Några ord om kapitalismens frihet 3

Del 1, Del 2. Delarna är helt fristående från varandra.

Svt2:s serie Idévärlden är enligt hemsidan ”En tänkande talkshow med Eric Schüldt. Kloka människor lägger pannan i djupa veck och går till botten med de stora frågorna. Ordentligt.”. Schüldt bjuder in en gäst som skall lägga fram en tes samt två opponenter som får bemöta densamma. I det femte avsnittet ”bemöttes” Kajsa Ekis Ekmans kapitalismkritik av ”liberala debattören” Mattias Svensson och professorn i nationalekonomi Johanna Möllerström. Men till någon botten gicks inte. Vad som utspelade sig var i stället mycket illustrativt för förhållandet mellan kritik och borgerlig ideologi, och då menar jag inte ett förhållande mellan idéer. Det vi bevittnade var ideologisk praktik i kondenserad form, hur ideologin tvärtemot att gå till någon botten agerar för att något sådant aldrig sker. Inte i första hand genom idéer, lögner, myter eller tomt pladder utan genom aldrig sinande flöden av vissa språkliga figurer, ägnade att framkalla responser sådana som ”javisst vill vi vara fria, vi vill ju inte ha det som det var i Sovjet”. Responser som sammantagna innebär acceptans av de kapitalistiska förhållandena som våra faktiska existensbetingelser, utan att dessa nämns vid namn och utan reflexion. Eftersom själva bollandet av acceptansens uttryck är huvudsaken. Detta i enlighet med det althusserska ideologibegrepp som bloggen tillämpar.

Det illustrativa låg i hur ett stycke marxistisk teori faktiskt framfördes för att sedan helt ignoreras. Det vanliga är ju att sådant överhuvudtaget inte syns till. Som Ekman påpekade: ”Om du öppnar en dagstidning en vanlig dag så finns det en massa omskrivningar som marknad, näringsliv, företag, men man nämner sällan kapitalismen med dess rätta namn.” Programmet inleddes med 5 minuter teori, följt av 18 minuter samtal mellan Schüldt och Ekman. Schüldt styrde konsekvent bort från Ekmans insisterande på att det gäller att förstå hur kapitalismen fungerar mot teman som vad som är ”bra” (”skapar välstånd”) eller ”dåligt” med kapitalismen och så frågorna ”vad är alternativet?” och ”vad betyder revolution för dig?”. När ordet kapitalism då nämndes var det inte i samband med teorin utan helt enkelt som ”vårt nuvarande system”. Andra halvan av programmet bestod av ren borgerlig ideologipraktik, där det talades precis som det brukar talas – av ”liberala debattörer”, företagens pr-avdelningar, politiker och ledarskribenter. Ändå kvarstår möjligheten att spola tillbaka till de första fem minuterna och jämföra vad som där sas om kapitalismen med vad som  följde: kapitalismens egen apologi, de sätt att tala som tillhör de kapitalistiska förhållandena just genom att dessa inte betraktas utifrån, som av Ekmans utomjording. Tal som kan kokas ned till acceptansens signalord utan annan egentlig substans. Den förflyttningen från det ena till det andra, från en kritisk position (eller överhuvudtaget diskussion) in i reproduktionen av det som skulle kritiseras, ligger i programmet i öppen dag, samtidigt som den fungerar. Marx byts raskt mot Sovjet, och mot Sovjet ställs liberalismens Frihet. Även om Ekman försökte återkomma till att det var kapitalismen som var ämnet och att Sovjet kunde ägnas andra program, formulerade hon inte någon egentlig kritik av själva förflyttningen som moment i borgerlig ideologisk praktik. Inte heller den betraktades utifrån, eftersom den utgjorde programmets helhet. Vilket inte hindrar oss från att i efterhand betrakta programmet så.

Det finns flera anledningar till att jag använder programmet för detta inläggs ideologikritik. Genom sin uppbyggnad, med teori och ideologi samt demonstrationen av hur teorin utan några som helst ceremonier kan kastas bort, exponerade det extra tydligt denna problematik. Om mitt föregående inlägg handlade om liberal respektive populistisk ideologi som olika men varandra kompletterande ersättningar för Politik, ser vi här också (liberal) ideologi som fysiskt tränger undan kunskapen med acceptansens ritualer. Och som jag betonade i det inlägget och antytt här: att ideologin inte i första hand består av idéer (eller ”falskt medvetande”) utan av nät av tilltal (”du som är fri och kan välja”) och responser (”ja, det är jag”), betyder att vi har att göra med två skilda mänskliga kvaliteter. Liksom ideologi och politik är olika kvaliteter. Så programmets förflyttning gällde inte bara en rörelse från kritik till acceptans utan från kunskap till ideologi som två generellt åtskilda områden – med dominans för det andra, grundat i den kapitalistiska ekonomins dominans – tvärtemot det ”som om” (ideologin var en sorts kunskap) som är ideologins eget metaideologiska skikt. Vad programmet framför allt illustrerade var betydelsen av Althussers teoretiska åtskillnader mellan ideologi och andra kvaliteter, speciellt kunskapen, åtskillnader som mycket få teoretiker och ännu färre politiskt verksamma tillägnat sig eller godkänt. Men som, anser jag, är nödvändig för kritiken, att börja tala om det som är format för att inte omtalas. Att med någorlunda skärpa beskriva skeenden.

Med sådan kritik kan programmet också uppmärksammas som ett konkret fall av den allmänna ideologiska praktiken. Berörda ritualiserade utbyten av bekräftelser är oundgängligt kitt i allt socialt liv och inte generellt något negativt, men handlar här om att konstituera det kapitalistiskt dominerade samhällets subjekt. Programmet var en liten temporär beståndsdel i dessa nät, den ideologiska apparaturen på kapitalismens reproduktionssida, där de andra, statkramarna som vill ha det som i Sovjet, kunde framställas som hotet mot Friheten.

 

Varför tala om kapitalismen?

Ekman talade i sin inledning, och jag gör här några tillägg, om:

– exploateringen av arbetarna,
– klyftorna mellan de av kapitalismen berikade och alla andra,
– hoten mot miljön och klimatet,
– kommersialism som breder ut sig på kulturens bekostnad,
– kriminalitet längs en kontinuerlig skala från ”oseriösa” företag till ”ren” kriminalitet,
– den atmosfär av ideologisk acceptans och även lögnaktighet som fyller upp samhället och som programmet var exempel på.

Det ljugs massivt på andra håll och öststaterna var hemska på miljöförstöring. Av olika skäl. Men alla missförhållanden som nämns i punkterna har samband med det kapitalistiska produktionssättet. Oavsett om produktionen gäller livsförnödenheter eller andra varor är sättet ett ekonomiskt maskineri som drivs av sina inre villkor: att pengar skall bli mer pengar hos dem som äger de första pengarna utan hänsyn till något annat. Det hör till dessa villkor att kapitalet ständigt måste expandera och lägga under sig (eller skapa) nya marknader. Där finns, som Ekman framhöll, inga stoppknappar och mycket lite av politisk styrning. Det är inte heller i det stora hela behov som styr. Detta system innefattar också individuell girighet och strävan efter makt, och det är denna förening av ett själlöst maskineri (ingalunda grundat i ”liberala idéer”), girighet och maktbegär som är så giftig. Med nyliberalismen tränger kapitalismen ytterligare undan sådant som politik, kultur och moral. Det är detta maskineri, dess villkor och dominans över samhällena som måste omtalas med dess begrepp kapitalismen, ett begrepp som innebär grepp om de kapitalistiska förhållande, när man med Ekman frågar ”hur fungerar kapitalismen?”. Detta om systemets fundamentala konflikter skall kunna artikuleras i Politik.

Denna Politik kan inte presentera ett färdigt ”alternativ”, ett ”idealsamhälle”, vilket åter skulle vara ideologi. Det handlar om att skapa rörelse, arbeta fram olika kort- och långsiktiga politiska mål och verka för dem, att söka bryta den kapitalistiska maskinens dominans över samhället, bryta kapitalets makt. Vilket förutsätter att dessa förhållanden benämns med deras rätta namn, att det finns ett kvalificerat politiskt språk för dem, människors kvalificerade kommunikation kring de förhållanden som de lever under.

 

Men ideologin fungerar

Låt oss expandera punkten om exploateringen:

– Som lönearbetare har du försörjning bara om det finns arbetsköpare villiga att köpa just din arbetskraft,
– varför du måste vara ”anställningsbar” på arbetsköparens villkor och konkurrera med andra arbetare.
– När du sålt din arbetskraft ägs du och din förmåga av arbetsköparen tillsammans med dennes övriga produktionsmedel. Friheten i det hela är hans fria förfoganderätt över dessa olika egendomar.
– Eftersom mervärdet du skapar går till kapitalet är förhållandet arbete-kapital ett självförstärkande maktförhållande. Du står kvar i samma position medan kapitalet växer – detta är i varje fall kapitalismens princip.
– Det är det sistnämnda som är meningen med det hela, inte primärt att tillgodose behov.

Vad säger då våra liberaler:

Svensson: ”Kapitalismen som system står för moral, frivilliga utbyten, skyddar mycket av friheten, friheten att välja karriär. … Utsugningsteorin … bemöttes redan på 1800-talet … människor väljer ju lönearbete … [Många väljer tryggheten, medan företagen tar riskerna:] du kan ju jobba som en väldigt begåvad forskare … lägga hela ditt yrkesliv på en idé som i slutändan aldrig blir någonting och plocka hem din lön varje månad i alla fall. … Jag ser inte varför det skulle ligga ett kapitalistiskt vinstmotiv i att människor inte får en utbildning, tvärtom, vinstintresset suger ju talanger … titta på fotbollen … vinstintresset skapar ett intresse av talanger, av bildning, av begåvning. … Kapitalismen är det samhällssystem som följer av vissa spelregler som äganderätt, marknadsekonomi, näringsfrihet och rätten att göra frivilliga avtal med andra. Att komma överens med andra om avtal som berikar båda parter.”

Möllerström: ”Kapitalism är marknadsekonomi och frihet. Man får välja vad man jobbar med. … skillnaden i människosyn … människor är vuxna och får välja själva [att t ex ta bolån].” För Möllerströms kapitalistiskt grundade ”idealsamhälle” krävs också ”eget ansvar”, att människor ”skärper sig” och är ”bussiga och snälla”.

Att gentemot punkterna ovan berätta anekdoter om ”väldigt begåvade forskare” och fotbollsproffs borde framstå som komiskt. Men det fungerar. Frågade Schüldt Svensson om han ansåg att det var vanliga arbetares villkor som han talade om? T ex de arbetare som framställer våra kläder för 270 kr i månaden med tolv timmars arbetsdag. Om var och en verkligen fritt kan ”välja karriär”? Om avtalen alltid är ömsesidigt ”berikande”? Icke. Det fungerar, inte genom tyngden i några argument, utan genom det massiva utflödet av ideologiska kategorier som Frihet och Valfrihet som åtföljer kapitalismens praktiker (och praktiker under kapitalismens dominans): den faktiska arbetsmarknaden, kommersialismens överväldigande närvaro, alla nya valskyldigheter vad gäller skola, vård, elektricitet osv, samt parlamentarismen, där valet mellan de befintliga partierna genom valprocedurernas omslutande materialitet uppfattas som politiken rätt och slätt. Man skall tala om individer och inte om strukturer, för annars har man en ful ”människosyn”.

Snarare än att ”gå till botten” med Ekmans inledning förbigick liberalerna den med tystnad för att i stället idissla liberal ideologi i ovan angiven mening. Marknad och frihet, marknad och frihet. Att programledaren aldrig invände mot behandlingen av Ekman och i stället nickade instämmande (ideologisk respons), berodde nog inte bara på partiskhet. Jag tror inte att han själv begrep så mycket av det teoretiska. Hur som helst ligger det utanför vad man talar om i ”talkshows”. Han frågade liberalerna vad de tänker om klyftorna mellan människor men inte om t ex formeln P – V – P, pengarnas primat. Och det är så här det ser ut och låter. Överallt. Man kan ställa olika eländen mot varandra men går aldrig till botten med deras orsaker. I stället finns alltid föreskrivet hur man skall bekräfta sin inneslutning i de kapitalistiska förhållandena.

Och om vi tänker oss att även de ideologiska förhållandena måste benämnas med deras rätta namn stöter vi på ytterligare komplikationer i form av nämnd metaideologi. Enligt det konventionella ideologibegreppet är ideologi något idémässigt: ”åskådning”, politisk riktning eller eventuellt ”falskt medvetande”. Att viss politik sägs vara ideologisk betyder då att den bedrivs utifrån en utvecklad idébas eller samling uttalade principer. Även från vänster kan sägas att ”privatiseringarna genomförs av ideologiska skäl”. Ordet ”ideologi” används alltså närmast uteslutande i en mening motsatt vad som här antytts. Detta ideologibegrepp med dess förmenta djup är metaideologisk maskering av vad ideologier gör och där djupet är ett helt annat. Det senare ligger bl a i omedvetna psykiska förvecklingar hos individen som möter de ideologiska apparaterna (ej uppfattade som sådana) och deras tilltal, med Althussers term interpellationer. Men deltagandet i de ideologiska näten av tilltal och respons förkläs av metaideologin som att idéer, eventuellt förnuftet, segrat. Individen är där ett autonomt subjekt som följer sina inre övertygelser. Även metaideologin interpellerar subjekten, nämligen som innehavare av olika ”åskådningar”, liberalismens förnuft eller kanske bara som ”du som är glad att du inte har det som i Sovjet”. Ideologin förnekar vad den gör just när den gör det. Nästa tanke kan då vara att vi behöver en annan term för det ideologins helhet, en term som i sig representerar brottet med metaideologin. Men saken är ju den att ”ideologier” som de politiska ismerna faktiskt tillhör det ideologiska, men som rekvisita i ideologiska praktiker, de namn i vilka ideologin interpellerar subjekten, ett ideologins mindre med förmåga att i medvetandet helt överflygla praktikernas och de resulterande bindningarnas mer. Ideologikritiken måste innefatta en kamp om ideologibegreppet.

 

Hegemonin

”Liberala debattörer” talar samma språk som tidigare uppräknade ideologiproducenter. Det beror inte bara på att de alla gjort samma ställningstagande för kapitalismen. Det är maskinen själv som talar, det redan givna system på vars insida de lever och där apologetisk ideologi på sitt sätt är en produktivkraft (inom reproduktionen). I stället för diskussion som låter oss förstå och ta ställning för eller mot kapitalismen (eller enskilda kapitalistiska förhållanden) får vi lyssna till dess egen ideologiska apparatur med teman formade för att förekomma diskussion. Och för att konstituera den Väljande Individen som systemets subjekt. Som också uppmanas att ”skärpa sig” och vara ”bussig och snäll”. (Ekmans fråga om det sista också gällde de rikaste fick inget svar.)

Om nu kapitalismen är så fri och dynamisk som det sägs, skulle den inte kunna tillåta lite tankefrihet? Men ett annat konstaterande som följer ur föregående stycke gäller den principiella oförmågan till kritik. (Det är samma sak som jag framhöll i det föregående inlägget om populismen, men här är inramningen så mycket starkare). De ideologiska praktiker som liberalerna bedriver är inte medveten strategi utan deras egen inneslutning i de kapitalistiska förhållandena. Man kan erkänna att det finns enskildheter som inte är bra, att det finns problem, men bara problem som kommer att lösas med mer kapitalism. Man använder ett språk som inte medger självkritiska frågor om det möjligen är tystnadens språk, tystnaden kring förhållanden som inte får omtalas. Man är principiellt oförmögen att grunda ställningstagandet för kapitalismen på seriös analys av de kapitalistiska förhållandena, eftersom allt man säger hör till systemets interna ideologi. Återigen, inte ”ideologi” i betydelsen ”de liberala idéerna”, inte ideologi som skulle vara grund för kapitalismen, utan ideologi som den befintliga kapitalistiska maskinens smörjmedel och reproduktionsform. ”Definitionen” ”marknadsekonomi och frihet” kan väl inte med bästa vilja sägas ge ett djupgående grepp om fenomenet kapitalism. Detta är allt annat än dynamiskt och något som i sig talar mot systemet, så snart kritiken skapats och får innefatta även de tankemässiga låsningar som kapitalförmeringen dikterar.

Liksom Möllerström är jag tacksam att jag inte lever i ett Sovjet, Nordkorea, Ryssland och många andra ställen. När liberaler talar om frihet kan de naturligtvis referera till att vi hos oss är fria från olika eländen som återfinns på andra håll. Hos dem finns ett genuint avståndstagande från diktatur, fascism, stalinism osv. Men i praktiken är deras tal om friheten alltid försvar av företagens frihet. Detta eftersom de identifierat sig med det samhälle som de lever i och vars dominerande produktionssätt onekligen är allas våra existensbetingelser, vad som försörjer oss och ger oss även nödvändiga existensmedel. Grus i detta maskineri kan kortsiktigt bli sämre för alla. Maskineriet som en totalitet av vad som med dess egen ideologi kan uppfattas som ”fria och ömsesidigt berikande avtal”, samt dess omhuldande av Individen som ideologisk figur (homo economicus, den på marknaderna rationellt kalkylerande individen), möter också på sitt sätt den första formen av liberal frihetsuppfattning. Som talar om Friheten samtidigt som den är selektiv och kan bortse från allt som vi inte är fria från. Det märkliga, men i linje med hur fundamentalistiska ideologier fungerar, är hur blint men samtidigt konsekvent och ofta passionerat som ”liberala debattörer” (och ledarskribenter) praktiserar sin frihetsideologi som ett krig mot ”vänstern”.

 

Dilemmat

Vad hade Ekman kunde säga utöver vad hon sa? Kunde hon inte presenterat, kanske redan i den teoretiska inledningen, lite ideologikritik? Dilemmat var förstås dels att hon hade fem minuter till sin inledning, dels att sådan kritik, genom metaideologiernas makt, inte går fram. Men det gör inte ekonomikritiken heller. Kanske hade hon ändå kunnat föregripa hur bemötandena skulle komma att gestalta sig och hur de är föreskrivna av den med kapitalismen associerade ideologin.

Jag tror inte att man kommer undan att komplettera ekonomikritiken med ideologikritik. Kritik som alltså inte stannar vid att härleda ”idéer” till ”intressen” utan intervenerar i vad ideologierna gör. Och därvid även intervenerar i metaideologin. Kritik som intresserar sig för ideologins egen materialitet, de ideologiska formationerna som del av samhällsformationen och samhällets kropp. Som avbryter interpellationsakterna genom att med Althusser benämna dem så. Kritik som i stället förenas med interpellationer av Kritiker, människor som tillägnar sig ett kvalificerat politiskt språk för de förhållanden som de lever under: ekonomiska, politiska och ideologiska. Detta för att tillsammans med andra kommunicera kring dessa förhållanden och i förlängningen förändra dem.

I inlägget Teori och praktik talade jag om de två bristerna: att det i de offentliga samtalen talas mycket lite om kapitalismen (Ekmans tema) och att det inte alls talas om hur det tomrummet är fyllt med kapitalismens egen arbetande ideologi. En paradoxal egenskap hos ideologin egentligen; hur något så massivt närvarande (löneformen, stadsrummets utseende och inriktning på konsumtion, reklamen, parlamentarismen enligt ovan, frihetspredikningarna osv) inte heller det kan benämnas med ett samlande begrepp. Vi ser varken ekonomikritik (som går till botten) eller ideologikritik, och den andra bristen är en garanti för den första. Att stanna vid den första kritiken kan vara en fälla eftersom det bidrar till det falska skenet av ”debatt” som inte är en sådan. I stället gäller det att visa hur ”debatter” vanligen är ideologisk praktik, där även den kritiske snärjs genom att vara oförmögen att göra något åt motsidans maktmedel. Till att börja med skulle vänstern kunna initiera debatt för egen del om denna problematik och om vad som kan göras utanför och mot hegemonin.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Om populismen

Ordet populism används flitigt i kommentarerna till det amerikanska presidentvalet. Liksom för att karakterisera framväxten av rörelser och regimer runt om i Europa. Frågan som jag vill ställa i detta inlägg är vilken betydelse som begreppet kan ha inom den kritik som bloggen förespråkar och som bl a går ut på att skapa språk för skeenden som själva utesluter just detta.

När ordet nu hörs från höger och vänster är det som en beteckning på vissa iakttagbara drag som auktoritär stil i förening med misstro mot auktoriteter. Att vädja till de lägsta instinkterna. Att ställa ”folket” mot utpekade fiender som etablissemanget, media och invandrarna. Att kanalisera frustration under ledning av pekande demagoger.

Jag vill diskutera dels teoretiska preciseringar av begreppet, dels frågor om användning. Det är då inte fråga om att finna det uttömmande eller ”sanna” begreppet, utan att öppna ett område där man kan gå vidare. Detta genom att finna avgörande brytpunkter i förståelsen av fenomenet. Det är precis vad jag brukar säga om ideologibegreppet, vilket inte är en tillfällighet. Populism är en form av ideologi i bloggens mening och en form som nu satt sig i händelsernas centrum.

Jag skall redan nu framföra inläggets tes: Populism är det aktiva och offensiva sättet att ersätta Politik med ideologi.

Eller mer precist: den aktiva ideologiska formen för Politikens frånvaro. Det passiva sättet är liberal ideologi, passivt i den bemärkelsen att människor skall flyta med i den kapitalistiska utvecklingens strömmar. Dominerande ekonomiska förhållanden får dominerande ideologiska bekräftelser. Populismen kanaliserar missnöje, inte minst med liberala eliter, handfast men fortfarande ideologiskt. Det skall nu inte handla om ”ismer” utan om fenomenet ideologi, hur ideologier av olika slag kan innebära temporära lås på samhällsutvecklingen just för att de är ideologiska och inte politiska, utestängande kritik av såväl fundamentala samhällsförhållanden som det ideologiska självt. I det avseendet kan t ex islamismen att räknas in under populismen, oavsett alla skillnader i förhållande till den populism som kommer att diskuteras, och det här inlägget är i mycket en upprepning av det förrförra Det är fult att peka.

Politik (stort P) står för artikulering av de fundamentala konflikterna i produktionssättet, de konflikter som ytterst är grund för missnöje och önskan om förändring. Här är det marxistisk teori som anger dessa konflikter. Eftersom det kommer att talas en del om reduktionism i fortsättningen vill jag säga det inte är fråga om något sådant här. Men de kapitalistiska förhållandenas dominans, som produktionsförhållandenas direkta makt och på andra vägar, innebär att Politik för ett solidariskt samhälle aldrig växer sig stark.

Här kommer ideologi – ”andra vägar” – in i bilden och det avgörande är då vad vi menar med ideologi. Populismen förekommer och ersätter Politiken med ideologi (och med högerpolitik vars maktbas formas ideologiskt) genom att förskjuta konflikterna till ideologiskt konstruerade konflikter. Ideologi förstås då i enlighet med bloggens syfte utifrån Althussers ideologiteori (eller utkast till en sådan), hans brott med olika metaideologier om vad ideologi är. Det handlar om att urskilja ideologin som en mänsklig kvalitet skild från andra kvaliteter, de egna mekanismer genom vilka den verkar och kan vara form för Politikens på olika grunder redan givna frånvaro, vidare hur dess bindningar kan vara så starka. Vi har att göra med en dubbel formning av förhållanden som omsluter människor utan att vara föremål för reflexion. I de offentliga samtalen talas sällan om kapitalismen och om ideologin som utfyllnad av politiska tomrum talas det inte alls. Ordet ”ideologi” får som vanligt stå för lite vad som helst, såväl en sorts kunskap (eventuellt falsk eller ”färgad”) som politisk riktning. Vilket misskännande är ett väsentligt moment inom det ideologiska, ideologins självmaskering. Innan vi går vidare behöver vi därför göra följande distinktioner:

1. Människor har förmåga att ständigt utveckla kunskap om sig själva och sin omvärld, dvs fortlöpande skapa förbindelser med eller grepp om olika objekt. Gäller det teoretisk kunskap skapas denna i ”tankeapparater” som är befintliga teorier, metoder, verifierings­for­mer och institutionella betingelser i övrigt. Detta med ”kunskapen som produktion” måste betonas, eftersom kunskapen inte är något som abstraheras ur objekten i bokstavlig mening, t ex genom ett omedelbart ”seende”; den produceras i speciella praktiker. Olika praktiker, olika grepp. ”Den sanna kunskapen” finns inte, vilket å andra sidan inte betyder att vad som helst som kallas kunskap (eller något motsvarande) är kunskap.

2. Människor kan föreställa sig ännu ej existerande ting samt målmedvetet och kunskapsbaserat arbeta för deras förverkligande. Detta kan gälla bruksföremål, verktyg, livsmiljö, vetenskap, kultur samt inte minst politik – underhåll eller förändring av samhällsförhållandena. Arbete omvandlar det objektiva.

3. Men de kan inte ständigt känna oändligheten av livsmöjligheter i sina egna huvuden. Det var ofrånkomligt att den evolutionära öppningen av djurens i huvudsak instinktsstyrda liv åtföljdes av en motsvarighet vad gäller psykisk helhet och stabilitet. Varje individ behöver röster som talar till henne och säger henne vem hon är och vilken som är hennes väg. Detta  ombesörjs genom ideologi, men inte i konventionell mening av upphöjda ledstjärnor, utan som omedelbar inneslutning i en viss social sfär. Inne i den sfären hör hon sådana röster som adresserar henne som subjekt med namn och attribut; där utbyter hon symboliska bekräftelser på samhörighet med andra och där manifesteras sam- och tillhörigheten i handling. En ideologi talar till sina subjekt, och effekterna ligger inte i talets idémässiga innehåll så mycket som i fasthållningen i tilltalsakterna, repeterade följder av tilltal och respons – ”ja, det är jag”. Bekräftelserna handlar om spegling, igenkänning och förtrogenhet med använda symboler. Du viftar med din flagga, jag med min, och om det är samma flagga visar det att vi hör ihop. Detta är Althussers teori om ideologins materiella existens i apparater och praktiker (ritualer) – hans påbörjade kunskap om ideologin. Och brott med metaideologin att en ideologi, som ordet föreslår, främst består av idéer. Den är inte något som befinner sig i människors huvuden som en ägodel; den utspelar sig mellan individ och ideologisk apparat (och mellan individerna). Vad gäller apparaterna byggs och underhålls de inifrån, i huvudsak decentraliserat. För tilltalen eller anropen introducerade Althusser termen interpellation. Här skall noteras att ”det ideologiska djuret” människan inte kan leva utan ideologi, men att ideologier kan vara högst olika med avseende på vad de bekräftar och hur de förhåller sig till andra praktiker. En ideologi kan bekräfta det meningsfulla i att delta i Politik eller något annat produktivt, medan annan ideologi etablerar cirklar där den huvudsakligen bekräftar sig själv och blockerar andra praktiker. Ideologi kan verka befordrande eller blockerande m a p andra kvaliteter. Ideologikritik måste uppmärksamma en ideologis yttre grund (vilket i konventionell kritik kan uttydas som ”de ’intressen’ som en ideologi ’tjänar’”) men också dess egen omedelbara materialitet och psykoanalytiska bindningsmekanismer, hur bindningar när de skänker subjektet helhet kan bli så hårda och verka mot vad som annars kan anses vara hennes egna intressen. Samt, inte minst, hur (den egentliga) ideologin aldrig säger ”jag är ideologi”. Till de ideologiska effekterna hör att deras produktion är utplånad i subjektets medvetande. Individen uppfattar sig som ett autonomt subjekt som följer sina inre övertygelser. ”Ideologin utplånar sina spår” (Zizek). Till vilket kommer att kunskap om ideologin saknats generellt. Ideologin allmänt är en social sfär eller nät av interaktioner allestädes närvarande och synlig i enskilda yttringar men utan att vara föremål för reflexion, vilket ligger i dess princip.

Vi har alltså kunskapens förbindelser med och tal om det objektiva, arbete det objektiva och ideologins tal till subjekten. Dessa distinktioner (och andra som kan gälla kvaliteter som etik och estetik) skall inte uppfattas så att allt iakttagbart entydigt kan klassificeras som det ena eller andra, men de är väsentliga för kritikens frågor om vad som dominerar en viss situation. Speciellt är det nya ideologibegreppet begreppet för en det mänskligas paradox: hur något egentligen substanslöst kan ta så stor plats, bestämma över människors liv, få dem att uppföra de mäktigaste byggnadsverken eller i övrigt gå i ledares ledband. Det är inte fråga om att avfärda det ideologiska som luft utan tvärtom att intressera sig för dess oproportionerliga fysiska närvaro. Vartill alltså kommer nästa märklighet: att detta som fyller upp en så stor del av människors liv, denna sociala sfär, i stort sett är ett terra incognita, i det att även metaideologierna regerar.

Så när jag säger om populismen (eller islamismen) att ideologi fått tränga undan Politik, sätta sig i Politikens ställe, förutsätter denna analys av ett iakttagbart motsatsförhållande Althussers teoretiska åtskillnad mellan ideologi och politik – och andra kvaliteter som kunskap, moral, m fl. Vilken åtskillnad inte är allmänt accepterad ens bland teoretiker. Detta inlägg, liksom alla andra på bloggen, vill alltså försvara Althussers insats härvidlag genom att visa vad den öppnar för. Inga av de synpunkter jag för fram kan lösgöras från denna teoretiska händelse.

En ideologi utgår inte från föreställningar om världen. Men just för att dess bindningar inte är tankemässiga och prövande kan de föreställningar som inte desto mindre tillhör den ideologiska rekvisitan bli mycket starka, prägla tänkandet och bestämma handlingar. Vilket inte minst religionerna visar. Liksom, som vi skall se, populismens föreställningar. Althusser använde begreppet empirism för tillfällen när en ideologi talar som om den utgjorde ett omedelbart seende av det i den yttre verkligheten essentiella, alltså när den blandar sina interpellationskategorier (de namn i vilka den anropar: Folket, Gud osv) med begrepp för objektiva föremål och förhållanden. Specifik ideologi samverkar då med metaideologi om sådant seende. Metaideologin är vanligen inte explicit, men interpellerar indirekt innehavarna av ”synsätt”, ”åskådningar” osv genom ett konstant bruk av seendemetaforer. Den materialiseras i debatter där ”åskådningar” (”ismer”) ställs mot varandra. Liksom när ideologi får diktera politik. Här framgår åter hur redan distinktionen mellan ideologi och kunskap pekar på möjliga konflikter dessa kvaliteter emellan. Det handlar inte om sant och falskt utan om hur något som inte alls har med kunskap att göra kan sätta sig i kunskapens ställe, liksom det kan fylla ut politiska tomrum. Pretentionerna hos empiristisk ideologi står i omvänd proportion till graden av reflexion och självkritik, och detta ”fungerar”. Vi kan tala om en generell konflikt inom de mänskliga praktikerna och inte minst språket mellan öppenhet och slutenhet, där slutenheten i mycket består av empirismens expansion, installationen av ideologins fixa kategorier på andra områden. Samtidigt som detta också utspelar sig under yttre bestämningar inom samhällets konflikter. De ideologiska formationerna blir delar av samhällsformationen och dess dominansförhållanden.

Hur kan nära hälften av de röstande välja en person som inte bara är rasist, kvinnoföraktare, klimatförnekare osv utan dessutom ett knippe av grava personlighetsstörningar? En grav narcissist, patologisk lögnare, bedragare, rättshaverist m m. Skall en psykopat förfoga över kärnvapen? Att den egna gruppen, som den landsortsbefolkning som analyserna nu lyfter fram, länge förbisetts och missgynnats av styrande och media är anledning nog att inte rösta på representanter för denna elit. Rösten som man avger behöver inte vara mer än ett långfinger. Men vi bevittnar också ideologisk inbäddning och det är den som jag tänker tala om. Jag menar då att frågan besvaras redan av Althussers allmänna, abstrakta och kanske lite kryptiska konstaterande ”att ideologin inte har något utan­för sig (ur sitt eget per­spektiv), men att den samtidigt är utan­­för, och enbart där (ur vetenska­pens och sanningens perspektiv)”. Detta kan tillämpas på populismen liksom på andra ideologier. (Däremot vill jag inte säga att det gäller alla ideologier, vilket skulle begränsa frågorna om förhållandet till andra praktiker.) En kritik kan sätta in människors ideologiska praktiker i sammanhang (ideologins utanför), men inne i ideologin finns i det aktuella fallet ingen utsida. Populismen reducerar empiristiskt verkligheten till en dualism mellan Folket och de andra, dvs etablissemanget, liberalerna och invandrarna som missgynnat/förrått/angripit traditionellt liv (eller helt enkelt försörjningsmöjligheterna) och traditionella värden. Utifrån sett är detta den populistiska apparatens sätt att interpellera anhängarna, bekräfta deras identiteter, kanalisera deras frustration och engagera dem i hatpraktiker. Mer specifika berättelser om judiska konspirationer och annat låter berättarna hos varandra finna bekräftelser på utvaldhet och insikt. Sådana praktiker, de inbördes utropen ”ja, just så är det” (som kan avse den stora folkgemenskapen eller mer utstuderade berättelser), är materialiserade lösningar på problemet med att upprätthålla subjektiv helhet i en verklighet som tycks stadd i upplösning och/eller allt svårare att överblicka, lösningar som ställer sig i vägen för annat engagemang i de yttre problemen, helt enkelt för att de hann först och väl etablerade i enlighet med sakens (subjektivitetens) natur svårligen öppnar sig. Individerna projicerar sina känslor på varandra och på ledare och de senare föreskriver handlingar, tale- och tänkesätt, vars utföranden i sin tur framkallar gillanden och bekräftelser på delaktigheten i en Sak. ”Jag är er röst”, säger Trump. Rösten, som i dubbel mening tilltalar anhängarna därför att den träffar deras ilska, tvingar sig på dem som deras röst, samtidigt som det inte alltid spelar så stor roll vad den säger. Någon bryr sig om dem, tycks ha tagit deras parti och bjudit in dem i en gemenskap kring praktiker där deras ilska får utlopp. Inne i ideologin går det att bortse från det mesta, såväl vad ledarna står för och konsekvenserna av deras handlingar som själva exploateringen av missnöje. Subjektet innesluts i denna självtillräckliga gemenskap, vars villkor är att beteendena inte upphör och speciellt att det inte reflekteras över dem från någon utsida. Utlevelsen och gemenskapen med dem som ”känner likadant”, den igenkännande speglingen, är i en rundgång vad som bär interpellationens berättelser, en föreställningsvärld där dualismen är hela verkligheten. Inifrån sådan ideologi ger anhängarna sitt stöd till allt annat än folklig politik. Politik med stort P finns inte på kartan och mer basalt inte heller konflikterna i produktionssättet. Ideologins insida saknar (i sitt eget perspektiv) utsida.

Under en valvakas intervjuer tillfrågades en mexikansk kvinna om Trumps uttalanden om mexikaner. De var fel menade hon. ”Han borde ha sagt …” (att flertalet invandrade mexikaner arbetar hårt och vill bidra till samhället), varefter hon fortsatte med att förklara sitt stöd för honom. Att lägga egna ord i munnen på ledaren, som om de var hans fast hans ord är motsatsen, och sedan hylla honom för dem, att bejaka ledarens ”jag är er röst” oavsett vad denna röst yttrar, är väl om något ett exempel på en ideologisk mekanism. Att kunna bortse från faktiska omständigheter därför att egna känslor projicerats på någon med makt. Det är som när Konungen är något större än den skröpliga figur som råkar vara kung.

Det är inte bara Politiken som förnekas i den ideologiska praktiken utan ideologin själv, fenomenet insida utan utsida. Såväl ideologins omedelbara utsida, dvs produktionen av dess effekter, som samhällsförhållandena och möjligt förändringsarbete är uteslutna eller fördunklade där uppmärksamheten (genom ideologins praktiker) konstant är fäst vid fiendefigurer i en reduktion av världen till detta. Det är inte politisk analys som avgör vem som är fiende. Olika moment: en traditionell individualism och misstro mot staten, där ”något större” i stället förmedlas av religionen, saknad av en värld som tycks på väg att gå förlorad och oro för den fortsatta utvecklingen, befogad fientlighet gentemot faktiska eliter, faktisk rasism (inte nödvändigtvis som elaborerade föreställningar om raser), antifeminism osv knyts samman i den populistiska ideologins tilltals-, respons- och spegelstrukturer med nämnda projektioner på ledare, som i sin strävan att vara ledare tillhandahåller medlen (berättelserna, terminologin, vem som skall misstros eller hatas – anhängarna uppfinner förstås också, inte minst via nätet, mycket av detta själva). I det aktuella fallet tillkommer att Trump dessutom har sin egen narcissistiska enmansideologi där han bara speglar sig i sig själv, t ex som en besatthet av att se sitt eget namn i guld. Denna hopknytning och den resulterande slutenheten är den populistiska ideologin, en speciell framträdelse av ideologins generella subjektivitetsformande mekanismer. Genom att använda begreppet ideologi på detta sätt tar kritiken ett (provisoriskt) grepp om tillslutningen av den berörda helheten. Framför allt genererar begreppet och distinktionerna mellan olika slags praktiker ideologikritikens allmänna frågor: hur ser förhållandet mellan kunskap, politik och ideologi ut här och nu? Har ideologi, detta utåt icke-produktiva fenomen, intagit platser som annars skulle innehas av kunskap, reflexion och politiskt arbete av produktivt och progressivt slag? Dominerar det ideologiska över de andra kvaliteterna i stället för att ideologin från sidan bekräftar innehavet av kunskap och deltagandet i viss politik? Om sådana frågor fick medfölja som verktyg inom permanent kritisk praktik, skulle de själva utgöra en ny kvalitet.

Naturligtvis kan man utifrån konventionella ideologibegrepp (med tonvikt på ”idéer”) fråga sig vilka subjektiva behov en ideologi möter. Och hur dessa behov kan exploateras. Men när ”ideologi” får stå för lite vad som helst finns inget tryck att verkligen ställa sådana frågor eller att göra något speciellt med eventuella svar. Om inställningen till populismen är att det handlar om åsikter som skall mötas med andra åsikter, goda värderingar och annan ”politik”, torde detta innebära att själv återskapa populistens bild av de andra. Vad som här skisserats gör på inget sätt anspråk på att representera en fullständig förståelse av populismen eller ideologin allmänt. Men med de ideologikritiska frågorna, som tar fasta på den generella konflikten mellan ideologi och andra kvaliteter, dvs vad denna konflikt består av, följer ett imperativ att också ställa dem som ett politiskt problem och en serie uppgifter: att undersöka möjligheterna för politiska rörelser att bryta upp det ideologiska, t ex genom att avbryta interpellationerna som sådana.

*  *  *

I inlägget Om SD-populism och annan ideologi skrev jag:

Låt oss rekapitulera några punkter om populistisk ideologi. Populism kan i ett första steg beskrivas som konstituerande av Folket gentemot en imaginär fiende. Det sker en förskjutning från t ex klasskonflikter till [den fiktiva] konflikten mellan Folket (Nationen) och fiendefiguren (judarna, invandrarna, muslimerna, etablissemanget, kulturmarxisterna, feministerna).  Ett vad man talar om och vad man inte talar om. Men om vi godtar huvuddragen i psykoanalytisk teori om ”subjektets brist” sådan den framställs av t ex Zizek (från Lacan; en bra sammanfattning finns i Per-Anders Svärds artikel Fienden i fantasin – Psykoanalytiska bidrag till ideologikritiken i Fronesis Kritik-nummer) är denna förskjutning dubblerad inne i den ideologiska praktik som det är fråga om. Nationen eller annan föregiven harmonisk samhällsenhet är något som subjektet kan vilja nedsänka sig i för att själv uppnå helhet som subjekt, en stabil identitet. Fantasin om fienden som förstör harmonin får här flera funktioner. Utopin lever och skänker mening genom bekämpandet av den konkret gestaltade figuren. Genom att som i ett aktuellt fall [järnrörsnatten] säga till andra ”det är inte ditt land, det är mitt land”. Men framför allt är syndabocken ett skydd mot insikten att den åtrådda harmonin är en omöjlighet. Så länge bristerna (samhällets yttre och subjektets egna inre) kan ges en yttre gestalt är deras fundamentala ofrånkomlighet dold, alltså genom förskjutningen från harmonins omöjlighet till motståndet mot den utpekade syndabocken, utan vilken allt skulle vara så mycket bättre. Det speciella och bekymmersamma med den här sortens populism är att det ideologiska, fast det som med all ideologi fortfarande handlar om inbördes utbyten av identitetsgivande bekräftelser, på ett drastiskt sätt bestämmer såväl utövarnas politik som individuella handlingar.

Några tillägg. Populismen är en sorts terrorism i det att den inte har något perspektiv mot framtiden, det är ett förrått förflutet allt handlar om: tiden då arier härskade, Profetens tid eller den nation, de arbetaridentiteter, könsroller och värden i övrigt som man nu anser angripna. Rasism och antifeminism kan frodas hos dem som ser sig akterseglade av en utveckling där människor med annan hudfärg eller annat kön tycks allt framgångsrikare (eller åtminstone tar större plats), medan egna livsvillkor och förankringen i traditioner är i nedåtgående. Uppgiften är bara att spränga (på ett eller annat sätt) de skyldiga för förfallet. Eller ”dränera träsket”. Beträffande ”bekämpandet av den konkret gestaltade figuren” tror jag att en av anledningarna till populismens dragningskraft är att de uppdämda aggressionerna får ett omedelbart utlopp. Att näthata våra företagsledare känns inte meningsfullt och det är sällan som de utsätts för våld. Annat är det med populistiskt utpekade fiender. Och medan ”etablissemanget” kan vara avlägset är valda representanter, t ex journalister, inte minst kvinnliga, en desto påtagligare måltavla. Liksom invandrarna. Genom seklerna har det varit judarna. Det skapas gemenskaper kring aggressiva praktiker mot utvalda och/eller konstruerade måltavlor. Jämför med islamismens ”heligt krig mot de otrogna”.

Människor är missnöjda och har anledning till det. Samhället är inte inrättat för människor utan för pengarnas förmering. Att artikulera sådana konflikter kallar jag alltså Politik. Men samhället är ett samhälle för att det förmår reproducera sig. Det sker inte minst genom ideologi, dvs ideologiska apparaters performativitet med avseende på samhällets subjekt. Inom kapitalistisk/liberal ideologi är dessa subjekt arbetsgivare och arbetstagare, kunder, konsumenter, väljare osv, och de interpelleras som sådana inom respektive praktik och via media. Väljaren är den som identifierar politik och demokrati med parlamentarismens procedurer och uppfattar valet mellan tillhandahållna ”alternativ” som politiken rätt och slätt, dess allt, varvid radikala möjligheter från början är uteslutna. Detta är alltså inte en propagerad myt utan något som ligger i de omslutande procedurernas utformning och tilltal. Liberalismen är det för de interpellerades del passiva sättet att ersätta Politik med ideologi. Populismen med dess interpellationer av Folket är det offensiva och aggressiva sättet, där dessutom liberalismen (eller delar av den) angrips.

Ett av den liberala högerns pr-knep är att retoriskt ersätta höger-vänster-dimensionen med framåt-bakåt. De som inte hänger med i den nyliberala utvecklingen är bakåtsträvare som vill tillbaka till Socialdemokratins grå betongsamhälle. ”Valfrihet” ställs mot stat och politik(er). Liberalismen är i det avseendet en sorts populism med Folket utbytt mot Individen. Vad de inte säger är förstås att deras framåt bara är kapitalismens framåt, att dess systemkrav skall verka obehindrade av politiska interventioner. Maktmässigt är deras framåt status quo. Framåt mot ett samhälle som övervunnit kapitalets diktat är principiellt utesluten i den liberala ideologins reduktion av politiken till en kamp mellan (deras) frihet och förmyndarstaten. Detta är en annan dimension än parlamentarismens,  men kompletterande denna till liberalismens insida utan utsida. ”Det finns inga alternativ.” Populisterna å sin sida utesluter på ett mer bokstavligt sätt det framåt som är vänsterns. (Med vänster menar jag här inget mer än de som har ett annat framåt.) De (anhängarna) vill tillbaka till en trygghet som de anser förlorad och bekämpar för det ändamålet utpekade fiender som det ”liberala etablissemanget”, men inte i grunden för deras kapitalism utan för det speciella ”framåt” som denna genomgår och som lämnar många i bakvattnet. Vartill kommer invandring och ett visst framåt vad gäller jämställdhet och minoriteters rättigheter, de enda rättigheter (utöver kapitalets) som i populistiska ögon intresserar liberalerna. Vi ser i det amerikanska fallet hur politiken (mer renodlat) tas över av miljardärer som bl a vill gynna gårdagens industri för att tilltala gårdagens arbetarklass, den deras maktbas som populistiskt interpelleras. Vänstern kan då inte hävda sitt framåt bara som en uppsättning visioner; ”framåt” måste innefatta explicita brott med liberalernas framåt och populisternas bakåt.

Folket må vara en fiktion liksom det mytiska förflutna men är ändå lättare att sätta i centrum för berättelser än proletariatet eller vänstern, där den senare antingen uppfattas som del av ”eliten” eller som ”kommunister”, de mest föraktliga. Folket (i olika tappningar) är en interpellationskategori inom populismens reella praktiker, såväl det interna bollandet av igenkänningstecken som hatpraktikerna. Vänstern må demonstrera, här får ilskan utlopp i aggressiva handlingar, om inte annat i kommentarsfälten. Och ju mer missnöje som utvecklingen alstrar utan att mötas med Politik, desto starkare blir den populistiska tendensen och dess bygge av ideologi där andra vägar utesluts. Detta är ett utslag av kapitalistisk dominans och en bevarare av densamma utan att direkt utgå från den.

Vi har (1) den formella distinktionen mellan ideologi och andra kvaliteter och därmed (2) en begreppsram för pågående dominanskonflikter mellan ideologi och andra praktiker. Från dessa utgångspunkter, som låter oss undvika olika metaideologiska fällor, kan vi (3) ställa kritiska frågor om pågående skeenden och om möjligheterna att återvända till Politiken.

* * *

Jag menar inte att människor överger populismen för att den ”förklaras” för dem. Det är ju just sådan reflexion som den utesluter. Jag skisserar här ett scenario där vänstern till att börja med förklarar saker för sig själv eller rättare sagt tillägnar sig teori och kritik som överensstämmer med dess strävanden. Att den tar fasta på att reflexionen över de förhållanden som politiken skall förändra måste innefatta deras reproduktionsformer. Att själva problematiken reproduktion, speciellt av subjektiviteter, förs upp på dagordningen. Förändringsarbete måste alltid innefatta hindren för det. De slutna tillstånd som här avses skall dessutom göras till ytterligare skäl för sådant arbete. I stället för att bete sig reaktivt mot enskildheter skall vänstern utveckla ett kvalificerat politiskt språk som ett element i en ny politisk kultur. Att etablera en permanent kommunikation kring de förhållanden som är formade för att inte omtalas:

1. Det kapitalistiska produktionssättet, och då inte bara som ”klyftor och orättvisor” utan som en ekonomisk maskin som blivit till våra reella existensbetingelser. Det mesta i våra liv måste gå via pengars förmering, där systemimmanenta krav dikterar alla villkor och således överordnar sig livet. Vilken struktur är osynlig när allt existerande är individer inom marknadernas livsrum. Eller någon annan reduktion.

2. Att detta system reproduceras genom maskinen själv men också genom sådan ideologi som berördes under punkt 1: ideologiska apparaters performativa subjektskonstitueringar, där det förutsätts att det saknas medvetenhet om ideologin som sådan. Man kan säga ”jag är rasist” men inte ”jag är populist” (i strikt mening). Man säger gärna ”jag är liberal”, men aldrig ”jag är responsiv inför den liberala ideologins interpellationer”.

Det nya är här begreppet ideologi för mängden element där de flesta är synliga men om vilka det inte tagits ett samlat grepp, vare sig teoretiskt eller som formulering av politikens problem. När det talas om ideologi är det i allmänhet som metaideologi av ett eller annat slag. Som brott med metaideologierna etableras i stället (preliminär) kunskap om ideologin, för politiken. Samtidigt får en helt annan slags ideologi från sidan bekräfta det meningsfulla i detta och interpellera kritiker. Snarare än att utåt föreläsa och vifta med pekpinnar är en strävan att alltfler dras in in i kommunikation kring gemensamma livsvillkor och möjligheter. Här behövs även politisk uppfinningsrikedom beträffande hur den populistiska kallelsen, liksom liberalismens interpellationer, kan angripas. Inte bara med argument utan i själva dess opererande, när detta gjorts till föremål för konstant uppmärksamhet. Inte bara för dess rasism osv utan för den slutenhet som det är fråga om, inte minst för individen/subjektet.

För den utåtriktade kritiken måste också ett annat tema från det tidigare citerade inlägget uppmärksammas. Hur bryta den skenbara symmetrin mellan olika sidors ”vad man talar om och vad man inte talar om”, ett fäktande där det ena och det andra bara tycks byta plats. Alla anser att andra talar om vissa saker för att dölja det väsentliga (t ex kapitalism vs invandring), samtidigt som alla verkar tala om liknande företeelser med olika namn. I den mån det till vänster alls talas om hegemoni kan denna tyckas vara en motsvarighet till populismens stora konspiration mellan judiska banker, politiker och media. Olika sidor representera då bara positioner på en åsiktsmarknad. Vad som föreslogs i inlägget var följande. Förstås måste det från icke-ideologiska utgångspunkter utredas vad som är sant och falskt. Men att i strikt mening säga att populismen är ideologi är att föra fram en distinktion som är bokstavligen otänkbar inom denna ideologi. För populisten är det omöjligt att tala om den egna utsägelsepositionen. Möjligheterna till kritik och självkritik är principiellt uteslutna genom den tysta överenskommelsen om att leva i ideologiska effekter utan att fråga efter vad de är effekter av. Populisten kan anse (!) sig se ”de verkliga problemen” och det kan vara verkliga problem som eldar honom, men när ”seendet” består av fixa kategorier utväxlade inom ideologiska praktiker, blir detta till ett politikens problem. Så bryts för kritikens del symmetrin. Eller rättare sagt, det är brottet med den fiktiva symmetrin, det praktiska hävdandet av distinktionen, som är kritiken och en möjlighet att också bryta eller åtminstone störa den nämnda tystnaden.

Hegemonibegreppet är dessutom begreppet för en reproduktion (av produktionsförhållandena) utan centrum. Vad som finns i centrum eller snarare i basen är ett ekonomiskt system, kapitalismen. Detta handlar inte i första hand om individuell girighet utan om produktionssättet enligt ovan. Att allt skall förvandlas till marknad är centralt i fenomenet kapitalism men utan en bemannad kommandocentral. Inom denna maskin växer så också de ideologiska apparater som interpellerar systemets subjekt, inte heller här med central dirigering. Människor tilltalas som kunder och konsumenter för att ges subjektiva bekräftelser på vad det objektivt redan är. Vad gäller populismen poppar ledare upp för att förkroppsliga den logik och fylla de tomrum som jag försökt framställa, stänga in missnöje i ideologi. Det är ingen konspiration. Vidare: att kapitalismen länge varit basen och ersatt tidigare klassamhällen visar att det aldrig funnits en harmonisk enhet. Det finns inget att återgå till (i det stora), och för en rörelse med grund i marxistisk teori finns inte heller en färdig plan att förverkliga. Frågan är hur den kan bidra till emergensen av ”en annan värld” och vilken kritik som den behöver av denna världen och dess olika sätt att motstå förändring. Kritiken måste utöver ekonomin gå till den rot som är politikens vägval (med en tveksam metafor) mellan Politik och ideologi, där Politiken utgår från den fundamentala avsaknaden av harmoni.

Med andra ord. Uppgiften är att med ett strikt ideologibegrepp (ej ideologiskt bestämt) kunna tala om såväl liberal ideologi som populism i kontext av den Politik som dessa ideologiska praktiker på sina olika sätt förekommer. Som ett permanent benämnande av de kapitalistiska förhållandena innefattande deras ideologiska reproduktionsformer, speciellt avståndet mellan ideologi och politik. Detta kan börja inom vad jag här för enkelhetens skull kallar vänstern som studier och diskussion för att som ett kvalificerat politiskt språk och en konstant kritisk praktik sprida sig utåt. Åtföljt av en annan sorts ideologi som från sidan interpellerar dessa kritiker. Det är så jag talar om kritik i allmänhet. Att kritiken praktiskt utövad står inför den till synes överväldigande dominansen av förgrenade vägar bort från kritik och Politik är just vad som gör uppgiften angelägen. Hinder skall alltid inkluderas i kritikens objekt.

Tillägg:

Det har föreslagits att Trumps lögner är en medveten taktik för att få media (”de mest oärliga människorna i världen”) att skriva om dem i stället för om nedmonteringen av miljömyndigheterna, upphävandet av alla regleringar av olje- och kolindustrin osv. I någon mån kanske, men jag vet inte.

Att Trumps installation inte på långa vägar var så välbesökt som Obamas (”den sämste presidenten någonsin”) lämnar honom ingen ro. Det räcker inte för honom att ljuga och säga att det var den bäst besökta installationen någonsin. Att solen sken fast det regnade. Besökare i Vita huset leds nu fram till ett inramat fotografi taget i sådan vinkel att det ser ut att vara många människor där. För säkerhets skull instruerar han också besökarna hur de ska titta för att uppfatta detta. Och: ”When you see this tremendous sea of love, it’s really something special, that all these people travelled here from all parts of the country, maybe the world… and they loved what I had to say, they loved the result.” Och om han nu beordrar en undersökning som skall visa att tre miljoner röster var ogiltiga därför att han förlorade det egentliga valet med det antalet, är det dikterat direkt av hans ego.

Är det då en annan fälla att ägna sig för mycket åt hans faktiska karaktär? Men man kanske skall fortsätta att tänka flera tankar samtidigt. Att som malign narcissist bli världens mäktigaste person är en lite väl speciell ”dream come true”. Jag har försökt diskutera hur det var möjligt och vilka ideologiska mekanismer som låter anhängare bortse från allt utom den emotionellt engagerande kärnan, hur ledaren förmår samla upp bitterhet, faktisk rasism osv och lovar slå mot utpekade fiender. Men det räcker inte.

Att någon, som står så långt ifrån anständighet, social kompetens och hänsyn till människor och miljö att det övergått i sjukdom, skall ha sådan makt är farligt och förfärligt på ett sätt som inte kan lämnas därhän. Och det är mer än en metafor för världens galenskap. Samtidigt som det är något exceptionellt är det också ett steg i en utveckling där nyliberalism och populism kompletterar varandra i nedbrytandet av det samhälleliga. Det återstår nu att se hur motståndskraftigt det amerikanska samhället ändå är.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Det är maskinen som talar

Jag har skrivit tidigare om vänsterns längtan efter en ”berättelse” som vi aldrig får se. Också om hur däremot högern verkligen producerar sådana. På DN.Debatt (5.4, detta inlägg har tagit sin tid att färdigställa!) kunde vi åter läsa om hur Alliansen har utvecklat den svenska modellen. Jag vill ytterligare kommentera denna berättelse och dess karaktär, inte bara kortversionen i den aktuella artikeln, som främst inriktade sig mot invandrares bidrag, utan den större berättelsen med dess konstanta mall, och hur den kan bemötas. Varför den skall bemötas. Hur förhållandet att berättelsen synad närmare i sömmarna inte alls är någon berättelse kan vändas emot den och allt som den representerar.

Både generell välfärd och valfrihet är numera två centrala delar av den svenska modellen. Det är ingen slump. 1900-talets stora politiska projekt var att lämna Fattig-Sverige och bli ett jämlikt välfärdsland som belönade flit och strävsamhet, och där alla kunde få komma till sin rätt. Men med tiden blev politiken också klåfingrig. Många minns fortfarande Pomperipossa-skatter och förbud mot parabol-tv. Allt färre gillade vad de såg och förmynderiet mötte motstånd. Men resultatet blev inte att den svenska modellen övergavs, utan att den utvecklades. Valfriheten vann mark och utmanade tron på en enda lösning lika för alla. Privata och ideella alternativ började ersatta offentliga monopol.

Det var progressiva socialdemokrater och liberaler som drev fram viktiga delar av den svenska modellen på 1900-talet. Och det var borgerliga politiker och opinionsbildare som såg även problemen och krävde rimligare skatter och mer valfrihet. Av detta kan man dra två slutsatser:

För det första har den svenska modellen aldrig varit statisk. Den har tvärtom utvecklats och förändrats över tid. Den förenar omsorg om den svagare med jämlikhet och jämställdhet. Den litar på självständiga parter på arbetsmarknaden, men förväntar sig stort samhällsansvar. Den bejakar våra framgångsrika svenska företag i tuff internationell konkurrens. Och den tror på platta hierarkier, teknologisk innovation och pragmatiska politiska reformer. …

För det andra är den svenska modellen inte socialdemokratisk. Moderaterna och alliansen har utvecklat centrala delar av den …

Det tidiga 1900-talets politiska projekt bar Socialdemokraternas prägel, men från det sena 1980-talet har i stället borgerliga partier haft initiativet. … Vi såg behovet av valfrihet och avregleringar. Vi insåg att politik är viktigt, men också att politiken inte får styra allt. Detta är i dag självklara delar av den svenska modellen.

Formellt är detta en elaborerad berättelse om utvecklingen från Fattig-Sverige till ett välfärdsland. Den rymmer både en historieskrivning och en framställning av absoluta värden; den berättar om historiens slingrande väg mot förlösningen av dessa värden som fått vänta så länge på densamma. Om hur det hela började väl men råkade in i förmynderi, klåfingrig politik, stat och monopol. ”Allt färre gillade vad de såg och förmynderiet mötte motstånd.” Motståndet tog gestalt i borgerliga partiers initiativ, och syntesen på ett högre plan bestod i befrielsen av Individen genom hennes valfrihet och egenmakt på marknaderna.

Vi ser också en social ”ontologi”, en angivelse av verklighetens essentiella beståndsdelar: individ, valfrihet, marknad, privata alternativ och på den hotfulla sidan politik, stat och monopol. Individen kan vara arbetsgivare, arbetstagare, kund, konsument osv. Vidare hur dessa element skall bindas samman när berättelsen kommuniceras, t ex på DN Debatt.

Det är förstås en osann berättelse, så när som på konstaterandet att politiken gått åt höger. Det var varken medborgarnas önskningar eller partiers ”insikter” och ”initiativ” som privatiserade apoteken. Den kapitalistiska maskinen, som ”ontologin” utesluter och som saknar andra värden än bytesvärden, drivs av sina egna immanenta krav, att pengar skall bli mer pengar hos dem som äger de första pengarna. Samt att kapitalet som helhet ständigt måste expandera och lägga under sig nya marknader.

Exempel. Hörselmottagningarna ägs numera ofta av företag som tillverkar hörselapparater. Så här kan det gå till: Undermålig hörselkontroll. Frågan ”vill du höra som landstinget eller vill du höra bra?”. Om landstingets gratisval ändå föredras förevisas en klumpig modell ur deras sortiment. Framhärdar kunden slocknar intresset helt. Men ansvarigt landstingsråd, Ella Bohlin (KD), tycker att hörselvården i Stockholm fungerar bra.  ”Vi tycker att vi uppfyllt de mål vi satte upp när vi sjösatte vårdvalet för hörselhjälpmedel … Vi har långtgående krav på de som vill ge sig in i vårdval, men vi kontrollerar inte företagens exakta affärsrelationer. Det tillhör den fria marknaden.” Maskinen. Kapitalförmeringen som i det här fallet tar vägen över hörapparater är det bestämmande. Även över politiker som ”ställt krav” men inte kan ”kontrollera exakta affärsrelationer” och mer sällan hur kraven efterföljs. De tuggar sitt ”valfrihet” enligt maskinens diktat. Och framför allt: de reglerar så som maskinen kräver. Samtidigt som de avsäger sig allt ansvar: ”Vi har ett avtal där det står att allt ska vara bra. Alltså har vi politiker gjort vårt.” Politiken inkorporeras i maskinen och samhället monteras ned.

Berättelsen vet dock ytterligare ett sätt att hävda sig – och maskinen att förneka sig. Som del av berättelsen och dess dramatik erkänns att det bakom klåfingriga politiker (dvs S-politiker eller värre) finns andra ”ideologier” som hotar att återvända trots att de genom ”utvecklingen” och det ”självklara” övervunnits. Motsättningar förläggs till ”ideologier” i konventionell mening av idémässiga riktningar som i sin inbördes tävlan bygger samhället. Allt politiskt görs till resultat av öppna politiska och idéburna processer, speciellt partiers ”initiativ”. Detta bekräftas av den aktuella artikelns publicering under rubriken ”debatt”. Berättelsen handlar därför även om ”den liberala ideologin” som ett uttryck för frihet och förnuft gentemot ”socialismen” sådan den demonstrerats i Sovjet, Nordkorea och mildare av Socialdemokraterna. Den är osann även på en metanivå, och det är bl a genom denna dubbla osanning som den fungerar. För fungerar gör den – på sitt sätt.

Vi måste återvända till den kapitalistiska maskinen. Liksom reklambyråer som ett moment av kapitalförmeringen skapar ord och bilder för att enskilda varor skall säljas och förmeringscykeln fullbordas (momentet vara → pengar), arbetar pr-avdelningar på att smörja maskinen. Detta som avdelningar inom denna maskin som inte nämns vid namn. Att berättelsen på bägge nivåerna (ifråga om faktiska skeenden och om politikens karaktär) utelämnar maskinen är mer än en förvrängning av sanningen om vad som bestämmer. Det är maskinen själv som talar som ett positivt moment av dess fungerande, fast det inte hörs på rösten vem den tillhör. Kapitalförmeringen skall ske med minsta möjliga friktion och därför måste all friktion bekämpas, t ex demokratiska inskridanden. Och när det sker genom berättelser kräver uppgiften att det görs snyggt. För att vinna även socialdemokrater och dem som erkänner socialdemokratins betydelse måste också berättelsen erkänna densamma. Den måste tala varmt om välfärden, eftersom välfärd är populärt. Och numera lönsamt. Sålunda sockrat framförs så den liberala varianten av populismen (Folket ersatt av Individen) med politiken och (S-)politikerna som fienden som klåfingrar på den fria företagsamheten och därmed allas Frihet – framställd som ”valfrihet”. Den berättartekniska lösningen är historieskrivningen där socialdemokratin haft en uppgift att utveckla ”den svenska modellen” men nått vägs ände (”allt färre gillade vad de såg”) och bara ”borgerliga partier” kan föra utvecklingen vidare.

Om berättelsen är en berättelse i betydelsen språksmide, där strävan efter koherens tjänar själva berättandet, har den inget av vad man kan förvänta sig av en (politisk) berättelse: en gestaltning av en samhällsuppfattning och politiska strävanden, en investering av något mänskligt i text. Den är ett smide lika maskinellt som den ekonomiska maskin som det tillhör. Det handlar inte om ”ideologi” i konventionell mening utan om handfast reglering (ingen avreglering här heller) av vad man skall tala om och inte tala om för att vara del av den kapitalistiskt dominerade världen. Berättelsen tillhör inte en ”debatt” för att leda samhället i en viss önskad riktning; det är det redan givna systemet och de redan givna maktförhållandena som talar i enlighet med systemets natur. Berättelsen talar inifrån det som redan härskar som del av härskandet. Meningen är inte i första hand att den skall bli ”trodd” utan att den på sitt område skall upprätthålla praktisk dominans som del av den kapitalistiska dominansen. T ex genom hånet mot dem som högt ifrågasätter den och ”vill ha det” som i Nordkorea. De som inte vill ha valfrihet utan låta Storebror bestämma. Berättelsen dikterar hur man skall förhålla sig för att inte betecknas som extrem, bakåtsträvande eller dum i huvudet genom att inte fatta det ”självklara”. Det spelar ingen roll hur mycket tyst misstro diktaten möter så länge de fungerar i praktiken. När det uppfattas som ett faktum att man för att vinna val måste sjunga valfrihetens lov gör alla tongivande politiker detta. Inte heller Hörselskadades riksförbund har ”synpunkter på vårdvalet”. Berättelsens ”ontologi” avgränsar praktiskt vad man får säga för leva kapitalismens icke-liv, vilket som produktionssätt är våra ”reella existensbetingelser”, vad som för närvarande försörjer och föder oss. Berättelsen interpellerar kapitalismens olika subjekt, såsom arbetstagare, kunder och konsumenter. Vi är dessa saker i praktiker som fyller upp våra liv och tilltalas dessutom som sådana med berättelsens utbroderingar. Därmed är berättelsen ideologi i bloggens althusserska mening av något med materiell existens i apparater och performativt verkande genom tilltalsakter inom redan givna maktförhållanden, men med förmåga att i effekterna maskera just detta. Pr-avdelningar, politiker och ledarskribenter, alla säger de samma sak och på samma språk, att utvecklingen drivs av medborgarnas önskningar, t ex vad gäller ”valfriheten”. Eller mer allmänt av ”tro” och ”initiativ”. De hävdar inte detta som en tes utan som ett uppehållande tuggande på tillräckligt avstånd från kritik av de verkliga förhållandena. Som diktering av hur man skall tala. Och som sagt som interpellationer av de rätt önskande och som sådana performativt konstituerade individerna. Individer som i tilltalet känner igen sig som subjekt i vad de faktiskt gör (och kan tacka ”liberalismen” för att de får göra och vara detta i stället för att ha det som i Nordkorea). Individer som inte önskar något starkt samhälle.

Även ideologin förnekar sig; den förnekar vad den gör just när den gör det, den interpellerar dem med de rätta idéerna inom den idealistiska metaideologins ”idéernas kamp”, där det varken finns klasskamp eller interpellation och ideologisk apparat. Den låtsas vara vänd mot andra ”ideologier”, när det enda som den är vänd mot är de interpellerade subjekten och dess enda syfte är att framtvinga systemkonforma responser (av ett eller annat slag, inte nödvändigtvis utan misstro eller motstånd). Vi har alltså en berättelse om ”ideologier” som själv är ideologi och metaideologi, inte så mycket genom att (falskt) berätta om saker som genom att vända sig till lyssnarna, hålla fast dem i berättarsituationen och avkräva dem underkastelse. Vilket innefattar praktisk acceptans av berättelsens element på bägge nivåerna. Allt inom den maskin som inte känner värden eller idéer.

Inget av detta, vad ideologin gör och hur den förklär sig, lyfts fram i ”debatterna”, inte från något håll. Hur en ständigt närvarande ekonomisk och ideologisk makt på tusen vägar kan prägla samhällslivet och därmed enskilda liv och samtidigt  i de omedelbara verkningssätten vara osynlig. Tvärtom hör debatterna till misskännandets former, metaideologi praktiserad som fäktningar mellan ”ideologier”. Makten må i andra avseenden vara hur synlig som helst, men när den talar sker en märklig frikoppling; även om det kan sägas att det är ”intressen” som talar gör talets dominans att det blir (eller synes vara) något mer. ”Är det inte bra att vi får välja?” ”Ska politikerna lägga sig i allt?” När den fiktiva frågan ”Ska du få bestämma själv eller ska staten bestämma åt dig?” genom omgärdande repression (”du är väl inte dum?”) väl fått fäste, kan den idisslas som om den var en verklig fråga bland andra politiska frågor om hur samhället bör vara inrättat. Fast syftet är att utesluta frågor, t ex om hur mycket individen egentligen bestämmer under maskinens välde. Detta genom den implicita ”ontologin” där det inte existerar någon maskin. Eller ideologi. Maskinens tal har den märkliga egenskapen att den talande är försvunnen.

Berättelsen är inte någon berättelse. Den, eller snarare berättandet, är en maskin inom maskinen, men förmår ändå framstå som något annat genom att den på flera plan framställer motsatsen till de verkliga förhållandena. Att den på den mest övergripande nivån kastar om dessa förhållandena, så att det redan givna systemets producerade ideologi som ”insikter” och ”tro” i strid med annan ”tro” sägs driva utvecklingen, är också är en reglering, en metaideologisk diktering av hur man skall tala om ideologi. Vad som då avkrävs medborgarna är inte en explicit ”tro” om ”tro” utan att de accepterar den praktiska metaideologins obstruktioner av samtalen, tal om ismer i stället för produktionssättets klasskonflikter, dessutom innefattande interpellationer av liberaler osv. Allt förekommande Politik: artikulering av de fundamentala konflikterna och strider kring och mot maskinen.

Till detta bidrar även vänstern när den säger att ”privatiseringarna genomförs av ideologiska skäl”. Liksom andra som avvisar de dikterade ekvivalenskedjorna (samhälle – stat – Storebror och framgångsrik – svenska – företag – privata alternativ – valfrihet – insikt – initiativ – borgerliga partier) men uppfattar de tillspetsade formuleringarna som naturliga delar av ett spel eller käbbel mellan (i ”debatten”) likställda parter och inte något som flödar uppifrån makten och nedåt med effekter som ligger i den flödande dominansen.

Att peka på enskilda saker som berättelsen utelämnar, vems friheter det handlar om, om exploatering, orättvisor och klyftor, om privatiseringarnas konsekvenser, om nedbrytningen av kulturen och förödelsen av planeten, biter inte på nämnda regleringar och deras effekter. Eftersom det inte bryter den praktiska dominansen och brännmärkningen av sådan kritik, så snart den går till missförhållandenas grunder. Och lika lite som en kvalificerad kritik kan stanna vid exemplifierade påpekanden kan den nöja sig med att framföra motsatta ”ismer” (det omvända ”socialism mot liberalism”) eller berättelser. Sådant är också att gå i den dominerande berättelsens fälla genom att argumentera mot den på dess egen (fiktiva) nivå.

Detta är ett återkommande tema i mina inlägg: att ideologier som interpellationer av specifika subjekt inom produktionssättet och andra sociala förhållanden verkar tillsammans med metaideologi (ideologins självmaskering), och att alla dessa nivåer är ”materiella”. Jag brukar tala om paradoxen hur en ekonomisk struktur i förening med en struktur av ideologiska apparater (innefattande vardagslivets faktiska former) kan interpellera subjekt (homo economicus) i en värld utan struktur, marknadernas platta och homogena rum med marknader även för idéer. Samma paradox påträffas inom ideologin när den i sin sammansatta materialitet framstår som något ideellt och därmed, med Zizeks ord, utplånar sina spår. Ideologin kompletterar vad löneformen och marknadspraktikerna själva vänder mot subjekten när de vänder bort exploateringens och kapitalförmeringens självgående maskineri. Och till de ideologiska effekterna hör att praktikerna som omedelbart producerar dem även de är bortvända. Marx och Althussers främsta bedrifter var brotten med objekten för deras undersökningar, produktionssättet och ideologin, dvs med objektens sätt att innesluta subjekten, inte med villfarelser om objekten. De började tala om de strukturer som i sig själva är formade för att inte omtalas. Den vetenskaplighet som kan tillskrivas marxistisk teori och ideologiteori ligger därför inte i att vi där finner ”den sanna bilden”, stor teori som redogör för objekten i varje detalj eller liknande. Den ligger i brotten, den teoretiska förflyttningen dit där man kan tala om samhällsförhållanden och mekanismer utan att det är dessa som själva för ordet. Vad som kan kallas kritik. (Vetenskapligheten ligger inte heller i en allmän och exklusiv belägenhet utanför det sociala, som i en naiv ”vetenskapstro”, utan i  brotten med specifika tillslutningsmoment inom objekten.)

Något som inte är en berättelse men framstår som en sådan. Det är så kapitalet expanderar även på språkets och tänkandets område, dvs ersätter språk och tänkande med kapitalförmeringens diktat. Den kapitalistiska maskinens sammansatta expansion är hegemoni i betydelsen ett ekonomiskt systems ideologiska konsolidering. Berättelsen hör hit, liksom t ex parlamentarismens ideologi som interpellerar Väljare för vilka valet mellan befintliga ”alternativ” är politiken rätt och slätt, vilken ideologi är inbyggd i valprocedurerna. Det är en speciell hegemoni som inte bara handlar om att säkra gruppers och individers makt utan om det mänskligas nedbrytning genom en mänsklig skapelse, ett monster som äter sina skapare. ”Allt fast förflyktigas” där penningen härskar; dess abstraktion går utöver sig själv och gör det mesta i samhällslivet abstrakt. För vår försörjning är vi beroende av ”jobb” eller ”sysselsättning”. Medborgaren blir ”kund” – och ”väljare”, vi får ”aktörer” och ”utförare”, i utbyte mot våra pengar får vi ”upplevelser”, oftast med mycket lite av sinnlighet eller intellekt. De som sprider de ord som bedöms gynna en viss verksamhet kallas ”kommunikatörer”. Detta hegemonibegrepp bryter även med den innebörd som återfinns hos den idealistiskt sinnade vänstern: att en ”sida” (tillfälligt) segrat i en strid om ”definitioner” (av vad t ex frihet innebär). Utöver att orden, som jag försökt påvisa, inte är av den arten är hegemonin generellt frånvaro av sådana ”sidor”; den är den inifrån verkande självförstärkningen av produktionssättet, en redan given dominans.

De ”självklarheter” som utportioneras kan förstås som i konventionell hegemonikritik beskrivas som ett ”sunt förnuft” som genomsyrar samhället. Men det handlar ganska lite om vad som rör sig i individers huvuden, mer om en fortgående, maktbaserad och handgriplig reglering av vad som får refereras till som ”förnuft” och ”det självklara”. Även om resultatet är att ett visst ”förnuft” internaliseras (liksom de religiösa praktikernas effekter innefattar trosföreställningar) är det fortfarande fråga om samhällslivets redan givna former utifrån kapitalmaskinens krav, toppade av genom hårdföra ideologiska apparater påtryckta berättelser som har förmågan att verka på flera nivåer samtidigt.

Att produktion och försörjning har formen av lönearbete och därmed kapitalförmering, att de offentliga och privata rummen domineras av kommersialism,  att livsmedelsindustrin, underhållningsindustrin m fl styr respektive vanor, att man (åtminstone någon) måste köpa andra varor  för att få se på teve, få tillgång till telefonnummer, kartor och liknande tjänster, att politiker på exemplifierat sätt undandrar sig ansvar, att de förespeglar oss att det allmänna goda uppnås genom att allt samhällsliv in i minsta led bryts ned i avtal, tabeller och penningtransaktioner (ned i privata fickor), dessa saker är ett och detsamma, ett system som utifrån de egna premisserna är fullständigt rationellt. Och dessa premisser är de som härskar, inte för att de tillhör det förespeglade goda eller för att insikter och initiativ (eller ens en ”sida”) segrat, utan för att de som produktionssättet är våra reella existensbetingelser. Vi kan i det stora hela inte annat än att leva genom maskinens icke-liv och under dess systemimmanens, att pengar ständigt måste bli mer pengar. När det varken finns förenande religion eller samhällsgemenskap är det inte konstigt att såväl kriminalitet som mental ohälsa tilltar.

Till denna mörka bild hör, som redan antytts, hur vänstern går ned sig i olika träsk, ett vanligt tema i mina inlägg. När de inte förmår göra det rätta (vad som i en viss situation kan vara framgångsrikt) uppehåller de sig med att göra andra saker, vilket ytterligare avlägsnar dem från det rätta. Detta är en yttring av hegemonin i en mycket mer kvalificerad mening än vad de själva kan erkänna, i enlighet med just denna mening. T ex kan de själva som en variant reducera hegemonin till ”högerns initiativ”, tillfälligt kraftfullare än de egna initiativen. Också vad gäller att förhålla sig till berättelsen finns varianter. Att bemöta den på dess egna villkor eller att rycka på axlarna för att ”det är så borgare pratar”, ingen ”tror” på det. Som om det handlade om ”tro”. Eller om käbbel. Vänsterns egen paradox är hur den inte fullt ut kan erkänna de förhållanden vars förändring är dess existensberättigande. Av identitets- och imageskäl framställer man sig som en sådan ”sida” som så småningom skall segra, utan att problematisera att de redan givna dominansförhållandena genom samhällslivets etablerade former (ifråga om produktion, konsumtion och politik) för de flesta framstår som den enda vägen, utan andra ”sidor” än det politiska käbblets (där en ”sida” redan vunnit). Och vänsterintellektuella är i allmänhet alltför upptagna av abstrakt filosofi. Monstret som negerar det mänskliga kanske bemöts med en allmän ”humanism”. Osv. Medan allt rullar på som vanligt. Den reellt existerande vänstern är i sin strävan att upprätthålla en image av ett eller annat slag oförmögen att intressera sig för reproduktionen, hur den ser ut och verkar. Att göra berörda svårigheter till politiska problem som kräver omprövning av självbilden.

En slutsats tycks då given och den gäller att återuppta Marx och Althussers nämnda brott, deras kritik, men nu som ett politiskt brott med systemets förmåga att förekomma Politik. Mer än ”tillämpning” kan det vara fråga om en transformering, förvisso som mer av vetenskaplighet i vardagsspråket genom att detta upptar teoretiskt förankrade begrepp (produktionssätt, ideologi, interpellation osv), men framför allt som kritisk praktik som bryter med systemets egna bullrande tystnader, praktisk kritik lika handgriplig som det den vänder sig mot. Inte minst är kritiken brott med den gemensamma metaideologin om likvärdigt om än med ojämn styrka tävlande ”ideologier”, politiska riktningar, berättelser och ”initiativ”. De egna ”initiativen” skall inte tävla med ”högerns initiativ” utan bryta med metaideologin om sådan symmetri och intervenera i de praktiker som bär den. Egna idéer behövs förvisso, men de skall bl a gälla hur högerns ”idéer” kan fås att framstå som de icke-idéer de är. Hur motkrafter till den kapitalistiska maskinen kan skapas.

I stället för att röra sig inom dominerande ideologiska och metaideologiska ramar kan dessa explicit göras till ytterligare anledning att inte vilja leva inom dem och det system som de tillhör, alltså utöver de mer direkta följderna av det kapitalistiska produktionssättet. Så att ”allt färre gillar” att språk som är icke-språk (maskinens diktat) ändå dominerar samtalen, på ett eller annat sätt. Uppgiften är att vända allt det berörda mot maskinen, att det mänskliga dikteras av det omänskliga. Att det vi hör varken är ”debatt”, käbbel eller borgerligt prat; det är maskinen som talar, och den talar till dig för att framkalla systemkonforma responser genom en blandning av makt och psykologi. Att därför hävda det mänskliga genom kritik av de akter där detta degraderas. Att flytta ”blicken” från visionerna till det allra mest närliggande, allt som ligger i vägen för visionerna och politiken generellt. Om ideologin finns ”överallt” är det inte som en atmosfär vi andas eller något ogripbart som vi badar i, utan i det att flöden av interpellationer, riktade tilltal, tränger in överallt, men utsända från apparater av agenter som kan identifieras och ställas till svars.

Reformer som för kapitalet innebär grus i maskineriet kan leda till kortsiktiga olyckor för alla. Eftersom detta maskineri som produktionssätt är våra reella existensbetingelser. Därför är ekonomin den främsta reproduktionsbetingelsen för såväl sig själv som för ideologin. Om inte kapitalismen som sådan och på det stora hela var så stabil, kriserna till trots, skulle den inte kunna prångla ut sina berättelser. Inte desto mindre är ideologin, sådan den faktiskt verkar ute i offentligheten och mellan medborgarna, den omedelbara sköld mot vilken opposition studsar. Eller snarare en sköld som försvårar uppkomsten av artikulerad opposition, så som jag försökt diskutera. Och dess massiva närvaro ”överallt” är i sig en förutsättning för enskilda interpellationers framgång i en självförstärkande rundgång. Men därför är också ideologin ett omedelbart angreppsmål för en välriktad politisk kritik.

Om skapandet av rörelse, politik och förvägrade livsformer på väg mot ”en annan värld” ständigt trycks tillbaka av det som skulle övervinnas, kapitalismens dominans i samhällslivets etablerade former, innefattande nät av performativa tilltalsakter och responser, om det är så måste sådana strävanden som ett moment innefatta kvalificerad, konkret och lika handgriplig kritik av just detta. Kritik av reproduktionens former som komplement till kritiken av den exploaterande maskinen, en sammansatt kritik för att göra maskinen med dess olika beståndsdelar synlig. En kritik som både är teoretisk och något som känns i kroppen, när maskinens ideologiska tryck förvandlas från normalitet till käftsmällar. Där måste även finnas vänsterns självkritik av att den inte lyckats prestera något sådant tidigare.

I detta perspektiv skall maskinens ideologiska dominans brytas, inte med rätt och slätt ett annat, ”sant” språk,  utan med ett språk för denna dominans och språkförstörelse. Inte som ”upplysning” i betydelsen att någon med en pekpinne docerar om hur saker och ting förhåller sig utan som ett kvalificerat politiskt språk för permanent kommunikation (!) kring hegemonin och dess verkningssätt.  Analogt med när manliga härskartekniker desarmeras genom att de i själva utförandet bemöts med benämning av detta utförande. Om det är idealism att tro att eller agera som om ”upplysning” i konventionell mening besegrar materiella förhållanden är det här fråga om ett annat slag, en upplysning som dels (med en fortfarande tveksam metafor) lyser åt rätt håll, dels verkar genom sin permanenta praktik som interventioner i ideologiska och metaideologiska praktiker, avbrott i interpellationsakterna. Genom att akterna, aktörerna och effekterna utpekas och benämns som tillhörande den maskin som därmed också benämns. Dessa saker initieras genom studier och diskussion i politiska organisationer och innefattas i deras utåtriktade ageranden för att spridas till ”allt fler”. Här finns grund för en egen ideologi, också den av ett nytt slag, en upplysningsideologi som är upplysarnas (kritikernas) ömsesidiga igenkännande och benämnande av varandra som sådana inom en ny politisk kultur. Återigen: upplysaren är inte den som sett och sprider ljuset utan som vägrar maskinens tilltal och vet att benämna detsamma och i samband med det sig själv.

Jag menar inte heller att sådan kritik kan föregå annan politisk mobilisering, snarare att den kan utgöra just ett moment som i sin sammansättning med andra moment visar sig ha kraft att bryta upp hegemonin. Här aktualiseras åter självkritiska frågor för vänstern: om sammansättningen av dess praktik, varför den gör olika prioriteringar, vad som då kan saknas och varför saknader inte föranleder saknad. Sådana frågor som även de är nödvändiga moment i lyckosamma tillkomster av rörelse i ordets alla betydelser.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Det är fult att peka

Om religion och terrorism

Det pågår naturligt nog debatt om hur terrorismen och speciellt dess rekrytering från västländer skall förstås. Utanförskap? Tristess? Äventyr och ära? Religion? Jag vill diskutera just religionens roll, eller rättare sagt hur det ideologibegrepp som bloggen försvarar förändrar debattens förutsättningar. Mitt syfte är inte att nå ”förklaringar” utan kritik av religionen som tillslutningsmoment i en komplex helhet samt av den debatt som sluter sig på sitt sätt. Kritik i betydelsen belysning av det som är format för att inte belysas. Islamismen visar hur det kan gå när en rörelse blir ideologidriven, när ideologi – fortfarande i bloggens mening – dominerar över politik. Inlägget mynnar ut i en kritik av den vänster som inte alls vill tala om sådant i enlighet med inläggets rubrik. Som underlag använder jag ett antal av debattinläggen, så jag inleder med en lång räcka citat. Citatet från Vänsterpartiets företrädare kommer från en annan debatt som inte handlade om just terrorism men väl om fundamentalistiskt förtryck i vissa förorter. Det följande är till delar tillämpligt även på hedersproblematiken.

Ann Heberleins, Ödesdigert att inte förstå att religion är viktigt,  DN 25 nov:

Jean-Jacques Rousseau skrev 1762 i ”Om samhällsfördraget eller statsrättens grunder” om människans och politikens behov av fiktioner, berättelser, myter och symboler som inte bara talar till hennes rationella jag. Om hon ska förmås underkasta sig högre sociala värden – och samtidigt uppleva sig som en fri och autonom varelse – krävs något mer än politik och sakliga argument. Det krävs något som formar, motiverar och mobiliserar henne att välja att agera i enlighet med politikens visioner. Man kan kanske kalla det religion. …

Efter terrorattentatet i Paris har samma fråga ställts som alltid ställs då vi konfronteras med obegriplig ondska. … ”varför?” … Johan Oljequist, vd för Fryshuset, menar i en intervju i Dagens Industri att vi har för lite kunskap om vad som driver unga till extremism. Oljequist ser religion och ideologi som sekundära förklaringar. Han anser att det rör sig om människor som saknar förebilder och framtidshopp och som söker en gemenskap. Men allt det Oljequist räknar upp erbjuder religion sina anhängare: förebilder, framtidshopp och gemenskap. Att då avfärda religion som sekundär, eller som en del andra debattörer gjort, ointressant som förklaring till lockelsen att ansluta sig till islamistiska grupper ter sig märkligt.

Den svenska debatten angående unga mäns dragning till islamism och deras beredvillighet att gå i döden för sin övertygelse domineras av begreppet ”utanförskap”. Förklaringen är alltså att utanförskap har drivit runt trehundra individer med svenskt medborgarskap att ansluta sig till muslimska extremistgrupper som Daish. …. Det vi ser nu handlar om något annat. Det som sker nu är inte ett uttryck för ett antal missnöjda och missanpassade individers känsla av utanförskap och maktlöshet. Tvärtom. Jihadisterna drivs inte av besvikelse över att de inte blivit tillräckligt väl mottagna i den västerländska kulturen och samhället. De är inte intresserade av att integreras. De delar inte våra värderingar och vill inte vara en del av det västerländska. Det vi bevittnar är ett fientligt försök till övertagande, ett monumentalt angrepp på vår kultur och vårt sätt att leva. Drivkraften är drömmen om att upprätta ett kalifat, en realisering av en islamistisk dröm. Vi är naiva om vi tror att vi ska kunna bekämpa den drömmen genom att enbart sätta in åtgärder mot utanförskap.

Christer Sturmark, DN 1 dec:

Jag delar Heberleins uppfattning att den radikalisering av unga män (och kvinnor) som motiverar krigsresor till Syrien inte kan förklaras med utanförskap och misslyckad integration. Drivkraften är istället en eskatologisk teologi och drömmen om en ren teokrati. I kärnan av detta finns föreställningen om att det existerar en Gud som vill något och förmår ingripa i människors liv. Guds ord är lag, och inga rationella argument erkänns. Under sådana premisser tystnar det rationella samtalet.

Stefan Arvidsson, DN 23 dec:

Religiös politik innebär att politiken motiveras med hjälp av teologiska föreställningar, men den är och förblir lika fullt i grunden politik. Det kalifat som IS-anhängare drömmer om är förvisso en religiös konstruktion, men vad kan bli mer politiskt än viljan att grunda en ny stat? Önskan att göra Gud till freds och dra en slöja över kvinnokroppen är förvisso förankrat i en tolkning av Koranen och haditherna, men viljan att dela upp könen och rangordna dem är politisk. Religion ger teologisk legitimitet, politiserade situationer och globala processer driver.

Scott Atran, Perspectives on Terrorism, 2008, YouTube:

Most human violance is committed by young people seeking adventure, dreams of glory, and esteem in the eyes of their peers. Omar Nasiri’s Inside Jihad: My Life with Al Qaeda rings true in its picture of the highs the militants get from the sense of brotherhood and sense of purpose. They want to belong to something that is at once intimate, bigger, and more permanent than a person alone. They kill and die for faith and friendship … The most heroic cause in the world today is Jihad, where anyone from anywhere can hope to make a mark against the most powerful army in the history of the world. But they need their friends to give them courage, and it is as much or more for love of comrades than the cause that they will kill and die for in the end.

Kenan Malik, A search for identity draws jihadis to the horrors of Isis:

Racist populism and radical Islamism are both, in their different ways, expressions of social disengagement in an era of identity politics. There is something distinctive about Islamist identity. Islam is a global religion, allowing Islamists to create an identity that is intensely parochial and seemingly universal, linking Muslims to struggles across the world, from Afghanistan to Palestine, and providing the illusion of being part of a global movement.

In an age in which traditional anti-imperialist movements have faded and belief in alternatives to capitalism dissolved, radical Islam provides the illusion of a struggle against an immoral present and for a utopian future.

However, most homegrown wannabe jihadis possess a peculiar relationship with Islam. They are as estranged from Muslim communities as they are from western societies. Most detest the mores and traditions of their parents, have little time for mainstream forms of Islam and cut themselves off from traditional community institutions. It is not through mosques or religious institutions but through the internet that most jihadis discover their faith and their virtual community. Disembedded from social norms, finding their identity within a small group, shaped by black-and-white ideas and values, driven by a sense that they must act on behalf of all Muslims and in opposition to all enemies of Islam, it becomes easier for wannabe jihadis to commit acts of horror and to view such acts as part of an existential struggle between Islam and the west.

Evin Ismail, Svd 15 dec:

Scott Atrans och Nafees Hamids intervjuer med IS-sympatisörer i Frankrike visar att strävandet hos denna grupp inte främst handlar om att de vill vara hängivna muslimer, utan om att de snarare vill vara heliga krigare, ”mujahedin”. De är upptagna av tanken på att få mörda ”de otrogna”.

Scott Atran, intervju med fransk fånge (ej exakt återgivet):

– Why did you want to blow up the american embassy?
– Someone spat at my sister and I just couldn’t take it anymore.
– But that has been going on for years.
– Yes, but the Jihad didn’t exist then.

Och så Christina Höj Larsen, Aron Etzler och Rossana Dinamarca i Aftonbladet 3 juli:

Det är i klassklyftor och splittring som reaktionära fundamentalistiska och rasistiska rörelser finner näring att gro och frodas. Att peka ut förorten och en enskild religion ökar den splittringen.

Reaktionärt förtryck kommer i olika skepnader. Ibland kommer det med fascistiska stöveltramp, andra gånger insvept i sträng religion. Oavsett när och var bekämpar Vänsterpartiet alltid bakåtsträvande och förtryck. Ingen ska tvingas begränsa sitt liv eller sin klädsel mot sin vilja. Vi står upp för både kvinnan som tvingas täcka sin kropp och för kvinnan som får slöjan avdragen.

Däremot är vi inte är beredda att genom generaliseringar och ryktesspridning låtsas som att kvinnoförtryck, homofobi och fundamentalism är förbehållet en enskild religion eller endast finns i förorten. Om man vill lösa verkliga problem, är lättvindiga påståenden som antyder att reaktionära och patriarkala beteenden uteslutande är ”importerade”, en del av problemet – inte en del av lösningen.

Som feminister vet vi att kvinnoförtryck och homofobi finns överallt i världen, i alla samhällsklasser och sammanhang, men att det tar sig olika uttryck. Historiskt har vi sett att det bara finns ett enda motmedel: Ökad jämlikhet och rättvisa.

Här talas från olika positioner: Heberleins professionella intresse för religion i allmänhet, Sturmarks engagemang för ”humanistisk livsåskådning” (med själva gudsidén som måltavla), forskning på området samt vänsterns ryggmärgsreflex att slå bort allt som kan leda till ”islamofobi” (allt sägs handla om de klassklyftor som man anser sig bekämpa). Men vi ser också det vanliga fenomenet med en debatt som sluter sig kring etablerade motsatsställningar, inte helt olikt föremålet för debatten.

Rubriker som ”Ödesdigert att inte förstå att religion är viktigt” följd av ”Politik snarare än religion som lockar unga till IS” är förstås resultat av debatt-redaktörernas mödor att skapa sådan enkel dramaturgi för debattsidorna. Det räcker då inte att säga att kvaliteter som de inledningsvis exemplifierade måste vägas ihop. Frågan är hur sammansättningen skall förstås och till att börja med begreppsliggöras.

Heberlein och Sturmark har rätt när de pekar i religionens riktning gentemot dem som vill göra den ointressant. Att där finns något som ”tystar det rationella samtalet” är sant. Jag återkommer till vad ”föreställningen att det existerar en Gud” kan ha för betydelse. I övrigt har Sturmark rakt igenom fel, och citatet visar snarare hur en ”ateist” kan vara mer upptagen av ”Gud” än de ”troende”, detta i en metaideologi om idéernas roll som ger utövaren sina uppgifter som upplysare. Religionens betydelse ligger inte i en ”dröm” eller en ”kärna” bestående av en gudsföreställning. En religion, eller ideologi allmänt, saknar kärna, även om berättelserna kan ha en sådan. Medan vi är inne på växtmetaforer kan vi notera att tanken att en gudsföreställning ger upphov till de handlingar som guden sägs anbefalla inte är utan släktskap med de motsatta modellerna, som att politik (eller makten eller något annat) omger sig med ”legitimerande” ideologi respektive att ”utanförskap” och klassklyftor ger upphov till extrema rörelser. Alltså att det i ett A finns frön som i tiden ger upphov till blomster B, C osv av varierande signifikans.

Det är här Althussers ideologibegrepp betonar dels samtidigheten, dels ideologins materialitet. Detta i teorin om de ideologiska apparaterna, interpellationerna och ”det imaginära förhållandet mellan individen och hennes reella existensbetingelser”. En ideologi handlar om subjektivitet och psykoanalytiska förvecklingar men inte i första hand genom ”föreställningar”; den består av praktiker reglerade i stora och små ”apparater” inom samhällskroppen, vilka praktiker är förenade med allehanda effekter inom och mellan individer. Praktiker som löper parallellt med andra slags praktiker. Hos Althusser tillämpas teorin i första hand på de hos oss dominerande ideologierna och deras roll i ”reproduktionen av produktionsförhållandena”. Men den gäller all ideologi och är politiskt betydelsefull varhelst ideologi står i vägen för politik. Den bidrar med ett språk för de nyktra iakttagelserna bland citaten och kompletterar dem med kritik av islamismens inskrivning i vår dystra tid, sådan kritik som islamismen själv är motsats till. Jag hänvisar till min text Vad är ideologi?  eller inlägget Teori och praktik och punktar upp några av väsentligheterna:

1. Människan är ett ”ideologiskt djur” som inte kan leva utan ideologi, ritualiserade utbyten av bekräftelser på identitet, tillhörighet och mening. Hon måste låta sig interpelleras (anropas, tilltalas) som subjekt. Detta motsvarar vad Heberlein säger i det första stycket, men preciserar vad som ”motiverar” individen och hur. Vi lämnar också den uppfattning som religionens företrädare gärna framför mer uttryckligt: att det är just den speciella ideologiformen religion som är oundgänglig.

2. En ideologi är inget annat än sådana praktiker och deras effekter ifråga om subjektivitet, sociala band och ”tro”. Althusser bröt med sådan metaideologi som förlägger ideologin (vad som kallas ”ideologi”) till människors ögon (”åskådning”, ”synsätt”) eller gör den synonym med politisk riktning. När ”ideologi” får betyda lite vad som helst ställs sällan kritiska frågor om vad ideologierna gör.

3. Det finns ideologier som ”nöjer sig” med att symbolisera tillhörighet i icke-ideologiska sammanhang (säg vänsterns röda flaggor) och empiristiska ideologier förenade med nämnd metaideologi. De senare interpellerar i namn av Gud, Folket, Nationen, Friheten osv som om det var fråga om verkliga företeelser med entydiga innebörder utanför den ideologiska apparaten ifråga. Ideologins symboler vävs in i berättelser om tillvarons förmenta grundvalar och essenser och används som om de representerade ett omedelbart seende av dessa, därav bestämningen empirism. Att ta dessa berättelser på orden, oavsett om man ”tror” på dem eller inte, är att misskänna att det ideologiska (och kraften i berättelserna) ligger i berättandet, hur någon vänder sig till någon annan för att just för henne berätta något, och hur adressaten fångas i tilltalsakterna och på ett eller annat sätt svarar ”amen”. Vilket inte förminskar det empiristiska momentets praktiska betydelse.

4. Människor lever alltså alltid i och genom ideologier. Enligt Althusser t o m innan de är födda. Ideologin finns där redan beredd att ge barnet dess Namn, uppta det i Familjen osv. Men framför allt lever de alltid under givna existensvillkor som genomtränger livets alla sidor och som ytterst utgörs av produktionsförhållandena (vad ”marxismen” går ut på). Dessa båda allmänna sanningar sammanför Althusser till tesen Ideologin avbildar det imaginära förhållandet mellan individerna och deras reella existensbetingelser. ”Imaginär” betyder här inte ”inbillat” (även om en ideologi kan rymma mycket inbillning) utan syftar på att förhållandet (av t ex underkastelse eller opposition) äger (”avbildas” som) sina egna former, ”sättet att leva det”, i och genom ideologiska apparater. Det imaginära förhållandet äger självt materiell existens. Att interpelleras som lönearbetare och konsument eller som den Väljare som sätter likhetstecken mellan politik och valet mellan tillhandahållna ”alternativ” är exempel från de i samhället dominerande ideologierna på gestaltad och aktivt levd underkastelse under kapitalistiska förhållanden. I det sista exemplet är det en valrörelses massiva omslutning, tilltal och påbjudna praktiker som performativt skapar denna Väljare, avskild från de fundamentala konflikter som aldrig kommer på dagordningen. Dvs inordad i konflikterna utan att de är artikulerade som politik. Högerpopulism är ideologisk förskjutning till konstruerade nya konflikter (Folket/Eliten). Islamismens trogna och otrogna är en motsvarighet. Hur en viss ideologi utvecklas är en fråga för historiska studier; för vår del noterar vi att den inte handlar om något centralt uttänkt och kontrollerat utan om framväxta framträdelser av en konstant dimension av mänskligt liv. De ideologiska formerna är relativt autonoma. Kraften i de ideologiska bindningarna (till livet sådant det levs, till gruppen osv) kommer inifrån ideologin sådan den praktiseras.

En ideologi är ett imaginärt (transformerat) förhållande till givna materiella livsbetingelser och detta förhållande är självt materiellt. En fråga som redan framgått gäller förhållandet mellan ideologin och politik för förändring av existensvillkoren, speciellt Politiken i betydelsen artikulering av de fundamentala konflikter som härrör ur produktionssättet. Jag exemplifierade hur reproduktionen av rådande produktionsförhållanden säkras genom det performativa konstituerandet av vissa roller och subjektiviteter, men även hur underifrån-ideologier som populismen verkar reproducerande. I båda fallen handlar det om hur ideologier med sina egna former och mekanismer förmår dominera situationer och hålla Politiken på avstånd. Den nu aktuella islamismen är lik populismen i konstruktionen av identitetsgivande motsättningar i en tid när politik ersätts av identitetspolitik, se Malik-citatet. Den står ut i sin spektakulära våldsamhet. Det som knyter ihop en helhet till just en helhet kan också bli ett effektivt lås på densamma. Det är den sistnämnda slutenheten, som inte ligger i rigida föreställningar så mycket som i ideologins mekanismer och praktiska roll i helheten, som kritiken måste uppmärksamma. Konventionell ideologikritik kan som hos Sturmark stanna vid att vad en ideologi säger (nog) inte är sant. Vanligen kontextualiserar den idéerna (som sägs ”tjäna intressen”, ”legitimera makt och handlingar”, ”fylla psykologiska behov”). En annan kritik intresserar sig för idéernas egen omedelbara materialitet och hur ideologiska praktiker sluter sig själva, sinnen, sociala band och utesluter såväl ”rationella samtal” som Politik.

Ideologiteorin (Althussers) fastställer vissa allmänna förhållanden: hur varje människa måste leva i och genom ideologier, imaginära förhållanden till existensbetingelserna, men att det finns olika slags ideologier som reser ideologikritikens frågor om ideologins roll i en given situation. Vi kan skilja mellan ideologier som befordrar politik och (vanligare) ideologier som förekommer politik. Vi skiljer mellan empiristiska ideologier, t ex religiösa, som tenderar att bekräfta sig själva och ideologier som bekräftar deltagande i andra slags praktiker. Först som sist uppmärksammar vi hur ideologier genom sina subjektivitetsskapande mekanismer, snarare än genom sitt ”innehåll”, kan innebära tillslutning av sociala situationer. Vad gäller islamismen ser vi en negativ variant av Althussers aleatoriska materialism om hur möten mellan olika element kan leda till att något nytt (eller nygammalt) får fäste. Negativ i det att resultatet är slutenhet till skillnad från de möten, samverkan mellan olika strävanden och tendenser, som vänstern bör söka.

* * *

Underordning och marginalisering i en västerländsk förort, diskriminering och missaktning av ens religion och därmed en själv. Postkolonialism och västerländska bomber i hemländerna, erfarenheten att ”bröders och systrars” liv inte värderas särskilt högt. Globalisering och västerländsk kultur mot traditionella levnadssätt. Dessa existensbetingelser innebär ett utanförskap i ordets enklaste mening. Här kan ideologier ”gro och frodas”. Men inte bara som ”reaktion” i någon av ordets olika betydelser, däribland resultat, konsekvens (i tiden), utan som det alltid förhandenvarande imaginära förhållandets aktuella och speciella former (som naturligtvis utvecklar sig i tiden). Vad som faktiskt utspelar sig i förorten. Hur Islamiska staten är attraktiv för att den tycks framgångsrik. Äntligen finns möjlighet att tillhöra det vinnande laget. Anhängaren befinner sig inte längre i marginalen utan i händelsernas centrum, och här är det verkligen fråga om händelser. Och äventyr och ära. Framför allt är han (oftast han) där med sin grupp och det är i den som han söker vinna ställning och ära. Indignation över vad som uppfattas som ett krig mot islam, eventuellt i förening med tristess, kan i den lilla gruppen (på cafét eller i gänget som spelar fotboll, snarare än i moskén, enligt den citerade antropologen Scott Atran) bli till aktivitet, när aktivitetens form erbjuds. Jmf citatet om hur först närvaron av Jihad innebar  ”I couldn’t take it anymore”. Och det är här fråga om ideologisk aktivitet som dessutom dominerar över andra praktiker som analys och politik. Varför så blir fallet är en svårare fråga. Ideologisk dominans har en självförstärkande tendens. Ledare som utövar personlig makt genom ideologin ser till att kursen inte ändras.

Min avsikt är som sagt inte att försöka bidra till diskussionen om förklaringar utan till en metadebatt om vad för slags teori och begrepp som är behövliga. Att som Sturmark mena att terrorismen skall mötas med ”formuleringar av en upplysningsorienterad värdegrund” ter sig inte mindre naivt. Alla som diskuterar religionens roll och då avser de religiösa föreställningarna har avsagt sig sådan religionskritik för vilken religionen inte främst handlar om ”Gud”.  Att religionsdebatt i så hög grad handlar om det som inte finns, i stället för det som i högsta grad finns, de ideologiska apparaterna och deras effekter hos individerna, visar på den idealistiska metaideologins bestående makt. Debatten är i sig en ideologisk apparat och ett imaginärt förhållande till problemen. Och även de som ställer ”ideologi” (”idéer”) mot materiella förhållanden förbiser att också ideologin är materiell, inte bara till sina konsekvenser utan i sig själv. De når inte de ideologiska bindningarnas art. Samtidigt är det sant att med ideologisk slutenhet ”tystnar det rationella samtalet”. Framför allt blockeras politiken. Frågan är: var ligger slutenheten och vad för slags ”upplysning” eller rättare sagt kritik är av nöden?

Individer som finner varandra i ett delat missnöje med sakernas tillstånd, vad gör de med sitt missnöje och hur formar och befäster de sin samhörighet? ”In an age in which traditional anti-imperialist movements have faded and belief in alternatives to capitalism dissolved” ligger det nära till hands att det är ideologi som fyller upp de lämnade tomrummen. Det imaginära förhållandet blir då i sig självt bestämmande för såväl individen som gruppens möjligheter att förändra något (utanför ideologin). Vad som måste undersökas är den absoluta slutenhet som empiristiska ideologier uppvisar när de blir extrema, men även hur debatten sluts när den saknar kvalificerade redskap. Och nu måste vi peka. All religion är empiristisk i det att den interpellerande rösten är personifierad, namngiven och externaliserad, att det i den meningen ”handlar om Gud”. Jag råkade just snubbla över följande meddelande från en kristen friskola:

Läsåret 2015-2016  kommer Psaltaren  kapitel 32 vers 8 att följa oss:
Jag vill ge dig insikt och lära dig den väg du skall gå, jag vill ge dig råd, min blick skall följa dig.

Det finns en den rätta vägen och det finns en blick som följer dig, någon som kan framställas som en vänlig rådgivare men också någon du måste stå till svars inför. Den evige Fadern som du speglar dig i för att veta vem du är och vilken som är din väg. Ideologins eviga funktioner är i religionen komprimerade och konkretiserade i en gestalt med egen existens (alltings upphov!), benämnd och benämnande. Det för den ideologiska praktiken mest interna görs till det mest externa i den ideologiska berättelsen, samtidigt som mycket av det reellt externa skjuts undan.

Och medan moderna kristna oftare slirar ifråga om vad deras Gud egentligen är för något – det mesta positiva tycks kunna inrymmas i gudsbegreppet, Gud kan sägas vara kärleken eller något annat – framstår islam som en särdeles empiristisk ideologi. ”Min mamma tycker inte att jag ska prata högt om att Allah inte finns, för han kan höra det”. Om en annan mamma (från samma källa): ”Jag tycker synd om henne, för hon är så rädd för Gud. … Skulle Gud förlåta henne, var han nöjd med hennes beteende, som mor, som vuxen, som människa?” Guden är lika verklig och närvarande som tillbedjarna och dikterar vad som är tillåtet och inte tillåtet. ”Guds ord är lag.” Här tycks det religiösa livet äga en kärna, och tron ifråga kan som hos mammorna verkligen vara stark. Men som vi skall se handlar det fortfarande empirismens som om inom den ideologiska praktiken och dess produktion av effekter. I den mån tron är stark växer styrkan cirkulärt genom de påbjudna praktikerna och genom den speciella ställning som det empiristiska som om-momentet intar.

Haram. Kafir. Naturligtvis är kulturellt cementerade förhållningssätt i allmänhet tillkomna för att reglera livet i betydelsen göra det möjligt. Det finns mycket som måste vara förbjudet och än mer som borde vara det. Av politiska och sociala skäl. Den nyss citerade rådgivaren kan sägas vara kollektivt ackumulerade insikter som skrivs in i en religiös berättelse. Men buden kan också som ideologi sluta sig i sig själva. De upprätthåller då en uppdelning mellan dem som godtar buden och dem som inte gör det och denna uppdelning blir ideologiskt till ett självändamål. Därför att de som lever inom uppdelningens ”rätta” sida och inom gruppen ”lärt sig vilken väg de skall gå” fortsätter att utgöra en grupp, en självförstärkande sådan som så väl tillgodoser deltagarnas ideologiska behov.

Detta förläggs i mycket till språket. Kategorier som de exemplifierade syftar inte bara på vad som är tillåtet och otillåtet. Själva distinktionen görs till något centralt, identitetsgivande och hyllat. Redan genom att uttala dess benämningar, som på en gång är de mest abstrakta och något dödsbringande, bevisar man sin egen rättrogenhet, varvid abstraktionerna går runt i egna cirklar och förbjuder tänkande utanför dem. Samtidigt dras allt mer av livet in i detta, tills staten blir ett med religionsutövande. De tillkommande bevisen för rättrogenhet blir allt mer våldsamma och extrema. Men hela tiden utgör kategorierna också extremt renodlade bärare av interpellationer.

Jihad, mujahedin (enligt Wikipedia ”de som kämpar”). Islamistisk praktik tycks fylld av dessa abstrakta begrepp, uttryckta i ständigt uttalade distinkta ord som ges innehåll genom specifika särskiljande praktiker, fortfarande cirkulärt. Men här inträder på en annan sida av språket också ”föreställningen om att det existerar en Gud” för att göra konstruktionen möjlig. Att åberopa ultimata abstraktioner som tillåtet/förbjudet utan hänvisning till sociala kontrakt förutsätter ytterligare en ultimat men nu utpräglat empiristisk abstraktion, en yttre makt som utfärdat förbuden. Det är praktikerna (för somliga att hugga huvudena av de otrogna eller spränga dem) som bär det hela och skänker mening samt äventyr och ära i den egna gruppen (”de är upptagna av tanken på att få mörda ‘de otrogna’”), men de måste för de praktiserande själva utges för att representerar en större mening. Det empiristiska momentet ”Gud” är nödvändigt i sammanhanget och det som läpparna uttalar som det essentiella, utan att alls vara ”kärnan” eller ens nödvändigtvis något intresseväckande. Det räcker att uttala orden som förenar alla för vilka den akten äger mening inom kriget mot de otrogna. Det är inte fråga om ”legitimering” av praktikerna genom guden och hans förbud/påbud utan om samtidigheten hos en rad praktiker och effekter. Det empiristiska momentet med gudens påtaglighet (kompletterande ”Gud” som ett av namnen i vilka individen interpelleras) och de drastiska handlingarna speglar varandra. Trosföreställningarna behöver alltså inte uppfylla tankevärlden eller vara i annan mening drivande, men behovet av det empiristiska momentet – abstraktioner som uttalas som om de avsåg något reellt existerande och dessutom något med absolut ställning inom skapelsen –  och den innehållsmässiga slutenheten inom detta moment sprider sig (verkar) genom det imaginära förhållandets helhet som dennas slutenhet.

Det är inte specifikt för islam att ord retroaktivt och cirkulärt ges mening genom associerade praktiker. Men ihärdigheten i uttalandet av dem är anmärkningsvärd i de aktuella sammanhangen. Det finns inga nyanser i det religiösa språket, tvärtom är det uppbyggt som explicita förbud mot nyanser. Själva ordet Förbud är centralt och uttalas som ideologisk ritual. Allt är hårt sammanhållet med guden högst upp, varvid det är skanderandet av hans namn och storhet tillsammans med skanderandet av berörda nyckelord som håller ihop helheten av ideologiska praktiker för att hålla samman praktikanterna i deras utanförskap relativt såväl den förhatliga moderniteten som utestängande samhällen. Dvs genom omkastningen av vad som betraktas som utanför. Hela konstruktionen går ut på att utesluta ”en upplysningsorienterad värdegrund”. Det har samband men är inte identiskt med ”de delar inte våra värderingar och vill inte vara en del av det västerländska”; det är en självförstärkande ideologisk mekanism, där ideologisk praktik dominerar över politisk analys och praktik, eftersom effekterna för individen är så starka. Det handlar förvisso om uttryck för ”utanförskap” och frustration, men uttryck som skapar och återskapar sig själva som en relativt självständig ideologisk formation.

Jag säger inte att något har uttömts i och med att denna mekanism utsätts för uppmärksamhet. Jag säger inte att jag ger en rättvisande bild av den sida av islam som vetter mot fundamentalismen. Jag är överhuvudtaget ingen kännare av islam. Allt jag säger är att denna typ av kritik bör finnas med i bilden när man talar om islamism och religion i allmänhet. För att inte säga ideologi i allmänhet. Från ideologikritikens utgångspunkt är det den principiella frånvaron av kritik, självkritik och därmed av politik, dvs hur denna frånvaro befäster sig själv eftersom den är själva poängen, som föranleder denna vår (de otrognas) kritik. Jag säger inte att dessa människor inte reflekterar. Men ideologi är inte reflexion, utom i den annorlunda betydelsen spegling i det interpellerande Subjektet. Och den kritiska frågan är om ideologin kommer att dominera över reflexionen. Kritiken bryter med ideologin, här som i andra fall genom att göra just vad den söker förekomma, benämna den med strikta (teoretiskt grundade och reflekterande) begrepp. Därför måste kritik av samma dignitet riktas mot den vänster som inte vill peka, och på sitt sätt gör avhållsamhet från kritik (i varje fall förbehållslös kritik) till princip. Hur skall då oviljan att peka förstås?

Inom vänstern finner vi mycket grovt talat två inriktningar: Att undersöka rådande samhällsförhållanden och reflektera över hur ”en annan värld” skulle kunna vara beskaffad. Innefattande hur människor kan och bör samverka i samhällen. Med betoning på samhällen och produktionssätt. Att i det sammanhanget artikulera Politik, dvs de fundamentala konflikterna. Och så den andra som inte behöver stå i motsättning till den första men inte sällan gör det, att representera och försvara alla som i något avseende är förtryckta, missgynnade eller diskriminerade. När det inte finns någon stark förändringsrörelse att relatera till och ideologiskt bekräfta, tenderar en vilsen vänster att uppgå i den andra inriktningen som främst blir till ideologi av ett annat slag. Det handlar då om att skapa mening genom uttalade eller outtalade uppfattningar om vad som åligger vänstern. Här utkristalliseras normer som ”att inte spela rasisterna i händerna”, att stå upp mot islamofobi, att ge en annars förtigen bakgrund till bilbränningar och vandaliseringar. Problemet är att samtidigt som det fortfarande är i den första inriktningens ”visioner” som man ser sina kännetecken och ageranden (”jämlikhet och rättvisa”) blir dessa ledstjärnors abstraktion till en klyfta i förhållande till den verklighet som på så många sätt är deras motsats. Detta när belägenheten i denna verklighet och de nya normerna tränger undan den Kritik som annars kan sägas höra till vad som åligger vänstern. Man bortser från att varje sätt måste få sin uppmärksamhet i stället för att försvinna in i ett ”överallt” (citatet från Vänsterpartiet). Än värre är avsaknaden av självkritik, intresse för den här typen av problem som ett politiskt problem.

Den här bloggens dominerande tema är hur Politiken handgripligen måste intervenera i den ideologiska hegemoni (interpellationerna av arbetstagare, kunder, konsumenter och väljare) som likaså handgripligen (ideologins materialitet) skiljer individerna från Politiken. Men vänstern måste intressera sig för all ideologi som står i vägen och utveckla ideologikritik av angivet slag.

Althussers ideologibegrepp är inte uttömmande m a p sitt objekt (ideologin i allmänhet) eller det ”sanna” begreppet. Men det utgjorde en ”teoretisk händelse” att någon bröt med metaideologier som på sin nivå står i vägen genom att skydda de specifika ideologierna (på alla kanter) från kvalificerad kritik av vad de gör. Som när vänstern inte vill peka och inte heller reflekterar över den egna ideologi som yttrar sig i oviljan. Vänstern gör rätt i att inte utpeka ”en enskild religion” som det hela. Men genom att inte peka alls (bara allmänt tala om ”klassklyftor och splittring”) förbigår de också  hur ideologiska mekanismer kan sluta helheten och ge den dess karaktär. Althusser öppnade för möjligheten att tala om ideologin utanför det ideologiska. Att det ”ideologiska djuret” måste leva inom ideologier, men att dessa kan vara av så olika slag. Att något sekundärt kan få en bestämmande roll, som när det ideologiska tar överhanden. Det gäller att ta vara på den möjligheten.

Det handlar om vänstern själv, vad vänstern skall vara. Hur politisk analys, politik ”för en annan värld”, ideologikritik (av maktens ideologier, underifrån-ideologier och egen ideologi) och egen förnyad ideologi genom sin speciella sammansättning av tendenser och rörelser kan visa sig äga en kvalitet med kraft att förändra. Detta är naturligtvis också ett sådant där mycket brett och allmänt hållet perspektiv. Inte desto mindre är Althussers aleatoriska materialism som här antytts, dvs hur kraft kan uppstå när de ”rätta” elementen kommer samman, en uppmaning att ständigt söka denna sammansättning. Framför allt finns ett element som omedelbart kan göras verksamt, kritiken. Kritik av de samhällsförhållanden som producerar ”utanförskap”. Kritik som syftar till Politik. Men också att erkänna ideologiproblematiken och skaffa sig ett språk för den. Det är en variant av mitt dominerande tema: den för närvarande generella och närmast totala avsaknaden av kvalificerad ideologikritik inom offentligheten.

Den egna ideologin å sin sida skall erbjuda ”förebilder, framtidshopp och gemenskap”, detta som gemenskap kring de övriga elementen. Inte som empiristisk ideologi (den nu inte längre aktuella ”marxismen” om en förutbestämd utveckling) och inte heller som defensiva normer för vad som är påbjudet respektive förbjudet för vänstern själv. Tvärtom är kritikens renhållningsarbete härvidlag något för ideologin att bejaka och göra till del av vänsterns självbild.

Publicerat i Uncategorized | 10 kommentarer

Några ord om kapitalismens frihet 2

Del 1, del 3. Delarna är helt fristående från varandra.

Moderna myter predikas oftast inte explicit. Myten om samhället som ett ”platt och homogent rum” utan annan struktur än individer som tillgodoser sina behov och önskningar på marknaderna är inbyggd i de faktiska marknadspraktikerna. Det omedelbart givna producerar ett sken av att vara ”allt”, dessutom det enda möjliga eller önskvärda. Även politiken blir i sin mediala framtoning till marknad, där ”sidor” – ”högern”, förlåt liberalerna, och ”vänstern” – framför sina respektive ”idéer”, så att vi andra kan välja. Myten, som även här bärs av de omedelbara praktiker som det är fråga om (fäktandet, lyssnandet, föraktet för det hela, väljandet) är att detta pågår mellan parter på samma nivå. Vilket ursäktar den tillspetsade retorik som hör till spelet.

I de sammanhangen använder jag namnet Marx i samband med en skiljelinje: att kritiskt (i betydelsen att söka gå under ytan) vara vänd mot de kapitalistiska förhållandena (utan att nödvändigtvis förstå eller vara överens om alla detaljer i dessa) eller att spela med i deras ideologiska reproduktionsformer. I det senare fallet t ex genom att inte fullt ut se hur liberalerna talar inifrån och som moment av just de förhållanden som de förnekar. De tycks bara propagera för sina ”idéer”, som är de vinnande idéerna. Med förnekelse menar jag förstås praktisk sådan; det förnekade skall inte ens tänkas för att sedan bortförklaras. Därför blir det extra intressant när de hänvisar till och förvanskar Marx för att bevisa sina teser. De gör just vad Marx teori är tillkommen för att bryta med, förnekar struktur. Och förnekar Marx. Utan att någon bryr sig om att påtala det. Och det är därför som jag menar att vi som vänster skall ta tag i vad de faktiskt säger och påvisa hur de far med osanning på flera nivåer, vidare att lögnerna ”fungerar” (även när ingen oreserverat ”tror” på dem), därför att de är invävda i en högre nivås metaideologier (outsagda propåer om vad politik är och vad ideologi är) som sällan lyfts fram. Att visa hur kritiken av vad som sägs om strukturlöshet leder till de förnekade strukturerna. Att den hegemoniska ideologin kan göras till ytterligare skäl att inte vilja leva under det system som förutsätter den.

Jag skall i detta inlägg ta två DN-artiklar som exempel på hur just Marx kan behandlas: Jasenko Selimovics Mor, Marx och konkurrensen och Lena Anderssons Popper som postmodernist. Artiklarna uppvisar olika strategier. Selimovics är ett mer omedelbart försvar av den fria företagsamheten, medan Andersson söker att via Popper på ”kunskapsteoretisk” väg avfärda Marx. Hon skriver också om

testuggande socialister som aldrig kunde ha annat än rätt efter­som de marxistiska och hegelianska teorier de stödde sig på var utformade så att kritiken mot påståendena bekräftade påståendenas riktighet.

Jag antar att hon skulle se ett exempel i mitt påstående att hon tillhör den struktur som hon förnekar just genom denna aktivt praktiserade förnekelse. Sedan skiljer sig Andersson och Selimovic på andra sätt. Medan den senare är en slugger (i skepnad av ”fakta, eftertanke, hänsyn till nyanser, försiktighet” för att citera från en annan artikel) framstår Andersson som en ärlig sökare, men själv snärjd i de egna premisserna.

Andersson:

Gemensamt för de kollektivistiska ­lärorna [varav Marx är en], som Popper spårar till Platon, är att en utvald grupp är utsedd som den främsta, som bärare av historien. Dess kamp med andra strängt definierade grupper är central. Vidare betraktas samhället som en organism, där summan är större än delarna, en ordnad helhet med ett innersta väsen vilket säger något sannare och riktigare om delarna än delarna själva kan göra, ty de styr inte över detta väsen, utan styrs av det.

Ovetande och deter­minerade är människorna på väg mot organismens högre mål, som en cell i organismen, strukturen, historien och kollektivet. Individens autonomi och självbestämmande är en illusion. Hela varat och psyket bestäms av den sociala positionen.

Sådana auktoritära underkastelseteorier, immuna mot kritisk prövning och med en fortlevande politisk lockelse, var vad Popper gav sig i kast med att granska den kunskapsteoretiska rimligheten i.

Hans ifrågasättande av Marx rör inte dennes indignation över eländet. Den delar Popper och han är erkännsam mot Marx både som agitator mot ofärd och som upplysningstänkare, ”en av dem som tog 1789 års idéer på allvar”. Kritiken gäller världsåskådningen och kunskapssynen: tron att allt går att förklara och förstå, den programmatiska kollektivismen, den essentialistiska synen på fenomenen som enhetliga organismer, samt historicismen, att historien har en förutsebar riktning som inte går att påverka.

Selimovic:

Kamrat Marx och min mor lyckades, trots goda intentioner, enbart skapa förtryck och ofrihet. Inte för att de felaktigt tillämpade goda idéer utan för att idén om det konkurrensfria samhället skapar samhällen utan alternativ – och därmed ofrihet. Därför ogillar jag försök att begränsa konkurrensen i välfärden. Varje sådan begränsning innebär en överföring av enorm makt till politikerna och minskar vår frihet att välja alternativa liv.

För Selimovic står konflikten mellan individens makt och politikernas, mellan ”idén om konkurrens” och ”idén om konkurrensfrihet”. Andersson rör sig (i den aktuella kolumnen) på en ”kunskapsteoretisk” och till synes mindre politisk nivå, där antiessentialism (det öppna samhället och kunskapens osäkerhet) ställs mot ”läror” om organism och kollektiv vars individer saknar varje autonomi. ”Läror” där ”hela världen förklaras på en gång och kunskapen läggs fast för alltid”.

Onekligen har det funnits sådana tendenser inom ”marxismen” som Andersson karikerar. Men de föranleder inte kunskapsteoretisk kritik utan ideologikritik. ”Läran” om en trappstegsformad utveckling genom förutbestämda produktionssätt var ideologi inom radikala grupper, dvs grupper som genom denna ideologi avsade sig mycket av sin radikalitet. Det var fråga om ideologi i den meningen att den skapade subjektivitet hos dem som såg sig färdas med detta Historiens Lokomotiv. Även om Marx själv inte var oskyldig till ideologiseringen av teorin om det kapitalistiska produktionssättet, går ideologin stick i stäv med den kritik som teorin utgör.

Marx behandlas som något passerat. Men ”behandlingen”, av ena eller andra slaget, visar att det marxistiska projektet knappt är påbörjat, då det är ett brott med just denna ”behandling” och vad den står för. Marx påvisar struktur där subjektiv strukturlöshet produceras – som beståndsdel av strukturen. Detta är den paradox som jag brukar återkomma till: hur en ekonomisk struktur i förening med en struktur av ideologiska apparater kan interpellera subjekt i en värld utan struktur, marknadernas platta och homogena rum. Med interpelleringarna av arbetsgivare och arbetstagare, ”aktörer” och kunder, konsumenter och väljare i vår fina Demokrati, dvs genom tilltalet som verkar såväl genom de ideologiska apparaternas massiva närvaro som psykoanalytiska skeenden, skapas ett universum som består av dessa kategorier, varken mer eller mindre. Ja, det yttre hotet i form av politiker och kollektivism måste dessvärre inkluderas. Detta är ett ideologiskt universum, en insida utan utsida.

Kapitalistisk struktur är då något helt annat än den holism och det organismtänkande som Andersson tillskriver Marx. Kapitalismen kan, med en annan metafor, uppfattas som en maskin där pengar skall bli mer pengar hos dem som äger de första pengarna. Inom denna maskin liksom mellan maskinen och samhället finns en mängd konkreta förhållanden och skeenden. Förhållandet mellan arbetare och arbetsköpare är ett självbefästande maktförhållande, i det att den sålda arbetskraften (i princip) betalas med dess reproduktionskostnader, medan det producerade mervärdet ackumuleras hos köparen (kapitalisten). Varans bytesvärde är primärt i förhållande till dess bruksvärde; den framställs som ett moment av kapitalförmeringen. Samtidigt som allt detta även är produktionssättet för bruksvärden, däribland livsförnödenheter. Vilket betyder att livet är underordnat formerna för dessa förnödenheters produktion, kapitalismen med sin exploatering av människor och natur. Vidare att borgerlig/liberal ideologi dominerar i hur dess apparater fyller upp de offentliga rummen, interpellerar nämnda marknadskategorier och dikterar hur man skall tala om arbetsgivare, konkurrens, valfrihet osv.

Struktur är här hur delar bildar en helhet genom hur de omedelbart förhåller sig till varandra. Inom den kapitalistiska maskinen dominerar vinst över nytta, kapital över arbete, kapitalistklass över arbetarklass, tillväxt över hållbarhet. Genom att detta som sagt även är produktionssättet för livsförnödenheter och genom de otaliga konkreta sätt på vilka kapitalistisk makt utövas dominerar och präglar kapitalismen samhällskroppen som helhet. För att bara ta ett aktuellt exempel: ISDS. Ingenting av detta innebär att delarna är underordnade helheten genom att vara genomsyrade av en mystisk essens, ett helhetens ”väsen”. Vi talar om företeelser som kapitalistiska för att ägande, makt, exploatering och blind tillväxt är delar som bestämmer varandra efter vad de uträttar inom den kapitalistiska maskinen, som i sin tur kommit i dominansställning i samhället.

Det är alltså dessa dominanser som marxistisk teori påminner om gentemot de outtalade förnekanden som tillhör den liberala ideologi som på sitt område kommit att dominera. Vilket påminnande är något annat än att ”hela världen förklaras på en gång och kunskapen läggs fast för alltid”. Teorin öppnar för kritik, där kritiklöshet är del av systemet. Den är ett imperativ att gå vidare och skapa ny (provisorisk) kunskap om detta system, men framför allt ingripande politik. Vilket vi emellertid inte ser mycket av genom dominansernas fortsatta realitet.

Hos Selimovic reduceras Marx teori till ”idén om det konkurrensfria samhället”, vilken idé skapade ofrihetens samhällen. Det var Marx som födde Stalin. En viss verklighet (”realsocialismen”) anses ha sin essens (!) i en idé, en dålig idé till skillnad från liberalismens idéer. Att samhällen skulle vara grundade i idéer är klassisk idealism (och för den delen essentialism), men det är också idealism av ett annat slag, inte som tro på idéernas primat så mycket som anbefallning att samhällsförhållandena skall omtalas i termer av idéer och inte struktur. Att utnämna liberala principer om konkurrens, företagens fria tävlan om medborgarnas gunst (tillkommen för att de senare skall ”få välja”) till det i kapitalismen väsentliga sker för att praktiskt blockera reflexion över sådant som exploateringen, pengarnas uppnådda primat och de immanenta expansionskraven. Kritik och Politik är förekomna genom diktatet vad man skall tala om (idéer, önskningar, individer och ”egenmakt”) och vad man inte skall tala om (struktur, speciellt kapitalets makt).

Angående det från Andersson citerade om testuggande socialister som aldrig kan ha annat än rätt. Marx ”har inte rätt” i den mening Andersson konstruerar. Han hade rätt i en del och fel i annat, men vad som kvarstår är skiljelinjen mellan att erkänna existensen av struktur (praktiskt/materiellt utövade dominansförhållanden) och att spela med i strukturens ideologier och deras interpellationer av marknadsatomer. En skiljelinje hitom vilken kritik och politik kan bedrivas.

I sin artikel ser det ut som om Selimovic argumenterar för kapitalismen. Naturligtvis måste det finnas politisk diskussion om sådant som kapitalismens roll i framtida samhällen, om vad som bör vara marknad och vad som inte bör vara det. Men det är sådan diskussion som utesluts när allt som yttras är ideologi inifrån det redan givna, något som tillhör detta givnas sätt att reproducera sig. Ideologier diskuterar aldrig, de bekräftar det givna. Vad Selimovic säger om ”monopolistiska auktoritetskällor” och att ”tänka själv” är förvisso sant och bör tillämpas även på de kapitalistiska förhållandena.

Hur avgörs vad som är diskussion och vad som är ideologi? Man kan notera likheten i språk mellan borgerliga politiker, ”debattörer”, ledarskribenter och företagens pr-avdelningar. Där odlas en populism med Folket utbytt mot Individen. Det naturliga och sunda samhället hotas bara av de Andra i form av Staten och politikerna. Politikernas makt ställs mot individens ”egenmakt”. ”Friheten” att välja på marknaderna görs till friheten rätt och slätt. I samband med nämnda ISDS framställde en DN-ledare demokratiskt fattade beslut som ”godtyckliga statliga ingripanden”. En annan ledare förklarade att med för mycket hänsyn till klimatet förvandlas människan ”till en restpost”. Vad som hotas är ”sådant som är värdefullt för människor i dag”. Detta är inte tal om marknaden, diskussion om vad som bör vara marknad; det är marknaden själv som talar till sina inneslutna subjekt. Jag såg en uppgift (tack Skumrask) om att det 2014 i Sverige las 67 miljarder på att påminna människor om vad som är värdefullt för dem. Allt detta för att förekomma reflexion över vad ett Samhälle kan vara. Vad som aldrig omtalas är kapitalets makt. Att samma retoriska figurer ständigt återkommer tillsammans med det kategoriska och ofta hånfulla avfärdandet av all vänster visar på talets ideologiska karaktär.

Liberaler kan tala om kapitalismen som om den var något som ständigt omförhandlades på demokratisk väg. Och som därför behöver deras argument. Men kapitalismen är hos oss de redan givna dominansförhållandena som sätter även demokratins gränser (hur har jag diskuterat bl a i serien Nu är det val igen). Liberal ideologi är instrumentell m a p den redan givna kapitalförmeringen som det som tränger in i samhällets alla rum i enlighet med de immanenta kraven på expansion och de av konkurrensen satta villkoren. Liberala apologeter talar inte bara inifrån den borgerliga kretsen utan inifrån det som deras apologi förnekar.

I den meningen är liberalerna kuggar i maskineriet (”celler i organismen”). Men inte för att det är människans predikament att vara determinerad av ”strukturerna” utan för att de praktiskt låter sig domineras av det maskineri som kommit i dominansställning i samhället. Abstrakta debatter om ”agens” kontra strukturell determinering är i allmänhet villospår. Ingen, vare sig de över- eller de underordnade, befinner sig i tillstånd av motståndslös underkastelse under strukturerna. Men om motståndet inte artikuleras i politik, jag talar nu om de underordnade, kommer ideologisk konstituering, misstro och cynism (”det kan inte vara annorlunda”) att fortsätta utgöra en för­ening som innebär kvarstannande i underkastelsen.

Liberalerna å sin sida må ha ett frihetspatos grundat i erfarenheterna av fascism och realsocialism. Men deras dyrkan av Individen sker på insidan av det kapitalistiska systemet, och därför frågar de sig inte allvarligt vad för slags individualitet som lönearbetet eller konsumtionen erbjuder. Är det verkligen en autonom individ som rör sig genom de av kommersialismen dominerade miljöerna? Är det till en sådan individ som reklamen vänder sig? Ligger det ”alternativa liv” i om det är Carema Care (förlåt Vardaga) eller Attendo Care som man utlämnar sig åt på sluttampen? I sin iver att försvara vad som i mycket är ett bättre samhälle än vad historien kunnat uppvisa tillägnar sig de liberala ideologerna företagens instrumentella pr-språk, och de avsäger sig därmed för egen del den tankefrihet som de säger sig hylla. De kan erkänna missförhållanden, men bara sådana som de anser att systemet självt kommer att lösa (genom ytterligare konkurrens). Det är en smula märkligt hur man med rätta kan förhåna tron på planekonomi, möjligheterna att centralt detaljstyra produktionen, och samtidigt hävda tro på en extrem motsats, att ”aktörer”, som var och en är inriktad på egen maximal vinst, sammantagna skapar det allmänna goda. Eller att en myriad av avtalsskrivningar och kanske inte lika många kontrollaktioner skall ha denna effekt. Sin egen tankeofrihet trycker de så på andra inom den hegemoni – ekonomisk och ideologisk dominans – som alla borgerliga ”aktörer” faktiskt bygger tillsammans.

Idag dominerar borgerlig/liberal ideologi över marxistiska elementa. Inte heller från vänster görs för allmänheten synliga ansträngningar att upprätthålla nämnd skiljelinje. Liberalismen dominerar på sitt sätt. Den kan inte anklagas för ”tron att allt går att förklara och förstå”. Den talar inte primärt om saker utan till insidans subjekt på sätt som avhåller dem från kritik. Vi behöver inte tro på Nya Moderaternas nya historia eller att de verkligen ”älskar människor” (snarare än pengar). Vi behöver egentligen inte tro på något utöver att hysa den negativa tron att det inte finns alternativ till rådande förhållanden. Därför är en politisk uppgift att bryta detta dominansförhållande. Bl a genom att använda Marx i enlighet med teorins intentioner: att börja tala om kapitalismen i termer som framhåller dess kontingens, att liberalismens tusen sätt att hålla kritiken på avstånd bryts. Därför är det inte ointressant vad som kommer ut ur liberalernas munnar. Men kritiken får inte snärjas på fel nivå. Den skall visa varför den liberala hegemonin i sig är ett skäl att inte vilja leva under den heller. Och att det i avsaknad av en ”förutsebar riktning” för historien är dags att börja skapa en annan riktning än den kapitalistiskt dominerade.

Tillägg
Andersson återkom med en ny kolumn Till det onödigas försvar, hennes sista på DN. Ibland har jag tyckt att det varit skojigt med en tänkande människa på ledarsidorna, även om jag inte alltid hållit med i tankarna och ofta inte förstått dem. Så det är lite tråkigt att sortin sker med ett tokliberalt stycke av närmast bisarrt slag. Jag säger inte nyliberalt för det är inte ekonomiska kalkyler det handlar om, snarare en krystad konstruktion där en omöjlig individualism framställs. All kollektiv reglering av produktion, samvaro och omvårdnad om planeten sägs innebära ”alltid i givakt” och ”i ständig underkastelse” under ”en enda kropp med ett tillhörande förnuft i form av de styrande”. Jag antar att det är Anderssons besatthet av ”kollektivismen” genom historien i förening med ett abstrakt filosoferande som lett henne dithän, kanske också en önskan att spetsa till saker och ting. Men jag tar upp detta som ytterligare ett exempel på den ständiga produktionen av strategier för att förneka den makt och de strukturer för vilka liberaler står i givakt just genom denna produktion, lönearbetarna i köpt (nödtvungen) givakt och konsumenterna i givakt à 67 miljarder. Jag säger inte ”alltid i givakt” men i dominerande givakt, vilket för närvarande räcker för att det kapitalistiska produktionssättet skall fortleva.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Några ord om kapitalismens frihet

Del 2, del 3. Delarna är helt fristående från varandra.

I en ”debattreplik” i DN bemöter ”debattören” Fredrik Segerfeldt en tidigare artikel  av Kajsa Ekis Ekman. Respektive titlar är Fascismen och kapitalismen sitter i samma båt och Kapitalismens frihet är fascismens själva motsats. Ekis Ekman gör analyser och för resonemang, bl a hur kapitalism och fascism ”vandrar parallellt: den ene verkställer men är tyst, den andre säger det högt”. Fascismen ”frodas i ett vakuum, när samhället förklarar att alla är lika men inte har en tanke på att omsätta det i praktiken.”

I Segerfeldts artikel finns mindre av resonemang. Ekis Ekman står bara för ”nyspråksfantasier” och ”skruvade teser”, själv representerar han Friheten.

Jag kommer inte att diskutera fascismen utan vad en liberal ”debattör” gör när han debatterar och vad det står för. Utöver det uppenbara att han försvarar ett samhälle utan tankar på att omsätta sina vackra ord i praktiken.

När liberalerna talar om friheten är den givna motfrågan ”vems frihet talar du om egentligen?”. Det är också lätt att peka på hur Segerfeldt vanställer allt Ekis Ekman skriver. Men den stora lögnen är i stort sett fördold och vid närmare påseende ingen lögn i vanlig mening:

För att få ihop sina skruvade teser är Ekis Ekman tvungen att ignorera kapitalismens underliggande ideologi: liberalismen.

Sedan anstränger sig Segerfeldt att ”förklara” hur liberalismen är fascismens motsats.

Där fascismen är monolitisk och auktoritär är liberalismen pluralistisk och rebellisk. Det är därför kapitalismen är så sprudlande. Medan fascismen är organiskt korporativistisk är liberalismen konkurrensinriktad, med kreativ förstörelse i centrum. Där fascismen är kollektivistisk är liberalismen individualistisk.

Också här finns förstås en del invändningar att göra. Liberalismen dyrkar Individen för att förekomma varje strukturtänkande såväl som kollektiva, politiska förändringar som skulle hämma kapitaltillväxten. Och vad för slags individualism är det som marknaderna och konsumtionen egentligen erbjuder? Och så vidare.

Men att Ekis Ekman kan ”ignorera kapitalismens underliggande ideologi” beror på att något sådant inte existerar. Kapitalismen är en själ- och hjärtlös maskin där pengar skall bli mer pengar hos dem som äger de första pengarna. Och där vi  måste tillägga att profitbegäret är mindre bestämmande än kapitalförmeringens egna immanenta villkor. Där, som något underliggande, finns ingen ”ideologi” av något slag. Ideologin som något annat än ekonomi, kunskap, politik och andra kvaliteter kommer efteråt, för att interpellera systemets subjekt i olika positioner (”arbetsgivare och arbetstagare”, ”aktörer och kunder” osv) och förekomma kritik. Den liberala ideologin tillhör onekligen kapitalismen men på dess reproduktionssida. Segerfeldt tillskriver Ekis Ekman ”fantasin” ”Och liberalismen finns inte”. Men det är ingen fantasi. Den liberalism som Segerfeldt talar om finns verkligen inte. Det som existerar är a) ett ekonomiskt system byggt på exploatering och b) den liberala ideologi som Segerfeldt praktiserar som förnekande av a) på det att a) skall fortleva, innefattande c) fantasin att kapitalismen är ideologidriven.

När Segerfeldt påstår att liberalismen är grund för kapitalismen är det därför inte bara ett felaktigt påstående i stil med att säga att B kommer före A i alfabetet. Ett misskännande av att liberal ideologi liksom all ideologi kommer efter det som den söker bekräfta. Vad han gör är att som aktör (snarare än ”debattör”) inom en ideologisk apparat praktisera dess ideologi, dvs det egentligt ideologiska, en tankens tillslutning som inte handlar om dimridåer så mycket som strikt reglering av vad man talar om och vad man inte talar om. Och reglering av vad man som individ måste bejaka för att vara fri. Allt som moment inom den sålunda utvidgade kapitalförmeringen.

Detta sker på två nivåer. Att säga att kapitalismen är ”pluralistisk och rebellisk”, rent av ”sprudlande”, är ett utflöde av hur en maskins fungerande kräver att den inte uppfattas som en maskin. Jämför med när moderaterna säger ”vi älskar människor” när de menar ”vi älskar pengar”. Det vill säga, det är vad pengarna för sin förmering kräver att de skall säga. Det är pengarna själva som talar genom dem. När pengar blir substitut för liv måste de låtsas att de är liv. Krig är fred. Det talet blir till ideologi inom den apparatur som kapitalismen försett sig med. Sedan drar Segerfeldt ner det hela på sandlådenivå genom att säga att det är Ekis Ekman som talar nyspråk.

Dessutom ser vi hur specifik ideologi (liberalismen interpellerande homo economicus) verkar tillsammans med metaideologi. Frågan är inte bara exakt hur maskinen kräver att bli omtalad (t ex att den är ”sprudlande”), det skall sägas att det som inte drivs av annat än inre expansionskrav drivs av ideologi. Det ljugs på en högre nivå, och nivåerna förutsätter varandra. Metaideologin c) är det praktiserade förnekandet av både a) och b). När man börjar debattera liberalism kontra andra ismer är man fången i en insida utan utsida. Bara alla ismer får vara med tycks debatten fullständig. Ingen debatterar debatten som sådan eller idealismen som säger att samhällen är grundade i ismer. Ja, idealismen behöver inte vara explicit på den punkten; antagandet ligger i debatternas form, när man talar som om ismerna är det grundläggande. Det är där, i den genom påbjudna praktiker upprätthållna slutenheten med individer som identifierar sig som x-ister eller y-ister, som det ideologiska ligger, inte i innehållet i olika ismer. Debatterna med sitt som om är metaideologins apparat, dess materiella existens som förekommande av ideologikritik på båda nivåerna samt av kapitalismkritik.

Debatterna ger sken av ”pluralism”, men med deras utformning har en ”sida” alltid redan ”vunnit”. Vilket betyder att där inte finns några ”sidor”, att debatterna som helhet verkar inom det bestående. Därför är det inte heller så att Segerfeldt bara är ”partisk”, att han talar för en ”sida”, att han ”tjänar borgerliga intressen”. Han talar inifrån den maskin där det inte finns några sidor. ”Det finns inga alternativ.” Den kapitalistiskt bestämda samhällsformationen med sin ideologiska apparatur är som helhet en insida utan utsida. Där regerar blind tillväxt (primärt) och profit, och språkets inverteringar av verkliga förhållanden är lika maskinella/instrumentella.

Här ser vi också hur maskinens tankeförbud är annorlunda än fascistiskt dito. En maskin kan inte tänka men fungerar i enlighet med sin historiskt etablerade konstruktion. Vars relativa stabilitet i kapitalismen fall främst ligger i att den utgör våra ”reella existensbetingelser”, där även det livsnödvändiga produceras. Därför har Segerfeldt ingen analys att erbjuda, han kan bara avfärda Ekis Ekmans text med invektiv. Hade det behövts hade han kunnat ta fram Nordkoreakortet. Tankeförbudet gäller i första hand  för de borgerliga ideologerna själva. Det är maskinens inre tvång att accelererat producera varor och numera ”upplevelser” som måste ”beskrivas” som att kapitalismen är såväl sprudlande som ideologidriven. Tankesmedjors och pr-avdelningars ansträngningar att konstituera individer som ser sin frihet i ”egenmakten” på marknaderna är inte kreativa i någon annan mening, allt är systemimmanent.

När Ekis Ekman säger att kapitalismen åtföljs av fascism, är det inte för att det är något som kapitalismen medvetet driver fram, så som det blir i Segerfeldts ”tolkning”. Om religionen för Marx var ”hjärtat i en hjärtlös värld” är fascismen hjärtlösheten elaborerad och förenad med populistisk förskjutning av konflikterna. Liberalerna å sin sida må som inre motivation ha ett äkta frihetspatos grundat i förra seklets erfarenheter av fascism och stalinism, men vad gäller ”debattörer” och ledarskribenter har det helt uppgått i apologi för kapitalets och marknadernas primat. Även de är för övrigt på sitt sätt populistiska när de framställer en konflikt mellan ”politikerna” och individernas ”egenmakt”. Just för att systemet inte har något hjärta men skall bäras av verkliga människor med hjärtan behöver det innefatta ständigt pr-arbete på att ge sig ett pluralistiskt och rebelliskt ansikte. Detta är inte bara kosmetika, det går betydligt djupare och handlar om vad för slags subjekt ideologin skapar.

Kritikens uppgift är inte att ”bemöta” det sagda utan att visa dess kontext genom att skapa ett språk för den. Innefattande att försvara ett strikt ideologibegrepp som flyttar ”debatten” kring ”kapitalismens underliggande ideologi” till att gälla vad sådan ”debatt” står för. Var det ideologiska ligger. Detta för att skapa den utsida som annars inte medges utrymme. Först som sist som en fråga: vill vi leva under ett system som inte låter sig omtalas annat än genom lögner och ren instrumentalitet?

Tillägg:
Efter att jag publicerat ser jag att Ekis Ekman skrivit ett svar till Segerfeldt. Där hon bl a konstaterar att ”Kapitalismen har ingen ideologi”. Här vill jag återanknyta till mina kommentarer till hennes artikel Nyliberalismen: Så funkar den. Vi är nog överens både om att kapitalismen inte har någon underliggande ideologi men däremot (som kapitalistiskt bestämd samhällsformation) försett sig med subjektivitetsskapande ideologi. Och att den senare ideologin behöver innefatta fantasin om kapitalismen som frihetsideologi.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Möte på bänken

Min favoritbloggare Fredrik Edin (Skumrask) har skrivit en uppsats Den härskande klassens bänk om ideologins materialitet och refererar bland många andra till min favoritfilosof Althusser. I centrum står (i uppsatsen såväl som i verkligheten) s k luffarsäkra bänkar som skall hålla otillräckliga konsumenter borta till gagn för de goda och som manifesterar – men samtidigt döljer – denna åtskillnad med sin blotta existens. Jag kan därför inte avhålla mig från följande kommentarer. Inte bara för filosofval utan för det betydelsefulla i Edins projekt som till delar sammanfaller med kritik som jag försöker bedriva.

Kommentarerna gäller två aspekter som också visar sig sammanfalla. Först frågan om ideologibegreppet. Man kan säga att Edins framställning använder precis så mycket teori som behövs för hans syften och att de preciseringar som jag vill ta upp faller utanför dessa. Dessutom skulle sådana fördjupningar antagligen skrämma iväg de flesta, på samma sätt som min blogg får i det närmaste noll respons. Men eftersom Edin drar fram olika teoretiska element och samtidigt stannar vid en outtalad gräns ifråga om deras möjliga betydelser, vill jag ändå framhärda med söka gå över gränsen till ”ett nytt teoretiskt område”. Det visar sig också att vad som där återfinns helt ansluter till Edins tema.

Det andra är att när Edin avslutningsvis talar om former av motstånd skulle han kunna vara tydligare med vad han själv just bidragit med: att benämna det som är format för att inte benämnas. Att existensen av ett kvalificerat politiskt språk i sig är ett motstånd. Inte bara för att ”avslöja” saker utan för möjligheten att i olika situationer permanent kommunicera kring deras annars ouppmärksammade skeenden och produktion av ideologiska effekter. Att precisera vilka som är motståndarna. Och vara medveten om det steg som man därvid tagit. För omvänt är en orsak till att vi inte talar om vissa saker och att de överhuvudtaget är möjliga helt enkelt att det saknas språk för dem. Det är därför som de framstår som ”naturliga”. Ibland saknas orden, ibland finns det ord men de uttalas bara i intellektuellas slutna rum.

Under rubriken Vad är ideologi? skriver Edin (jag har utelämnat referenserna och gjort en rättelse):

När Terry Eagleton försöker förklara begreppet i boken Ideology – An Introduction inleder han med att konstatera att ingen hittills har levererat en adekvat definition av ideologi och att hans egen bok tyvärr inte kommer att vara något undantag. Han fortsätter med att lista 16 olika betydelser av ideologi. […]

Ideologi är alltså ett spretigt, mångtydigt och svårdefinierat begrepp. I dagligt tal kan det syfta på någons politiska uppfattning. Men inom filosofi och samhällsvetenskap har ideologi snarare med makt att göra. […]

Något förenklat innebär detta att de som har den ekonomiska makten i ett samhälle också har den kulturella makten. De påverkar media, kultur, diskussioner, språk och formuleringar på samma sätt som de påverkar ekonomin. Dessa utformas på ett sätt som gynnar den härskande klassens intressen. Marx och Engels beskrivning är för övrigt inte helt olik den definition som den kritiska diskursanalysens centralgestalt Norman Fairclough formulerade mer än tvåhundra år senare. Fairclough beskriver ideologi som ”betydelse i maktens tjänst”.

En annan definition av ideologi som är tongivande hos exempelvis Eagleton, Williams och Fairclough är den franske filosofen Louis Althussers. Enligt honom är ideologi något som ”avbildar det imaginära förhållandet mellan individerna och deras reella existensbetingelser”. Något förenklat betyder det att ideologi inte är en falsk bild av verkligheten utan snarare förvanskar människors relation till sina livsvillkor. Den döljer inte världen utan snarare vem som har makt över världen. Den döljer människors position i samhället snarare än själva samhället. Tillsammans bidrar det här till att vi inte bara inordnas i ett socialt sammanhang. Vi upplever också detta sammanhang som naturligt och självklart.

[…] Men Louis Althusser gör ett viktigt tillägg och menar att ideologi alltid existerar genom en apparat och dess praktiker och att denna existens är materiell. Med detta menas bland annat att ideologi verkar genom en massa olika institutioner, konstruktioner och anordningar samt att dessa har en direkt påverkan på människors beteenden.

Allt detta är naturligtvis på sitt sätt riktigt men utelämnar en punkt angående Althussers teori, vilket är ursäktligt eftersom den där inte framhålls särskilt tydligt. Den gäller hur teorin skiljer sig från andra teorier och ”definitioner”. Jag skriver ”definitioner” för det ligger något lurt redan i detta att det skulle vara fråga om att bestämma vad av mer eller mindre välkända fenomen som skall täckas av ett visst begrepp. Och att problemet bara skulle vara att det i fallet ”ideologi” finns en mångfald sätt att ”definiera”, avspeglande fenomenets ”spretiga” karaktär. Vilket enligt Eagleton egentligen inte är något problem utan ”en rikedom av mening”.

Att här mer distinkt ställa Althussers teori i opposition till de andra teorierna handlar nu inte om att utnämna den ”sanna” teorin. Den är för övrigt mest en ansats till en teori eller ”Noter för en undersökning” som undertiteln till essän Ideologi och ideologiska statsapparater lyder. Eagletons definitioner å sin sida anknyter alla till viktiga teman inom ideologistudier. Frågan är vad Althusser gör, hur han drar upp en viss skiljelinje som jag återkommer till, bortom vilken Eagletons ”rikedom av mening” och definitionslistorna hamnar, vilka kvaliteter de än uppvisar i övrigt. Skiljelinjen gäller huruvida teorierna låter sitt objekt, ideologin, diktera vad som skall sägas om det.

Olika ”definitioner” uppehåller sig vanligen vid ”idéer” och eventuellt ”falskt medvetande” som i standarddefinitionen ”a system of values, beliefs or ideas that is common to a specific group of people”. Redan beteckningen ideologi antyder att det skulle handla om idéer, något som främst residerar i människors huvuden. Vi har de politiska ”ismerna”. I Nationalencyklopedin konstateras liksom hos Eagleton att begreppet ideologi är ”mångty­digt”, men att det ofta används i betydelsen ”åskådning”, vilket uttyds som ”antaganden om verklighetens beskaffenhet” i förening med ”värde­rin­gar och handlings­normer”. ”Åskådning”, ”synsätt” osv – ideologin skulle närmare bestämt vara belägen i individens ögon, eventuellt bakom ”färgade glasögon”. Här återges en seendemetaforik som praktiseras så konsekvent att individen ges känslan av att se saker genom ideologier. Vad vi måste fråga oss är om NE och andra här adekvat talar om ideologin eller om de själva är ideologiska i det att producerar ideologiska effekter, varav nämnd känsla är en.

Edin gör med åberopande av Althusser några ”tillägg” till de konventionella ideologibegreppen. Ett gäller ideologins innehåll: ”… att ideologi inte är en falsk bild av verkligheten utan snarare förvanskar människors relation till sina livsvillkor. Den döljer inte världen utan snarare vem som har makt över världen.” Edin använder sig av Althussers interpellationsbegrepp. En ideologi talar egentligen inte om saker utan till subjekt för att de skall vända sig mot den interpellerande rösten (jfr Althussers polis) och svara ”ja, det är jag”. Eller rättare sagt, det är när individen vänder sig om och redan där erkänner att hon förstod att det var hon som tilltalades, vidare bekänner sig i de symboliska positioner som interpellationsspråket konstituerar, som hon ”blir” subjekt. Ideologin avspeglar inte världen, den låter subjektet spegla sig själv för att få veta vem hon är och vad som är hennes uppgifter i världen. Den ”förvanskar människors relation till sina livsvillkor” genom att förskjuta den, t ex till konsumtion. Underkastelse tar form av positiva identiteter. Slutligen detta att en ideologi äger materiell existens i apparater och praktiker; interpellationerna är på olika sätt institutionaliserade, följer apparaters protokoll och använder deras rekvisita (av såväl materiell som immateriell art, i det senare fallet dock alltid materiellt förankrad). Exempel på ideologiska apparater är familjen, skolan, kyrkan, löneformen, parlamentarismen, media och reklamen (eller av­delningar inom dessa institutioner).

Är nu detta bara ”tillägg” och en annan ”definition”. Jag har min Vad är ideologi?, där jag hävdar vad som redan antytts, att ideologins främsta maskering gäller dess egen praktik. Förvisso maskeras makten men detta sker i mycket genom hur ideologin maskerar sig själv. Berättelser, myter, det förment skådade och som naturligt betraktade tillhör onekligen det ideologiska men som nämnd rekvisita, innefattande de namn i vilka ideologin interpellerar (Friheten, Marknaden, Folket, Gud). Ideologin kan interpellera genom berättelser om världen på det att individens tillvaro skall te sig meningsfull. Men när ideologin är ”klar” är dess mer – apparaterna, praktikerna, fasthållningen i interpellationsakterna, allt som utspelar sig mellan individ och apparat och med de psykoanalytiska skeenden som framför allt Zizek teoretiserat (inte minst nämnt ”blir subjekt”) –  försvunnet, allt som kvarstår är det idé- och synsättsmässiga som det autonoma subjektets egendom och signum. Zizek talar om hur ideologin utplånar sina spår. Vi har att göra med en distinkt men självutplånande omkastning mellan ideologisk praktik och ideologisk effekt. I den mån apparaterna alls omtalas är det som platser för manifestationer av det idémässiga. Och den konventionella ideologikritiken når ingenting av detta när den går direkt från idé till de ”intressen” som betjänas (jfr Faircloughs ”betydelse i maktens tjänst”). Hur det är apparaterna som är utkristalliserade inom samhällskroppen tillhöriga dess reproduktion, samtidigt som de är ”relativt autonoma” (med en annan sorts autonomi) genom sin lokala materialitet. Den hegemoni som Edin talar om är decentraliserad och handlar om hur olika miljöer och institutioner med egna omedelbara verkningssätt binder subjekten men uppgående i den gemensamma reproduktionen av produktionsförhållandena. Och med en självförnekelse som får stöd i de konventionella ”definitionerna”. Att söka ”avslöja falskt medvetande” är fruktlöst när medvetandets (och inte minst det omedvetnas) kraft härrör ur en icke-kognitiv ”dimension”.

Det är där som det egentligt ideologiska kan ses: i produktionen av effekter (tänke- och talesätt, identiteter osv) som innefattar utplåning av produktionsprocessen, detta som ett strukturellt förhållande inom det ideologiska. Omkastningen yttrar sig bl a i sådan idealism där politiken är striden mellan ”ismer” (liberalism vs socialism, att ett samhälle skulle vara grundat i den ena eller andra ismen) och religionen utgår från ”Gud”. Althusser använder i sin essä religionen (i form av kristendom) som sitt främsta exempel. Man kan hänga på att när religionen talar om ”att komma till tro” handlar det inte så mycket om att försanthålla olika föreställningar om det hinsides som om den (naturligtvis outtalade) överenskommelsen att leva i ideologiska effekter utan att fråga efter vad de är effekter av. Vilket kan överföras till många andra områden. Vad som utplånas eller skjuts undan hos subjektet är både de samhälls- och maktförhållanden som ideologin onekligen tjänar och ideologins egen materialitet, de omedelbart verksamma och decentraliserade formerna för denna tjänst. En annan kritik söker då reversera omkastningen och kontextualisera apparaterna snarare än idéerna.

Edin är inne på denna omkastning när han refererar hur Althusser i sin tur refererar till Pascal: ”Fall på knä, rör läpparna i bön och ni skall tro”. Edin skriver om hur miljöers fysiska utformning genererar föreställningar och hur påbjudna beteenden gör avtryck i hur människor tänker och vad de uppfattar som ”naturligt”, vilket i sin tur stärker beteendena. Det materiella och beteendena kommer först, fast vi tror att det är våra egna föreställningar och åsikter som bestämmer hur vi handlar. (Den tröttsamma diskussionen om huruvida Althusser förnekar subjektet all initiativkraft finns det inte utrymme för här. Kort uttryckt, det gör han inte. Edin berör detta bra.)

Men omkastningen rymmer mer än så. Den kompletteras av hur ideologin på metanivå talar till subjekten för att försäkra dem om att de är subjekt i kraft av sina ”åskådningar”, ”synsätt” och ”antaganden om verklighetens beskaffenhet”. Det är exakt vad NE gör liksom flertalet konventionella ”definitioner”. I detta tillhör NE själv ett skikt inom det ideologiska. Och ute i samhällslivet talas det som sagt om ismer, åskådningar, religioner osv som om de ägde ideell autonomi, samtidigt som detta som om även det är nog så institutionaliserat. I kulturdebatter och politiska debatter står x-ister och y-ister mot varandra, och debattformen blir i sig en ideologisk apparat som tillhandahåller dessa identiteter och utgör evighetsfäktningar mellan vad som framstår som hämtat från en friflytande idévärld. Tron att vi lever under kapitalismen för att de liberala idéerna segrat över socialistiska dito äger även den materiell existens i de debatter som interpellerar liberaler och socialister, debatter där dessa stångas med vad som egentligen bara är respektive sidas interna uppsättningar igenkänningstecken. Och socialisterna å sin sida väntar på att ”vinden skall vända”. Bara de ”når ut” med sin ”socialistiska ideologi”. Allmänt är tron att våra åsikter bestämmer våra handlingar i sig materiell i de sociala former i vilka åsikterna kommuniceras. Det gäller att stanna upp här för att notera detta dubbla hos ideologin i dess opererande: hur t ex en fysisk miljö genererar uppfattningar och hur dessa är förenade med aktivt förnekande av denna deras karaktär. Ideologi förutsätter i allmänhet stöd av metaideologi, och båda nivåerna är materiella.

Om ”fasthållning i interpellationsakterna”. En annan bänk är kyrkbänken där tidigare var och en kunde ha sin anvisade plats och där det alltså i stället var påbjudet att befinna sig. Bekvämare är tevesoffan inför en partiledardebatt där tittaren tilltalas som den Väljare som reducerar politiken till valet mellan de erbjudna och beskådade ”alternativen”, vem som fortsättningsvis skall säkra villkoren för kapitalismen. Och vi kan inte ta ett steg utan att interpelleras som Konsumenter eller Kunder. Väl synliggjort genom teori och kritik är allt detta lika påtagligt som en lutande bänk. Vi har bänkar som stjälper av och bänkar som håller fast. Och då kommer vi till paradoxen att det för detta som uppfyller de flesta rum – alla interpellationer som genomkorsar rymden på väg mot subjekten för att utnämna arbetstagare, kunder, konsumenter och väljare, samt de onyttiga – inom rummen ifråga helt saknas språk. Detta är egentligen en skandal; människor vet vad gravitation är men kan inte benämna de ideologiska apparaterna och interpellationerna, trots att de är lika utsatta för båda fenomenen. I stället lever de i de ideologiska effekterna, som inte alls innebär villkorslös underkastelse men förekommer varje radikal artikulering av motstånd och innebär praktisk acceptans av sakernas tillstånd (snarare än ”samtycke”, det handlar inte om ”samma tyckande”). Om ideologin verkligen satt i ögonen eller om den var ett ”klimat” (med ”högervindar”), en ”tidsanda” eller något liknande diffust skulle svårigheterna att striktare benämna detta kanske vara ”naturlig”. Nu måste vi konstatera att omkastningen mellan annars påtagliga element fungerar till den grad att kritik inte får fäste och vad gäller omkastningen som sådan knappt existerar. Vilket leder oss till ett imperativ för politiskt aktiva att förändra detta genom att tillägna sig, utveckla och praktisera den hittills uteblivna kritiken.

Det är här som Edin rör sig på båda sidorna av en gräns som består i att erkänna det radikala i Althussers ansats och följa med honom i vad han gjorde. Att Althusser inte bara bröt med andra teorier för att presentera en ny ”definition” utan med själva det ideologiska i dess opererande, att han vägrade följa med i den ideologiska omkastningen och själv producera metaideologi. Han ställde (dock inte så uttalat) en fråga till varje ideologiteori: bryter den med den ideologiska omkastningen – på de olika nivåerna – eller spelar den med (på metanivå). Detta är Althussers skiljelinje.

Edin benämner enskildheter som exkluderande design och är inne på hur ideologier generellt fungerar. Miljöer och beteenden påverkar hur vi tänker (eller avhålls från reflexion) med nämnd återverkan på beteendena. Vi tilltalas oupphörligt som det ena eller andra. Men för Edin är detta fortfarande ”tillägg” och ”en annan definition”, konstaterande vissa saker som ideologier gör. Inte ett brott med det ideologiska som gör omkastningarna på de olika nivåerna till det centrala i begreppet ideologi och därmed till föremål för strikt benämning. T ex hur  ideologiska praktiker också påverkar hur vi (inte) tänker om det ideologiska självt. Kanske var ord som ”tillägg” och ”definition” ofrånkomliga med uppsatsens inriktning. Kanske kunde inte mer sägas i det sammanhanget. Men att inget mer någonsin sägs har sitt pris.

Frågan är dels teoretiskt sett om Edin borde ha gått längre i just den aktuella uppsatsen. Dels hur en mer radikal kritik kan presenteras. Men i den mån där ändå finns en saknad  sammanhänger den med vad Edin gör utan att riktigt utreda. Ett banalt och samtidigt inte banalt svar på Edins fråga varför bänkarna inte diskuteras mer är alltså att det saknas språk för dem. Bidrag till ett sådant språk får vi nu: begrepp som exkluderande design och luffarsäkra bänkar insatta i ett teoretiskt ramverk, liksom Edin själv varit språkligt innovativ i andra sammanhang (t ex spotifiering och valskyldighet). Att betona den saken, vikten av att börja benämna det som är format för att inte benämnas, detta som ingripande kritik, aktualiserar nya frågor om var vi måste gå vidare, benämna fler onämnbara förhållanden, vilket då inte minst kan gälla det ideologiska och ideologins generella verkningssätt. Detta så att ideologin inte längre tillåts diktera vad som skall sägas om den.

Här räcker det inte att introducera ordet och säga att människor är interpellerade som det ena eller andra, det behövs kritik som ute i deras verklighet bryter upp berörda omkastningar, fortfarande på de olika nivåerna. Det behövs ett språk för vad ideologierna gör och en kritik som varhelst politiskt aktiva går fram reproducerar och transformerar Althussers teoretiska brytning till interventioner i ideologiernas fungerande. Liksom ideologi förutsätter metaideologi behövs här metareflexion över de steg som tagits. Samt rörelsers interpellationer av Kritiker.

Edin nämner det ideologiska uttrycket ”arbetsgivare”. Ett problem är att den som använder det korrekta arbetsköpare genast stämplas som ”kommunist”. Ords ideologiska konnotationer är starkare än deras sanningsinnehåll. Därför var det länge sedan vi (ute i offentligheten) hörde talas om arbetsköpare. Och därför förutsätter sådana benämningar att även konnotationerna benämns, t ex med hegemonibegreppet. Vem har makten över orden och hur yttrar det sig i orden själva?

För ett mindre men mycket konkret exempel på praktisk kritik kan vi jämföra med begreppet härskarteknik och den motteknik som beskrivs så här i Wikipedia:

Berit Ås fick uppslag till sin forskning om härskartekniker när hon satt på ett möte och upptäckte ett flertal sätt varmed männen kommunicerade till varandra att det hon sade inte var viktigt. Hon började imitera dessa sätt (hämta kaffe eller börja pilla med något när någon pratar) och fann att det hjälpte för att hennes åsikter skulle få gehör. Hon namngav och numrerade fem härskartekniker. Genom att lära sig de fem härskarteknikerna kunde kvinnor, enligt Ås, stötta varandra offentligt på ett diskret sätt, genom att hålla upp aktuellt antal fingrar för att signifiera vilken av härskarteknikerna som var i användning för tillfället.

Två fingrar, ”nu kör dom tvåan”, att inbördes kommunicera detta i den faktiska situationen är förstås något annat än att kanske vara medveten om dess innebörd men ändå underkastad. Att på samma sätt kunna peka på t ex närvarande exkluderande design, vad som egentligen sker i en pågående valrörelse eller vad reklamen gör med oss, och benämna sådant på samma sätt som andra konkreta företeelser, är att förändra den aktuella situationen. Liksom att inför alla interpellationer från ”näringslivet”, politiker, media och offentliga miljöer kunna svara ”nej, det är inte jag” med tillägget ”och jag vet var du bor”.

Edin talar avslutningsvis om uppgifter som att skapa allmänningar som bl a skulle ”ändra beteenden genom att ändra stadsmiljöerna”. ”De skulle skapa en annan typ av samtycke, en motsatt typ till och med, än den hegemoni som skapats kring de nyliberala samhällsförändringarna de senaste 30 åren.” Detta är antagligen nödvändiga vägar att gå. Ett problem är att befintlig hegemoni verkligen är en hegemoni som förekommer sådana ansatsers spridning. Jag säger då inte att berörd kritik måste föregå olika förändringssträvanden men att den kanske måste ingå som ett moment i dem. Att det kan vara en lyckosam sammansättning av kritikformer, ett nytt politiskt språk, politiska och sociala strävanden som bryter upp rådande hegemoni. Edin nämner högst i förbigående ”att avslöja och synliggöra”. Så jag vidhåller att summeringen kunde ha uppehållit sig mer vid vad hans egen uppsats representerar härvidlag.

Publicerat i Kritik | 1 kommentar