Jonssons heder

Återigen pågår en debatt om ”hederskultur”. Det började med att DN-skribenten och professorn Stefan Jonsson kommenterade en informationsfilm från polisen i Östergötland, Kontrollerad, övervakad, bortgift. Jonsson är kritisk mot filmen för att den genom att visa upp ”etniska sterotyper” ”spelar rasistiska grupper i händerna”. Här citerar jag ur DN-artikeln  12.8 där han svarar dem som menat att han förnekar problemet eller dess karaktär.

Nu tänker jag inte bidra till den debatten annat än indirekt. Men eftersom Jonsson skriver om hur somliga förvandlar ”denna fråga till ideologiskt slagträ” vill jag kommentera hur det ser ut med just ideologin på olika håll, inte minst hos Jonsson själv. Detta inom en bredare diskussion om hur vänstern konstruerar sig själv och vilka faror som lurar på vägen.

Huruvida filmen innehåller ”etniska stereotyper” går jag inte in på. Jonsson förnekar inte hedersförtryckets existens som påståtts. Men han säger:

Liksom det finns många orsaker till att en vit svensk man [A] slår ihjäl sin hustru när hon kräver skilsmässa så finns det många orsaker till att en kurdisk-svensk far [B] slår ihjäl sin dotter därför att hon vill gå sin egen väg.

I båda fallen spelar kulturell fostran och kulturella normer en roll, men inte större roll i det ena fallet än det andra, och inte heller större roll än sociala, ekonomiska, psykologiska, familjemässiga och andra orsaker. Den största orsaken är det som i kulturteorin brukar kallas ”situationen”.

Jonsson säger inte heller att det inte finns någon skillnad, A är inte B. Men skillnaden är inte att det är mer kultur inblandad i det ena fallet eller att kulturen i någotdera fallet är överordnad andra faktorer eller ens ”situationen”. Grovt taget och som utslag av ”situationen” är trots allt A=B. (Det är lite motsägelsefullt att man tydligen kan tala om ”heder” i sammansättningen hedersförtryck, men att denna ”heder” inte är kulturell i någon stark mening, tvärtemot vad själva termen indikerar.) Det här resonemanget finns i varianter; det hävdas från och till och i samma syfte att eftersom det i båda fallen handlar om patriarkatet (vilket på hög abstraktionsnivå är sant) finns ingen principiell skillnad. Ett enkelt test är annars att fråga om någon (eller båda) av A och B har ett tryck från sin närmaste omgivning att utföra respektive handling. Jag lämnar med detta diskussionen om hederskulturen specifikt för att fråga varför Jonsson så emfatiskt hävdar något som inte är sant.

Först kan ”hederskulturen” emellertid sägas vara förenad med en ideologityp, som med löpande numrering får bli typ 1. Grunden och det historiska ursprunget är förslagsvis (jag är ingen kännare på området) en förening mellan patriarkat och sociala och ekonomiska band i samhällen med svag centralmakt och svaga institutioner, där det ideologiska ligger i förmedling och upprätthållande av starka övertygelser om hur man skall leva för att allt skall vara i sin ordning. Typ 1 handlar då om tradition och starka lokala, släktbaserade gemenskaper.

Vill man diskutera hedersförtryck i offentligheten räcker det enligt dem [som kritiserat Jonsson] inte med att man tar ställning för de drabbade och säger att förtrycket är oacceptabelt och ska straffas. Det räcker inte heller att man stöder det arbete som olika organisationer gör för att hjälpa de drabbade. Utöver detta måste man också bekräfta en särskild förklaring, den så kallade ”hederskulturen”. … Dessa liberala röster kräver ett entydigt ställningstagande mot ”hederskulturer” såsom ”väsensskilda” … etniskt avvikande, primitiva, förtryckande och därför legitima föremål för säråtgärder och polisiär övervakning. …

Att skilja på dessa bägge fall – att säga att det ena handlar om en konventionell våldsgärning orsakad av gärningsmannens sociala situation och psykologi och det andra om hedersvåld orsakat av gärningsmannens kultur – är att fabricera ideologi. Och ideologins funktion är här som alltid densamma, att stärka den egna gemenskapen genom att utmåla andra som abnorma, främmande eller farliga. (Mina kursiveringar.)

Här blir det grumligt eftersom Jonsson talar om två ideologier. Jag uppfattar Jonssons ärende som att motverka konstruktionen av den populistiska ideologins fiendefigur, ideologi typ 2. Dvs den fiende som sägs förstöra den harmoniska enhet som ideologiska drömmar kan vävas kring och samtidigt som syndabock håller drömmarna vid liv. Om bara inte de andra fanns skulle allt vara så mycket bättre. Viss ideologisk praktik (t ex av typ 1) används av populisterna i konstruktionen av denne Andre. I det aktuella fallet görs falska generaliseringar så att hederskulturen får representera det essentiellt onda hos samma fiende. Att sådan ideologi (typ 2) odlas och att det handlar om ”att stärka den egna gemenskapen” är det ingen tvekan om. Det är då fråga om ideologi som kanaliserar folklig vilsenhet och missnöje med samhällsförhållandena i stort, men detta på högerkanten, eftersom även vänstern (t ex ”kulturmarxister” som Jonsson) hör till fienden. För att inte tala om feminister, det är inte någon förbehållslös solidaritet med hedersförtryckets offer vi ser. Och att motverka sådan ideologi är en god sak. Men när Jonsson talar om att utkräva bekräftelser och ställningstaganden är det om ”liberalernas” ideologi, dvs en typ 3 som inte blir klarlagd men utan diskussion sätts lika med populismens och rasismens typ 2. Här är det inte ens fråga om att spela någon i händerna längre, att skilja mellan A och B är den populistiska ideologin.

Då kommer vi till ideologi typ 4, Jonssons egen som kräver bekräftelse på att man inte ens analytiskt skiljer mellan A och B (så att det faktiskt är mer kultur inblandad i det ena fallet) utan tvärtom tar ställning mot sådana distinktioner. Vad är det för slags ideologi? Min spekulation är att det handlar om vilsenhet på vänsterkanten, frågan – när det inte finns en entydig antikapitalistisk kamp att relatera till – vilka förhållningssätt som åligger den som vill räkna sig som vänster eller kanske bara allmänt anständig. Vilka skiljelinjer kan konstrueras för att stärka den gemenskapen? T ex att förneka allt som via mellanled kan tjäna rasister. Och att ta avstånd från sådant som detta inlägg eftersom problemet inte behandlas ”rätt”.

Sedan vittnar väl Jonssons artikel också om mer personlig känslighet. En debattör som använder uttrycket ”nyttig idiot” får honom att utbrista: ”Debatter där man idiotförklarar varandra är tröttsamma, men om vi nu ska köra den linjen kan man undra vem som egentligen är idiot.”

Fortfarande är det hela märkligt, och i det hela räknar jag in att det är så här det ofta ser ut till vänster. Min spekulation förklarar inte varför uppgiften att motverka fördomar och generaliseringar måste landa i att A=B. Varför kritik av samhällets behandling av invandrare – Jonsson nämner i en följande artikel frågor på vårdcentralen och poliskontroller i T-banan – måste förenas med att A=B. Varför man måste avhända sig förmågan att när så är påkallat skilja mellan A, B, C osv (t ex svensk antifeministisk näthatskultur, en avdelning inom populismen) för att undersöka de olika mekanismer som är i verksamhet. Jag kan föreställa mig att Jonsson skulle säga att jag misstolkar honom, men läs igen stycket som börjar ”Att skilja”. Det är inte hans förhållande till hederskulturer som jag främst är ute efter, utan varför hans slingriga resonemang  ser ut som de gör. Jag har inget bra svar och syftet med inlägget är bara att upprepa andra åtskillnader, bloggens vanliga, de mellan ideologi, kunskap och politik, och frågorna om hur dessa kvaliteter kan samverka på ett lyckosamt sätt. I stället för att ideologin, i bloggens mening av ”apparater” för bekräftelse av subjektivitet, dikterar de övriga. Det handlar om imperativet att ställa ideologikritiska frågor, inte minst självkritiskt: hur förhåller sig ideologi, kunskap och politik till varandra här och nu? Tillhör Jonssons påbud produktiv politik för bättre mänskliga förhållanden eller ideologi som dikterar vad rättrådighet består av men också begränsar synfältet? Jonsson anklagar med varierande rätt andra för att ”fabricera ideologi”, men här får man väl ge DN:s Hanne Kjöller rätt: ”Den som sa’t – han va’t.

Då återstår bara att uttala en trivialitet. När nu Jonsson själv i artikeln efterlyser ”precision” och ”intellektuell nivå” skulle sådant kunna bestå i att inte förneka det sanna men dels visa att den populistiska exploateringen av vissa fenomen sätter in dem i en falsk kontext, dels blottlägga populismen som fenomen, hur konstruktionen av fienden och därmed förvrängningen är nödvändig inom dessa grupper. Alltså att tillämpa precision både när det gäller hederskultur och beträffande populism och rasism, liksom inom andra områden. Den egna ideologin (typ 5) är då inte mer än bekräftelser av dessa uppgifters betydelse, den tillhandahåller inte medlen och den dikterar ingenting.

Advertisements
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s