Renodlat på detta sätt  framträder kanske en bild av hur människorna motståndslöst sprattlar i strukturernas trådar, bara en intellektuell elit har med sin rena vetenskap koll på det hela. Men anspråken är inte sådana och varje tanke på ”ren vetenskap” påkallar naturligtvis ideologikritiska ingripanden. Frågan är en annan, i vilken mån teoretiska praktiker kan producera något som är kvalitativt skilt från och kan intervenera i de ideologiska praktikerna, vilken intervention i sin tur kan vara något som en ny ideologisk praktik refererar till.

Vad exemplet kan illustrera är att när samtal tillgodoser olika subjektiva behov samtidigt som det utkristalliserade temat verkar bestickande (”ja, just så är det; när vi lever alltför materialistiskt glömmer vi våra andliga behov”), då förstärks de hegemoniska linjerna i alla riktningar. Om ett visst tema har förmågan att göra sig självt nog och att binda subjektet vid omtuggandet av det, befästs det tillsammans med alla liknande sidoteman, eventuellt med cynisk bakgrundsideologi (kapitalismens realiteter kan erkännas men betraktas som något ofrånkomligt) och med den makt som indirekt talar genom det och besparas från Politik. Talar jag inte om sprattlande individer? Snarare om en struktur som är på en och samma gång lös och hård, som rymmer brokighet och mångfald, där även exemplet handlar om ett visst motstånd, speciellt i de fall konsumismen tar sig uttryck liknande drogberoenden, men där allt sammantaget innebär strukturens förmåga att göra sig själv osynlig som sådan.

Gångna tiders exploatering behövde religiös legitimering, alltså ideologi som bistod från sidan (ovan). Varuproduktionen som källa till profit och klassmakt har på ett annat sätt reproduktiv ideologi inbyggd i sig. ”Materialismen” är här mer sofistikerad än vad man kan tro med sin förmåga att generera  avledande självkritik. Begären kan pendla mellan ”sakerna” och ”alternativa” prylreducerade liv; ”sakerna” är hela tiden referenspunkt.

Kapitalismens oövervinnerlighet kan tyckas förstärkt när man till den ekonomiska och politiska makten lägger den ideologiska konsolideringen, hegemonin med all dess list. Att rätt och slätt försöka säga att man talar om fel saker och att man borde tala om Marx ändrar ingenting, eftersom man bara formellt nämner ett frånvarande element som fortsätter att vara frånvarande, då det ligger utanför såväl etablerade teman som begärsstrukturerna. Vad vi (du och jag) gör just nu är emellertid något annat. Om Marx noggranna framställning av den kapitalistiska maskinen kompletteras med Althussers och Zizeks motsvarande teoretisering av de ideologiska apparaterna (innefattande dem som under det ovanifrån verkande trycket formas underifrån), om vi söker gripa själva den handfasta regleringen av uppmärksamhet, vad det talas om och vad det inte talas om, om vi alltså börjar tala även om det, framträder en hegemonins sårbarhet. Ekonomin kan inte omedelbart förändras, men används sistnämnda teori som ett språk för de processer som normalt förmår maskera sig själva och utplåna sina spår, är detta en reell intervention i förhållanden som ekonomin förutsätter. Vi söker väcka begär efter en sanning som ligger närmare individen än Marx sanningar, en sanning som gäller maktens närvaro i henne, ”fostrarens” fortsatta dikterande av samtalens gränser, och som när den erkänns redan brutit upp dessa förhållanden. Varvid även Marx trätt in på scenen. En vänster som tar sig an dessa uppgifter kan befria sig från egna underifrån-ideologier som är sätten att som ”radikal” leva inom det bestående, antingen det handlar om att leva i visionerna eller om överskattande av befintligt motstånd.

Annonser
Det här inlägget postades i Kritik och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Vad det talas om och vad det inte talas om

  1. ideologikritik skriver:

    I DN 5.5 recenserar K G Hammar en bok av Stefan Edman och Martin Lönnebo: ”Jordens och själens överlevnad”. I den talas om förmågan att se jorden som en levande varelse och att relatera till allt levande. ”Förundran och hänförelse över livet och viljan att skydda den planet som bär detta liv är grundstommen i den andlighet som skulle kunna ena mänskligheten och rädda de livsnödvändiga ekosystemen.”

    Av recensionen framgår inte om boken har förslag beträffande hur de som nu bara är hänförda över sina profiter skall fås att anamma den nya etiken. Eller hur de kan ställas åt sidan när de inte frivilligt flyttar sig. Kort sagt förslag på politik. Men om det är så att den relationistiska etik som kommer att vara bekräftelse på det nya hållbara samhällets livsformer uppfattas som orsak och drivande kraft i förvandlingen, då står vi inför ytterligare ett exempel på sådan ideologi som behandlats i ovanstående inlägg. Alltså ideologi som inte bara är ”idealistisk” utan ett sätt att aktivt undvika politiken, ett sätt som intagit sin plats i den självförnekande strukturen.

  2. johannes jäger skriver:

    Som alltid, välskrivet och artikulerat, träffande och angeläget.
    Du har ett fokus och en skärpa som de flesta av oss har att lära av.
    vänligen JJ

  3. ideologikritik skriver:

    Tack Johannes, fokus eller monomani, det är ju bara ett ämne jag behandlar. Önskar att fler fann det angeläget.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s