Vem är totalitär?

Jag fortsätter botanisera på DN:s ledarsida eftersom den är en plats där (ny)liberal ideologi och strategi kan studeras i speciellt ren form. Med ideologi menas då inte något som skulle styra samhällsutvecklingen utan en redan given kapitalistisk utvecklings sätt att innesluta sina subjekt. Allt som citeras är medtaget just för att det är det vanliga. Det är så här de talar, och därför skall det användas emot dem. Vilket emellertid förutsätter en närmare granskning av vad de egentligen säger, vilka tekniker och beståndsdelar kan urskiljas och hur skribenterna själva är inneslutna i uppgiften att producera ideologin. Strängt taget rycker de inte ut för att försvara kapitalismen; det är kapitalet som talar genom dem och tvingar dem att uppfinna talets enskildheter, hur ömkliga dessa än kan te sig. Vilket även det demonstrerar systemets totalitära karaktär. Det följande är en bearbetad och sammanslagen version av två tidigare inlägg.

Den stora berättelsen

Trots eurokris går det bra för H & M. Tidigare i veckan presenterade företaget en kvartalsvinst på sju miljarder kronor. I ljuset av det fick en rapport från research­organisationen Swedwatch ny uppmärksamhet (”A lost revolution?”, 4/5). Den kartlägger arbetsförhållandena för textilarbetare i Bangladesh, där mycket av det tyg som används i H & M:s kläder produceras. Där är minimi­lönen endast 270 kronor i månaden. Swedwatch anser att det är orimligt att ett företag som gör så stor vinst använder sig av underleverantörer som betalar så låga löner och vill att H & M tar ett större ansvar för textil­arbetarnas villkor.

Det är lätt att bli upprörd över de orättvisor som präglar den globala ekonomin. En stor del av våra konsumtionsvaror tillverkas av människor som arbetar under förhållanden som är otänkbara i Sverige. Det gäller inte minst i Bangladesh där textilarbetare befinner sig på fabriksgolvet tolv timmar om dagen, sex dagar i veckan för några av de lägsta lönerna i världen.

Men därifrån till slutsatsen att det är orimligt för ett multinationellt företag att använda sig av underleverantörer som betalar en lön motsvarande 270 kronor i månaden är steget långt. De låga produktionskostnaderna är skälet till att företag flyttar verksamhet till utvecklingsländer, som har få andra konkurrensfördelar i den internationella ekonomin.

Höjda lönenivåer utan motsvarande produktivitetsökningar, eller att företag helt undviker fattiga länder, resulterar endast i stängda fabriker. Och det gynnar ingen.

Tvärtom innebär internationella företags lågkostnadsproduktion ofta det första steget mot ekonomisk utveckling. Så också i Bangladesh, och sedan textilindustrin började flytta dit har landets BNP-tillväxt legat stadigt kring 5 procent.
(Klädsamt när företag tar ansvar)

De små berättelserna

Programmatiska motståndare till privata bolag i offentlig verksamhet utnyttjar publiciteten till att försöka få stopp på valfriheten. Det vore förödande om de skulle lyckas med det.

Men det var medborgarnas vilja till valfrihet som drev fram privatiseringarna i den offentliga sektorn. Valfriheten innebär i sig en välfärdsvinst.
(Två citat av många med samma innebörd)

Ändå är inlägget [Petter Larsson i om ”hatet som politikens drivkraft” (felciterat av Liby Alonso)] klarläggande. Det tydliggör den skiljelinje som går mellan demokratins breda mittfåra – där socialdemokrater, liberaler och konservativa alla ingår – och dess ytterkanter.

Skillnaden ligger inte i huruvida, utan i hur många, konflikter som identifieras. Klass, kön, kultur och flera andra faktorer formar individers och gruppers identitet. Samtliga utgör potentiella källor till konflikt.

Men för politiska rörelser med fast förankring i demokratins tradition är ingen motsättning konsekvent viktigare än de andra. Deras betydelse skiftar över tid och beroende på perspektiv. Därför är en indelning i ”vi och dom” som bas för politiken inte möjlig. Samhället är för komplext för det.

För ytterkanternas ideologier finns däremot alltid en överordnad konflikt. För de till vänster bygger den på klass, för de till höger ofta på kultur eller etnicitet. Allt som komplicerar den bilden sorteras bort. Då blir en gruppering i ”vi och dom” inte bara möjlig, utan naturlig.

Petter Larsson påminner också om varför sådana förenklingar är mer än bara vanskliga. Efter ett kort försvar av demokratin konstaterar han att ”om det demokratiska systemet inte förmår uttrycka kampen, kommer den att blossa upp i andra former”.

Och det är pudelns kärna. För den som ser världen i svart och vitt kan våldet som metod aldrig helt avskrivas.
(Martin Liby Alonso, Klasshat: Svartvita förenklingar om klass)

Jämför med Erik Helmersons signerade ledare:

Den stora skiljelinjen i politiken går inte mellan höger och vänster utan mellan dem som är beredda att använda våld för att segra och dem som inte är det.

Den enfaldiga berättelsen

Som människor har vi en nedärv biologisk benägenhet att tänka i kategorier. Den gör det lättare att ta sig fram i ett komplext samhälle och knyta band för överlevnad med närstående. Men samma instinkt, samma kategorisering i ”vi” och ”dom”, stimulerar också misstänksamhet mot dem som befinner sig utanför våra inre cirklar.

Gemenskapens baksida är grupphatet, som finns frestande nära hos oss alla.

Naturligtvis är det i sin ordning att som analytisk term tala om ”klasser”, på samma sätt om man kan tala om ”arbetsgivare”, ”invandrare” eller ”löntagare”.

Men det förrädiska är när sådana termer används för att stämpla verkligheten snarare än att ge ett perspektiv på den. …

Vi har som människor våra roller men vi har framför allt en personlighet som är oändligt mycket större än någon av alla våra roller, för att återge ett stycke ur Hans Bergströms ständigt aktuella skrift ”Tio punkter om en liberal människosyn”. …

Ett avgörande felslut hos politiker av Sjöstedts slag, som ständigt drar sig till marxistiskt tänkande, är att de ägnar sig åt farliga förenklingar och inte ser att samhällsproblem oftast har en annan grund än klassmotsättningar. …

”Överklassafarin”, å sin sida, har inte ens ambitionen att angripa denna typ av samhällsproblem. Förra helgens övning hade tvärtom det uttalade syftet att så split mellan människor och ska därför ses för vad den var – ett farligt experiment i praktiskt grupphat.
Peter Wolodarski)

Den fräcka berättelsen

Problemet med journalistiken (inte bara den svenska) är att mediemiljön – som borde präglas av intellektuell reflexion – är så förbluffande naiv rörande valen av perspektiv. Man ser inte sitt paradigm som ett val utan som självklart, som en normalitet som rentav får beteckningen ”objektiv”. … [Exempel:] Myndigheter som använder sin fulla makt i förhållande till företag och entreprenörer har alltid rätt; ingenstans är tron på statliga myndigheter så stark som i Sverige. … Fördelning är allt, vad man behöver göra för tillväxt och entreprenörskap för framtiden ointressant. … ”Kapitalism” är ont och vinst fult. Amerika är konstigt. … Granskningar utifrån motsatta perspektiv förekommer nästan inte. … Valet av perspektiv sker inte medvetet och öppet utan tyst och implicit. Alla som inte delar det definieras ut, såsom icke tillhörande normaliteten. … Men avsaknaden av reflexion kring valen av paradigm gör att de ideologiska verklighetstolkningarna får fullt genomslag.
(Hans Bergström, Bolibompas makt)

Den enda vägen som interpellationskategori

Den stora berättelsen handlar om den enda vägen, dess ”ekonomisk utveckling” och tillväxt. Om hur brist på ”konkurrensfördelar i den internationella ekonomin” rent logiskt implicerar en utsugning som stegras ända tills konkurrensfördelar uppnåtts. Om hur arbetaren främst är en ”kostnad”. Hemmavid och på konsumtionssidan kan en nyspråklig synonym till ”valfrihetsreformer” vara ”marknadsöppningar”, ett uttryck med olika konnotationer. Utöver det mer prosaiska att nya marknader öppnas för kapitalet framträder en annan bild. Hoppet om marknadslösningar på livets alla områden har alltid funnits även om det under socialdemokratiskt styre levt tillbakaträngt i människors sinnen. Borgare och nyktra Socialdemokrater har så slagit hål i det reglerade och grå betongsamhällets skal så att Marknadens strålar trängt in. Nu spränger vi hela skalet och skuttar som lyckliga kor ut på Marknadens gröna ängder. Ett sätt att benämna den enda vägen är Framåt, och ledarskribenterna använder samma retorik som politikens pr-makare:

Konflikten kommer att stå mellan de som blickar framåt och de som har ett tillbakablickande perspektiv. Vi blickar framåt och vårt grundbudskap är därför att Sverige behöver ett modernt arbetarparti. Nya Moderaterna är detta parti.
(Per Schlingmann / Kent Persson)

De mindre berättelserna pekar finger åt bakåtsträvarna, ”de programmatiska motståndarna”, de som tittar i backspegeln på det samhälle som det inte ens då var något bevänt med. Samt extremisterna, de våldsbenägna, de som ställer sig utanför ”demokratins mittfåra”. I ledare efter ledare varnas för de sistnämnda. Ofta är det högerextrema grupper som inledningsvis är angreppsmål. På någon punkt i framställnin­gen hakas ”vänstern” på, även om den eftersträvade guilt by association-effekten kan vara mycket långsökt. I ledaren Hejda de extrema är dock höger och vänster jämställda från början (typiskt nog är illustrationen från extremhögern fast det inte råder någon tvekan om vilka som är den egentliga måltavlan). I Frankrike har vi har Nationella fronten, Vänsterfronten och François Hollande (som tror på offentlig sektor). I Nederländerna Geert Wilders och Socialistpartiet. I Grekland det fascistiska Gyllene gryning och kommunistpartiet. Överallt finns de som inte sätter ”arbete, innovationer och företagande i centrum” utan faller för ”de extremas förenklade verklighetsuppfattning och argument”. De måste hejdas.

Det kan tyckas motsägelsefullt att så mycket energi läggs på avvikarna när den enda vägen är så uppenbar och folkviljan så stark. Det sägs att det är fel att tala om ”vi och dom”. Men det är ju just det man gör med ”skiljelinjen” mellan ”mittfåran” och ”ytterkanterna”. Ytterkanterna omtalas dels som faderliga förmaningar och skrämsel, dels betecknande samlingsplatsen för de ohörsamma bortom räddning, det avfall i dubbel bemärkelse som uppfattas som en oundviklig konsekvens av det öppna samhället. Om Helmerson bara nämner de föregivet våldsbenägna, är dessa hos Liby Alonso desamma som identifierar en ”överordnad konflikt”. Så kan vi gå vidare till andra ledare för att få en sammanhängande kedja av ”programmatiska motståndare”, bakåtsträvare, klasshatare, extrema och våldsbenägna, en kedja som sammantagen utgör ytterkanterna. Eftersom den som inte tillhör mittfåran befinner sig på en ytterkant, samtidigt som ytterkanterna är mittfårans organiska komplement (som platsen för dess avfall), utgör dessa ”områden” tillsammans allt som kan (får) tänkas. Men om vi flyttar uppmärksamheten från det berättade till berättandet, interpellationerna av dem vars vilja man performativt snarare än övertalningsmässigt skapar, måste det även finnas en repressiv sida. De små berättelserna kompletterar inte den stora innehållsmässigt så mycket som de som repressivt moment säkrar berättandet av den. Bekänn dig till mittfåran och valfriheten eller bli betraktad som bakåtsträvare eller t o m extremist. Hegemonins stora samverkan mellan ideologiska (konsensusskapande) och repressiva apparater återspeglas inom ideologin själv.

Vi kan jämföra med populistisk konstruktion av fiendefiguren. En skillnad är att fienden där (juden, muslimen, invandraren, kulturmarxisten) är den som sägs ha förstört den harmoniska enhet som annars skulle föreligga. Fienden är alltid i fokus i populistens berättelse. Marknadens harmoni å sin sida är bara i tilltagande och folkviljan så väl tillgodosedd. Marknadssamhället är i stort sett fullkomligt, vi är nästan helt fria i det nämnda gröngräset. Det fattas bara lite finputsning vad gäller kommuners och landstings upphand­lin­gar, avtalsskrivningar och kontroll­metoder. Några få områden återstår att befria, t ex biblioteken (inte mer än påbörjat), vattnet och luften. Men går vi från explicit innehåll till funktion är det förstås på grund av den fundamentala frånvaron av harmoni i produktionssättet som berättandet av den stora berättelsen (interpellationsakterna) måste skyddas genom kriget mot ”de andra”. I Ryktena om ideologins död … citerade jag också Helmerson som på populistiskt vis ställde ”vanligt folk” mot ”stjärnögda akademiker”.

När man väl etable­rat att ”totalitär” eller ”extremist” är det sämsta man kan vara, kan ideologerna fortlöpande producera texter vars enda syfte är att var och en inför dem måste konfirmera ”jag är inte extrem” genom att underkasta sig deras fiktiva motsatsställningar och idioti. Detta utöver att skriva under på vad som sägs om t ex ”företagande och entreprenörer”. Denna i sig tomma cirkularitet (därav att ”argumenten” inte behöver hålla någon högre klass) tillhör en sorts religiös praktik, där ”tron” inte handlar om vad man tror utan om att rituellt bekänna att man ”tror”, dvs besvarar anropen på föreskrivet sätt. Framför allt utan kvalificerade politiska frågor om vad som lämpligen är marknad och vad som bör tillhöra det allmänna. Detta kan avläsas i kommentarsfälten där många ekar det sagda och bidrar med eget förakt för de vilsegångna. Signalorden upprepas som bekräftelse på de olika berättelsernas ”vi”. Befallningen ”tänk inte struktur” är inte explicit utan ligger i deltagandet i den ideologiska praktiken.

Socialdemokraterna visar hur hoten fungerar också indirekt. Stefan Löfven behöver inte vara orolig. Med sin debattartikel Människor har eget ansvar för att bli anställningsbara försäkrade han sig om en biljett in i den liberala värmen och har sedan dess behandlats respektfullt av DN. Socialdemokrater är ofta angelägna att visa att de förstår att ”man inte kan vrida klockan tillbaka” (ifrågasätta välfärdens privatisering, vinster inom vård och skola) osv. Jag tror att deras omtalade avsaknad av hållning till en del handlar om röstkalkylerande. Man vågar inte föreslå något som väljarna genom bakåtsträvarhotet ryggar inför. I stället måste man ständigt uppfinna den politiska profil som man tror är gångbar. Varvid man förstärker rådande ”klimat”, gränserna för vad man kan tala om och den egna belägenheten. Det som skapas ”i stället” blir den faktiska politiken. Det räcker i princip att en liten men för valutgången avgörande del av Väljarna finner för gott att tillhöra mittfåran för att denna självförstärkande förfallsprocess skall fortgå. Vad som utgår från borgarna förstärks när det ekar tillbaka från S. S bidrar själva till att skapa de väljare som de anser sig lyssna till. Det som förstärks är inte tron på den enda vägen så mycket som svårigheten att säga något avvikande och bli tagen på allvar. De på ytterkanterna riskerar inte nackskott men förlöjligande.

Plattityden om klockor är allvarlig på sitt sätt. Den uttrycker inte bara kapitulationen inför specifika samhällsförändringar, den frånträder rätten att ha ett minne. När socialdemokrater jagar profilfrågor förnekar de sina rötter. De förnekar också dialektiken mellan ett eget framåt och tillbakablickandet på allt det som den dominerande ideologin utplånar minnet av. Själva anser de sig kanske ha god ordning på sina minnen. Men när de upprepar talet om ovridbara klockor, samtidigt som de faktiskt anpassar sig till en endimensionell tid, blir talet till verksam ideologi.

När Wolodarski skriver att det inte bara är fel att hata överklassen, utan att det är fel att överhuvudtaget tala om klasser, eftersom vi ”som människor” har ”en personlighet som är oändligt mycket större än någon av våra roller”, infinner sig spontana frågor. Är han nöjd med sin argumentering? Tycker han själv att han gjort sig förtjänt av sin väl tilltagna lön som ledarskribent i den största tidningen. Hur uppfattar han sin egen roll som utportionerare av visdomsord om våra rollers obetydlighet i jämförelse med våra personligheter? Men uppmaningen att flytta uppmärksamheten från ”roller” till ”personligheter” skall kanske bara ses som en extra tydlig mall för ledarartiklarna. Att tänka klass med mer omedelbar anknytning till verkligheten är att ”så split”, dvs att att störa den stora berättelsen om en verklighet utan splittring, dvs fundamentala konflikter i produktionssättet. Det finns ”ekonomisk utveckling” men inga ”överordnade konflikter” och de som är alltför ”analytiska” har därmed förpassat sig själva till ”ytterkanterna”.

Fräckheten så. Hans Bergströms kolumn handlar om ”den rödgröna vänsterns” dominans inom ”den svenska journalistkåren”. Genom ”makten över tanken” bestämmer de ”paradigm och ideologiska fönster”, t o m i barnprogrammen. Återigen är den första reaktionen vad en yngre generation skulle uttrycka med WTF! Brist på intellektuell reflexion, ovilja att se saker ”utifrån motsatta perspektiv” och utdefiniering av dem som inte delar det egna perspektivet skulle alltså känneteckna vänstern! Att vänstern kan brista i reflexion är en sak och något som föranleder många av mina inlägg, men om Bergström menar att ”intellektuell reflexion” är vad som präglar DN:s ledarsida är frågan om det var Wolodarskis funderingar kring ”klasshatet” eller hopklumpningen av Hollande och Nationella fronten som han hade i åtanke. Utöver att indela det politiska spektret i liberaler (inräknat socialdemokrater) och extremister (ej en farlig förenkling) och hånfullt avfärda de bakåtsträvande tillkommer nu alltså ytterligare ett fulknep. Problemet med nyspråket är att det förekommer all kritik genom att tillskriva motståndarna allt vad de nyspråkliga själva gör. Att bemöta blir ett sandlådegräl som inte appellerar till någon: ”Och vilka är det som utdefinierar, ”älskar rätlinjigt tänkande” osv?”

Det totalitära

Nyliberal formation (ekonomi, politik och ideologi) är på sitt sätt är mer totalitär än de i konventionell mening totalitära formationerna. Medan de senare är totalitära i hur motståndare skall nedkämpas erkänner (ny)liberalismen strängt taget inga motståndare, bara avvikare från den enda vägen i form av bakåtsträvare och de på ytterkanterna. Men den nyliberala ideologin är också totalitär i en mer precis bemärkelse, nämligen i det att allt som sägs är instrumentellt och dikterat av penningens och värdeförmeringens primat. Alltså så att det är de kapitalistiska förhållandena själva som talar genom t ex DN:s ledarskribenter, inte med argument eller övertalning (även om det kan låta så) utan som övertalning. Wolodarski m fl är själva inneslutna i uppgiften att i sina språksmedjor producera det för reproduktionen nödvändiga talet till kapitalismens subjekt. Liksom varje affärsidé har sina utförare har varje härskarteknik sina ledarskribenter. Om det är så att de ideologiska apparaterna allmänt sett är ”relativt autonoma” har ”autonom” här ingenting med ”oberoende liberal” att göra. Varje apparat har egna verkningssätt som är grundade i dess kontingenta historia och inre villkor, men detta så att de på sina egna sätt bidrar till den samlade hegemonin.

Så när Helmerson skriver om hur de ”som även fortsättningsvis vill argumentera för individens frihet, marknadens fördelar, Europasamarbete och begränsningar av politikens makt” bör bete sig, handlar det inte om argumentering eller påvisande av fördelar utan om diktering av ”debatternas” gränser. Politikens makt bör begränsas, medan kapitalets makt ligger utanför ramarna för vad man överhuvudtaget kan tala om. H&M-ledaren låtsas föra någon sorts resonemang, men premissen att utveckling måste gå via extrem utsugning är här ett axiom, åtminstone om inte andra ”konkurrensfördelar” föreligger. Förbudet att tänka struktur är så absolut att det inte kan uttalas, eftersom själva begreppet struktur (i kvalificerad mening) skall vara otänkbart (för den allmänhet man vänder sig till). Liksom naturligtvis begreppet Politik, artikulering av de fundamentala konflikterna. Därför måste de som ändå tänker struktur dömas till ytterkanterna, men med domskälet omskrivet till våldsbenägenhet, extremism eller bara tillbakablickande. Allt för att förekomma faktisk Politik.

Liberaler kan medge att det förekommer i girighet grundade olämpliga beteenden. Men de menar att sådant är sekundärt och att kapitalism och marknad är det bästa (enda) sättet att skapa välstånd. Vissa aspekter på detta erkändes även av Marx. Det totalitära eller hegemoniska ligger i det massiva förekommandet av frågor om 1) mänsklighetens och planetens öde ifall kapitalförhållandena fortsätter expandera så som nu sker och 2) om andra samhällsförhållanden på andra sätt skulle kunna skapa bättre välstånd, inte minst bättre livskvalitet. Återigen, vad som framförs uttalas inte från den föregivet upphöjda position varifrån ”det bästa” kan konstateras. Det är kapitalet som talar, varvid skenet av upphöjt förnuft bildas cirkulärt med talets maktbaserade dominans.

Detta betyder att den hegemoniska slutenheten består av kvalitativt olikartade mindre slutenheter. Ekonomin har sin inre logik, medan t ex skribenterna på DN:s ledarredaktion snarare än att vara präglade av totalitära sinnelag är instängda i själva uppgif­ten att komplettera det ekonomiska våldet med symboliskt dito. Något som måste slutas är den ideologiska praktiken själv, inåt och utåt. Skribenterna måste på sina egna sätt producera tal som genom egen logik är i samklang med den ekonomiska maskinens krav. Mästarsignifikanter som ”valfrihet” och ”vi människor” fungerar totalitärt i det egna tänkandet i det att de ständigt måste matas med ekvivalenskedjor som de kan låsa, t ex (egen)makt – frihet – kvalitet –välfärd. De teman man utvecklar skall vara förskjutningar av samtalen bort från de verkliga konflikterna, och varje sådant tema måste ha sin inre konsistens. Vilket inte alls behöver innebära att det håller någon intellektuell nivå eller är logiskt sammanhängande i konventionell mening. Det skall rätt och slätt fungera instrumentellt. Tankeförbuden är mest omedelbart skribenternas egna förbud. Begreppet hegemoni är bättre än ”totalitärt system” eftersom det ”totalitära” är delat och på olika sätt tillhör den kapitalistiska logiken och den ideologiska elimineringen av politisk diskussion. Enfald? Ja, i bemärkelsen den enda vägens diktat.

Att kapitalismen är en maskin som verkar utanför alla värderingar och all hänsyn till människor och natur är anledningen till att vi motsätter oss den. De hegemoniska ideologierna å sin sida är inte bara något som ”tjänar” maskinen, de tillhör den som dess fullbordade tillslutning och är själva maskinella, var och en på sitt sätt. Vilket innebär ytterligare en förbrytelse: nedbrytningen av språket till mer eller mindre ren instrumentalitet och symboliskt våld. Det sanna är det som gynnar affärerna. Kritiken gäller alltså att samhället tagits över av dessa maskiner och deras betjänter, vilken kritik även aktualiserar den undanträngda Politiken.

Annonser
Det här inlägget postades i Kritik. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s