Vänsterpartiet och Marx

Jag tittade i Vänsterpartiets nya förslag till partiprogram för att se hur det står till med ett visst symtom: om och i så fall hur den marxistiska teorin omnämns. Det är nu inte så mycket som ändras i det nya programmet och det sökta avsnittet är detsamma som senast:

För att kunna förändra samhället måste vi förstå hur det fungerar – och vi kan bara förstå det genom att försöka förändra det. Teori och praktik förutsätter varandra. För vänsterpartiet är marxistiska och feministiska teorier viktiga politiska verktyg som skall användas kritiskt och prövande. Vår förståelse av samhället utvecklas i ett samspel mellan analys och aktivitet.

För sexton år sedan lät det så här (den text jag citerar var även det ett programförslag, jag vet inte om det gjordes några ändringar):

En viktig självkritisk lärdom för vänstern att dra av kominternperioden och realsocialismens praxis är att ett samhälle inte bör grundas på en enhetlig världsåskådning. Vi bör behandla marxismen som andra samhällsvetenskapliga och filosofiska hypoteser, dvs kritiskt och ifrågasättande. Marxistisk teori och tradition tillsammans med ekologisk och feministisk teori utgör rika källor att ösa ur vid samhällsstudier.

Jag skall använda dessa textstycken för en betraktelse över Vänsterpartiets förhållande till Marx. En snabb och välvillig tolkning är att de säger samma sak. Man vill 2008 inte förutsätta bekantskap med komintern eller använda högtidliga ord som världsåskådning, i stället för marxismen talas om marxistisk teori (bra!), och rika källor har blivit politiska verktyg. Men det väsentliga budskapet är i båda fallen att teori skall användas kritiskt och inte ideologiskt.

En mer kritisk tolkning är att de gör samma sak; med det ena eller andra svamlet hålls det i en het potatis.

2008: Vi kan bara förstå samhället genom att försöka förändra det. Har det påståendet verkligen något samband med truismen att ”teori och praktik (någon sorts kontakt med det som det teoretiseras kring) förutsätter varandra”? Skulle teorin produceras eller få värde först i det ögonblicket vänsterpartister förändrar något?

1992: Formeln ”rika källor att ösa ur” var ju ett finurligt sätt att buga för en tradition samtidigt som man avsade sig alla förpliktelser gentemot den. En källa är något man uppsöker vid behov, dvs när man känner behov, vilket man normalt inte gör, inte något permanent närvarande. Rika källor, så har man ändå strukit marxisterna medhårs. Att säga att ett samhälle inte bör grundas på en enhetlig världsåskådning är inte särskilt marxistiskt. Det finns överhuvudtaget inga ”världsåskådningar”, ”skådanden av världen” annat än i ”ideologin om ideologin”, den empiristiska ideologi som förlägger sig till individens ögon. Hur en viss sådan ideologisering av marxismen blev till härskarideologi under ”realsocialismen” och till tröstnapp för andra länders kommunister är en annan fråga.

Jag skulle vilja föreslå följande schematisering när det gäller marxistisk teori, tre områden eller nivåer:

1. En kärna, ett marxistiskt ABC, att produktionssättet är något för samhället bestämmande i en annan, djupare och mer omfattande mening än att ”kapitalismen är det bästa sättet att skapa välstånd”, att dess strukturella villkor (villkoren för privatkapitals förmeringscykler) utgör vad Althusser kallar ”reella existensbetingelser” i människors tillvaro, att ”allt fast förflyktigas” när bytesvärdet äger primat över bruksvärdet, att detta primat eroderar samhället och utöver exploateringen av människor och miljö har samband med fenomen som t ex kriminalitet. (Att ett samhälle sägs vara kapitalistiskt i det att en viss ekonomisk struktur kommit i dominansställning är inte detsamma som att kapitalismen är dess ”essens” som inget kan undgå eller att det inte skulle finnas andra identiteter än klassidentiteter.)

2. Olika teorier och riktningar vad gäller ekonomi, samhälle och historia som kan utvecklas och tillämpas på olika sätt.

3. Den nämnda, i sina utpräglade former ej längre praktiserade ideologin, den religiösa berättelsen om hur marxisterna lärt sig läsa i Historiens redan skrivna bok om revolutionen och den kommunistiska slutstationen, en berättelse (om en berättelse) i vilken radikala människor kunnat spegla sig som subjekt.

Det är den första nivån jag vill lyfta fram här. Programmakarna kan hävda att denna kärna är just vad som genomsyrar programmet och att det är bättre att teorin får en sådan praktisk form än att man kommer dragande med Marx och riskerar att bli betraktad som ”dogmatisk”, dvs sammankopplad med ideologiseringen 3 och de modifierade varianter som ännu rör sig i partidjupen. (För dem som ägnar sig åt samhällsstudier står det naturligtvis fritt att uppsöka olika källor eller använda olika verktyg, även marxistiska enligt punkt 2, bara det sker tillräckligt kritiskt.)

Men den borgerliga ideologin vinner även här. Är det någon som är praktisk i sin praktik är det denna ideologi, som inte verkar så mycket genom ”liberalismens idéer” som de ideologiska apparaternas handgripliga skiljande av individerna från kollektivt medvetande och kollektivt agerande (Politiken), så som jag försöker exemplifiera i de olika inläggen under Kritik. Därför kan den varken mötas med andra idéer, eventuellt en ”åskådning”, eller med kravlistor som ropar ”Rättvisa!”, när samhället inte bara är orättvist utan alltid-redan har funnit sätten att säkra orättvisornas reproduktion. När ansatser till politik inte förenas med kvalificerad kritik av de förhållanden, den hegemoni  som politiken möter, och med sådan ideologi som strax skall antydas, tenderar de att krympa till en annan sorts intern och kontraproduktiv ideologi, där ropen inte är mer än aktivisternas inbördes utbytta igenkänningstecken. Vilket bekräftar hegemonin.

Jag har tidigare skrivit om Vänsterpartiets ordförande Ohly och detta att kalla sig kommunist. Även om termen kommunism inte alls förekommer i programmet medan ”marxistisk” faktiskt nämns en gång, kan det i förstone tyckas paradoxalt att så pass många (i hjärtat) kommunister tillhör ett parti där Marx inte kan omnämnas officiellt utan ängsliga reservationer. Men kommunismen är ju i den ifrågavarande ideologiska praktiken inte mer än ”visionen om det klasslösa samhället” som en ledstjärna för det praktiska arbetet mot olika orättvisor, medan teorin är … just teori (”grå är all teori, bara livets gyllene träd är grönt”), som dessutom lätt sammanbinds med de dogmatiska avarterna.

Det är nu inte bara möjligt att använda Marx kritiskt i programmets bemärkelse; Marx kan användas till kritik. Just i avideologiseringen av ”marxismen” (att hävda 1 gentemot 3) finns dessutom en potential för en annan ideologi som inte är ett med teorins innehåll men har samband med dess existens. Punkt 1 kan omformuleras så att Marx bedrift var att bryta med den outtalade ”teorin” om samhället som ett ”platt och homogent rum” befolkat av människoatomer av arten homo economicus, dvs individer med just de behov som marknaden säger sig tillgodose (not). Den struktur som Marx beskriver inte bara förnekar sig själv, den förnekar praktiskt själva strukturbegreppet och det i de ideologiska former som är ett väsentligt inslag i strukturen ifråga. Dvs hela maskineriet av ideologiska apparater, denna mäktiga struktur i strukturen, som interpellerar subjekt i en värld utan struktur. Att utifrån Marx gå vidare och beskriva även detta, att inför det ideologiska maskineri som verkar i varje ögonblick och på varje plats men sig själv maskerande göra just vad det söker förhindra, tala om det, vad det tjänar och vad det blockerar, är att engagera sig i ett reellt motstånd. Medan ropen ”Avskaffa kapitalismen!” eller ”Rättvisa!”, hur adekvata de än är i andra avseenden, absorberas av hegemonin, utgör talet om denna oavsett omfattning punkter av utsida.

Den sammansatta teori som används här är alltså inte en teori som förutsäger framtiden eller ”vägleder kampen”, det är inte ens fråga om att ”avslöja” så mycket som att generera subversivt tal. Den marxistiska kärnan i förening med ideologikritik (byggd kring en althussersk kärna med de åtskillnader teori-politik-ideologi som jag försöker återge) tjänar till att dra en skiljelinje: var är frågorna om framtiden möjliga och var är de omöjliga? En sådan skiljelinje är absolut just därför att den inte är mer än en linje, något oändligt tunt, man kan inte ”grunda ett samhälle” på den, men förflyttningen från ena sidan till den andra förändrar allt. Därför måste den vara explicit, vilket innefattar namns nämnande, däribland Marx.

De som på detta sätt ”byter plats” har vidare något mer att spegla sig i än visionerna om en framtid utan orättvisor, de kan spegla sig och interpellera varandra som innehavare av de verktyg som gör dem till subjekt i en värld med struktur. Detaljerna i denna struktur kan sedan utforskas i teoriutveckling enligt punkt 2; skiljelinjen handlar inte om att inneha sanningen, den gäller den dominerande ideologins specifika osanningar och sätt att blockera frågorna om en annan värld.

Som en parentes vill jag infoga en fundering. Finns inte i vänsterintellektuellas diskussioner om kampens möjliga organisering och innehåll och om de olika komplexa och otillgängliga filosofier bland vilka de söker sin hemvist en glömska beträffande vad hegemonin innebär: att de allra enklaste marxistiska teserna inte finns explicit uttryckta i politiskt tal hörbart för befolkningsmajoriteten? Jag talar då om teserna som brott av antytt slag, inte som något att tugga. När ”arbetsgivarna” kallades arbetsköpare blev den enda effekten utåt igenkänningen ”aha, en KOMMUNIST!” Vad som skall pekas på är hur arbetsköparna blir arbetsgivare (och hur vi nu får vårdgivare osv).

Hur skall de (i alla bemärkelser) svaga programskrivningarna förstås? Min tolkning är att man ser sig som marxister men fortfarande inom metaideologin om marxismen som ”åskådning”, att man därför inte ser marxistisk teori ”materiellt” som motståndshandlingar gentemot den borgerliga ideologins faktiska maktutövning, att man därför inte heller äger något sätt att explicit hävda det marxistiska brottet och hukar under beskyllningarna för ”dogmatism”. Denna tolkning får stöd i den omgivande texten där det talas om att i kampen ”förflytta samhällets ideologiska balanspunkt”, alltså i en dragkamp mellan socialistisk och borgerlig ideologi konventionellt uppfattade som paket av föreställningar och värderingar. En dragkamp som inte kan bli framgångsrik eftersom den är fiktiv; det finns inget reellt som drar och det reella (de ideologiska mekanismerna) dras det inte i. Jag kan inte säga vad det borde stå i programtexten; vad mitt intresse gäller är just frågan hur ideologikritiken kan finna konkreta politiska uttryck, hur kravlistor och visioner kan förenas med kritik och med radikal ideologi enligt ovan, och min poäng är att den frågan blockeras av den ännu praktiserade ideologin om vad ideologi är för något.

Not: Althusser/Balibar, Att läsa Kapitalet del II:
Den för den politiska ekonomin egna teoretiska strukturen består alltså i det omedelbara och direkta förhållande som upprättas mellan ett homogent rum av givna fenomen och en ideologisk antropologi, som grundar den ekonomiska karaktären hos sitt rums fenomen på människan såsom subjekt med behov (homo economicus).

Advertisements
Det här inlägget postades i Kritik och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Vänsterpartiet och Marx

  1. johannes Jäger skriver:

    Smått genialisk text och kommentar. Gott att läsa.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s