Lögn och förbannad dikt

Jag brukar inte ägna mig så mycket åt visionärt eller utopiskt tänkande. Men om jag ändå skulle göra detta finns ett inslag som jag vill nämna bland allt annat vackert. Det är tanken på ett samhälle med högre grad av transparens och mindre grad av lögnaktighet i de offentliga samtalen. Ärlighet och tillit är tecken på att det mesta annat också är bra.

Lögner av olika slag å sin sida är symtom på ett allmänt tillstånd där sådant är förutsatt. De grundläggande samhällsförhållandena medger inte att de omtalas sanningsenligt. Men lögnerna är också något mer. Medan orättvisor och exploatering är själva grunden är varje lögn från maktens sida en medvetet utförd akt på ett litet avstånd som samtidigt markerar en position inom de beljugna förhållandena. De är enskilda moment där makten exponerar sin karaktär i flera avseenden och utsidan blixtrar till, förhållanden som inte skulle kräva att beljugas. Dvs med adekvat kritik skulle det kunna vara så.

I fortsättningen talar jag för enkelhetens skull om lögner. Här inräknas då all användning av språket där egna intressen betjänas genom hur de framställs. Genom lögn, manipulation, mytbildning, förtigande, slinger eller uppehållande pladder. Alltså alla fall där språkets kommunikativa potentialer trängs undan av rent instrumentell användning – för att främja privata intressen på andras eller det allmännas bekostnad. En term som ”valfrihetsreform” (i stället för privatisering) är ju inte tillkommen för att underlätta någon förståelse eller saklig diskussion utan för att förekomma och blockera sådana kvaliteter. Den är inte heller av rent kosmetisk art utan något som genom konsekvent användning dikterar hur man skall tala för att inte vara ”bakåtsträvande”. Här kommer det ideologiska in i bilden.

Jag har inte läst Habermas. Men utifrån min kännedom på Wikipedia-nivå vill jag göra politiskt bruk av hans distinktioner mellan kommunikativ rationalitet / kommunikativt handlande och instrumentell/t dito. Mellan å ena sidan ärligt och ömsesidigt utbyte av meningar i syfte att utveckla de inblandade, deras relationer och livsmiljö, och å andra sidan den kapitalistiska och nu även nyliberala instrumentaliteten för enskild vinning. Mellan livsvärld och systemvärld. Inriktningen är då inte att hålla detta för att vara samhällets fundamentala konflikt eller att se det kommunikativa handlandet som grunden för samhällsutvecklingen. Inte heller att uttrycka förlitan på den mänskliga förmågan till kommunikativt handlande som en drivkraft eller garant för en bättre värld. Däremot undrar jag om det inte kan finnas ett värde i att framhålla motsatsställningen som en omedelbart iakttagbar del av och representant för mer fundamentala konflikter. Hur lögnträsket tillsammans med annan ideologi faktiskt fungerar reproduktivt på vägar som är värda att undersöka. Om inte motstånd mot systemvärldens angrepp på livsvärldens rationella kommunikation skulle kunna vara ett väsentligt moment i motståndet mot det bakomliggande systemet. Flertalet exempel i det följande är hämtade från andra inlägg, dels av bekvämlighet men även för att min blogg är en experimentverkstad för olika angreppsvinklar på kapitalets hegemoni och det då gärna kan vara samma exempel som får tjäna som material.

Det kan tyckas alltför banalt att påtala att makten ljuger. Det ljugs grövre på andra håll. ”Det finns inga ryska trupper i Ukraina.” Men där makten förnekar sig och samhällslivet antas bestå av individer som utövar sin ”egenmakt” på marknaderna, kan ljugandet vara något att ta tag i för att synliggöra makten.

Almega/Svenskt Näringsliv hävdade i en ”debatt”-artikel att Opinionen ger stöd för att man i Stockholm kan fortsätta på den inslagna vägen [med privatiseringar av skola och vård]. ”Opinionen” visade sig vara utfallet av en köpt enkät med ledande frågor och inadekvata svarsalternativ. Vi ser i ett sådant bedrägeri en arrogant vägran både att allvarligt debattera det rationella i privatiseringarna och att ärligt redovisa en politisk ståndpunkt (”vi representerar dem som vill använda vård/skola som vinstmaskiner”). Med hjälp av ”undersökningen” försökte man i stället tala om för oss att deras omstöpning av samhället är vad vi vill ha. I påståendet Det finns tvärtom ett brett stöd för fungerande valfrihetssystem som ger människor makt att själva välja leverantör av välfärd konstruerade man dessutom en ekvivalenskedja frihet – makt – välfärd kring mästarsignifikanten ”valfrihet” i enlighet med grundmodellen för ideologiskt missbruk av språket. Och Reinfeldt hänger på genom att förklara att Caremas åldringar i alla fall ”växte” i och med att de fick välja. Även om de valde fel. Jag tror att medborgarna växer när de får välja skola eller äldreomsorg. En regimtrogen tidning affirmerar i en ledare: Det var medborgarnas vilja till valfrihet som drev fram privatiseringarna av den offentliga sektorn. Hur som helst finns enligt tidningen bara framåt (på marknadens villkor) eller bakåt (till Socialdemokraternas grå betongsamhälle). Alla som inte är framåt avfärdas hånfullt, de är ”programmatiska motståndare”, ”älskar rätlinjigt tänkande” osv. Marknadsfundamentalism är tydligen inte rätlinjig. I alla exemplen ser vi den dubbla vägran, att rationellt argumentera och öppet deklarera den egna positionen för att i stället berätta sagor om en stor gemenskap (som tyvärr en del inte förstått värdet av). Man främjar privata intressen genom att sätta kommunikativ rationalitet ur spel och i stället införa desto mer av instrumentalitet och pr. Eller bättre: vi ser dessa intressens omedelbara närvaro i språkets instrumentalisering.

Har man inte en ”opinion” eller ett ”brett stöd” att hänvisa till åberopas den ”fördjupade debatten” (som alltid visar att ”privata lösningar” är bäst). Vad som överhuvudtaget inte är en debatt blir den fördjupade debatten. Nyspråket ljuger alltid på flera nivåer. De som har som sin enda arbetsuppgift att desinformera kallas informatörer eller kommunikatörer. Och när Nordea-direktören säger: Komplicerat att förklara vad som påverkar priset på bolån, minskar han ytterligare graden av transparens hos ekonomin genom att vägra erkänna att det finns fler orsaker till att han inte vill förklara hur det ligger till med räntenivåerna. T ex att hans egen mångmiljonlön måste komma någonstans ifrån.

Frågan är i vilka avseenden allt detta fungerar. Det är knappast genom att människor inte genomskådar spelen. Snarare genom att dessa är så massivt omslutande som livsmiljö. Om ”alla ljuger” eftersom ”samhället är sådant”, om allt är konkurrens där var och en måste framhålla sig själv eller sin organisation på andras bekostnad – och sanningens, om det vidare ”inte finns något alternativ till kapitalismen” blir effekten praktisk acceptans och cynism. ”Politiker är sådana till sin natur.” ”Det är klart att marknadens aktörer vill framställa sig och sina produkter som bättre än vad de är.” Att Carema erbjuder den goda dagen. Att deras brister inte är något strukturellt problem som beror på att vården drivs i privat regi. Att kommunchefen säger: Koppargården har fungerat bra. Vi kanske kan tala om två nivåer av cynism där den första gäller de ekonomiska förhållandenas ofrånkomlighet och den andra ljugandet som nödvändig och rationell beståndsdel av denna konfliktfyllda ekonomi.

Det är både märkligt och i sakens natur hur lögner i allmänhet får passera. Jag menar då inte att de inte registreras som sådana eller att det även lokalt skulle saknas uppmärksamhet. Vi fick ju t ex #bemanningsgate och  #stuffmoderaternadid. Men hur ofta är det som reportrar är så ihärdiga som DN:s Jenny Stiernstedt i intervjun med Moderaternas dåvarande partisekreterare Sofia Arkelsten?

Ni var emot fri och lika rösträtt för 90 år sedan.
– Nej nej nej, det där är inte korrekt. Vi var ju med och genomförde det.
Det var ni inte. Ni var inte med och genomförde lika rösträtt för 90 år sedan.
– Det går ju en del olika Youtubefilmer och liknande med fullständigt osanna argument. Vi har naturligtvis fakta på det.
Jag har inte sagt något om Youtubefilmer. Jag säger att ni för 90 år sedan inte var med och drev fram den lika rösträtten.
– Jag kan konstatera att jag jobbar på nya Moderaterna. Jag kan ge dig en hemlighet: vi har förändrats väldigt mycket.
Ni har förändrats väldigt mycket. Men nu sa du att ni var med och genomförde rösträtten och det är helt fel.
– [Tystnad.] Så här. Socialdemokrater och liberaler har drivit detta och jag kan konstatera att vi i vårt idéprogram också har en väldigt tydlig skrivning om att vi vilar på en grund av liberalism och konservatism.
Någon timme efter samtalet ringer Sofia Arkelstens pressekreterare Henrik Hedberg upp. [Arkelsten tar över.]
– Det är en mer nyanserad fråga. Jag svarade inte på din fråga utan på fördomar som jag mött från andra människor. Det var förhastat. … Jag var oförberedd. Ett parti är per definition olika krafter som vill åt olika håll. [Jaså??] Allmänna valmansförbundet var med och röstade igenom beslutet.
Men partiet var inte drivande i frågan utan tvärtom emot allmän och lika rösträtt.
– Det fanns personer som var drivande. Bilden är mer nyanserad.

I just detta fall handlade det om ett enkelt faktapåstående som svårligen kunde släppas. Slingret var dessutom med alla tvära vändningar en ovanligt oförvägen och lite otaktisk demonstration av hur instrumentellt handlande (i detta fall att göra pr för Moderaterna) är motsatsen till kommunikation. Med sitt ”Så här”, ”nu prövar jag den här varianten”, undslapp sig Arkelsten ett ganska öppet medgivande av detta. ”Jag var oförberedd” betydde väl ”jag var inte förberedd med bättre slinger”. En misstanke är också att Arkelsten liksom Carema offras som måltavla för att andra skall kunna gå fria. Vi kan ändå kontrastera denna intervju mot den vanliga ritualen där reportern ställer en motfråga och om ljugandet är extra flagrant upprepar den en gång för att sedan släppa det hela. Det är upp till lyssnaren att dra slutsatserna. Vilka vanligen uppgår i nämnd cynism. Ritualen och reporterns kapitulation är då handfasta förevisanden av hur man skall förhålla sig. Acceptera ljugandet som normalitet. En liten ideologisk apparat.

Lögner och språkförstöring bildar tillsammans med cynismen ett träsk, som liksom ideologin och överlappande denna är en reell del av samhällskroppen. Uppmaningen ”tro på detta” har med nödvändighet baksidan ”tro inte på något”. Acceptera att dessa språkbruk segrat, som om de var sanna. Några tror faktiskt i större eller mindre utsträckning. Andra låter motvilligt tankarna länkas in i påbjudna banor, likvärdiga med tro, eftersom de överensstämmer med livets påtvingade former. Enskilda bemötanden liksom oengagerade (alternativt gycklande) avfärdanden hör till bilden. Som nämndes utses enskilda syndabockar. I övrigt anses det alltför banalt eller tröttsamt att påtala lögnaktighet. Ljugandet och instrumentellt användande av språket är så massivt att själva tilltron till detta bryts ned. Den samlade effekten är resignation. Det är inte bara så att kommunikativ rationalitet inte tycks ha någon chans på samhällsnivån, det är svårt att föreställa sig ett samhälle präglat av sådan. Varje enskild lögn bärs av det träsk som det tillhör. Den bärs av makt och av träskets materialitet (t ex den nämnda intervju-ritualen) där både lögnerna och deras mottagande är förväntade. Bemötanden föder nya lögner, lögnerna är för många och vem bryr sig.

Kapitallogik och språklig instrumentalitet är två sidor av samma samhällsförhållanden. Allt fast upplöses där penningen härskar. Eller rättare sagt, det enda fasta är strävan efter enskild vinning. Instrumentaliteten är kapitalets människofientliga och odemokratiska logik verksam inom språket. De är inte intresserade av att kommunicera, bara att göra vinst, men det förhållandet tar sig uttryck i desto fler ord. Vilket möter praktisk acceptans: när kapitalistiska förhållanden uppfattas som ofrånkomliga gäller detsamma ljugandet. Varvid lögnträsket utvecklas med sådana inslag och mekanismer som berörts.

Det är i denna sammansättning som funktionen och ytterst hegemonin ligger. Samtidigt är sammansättning sårbarhet, för den förutsätter att den inte störs, t ex genom att göras till föremål för utbredd rationell kommunikation (kritik). Eller genom att funktionen hos någon väsentlig beståndsdel angrips. Vad gäller ljugandet är den maktfullkomliga arrogansen en riskabel balansakt som förlitar sig på träskeffekten. En lögn är ett koncentrat, konflikterna kondenserade i ett föremål som gör vågstycket att exponera sig just som ett enskilt föremål. Vi skulle kunna ta tag i den och högt säga vad den är. T ex ta tag i en mening som ”Opinionen ger stöd …” för att visa:

1. Det finns ingen sådan ”opinion”.
2. Vad som utges för att vara ett ”brett stöd” är utfallet av en undermålig enkät, ett pr-knep.
3. Det är de som har intresse av att vi tror på ”opinionen” som kan köpa sådana enkäter och beredas plats i den största tidningen.
4. Syftet är att vi genom att tro att andra tillhör ”opinionen” själva finner för gott att ansluta oss, även om det bara är genom att låta ”andra tro i vårt ställe” (Zizek).
5. Detta som acceptans av de av kapitalet framdrivna samhällsförändringarna.

Det handlar inte om att ”avslöja” utan att med detta ta tag bryta den tysta acceptans som både är effekt av och förutsättning för det hela. Skulle det inte vara möjligt att använda lögners karaktär av omedelbara brott med det kommunikativa för skapa distansering (Verfremdung) till träsket? En annan sorts distansering än cynismens. Att förundras över det massiva våldförandet på människans kommunikativa förmåga, att sådan nedsmutsning tillåts fylla de offentliga rummen i den utsträckning som är fallet. Låta enskildheterna framstå inte bara som osanningar och maktutövning utan som kränkning, ofrihet och skändlig indifferens inför alla verkliga problem som samhällena och planeten står inför. Alltså inte för att så många tror på lögnerna, inte (bara) för att väcka indignation, inte (bara) för att dra skiljelinjer mellan sant och falskt utan för att dra dem mellan den praktiska acceptansen och sådan Politik som tar sig an de förhållanden som förutsätter lögnerna.

Påtalandet av det osanna är i sig ingen förändringskraft. Det fungerar inte att ”upplysa” (de flesta är redan ”upplysta”). Ändå skiljer sig lögner från andra missförhållanden i det att de utgör enskilda akter av fientlighet där lögnaren omedelbart skulle kunna ställas till svars och i förlängningen de beljugna förhållandena. En lögn är förvisso (likt andra missförhållanden) strukturellt inskriven i helheten men ändå möjlig att lösgöra och hålla upp – just som symtom på denna helhet. Den tillhör inte våra ”reella existensbetingelser” på samma sätt som t ex lönearbetet eller exploateringen av naturen, men är mätare på dessa betingelsers karaktär. Omvänt skulle transparens och ärlighet kunna tas som kriterier på ett gott samhälle. Denna egentligen självklara hållning måste återerövras. Liksom borgarna arbetar så hårt för att få oss att praktiskt acceptera lögnerna kan vi arbeta mot just den acceptansen som en inkörsport (bland andra) för annat motstånd. Uppmaningen till var och en skulle vara att vägra spela med. Inte delta i något av spelen eller på någon nivå. Att ta varje lögn (i princip), för ordningens skull visa att den är en lögn och fästa den på lögnaren, så att denne aldrig kan frigöra sig från att bära skylten med lögnen nedtecknad. Tvärtemot ambitionen att lögnen skall vara något avledande som självt fladdrar förbi. Den som ljuger instrumentellt utför en akt som placerar honom bortom en Politikens skiljelinje, bara detta blir omtalat i sådana termer. Den vänster å sin sida som säger ”det är klart att de ljuger, de är ju borgare” eller stannar vid att tänka så, eftersom det är onödigt att säga det alla vet, ansluter sig i praktiken till den allmänna cynismen. Det är klart att de ljuger, och allt vad de säger skall användas emot dem. Detta som ett sätt bland andra att göra motståndaren synlig och återuppväcka Politiken.

Kan vi hysa någon som helst tilltro till dem som söker legitimera sig med hänvisning till egenhändigt konstruerade ”opinioner”? Vill vi ha en statsminister som ”tror” att Caremas åldringar ”växte” för att de fick ”välja”? När det i samtliga fall bara handlar om att försvara privat ägande och vinst mot allmänningar och offentlighet. Skulle vi köpa begagnade bilar av sådana personer? Skall de då ha makten över vårt samhälle?

Advertisements
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s