Nya moderater, ny historia

Det just nu aktuella arkelgate tillsammans med en artikel som jag uppmärksammats på framtvingar detta inlägg före det som förutskickades senast. När jag då skrev om ”nymoderata manér” (att expropriera ord med positiv laddning, framställa sig som ”arbetarparti” osv ) kände jag inte till de nya moderaternas nya historieskrivning, där Orwell lyfts till nya höjder. Många har kommenterat detta och många har åter publicerat olika versioner av denna tabell, men jag måste använda fallet för att utveckla några av de tidigare resonemangen och ställa frågan om vad för slags kritik det hela föranleder. Någon anmärkte att det mesta oväsendet i detta ”klavertramp” kom när Arkelsten försökte dra ut foten. Att borgarna trampar snett igen (jämför bemanningsgate), ja, men klavertramp? Okunskap? Dumhet? Hybris? För att nämna några bedömningar som gjorts. Det är möjligt att Arkelsten är okunnig, men det är inget misstag vi bevittnar. Möjligen ett misstag i utförandet men inte i grunden.

Medan jag skriver läser jag ett uttalande av Reinfeldt: ”Vi har ingen lust att förvränga något eller att ta åt oss äran för något som vi inte har anledning att ta åt oss äran för.” Det antyds att historien kan skrivas om igen. Detta ändrar ingenting i det följande som inte handlar om ära utan om att vissa pr-produkter faktiskt producerats och vad de står för. Framför allt vad produktionsapparaten står för. Skrivningarna i idéprogrammet som kanske kommer att modifieras [anmärkning nov 13: den mest omdiskuterade meningen ströks på Moderaternas stämma 2013] måste ses i samband med andra texter. (Texten är besynnerlig; det sägs inte rakt ut att det är Moderaterna som var emot apartheid utan ”vi människor”, men det står klart att de förra anser sig vara de bästa företrädarna för de senare.)

Till att börja med måste fallet bedömas som exceptionellt, i varje fall i vår svenska ankdamm 2011. Vänsterpartiet brukar anklagas för att inte tillräckligt energiskt gräva i sin egen historia, men här är det fråga om något helt annat, att beröva andra deras historia och detta från en maktbas. (Segrarna skriver som bekant historien, men att på detta sätt skriva om den …) Aftonbladet skrev i en ledare:

På en partistämma brukar man bestämma vad man ska göra i framtiden. Moderaterna beslutade i stället vad de gjort i historien. … Märkligast i Moderaternas metamorfos är att de inte tycks begripa att det faktiskt finns levande människor som minns att de var emot fem veckors semester, 40 timmars arbetsvecka, fri abort och partnerskap för homosexuella.

Det allvarliga är att de inte bryr sig – om de inte tvingas till det av taktiska skäl. Detta påstående kan emellertid utvecklas i två olika riktningar eller på två nivåer, där den andra är den mest belysande. Den första tolkningen är denna: eftersom vi regerar bestämmer vi att vi verkade för rösträtt osv, och det handlar inte om vad människor faktiskt skall tro. Vi kan jämföra med när man i Sovjet retuscherade fotografier eller anmodade innehavare av Sovjetencyklopedin att byta ut sidor. Meningen kunde inte vara att lura någon, däremot att presentera korrigeringar av historien så att dess framträdelser stämde överens med vad som hölls för att vara dess essentiella innehåll. Och som man hade makt att föreskriva människor som en officiell sanning. Som vi skall se uppvisar de moderata framstötarna något liknande.

Men vad vi måste nå fram till är att vi berövas historien i ett helt annat avseende, analogt och i samband med hur vi berövas det samhälleliga samhället – för ett samhälle där allt är marknad. Samtidigt som fallet är exceptionellt är det fullständigt vanligt. Man säger vad som helst som man anser befordrar den egna saken och det finns inga heliga kor utom företagens vinster. Det hela är pr för att stärka Moderaterna så att de i sin tur kan fortsätta tjäna kapitalet (och sig själva). Om det som vanligt i sista hand handlar om penningen är det givetvis så att denna fullständigt skiter i historien. Syftet var inte i första hand att framställa en falsk historia, det handlar på detta plan överhuvudtaget inte om historia. Därför var det ett misstag att blanda in historien i form av påståenden som uppenbart stred med empirin och vars pr-funktioner därmed försvagades. Inte desto mindre var det historien man infiltrerade, och därmed demonstrerade man hur även denna kan köpas för att i viss mening upplösas eller göras betydelselös. Dessa resonemang bygger naturligtvis inte bara på den där enda meningen i idéprogrammet och jag ber dig läsa denna artikel för att få sammanhang i den följande långa raden utdrag. Just här handlar det om att skapa en bild av Sverige utomlands som den vägen även skall ta sig in i det svenska medvetandet. Det är dessutom fråga om ny historieskrivning som är smartare eftersom den rör sig kring sådant som individ kontra kollektiv i stället för med enskilda faktapåståenden. Här följer lite ur den moderata historieskrivningens historia.

Propaganda­ministerns plan

Per Schlingmann är pr-gurun bakom de nya moderaterna. Som ny statssekreterare går han vägen via utlandet för att övertyga svenskarna om att Sverige aldrig har varit socialdemokratiskt.

… ett seminarium med rubriken »Images of Sweden«. … Dag ett hade [historikern Lars] Trägårdh hållit föredrag. Andra dagen hade det blivit Schlingmanns tur att tala om »The New Sweden«. Han hade låtit som ett eko av Trägårdh. Efteråt hade de bytt några ord. … Nu ville Schlingmann att de två skulle träffas igen. Han ville lära sig mer av historieprofessorn. … Det Trägårdh hade som moderaterna desperat sökte var en historieskrivning där alliansregeringen inte framstod som en anomali i ett i grunden socialdemokratiskt land, utan som en logisk förlängning av ett sedan länge etablerat svenskt samhällskontrakt. …

Men Schlingmann hade detta återstående problem. De nya moderaterna hade inte lyckats etablera bilden av Sverige som ett borgerligt land. Inte i väljarnas ögon, inte i mediernas ögon, inte i utlandets ögon. Hos de flesta var Sverige ett socialdemokratiskt land med en borgerlig regering. … Nyckeln låg i Trägårdhs idé om den svenska statsindividualismen. Att Sverige i själva verket var ett land uppbyggt av radikal individualism – inte kollektivism. … Schlingmann älskade det. Den nya bilden av Sverige. … Om han bara kunde finna ett sätt att sälja den till väljarna. …

En vecka senare avslöjades draget: Per Schlingmann skulle bli statssekreterare under Fredrik Reinfeldt med ansvar för statsministerns och regeringens samlade kommunikationsstrategi. I pressmeddelandet kunde man utläsa att regeringen i ökad utsträckning ville vara »delaktig i samhällsdebatten och öka dialogen med allmänheten«. … Det var en helt ny roll, skapad enbart för Schlingmann. Traditionellt har statsministern haft två statssekreterare – en för inrikesfrågor, en för utrikesfrågor. Schlingmann blev nu en tredje. Avlönad av skattebetalarna. Och med regeringen – inte moderaterna – som uppdragsgivare. …

Är det någon som vet det så är det reklammannen Per Schlingmann. »För att en story ska få fäste är det viktigt att själv använda den ofta, speciellt i början. En story ger ingen större effekt om den förblir en ›engångsanekdot‹, utan det är när den återkommer av sig själv på fler och fler ställen som den blir som mest effektiv.« (Ur »Progressiv kommunikation i praktiken«, Nämnden för Sverigefrämjande i utlandet.) …

… en liten skrift betitlad »The Nordic Way« som tankesmedjan Global Utmaning hade gett ut specifikt för detta tillfälle. Skriften var finansierad av Wallenbergs investmentbolag Investor … och bestod av två texter. En av ekonomen Klas Eklund – som även modererade seminariet – med tesen att framgången för de nordiska ekonomierna berodde på skattesänkningar, avregleringar, marknadsreformer, budgetregler och normpolitik som genomfördes efter 1990-talskrisen. En andra text om statsindividualismen skriven av ingen mindre än Lars Trägårdh och historikerkollegan Henrik Berggren, där det konstaterades att »från ett europeiskt perspektiv är invånarna i Norden inte särskilt vänstervridna«. …

År 2006, samtidigt som nya moderaterna vann sitt första val, reviderade han [Trädgårdh] historien om det svenska samhällskontraktet … Sverige [har] historiskt aldrig tagit en tredje väg mellan kapitalism och socialism, utan tvärtom utvecklat en väldigt effektiv marknadsekonomi. Visst har staten varit viktig, men grunden för det svenska samhällsbygget har trots den socialdemokratiska retoriken om kollektivet hela tiden varit en extrem individualism. …

Slutsatsen är schlingmannsk: regeringen följer den svenska vägen. Socialdemokraterna kunde bara ta det till en viss gräns, nu är det alliansen under moderaternas ledning som måste bära uppgiften på sina axlar.

Om man tycker att 70 kommunikatörer bara i regeringskansliet låter mycket ska man veta att totalsiffran i själva verket är den dubbla: på 40 år har antalet pressekreterare och informatörer växt från en person till 140 … Då bör man dessutom ha i åtanke att regeringskansliet därutöver köpte kommunikationstjänster av externa pr-firmor för 119 miljoner kronor mellan 2007 och 2010, enligt en granskning som publicerades i Dagens Nyheter i juni i år. …

Schlingmann hade då [4 maj i år] bjudit in utvalda delar av den svenska reklambranschen på lunch på Rosenbad för att diskutera hur de påverkar Sverige­bilden utomlands. Han har berättat för historieberättare som sedan berättat rätt historia. … »Det är inte meningen att vi hela tiden ska tala om Sveriges position eller kärnvärden i klartext. Meningen är snarare att vi ska kommunicera budskap som skapar uppfattningen att Sverige är allt detta.« Ur »Progressiv kommunikation i praktiken«. …

I september presenterades förslaget. »Ansvar för hela Sverige«. Om något så är det en berättelse där moderaterna ersätter socialdemokraterna. Tar över deras roll, deras uppgift, deras värdeord. …

Är Sverige, eller har Sverige någonsin varit, ett socialdemokratiskt land?
– Nej, svarar Schlingmann.

Väldigt många av de begrepp vi förknippar med Sverige: den svenska modellen, sammanhållning, viktiga välfärdsreformer och ambitionen att kombinera tillväxt med välfärdsambitioner, det är starka svenska värderingar som socialdemokraterna bar väldigt bra under efter­krigstiden och som jag skulle säga att många uppfattar att vi bär i dag.

Ett annat citat, Schlingmann på en partikonferens:

Moderaterna ska vara ett parti för alla och för hela Sverige och som står för verklig rättvisa.

Läs de av mig kursiverade meningarna igen. Världsanden har bestämt en slingrande (jag var nära att skriva schlingrande men det här är allvar) väg för Sverige, där Socialdemokraterna under en period hade en uppgift men kom till en gräns där de inte förmådde mer. Bara moderaterna kunde axla uppgiften att leda utvecklingen vidare och låta urgamla svenska värden förlösas i en slutgiltig syntes. Mycket större kan en berättelse inte bli.

Ändå är det just så saken skall framstå. Arkelsten presenterar sig på sitt Twitter-konto som partisekreterare för Sveriges enda arbetarparti, min kursivering. Vi har inte bara nya moderater, Sveriges enda arbetarparti, utan det Nya Sverige (ett förlöst evigt Sverige) med en ny historia. Det är lätt att stanna vid att detta är vansinne, inte bara för att det är så uppenbart osant utan för att det är övermod, arrogans och kränkning bortom alla annars vedertagna gränser. Det verkar också vara en tendens att verkligheten allt oftare överträffar satiren, vilket ändå möts med ny satir. Twitterinitiativet #stuffmoderaternadid är skojigt men går helt vid sidan av frågorna om vad detta maktens målmedvetet bedrivna arbete går ut på.

Vi ser här hur de två nivåerna är invävda i varandra men också hur den andra höjer sig över den första. Traditionellt maktspråk med syfte att framställa härskarna som bärare av historiens essens förändras i och med att maktens egen karaktär förändras. Att den moderna makten utgår från det kapitalistiska maskineriet och bytesvärdets primat (frikopplat från alla frågor om det allmänna goda) innebär att ingenting har betydelse annat än som instrument för själva kapitalförmeringen. Att allt är resultatet av pr- och managementfolks mödor är alltså inte bara ett utslag av vilka medel som används i reproduktionen av en viss samhällsordning; denna ordning är i det nya Sverige liksom på andra håll kapitalstyre, kommersialism, ytlighet, språkförstöring och historieupplösning. Allt som är fast förflyktigas när kapitalförhållandena skall vara det enda styrande måttet, nya fastheter uppstår och reklamen är en solid del av dessa förhållanden. Jag tänker då inte på reklamen som förförelse utan som institution, materiell ideologisk apparat och språklig norm. Mer än Moderaternas pr är det kapitalets egen pr vi bevittnar som en del av dess kropp, ett maskineri inne i det stora maskineriet. Det speciella nu är att alla spärrar släppts. Sedan tar sig detta också andra, mer tillfälliga uttryck som när Arkelsten ställs mot väggen av DN:s reporter och inte kan prestera annat än vimsigt pladder. (Var det den här videon som är ”fullständigt osann”?) För att slutligen bli ”ledsen” för att det ”blev fel”. Som om det var en tillfällig olycka att det ”blev fel”. Å andra sidan lyckades hon i samma intervju antyda ett resonemang som, om man fyller ut luckorna, ifråga om sofistikering skulle vara värdigt Zizek: eftersom moderater är både konservativa och liberala och det var ”socialdemokrater och liberaler” som drev fram den lika rösträtten är Moderaterna retroaktivt en drivande kraft bakom reformen, även om deras föregångare verkade emot den. Att resonemanget inleddes med ”Så här” antyder dock att det var ett hastigt påkommet sätt att slingra sig undan reporterns attacker. När det inte gick så bra med de andra försöken.

Den ideologiska apparaten är här verkligen en ideologisk statsapparat i althussersk mening. Ideologin är (enligt Althusser) materiell, den nya historien är inte i första hand meningarna i idéprogrammet och andra texter utan akterna där visst tal fyller upp livsmiljöerna, ständigt nyproducerat av en kast pr-människor. De kan kalla det idéprogram, men det handlar inte om idéer utan om maktens nämnda demonstrationer: vi tror inte på det sagda efter dess bokstav, men vi registrerar att det är detta som sägs, överallt och om och om igen, i enlighet med Schlingmanns påbud. Att det kan sägas och fortsätter att sägas när det initiala tumultet lagt sig. Det är fråga om ett slags innötning men inte i mekanisk mening utan som belägenheten inför makten och som frånvaron av artikulerat motstånd, en insida utan utsida. Som med annan ideologi har detta effekter, på olika vägar och olika nivåer, inte minst i det omedvetna. Frågan är inte i första hand om vi långsamt börjar tro på de nya myterna utan hur vi lär oss att leva i en värld där sanningen betyder allt mindre, helt enkelt för att den har allt mindre utrymme. Ljugandet som normalitet. ”Övermodet” speglar kapitalets faktiska dominans. Det var sådant som jag försökte diskutera i det föregående inlägget och nu fått oöverträffat illustrationsmaterial till.

När Zizek talar om ett symtom handlar det om ett element som är en nödvändig del av en helhet men samtidigt svär mot den, är symtomet på sprickorna i den. Som arbetsköpets formellt fria och rättvisa utbyte som skrivs in i ett fritt och rättvist samhälle men som exploatering är motsats till idealen och visar att den föregivna helheten är omöjlig. Moderaterna är inte ute efter att på en kognitiv nivå övertyga om hur saker förhåller sig, men de är inbegripna i skapandet av en speciell version av Capitalist Realism där mytologin arbetar i alla riktningar – först har vi det enda arbetarpartiet som sedan retroaktivt ger sig motsvarande plats även i historien. Att historien här överlämnas till pr-byråer är väl i angiven mening ett symtom.

En uppgift är då att låta symtomet verka i just denna mening, att låta det framkalla den latenta sprängningen av helheten. Pr-byråernas inträde är inget förfalls- utan ett uppbyggnadssymtom som anger karaktären av den moderata helheten. De är upplösningen av samhället, historien och politiken förkroppsligad. De producerar vad de får betalt för att producera och produkterna vet inga gränser. Man kan säga att det beskrivna är hybris och arrogans bortom all sans eller att det som pr-produkter inte betyder någonting. Syntesen av dessa påståenden är att det är politikens förvandling till pr som säger allt. Vad några av citaten berättar om är hur staten och kapitalet inte bara bildlikt sitter i samma båt, att staten tjänar kapitalet, utan hur vi konkret kan peka på apparater som tagit plats i en sålunda nyetablerad skärning mellan stat och kapital. Dessa apparater är delade (gemensamma) i en omedelbar mening. Moderaternas politik är detta att kapitalet skall diktera allt och med sina egna medel. Allt skall vara individualism, konsumtion, marknad och snabba klipp fast i lämpliga förklädnader. Likgiltigheten för sanningen är en direkt förlängning av kapitalets likgiltighet för varornas bruksvärden. Makten har alltid ljugit, men vi ser nu också hur samma apparat gör reklam för varor och för det regerande partiet och i ett gemensamt sammanhang. Systemets totala dominans visas genom hur lögnproduktionen är det enda som ytterligare förstatligas när allt annat privatiseras. För att försvara denna privatisering. Det räcker då inte att återställa de historiska sanningarna, inte heller att ”avslöja” vem som producerade osanningarna eller vad en Schlingmann eller Arkelsten tänkte. Det kanske var Arkelsten själv som skrev formuleringarna om Moderaterna och rösträtten, det spelar ingen roll, poängen är att politik och kapitalets pr gått ihop. På något sätt måste varje del i denna struktur framställas som sådan – framför allt att det är fråga om en struktur (producerande strukturlöshet) – och som angreppsmål för Politiken, artikuleringen av de verkliga motsättningarna. De olika delarna knyts ihop till den helhet som sedan symtomen spräcker. Vill vi leva i en pr-värld (utöver alla andra och tyngre skäl för att vilja en ”annan värld”)? Vilket inte hindrar att också upprördheten över den exempellösa arrogansen finns med som drivkraft.

Av de många blogginlägg jag läst om fallet är Fredrik Edins det bästa. Han kompletterar diskussionen på ett träffande sätt. Likgiltigheten tar form av menlöshet. Man framställer sig som folkvilja genom att utöver allmänna värdeord expropriera allmänna åsikter. Eftersom alla nu är emot apartheid är vi det också, t o m retroaktivt. Man excellerar i floskler, se tillägg 1 nedan. Menlösheten är sedan en annan form av avpolitisering:

Det handlar egentligen inte om att förfalska historien, utan om att göra framtiden meningslös. Om att göra politik så ointressant som möjligt. Om att göra alla ställningstaganden meningslösa. Om ingenting betyder någonting, varför ska vi överhuvudtaget tycka något? Om alla ändå är överens varför ska vi då bry oss? Allmänintresset förvandlas till ett allmänt ointresse och de kan genomföra sin agenda i lugn och ro.

Man måste uppfatta detta mjuka, det lugn som de vill breda ut över samhället för att själva få lugn och ro, i samband med det hårdföra hos både politiken och apparaten som ”kommunicerar” det. ”Kommunikationen” är våldsakter och skall bemötas som sådana.

Att de ideologiska pretentionerna växer ut i vad som förefaller det absurda är ekvivalent med kapitalets expansion ut i tidigare fredade områden. Det absurda skall tas som symtom på den helhet och de konflikter som det är inskrivet i för att förneka. Det är inga ”klavertramp”, det är trampet av stövlar vi hör, även om dessa maskerats till pr-människors moderiktiga lågskor och människorna ifråga ler så vackert om de fångas på bild. Jag vet vilka invändningar det påståendet skulle väcka hos somliga och hänvisar då till andra inlägg, t ex detta, om vari det totalitära består. Det kritiska arbetet skall så sättas ekvivalent med uppgiften att sparka ut Moderaterna från den plats de faktiskt intagit i historien.

Tillägg 1
Sedan kan man ju också undra hur ideologin fungerar för borgarna själva. Vad rör sig i en Arkelstens huvud? I idéprogrammet sägs: ”Varje människa har oändligt och oförbrukbart värde. Oavsett etnicitet, kön, religion, sexuell läggning eller andra attribut och preferenser är människan just människa.” I inledningen kan man läsa ”Människan är utgångspunkten för nya Moderaternas politik” och ”Moderaternas idé är att se hela människan.” Vilket väl är grövre lögner än de nu så uppmärksammade. Man kan jämföra med de där extratidningarna som jag har skrivit om (”hela denna bilaga är en annons från …”) och där det sällan talas om pengar (utom när det klagas på skatter) men desto mer om ”människan”. Att man hellre talar om människorna än om klasserna är självklart. Är det också en variant av ”pie in the sky”? Du kanske tvingas bli ”rörlig” i fråga om ditt boende eftersom du inte har tillräckligt med pengar för att köpa din bostad eller betala den nya marknadsanpassade hyran, du kanske tvingas bli bemanningsslav eller helt utan arbete, du kanske tvingas sova på golvet på ditt äldreboende för att mer av skattepengarna skall gå till ägarna i skatteparadiset, men glöm inte att du ändå har ett oändligt värde som människa. Och oavsett vad du har för etnicitet eller sexuell läggning tycker vi lika mycket om dig, dvs dina pengar (om du har några). Men vad har denna ideologiska kategori för plats i deras egen ideologi? Hur struktureras deras privata tänkande kring sådana noder, begrepp som själva saknar substans men inte desto mindre samlar andra begrepp kring sig? Finns det effekter där t ex pr-produkter i det enskilda tänkandet får religiös karaktär av ”tro”? Finns det en funktionell fördelning av ”tro”, så att somliga (t ex det prästerskap som direkt skall föra ”dialog med allmänheten”) ”tror” mer än andra? Är för dem ideologin så stark att de aldrig själva ställer sådana frågor?

Tillägg 2
Signaturen David demonstrerar ideologin i en kommentar till Focus-artikeln:

Synd att få av insändarna ovan varken begriper sig på en klok politik eller en överlägsen kommunikation. Socialdemokratin har varken en levande politik eller kommunikation och är idag ett obsolet parti. Inom kort, då nuvarande generation gråsossar gått i graven, kommer ingen att efterfråga denna Sovjetreminiscens.

Två av enhetens delar separeras från varandra och från den ekonomiska basen. Klok politik som sedan kommuniceras. Just så! Alla som inte begriper är obsoleta. Punkt. För åtminstone David var kommunikationen verkligen överlägsen.

Annonser
Det här inlägget postades i Kritik. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s