Hur bekämpa det nyliberala monstret? Del 1

Del 2.

I det här uppdelade inlägget skall jag använda mig av Wendy Browns artikel Nyliberalismen och den liberala demokratins slut i samlingen Att vinna framtiden åter. Hennes preciseringar av nyliberalismen ger pregnans åt återkommande teman i mina inlägg. Speciellt preciseras prefixet ”ny”. Däremot är dessvärre, som det brukar vara, tankarna om ett återvunnet hopp mer oklara. Så mycket hopp kanske inte erbjuds i det följande heller, men jag vill från mina vanliga ideologikritiska utgångspunkter diskutera moment som jag tror måste ingå i mothegemoniska strategier.

Tre punkter i artikeln kan lyftas fram.
1. ”Nyliberalismen är ett konstruktivistiskt projekt”, förhållandenas ”naturalisering” är inte förutsatt utan effekten av en lång rad målmedvetet framdrivna förändringar som vi inte sett slutet av. (Jämför ”Vi måste förändra Amerika från en behovs- till en begärskultur.”)
2. Alla områden tas över av nyliberal rationalitet. Mentaliteten förändras. Själva tanken på samhället som något gemensamt eroderar och därmed också tankar om vad samhället skulle kunna vara. Och vad en människa kan vara. Här vill jag lägga till: Vad som är så påfallande är förändringsriktningen och obevekligheten. Vad politiker förnekade igår är självklarheter idag. Man kan karikera nyliberalismen, men de karikatyrerna är just vad vi är på väg mot. Borgarna uppvisar aldrig någon allvarlig tveksamhet eller självkritik; för att inte vara bakåtsträvande är det bara att hänga på.
3. Frågan med vilken legitimitet staten medverkar i denna utveckling upplöses när marknaden och marknadstänkandet är så dominerande att föreställningar om legitimitet kopplas om till hur väl marknaden betjänas. Begrepp som demokrati och jämlikhet omdefinieras och upphör att vara politiska vapen.

Samhällskritiker har i alla tider varnat för samhällets förfall, sedernas upplösning, ”materialism” och alienation, vi har även ställts inför hoten från bomben, överbefolkningen och miljöförstöringen, men hur mycket kritik ser vi nu som svarar mot magnituden och snabbheten hos pågående förändringar, vidare mot de samlade effekterna? Speciellt som nyliberalismen knappast hjälper oss mot andra hot och producerar nya, t ex den kriminalitet och psykiska ohälsa som växer i ett sönderfallande samhälle. Kritik finns förstås, t ex i form av den aktuella artikeln, men hur omfattande, utbredd och levande är den? Förmår den gripa vad som behöver gripas för att utveckla motstånd? Innefattar kritiken de problem som den nyliberala hegemonins realitet och slutenhet innebär för kritiken själv, dvs görs de problemen till en del av den totala bilden? Somliga söker trösta sig med att nyliberalismen och kapitalismen i stort på sikt inte är livskraftiga och måste lämna plats åt något bättre, men det odemokratiska i den pågående utvecklingen och de effekter som exemplifierats gör det långt ifrån självklart att eventuella kursändringar plötsligt skulle få en demokratisk eller på andra sätt gynnsam karaktär.

Nästa fråga är då vilka förhållningssätt som är möjliga. Hur tänka nyliberalismen gentemot dess påbud att den inte skall tänkas utan vara ett pärlband av upplevelser? Att stanna vid att katalogisera missförhållanden för att bredvid katalogen måla upp det bättre ”alternativet” är att kvarstå inom de inkapslade utrymmen som den nyliberala hegemonin både förutsätter och medger. Ideologikritik av det slag jag intresserar mig för innebär att se en del av vad som saknas i de vanliga katalogerna och som rör förhållandenas reproduktion, skapandet av om inte samtycke så praktisk acceptans. Detta för att börja överväga hur denna reproduktion kan störas i praktiker som vidgar sig till annan och då förnyad politisk praktik. Inlägget inleds med citat från artikeln uppdelade i tre avdelningar. Efter dem lägger jag till tre egna stycken och en sammanfattande diskussion. Tankarna om motståndsrörelsen och framför allt dess språk följer i del 2.

Stat – marknad

Nyliberalismen är ett konstruktivistiskt projekt: den förutsätter inte att en genomgripande ekonomisk rationalitet är ontologiskt given på alla samhällsområden, utan ser i stället som sin uppgift att utveckla, sprida och institutionalisera en sådan rationalitet. … I motsats till den klassiska ekonomiska liberalismens beryktade laissez-faire-politik och dess föreställning om människans benägenhet för byteshandel betraktar inte nyliberalismen vare sig marknaden som sådan eller det rationella ekonomiska handlandet som rent naturliga. Båda är konstruerade – de regleras av lagar och politiska institutioner, de fordrar politiska ingripanden och politisk styrning. … [Det] innebär inte att marknaden regleras av staten. Det förhåller sig i stället precis tvärtom. Marknaden är statens och samhällets organiserande princip … Den nyliberala rationaliteten … mäter snarare statens framgång utifrån dess förmåga att stärka och stimulera marknaden, och den knyter statens legitimitet till framgång av detta slag.

Moral – marknad

Inom den klassiska liberalismen fanns det en distinktion, ibland till och med en spänning, mellan normerna för individens moraliska, sociala och ekonomiska handlande … men nyliberalismen skapar och interpellerar normativt individer som entreprenörer på livets alla områden. Den framställer individer som rationella, kalkylerande varelser vilkas moraliska autonomi mäts utifrån deras förmåga att ”sköta sig själva”, det vill säga deras förmåga att sörja för sina egna behov och se till sina egna intressen. Genom att göra individen fullt ut ansvarig för sig själv, likställer nyliberalismen moraliskt ansvar med … rationella beräkningar av kostnader, intäkter och konsekvenser. … den rationellt kalkylerande individen bär odelat ansvar för sina handlingars konsekvenser … Den nyliberala mönstermedborgaren är  … inte en person som tillsammans med andra söker förändra eller utforma dessa alternativ. … Samhällsgemenskapen upphör att vara en gemenskap och blir i stället en grupp individuella entreprenörer och konsumenter …

När de demokratiska styrningsprinciperna, civilrätten, till och med den religiösa moralen, underkastas en ekonomisk beräkning, när inget värde och ingen nyttighet kan stå utanför en sådan beräkning, försvinner källorna till motstånd mot, till och med möjligheten till smärre förändringar av, den kapitalistiska rationaliteten. …

Det som den liberala demokratin har åstadkommit under de senaste två seklerna är kort sagt ett visst etiskt avstånd mellan ekonomi och samhälle. Även om den liberala demokratin sammanfaller med många kapitalistiska värden … har den formella distinktionen som den liberala demokratin upprättat mellan vissa moraliska och politiska principer å ena sidan och den ekonomiska ordningen å den andra fungerat som ett skydd mot hemskheterna i en tillvaro helt styrd av marknaden och beräknad med marknadens mått. Det är detta avstånd som försvinner när den nyliberala politiska rationaliteten låter varje del av det politiska och sociala livet bli föremål för ekonomiska beräkningar.

Politik – marknad

Avståndet mellan de liberaldemokratiska idealen och den levda erfarenheten är inte längre möjligt att utnyttja politiskt, eftersom den liberala demokratin själv inte längre utgör den mest framträdande diskursen för politisk legitimitet och det goda livet. Omvänt kunde man säga att de urholkade formella löftena om frihet och jämlikhet inte längre är möjliga att utnyttja politiskt, eftersom nyliberalismen har omdefinierat både friheten och jämlikheten. Av liknande skäl framkallar avslöjanden om kopplingar mellan politiska och ekonomiska aktörer … inte vrede över maktmissbruk, korruption och orättvisa. I stället tolkas dessa slag av kopplingar mellan staten och ekonomin som potentiellt rationella.

Intellektuell hederlighet – marknad

Makten har alltid ljugit. Den ljuger fortfarande på traditionellt sätt när den hävdar att det var medborgarnas önskningar som drev fram privatiseringsvågen eller när Carema-direktören förnekar att uppdagade missförhållanden har strukturella orsaker. Vad vi nu kan iaktta är att den också ljuger på ett nytt sätt, där den inte längre konsekvent hävdar vissa doktriner. När jag diskuterade Moderaternas nya svenska historia, var en av poängerna att denna inte utgjordes av en falsk historia så mycket som en upplöst historia, ersatt med reklamspråk. För reklamen finns bara en sanning, den som ökar försäljningen, eller i detta fall försäljningen av moderat politik, vilket är ett och detsamma eftersom syftet med Moderaterna är att främja marknaden. Gynnas Moderaterna och marknadens aktörer av att Moderaterna skulle ha varit emot apartheid, så var Moderaterna emot apartheid; det handlar inte om hjärtefrågor och inte heller något man tänker driva speciellt hårt. Mer som en kampanj som kommer att avlösas av andra kampanjer. Precis som reklamindustrin tar till avancerad vetenskap för att utveckla reklamens påverkan har vi nu politiska språksmeder vars produkter inte är annat än obstruktion av vad språk skall vara. Sug på denna karamell från Arkelsten m fl som gör en lätt yr i huvudet när man söker greppa alla lögner som tryckts ihop i en enda mening:

Stora ideologiska debatter som sätter systemen framför människan kommer inte att förbättra välfärden.

En översättning kan lyda ”var god stör ej, vi är upptagna med utförsäljning”.  Men då är det mycket som förblir ”lost in translation”:

1. Det finns inget sådant som ”ideologiska debatter”. Ideologier handlar inte om politiska mål utan om att bekräfta subjektivitet, och detta görs genom interpellation och inte med argument.
2. Är det något som är ett system så är det väl kapitalismen i dess förening med staten. Mer konkret: Borgarna slår glatt sönder välfungerande verksamheter och säljer ut dem med hänvisning till att ”regelverken” kräver detta.
3. Det är alltså Moderaterna som sätter systemen framför människan. Allra främst sätts förstås de människor som profiterar på systemen.
4. Moderaternas ”människan” appellerar till äldre uppfattningar om vad det innebär att vara människa men avser motsatsen: homo economicus som är fråntagen sin mänsklighet, däribland sin sociala förmåga, och reducerad till att vara aktör / arbetskraft / kund i det kapitalistiska systemet – eller i deras egen föreställningsvärld marknadens platta rum där begreppet klass är irrelevant. Moderaternas ”människan” är en abstrakt, naken människa utan några attribut som klär sig och blir någon på marknaderna.
5. Man vill ge sken av att lämna ”ideologiska debatter” till förmån för de förnuftiga lösningarna på människornas problem. Sund politik utges för att handla om tekniska förbättringar av marknadens landvinningar. T ex förbättringar inom konsten att skriva avtal och i efterhand kontrollera kvaliteten.
6. Men det kapitalistiska systemet har inga incitament att förbättra välfärden, eftersom höjd vinst bara kan ske genom sänkning av kvaliteten, och ”aktörerna” uppfinner ständigt nya sätt att bemästra såväl avtal som kontroll.
7. Att säga att det är andra som sysslar med ideologi är ett vanligt ideologiskt grepp. Den citerade meningen dryper av ideologi, men inte ”debatterande” ideologi utan diktat som inte kvarlämnar något annat än ”människan” ställd utanför politiska debatter och systemkritik. Det finns inga stora motsättningar, bara sund konkurrens.

Vanlig hederlighet – marknad

Kriminaliteten, enskild och organiserad, växer med samhällets nedmontering, arbetslöshet och diskriminering. Den är en effekt av ett samhälle där var och en skall ”klara sig själv” och helst bli sin egen entreprenör, i stället för att samhället organiseras utifrån behov, främjar kooperativ produktion och allmänningar av olika slag. Vilket många tar fasta på, fast utanför lagens råmärken. Dessutom är detta med lagligheten flytande. Att kriminaliteten blir alltmer innovativ (alla nya bedrägerimetoder) är en direkt parallell till företagens motsvarigheter när det gäller skattefiffel eller sinnrikt utformade avtals- och avgiftsformer. Kriminaliteten ingår i en kontinuerlig kedja med den ordinarie marknaden i mitten och ljugande politiker i andra änden. Överallt handlar det om att dra in maximalt med pengar utan direkta samband med föreliggande behov eller hänsyn till någon helhet (innefattande miljön). Finns det en ”affärsidé” finns också någon som driver den, oavsett verksamhetens konsekvenser. Detta tycks vara en lag och är för det mesta i enlighet med lagen. Men samtidigt som pengarna härskar är det individen som hålls ansvarig för hur livet gestaltar sig. Vad som kan tyckas vara en paradox övergår även den i något naturligt.

Språk – nyspråk

Inför Alla hjärtans dag lanserade moderaterna en kampanjknapp med påskriften ”Vi älskar människor”. Detta i enlighet med deras programförklaring ”Människan är utgångspunkten för nya Moderaternas politik”. En effekt av att avståndet mellan politik och ekonomi försvinner är som redan berörts utsuddningen av gränsen mellan politik och pr (helt konkret mellan politiker och reklamfolk) och i förlängningen mellan språk och nyspråk. Att allt fast förflyktigas där penningen regerar gäller inte bara kultur, värden och sanningar utan språket självt. Nyspråket är penningabstraktionens direkta ekvivalent, instrumentellt bara med avseende på förmeringen av det verkligt älskade, pengarna. Dess mening ligger i effekterna av dess nonsens. Den minskade tilltron till språket generellt står i ömsesidigt samband med annan upplösning av kollektivitet och förstärkning av det nyliberala.

Detta kan också uttryckas så att samtidigt som den kapitalistiska maskinen expanderar och inkorporerar nya områden, växer också ett av de inre elementen, reklamapparaten, ut genom ytan och lägger sig runt maskinen för att diktera politikers, ”opinionsbildares” och ledarskribenters tal. Reklamen behöver inte argumentera, den kan på bakvägar etablera band mellan konsument och produkt, och på motsvarande sätt försvaras den nyliberala helheten, som när kapitalismen som redan given livsmiljö får representeras av dem den slukat, Människorna. Att avfärda moderaternas språk som floskler missar helt dessa högst reella moment i de nyliberala förändringarna. Till detta kommer en korrigering som vi måste göra beträffande det godtyckliga och nonsensartade i nyspråket. I ideologiskt avseende är det fråga om strävanden med inriktning på en bestämd produkt. Om en viss vänster drömde om att skapa den Nya Människan, är detta med motsatta förtecken nyliberalismens mycket nyktra ambition (”ett konstruktivistiskt projekt”). Så man kan säga att det är den Människan som moderaterna performativt älskar. En människa som inte ”tillsammans med andra söker förändra” utan lever upp till de individualistiska och konsumtionsinriktade idealen. Kärleken söker skapa sitt föremål och lyckas i viss mån också med detta.

Sammanfattning så långt

Brown upprepar vanlig kritik av hur samhälle och stat alltmer tas över av kapitalet och marknaden, vidare hur individen åläggs att både vara och identifiera sig som sin egen lyckas smed. Kritiken kan lätt förses med exempel. LOV-lagen. Alliansens explicita deklaration: ”Allt som inte är myndighetsutövning ska privatiseras.” Nu privatiseras även myndighetsutövningen, och de anställda på Proffice får tävla i vem som kan utfärda flest lärarlegitimationer per timme. Begrunda följande utdrag ur en intervju med en sjukvårdspolitiker (DN 25.2): – Lägger man inte en för stor ekonomisk frestelse i knät på enskilda läkare när deras vinst påverkas direkt av hur många prover de tar? – Bara om de tror att de inte ska bli granskade och upptäckta. Yrkesetik rationaliseras till rädsla för upptäckt (ofta obefogad). Även offentligt ägd verksamhet organiseras som vinstdrivna bolag. Skattesänkning och framsteg görs synonyma. Regeringens politik ”kommuniceras” genom reklambyråer, motiverat med att man vill ha en ”dialog” med allmänheten. Och inte heller socialdemokrater kan uttala sig om privatiseringarna utan att inleda med prisande av valfriheten. Dessa exempel är mina svenska; Brown samlar dem under nyliberalismen som ett strikt begrepp. Det nya är hur gamla distinktioner och avstånd mellan politik, moral och ekonomi, hur osäkra de än var, principiellt försvinner när allt uppgår i nyliberal rationalitet.

Den intressantaste och mest oroande delen av Browns kritik gäller hur slutet detta system är och hur det konsolideras ideologiskt inifrån sig själv. När livet och institutionerna är nyliberalt utformade, när individen de facto är en homo economicus därför att hennes livsbetingelser är sådana, och hon dessutom inom och genom sin tillvaro på marknaderna ständigt interpelleras som homo economicus, dvs som kund, konsument osv, på det att den ekonomiska rationaliteten skall säkras inuti henne, då fungerar även borgarnas omdefinitioner av demokrati, frihet och jämlikhet. I Motståndet 3 citerade jag en tjänsteman i Vaxholm som om införandet av kundvalsmodellen hävdade ”Detta handlade inte om politik. Det handlar om demokrati.”. Demokrati är m a o inte politik; demokrati är valfrihet på marknaden, dvs marknaden själv. Att det inte var medborgarna som krävde att apoteken skulle privatiseras eller att SOS Alarm skulle åläggas höga vinstkrav försvinner ur bilden; denna utveckling var vad de egentligen önskade fast de inte visste om det. Vad gäller den parlamentariska demokratin är det nyliberala övertagandet dubbelt. Individen/väljaren har att välja mellan olika program som alla rör sig inom kapitalistiska ramar. Hennes belägenhet där på politikens marknad, ensam inför partierna som söker ”locka” henne (jämför tidningsrubrikerna ”så skall väljarna lockas”), hennes identitet som Väljare, numera så ”rörlig”, är långt ifrån all radikalism men ligger desto mer i linje med konsumentrollen i stort. Här sker ytterligare en ideologisk konsolidering på metanivå, och jag upprepar min vanliga käpphäst: när i en valrörelse ”ideologier” ställs mot varandra ligger den egentliga ideologin i denna förskjutning från de verkliga konflikterna till spelet på apparatens insida, interpellationerna av Väljare som identifierar sig med den ena eller andra ”ideologin” – den moderata ideologin, centerideologin osv – om än ”rörligt”. Förskjutningen fullbordas alltså när ideologibegreppet självt förskjuts till insidan. Begreppet som skulle användas för att beskriva hela skeendet och speciellt interpellationernas karaktär är självt ockuperat och fortsätter i stället att tjäna detta självförnekande spel. Det görs meningslöst för att blockera dess potentiella mening. Allt detta sammantaget innebär att det nyliberala ”samhället” blir en insida utan utsida.

Vad Brown säger om ”att vinna framtiden åter” är som sagt ganska diffust, ”en alternativ vision om det goda, som förkastar homo economicus som norm för mänskligheten”. Hur en sådan vision skulle kunna slå igenom mot bakgrund av vad som sagts får vi inte veta. Att rätt och slätt ”förkasta” homo economicus i samband med en ”alternativ vision” är att ge sig ut på åsiktsmarknaden med ett idépaket som på denna marknad inte medges något utrymme. Naturligtvis skall homo economicus förkastas och det goda hävdas, men detta måste artikuleras på sätt som tar fasta på produktionen och reproduktionen av denna subjektivitet.

Advertisements
Det här inlägget postades i Kritik. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Hur bekämpa det nyliberala monstret? Del 1

  1. nitram skriver:

    Du skriver i någon annan artikel att avståndet mellan stat och ”kapitalet” har minskat om inte helt försvunnit i samband med det nyliberalistiska ”tänkandet”.
    Så vitt jag läst är sammanslagningen av Stat och Kapital åtminstone korporatism och utgör altså en grundsten i s.k fascism.

    Din analys om folk som verkar mest rädda för att åka fast stämmer ganska väl in på bristen av heder. Det är ungefär detsamma som att det råder brist på skamkänslor.
    I stället för skam så är ”dom” mest påverkade av skuld och för att drabbas av skuldkänslor måste dom förstås tas på bar gärning. Cristopher Lasch skriver om det och hänvisar till någon Leon Wurmsel som ska ha skrivit ”mask of shame”.

    I en artikel nämner du populism i föga smickrande ordalag men om du läst boken Eliternas Revolt av Cristopher Lasch så tror jag du skulle ändra uppfattning. T o m wikipedia ger en mer klargörande bild av s.k klassisk populism än den som Mona Sahlin spyr ut sig över alla i befolkningen som inte hyser ”politiskt korrekta” känslor.

    Det är svårt att inte hålla med av det jag begriper men återigen teknisk utveckling och dess fokus på framförallt ”rationalitet” är nog något som bör tas i övervägande.

    Stalininism är ett utmärkt exmpel på vad som händer när t o m politik förvandlats till teknik. Centralisering är ett utmärkande drag. Det ser man i dag rörande det toppstyrda EU. Vikten av högskolestudier pga krav på specialisering ökar och alla kan inte ta till sig sådana. Och hur demokratiskt är det med teknokratisk toppstyrning? Tror det mer rör sig om s.k despotism. Och visst finns ekonomiska intressen inblandade. Du kanske har läst om hur Goldman Sachs dolde Greklands budget för att komma med i EU. Hur Goldman Sachs f.d anställde Mario Draghi började styra över ECB. Enligt wikipedia hade Draghi ingen som helst aaaaning om vad Goldman Sachs ligger bakom. Så nu har Europea en bank liknandes den OBEROENDE banken Federal Reserve vars huvudsakliga uppgift är att trycka upp SKULD. Konsekvensen av det är urholkad valuta och Israel-Amerikanska och Europa krigen är en konsekvens av att arabländerna inte vill ta emot en valuta som är i bästa fall baserad genom Fractional Reserve Banking och i sämsta fall baserat på absolut ingenting som backar upp sedlarna. Så man kan säga att det som ger Dollarn värde och snart Euron är krigsföring. Och den krigsföringen paraderar givetvis med mantrat ”Vi vill införa DEMOKRATI!”.

    Så för somliga handlar det om att berika sig genom s.k Ponzi schemes. Jag undrar när ECB , Goldman Sachs ska hämta Greklands guld om dom inte redan gjort det.
    För somliga kan låna ut sånt som saknar värde och sen hämta ut reela egendomar.
    Det räcker med att FED höjer räntan så kommer folk som lånat bostäder inte kunna betala igen lånen. Bankerna borde då gå omkull men eftersom dom är Ben Bernankes kompisar så blir dom istället utlösta genom att centralbanken trycker upp fler pengar vilket givetvis leder till inflation. Så vinsterna privatiseras och förlusterna socialiseras. Förvisso bör även värdena hos dom utlösta bankerna sänkas men dom som sysslar med det där kan säkert undgå sånt där med största lätthet. Experter på att mygla som dom är.

    Hade kapitalism fått råda skulle inte FED eller ECB finnas eller åtminstone skulle dom tvingas konkurrera med andra banker på samma villkor.

    ”nackdelen” är väl att planeten inte varit överbefolkad, fiskarna inte förgiftade av dioxin och folket beroende av alla sorters psykofarmaka samt beroende av en teknisk infrastruktur för att genom artificiella medel införskaffa födan.

    Jag håller med artikeln (det jag förstod) beträffande privatiseringen. Är själv utsatt för den. Min kompetenta läkare jag haft under flera år kommer relokalisera pga den och ditsatt blir någon stafettläkare av dom lägstbjudande sopor som kommunen köpt in. Och det stämmer generellt,, det var inga som hörde efter om man ville välja elbolag eller läkare och det där kacklet om ”valfrihet” är ffarande bara irriterande. Jag hade inte läst artikeln innan men jag skrev en kommentar för ett annat där jag kommenterade hur allt allt ansvar helt plötsligt hamnar på individen. Folk drogas för att anpassa sig den samhällstyp som är under utveckling men frågan är hur mycket det inte också hänger på teknik. Teknik strävar efter maximal effektiviter och har givetvis sin grund i ”rationellt” tänkande.
    Centraliseringar och sammanslagningar som du nämnde gällande avståndet från stat och kapital eller snarare brist på det är också ett utmärkande drag av effektivitet och därför också vad man kan kalla ett utfall av teknisk karaktär.

    En annan faktor till varför folk knaprar piller kan vara inflytelseförlusten i ett rationellt organiserat samhället. Ingenting går att göra utan någon annan.
    Det kanske låter som ypperligt för kollektivister och folk som vill ha en scenbar trygghet i att teknik löser alla problem men för många leder det i sig till en känsla av vanmakt.

    Mvh

    • ideologikritik skriver:

      ”Rädslan att åka fast” nämndes i en häpnadsväckande intervju: ”Lägger man inte en för stor ekonomisk frestelse i knät på enskilda läkare när deras vinst påverkas direkt av hur många prover de tar? – Bara om de tror att de inte ska bli granskade och upptäckta.” Detta handlar kanske inte så mycket om skuld och skam som just rationalitetstänkande, fast inte i detta fall från läkarnas sida utan politikernas, i deras tro att privatiseringarnas alla problem löses med kontrollapparater.

      Staten har väl alltid tjänat kapitalet, inte utifrån något ”tänkande” utan utifrån kapitalets krav och makt. Vad Wendy Brown menade i artikeln som jag utgick från är att nyliberalismen innebär ett skifte där man inte ens försöker upprätthålla sken av åtskillnad. Statens legitimitet kopplas om till hur väl den befrämjar marknaden.

      Beträffande populism tror jag att det ligger en del i de psykoanalytiska överväganden som jag refererade till. Alltså detta med fiendefiguren som används för att dölja att den harmoniska samhällsenhet man vill nedsänka sig i inte är möjlig. Bara inte denna fiende fanns skulle allt vara så mycket bättre. Detta som en sida av populismen som nog inte har så mycket med Mona Sahlin att göra.

      Jag kan hålla med om att teknikutveckling, ”rationalitets-” och effektivitetstänkande är en självständig utveckling med egen dynamik. Liksom new public management. Men det både överensstämmer med kapitalistisk logik och ingår i de kapitalistiska förhållandena. Hela kapitalismen är väl för övrigt en stor maskin. Att tala om ”teknik” utan att sätta tekniken i samband med vilka som har makten över den förefaller mig väl abstrakt.

      Ja, det är ett märkligt samhälle, eller särhälle som du skrev tidigare, där centralisering och toppstyre förenas med att allt ansvar läggs på individen.

  2. nitram skriver:

    Tack för ditt svar. Farhågorna om några är att teknik blir ett självändamål men det är förstås inga tvivel om att kapitalism och teknokrati (effektivitet) ofta går hand i hand. Men om vi tänker oss ett dilemma. En chef som ger nyårspresenter baserat på hans instinkter
    gentemot en chef som har gått en mängd kurser som säger att ”ger du den här typen av anställd en viss present så kommer han prestera betydligt mycket mera än om du följer din intuition”

    Där är dilemmat. ”bakåtsträvande” instinkter eller den ”effektiva” rationalismen. Jag håller med beträffande centralisering och toppstyrning. Men hade det inte varit för t e x specialisering så hade troligtvis dom personerna som intar methylphenidat (ritalin) undsluppit just detta och dom hade sysselsatt sig med mindre teoretiska ämnen.
    Jag är vare sig purung eller purgammal men jag antar att förut fanns det plats för dom som
    hade svårigheter eller hade den personlighet för att att inta mer teoretiska områden kunde jobba med måhända bilmekaniker eller mindre abstrakta ting.

    Gällande populism har Christopher Lasch troligtvis en måhända hygglig beskrivning av just den ”ismen”. Det verkar som han märker av en tendens beträffande övre medelklass att fokusera väldigt mycket på symbolik. Det kvittar om folk kastar skitiga blöjor runt sig så länge dom kan umgås och mötas på något slags kosmopolitiskt plan. På sätt o vis verkar det vara allt där det eländiga börjar. Dvs på abstraheringens plan.

    Det är ingen slump att jag slutade upp med någon form av filosofi som Daoism.
    ”ingen ideologi som ideologi” tex.
    mvh
    Martin

  3. nitram skriver:

    Som ett litet tillägg så letade jag upp några definitioner för s.k New Public Management. Det verkar som att tendensen att medvetandegöra instinkter dvs omvandla allting till ett rationellt handlande eller administrativt (von oben) synsätt kan summera. Det är svårt att sia beträffande Jacques ellul. Kristen marxist måhända. Kanske han revolterade mot sina rationella tendenser och när det kommer till kritan kanske det även gäller mig. Det finns nog en anledning till att Immanuel Kant skrev Critique of pure reason.

    • ideologikritik skriver:

      Historien har väl varit uppfylld av hur människor gått vilse i sina abstraktioner och/eller gjort dem verkligare än ”verkligheten”. Religionerna, mycket av filosofin. Jag får allt svårare med teoretiska texter som bara är ord, ord, ord. Om jag överhuvudtaget begriper något. En del kanske uppfattar mina texter så, men det beror i så fall på min oförmåga att uttrycka mig. Meningen är att allt skall handla om påtaglig materia.

      Är teknisk specialisering och abstrakt tal två varandra kompletterande utvecklingslinjer bort från mer ”naturliga” mänskliga livsformer? Så finns väl exempel på hur de sammanfaller. Pengar är ju en sorts abstraktion (”realabstraktion”) för varuvärden, och New Public Management verkar bl a handla om att stycka upp alla offentliga aktiviteter i smådelar som kan åsättas prislappar. I mycket som led i att de överlåts till privata intressen (jämför med vad som skildras i boken Det stora tågrånet om privatiseringen och uppstyckningen av järnvägen), men också som att kapitalistiska principer tränger in även där det inte direkt handlar om profit. Varvid det visar sig att ”rationaliteten” ofta är mycket irrationell.

      Att tala om ”teknik” och ”rationalitet” kan också vara väl abstrakt. Du skriver om hur teknifiering och specialisering får högst påtagliga effekter för människor, t ex som psykisk ohälsa när de skall underordna sig teknifieringens villkor och kanske inte förmår detta. Men jag tror fortfarande att tekniken hela tiden skall ses i samband med ekonomi och politik. Så att man kan engagera sig mot rätt motståndare.

  4. Martin skriver:

    En av flera definitioner av teknik är ”the ensemble of practices by which one uses available resources in order to archieve certain valued ends” H.D Lasswell, The technological society sida 18.”

    Det intressanta med New Public Management är att att wiki skriver något om att det sker någon form av decentralisering. Decentraliseringar är säkert något kapitalistiskt. Några exempel och sammanhang dyker inte upp spontant annat än misstankar om att feedback infinner sig snabbare utan byråkratiska centraliseringskolosser.

    Angående ”rationalitet” eller kanske ”rationalism” så kan man ta ett exempel som att en simmare skulle göra bra mycket i från sig om hans underarm böjde sig i en något annan vinkel för det är matematiskt uträknat. Simmaren kan då göra en sådan sak men denne gillar faktiskt inte att göra något som bryter mot sitt ”instinktiva” simsätt oavsett hur många medaljer vederbörande vinner.

    Ett annat exempel vore kanske en schackspelare som får alla drag han ska göra för att vinna berättat för en av personen bakom sig.

    Troligtvis har det inte gått så långt och kommer kanske ej heller att göra. Men för att ta ett exempel där t o m politiken förvandlats till teknik så behöver man nog bara ta Stalinismen som exempel.

    Abstraktion är lite intressant. Fractional Reserve banking är ju ett utmärkt sätt att trycka upp skuld genom. Att sedan ta ut ränta på det och konfiskera riktiga tillgångar måste vara ett ”nöje” få förunnat. Att jag nämnde abstraktion har att göra med Christopher Lash’s book ”Eliternas revolt” att göra. Han nämner att några från övre medelklassen vars livsuppgifter består av att arbeta med symboliska tjänster distanserar sig från folket, struntar i lokalområdet dom bor i så länge dom får ha kul med sina kosmopolitiska vänner på t e x bilderberg-möten (mitt förslag av tillflyktsort).

    Allt är ju förstås en abstraktion men det är viktigt att se materialet som ligger under. Jag förmodar att det är lite vad dina alster handlar om.

    Angående teknik så är det här numera en icke-fråga och jag börjar tro att du är mer rätt ute och det är dessa ”valfrihets” samhällssplittrare som bör sättas åt på alla sätt som är möjliga.
    Dina texter på sidan är inte helt lättbegripliga men jag tror inte att det har med dig att göra med tanke på det du skrev tidigare. Alltså att du tar avstånd från abstraktioner i den mån som det är möjligt. Jag får göra några omläsningar och sedan se om ”det” sitter.
    Det är inte omöjligt att jag redan har en något sånär bild om vad det handlar om men jag är duktig på att missa avgörande detaljer.

    Jag får även passa på att kasta boken The Technological Society på grillen under sommaren. Måste även påpeka att rättstavningsfunktionen på den här sajten varit behjälplig.

    • ideologikritik skriver:

      Samtidigt som samhället i olika avseenden faller isär blir det också allt hårdare sammanhållet, för att inte säga totalitärt, inte genom centrala institutioner utan genom nyliberal ekonomi, politik och ideologi. ”Valfriheten” låter många profitera på vad som tidigare var gemensamma angelägenheter, dvs profit är det nya gemensamma men i en annan mening av ordet. Vi har ingen valfrihet beträffande valfriheten, det är ju t o m lagstiftat (LOV-lagen), och den som är kritisk avfärdas som bakåtsträvare eller liknande. Det talas om ”den enda vägen”. All politik samlas ”i mitten”. New public management är ett annat exempel på hur pengar tillåts styra även innehållet i offentlig verksamhet.

      Det är möjligt att önskan att komma ifrån centraliseringskolosser funnits med i genomdrivandet av NPM. Men det är i så fall som en faktor bland många. Så är det väl också med t ex fascism, stalinism och nyliberalism, de utgör komplex av historiska omständigheter, olika motsättningar och andra faktorer och kan inte reduceras till någon enskild förklaringsfaktor. Det var väl ungefär min invändning mot dikotomier som teknifiering, rationalitet och specialisering mot vad du kallar instinkter, vidare centralisering mot decentralisering. De är lite för allmänna för att säga så mycket. Men jag kanske feltolkade. Och jag tror att jag förstod din poäng om hur individer drabbas av t ex teknifiering.

      Mitt intresse gäller hur som helst vad som håller ihop samhället och speciellt ideologins roll. Ideologin alltså inte förstådd som ”idéer” utan som något i sig komplext och framför allt materiellt: apparater, interpellationer och olika bindningsmekanismer som ”interface” mellan individ och samhälle. Framför allt något med förmågan att maskera sin egen praktik; ideologin gör sig osynlig just när den gör det den gör i sina apparater, kvar blir bara de abstrakta idéer som är vad som vanligen kallas ”ideologi”. Därav behovet av kritik.

  5. Martin skriver:

    Det är lite intressant att Ellul tar upp det i sin bok. Dvs att styrande personer har blivit medvetna om den centraliserande trenden och därför försökt möta den med decentralisering. Jag läste nog inte boken tillräckligt långsamt för att utveckla det mer ingående men tror mig minnas att deras tilltag tvingades lägga ned och då högst troligt pga bristande effektivitet.

    NPM kanske kan tjäna som ett utmärkt exempel som försök att decentralisera. Ironin är ju att allt som slutar på suffixen -ing tyder ju på att det rör sig om organisatorisk verksamhet.
    Hade dom decentraliserat av mer spontana anledningar hade det kanske ”fungerat.
    Men eftersom det här var beräknade sådana så förvandlas det nog i stället till decentraliserING och organisering bör nog betraktas som en form av immateriell teknik.

    Det kanske har gått upp för dom i EUparlamentet att dom håller på med något inte helt olikt det Stalin sysslade med och därför medvetet försöker kompensera med just NPM.
    Men jag ska vara lite försiktig med hur EU bör benämnas eftersom det verkar vara så mycket ekonomiska intressen inblandade. Det som kan sägas om det är att dom gör allt för att splittra nationella identiteter och ju färre som kommer överens med varandra i ett land desto bättre för det leder ju till att folk inte kan organisera sig mot diverse arbetsgivare vars livsuppgift är att dumpa löner.

    http://www.bbc.co.uk/news/uk-politics-18519395
    ” The EU should ”do its best to undermine” the ”homogeneity” of its member states, the UN’s special representative for migration has said. ” (Pether Sutherland).
    Sutherland är förstås en höjdare både inom Bilderberg-gruppen samt Goldman Sachs.”

    På tal om apparater så har man ju ECB som gör sig ”synligt osynlig” genom att anamma ett system som är precis det som USA. Och där är det förstås Goldman Sachs som har kontroll över Federal Reserve. Jag undrar om folk ens insett att den är privatägd. I Europa tillsattes Mario Draghi (före detta goldman sachs anställd) att styra över ECB. Han hade ju förstås ingen ”aaaaaniing” alls om att goldman sachs hjälpte till att dölja Greklands underskott så att dom kunde komma med i Euro-projektet. Att Grekland kom in nödvändiggjorde förstås möjligheten att kunna trycka upp skuld ur så gott som tomma intet.

    Framför allt något med förmågan att maskera sin egen praktik; ideologin gör sig osynlig just när den gör det den gör i sina apparater, kvar blir bara de abstrakta idéer som är vad som vanligen kallas ”ideologi”. Därav behovet av kritik.”

    Det ovanstående är så jag ”känner” efter jag läst en ledare av Peter Wolodarski på DN.
    Räknas ”tredje statsmakten” som en apparat?

    Mvh

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s