Nyliberalismen: Så funkar den också

Nyliberalismen: Så funkar den är titeln på Kajsa Ekis Ekmans intressanta artikel i DN 10.2. Som slutar med:

Något som däremot borde ha dött är illusionen om nyliberalismen. Den är inte ens intressant att polemisera mot teoretiskt. Istället borde vi ägna oss åt att analysera den riktiga kapitalismen. Som inte bara är skamlös, utan helt och hållet ideologilös. Ideologin reserverar den för massorna.

Det är inte varje dag som man i en dagstidning läser en text som uppmanar oss att tala om den riktiga kapitalismen och dessutom fångar något av ideologins dubbla mystik: falska idéers bestående kraft och metatron ”att det är idéer som styr världen”:

Svenska akademiens ordbok definierar den som: ”En åskådning som i huvudsak går ut på att staten bör begränsa sina ingripanden i samhället och näringslivet till ett minimum.” … Chicagoskolan …  Friedrich von Hayek och hans studenter, som Milton Friedman … Timbro …

Berättelsen om nyliberalismen är således en berättelse om idéernas makt. Inget sägs om kapitalister, utan det är tydligen akademiker som styr världen. …

Nyliberalismen är denna epoks falska medvetande. Den lurar oss på två sätt: först får den oss att tro att det är idéer som styr världen och sedan får den oss att tro att dessa idéer är lika med verkligheten. Alla tider har sin ideologiska överbyggnad, men nyliberalismen är någonting mycket mystiskt: en dubbel överbyggnad, en ideologi om en ideologi. En febrig fantasi om en ren kapitalism som vi har misstagit för verkligheten.

Det är onekligen märkligt hur idéerna om en fri marknad och frihet från staten kan framställas som en politisk kraft, samtidigt som staterna agerar synnerligen aktivt för att stötta kapitalet –  genom lagstiftning, räddningsaktioner och förvandling av skattepengar till kapital. Och eftersom det som kallas nyliberal ideologi inte har något samband med den kapitalistiska verkligheten som ursprung, drivkraft eller ens beskrivning kan den avfärdas som ”febrig fantasi”. Men även om det är sant – och viktigt att framhålla – att kapitalismen i det avseendet är ideologilös, är utsagan ”kapitalismen  är helt och hållet ideologilös” och åberopandet av det konventionella ideologibegreppet ”falskt medvetande” (för ”massorna”) en stängd dörr för andra analyser av ideologi med en annan situering inom den kapitalistiska samhällsformationen. Det är på den punkten som jag i detta inlägg riktar viss kritik mot artikeln. Bloggens althusser-zizekska pekpinnar används då inte för att peka på brister i Ekis Ekmans rörelse från myter och metamyter om kapitalismen till den riktiga kapitalismen utan på en riktning i vilken vi också bör vända oss: mot den riktiga ideologin som faktiskt uträttar något inom kapitalismens reproduktion.

Dessutom verkar det som om Ekis Ekman vill göra sig av med begreppet nyliberalism helt och hållet (det framgår inte helt klart).

Jag har själv använt begreppet ett otal gånger, främst därför att det är bekvämt: det sammanfattar utvecklingen i västvärlden de senaste trettio åren, utan att man behöver förklara närmare. Men kanske är just detta problemet?

En fråga är därför om det kan ges en närmare förklaring av värde eller om det skall lämnas därhän. Jag kommer att referera till en förklaring (eller explicering) som också pekar mot nyliberal ideologi i en helt annan mening. Vi har att göra dels med en ”sammanfattning av utvecklingen i västvärlden de senaste trettio åren”, dels en ideologisk apparatur inom samhällsformationen ifråga.

Här aktualiseras striden om ideologibegreppet. Bloggen försöker tillämpa en ideologikritik som utgår från Althussers och Zizeks vändning från sådant som ”åskådning” eller ”falskt medvetande” till vad som utspelar sig mellan människor och ideologiska apparater, vad ideologierna gör när de binder människor vid givna existensbetingelser. T ex hur en ideologi inte talar om saker så mycket som till subjekt som därigenom, för att uttrycka det synnerligen grovt, performativt blir det aktuella sociala sammanhangets subjekt – en arbetstagare, kund, konsument, väljare osv. Hur individen besvarar tilltalen, ”ja, det är jag”, i situationer som inte medger så mycket annat. Hur hennes subjektiva identifiering med givna roller alltså sker inom särskilda praktiker associerade med rollernas praktiker och innefattar olika psykoanalytiska förvecklingar. Det inte obetydliga pedagogiska problemet ligger i att denna teori om interpellationer beskriver något som är mycket olikt det som konventionellt kallas ideologi men ändå insisterar på att använda termen. Skälet till att inte uppfinna en ny term är att ”åskådningar” eller de politiska ismerna förvisso tillhör det ideologiska, men inte på föregivna sätt utan som medel för interpellationerna och för ideologiernas främsta maskering, den av deras egna praktiker. Zizek talar om hur en ideologi ”utplånar sina spår”. Kvar som något omtalat finns bara effekter i individens huvud och speciellt hennes ögon – ”åskådningar”, ”synsätt”, å-sikter osv. Samt begärsobjekt. Genom att interpelleras så utvecklar individen en känsla av att stå i direktkontakt med tillvarons föregivna essenser, uttryckt i mer eller mindre stark tro på ifrågavarande specifika myter. Även metaideologin i form av ”övertro på ideologi” – ”att det är idéer som styr världen” – tillhör denna omkastning inom den ideologiska praktiken själv, och det är där som den mesta falskheten ligger. Althusser placerade den ideologiska omkastningen mellan praktik och effekt centralt i begreppet ideologi, en teoretisk händelse som knappast fått någon uppföljning.

Samma problem drabbar för övrigt ideologikritiken. Så länge denna uppfattas som kritik av idéer (det falska medvetandet) och deras yttre kontexter, talar den kritik för döva öron som ser som sin uppgift att påvisa det ideologiska som sådant, det ideologins eget mer (praktikerna) som är utplånat i dess mindre (idéerna).

Skall vi alls skall tala om nyliberalism när den kapitalistiska verkligheten varken drivs av eller på annat sätt överensstämmer med ”nyliberalismen”? Å andra sidan behövs begrepp, även övergripande, för det distinkta i samhällsutvecklingen, och eftersom ordet i det sammanhanget kommit att användas mer adekvat kanske man kan hålla fast vid det, förutsatt att ism-ändelsen frigörs från konnotationerna ”åskådning”, ”lära” eller liknande, precis som när Ekis Ekman talar om den kapitalism som det är fråga om. Om vidare nyliberal ekonomi (liksom alla ordningar) åtföljs av interpellerande ideologi med sina särdrag behövs även här begrepp för ingripande kritik. ”Nyliberal ideologi” blir då en beståndsdel av den nyliberala utvecklingen att undersöka ideologikritiskt enligt ovan. Hur som helst kommer en alltför snabb distansering från begreppet ”nyliberalism” – för att analysera vad Ekis Ekman rätt och slätt kallar en ”kapitalistisk motoffensiv” – att äventyra greppet om dessa båda realiteter.

 

Finns det något nyliberalt?

Jag har tidigare använt mig av en artikel av Wendy Brown, Nyliberalismen och den liberala demokratins slut. Brown menar att kapitalets expansion inneburit en upphävning av avstånd och distinktioner inom mer klassisk liberalism, avstånd mellan å ena sidan ekonomi och å andra sidan sådant som politik, moral, kunskapens frihet, intellektuell hederlighet osv.

[Det] innebär inte att marknaden regleras av staten. Det förhåller sig i stället precis tvärtom. Marknaden är statens och samhällets organiserande princip … Den nyliberala rationaliteten … mäter snarare statens framgång utifrån dess förmåga att stärka och stimulera marknaden, och den knyter statens legitimitet till framgång av detta slag.

Inom den klassiska liberalismen fanns det en distinktion, ibland till och med en spänning, mellan normerna för individens moraliska, sociala och ekonomiska handlande … men nyliberalismen skapar och interpellerar normativt individer som entreprenörer på livets alla områden. Den framställer individer som rationella, kalkylerande varelser vilkas moraliska autonomi mäts utifrån deras förmåga att ”sköta sig själva”, det vill säga deras förmåga att sörja för sina egna behov och se till sina egna intressen. Genom att göra individen fullt ut ansvarig för sig själv, likställer nyliberalismen moraliskt ansvar med … rationella beräkningar av kostnader, intäkter och konsekvenser. … den rationellt kalkylerande individen bär odelat ansvar för sina handlingars konsekvenser … Den nyliberala mönstermedborgaren är  … inte en person som tillsammans med andra söker förändra eller utforma dessa alternativ. … Samhällsgemenskapen upphör att vara en gemenskap och blir i stället en grupp individuella entreprenörer och konsumenter …

Det som den liberala demokratin har åstadkommit under de senaste två seklerna är kort sagt ett visst etiskt avstånd mellan ekonomi och samhälle. Även om den liberala demokratin sammanfaller med många kapitalistiska värden … har den formella distinktionen som den liberala demokratin upprättat mellan vissa moraliska och politiska principer å ena sidan och den ekonomiska ordningen å den andra fungerat som ett skydd mot hemskheterna i en tillvaro helt styrd av marknaden och beräknad med marknadens mått. Det är detta avstånd som försvinner när den nyliberala politiska rationaliteten låter varje del av det politiska och sociala livet bli föremål för ekonomiska beräkningar.

Frågan om med vilken legitimitet staten gynnar företagen upplöses när dess legitimitet ligger just i hur väl den gör detta. Vi kan se hur även (vissa av) facken välkomnar TTIP, innefattande företags möjligheter att stämma stater om de anser sig missgynnade av demokratiskt fattade beslut, eftersom avtalen tros ”ge jobb” och billigare varor. Att jobb alltid ”ges” på kapitalets villkor är väl en definition på kapitalism, men nu blir det alltmer en självklarhet att kapitalismens grundläggande villkor åberopas som skäl till att gå den till mötes. Att andra sätt att organisera ett samhälles produktion inte kan tänkas bekräftas här formellt. Kapitalismen har alltid varit överordnad demokratin, nu formaliseras svart på vitt inte bara rätten att leda och fördela arbetet utan även makten över staten.

För att bara ta ett exempel på hur ”samhällsgemenskapen upphör att vara en gemenskap” kan vi notera hur skolorna tävlar om kunderna med påkostad reklam och flashiga hemsidor där de säger ”Välj oss, det är vi som bäst förmedlar kunskap”. Detta är att förneka samhällets uppgifter som samhälle och skolans uppgifter som skola. Alltså att skolan skall representera vad Brown (med en naturligtvis inte oproblematisk term) kallar samhällsgemenskapen, att alla skolor skall vara bra och erbjuda likvärdig medborgerlig kompetens. Nu får den elev/kund som inte valde rätt skylla sig själv, onekligen en effektivt förmedlad kunskap.

Avförtrollningen fullbordas i det abstrakta språk där samhället inte längre består av mer än ”aktörer” och ”kunder”. Ekonomiska realiteter återspeglas i ett språk där penningens abstraktion utvidgats till alltfler mänskliga mellanhavanden. Yrkesetik ersätts med avtalsskrivning och kontroll, samarbete med gräl om paragrafer i kontrakt. Politik formuleras av reklambyråer; dvs samma apparatur som säkrar kapitalcykelns led vara → pengar säkrar också tillvaron för kapitalets politiska grenar – som i sin tur skall säkra de villkor som kapitalet kräver.

Allt detta är en ekonomisk utveckling, ett stadium i kapitalets expansion. När kapitalet lägger under sig nya marknader och kapitalistisk makt och logik tar över på varje område innebär det att traditionella gränser rivs ner, att avstånden försvinner, att allt fast förflyktigas. Riktningen är att all handling skall ingå i kapitalförmering, på produktions- eller konsumtionssidan, dvs underordnas penningens primat. Eftersom termen nyliberalism etablerats även för dessa drag i den riktiga kapitalismens utveckling (som inte bara är en ”motoffensiv”) kan det vara rimligt att använda den som en pekare på dem och på motsvarande uppgifter för den fortsatta analysen och kritiken.

 

Nyliberal ideologi som del av kapitalismens fungerande

Den utvecklingen innefattar också en ideologisk apparatur för att ”skapa och interpellera individer som entreprenörer på livets alla områden”. Och som alla identiteter som sammantagna utgör homo economicus. Ideologin talar inte om kapitalismen så mycket som till de i den kapitalistiska samhällsordningen inneslutna subjekten för att de, likt Althussers person på gatan som anropas av en polis, skall vända sig mot de interpellerande rösterna och svara ”ja, det är jag”. ”Vi vill tacka dig som kund.” Det är inte för att de tror på marknadens välsignelser som de träder ut på den och verkar för dess växt, det är de redan givna kapitalistiska förhållandena, den redan givna marknadens massiva omslutning, som innefattar interpellationer av marknadssubjekt. Dessa behöver inte manifestera någon explicit tro, de behöver inte jubla över sakernas tillstånd, de skall rätt och slätt känna igen sig själva i vardagens påbjudna beteenden och förhållningssätt. De skall se det som naturligt att man måste vara ”anställningsbar” (på kapitalets villkor) för att få mat på bordet och att villkoren för ålderdomen ligger i utfallet av ett börslotteri (i vilket man genom att välja lotter kan ”påverka sin situation”, vara sin egen lyckas smed.). Att ”to be is to buy”. Sedan är det desto bättre om de också tror på marknadens frihet från staten och med Ekis Ekmans exempel lär sig att ”älska att äga” samt att det är fult att leva på statliga medel (om man inte är ett företag eller kan göra rutavdrag). Vad jag kallar nyliberal ideologi handlar alltså om detta subjekt och hur det hålls på plats genom att bombarderas med tilltal adresserade till det i dess olika positioner.

För att fortsätta tala om det nyliberala språket skall kapitalismen, liksom fascismen, inte heller förstås utan ”upplevas”. Men olikt fascismen är det då fråga om att livet skall vara summan av de enskilda konsumtionstillfällenas upplevelser. Carema kanske inte alltid serverade så bra mat, men de erbjöd ”måltidsupplevelser”. Moderaternas Sverigemöte i Göteborg inramades av ”Hooked on a feeling”.

Nyliberalismen är denna epoks falska medvetande. Den lurar oss på två sätt: först får den oss att tro att det är idéer som styr världen och sedan får den oss att tro att dessa idéer är lika med verkligheten.

Nämnt ”först” stämmer inte riktigt. Först kommer den nyliberala ekonomiska praktiken med drag som de exemplifierade. Den åtföljs strax av de ideologiska apparaterna och deras praktiker. Sedan, på tredje plats, kommer de ideologiska effekterna som innefattar, dock inte som dominerande beståndsdel, tron att det är idéer som styr världen. Även den ”tron” är ”materiell” och reglerad i praktiker, närmare bestämt alla debatter där man talar som om de tävlande ismerna (enligt uppgjord dramaturgi) är det som grundar samhällen. En politisk debatt av mer övergripande slag är närmast definitionsmässigt sådan tävling. Det är debatten i sig, där deltagarna identifierar sig med och förfäktar sin isms formler, som är denna metaideologiska apparat för ”tron” att samhällen är utformade utifrån den ena eller andra ”modellen”. Här ligger kanske det mystiska. Metaideologin är inte primärt en övertro på ideologi utan ett förväntat sätt att tala om politiska ting. Ändå är det just en sådan praktiserad ”som om”-tro som håller kvalificerad kritik på avstånd.

Däremot är själva förekomsten av ”ideologi om ideologi” inte så mystisk. All specifik ideologi verkar tillsammans med metaideologi. Det är en metaideologi att vi Väljare väljer mellan olika partiers ”ideologier”, en variant av berörd ”politisk debatt”. Vilket är den riktiga ideologins maskering av sin egen praktik. Det ideologiska i den parlamentariska apparatens förskjutning från de fundamentala konflikterna till spelet på dess insida och bestämningen av vilka frågor som får vara valfrågor maskeras som ett val mellan parti-”ideologier”. Som om ideologi är något man ”väljer” (och inte något som talar till den som redan ”valt”, dvs besvarat interpellationerna). En annan metaideologi är att religioner skulle utgå från tro på högre makter, dvs att den ideologiska apparaten (t ex den konkreta kyrkan) skulle föregås av de idémässiga inslagen i dess rekvisita. Mer generellt är hela det konventionella ideologibegreppet, som man finner t ex i uppslagsböcker och som uppehåller sig vid idéer och medvetande, metaideologi som söker intala individerna att de är subjekt i kraft av sina ”åskådningar”.

Nyliberal ideologi interpellerar individer som känner igen sig som homo economicus inom samhällets specifika praktiker. De skall också överge själva tanken på ett samhälle i kvalificerad mening och att ”en annan värld är möjlig”. Denna övergripande nivå kan sammanfattas i begreppet Capitalist Realism: ”det är lättare att föreställa sig världens undergång än kapitalismens slut”. Eller kort och gott: ”det finns inga alternativ”. Detta är inte så mycket föreställningar om kapitalismen som en subjektsposition där tankar om ett annat sakernas tillstånd inte har utrymme. Den som försöker något sådant utsätts genast för de ideologiska apparaternas hån: de är oansvariga drömmare, bakåtsträvare, de ”vill ha det” som i Sovjet osv.

Makten har alltid ljugit. Men när moderaterna säger att de ”älskar människor” (som en omskrivning av att de älskar pengar) kan väl inte meningen vara att vi skall tro det. Eller på deras nya historia. Det är snarare ett påbud att ord inte får betyda något. Att vi skall sluta fråga vad som är sant. Utöver att fungera instrumentellt som pr i berörd mening skall de utgöra ett språkträsk där kritik inte får fäste. Det är också ideologisk praktik och en tendens motsatt metaideologin om idéernas makt. Det som moderaterna kallar sitt ”idéprogram” upphäver i varje bokstav denna etikettering. Inget av det berörda framkallar motståndslös underkastelse men är sammantaget så massivt omslutande att försök till radikal artikulering inte får fäste utanför begränsade grupper av vad Althusser kallade ”dåliga subjekt”. Och så länge dessa grupper inte intresserar sig för just detta förhållande och hur det kan övervinnas, inledningsvis att söka ett språk för det, är frågan hur radikala de egentligen är.

 

Ideologikritiken

Ekis Ekman kan säkert bidra med fler och bättre exempel. Och när hon säger att kapitalismen är helt och hållet ideologilös  är det i en bestämd mening. Men om det gäller att återerövra orden och finna nya ord för nödvändig kritik och politik kan man inte stanna där. Kapitalismen (om vi avser den kapitalistiskt dominerade samhällsformationen) är full med arbetande ideologi, vilket reser frågor om möjliga interventioner som moment av artikulering av motstånd. Poängen med ett althusserskt ideologibegrepp är inte att det skulle uttömma fenomenet ideologi men att det bryter med ideologins nämnda självmaskering och öppnar för en ny sorts praktisk kritik.

Alla kan notera flödena av interpellationer, men utan begreppet och en elementär teori är sådana interventioner bokstavligen otänkbara. Vi kan jämföra med ett fenomen som tyngdkraften, vars verkningar är synnerligen påtagliga för envar. Men först med Newtons gravitationsbegrepp som band samman t ex äpplets fall och månens omlopp blev det möjligt att i mer kvalificerad mening uppfatta det. På motsvarande sätt gör interpellationsbegreppet det möjligt att sammanföra de olika interpellationer som exemplifierats och deras bindningseffekter till frågor om produktionssättets reproduktion.

Om det är så att nyliberal ideologi handgripligen förekommer människors möjligheter att i strikta termer tala om de förhållanden som de lever under och ”tillsammans med andra [söka] förändra”, då måste även kritiken vara handgriplig. Nya rörelsers subjektivering förutsätter aktiv och explicit avsubjektivering relativt de bestående förhållandena. Vilket innefattar att kritiken ingriper i de ideologiska praktikerna för att bryta upp det cirkulära hos dem, hur en ideologi anropar innehavare av de attribut som den själv performativt tilldelat dem. Kritiken skall söka ställa sig i de ideologiska flödena och med adekvata begrepp meddela adressaterna vad som försiggår. Inte som ”upplysning” så mycket som att säkra närvaron av ett kritiskt språk, en antites till det nyliberala språket, och att människor börjar benämna och inbördes kommunicera kring de förhållanden som de lever under: ekonomin, politiken och ideologin, speciellt där denna deras verklighet är konstruerad för att inte omtalas.

Dessutom skulle en välriktad kritik som synliggör det symboliska våldet, dvs gör dess kränkningar både upplevda och begreppsliggjorda, visa på dubbla anledningar att motsätta sig det kapitalistiska systemet: dess exploatering av människor och natur och dess förminskning av människor till ”utförare” av kapitalets dödsdans.

Det finns frågor vars frånvaro i sig är symtom på de nyliberala förhållandena. Varför skall den som är mindre skicklig på (eller har mindre tur i) att välja fonder för premiepensionen straffas med sämre ekonomiska villkor på ålderdomen (även om det rör sig om en mindre del av pensionen)? Varför skall det vara dyrare att ha lyset tänt för den som saknar förmåga att se in i framtiden för att jämföra utfallen av de 2962 olika elavtalen? Varför får inga områden vara undandragna individuell tävling? Detta är frågor vid sidan av frågan om ”den rationellt kalkylerande individen” alls är möjlig. Mestadels är de flesta prisgivna åt privata ”aktörer” utan möjlighet till rationella kalkyler men inte desto mindre intvingade i valsituationer. Här har vi att göra med ett sammansatt ”falskt medvetande” analogt med tron på den fria marknaden. Men till skillnad från den ”febriga fantasin” utgår interpellationerna av rationella subjekt från (för kritiken) identifierbara praktiker, närmare bestämt inom valprocedurernas ideologiska apparater. Frånvaron av reflexion ligger i procedurernas utformning. I själva valsituationen är inte den första frågan ”varför skall jag få det sämre om jag väljer dåligt”. Man kan uppfatta det hela som absurt, men de flesta saknar ett språk för skeendenas olika nivåer. Den politiska kritiken av samhällets rörelse bort från det solidariska måste innefatta ideologikritik av hur subjektiviteten homo economicus upprätthålls.

Ekis Ekman har rätt i att det är meningslöst att rota i fantasierna. Men nu drar en ny valrörelse igång. Varje dygn kommer benämningen ”väljarna” att uttalas tusentals gånger och varje gång är det som en interpellation av dessa väljare, som naturligtvis vet att makten ligger någon annanstans men ändå i ritualerna beter sig som om det var deras röster som avgjorde framtiden. Eftersom det är så ritualerna – politikertalet, debatterna, medierapporteringen, valförfarandet – är utformade. De kommer dessutom i enlighet med denna ideologiska apparats påbud att reducera politik till ”jobbfrågan”, ”plånboksfrågorna” och ytterligare några frågor, allt frikopplat från det ekonomiska system som bestämmer deras gränser. Genom att i olika avseenden besvara tilltalen reduceras de själva från homo politicus till homo economicus även på detta område. De flesta kommer att ”förstå” att det är säkrast att tillhöra ”demokratins mittfåra”, medan ledarskribenterna trappar upp exkluderingen av de andra, de ”bakåtsträvande” för att inte tala om de ”extrema”. Och de delar av vänstern som inte spelar med kommer att vända det hela ryggen, politiskt såväl som genom att avstå från möjlig kritik. I stället för att tala både om den riktiga kapitalismen och den riktiga ideologin utifrån insikten att olika interventioner kan förutsätta varandra, att det är i mötet mellan de rätta elementen som något nytt kan uppstå. Vilket är ett annat sätt att innesluta sig i den nyliberala helheten, dvs i en sådan nisch som varje liberalism gärna tillåter. Den vänstern är ofarlig, den visar på systemets ”pluralism” och tolerans, samtidigt som dramat med ”mittfåran” mot ”ytterkanterna” håller de verkliga konflikterna på avstånd.

Annonser
Det här inlägget postades i Kritik, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s