Vänsterpartiet revisited

Jag gjorde en sökning på ordet ideologi på Vänsterpartiets hemsida (den gamla och den som är under uppbyggnad). Resultatet var väl ungefär så nedslående som jag väntat mig, kanske t o m lite mer. Jag skall försöka diskutera vad den framträdande metaideologin (ideologin om ideologin) signalerar för position och hur den positionen förhåller sig till den kapitalistiska/nyliberala hegemonin. Här infinner sig frågor som: vad händer med mothegemoniska strävanden när de aldrig når någon radikalitet relativt den faktiska hegemonin? Hur fortgår livet på platsen för sådana misslyckade strävanden? Hur kompenserar det sig? Det följande är ingen rättvis framställning av detta liv i dess vänsterpartistiska form utan handlar enbart om de (i strikt mening) ideologiska låsningarna. För att resa nya frågor om nödvändig kritik och självkritik:
Var ligger det ideologiska hos hegemonin?
– Vad är det för slags ideologi vi praktiserar själva?
– Vad för slags ideologi måste åtfölja radikala ingrepp i hegemonin?

Mycket av det citerade sägs mot bättre vetande och skall inte övertolkas. Men följande citat är inte illvilligt utvalda utan representativa, och att det ändå är så här man talar om ideologi (i allmänhet) vittnar om att den egna ideologin på väsentliga punkter är underordnad motståndarens. Du som tillhör eller sympatiserar med någon annan organisation kan jämföra med hur det står till med de här sakerna i den. Eller med var du själv står i frågorna.

Ett klassamhälle som vårt kan i längden inte bestå utan att människor åtminstone passivt accepterar de rådande maktförhållandena. Detta samförstånd organiseras och återskapas genom ideologi: allmänt omfattade uppfattningar om vad som är bra och dåligt, normalt och onormalt, sant och falskt. Om kapitalismen av de flesta uppfattas som det bästa, eller åtminstone det enda möjliga, ekonomiska systemet, sitter de härskande säkert. Om kvinnors och mäns olika roller uppfattas som ”naturliga” och inte socialt konstruerade, så lever patriarkatet vidare. Men om allt fler börjar ana att en annan, förnuftigare och rättvisare värld är möjlig, öppnas nya vägar. (Ur partiprogrammet.)

Vänsterpartiet lär ut sin ideologi
Ikväll håller Vänsterpartiet en kurs i socialistisk ideologi för nya medlemmar i Kinna kommunhus. Tanken är att locka och förbereda blivande politiker inför valet 2014. – Det är viktigt att man känner till historien för att man ska kunna se framåt och inte minst hur vår socialistiska ideologi ligger till grund för vår politik och vad det har inneburit under historiens lopp. (SR-intervju med Ida Legnemark, Vänsterpartiets ordförande i Södra Älvsborg.)

För det andra har vi varit för dåliga på att tala om visioner. Slutsatsen blev att väljarna inte kunde se tillräckligt stor skillnad mellan alternativen, mellan höger och vänster, i svensk politik. Mycket har kommit att handla om en partiernas tävling i regeringsduglighet istället för ett val mellan olika ideologier. (Lars Ohly i Almedalen 2011.)

I synen på kulturen står ideologierna emot varandra. I den nyliberala ideologin är kulturen en vara som vi kan ha eller mista, en vara som man vill ska lyda under marknadens villkor. (Ur Kulturprogram.)

Detta är ännu ett exempel på en ideologiskt motiverad privatiseringspolitik från regeringen. De vill rasera ett fungerande system och av ideologiska skäl ersätta det med ett marknadssystem. (Två uttalanden av många med liknande ordalydelse. Speciellt uttrycket ”av ideologiska skäl” återkommer ständigt.)

Det första citatet från partiprogrammet innehåller mycket mer dramatik än de konventionella och till synes självklara formuleringarna antyder. I detta korta stycke utkämpas och förloras ”kampen om hegemonin”. Inledningsvis erkänns att radikal politik för att förändra produktionsförhållandena måste intressera sig även för deras reproduktion, dvs hur de motstår förändring genom att producera ”samförstånd”, vad jag snarare vill kalla innesluten subjektivitet (”passiv acceptans” är väl också acceptabelt), och vidare hur detta är organiserat som beståndsdelar av samma förhållandens struktur. Och redan halvvägs in i andra meningen kapituleras för de mekanismer som det är fråga om. Resten av inlägget är mitt försök att utveckla det påståendet samt att säga något om en återupptagen kamp.

Striden om ideologibegreppet

Ideologi definieras alltså som ”allmänt omfattade uppfattningar om vad som är bra och dåligt, normalt och onormalt, sant och falskt”. Det sägs att ”vår socialistiska ideologi ligger till grund för vår politik”, liksom borgarnas ideologi bestämmer deras politik (de gör saker ”av ideologiska skäl”). Det sista måste tolkas som att ideologin även är grund för ekonomin. På FramtidsKommissionens blogg fanns t o m inlägget Ideologin är grunden till allt (med 30 kommentarer där det diskuterades om V skall satsa på eller tvärtom tona ned det ”ideologiska”). Ideologier står emot varandra. Vänsterpartiet vill ”lära ut” sin ideologi. Man ”väljer” ideologi. Allt detta tillhör väl den ”allmänt omfattade uppfattningen” om vad ideologi är, vad jag brukar kalla det konventionella ideologibegreppet. Och redan där är striden förlorad. Dessa misskännanden kan tyckas vara en fråga om ord som tas till i brist på bättre ord. Eller att man säger ideologi fast man menar något annat (ekonomi, teori, värderingar, politik osv). Men saken är allvarligare än så. Bristen på ord och begrepp har förödande följder för försöken till politisk radikalism, och denna brist ”organiseras och återskapas” genom vad man säger i stället och de ideologiska effekter som åtföljer det sagda. Det flexibla användandet av ordet ideologi är inte oskyldigt.

Den althusser-zizekska ideologiteori som denna blogg försvarar (jag hänvisar till min text Vad är ideologi?) gör inte anspråk på att uttömma något, presentera det ”sanna” ideologibegreppet eller liknande, men öppnar ett område för kritik och motstånd. Det handlar inte bara om en annan, ”bättre” uppfattning om vad ideologi är. Om en ideologi är mycket mer än de ”uppfattningar” om sakernas tillstånd som kanske odlas inom den, och om det är i detta mer som dess bindningar måste lokaliseras, är det inte bara fråga om något som ”missas” när det konventionella begreppet praktiseras. ”Glömskan” är inte primärt begreppets eller teorins brist utan tillhör ideologin ifråga som en del av dess faktiska och materiella opererande. Den ingår i bindningsmekanismerna. Förhållandet mellan ideologins ”glömda” mer och dess mindre är strukturellt inskrivet i det ideologiska.  Att ”tro” att ideologi är ”uppfattningar om vad som är bra, normalt och sant” är att artikulera deltagandet i ideologins egen självmaskering, dess ”utplåning av sina spår” (Zizek), den omkastning där de uppfattningar som kröner den ideologiska praktiken uppfattas (!) som denna praktiks ursprung och allt. Den skiljelinje som Althussers ideologibegrepp utgör står därför inte primärt mellan olika teorier eller uppfattningar om ideologin utan mellan underkastelse under det konventionella ideologibegreppet som aktiv metaideologi och vägran att följa med ideologin i den produktion av ideologiska effekter som innefattar utplåning i subjektets medvetande av produktionsprocessen, kvarlämnande bara hennes ”uppfattningar”. Som i ideologins eget perspektiv är allt annat än ”bara”, hennes skådande av tillvarons och politikens essenser. Det är ideologins helhet som en icke-ideologisk ideologiteori måste teoretisera, en helhet vars mer således består både av något förträngt och förträngningsprocessen själv.

Jag återkommer strax med exempel, men vill först dröja på den abstrakta nivån för att rekapitulera en huvudpunkt beträffande vad som förträngs. Omkastningen är glömskan av allt som utspelar sig mellan individen och den ideologiska apparaten, de bindningsmekanismer som ligger i hennes belägenhet inför denna apparat där hon adresseras som mottagare av dess tal. Ideologier är inte i första hand berättande (om saker), de vänder sig till individen för att tilltala, anropa, interpellera henne, förse henne med namn och attribut, så att hon själv vänder sig mot den interpellerande rösten (som även namngivit sig själv – Gud, Demokratin, Friheten, Folket, Förnuftet, Framsteget) och med eller utan ord svarar ”ja, det är jag”. Redan i denna vändning ”blir” hon ett subjekt. Och redan i vår teoretiska vändning mot den vändningen försvinner ”samförståndet” och ”samtycket” ur bilden. Bindningen till makten är en mycket mer intim beståndsdel av maktutövningen. I interpellationen förmedlas också föreställningar och myter, men deras verkningar ligger i spelet med det som föregår ”tron” på dem, den ”tro före tron” som Zizek talar om och som utgår från apparatens mäktighet och omslutning (exempel: kyrkan, en valrörelse, varufieringen av mänskligt liv), vidare individens benägenhet att underkasta sig ”lagen som lag”. Makten uppfattas, eller skall vi säga förnims, som makt, något individen måste stå till svars inför, redan innan den tillskrivits något rationellt innehåll. Vad gäller den resulterande ”tron” kan den vara av mycket olika slag, som även det skall exemplifieras.

Frågan om var ideologiska bindningar inom rådande maktförhållanden ligger är avgörande för utformningen av kritik och emancipatorisk politik. Är det i den idémässiga kraften hos uppfattningar eller i ideologins förträngda andra? Handlar här kritik om att tävla med andra uppfattningar om vad som är bra och sant eller att intervenera i de ideologiska praktikerna som komplement till politiska interventioner? Att mot ideologiska ”uppfattningar” ställa andra uppfattningar, som saknar såväl motsvarande ideologisk grundläggning som politisk kraft kommer inte att få ”allt fler att ana att en annan värld är möjlig”. Det är tvärtom att spela med i den dominerande metaideologin om ”idéernas kamp”, där icke-hegemoniska ”idéer” alltid redan förlorat.

Den nyliberala slutenheten

De kapitalistiska förhållandena är våra reella existensbetingelser. Det är under dem vi försörjer oss, konsumerar (nödvändigt såväl som ej nödvändigt) osv. De expanderar och lägger under sig allt fler områden. Naturligtvis inte av ”ideologiska skäl” utan av ekonomiska, dvs i enlighet med kapitalets logik. Vi är därför numera kunder även hos skolor, inom vården osv. Dessutom ”organiseras och återskapas samförstånd genom ideologi”. Men detta ”samförstånd” består inte av gemensamma ”uppfattningar om vad som är bra och dåligt”, uppfattningar som skulle vara resultat av övertalning eller kampanjer, utan av ideologiska apparaters permanenta interpellationer av t ex de nya Kunderna (alla ”till dig som kund”, ”vi vill tacka dig som kund” osv). Eller av den egna lyckans smeder som alltid söker egna lösningar framför kollektiva. Kort sagt av homo economicus (fast under andra beteckningar). Det handlar alltså om performativitet baserad på makt. Genom komplexa bindningsmekanismer ”blir” individen även subjektivt vad hon tilltalas som. Men till skillnad från vad som är fallet i standardexemplet på performativitet, ”härmed förklarar jag er man och hustru”, är tilltalet av löntagare, kunder och väljare retroaktivt, det skall framkalla känslan ”jag var alltid redan där” (Zizek). Vi skall glömma att det fanns ett samhälle där vi inte var kunder i alla sammanhang. Eller så är kundskapet människans naturliga tillstånd som äntligen blivit befriat. Återigen, detta är inte primärt inympade ”uppfattningar” om den mänskliga naturen utan något som ligger i den omedelbara inneslutningen i ifrågavarande ideologiska och institutionaliserade praktiker och deras interpellationer.

Även politiken blir en marknad med i apparater reglerade gränser för de subjektiva positionerna. Att partierna är ”lika” är inbyggt i den parlamentariska apparat som genom sin massiva omslutning och inre liv av tilldragelser och ritualer performativt gör väljaren till Väljare av bestämt slag. Alltså den Väljare som i slutändan sätter likhetstecken mellan politik och de aktuella valfrågorna. Eller än mer konkret med teverutans bild med partiledarna på rad. Denne väljare förstår förstås att de verkligt stora frågorna är utestängda, men apparatens omslutning och interpellationer är ändå sådana att utestängningen inte genererar någon saknad. Det är också så att politiker som framför något som ligger utanför de av apparaten dikterade gränserna framstår som ”oansvariga” och därför aldrig blir valda. ”Opinionen” å sin sida både skapas av och bestämmer partiernas röstkalkylerande i en sluten cirkel. Vilket effektivt reproducerar apparaten.

Här framgår av Ohly-citatet återigen hur ett avancemang övergår i kapitulation innan det ens påbörjats. Det är inte så att ingenting radikalt kan uträttas inom eller med avseende på den parlamentariska apparaten. Ohly skulle t ex ha kunnat kritisera den, hur den är ”demokratins försvar mot sig själv” (Zizek), hur regleringen av vad man talar om och vad man inte talar om ligger i apparatens konstitution, vilket ingår i reproduktionen av maktförhållandena. Han gör emellertid motsatsen; felet är Vänsterpartiets, man har helt enkelt varit dålig på att tala om visionerna.

Inget av detta är underkastelse som iscensätts friktionsfritt eller utesluter individuellt motstånd. Det är snarare uppfattningarna om ”samförstånd” och ”samtycke” – samma förstånd, samma tyckande – som förespeglar en homogenitet inom underordningen. Men vad individen kan iaktta – och omedvetet internalisera – är att det ekonomiska systemet, alla kriser till trots, är ett fungerande system (inte med avseende på vad det lovar men genom att livet fortgår på dess insida liksom systemet självt) och att det bärs av andra individer som benämns i enlighet med vad de gör och faktiskt lystrar till dessa benämningar. I den mån denna iakttagande individ inte själv i högre grad ”tror” på systemets förträfflighet låter hon andra tro i sitt ställe (Zizek). Inga uppenbara sprickor är synliga. Att det finns ett fåtal ”dåliga subjekt” (Althusser) som står på torget med sina plakat tycks inte störa denna helhet. Det finns därför ingenting i den som antyder att ”allt fler” plötsligt skulle ”börja ana” saker. Inte för att människor är tillfreds med sakernas tillstånd, inte för att de inte kan tänka ”en annan värld”, men för att ingenting tyder på att sådana tankar skulle kunna få fäste i denna världen, där de ekonomiska och ideologiska maskinerna funnit sin hegemoniska förening. (Det handlar inte bara om vad man bedömer som ”realistiskt”, inte heller att ”man vet vad man har”. Men de ekonomiska företeelserna har sin ”samhällscertifiering” redan genom att de faktiskt tillhör ett samhälle, medan ”en annan värld” tycks alltför annan.) Varvid tänkandet anpassar sig till den realiteten på ett eller annat sätt, t ex genom cyniskt betraktande, ”vi tror inte på dem, men vi ser inte några realistiska alternativ och gör därför ändå vad som förväntas av oss”.

Den vänsterpartistiska slutenheten eller den ideologiska cirkeln

Slutenheten betyder som sagt inte att det inte finns något att göra. Tvärtom är varje komponent i hegemonin, sedan det väl identifierats och benämnts, ett angreppsmål. Redan att benämna är ett brott med hegemonin som är konstruerad just för att förekomma sådant. Men bortom skiljelinjen, där ideologin reduceras till de idémässiga slutprodukterna (som det autonoma subjektets egendom, inte världens sätt att tala till henne utan hennes sätt att tala om världen, eventuellt baserat på ”falskt medvetande”), är rullgardinen neddragen. Man kan inte säga något om de ideologiska realiteterna eftersom man saknar ett språk för dem, och metaideologin är en outsagd avsägelse från att utveckla eller tillägna sig ett sådant språk.

Att Vänsterpartiets visioner inte är välkomna i parlamentarismens ideologiska apparat görs inte till ett politiskt problem och till kritik av denna apparat. Receptet är i stället ”mer av samma”. Vi har varit dåliga på att tala om visionerna men nu skall vi bli bättre. Vi måste bättre nå ut med vår politik. Vi måste ställa vår socialistiska ideologi emot den nyliberala. Man deltar själva i den ideologiska omkastningen genom oförmågan att se att ideologier aldrig står emot varandra (eftersom de är vända mot individen och inte mot andra ideologier) och att man aldrig ”väljer” ideologi. Men man tar i sammanhanget fler steg. Både politiken och ekonomin, ja hela det kapitalistiska produktionssättet reduceras till ideologi (”de ideologiska skälen” igen). Vilket till ingen del handlar om analys utan tillhör den egna ideologiska praktiken. Som också rymmer en religiös attityd. Att det är aningar om en annan värld som öppnar nya vägar. Något bättre väntar bortom det existerande. Allt detta är beläget på hegemonins insida som bekräftelse av slutenheten.

Den religiösa analogin kan utsträckas vidare. Det ligger en formlikhet i att sammanföra förklaringar, värderingar, handlingsinriktning och meningsfullhet under en beteckning som också blir en likhet i de ideologiska effekterna. Detta som motsats till att intressera sig för hur olika slags praktiker och kvaliteter (teori, politisk analys och handling, ideologiska bekräftelseformer osv) kan mötas och i sin speciella samverkan bryta med det bestående. Det första sammanförandet är rakt igenom ideologiskt som externalisering av det interpellerande Subjektet. Religionen förlägger detta Subjekt till det hinsides, äldre religiös marxism (dvs inskrivningen av marxistisk teori i ett ideologiskt sammanhang) till en Historiens absoluta rörelse, men det kan också rätt och slätt handla om en känsla av direktkontakt med eller inneslutning i en yttre bärare av mening. Det är det egna sammanförandet av nämnda kvaliteter och den egna praktiken att uttala den föregivna enhetens Namn (vår Socialistiska Ideologi) som genererar den paradoxala ideologiska effekten, känslan av inneslutning i något större. Tvärtemot att utgå från någon elaborerad ”filosofi” om enhetens ”ontologiska status”, är det det oreflekterade användandet av den enhetliggörande beteckningen som leder till en omedveten ”tro” att förståelse, värdering och handling ingår i någon högre enhet. Jag återkommer till frågan om vad egen radikal ideologi skulle kunna bestå av.

Naturligtvis säger Vänsterpartiet bättre saker om kapitalismen i andra sammanhang. Mot liberal metaideologi om vårt samhälles grundläggning i ”liberal ideologi”, ”liberalismens idéer”, påminns om den ursprungliga kapitalackumulationens brutalitet och den fortgående exploatering av människor och natur som ligger i kapitallogiken (snarare än i idéer). Det är vidare i första hand en annan politik man anser sig föra ut. Mot nyliberal politik ställs annan politik, fast man ibland kan undra vilken. Men ingenstans sägs något bättre om ideologin. Citaten talar sitt tydliga språk, lägger man ihop dem sägs faktiskt att kapitalismen är grundad i uppfattningar om vad som är bra och sant. Och frågar vi oss vad för slags språk det är måste vi dra slutsatsen att det är den interna ideologins språk, som utöver det nyss sagda är underkastat metaideologin om ”idéernas kamp”. Det likaledes paradoxala och sorgliga är att denna metaideologi vars huvudsakliga funktion är att dölja den verkliga misärens strukturella natur, vad som försiggår i de ideologiska apparaterna osv, tillmötesgår de subjektiva behoven även hos dem som föresatt sig att gå emot de kapitalistiska förhållandena.

Det är den faktiska reproduktionen av dessa förhållanden som utestänger de antikapitalistiska visionerna, och man känner på sig att man i partiprogrammet måste skriva något om ideologins makt. Men utan tillgång till någon kvalificerad kritik kommer det sagda att stanna vid det reaktiva. Och den inneslutningen är inte obekväm. Strukturernas synbara orubblighet liksom avsaknaden av stark antikapitalistisk rörelse är som med ett trollslag försvunna när det är ”uppfattningar” som står emot varandra. De väggar som såväl politik som visioner stöter emot tonas ned till de ”uppfattningar” som råder där ”aningarna” ännu inte utvecklats. Det gäller bara för Vänsterpartiet att bli bättre på att tala om visionerna så att nya vägar kan öppnas. ”Kampen om hegemonin” blir en symmetrisk dragkamp mellan ”högern” och ”vänstern”, där vinnaren är den som tar de piggaste ”initiativen” och har de bästa ”berättelserna”. Den egna ideologiska praktiken går här (som omedvetna konstruktioner) ut på att

a) överhuvudtaget för sig själv formulera uppgifter – när det nu inte går så bra med politiken. Vi måste ställa vår socialistiska ideologi mot den nyliberala, vi måste föra fram andra uppfattningar om vad som är bra och sant, på det att människor ”börjar ana att en annan värld är möjlig”.
b) För det egna modets skull göra uppgifterna lagom svåra. Man ger sig själv styrka genom att förneka motståndarens styrka, alltså till priset av kännedomen om denne.
c) Eftersom självkritik aldrig varit vänsterns starkaste gren passar det bra att den praktiserade metaideologin är sådan att det saknade (kvalificerad kritik av hegemonin) inte saknas. Så som hindren uppfattas upplever man aldrig någon brist som inte kan botas av ”mer av samma”.
d) Det ovan antydda vilandet inom den Mening man tror sig funnit.

Här verkar en egen ideologisk omkastning. Praktiken där en inte obetydlig del av vänsterpartisterna identifierar sig som sådana bl a genom att interpellera varandra som visionärer och anhängare av ”den socialistiska ideologin” antas ju utgå från denna ”ideologi”. Allt är instängt i en cirkel. Den ideologiska praktiken och uppgiften att skapa inre sammanhållning blir ett självändamål. I stället för att handla om bekräftelser kring faktisk politik eller kritik bekräftar den ideologiska praktiken bara sig själv. Man skapar sin egen insida utan utsida. Ideologins makt är verkligen stor.

Så en vädjan till dig som kommit till denna sida via sökning på “Vänsterpartiets ideologi” men ändå läst ända hit: reflektera lite över förhållandet mellan de olika innebörderna av ordet ideologi. Vad partiet själv gärna berättar om ”sin ideologi” tillhör onekligen denna ideologi, men även här som det mindre som döljer den egentliga ideologins mer. T ex hur det inbördes bollandet av de igenkänningstecken som erbjuds av “den socialistiska ideologin” skänker sammanhållning men utan att befordra socialistisk politik. Och hur den så omtalade “högern” mest är en motbild för den egna självbilden. Nu blåser högervindar, men snart vänder vinden … Genom metaideologin, där man t ex vill ”lära ut” sin ”ideologi”, misskänner man all ideologi, den egna och motståndarens. Vilket betyder att man varken når reproduktionsmekanismerna eller nödvändig självkritik.

Den ideologiska praktik som jag talar om tar inte stor plats. Det är dagskraven och det politiska vardagsarbetet som fyller upp horisonterna. Inte heller betyder formeln ”mer av samma” att man nödvändigtvis gör mer av samma eller överhuvudtaget anstränger sig vad gäller den socialistiska ideologin. Det är när man är i läget där något måste sägas om utsikterna för den egna politiken som det sagda underordnas formeln, ideologin om ideologin och den politiska identitet som här erbjuds. Inte desto mindre har detta lilla stora kontraproduktiva effekter, eftersom den faktiska hegemonin förblir ostörd.

Alternativet

Denna cirkularitet är mycket bekymmersam. Det är knappast troligt att så många inom den spontant kommer att börja ana att ett annat Vänsterparti är möjligt. Men de som på en eller annan väg befinner sig på rätt sida av skiljelinjen genom tillägnelse av kritiska verktyg kan peka på allt det subversiva material som där finns staplat.

Den allra första och enklaste förändringen kan vara att börja benämna allt som tidigare fått falla under ideologibegreppet med adekvata begrepp. Att säga teori när man menar teori, ekonomi när man menar ekonomi, politik när man menar politik, värderingar när man menar värderingar osv. Och spara begreppet ideologi för de skeenden som inte längre tillåts utplåna sig i de ideologiska omkastningarna.

Ett annat tänkande gäller inte bara eller ens i första hand en annan värld utan att intressera sig för den rådande verkligheten, dess kapitalistiska karaktär och reproduktionsmekanismer. Man ser sin styrka i att göra just det som hegemonin är konstruerad att förhindra, tala om den i strikta termer, lära känna motståndaren. Detta för att gripa in i mekanismerna, söka avbryta de ideologiska flödena och spränga dem inifrån.

I artikuleringen av motstånd ingår dessutom att till kapitalismens orättvisor och misär lägga det ideologiska (symboliska) våldet. Kritiken går ut på att synliggöra detta våld, inte bara som ett hinder utan som vittnesmål om kapitalismens karaktär, tvånget att underordna allt, även själarna, under kapitalets herradöme. Att det då inte bara är ”uppfattningar” om kapitalismen som det bästa systemet som spridits för (höger)vinden och kommit att bli ”allmänt omfattade”, utan flöden av interpellationer, alltså riktade tilltal från identifierbara aktörer till kapitalismens underordnade subjekt i de olika uppenbarelserna: löntagare, kunder, konsumenter, väljare, de framåt- respektive bakåtsträvande osv. Det symboliska våldet, som ostört är så framgångsrikt inom reproduktionen av rådande maktförhållanden, kan vändas mot makten av kritik som siktar rätt. Att ett ekonomiskt system av exploatering innefattar ideologiska apparater för produktion av i systemet innesluten subjektivitet är dubbel anledning att motsätta sig detsamma. Och en radikal rörelse måste bistå människor med avsubjektivering och erbjuda ny subjektivitet inom rörelsen. Från kund till medborgare, från homo economicus till homo politicus. Inte rätt och slätt som ”annan” subjektivitet utan som bekräftelse av själva förflyttningen. En ideologi övervinns inte genom en annan sidoställd ideologi, t ex i form av visioner om en annan värld, utan genom en kombination av kritik, politisk rörelse och ideologi som talar från och om den situation där övervinnandet äger rum. Visionerna kan ha sin plats som emellertid kritiskt bör övervakas.

Politiken nödvändiggör ideologikritiken som frågor om dess svårigheter. Ideologikritikens synliggörande av maktutövningens olika sidor accentuerar nödvändigheten av politik mot de kapitalistiska förhållandena. Detta skulle kunna bli en positiv, produktiv och expanderande cirkel som omges av ideologiska bekräftelser, deltagarnas igenkännande av det meningsfulla i det hela.

Radikalism ligger inte i hur långtgående man är i sina kravlistor utan hur man konstruerar mothegemonisk praktik. Här finns alltså en ”annan ideologi”, men inte en som tävlar från sidan med andra ”berättelser” utan tvärtom en ideologi som interpellerar dem som brutit med kontraproduktiv metaideologi. Tänk om Vänsterpartiet kunde lära ut ideologikritik till sina 300 000 väljare och i detta samtidigt interpellera lika många Kritiker. Till att börja med. För att sätta saker och ting i rörelse i alla bemärkelser av detta ord.

Advertisements
Det här inlägget postades i Kritik. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s