Vänstern och hegemonin

Senaste numret av den Vänsterpartiet närstående tidskriften Socialistisk Debatt (1-09) är intressant för en ideologikritiker, inte minst för sin förening av svaga och starka sidor som kan leda till fortsatt diskussion. Temat är hur ”högern” ”lyckats skapa samtycke kring den rådande ordningen” och redaktionen för fram den för denna sida inte främmande tesen: ”Särskilt den vänster som vill förstå och förändra samhälleliga maktförhållanden i grunden behöver en djupare förståelse av hur detta går till” (min kursivering). Titeln är Högern, hegemonin och hur det galna blivit det självklara.

Numrets styrka ligger i den empiri som presenteras i de olika bidragen. T ex Magnus Marsdals skildring av en norsk bilarbetares väg in i Fremskrittspartiet. Den är generaliserbar till hur högerpopulistiska partier på övertydliga sätt demonstrerar funktioner inom hegemonin. Vi behöver inte gå till Sverigedemokraterna för närliggande exempel; det finns som bekant hos oss ett sådant parti i regeringsställning och Göran Hägglunds i Visby (eller här) framställda motsättning mellan ”vanligt folk” och ”teaterregissörer och krönikörer” var väl som hämtad ur en populistisk manual. Ändå överraskande i sin uppriktighet. (Det fungerar: ”Tack Göran för att du för vanligt folks talan mot pk-eliten!”)

Men jag tänker först och även avslutningsvis uppehålla mig vid en kritisk granskning av den redaktionella inledningen. Inte som felfinnande i största allmänhet utan som en fortsatt granskning (jämför Vänsterpartiet och Marx och Varför?) av vad för slags radikalism som utmärker den största organiserade kraften till vänster om socialdemokratin. Om man nu avser att passera den impotenta föreningen av kravlistor och ”visioner” för att bättre möta politikens realiteter, befinner man sig också på en sådan väg eller står vi åter inför hegemonins list?

Den teoretiska underbyggnaden inskränker sig till Gramsci och hans tankar om hur ”samtycke” och ”sunt förnuft” genom ”långdragna ställningskrig” skapas i ”civilsamhället”, mer än i de snävt definierade politiska och statliga apparaterna. Samt en gnutta Foucault. Redan när detta krig av redaktionen karaktäriseras som en ”idéernas kamp” hissas en del varningsflaggor. Termen ”samtycke” kan mycket preliminärt representera en ännu inte preciserad motsats till naket våld, dvs frågan ”hur kommer det sig att makten i så ringa utsträckning behöver ta till naket våld?” Men någon precisering får vi inte se. Termen fungerar alltför väl med ett ideologiskt svar, metaideologin om det autonoma subjektet som överblickar ”den rådande ordningen” och lämnar sitt godkännande, eventuellt under trycket av den ena eller andra politiska kraften eller under inflytande av den ena eller andra idén. Och vad innefattas i ”den rådande ordningen”? Man avser väl helt enkelt ”kapitalismen”, men avstår därmed från att problematisera ordningen som enligt ett annat sätt att ta sig an frågan inbegriper de ideologiska apparater som jag skall säga mer om längre fram och som inte i första hand sprider tyckande om kapitalismen, framför allt inte ”samma tyckande”, eller överhuvudtaget ”idéer”. Genom intrikata mekanismer produceras i stället en mängd subjektiviteter med bara det gemensamt att de är avskilda från kollektivt politiskt agerande och knappast alls relaterar till kapitalismen. Som i de populistiska förskjutningarna av motsättningarna. Uttrycket ”samtycke kring den rådande ordningen” avsäger sig kontakt med det förhållandet att ordningen i mycket är ”samtycket”, dvs produktionen av nämnda subjektiviteter, och därmed osynlig från denna sin insida.

Jag satte ”högern” inom citattecken ovan, inte bara för att det gällde ett citat. På inledningens fyra och en halv sida omnämns ”högern” 21 gånger. Som jämförelse förekommer sammansättningar av ”kapital” tre gånger. Högern förstår betydelser, högern tar initiativ, högern kommer med politiska alternativ. Även om det sagda är sant i enskildheterna och temat anses vara hur just ”högern” säkrar kapitalförhållandena, är den samtidiga självkritiken – ”vänstern har en läxa att göra” – konstruktionen av en underförstådd berättelse om hur ”vänstern” nu väntar på att få ta över som den aktiva parten i den eviga kampen mellan gott och ont. Bara den gör sin läxa och ser till att förstå vad högern redan förstått. Men utifrån ett hegemonibegrepp som inte inskränker sig till framgångsrika förståelser och initiativ måste frågan ställas i vilken mån denna vänsterns (läs Vänsterpartiets) berättelse är mer än dess egen inskrivning i den verkliga hegemonin som saknar sådant centrum men verkar genom en decentraliserad apparatur. Alltså om vi inte står inför det för ideologikritiken vanliga fenomenet att ett producerat svar inte är svar på den ställda frågan (”hur går detta till?”) utan sättet att själv överleva och finna en självbild i den verklighet som föranledde frågan men inte kan tillåta den. Om inte fixeringen vid ”högern” (det vanliga ideologiska förfarandet att omnämna något i bestämd form utan närmare precisering) och föreställningen om en tävling mellan idéer och berättelser, en symmetrisk dragkamp mellan ”högern” och ”vänstern”, tillhör denna självbild, som emellertid redan är inordnad i den hegemoni som den säger sig bekämpa.

Högerns framgångar sägs vara förenade med att ”främlingsfientlighet och moralism, auktoritära och konservativa värderingar fått ta solidaritetens plats”. Men är det inte ett annat slags moraliserande när motståndaren huvudsakligen beskrivs i värdetermer? Det är inte helt klart om den följande frågan ”Hur är detta möjligt?” verkligen betyder ”vilka mekanismer verkar här?” eller uttrycker ett bestört ”hur är det möjligt att något så fult tränger undan något så fint?” Som ett led i att framställa en vänsteridentitet i termer av det goda. Men kapitalet, om begreppet tillåts ta större plats i diskussionen, är inte en ”motståndare” som i en fotbollsmatch. Kapitalet är våra ”reella existensbetingelser”. Det är kapitalet som uppträder som försörjning (löner), direkt till privatanställda och via beskattning till offentliganställda, i varuformen som konsumtion, nödvändig såväl som onödig, som makt utanför politiken som betvingar politiken. Det är marknadslogiken som tvingar politiker, media, skola och vård att ”profilera” sig så som respektive marknad kräver. En logik som dessutom innefattar expansionen till alltfler områden. Det är den makten och logiken som låter det ekonomiska maskineriet, vår verklighet, förenas med de ideologiska apparaternas olika interpellationer av atomiserade marknadssubjekt. Dessa förhållanden förnekas naturligtvis inte när det talas om ”motstrategier”, men har inte heller den ställning som det tillhör marxistisk teori att ständigt påminna om. Hur vi lever pengarnas primat inom en hegemoni som inte är ena ”sidans” större ”initiativkraft” utan etablerad ekonomisk, politisk och ideologisk samtidighet, produktionsförhållandenas reproduktion.

Betraktelsen är säkert orättvis. Allt det av redaktionen sagda kan ges rimliga innebörder, det gäller förståelsen av aktuella tendenser och jag vill mest peka på det tvetydiga i språkbruket och de egna tendenser som det kan handla om. Men när nu ”en djupare förståelse” efterlyses bör den även sökas på andra platser. En del sådana platser är de följande texterna, varav jag nu ytterst kortfattat refererar tre. Frågan är hur de följs upp med övervinnande av de inledande tveksamheterna, hur man gör allvar av inledningens slutord att ”öppning för ett annat politiskt spår” ”underlättas” av ”att vi vet vilken fiende vi står inför”. Den text där Gramscis hegemonibegrepp mest utförligt läggs fram och tillämpas är Magnus Dahlstedts Politik som makeover. Som exempel på hur populärkulturen speglar samhället i stort berör Dahlstedt inledningsvis teves makeover-program, som ju kan behandla de mest olika ämnen men alltid med samma budskap:

Det tycks som om det alltid är den enskilde individen som bär på både problemet och lösningen, oavsett vad det rör sig om. … Enligt denna nyliberala doktrin behöver individen för att lyckas i dagens samhälle ständigt ”göra om sig”, anpassa sig till rådande ideal, förväntningar och krav, budskap som samtliga ackompanjerar den globala kapitalismens omvandlingar. Kapitalismens innersta drivkraft är nämligen också makeover – en ständig strävan efter nya domäner, territorier, marknader och ”nischer” som på sikt kan innebära ökad tillväxt, nya utvecklings- och expansionsmöjligheter.

Så presenteras Gramscis hegemonibegrepp.

… en väv av identiteter, lojaliteter och konstellationer som binder människor samman. Hegemoni är en sammansatt maktordning där ”det privata, det sociala, det ekonomiska, det politiska, det civila samhället och staten är en sådan väv av ömsesidiga beroenden, att det är svårt för att inte säga omöjligt att ’tänka’ dem åtskilt”. …  Maktutövningen är inte monolitisk.

Tillämpningarna gäller sedan i tur och ordning: thatcherismen, den i vårt eget land iakttagbara partipolitiska driften mot mitten och en avpolitiserad ekonomisk rationalitet med valfrihet som honnörsord, Labourpartiets makeover till New Labour med sin ”tredje väg” som inspirerar även svenska partier och slutligen motsvarande moderata makeover, ”det nya arbetarpartiet”. Vad som sägs känneteckna dessa utvecklingslinjer är sammanflätningen av motstridiga element, förmågan att ”binda samman skilda sociala och ekonomiska intressen inom ett och samma projekt”. ”Folket” ställs mot ”staten” eller Makten när denna kan identifieras med socialdemokrati, fackföreningar och kollektivism, medan eget innehav av statsmakt förknippas med ”lag och ordning”. Marknadsliberalism förenas med moralkonservatism. Frihetlighet (betoning av den enskildes kreativitet) med disciplinering. Som i alla berättande ideologier skapas förskjutningar, där något annat än vad som reellt bestämmer individens liv får fylla upp detsamma vad gäller perspektiv och strävanden. Medborgare blir kunder. Arbetsbrist blir den enskildes bristande ”anställningsbarhet”. Politik blir ekonomisk rationalitet sådan denna definieras inom hegemonin.

Det paradoxala är dock att ju mer denna ekonomisering gjort intrång i snart sagt alla samhällets sfärer, desto mindre tycks den uppfattas som politisk.

Eller underhållning när politiken underkastas medielogiken och dess krav på yta och makeover, så att alla avpolitiserande tendenser sammanfaller.

I Ernesto Abalos bidrag Hegemoni och diskursen om Chávez Venezuela bjuds vi på kritisk diskursanalys, tillämpad på Dagens Nyheters inledande rapportering från kuppen mot Chávez 2002. Man kan tycka att ett onödigt fint ord används på något som i mycket är vanlig kritik av vanlig selektiv rapportering, partisk användning av värdeuttryck osv, fast utdragen över många sidor. För att referera några punkter beskrivs Chávez personligen som problemet, utlyft ur alla politiska och socioekonomiska sammanhang, samtidigt som han får representera auktoritära ledare i tredje världen. Han skildras i aktiva termer, den som ”slagit sönder det gamla parlamentariska systemet”, som är ansvarig för demonstranters död, osv. Kuppens resultat och kuppmakarna beskrivs däremot passivt, ”den avsatte presidenten Chávez sitter i husarrest”, ”han kommer att hållas ansvarig”. Kuppmakarna är som övergångsregering och ordnare av nytt presidentval tillfällig lösning på de av Chávez skapade problemen. Deras handlingar legitimeras genom ”folkliga demonstrationer” och ”massprotester” mot ”vanstyret”. Medan varken Chávez själv eller de ”Cháveztrogna” får komma till tals. Osv, osv.

Men grundligheten har en poäng, att inte låta det vanliga passera bara för att det är vanligt och att inte heller göra snabba avfärdanden för att det partiska dessutom är förljuget. Att verkligen lyfta fram vad som sägs, vilka grepp som görs till normal framställningsform och vilka metaberättelser som samtidigt skapas eller underhålls. Hur infernaliskt konsekvent framställningen är, samtidigt som detta antagligen inte är medvetet. Att formalisera och benämna en av många motståndsmetoder. Artikeln är också bara avsedd att ge en introduktion till detta kritikområde och de verktyg som där används.

När det i uppståndelsen efter Hägglunds DN-artikel talats om populism har det inte varit i någon strikt mening utan som ytterligare en förskjutning till en diskussion om vad ”vanligt folk” kan betyda, om inte ”vanligt folk” kan tycka om abstrakt konst osv. Lite kritisk diskursanalys (ideologikritik) å sin sida visar att ”vanligt folk” inte betyder någonting utanför den populistiska interpellationen. På sedvanligt sätt utpekas ett yttre hot (med judar och muslimer ersatta av kulturradikaler), ”de andra” gentemot vilka ”folket” konstitueras som adressat för de populistiska budskapen. Läs följande citat från ministern och se att det inte i första hand handlar om vems pekpinnar som är längst, däremot hur själva tilltalet, samtalsformen och igenkänningseffekterna (som motsats till varje analys, sann som falsk) konstruerar (jämför första citatet!) en värld, ”verkligheten”, utan Politik och ett folk som inte behöver någon Politik, eftersom det är ett med denna sin verklighet, där kapitalet är ett av medlen att tillgodose dess behov, vilket tillgodoseende bara hotas av ”de andra” osv.  Om det skulle finnas något förtryckande i samhället är det brist på artighet och respekt!

Sveriges radikala elit har kommit att bli den nya överheten. De som under flagg av att företräda minsta lilla påfunna rättviseanspråk har satt upp ett formidabelt minfält av ideologiska teorier, där konstruktioner, kategorier och förtryckarstrukturer ligger om vartannat. Den ena idén mer akademiskt tillskruvad än den andra och allt med udden ytterst riktad mot vanligt folks sätt att vara. Runt om i Sverige, i organisationer, medieredaktioner, politiska partier, talar de om för andra hur de skall leva sina liv.

Det börjar bli hög tid att återupprätta det sunda förnuftet i svensk politisk debatt. Och inte minst respektera vanligt folks rätt att vara precis som de är. Verklighetens folk har jag kallat den breda del av Sveriges befolkning som lever ett alldeles vanligt, hederligt arbetande liv och för vilka politik kommer i andra hand. I all denna politiska korrekthet (!, min anm.) finns en gemensam substantiell kärna, att de etablerade normerna vi lever efter är förtryckande och att de alltid kränker någon. Och det måste man naturligtvis alltid vara aktsam på. Men det handlar inte om att genuscertifiera. Det handlar om vanlig lyhördhet och anständighet. Sådant som man uttrycker i vänlighet, artighet och respekt. För vad är det egentligen för attityd som döljer sig under alla ideologiska krumbukter när man inte vill tilltro vanligt folk att få använda sitt omdöme? Är det inte det som är folkförakt?

En värld även utan Teori kan vi tillägga.

Vi är inne på Magnus Marsdals redan nämnda Att tala så att folk förstår. På nära avstånd skildras effekterna av högerpopulistisk praktik och samspelet mellan uppbyggnaden och exploateringen av individuella dispositioner, detta på sätt som samtidigt rör sig i politikens utkant och i dess centrum. Även den övriga högern kan se ned på dessa rörelser som får utföra en del av det smutsigare grovjobbet. Utöver att de faktiskt samlar anhängare bidrar de till att förskjuta samtalen. Jämför med de 500 webbkommentarerna till Hägglunds artikel och se polariseringen mellan dem som (utan ironi) svarar på interpellationen (”Tack Göran!”) och de andra som avfärdar hans ”verklighet” och ”sunda förnuft”, dock utan att identifiera det hela som verksam ideologi. Populismen växer i och förstärker vissa tomrum, frånvaron av radikala alternativ och det stora arbetarpartiets förnekande av sina rötter, men består av konkreta och osofistikerade ideologiska förskjutningar, där motsättningarna omkonstrueras till att gälla pampar, fuskare, ”tillgjorda kulturmänniskor”, invandrare osv, konstruktioner som liksom andra förskjutningar pekar bort från de förhållanden som de är utslag av, först som sist klassmotsättningarna. Vi ser de ultimata formerna av avpolitisering där konsumism förenas med explicit politikerförakt, individualism med moral (”vanliga, hederliga arbetare som gör rätt för sig”). De ledande i dessa partier är extra känsliga för de dispositioner som de exploaterar – ”hederlig men förbisedd och missgynnad” –  och genom att vara de skickligaste i att hitta ”avtryckare”, ”verksamma ord”, kan de stiga som just ledare.

Angående ”mysteriet” att även kvinnor röstar på manspartiet Fremskrittspartiet resonerar Marsdal om det svåra i att uppfatta sig som underordnad där det saknas artikulerat motstånd. Speciellt som det i stället bjuds på olika förskjutningar bort från de fundamentala motsättningarna. Som exempel på en mikromekanism analog med hur det stora arbetarpartiet identifieras med pampvälde refererar han Fanny Ambjörnssons undersökningar av svenska gymnasieflickors inställning till feminism. På de yrkesförberedande programmen fanns en påtaglig avoghet där okunskap förenades med en konkret iakttagelse: Feminismens budskap är att det är synd om tjejer. Och feministerna – som vi har erfarenhet av – är de där besserwissrarna på samhällsprogrammet.

Gramsciansk problematik koncentrerad till att ”högern” inte bara verkar genom ekonomin, staten och partierna utan även genom ”långdragna ställningskrig i civilsamhället” där motstridiga strömningar förenas till ”sunt förnuft”, den problematiken har förstås sina poänger. Men i redaktionens tappning medger den reträttvägar. ”Paradoxalt nog så tycks slaget om hegemonin tas på betydligt större allvar av högern…” Man talar i termer av klimat, människosyn och värderingar. Individen badar i eller famlar sig fram genom högerdiskursen, omsluten av ett klimat, utlämnad åt ett visst förnuft, men ändå i väntan på ett mothegemoniskt projekt. Talet pendlar alltså mellan det partikulära (”högerns initiativ”) och det omslutande (”klimatet”), men med dessa vaga begrepp och metaforer försvinner det enskilda i helheten och omvänt. Vad som återstår är en reaktiv berättelse om hur vänstern nu skall ta initiativ för att förändra klimatet.

Problematiken, där uttrycket ”slaget om hegemonin” ter sig speciellt problematiskt, tror jag som sagt mest handlar om den egna positionen gentemot hegemonin och i en negativ mening. Vi ser en underordning under den vanliga idealistiska metaideologin om ”idéernas kamp” och om projekt som tävlar med varandra, sida vid sida. Den oförmågan att allvarligt arbeta med frågan om ”samtyckets” art står i ett cirkulärt förhållande till den desperata strävan att hitta en egen position och uppgift att identifiera sig med. Gentemot högern som ”de andra” är det frestande att tillägga. Frågan tappas till förmån för de ideologiska ”svar” som situationen påbjuder, kritik i betydelsen analys får stå tillbaka för politisk image – samtidigt som man ändå tror att det är frågan man förvaltar. Hegemonin förnekas just när den omtalas. Bara man gör sin läxa är man på väg att ändra styrkeförhållandena. Men läxan man antagit är inte att se hegemonin för vad den är utan att härma motståndaren, eller rättare sagt den bild av motståndaren som man använder som sin egen motbild och som definierar en lagom svår uppgift.

Jag vill mot den berörda problematiken ställa den althusserska och menar att mycket av den exemplifierade empirin behandlas bättre där. I stället för svävande metaforer möter vi då de ideologiska apparaterna och deras interpellationer som riktade akter i tvingande sammanhang. Här gillras (ej avsedda) fällor. Individen kan i sammanhanget (hon måste ha ett arbete, konsumera, söka privat vård eller bara existera i ett genomkommersialiserat och individualistiskt samhälle) inte undgå att svara på associerade anrop – ”ja, det är jag” – men har därmed också på olika medvetandenivåer och med olika sammansättningar av tro och misstro börjat anta kategorierna som dessa använder (arbetstagare, ”hederlig arbetare”, ”verklighetens folk”, konsument, kund, väljare, osv med tillhörande föreställningar och myter). Interpellationerna är akter av symboliskt våld i det att de är retroaktivt performativa. De skapar de subjektiviteter som de om- och tilltalar, men inte som i standardexemplet på performativitet, ”härmed förklarar jag er man och hustru”, utan refererande till vad individen (för ideologin) i sig själv redan är. De inte bara ”tjänar” kapitalet; det är kapitalförhållandena som talar genom dem, men via maskerade ombud och med speciella mekanismer. De består inte av kämpande idéer utan av bekräftelser av det redan givna. Althusser undviker hegemonibegreppet, men jag anser att det är användbart för tillslutningseffekten som ligger i de ekonomiska, politiska och ideologiska apparaternas nämnda samtidighet. Det avser en totalitet, inte monolitisk eller homogen men ändå bestående av mer än ett ”kulturellt övertag”. Hegemonin är denna fortgående samverkan, denna struktur där de fundamentala konflikterna inte artikuleras som ”ställningskrig” eller symmetriska dragkamper. Det är frånvaron av symmetri som är hegemonin.

Vad som antyds här är alltså något annat än ”samtycke” och även ”klimat”. Och något mer än bara ytterligare en drake som ”vänstern” skall nedkämpa. Något som komplicerar frågan om varje politiks möjligheter men i gengäld utgör ett för Politiken konstituerande problem. Det kan se ut som ett dilemma att ju tätare hegemonin beskrivs, desto svårare tycks det vara att ”göra något”. Speciellt att i ”slaget om hegemonin” närma sig redan interpellerade medförande rätt och slätt andra värderingar, de må vara aldrig så fina. Men det är bara när det finns ett skärpt politiskt språk som både återvänder till grundkonflikterna och adekvat benämner de olika former av maskerat våld som hegemonin byggs av, som man kan tala om en position på utsidan och därmed möjligheten av ”motstrategier”. Ett sådant språk relaterar det omedelbara ideologiska våldet till klassiska marxistiska frågor om kapitalets makt så att det stora görs synligt i det lilla och omvänt. Det talar inte från sidan utan intervenerande i de interpellationsprocesser som omtalas och förenas med interpellationer av en ny sorts Kritiker. Man tävlar inte med ett ”annat” projekt, man söker sätten att verkligen vända sig mot, spränga det existerande där ”andra” projekt är otänkbara. ”Rörelsen”, vilken form den nu antar, står för en annan politik med andra värderingar, men möjliggör sin expansion genom att passera de gamla metaforerna för expansionens karaktär. ”Slaget om hegemonin” är mer en motståndsrörelses strävan att få ockupationsmakten att framstå som sådan. Här återstår nästan allt att både tänka och göra.

Redaktionen för Socialistisk Debatt är därför så långt ursäktad om stringensen brister. Saken är bara den att det är svårt att känna ostadig mark under fötterna. Trevande ord tenderar att sluta sig till skenbar fasthet och då är det slut på trevandet. Speciellt om de redan från början är lånade från just de problematiker som skulle övervinnas.

Annonser
Det här inlägget postades i Kritik och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s