Här diskuteras två aktuella fall på rubrikens tema, som är hela bloggens tema. Störst utrymme får det förnyade intresset för kristendomen, och inlägget var först avsett som en kommentar till den debatten. Vad som sägs i den och vad som inte sägs. Men så noterade jag nya skriverier om populism och faktaresistens gentemot klimatforskningen, med beskrivningar av den ideologin, fast som metaideologi om synsätt, åsikter och berättelser. Så jag kopplade ihop fallen som ytterligare exempel på ideologins paradoxala makt, hur olika ideologier kan ta sådant utrymme utan att deras gemensamma status blir omtalad i adekvata termer. Och för att visa vilken förflyttning man gör om man börjar använda sådana termer. Att kunna säga ”detta är ideologi” som den kontakt med fenomenet som detta självt är konstruerat att utesluta. Och som en nödvändighet för att nå Politiken, artikuleringar av de fundamentala konflikterna.
Från olika håll talas om det mänskliga behovet av att finna förankring och mening, nu genom kristendomen. Vad jag vill kommentera är hur man rör sig vid en gräns mellan att tala om ett fenomen (religionen som en form av ideologi) och att det är fenomenet självt som yttrar sig (i dubbel bemärkelse), sådant det kommit att utvecklas. Och att rörelserna huvudsakligen sker på den senare sidan. Som en demonstration av hur svårt det är att tala om ideologi utan att det är ideologin själv som för ordet, maskerande vad den är, vad den gör och med vilka effekter. Man talar inifrån ideologin utan att kunna tala om just det, vilket tillhör det ideologiska. Eftersom man inte äger något begrepp för det fenomen som man lever inom. Jag syftar inte främst på religiösa dogmer, inte heller på vad sådana dogmer ”tjänar”, utan avsaknaden av förmåga att benämna de omedelbara skeenden som de tillhör. Att tala om egna subjektiva upplevelser som om de var fenomenets allt, även om man medger att det är en flertusenårig historia som är deras upphov, är en variant av oförmågan. Vi kan belysa problemet som ett bidrag till den aktuella diskussionen, men också som del av den allmänna ideologikritiken, vars främsta bäring är de ideologier som mer direkt är moment i samhällsordningens slutenhet och det med samma självmaskerande förmåga. Dessutom gäller problemet mer än ”svårigheter”. När debatten gestaltar en helhet, vad som förväntas sägas utan utrymme för frågor om något saknas, handlar det om aktiv metaideologisk praktik.
Jag menar inte att Althussers ideologibegrepp är det ”sanna”, uttömmande eller slutgiltiga, men att det innebär en riktad uppmärksamhet på ideologifenomenet, de ideologiska formationerna inom samhällsformationen med deras inre funktionssätt, den uppmärksamhet som ideologin själv inte vill tillåta. Att begreppet avser en social realitet som skiljer sig från andra områden på distinkta sätt, vilket är just vad som uttalat eller outtalat förnekas. Något annat än det konventionella (metaideologiska) ”ideologi”, en katalog med ”åskådningar” att välja ur eller pejorativt av makten påtvingat ”falskt medvetande”. Begreppet öppnar för fortsatta undersökningar och kritik, när dessa väl fått sitt föremål. Begreppet är också kritik i den speciella meningen att tala om det som är format för att inte omtalas. Alltså det som i sig självt vunnit sådan formning, inte något som svepts in i dimslöjor. Althusser bröt inte bara med sådana uppfattningar om ideologin som utgår från det idémässiga i enlighet med vad ordet antyder, han bröt med objektet självt, dvs dess förmåga att låta idémässiga produkter och effekter framstå som dess allt. Jag får hänvisa till texterna under Teoretisk bakgrund. Här rekapituleras några punkter som Althussers begrepp riktar uppmärksamheten mot, och det för att framhålla att en ideologi är alla dessa (och fler) saker samtidigt, att det är mångfalden samtidiga bestämningar som gör den till vad den är. Vilket är vad som bortses från när man talar om godtyckligt valda enskildheter – ”tron”, ”traditionen”, ”upplevelserna” eller något annat. Man kan inte alltid säga allt, men frågan är om enskildheterna är uppfyllande på sätt som blockerar insikter om att det finns ett mer, hur olika effekter produceras, vad för slags substans de äger och vilken plats en ideologisk formation intar i samhällsformationen.
– Ideologier äger materiell existens i apparater och ritualer som med psykosociala mekanismer formats under trycket av en mängd omständigheter, predikament, villkor och behov, innefattande deras förmåga att reproducera sig själva. De befinner sig i en skärning mellan individens behov av psykisk stabilitet (genom riktningsgivare motsvarande djurens instinkter – en människa kan inte ständigt känna oändligheten av livsmöjligheter i det egna huvudet) och samhällets behov av stabila subjekt i dess olika positioner. Individen binds i apparatens praktiker parallellt med de sociala förhållanden inom vilka apparaten är inskriven. Apparaten är här evolutionärt utvecklad med grund i äldre apparater, snarare än att vara maktens centralt formade verktyg. Den byggs och underhålls inifrån och för sin självreproduktion, men även inom reproduktionen av större sammanhang.
– Althusser talade om ideologin som det imaginära förhållandet mellan individen och hennes reella existensbetingelser. ”Imaginär” skall inte utläsas ”inbillad” utan som transformeringen eller den fysiska ”avbildningen” av ett objektivt förhållande av t ex underkastelse till ett levt förhållande, livet inom och genom apparaters meningsskapande och identitetsgivande praktiker, där religionen är ett område, konsumtionen ett annat.
– Bindningen ligger i hur ideologin vänder sig mot och talar till, interpellerar, subjekt för att framkalla förväntad responsivitet, alltså fasthållningen i själva tilltalsakten (minns när var och en hade sin anvisade plats i kyrkbänken eller allegorin med Althussers polis – ”Hallå, ni därborta”), där individen är adresserad som mottagare och svårligen undgår att även hon vända sig mot den ljudande rösten. Alltså en personlig röst som emellertid följer apparatens protokoll. Vidare i subjektens inbördes bollande av symboliska bekräftelser på den aktuella ideologins samhörighet, som inte behöver gälla mer än detta bollande i en ideologisk cirkel: samhörigheten förser sig med symboler som skapar och upprätthåller samma samhörighet genom hur de praktiseras. Ideologin är alltså något som utspelar sig mellan individ och apparat och mellan individer inbördes, snarare än att vara något lokaliserat till individens huvud och ögon (idéer, ”åskådning”, ”synsätt”), även om den har effekter i individens huvud, t ex att berättelser omvandlas till trosföreställningar. Men det är fortfarande det sammanhållande, identitetsgivande och affektskapande utbytet av ord och symboler, du viftar med samma flagga som jag, som bär föreställningarna och kan göra dem immuna mot andra idéer burna av reflexion, undersökningar, analys och kritik.
– Människan är ett ”ideologiskt djur” som inte kan leva utan ideologi, men denna kan vara av två huvudtyper. Å ena sidan berättande, empiristiska ideologier, som interpellerar genom berättelser om det i tillvaron förment essentiella och där det interpellerande Subjektet benämns (t ex Gud, Friheten eller Folket), liksom de i Subjektet speglande subjekten tilldelas namn och attribut, anspelande på deras positioner inom den givna ordningen, där alltså interpelleringsspråket, det för apparaten interna, jämställs med benämningar av objektiva föremål och förhållanden och subjektet bibringas en känsla av att stå i direktkontakt med tillvarons elementa (därav termen empirism), att verkligen se något genom det ”synsätt” som påtrycks i interpellationerna. Å andra sidan ideologier som nöjer sig med att symbolisera gemenskapen kring t ex politiska och kulturella projekt utan att föreskriva dem deras innehåll (typ röda flaggar eller fotbollssupportrars halsdukar och hejaramsor). Empiristiska ideologier är alltid problematiska, inte bara för att deras berättelser är osanna utan för att de suddar ut gränser mellan olika slags språkliga praktiker (vars kvalitativa olikheter inte erkänns).
– Det institutionaliserade spelet av anrop och respons, individens belägenhet inför de röster som talar till just henne, svårigheten att inte bete sig responsivt, vilket inte behöver betyda att motståndslöst uppgå i påbuden, helheten av apparatens praktiker som livsformer, allt detta producerar sammantaget föreställningsmässiga och affektiva effekter med särdraget att deras upphov försvunnit för subjektet. Vilket i sig är en ideologisk effekt. Apparaten, inte omnämnd så, hålls bara för att utgöra platser och medel för manifesteringar av något föregående ideellt – den ideologiska omkastningen. Till självmaskeringen hör också en retroaktiv effekt; apparaten talar till subjektet som innehavare av de attribut som den själv performativt utdelat – arbetstagare, kund, konsument, väljare, svensk, kristen osv – men som om detta är vad hon i sig själv alltid (potentiellt) varit. Det är med sådana mekanismer som den objektivt allt annat än försvunna apparaten fortsätter att bidra till reproduktionen av de yttre förhållanden inom vilka den är inskriven.
För att sammanfatta än mer: individen är aktiv i sammanhang som hon misskänner, vilket är något av sammanhangen förutsatt. Hon överdriver härvid sin egen initiativkraft och autonomi, när hon besvarar interpellationerna enligt apparatens redan givna protokoll. Hon lokaliserar ideologin, spelet mellan individ och apparat och mellan individer inbördes, till sitt eget huvud och speciellt till ögonen (”åskådning”, ”synsätt”), eventuellt som kontakt med någon yttre essens. Hon deltar m a o i den ideologiska omkastningen mellan praktik (apparat) och effekt. Hon gör ingen principiell skillnad mellan ideologiska kategorier och kognitiva begrepp. Hon misskänner den ideologiska formationens ursprung, ställning och funktioner inom samhällsformationen. Med andra ord: hon praktiserar ideologi utan att ha någon begreppsmässig uppfattning om fenomenet ideologi och står därmed också utanför kritiken med konsekvenser för Politiken. Allt detta demonstreras i den aktuella debatten.
Dessa punkter, som naturligtvis kan diskuteras och kompletteras, syftar till just ett begreppsmässigt grepp om ideologifenomenet, en inringning av ideologins område, skilt från andra områden som kunskapen, politiken, estetiken osv. Ideologin talar genom apparaterna till subjekt för att göra dem till sådana genom performativt tilltal, fasthållning, responsivitet och identifiering med symboler, men utan att någonsin rymma självreflexion härvidlag, effekterna framstår som ett allt. Kunskapen talar om de objekt som kunskapspraktiker gjort till just kunskapsobjekt, dvs något som den (alltid provisoriska) praktiken uppnått en relation till. Som när ideologin trots allt görs till kunskapsobjekt. Kunskapspraktiken redovisar de olika steg som ger kunskapseffekterna, alternativa ansatser och är alltid beredd till omprövning. Politiken är artikuleringar av objektiva konflikter och frågor om förändring av samhällsordningen, också här som överväganden av olika mål och vägar. Medan kunskapen, politiken med flera områden handlar om nyproduktion gäller ideologin reproduktion av sociala förhållanden genom underhåll av deras subjektiviteter, sätten att (bokstavligen) förlika sig med förhållandena, genom apparater leva dem. Detta är inte avsett som definitioner utan som distinktioner, att det existerar principiella skillnader, att man kan tala om olika kvaliteter, dvs benämna dem utifrån dessa olikheter, vilket är just vad ideologin outtalat förnekar när den söker sätta sig i andra kvaliteters ställe. Inte bara som andra idéer och föreställningar utan genom att en viss sorts institutionaliserad aktivitet tränger ut andra, så att utväxlandet av sammanhållande signalord och tribalism förekommer begrepp och analys, speciellt begrepp för just det. Det handlar inte om ”tro och vetande” eller rationellt mot irrationellt tänkande, utan om något som inte alls handlar om tänkande, vilket inte hindrar metaideologin från att låta ”ideologi” betyda t ex ”genomtänkt politik”. ”Statsminister Ulf Kristersson (M) har alltid velat framställa sig som en ideologisk politiker som tänker framåt.” ”S saknar självförtroende i sina ideologiska grundvalar.” Vi har också metaideologi som interpellerar företrädare för de olika ”ismerna” inom debatternas fäktningar, där ”ister” av olika slag identifierar sig som sådana, varvid ideologi dominerar över Politik.
Kritiken hävdar alltså ideologiproblematiken som reverseringen av praktikers försvinnande i sina effekter. Man kan inte vara medveten om allt som formar en, men däremot om problematiken som grund för kritikens frågor: Vad för slags ideologi verkar här och med vilka effekter? Vilka ideologier står, genom sina reproduktiva verkningar, i vägen för politiska strävanden? Genom att människor binds i och identifierar sig med symboltyngda och affektskapande strukturer av anrop och respons, självförslutande med en samtidig ställning inom de yttre förhållanden där apparaterna är inskrivna. Är sålunda ideologi i dominans över andra kvaliteter? Frågor som blivit möjliga efter den teoretiska händelsen där ett sådant ideologibegrepp kommit till. Men som i de aktuella debatterna, liksom i de flesta debatter, lyser med sin frånvaro. Fast lyser är just vad det inte gör. Till effekterna hör att prata på utan saknad av det saknade.
Kritiken kan nu aldrig vara lätt. Den måste för egen del gälla att vad den säger om insidor utan utsidor är realiteter, att där inte finns något utrymme för den, att den söker göra det omöjliga. Vilket å andra sidan är just dess raison d’etre. Och ett imperativ att fråga vad den kan börja med, var (hos vilka) den först kan slå rot, hur dessa kan uppfinna sätt att hävda kritiken och intervenera i de ideologiska flödena, där detta är angeläget. Hur som helst har något hänt i och med begreppet ideologi för detta område, ett aldrig så lokalt brott med det ideologiska, ett grepp om dess förmåga att inte låta sig (be)gripas.
* * *
Man kan se i diskussionen om religionen hur nära man stundtals är att tala om det ideologiska men utan något grepp om det, eftersom talets plats fortfarande är (meta)ideologins insida, där adekvata begrepp är principiellt uteslutna.
Björn Wiman
När jag går i kyrkan läser jag numera med i trosbekännelsen och Vår fader, inte för att jag underkastar mig varje ord, utan för att jag upplever själva utsägandet av dem som meningsfullt. Jag tar nattvarden med en känsla av andakt, inte för att jag förnuftsmässigt omfamnar konsubstantiationsläran utan för att ritualen gör mig till del av en gemenskap som jag saknar i det övriga samhället, och när jag får möjlighet att tala i kyrkan om olika ämnen gör jag det med en känsla av att lokalen och sammanhanget gör andra tankar och ett annat språk möjligt.
Vi bör stanna upp vid det märkliga i dessa uttalanden. Nej, inte underkastelse under orden (som om de ägde en inre substans), det är utsägandet som skänker mening. Det är inte läran utan ritualerna som är upphov till gemenskap. Det är lokalen och sammanhanget som gör vissa tankar möjliga. En beskrivning av apparaten och dess effekter? Snubblande nära och ändå inte, eftersom det är effekterna som talar utan närmare reflektion över deras produktion. Som om apparaten (inte benämnd så) och dess berättelser var tillkomna för att ge Wiman upplevelser och välbefinnande. Eller att det är på egna villkor som han söker sig dit för att vinna detta. Apparaten är nu inte formad utifrån en kärna av intentioner, inte heller sådana som att tjäna makten. Men inne i den sker allt på dess villkor; den tillhandahåller inte bara orden utan bestämmer hela anrops/responsstrukturen där effekter produceras. Den är den primärt aktiva parten och dikterar responsiviteten, den subjektiva aktiviteten, det inre trycket att förhålla sig till apparatens tryck. Och ingenting av detta ägnas reflektion, upplevelsen av mening är nog, även det föreskrivet av ideologin. Känslans faktiska uppkomst blir aldrig undersökt, den rätt och slätt levs som om det hela skedde på individens villkor. Vilket också är en ideologisk effekt.
Men om nu människan har ett behov av tillhörighet och identitet och faktiskt får det tillgodosett t ex i kyrkan, om vidare detta uppnås bara om apparaten utvecklat vissa funktionssätt som inte kan omtalas just där de är verksamma, vad är problemet? Det är ett problem att ideologin får alltför stor makt, när talet om den alltid är dess egen metaideologi. Att frågan om två sorters ideologier aldrig ställs. Först som sist att begreppet för fenomenet ideologi, avseende samtidigheten hos ideologifenomenets olika sidor (däribland de som nyss räknades upp) är principiellt frånvarande och därmed också all ideologikritik (som tar fasta på ideologins mekanismer).
David Thurfjell, religionshistoriker:
… hur det som är vackert och obegripligt kan skapa en känsla av att det finns något viktigt.– Jag kallar det för mänsklighetens förmåga att förtrolla världen. Man kan också kalla det för estetik, lek, lögn, tro eller perspektivförskjutningar. Det är en superkraft vi har …
”Förtrollningen i kyrkorummet”, ”känslan av att det finns något viktigt”, det berör vad Zizek kallar ”tron före tron”, hur mötet med det storslagna och mystiska hos apparaten skapar ett omedvetet tvång att förhålla sig till detta mäktiga – ”vem är du och vad vill du av mig?”, att börja mobilisera egen fantasi härvidlag som svårligen undgår att på ett eller annat sätt uppta element ur apparatens berättelser. Det är då inte dessa själva som övertygar eller övertalar, de övertalar inifrån miljön och fasthållningen i de mot subjektet riktade interpellationsakterna. Belägenheten innebär att det är av egen kraft som man tillägnar sig språket och binds i praktikerna, alltså i apparatens grepp. Även om detta (mindre vanligt) består av en önskan att kvarstå i den obestämda känslan och i gemenskapen utan att offra så mycket annat. Vilket man ändå gör eftersom man avstår från att reflektera över ideologiska bindningsmekanismer i allmänhet, deras bakgrund, hur de verkar och vad de har för yttre effekter. Thurfjell fortsätter:
… jag är inte säker på att det är så stor skillnad mellan socialism, nationalism, buddism och kristendom. De bär på en förmåga att skapa mening och offervilja, och kan erbjuda ett större sammanhang. … en nation eller stamgemenskap eller släkt kan också vara transcendent.
Nej, inte så stor skillnad eftersom det är fråga om olika former av ideologi, men just det sägs inte, det handlar om olika sätt att ”förtrolla”, ”skapa mening”, utan någon speciell agent annan än ”vi” eller ”mänskligheten”. Och utan en fond där ideologier allmänt är moment inom status quo. Effekterna görs till ett allt.
Fredrik Modéus
Det behövs en renässans för det djupa allvaret, inte underhållning, en pånyttfödelse av känslan att allt ryms under valven. … Att någonstans få plats med hela sig själv. Att utan att bli färdig knådas i spänningsfältet mellan tillit och tvivel. Att dyka djupt i ett andligt hav … Att förstå att det vi kallar Gud alltid är större … Testa och se om identiteten som kristen bär, först i sin ensamhet, sedan med vänner och andra, för att kanske upptäcka tro eller upptäcka att den egentligen alltid funnits där, i själen, dold under lager av sekulära normer.
Känslan att allt ryms under valven: insidan utan utsida, inte nödvändigtvis något totalitärt i betydelsen befallning till underkastelse men en känsla av att det är en totalitet, ett andligt hav, något som är större än allt annat, som är inrymd i apparaten, bokstavligen under dess valv. ”Att tron egentligen alltid funnits där” (i själen under valven). Och i en annan mening ryms allt detta just under valven: ideologin ifråga är vad som utspelar sig där och bara där, i det imaginära förhållande till existensvillkoren som praktikerna under valven erbjuder och i den retroaktiva performativiteten (”alltid funnits där”). Men ordningsföljden måste vändas. ”Gud” är det minsta, tillhörande interpellationsakternas rekvisita (det namn i vilket apparatens interpellationer sker), som är något mindre än ideologins helhet, som är mindre än den samhällsformation där ideologin med dess valv är inskriven. Alltså en vändning på metaideologins ordningsföljd, också den upprätthållen under valven.
Också utanför apparaten är det möjligt att misskänna den genom tron att religion primärt handlar om tro. Kristina Lindquist reagerar mot ”kristendomen som totalitär, rent själsligt”.
att lägga sitt liv, alla sina tankar och hela sitt öde i det gudomligas händer. Att acceptera det enda svaret. … att fullständigt uppgå i Gud. … Att hänge sig åt kristendomens totala världsbild innebär faktiskt något – för det egna tankelivet, för den egna rösten och möjligheten att befinna sig i ett tillstånd utanför den centrala, omvälvande upplevelsen.
Ja, Lindquist befinner sig utanför detta. Till en del. Lindquist talar om effekten att uppgå i berättelserna och relatera allt till deras kategorier. Men inte som effekt av att ens öde ligger i apparatens händer. Där denna är formad för att framkalla upplevelser och dessutom på olika nivåer bestämma hur man skall tala om dem, alltså fortfarande om berättelsernas gudomliga händer och inte om effekternas produktion.
Det obegripliga kan som sagt framkalla känslan av att här finns något viktigt.
Patrik Hagman
Tro är inte ett existentiellt facit utan en hållning inför det okända. Jag bekänner söndag efter söndag att Sonen sitter på Faderns högra sida och ju mer jag tänker på det desto mindre förstår jag. Allt detta befriar, tror jag, min tanke.
Befrielse? Knappast en hållning inför det okända utan det av apparaten bestämda sättet att förhålla sig till och svara på interpellationerna, vilket innefattar en personlig odling med olika uttryck.
En del debattörer påpekar apropå Thurfjells förmodan att religionens förmåga att ”tända världen” kan motverka epidemin av meningslöshet och depression bland unga, just att det finns andra möjligheter som politiskt engagemang gentemot roten till det onda. Thurfjell kanske innefattar sådant i meningsskapandet, men det är en rad distinktioner som aldrig blir uttalade, eftersom deras begrepp saknas. Ideologi och politik är helt olika saker och bara den senare kvaliteten är produktiv i betydelsen nyskapande. Det problematiska med (berättande) ideologi är, som framhållits, inte främst att det som sägs om verkligheten är falskt (även om det också är problematiskt) utan det inte handlar om verkligheten, bara om individens levda förhållande till verkligheten i apparaters redan givna former, just den verklighet som fortsätter att vara så deprimerande.
Talar vi om gemenskaper kring politiska projekt är frågan sedan om de befordras av att man känner sig befriad av att inget begripa. Även om för Hagman tankens befrielse betyder att bryta med ”konventionella sätt att se på världen”, att finna ”ett vapen att vända mot all makt som bygger på dehumanisering av människor”, all slentrianmässig acceptans av skövling av natur, överkonsumtion, orättvisor. ”Det kristendomen vill [varvid den kan framstå som totalitär] är att vi ger upp vår synd”, våra självbedrägerier. Om det verkar skrämmande skall vi veta att Jesus ”står vid din sida”. Återigen, allt går i apparatens cirklar som må bryta med vissa av acceptansens cirklar men fortfarande utan Politik. Och inte fritt från självbedrägeri. En ideologi är aldrig ett sätt att se på världen utan att se sig själv som subjekt inom det redan givna ideologiska spelet.
Religiösa företrädare kan säga att jag är okunnig om religionen, vad olika religioner står för och vilka budskap som är centrala. Vad det är ritualerna uttrycker. Andra kan vilja påtala att berättelserna är former för att förmedla livsvisdom, egalt om den härrör från människor eller från Gud. Visst, och jag söker inte reducera ritualerna till enkel flaggviftning. Där finns ett spektrum från de historiska skälen till religioners särart, vilka mänskliga teman som berättelserna anspelar på, och till den psykologiska dramatiken inom individen. Men tvärsigenom allt sådant kvarstår att detta är ideologi och att det aldrig kan sägas av funktionärerna som har desto fler andra ord, de ord som uttalas på apparatens insida.
Andra inrättningar i samhället som de exemplifierade skapar också gemenskap och där finns ideologi, men som bejakande av något icke-ideologiskt och utan att dominera detta något. Där råder inte samma slags produktion av effekter bakom och under det medvetna, där produktionens försvinnande också är en effekt och mer än så: det för fenomenet väsentliga. Man utelämnar sig till mer än vad man föreställer sig, däribland en nödvändig tystnad som fylls med desto fler ord. Som i den aktuella debatten. Och det är den obenämnda ideologin. Om Wiman finner kyrkans gemenskap starkare än vad som erbjuds i ”det övriga samhället” är det som en sådan artskild effekt i flera led, något annat än en gåtfullhet att vilja sjunka in i som avbrott i en annars instrumentaliserad tillvaro.
Religionen är den historiskt dominerande formen av ideologi där ideologins alla principer är som mest utstuderade och förkroppsligade. Där det centrala interpellerande Subjektet, det namn i vilket apparaten interpellerar sina subjekt, i berättelserna är ett externaliserat väsen, såsom en Fader, där anrops/responsstrukturerna är formaliserade (”Amen”), där apparaten alltså verkligen är en sådan, fylld av funktionärer och rituella föremål. En rad mänskliga predikament och behov representeras av en samlande men i sig själv tom term, ”Gud”, som genom den fortlöpande skanderingen inom apparaten och genom apparatens alla ritualer retroaktivt kan ges subjektivt innehåll, alla ideologins effekter, ofta men inte nödvändigtvis i form av tro på de berättelser som hör till apparatens rekvisita. Men när denne Fader dessutom sägs (eller tidigare sas) vara alltings skapare är såväl empirismen den ideologiska omkastningen mellan apparat och effekt driven till sin absoluta spets. Alltså när apparaten (t ex de konkreta kyrkorna, prästerna, ritualerna och de rituella föremålen) uppfattas som platser och medel för manifesteringar av en föregående tro på ett väsen som är inte bara apparatens utan alltings upphov.
Man kan få höra att förhållandet att en så stor del av jordens befolkning praktiserar religion betyder att det måste finnas något ”högre” än apparaterna själva bakom deras budskap. Ett ganska infernaliskt sätt att avlägsna sig från den problematik som man tangerar, frågorna om hur en ideologi kan vinna sådan utbredning och makt, vidare vad denna makt består i. Bakom religionen liksom annan ideologi finns ett allmänmänskligt behov av att vara någon och tilltalas som någon, att därigenom uppgå i en gemenskap. Religionen är som sagt den ideologi där de ideologiska principerna äger de mest utmejslade materialiseringarna. Men ytterligare en aspekt är denna: ju mer en ideologi praktiseras och ju mäktigare dess apparatur byggs, desto starkare blir i en rundgång dragningskraften (eftersom den ligger i att tilltalas från något stort i olika bemärkelser av ordet), liksom driften att med svällande ordmassor (teologi) lösa de ständigt genererade olösliga problemen, ord som börjar leva sina egna liv. Det är apparaten som det handlar om och ju större fysisk plats den tar, desto mer tilltar möjligheten av ytterligare tillväxt. Men inför detta fenomen är det bara ideologin själv som i sin omkastning tillåts tala, som ytterligare ett lager av dess makt. Allt är inrymt under valven.
Beträffande den olika långt drivna empirismen kan vi först gå till en annan religion:
Det finns bara en Gud. Han heter Allah. … Allah skapade alla människor. … Han har skapat djuren. Han har skapat jorden. … När du sätter frö i jorden och väntar tills det så småningom växer till plantor. Vem är det som gör att fröet blir en planta? Det är Allah. … Överallt runt omkring oss är det fullt av vackra saker och ting. Allt det här är tecken för att känna Allah och Hans makt och ett bevis på att Allah finns. … Han har skapat mig och Han vet vad som är rätt för mig, och vad som är fel för mig. … Det är därför som vi måste göra som Han säger.
I Koranen kan vi läsa om att Allah skapade inte bara människor, han skapade också andra varelser: änglar och jinner. … På Domedagen kommer Allah kommer att uppväcka alla döda. Om man mest har gjort goda gärningar på jorden kommer man att gå till Paradiset. Och om man har gjort mest onda gärningar kommer man till Helvetet. … Men Allah är barmhärtig. Om du har gjort onda saker och du ångrar dig innan du dör så kommer Allah att förlåta dig för de synder som du har gjort om du ber Allah om förlåtelse. … I Koranen kan vi också läsa om de första människorna Adam och hans fru Eva och deras barn Qabil och Habil. Adam var den första människa som Allah skapade och han var den första profeten.. Sedan skapade Han Eva. Alla människor kommer från Adam och Eva.
Änglar, Domedagen, Paradiset och Helvetet är saker som vi inte kan se nu. De är osynliga för oss. Men vi måste ändå tro på dem fast vi inte kan se dem eftersom Allah har nämnt dem i Koranen.
Jämför med den tid då ”Herrens lag är utan brist” inte bara var bibelord. Fast lagen (”vi måste göra som Han säger”), som är vad orden om de vackra blommorna mynnar ut i, annars har påtagliga kopplingar till jordiska potentater. Jag använder detta textstycke (riktat till barn) som illustration till begreppet empirism och avståndet till den andra ideologitypen. När så kristendomen i konkurrens med såväl upplysning som kommersialiserad kultur måste modernisera sig omtolkas berättelserna bort från effekten bokstavstroende, mer som något stämningsskapande, något som man lyssnar till eftersom det är så det berättats i tusentals år. Dock inte som uttalad distinktion mellan berättande och icke-berättande ideologier inom generell ideologikritik. Däremot som demonstration av att det inte är berättelserna som utgör det ideologiska; de ingår i apparaternas rekvisita med varierande ställning inom effekterna.
Så när nu i den aktuella debatten inträdet i den ideologiska apparaten beskrivs antingen genom hänvisning till Jesus Kristus (ärkebiskopen) eller, oftare, i det individuella perspektivet (”upplevelserna”) är detta inte bara begränsade perspektiv, det är en av de främsta ideologiska effekterna, ideologins förmåga att med Zizeks ord utplåna sina spår, att maskera vad den gör just när den gör det. Inne i en ideologi kan man inte tala om ideologin, och det är ideologin. Att leva i effekter utan att fråga efter vad de är effekter av. Eller stanna vid att här finns något som ger mig upplevelser utan att generalisera detta något och ge det ett begrepp. I responsiviteten gentemot rösten försvinner allt det andra, inte primärt för att man tror på vad den säger, utan för att själva fasthållningen i akten är sådan. Vilket är just vad somliga – nästan – säger i debatten, inifrån sådan fasthållning.
Och utan begreppet för allt detta begränsas också möjligheterna till kritik av andra ideologier, speciellt dem som mer direkt bidrar till samhällsordningens slutenhet, ytterst till reproduktionen av produktionssättet. Jag tänker då på (ny)liberal ideologi som interpellerar marknadsvarelser under en ”ontologi” enligt vilken individer och marknader är det enda fundamentala existerande, ideologi som kan anspela på det faktiska livet under kapitalismen men utan kritik av densamma, den med parlamentarismen förenade ideologin som interpellerar Väljare, för vilka deltagandet i en valrörelses alla ritualer och valet av något av de tillhandahållna ”alternativen” är politiken rätt och slätt, bortseende från vad politiken annars kunde gälla, samt populismen, till vilken jag återkommer, som samlar missnöje i ren ideologi.
Även utomideologiska verksamheter som politisk rörelse behöver utveckla ideologiska bekräftelseformer, apparater med tändande förmåga, men utan att dessa föreskriver verksamheterna deras innehåll eller på annat sätt blir dominerande. Frågan är just: vad är i dominans? Vilken fråga förutsätter distinktionerna mellan de olika kvaliteter som kan dominera eller bli dominerade.
Med begreppet möjliggörs å andra sidan sådana frågor om vilka ideologier som råder i givna situationer. Och hur kritiken tvärtom kan intervenera i det ideologiska, där det är angeläget avbryta interpellationsakterna genom att benämna dem, trotsande deras egen vägran att låta sig benämnas och benämna just det.
Så att acceptera attraktionen från berättande ideologier, även när man inte tror så mycket på berättelserna, även när det är tillvaron och upplevelserna inom apparaten som drar, har ett pris: själva ideologiproblematiken. Det är att upprätthålla avståndet till ett begrepp för ideologin som innefattar alla aspekter som jag listade ovan, hur en ideologi bär på alla de förhållanden vars samtidiga tryck format apparaten som i sin tur utövar tryck på de subjekt som kommer innanför dess verkningsradie. Till vilka får räknas var och en som talar om det ideologiska i av detsamma bestämda termer, t ex gudomliga händer. Redan detta att sådan ideologi aldrig låter sig förenas med allvarliga frågor om vad den håller på med är nog för att motivera kritiken. En kritik artskild från ”spänningsfältet mellan tillit och tvivel” och tvärtom riktad mot sådan ”självförståelse”. Även om man själv inte anser sig hämmad vad gäller kritiskt tänkande har detta sina gränser, när kritiken inte tillåts tränga in till den ideologiska insida där man funnit ro. ”Ritualen gör mig till den del av en gemenskap.” Att det inte är hela sanningen stör inte Wiman eller Hagman, som, kan vi förmoda, tvärtom uppskattar det oklara i ”gör” som en del av ”upplevelsen”, en kittlande mystik. Det är effekten som talar. Men livet inom denna typ av effekter är oförenligt med ideologikritik och dess tillämpning inom politiken, avseende alla ideologier som på olika sätt står i vägen för progressiva strävanden.
* * *
Och så var det faktaresistensen. Vi läser om forskares oro över tilltagande sådan och att en del av dem kan skrämmas till tystnad av det hat och hot som de utsätts för. Det talas om klimatförnekelse i termer av åsikter och ”synsätt”. Eller tilltro.
I en enkät som DN skickat ut till alla svenska universitet, och som besvarats av 212 forskare inom ämnen som rör miljö och klimat, svarar över hälften att de upplever att tilltron till vetenskap minskat under de senaste fem åren.
Många av de svarande har känslan av att situationen förvärras av att såväl mediekonsumtionen som samhällsdebatten ofta bedrivs på sociala medier – på algoritmstyrda plattformar där användarnas färdiga uppfattningar förstärks. Det bidrar, anser flera, till en polarisering som kan övergå till aggressiva tongångar.
”Jag har upplevt många, många, många röster som ofredar, hetsar, häcklar, förföljer, och även hotar.
– Det är allvarligare när de som är med att styra landet också påvisar de här tendenserna till faktaresistens.
Påhopp som riktar sig mot dig som person går inte att svara på utan att gå ifrån din roll som forskare.
En annan artikel handlar om hur SD med klimatfrågan öppnat en ny front i ”kulturkriget”:
Det troliga är att det inte spelar så stor roll ur SD:s perspektiv om det faktiskt föreligger några lock i debatten. Det viktiga är att ge intryck av att sådana existerar och därmed förstärka berättelsen om hur en agendadriven elit försöker tysta folket. Det är i det ljuset jämförelsen med invandringsfrågan ska ses. Denna fråga passade perfekt in i SD:s narrativ. Faktiska politiska misslyckanden vad gäller flyktingpolitiken, i kombination med en otillfredsställande offentlig debatt, kunde med fördel användas för att berätta historien om hur folket svikits av en mångkulturell elit, ”folkförrädare” utan respekt för svensk kultur och svenska värderingar. När den egna invandringspolitiken nu fått ett så stort genomslag, så stort att till och med SD uttryckte förvåning efter Tidöavtalets undertecknande, behöver man en ny fråga för att driva den populistiska berättelsen om elitens svek.
Abortfrågan passar inte in i denna mall, inte i Sverige i alla fall, och EU-frågan har man släppt tills vidare (även om det finns skäl att tro att den återkommer i takt med att regeringens klimatpolitik stöter på patrull i EU). Då ter sig klimatfrågan som en lovande ny front i kulturkriget. Här märks redan en splittring vad gäller de politiska förslagen, en splittring som kan fördjupas, och här har expertkunskapen en central roll att spela vilket gör det lätt att uppmåla en konflikt mellan eliten och folket. Att klimatfrågan kopplas till kulturkriget medför samtidigt att klimatvetenskapen politiseras, en process som forskning visar är avgörande för att driva vetenskapstvivel. Då behöver locket på klimatförnekarnas häxbrygd inte ens lyftas av – det räcker att skjuta det lite åt sidan och låta oset sprida sig över den offentliga debatten.
Det uppmålas en konflikt. En polarisering som kan övergå till aggressiva tongångar. Tilltron till vetenskapen minskar. Användarnas färdiga uppfattningar förstärks. En ny front i kulturkriget. Sådant är förstås sant, men där finns en fragmentering, där ”användare” och andra dras med i strömningar på rätt godtyckliga sätt och utifrån personlig grad av ”tilltro”, även om SD:s berättelser gör sitt till. I stället för att de olika inslagen ses som moment av en ideologi inom en vad gäller karaktären sammanhållen apparatur. Man talar förvisso om populism som erkännande av att det handlar om ett fenomen med viss enhetlighet, men går olika långt i den riktningen, också det lite godtyckligt, och i allmänhet utifrån ett konventionellt ideologibegrepp, i den mån ordet ideologi alls används.
Populismen kritiseras för dess rasism, uppfattningar om könsroller och normer på olika områden, inskränkt nationalism osv. Nu att den förnekar eller tonar ner klimatkrisen för att tillskriva ”hysterin” den elit som man framställer sig som motpol till och som vill försämra livet för ”vanligt folk”. Allt detta kan beskrivas som ideologi i konventionell mening av berättelser, uppfattningar och polarisering i vi (Folket) och dem. Medel för t ex SD att växa som parti och rörelse. Men åsiktspaketet som kännetecknar populismen har med ett annat ideologibegrepp inte med åsikter i betydelsen sikt (god eller dålig) att göra. Det tillhör ideologins interpellationsstruktur med rituella bekräftelsetecken. Ideologin utgörs inte av åsikterna som sådana utan av praktikerna där de uttrycks som bekräftelser på vi:et i en cirkelrörelse, bollandet av signalorden på ”alternativmedia” med en principiell oförmåga att ställa självkritiska frågor eller gå till djupare konflikter. Där tvärtom deltagandet förutsätter att allt uttrycks i föreskrivna ord. Som i varierande grad även kan uttrycka rasism osv. ”Kulturkriget” är således inte ett ömsesidigt krig mellan värderingar eller höger och vänster, det är fråga om den interna praktik som utgör apparaten och dess slutenhet. Jag säger inte att populismen är en enhetlig ideologi, men att vi har att göra med ideologi i en mening som kan göras strikt.
Populismen är formad under trycket av en rad samtidiga omständigheter:
– Faktisk rasism.
– Berättigat missnöje med samhällsutvecklingen. Samhället är inte inrättat för människorna utan för pengarnas förmering. Dvs samhället domineras av det produktionssättet, vilket också innebär att ”allt fast förflyktigas”, rotlöshet, känslor av sönderfall. I denna utveckling finns grupper som känner sig extra akterseglade, vilket förstärks för vissa män när det dessutom är kvinnor som seglar ifrån (eller när det uppfattas så).
– Att affektutlevelse och aggressioner får omedelbart utlopp och förstärkning, dels genom att konflikterna förskjuts till sådana (pseudo)konflikter som enklast medger den utlevelsen, dels genom ”algoritmstyrda plattformar” och andra former där utlevelsen får omedelbar respons och deltagarna triggar varandra under ideologiska bekräftelser. Maktlösas känsla av makt. Aggressionerna riktas gärna mot namngivna personer snarare än mot strukturer, men inom berättelser om Folket vs etablissemanget.
– Att det finns ledarskap bestående av dem som är känsliga för de dispositioner som de exploaterar och skickliga i att finna ”avtryckare”, ledare som därigenom vinner egen makt.
– Funktionerna hos den ideologiska kategorin Folket, Subjektet i vars namn apparaten interpellerar individerna och samlar dem gentemot de andra – etablissemanget, invandrarna, judarna, muslimerna, kulturmarxisterna, feministerna, genusforskarna osv. Så länge bristerna i samhället kan ges en yttre gestalt (inte en inre klassmässig) i dem som sägs ha förstört den enhet och harmoni som också är en ideologisk figur, kan själva hetsandet mot denna fiende vara ett skydd mot insikten att den där harmonin aldrig funnits. Detta i kontrast mot Politiken för vilken det är produktionssättets fundamentala brist på harmoni som den söker artikulera.
Missnöje, omedelbar affektutlevelse, berättelser som i interpelleringen av vi:ets subjekt reducerar tillvaron till förhållandet mellan detta vi och de andra, ledarskapet, självförstärkande plattformar och praktiker. Detta är omständigheter och element som i sin samtidighet sluter sig till populistisk ideologi, väl formad självgående och en blockering av progressiva strävanden, eftersom den tvingar subjektet att relatera allt till de figurer som är lås och nyckel i samtalen som håller gruppen vid liv och ger deltagarna deras identiteter. ”Javisst, just så är det!” ”Klimathysteri! – Du sa det!”
Faktaresistensen är inte primärt misstro, eller att en specifik ideologi vinner i en ömsesidig kamp med vetenskapen. Den går tillbaka på den fundamentala skillnaden mellan ideologi och andra kvaliteter som kunskap och politik. När ideologin är i dominans är det en apparatur med inre psykosociala mekanismer som blivit till en insida utan utsida för de där bundna, och där i det aktuella fallet ”algoritmstyrda plattformar” hör till platserna för affektutlevelse gentemot de av ideologin konstruerade fiendefigurerna. T ex vetenskapsmän, när dessa för utlevelsens skull (riktad mot personer) kopplas till etablissemang och försämring av det äkta folkets livsvillkor. Här finns inte fakta i en mycket mer grundläggande mening än att de ”misstros”. Vad kritiken bör intressera sig för är att populismen är ideologi, ett mer relativt konservatismens och nationalismens manifesta tal. Det handlar om ideologifenomenet som formen för Politikens frånvaro (snarare än något som kämpar med Politiken). Att det finns ett vägskäl mellan ideologi och Politik, där ideologin nu vinner i det att den som apparatur kommit i lokal dominans, en skiljelinje som sällan eller aldrig blir nämnd som sådan. Att missnöje tar den ideologiska vägen (som strängt taget inte är någon väg utan marsch på stället) i stället för politik mot de förhållanden som skapar missnöje. Det är ett problem för vänstern som knappast löses av att den själv söker bli populistisk. Dels för att det inte kommer att fungera, vänstern kommer inte att kunna mobilisera den (av)vägen. Dels för att det är att bortse från hela problematiken med vägskäl och ideologisk dominans, som naturligtvis också har samband med vänsterns svaghet.
Jag har inte sagt något originellt om populismen, bara sammanfört vanliga iakttagelser under ett begrepp som medger fortsatt uppmärksamhet på just det ideologiska, mekanismerna och populismens plats inom reproduktionen av produktionsförhållandena. Där liberal ideologi om individer och marknader dominerar i stort: ideologi som genom mäktiga apparater interpellerar dessa marknadsvarelser alla deras vakna timmar och kanske även i deras drömmar. Men med populismen som en stark och mörk baksida, ideologi underifrån som gestaltar själva vägskälet mellan ideologi och politik/Politik. Där förskjutningen av konflikterna bidrar till status quo. Där ”vänstern” är en av fienderna. Liberalismen formar subjektiviteter i anslutning till givna roller i samhällslivet, alltså de reella existensbetingelserna. Populismen grundar sig i missnöje och känslor av tomhet, men möter dessa känslor med annan tomhet, fylld med desto fler stora ord, symboler och riter, liksom religionen ren cirkularitet på ideologiska apparaters insida. Detta som exempel på det märkliga men eviga fenomenet att något i sig självt egentligen tomt kan så fullständigt uppsluka människor, när detta uppslukande har både psykologiska och samhällsbevarande komponenter och funnit sin form i en apparatur och dess livsformer (imaginära förhållanden till existensvillkoren). En motsats till politik men med politiska konsekvenser.
Jag talar allmänt om hur debatter kan röra sig mot att bli del av en utsida relativt det debatterade, detta föranlett av två pågående debatter. Men det är också speciellt riktat till vänstern. Förändringsrörelse måste intressera sig för vad som står emot förändringen, inte bara makten eller åsikterna som skall övervinnas med goda värderingar. Eller med vänsterns nya paroll Rättvisa (när man inte längre talar så mycket om kapitalism). Utan ideologikritik tenderar vänstern gärna att leva i visionerna om det kommande goda, liksom populisterna lever i det förflutna goda och förrådda. Var sin form av nersänkthet i ideologi, när inte ideologin är en erkänd problematik och föremål för kritik. En vändning härvidlag skulle möjliggöra för vänstern att själv förflytta sig ideologiskt, ge kritiken en framträdande ställning, söka benämna företeelser i adekvata termer, kapitalismen och reproduktionens olika former, alltså att vara motsatsen till populismen också i det avseendet. Och även fråga sig vad i den egna politiken som kanske bidrar till populismens tillväxt.
Ideologikritik 