Tre vägskäl – kortversion

Varför förstör ”människan” de egna livsbetingelserna – och betingelserna för så mycket annat liv? Varför accepterar så många att ett omänskligt och ohållbart ekonomiskt system är samhällsbärande? Omänskligt i den meningen att systemets inre villkor, såsom kraven på ständig kvantitativ tillväxt, blir bestämmande för människorna, samhället och planeten. Varför ställs inte sådana frågor mer ihärdigt?

Naturligtvis talas om kapitalismen, om dess avsaknad av andra hänsyn än till ägares vinster, om det ständiga ljugandet i egna intressen, frammanipulerandet av konsumtionsbegär, nämnt krav på tillväxt och expansion (privatiseringar) osv. Om hur politiker i en rundgång skapar de väljare vars röster de är rädda att förlora (om politikerna t ex skulle tala om nödvändigheten av förändrade levnadsvanor). Om kanaliseringen av missnöje i populismen med dess ”kulturkrig”, dit klimatfrågan förts (som försvar av fossilberoende levnadsvanor).

Ändå saknas en utbredd och permanent förundran över hur så stora befolkningsgrupper (på olika grunder) röstar mot klimatet och därmed faktiskt aktivt deltar i marschen mot avgrunden. Vi ser inget sökande efter ett kritiskt språk som på generell nivå ringar in detta fenomen som föremål för konstant uppmärksamhet. Vilket utgör ytterligare ett fenomen. De tillfälliga nedslagen i olika partikulära svar på varför-frågorna tenderar att stanna där, vilket förtar skärpan i de stora frågorna, omformulerade t ex så här:
– Skall utsläppen av växthusgaser fortsätta öka eller skall de minskas genom radikal politik?
– Skall engagemang för klimatet växa förbi alla de olika sätten att flyta med i krisens tilltagande?
– Skall i övrigt kritiska grupper utveckla det kritiska språket eller skall de på sina egna sätt flyta med genom att kvarstå i partikulära och tillfälliga framstötar?

Kanske behöver varför-frågorna omgestaltas genom bättre inringning av vad som skall förklaras. Kanske handlar det inte heller primärt om att äga ”förklaringar” utan något större. Att söka kategorier som gäller urskiljningen av stora motsatsförhållanden och hur de är avhängiga av varandra, utan att de upplöses i trivialitet. Ett fåtal urskiljanden av vad som står emot vad på de mest generella nivåerna, med rörelser mellan dessa nivåer och de företeelser från vilka generaliseringarna är gjorda. Så att vi inför var och en av dessa kan säga: här verkar X som dominerar över Y, och det får vi aldrig glömma. Där begreppen både rymmer och överskrider olika varför-frågor. Vilket kan innebära att man själv förflyttat sig från ett X till ett Y.

Att komma med påståenden om vad som anses vara de yttersta konflikterna är inte ovanligt. ”Folket mot eliterna.” ”Friheten” som måste försvaras gentemot ”de extrema” (inte tillräckligt liberala). Där finns också permanens genom hur verkligheten trycks in i kategorierna ifråga, som dominerar kommunikationen inom den egna gruppen. Men vad som då sägs är inte svar på några frågor om helhet, då utsägelsepositionerna befinner sig på ”insidor utan utsidor”. Där upprätthållandet av talets ”vi”, ställt gentemot ”dom”, är dess funktion. Vilket betyder att sådana språkspel tillhör praktiker som vi söker begreppsliggöra på generell nivå, ett X, detta som egen praktik av annat Y-slag. Här noterar vi:
– att detta framställningens vi inte primärt är ställt mot ett ”dom” utan avser deltagandet i ett slag av praktik ställt mot ett kvalitativt annorlunda och dominerande slag,
– alltså som ett motsatsförhållande som med en första bestämning gäller om praktiken är vänd in mot gruppen som den är ett med eller utåtriktad, undersökande, reflekterande, självkritisk,
– vilken distinktion är principiellt utesluten i det förra fallet, liksom benägenhet att ställa självkritiska frågor,
– så att den avsaknaden av en frågande inställning, på ett eller annat sätt kopplad till status quo, räcker för att så här långt motivera vår skiljelinje.

Här har redan berörts de förslag till urskiljanden som inlägget skall diskutera. Inte som reduktion av verkligheten till använda kategorier, men som diskussion om behovet av generalitet, språkets ordningsskapande bland iakttagelser i en verklighet som i mycket är formad för att undgå sådant, kritiskt tal om faktiska ordningar. Jag vill diskutera möjligheten att som motstånd urskilja vägskäl som med evig men ej erkänd närvaro kan göras till föremål för uppmärksamhet med efterlyst permanens. Vilket redan det kan innebära byte av väg. Här erbjuds inga ”avslöjanden”, inga ”lösningar”, men en förändrad terräng genom det kritiska språket som medför närvaro hos det som har frånvaro i sitt dna. Hur kan vi tala om kriserna, vilka ord och begrepp ringar in deras allvar och reser nya frågor om möjliga interventioner, ytterst om förändrade dominansförhållanden mellan vägar? Hur kan vi precisera begreppet kritik?

Kapitalismen kan betraktas som en maskin som av pengar gör mer pengar hos dem som äger de första pengarna, utan hänsyn till något annat som exploaterade människor och exploaterad natur. En maskin och ett system som är omänskligt i den berörda meningen att dess inre villkor blir bestämmande för samhällslivet och enskilda liv. Även om apologeterna inte har helt fel i att välstånd skapats den vägen. Och även om delar av den nu vill verka inom ”grön omställning”. Men vad skall kapitalismen ställas i motsats till? ”Socialismen” som en framtida lösning på dagens missförhållanden, en ”modell” för samhällsbygge som väntar i kulisserna på att få träda fram? I inläggen För samhället diskuterade jag frågan ”vad är ett samhälle i kvalificerad mening?”. Bör vänstern, snarare än att tala om ”ismer”, lyfta fram och och benämna samhälleliga respektive motsamhälleliga tendenser inom det befintliga samhället? Detta som alternativ också till att stanna vid ”klyftor och orättvisor”. Där i stället samverkan och organisering av resurser för det allmänna goda, sådant som vi faktiskt ser inom olika områden, ställs mot dominans för partikulära intressen och maktutövning samt systemimmanenta villkors bestämmande över samhällets helhet. Även mot sådant som byråkratiska system som främst tjänar sig själva, politik som i mycket handlar om att ”locka väljare” till det egna partiet osv. Dominanser som innefattar självförnekande, vilket ibland beskrivs som ”naturalisering” av rådande förhållanden. Samtidigt som den konflikten av andra kan ses som alltför allmänt hållen för att tjäna som någon utgångspunkt. Men då kan vi omformulera frågorna om det kritiska språket: hur förvandla de enklaste sanningarna till något att hålla vid liv inom samtalen? Eftersom det trots allt handlar om vad som ytterst står på spel ifråga om samhällets organisation och sätt att fungera, speciellt m a p de största kriserna. Vägskäl nummer ett gäller då enligt detta förslag samhällelighet mot motsamhällelighet, vilket för planetens vidkommande kan översättas till den mätbara frågan om koldioxidhalter. Samhällelighet siktar definitionsmässigt mot hållbarhet, medan motsamhällelighet drar åt olika håll utan någon positiv resultant, speciellt inte för miljö och klimat. Utvecklingen präglas av dominans för det ena eller det andra. Att så ställa det allmänna goda mot partikulär maktutövning tycks mig gälla det största motsatsförhållandet på samhällelig och planetär nivå. Varvid detta urskiljande i sig representerar något allmänt gentemot all partikularitet som förekommer det och förnekar dess permanens.

Frågorna om acceptans kan på motsvarande sätt omgestaltas. Vad är gemensamt för populism, konsumism och den sorts liberalism för vilken det fundamentalt existerande är individer och marknader? För att inte tala om religion i alla former. Men som på den generella nivån skiljer låt oss säga en populist från en klimatforskare – eller den som tar till sig vetenskapliga resultat. Det handlar då inte primärt om sant och falskt, vänster och höger, tro och vetande, åsikter eller värderingar. Å ena sidan har vi forskarnas gemenskap kring sitt vetenskapliga arbete, hur de är vända mot forskningens objekt (klimatet) och under ständig självprövning utvecklar grepp om och kognitiva förbindelser med detta. Och där gemenskapens eventuella symboliseringar inte interfererar med resultaten och deras begreppsapparat. Där man inte har problem med att ompröva antaganden om nya iakttagelser påkallar detta. Å andra sidan populisters utbyten av igenkänningstecken, där fraser som ”klimathysteri” är ägnade att framkalla responser som ”javisst, det är bara etablissemanget som vill göra livet svårt för vanliga människor”, alltså som utväxlingar av gester och fraser vända in mot gruppen som är denna interaktion. Där utifrån kommande invändningar automatiskt stämplar kritikern som tillhörande det ”dom” gentemot vilka gruppen är formad. Där sätten att leva ut affekter, men även vardagslivet sådant det är format, begränsar utrymmet för frågor om yttervärlden. Även om populisterna anser sig vända mot invandringens problem, ”etablissemang” osv och uttrycka berättigat missnöje med yttre förhållanden, domineras deras tillvaro av inåtvända symbolhandlingar, manifestationer av tillhörighet, innefattande att rösta mot klimatet på det första vägskälets negativa väg. Vad som här mycket grovt exemplifierats i ett starkt negativt sammanhang gäller en åtskillnad mellan ofrånkomliga inslag i mänskligt liv: att vara vänd mot, reflektera över och agera gentemot yttre objekt eller att vara inbegripen i utbyten av bekräftelser på tillhörighet och upplevd riktning. Varvid vägskälet – det andra – gäller vilket slag av interaktion som dominerar gruppens liv. Där dominans för i denna mening inåtvända former, som i övrigt kan te sig mycket olika, betyder deras belägenhet inom en eller annan avdelning av status quo.

Så förlopp på den motsamhälleliga sidan av det första vägskälet, där främst ekonomiska villkor vinner över samordnad kursändring, bärs av ett helt annat dominansförhållande, ett förhållande mellan skilda interaktionsformer människor emellan. Där vi formulerat det senare motsatsförhållandet, vad som står på spel vid vägskäl 2, med samma grad av generalitet som det första. De interaktioner som innebär praktisk acceptans både tillhör och möjliggör på sitt eget sätt den motsamhälleliga sidan.

Var är då vägskäl 2 föremål för reflexion? Knappast någonstans, beroende på dominansen hos tendenser i andra riktningar. Som att hoppa mellan att förklara populisters sinnesstämningar (missnöjets orsaker) och att notera resulterande åsikter, beteenden och konsekvenser. Eller att på grunder, som jag strax återkommer till, underlåta att se och benämna likheterna mellan populister, liberaler, konsumenter, religionsutövare m fl, alltså med avseende på gruppernas inre interaktioner i deras materiella omedelbarhet.

Vi står nu vid vägskäl nummer tre. Vi har lyft fram två renodlade motsatsförhållanden och förhållandet att den ena sidans dominans tenderar att vara både självbefästande och (outtalat) självförnekande. Det första vägskälet är inte närvarande i samtalen i paritet med dess allvar och det andra omtalas inte alls på generell nivå, inte inom politiken, inte inom det ”offentliga samtalet”, inte heller inom i övrigt kritiska grupper. Även om frågorna någon gång publikt tangeras, används ingen generell benämning på vad som kan hålla ihop grupper på bekostnad av utåtriktad reflexion och handling. Varvid allt som sägs och görs i stället för sådan reflexion (över saknad av reflexion) demonstrerar det tredje vägskälets negativa sida. Med negationen av ”det talas inte om detta”, som ligger redan i den utsagan, som positiv väg.

Även vad gäller detta det tredje vägskälet kan vi – på den positiva vägen – röra oss mellan den mest generella angivelsen av detta och hur den negativa sidan yttrar sig. Här kan nämnas en återkommande idealism. När populister kritiseras för att göra ”åsikter” av fakta stannar sådan kritik lätt i att den hållningen själv är en ”åsikt” (härledbar till individens livssituation och till grupptryck), snarare än att utgöras av en särskild form av interaktion. Generellt har vi att göra med ett i alla läger rådande förnekande av det andra vägskälets existens, då alla slags ”idéer” nivelleras inom en idévärld, där man sedan urskiljer sådant som sant och falskt, vänster och höger, vad olika idéer ”tjänar” (t ex ”makten” eller subjektiva behov), tävlande ”åskådningar” eller ”ideologier”.

Beträffande ”ideologierna” avses då konventionellt ”system av idéer” som kan betyda lite vad som helst, såväl ”genomtänkt politik” som ”falskt medvetande”. Denna blogg är ägnad Louis Althussers ideologibegrepp, ett inte särskilt opportunt företag. Ideologi hos Althusser är motsatsen till ”ideologi” som något idémässigt, något som residerar i individens huvud och speciellt ögonen (”åskådning”, ”synsätt”), och gäller i stället här berörda interaktionsformer men även konventionerna som metaideologi. Alltså vad som utspelar sig mellan individer inom ideologiska apparater: platser, ritualer, rekvisita och funktionärer, ”institutionaliserade” utväxlingar av berörda ”gester och fraser” med subjektivitetsskapande effekter, där ”ideologiers” fraser och ”berättelser” kan tillhöra rekvisitan. Samtidigt som detta fungerar självmaskerande i det att apparaterna (ej benämnda så) – en kyrka, (sociala) media, stadsrummens kommersiella utformning, en valrörelse – bara uppfattas som platser och medel för manifesteringar av upphöjda (tävlande) idéer och värderingar. Vilket motiverar att hålla fast vid termen ideologi som denna vändning mot det ideologiska, helheten av de processer där idéer både praktiseras och lösgörs från (placeras före) de materiella sammanhang som utgör praktiken ifråga. Alltså interaktionerna där individen är responsiv gentemot apparatens och övriga deltagares tilltal, riktade just till henne, vad Althusser kallade interpellation. Snarare än att hon (enligt konventionerna) får idéer inympade i sitt huvud, rör sig inom en ”atmosfär”, en ”tidsanda” eller liknande. När individen vänder sig mot de interpellerande rösterna och beter sig responsivt är det denna fasthållning i tilltalsakterna, inte vad rösterna säger, som är det centrala. Även om orden måste vara väl valda och det interpellerande Subjektet – namn i vilka interpellationerna görs: Gud, Folket, Nationen, Friheten – väletablerat, för att responsiviteten skall framkallas.

Detta ideologibegrepp gäller det gemensamma inom de olika ideologier som mina inlägg berör och som nämnts i det föregående: den historiskt dominerande ideologiformen religion med metaideologin att religion skulle handla om trosföreställningar, liberalismen som överideologi till interpellationerna av arbetstagare, konsumenter osv, parlamentarismens interpellationer av Väljare av tillhandahållna, ej systembrytande ”alternativ” (partierna), populismen osv. Alltså interaktionsformer som vi nu kan kalla ideologiska praktiker och som kan dominera över och starkt begränsa andra praktiker av utåtriktade och reflekterande slag. Vilket då gestaltar det andra vägskälets negativa väg. Samtidigt som nämnd självmaskering verkar även utanför de olika ideologierna som metaideologi på det tredje vägskälets negativa sida.

Jag försöker visa på styrkan i Althussers begrepp som något som däremot tillhör den positiva vägen, utan att hävda att det inte skulle finnas andra teoretiska tillvägagångssätt. Det handlar inte heller om ”stor teori” utan att med begreppsliggörandet hävda ett fenomens existens gentemot dess inbyggda självförnekande. Att det är möjligt att på en generell nivå skilja mellan olika slag av mänsklig interaktion genom att tillräckligt många drag hos respektive slag urskilts. Och där det ena slagets dominans över det andra kan ha de största konsekvenser. För att inför iakttagna skeenden ställa frågor om sådan dominans föreligger. Att möjligheten att säga ”detta är ideologi i dominans” innebär möjligheten av rörelse mellan det generella urskiljandet av ideologifenomenet och dess olika framträdelser, alltså kritikens och de stora frågornas permanenta närvaro. Med precisering även av begreppet kritik, motsatsen till ideologiers principiella kritiklöshet, ”att tala om det som är format för att inte omtalas”. Och att göra det med en ihärdighet som motsvarar det skickelsedigra vid vägskälen. Dvs att agera på det tredje vägskälets positiva väg.

Konventionell kritik å sin sida (väg!) kan handla om att visa vilka maktförhållanden som idéer ”tjänar” genom att misskänna desamma. Så att ”ideologi” blir ett bekvämt (men numera inte så vanligt) svar på varför-frågan om acceptans: att människor luras av makten att tro att de lever i den bästa av världar, eller i den enda möjliga världen. Medan vår kritik gäller ideologifenomenet som individers sätt att positivt leva de förhållanden som de är underkastade. Vilket de kan göra på många olika sätt, inom olika apparater som emellertid sammantagna utgör en formation inom samhällsformationen, utan att därför vara maktens centralt formade verktyg. Apparaterna byggs och underhålls inifrån på en mängd grunder. Det är vad som utspelar sig inom respektive apparat som med sin inåtriktade karaktär samtidigt kan innebära objektiva förhållanden av t ex acceptans av eller underkastelse under yttre förhållanden. Om Althussers begrepp får representera urskiljandet av ett visst socialt fenomen, kan det tredje vägskälet karakteriseras som att äga och praktisera sådana begrepp eller att inte äga dem, att vara vänd mot ideologifenomenet eller flyta med i ideologi och metaideologi (av ett eller annat slag).

Så snarare än att förklara acceptansen genom att hänvisa till påtryckning och psykologi beskrivs den i sin materiella omedelbarhet (apparatbegreppet är begreppet för ideologins ”materiella existens”), kvalitativt skild från andra materialiteter såsom kunskapspraktiker (förbindelser med undersökningsobjekt). När det stora vägskälet (det andra) då gäller frågan om dominans, är det dit vi vänder ”blicken”, dvs begreppsliggörandet, alltså till vägskälet som sådant. Detta som egen förflyttning vid det tredje vägskälet, brottet med metaideologin att allt skulle handla om makt och idéer. Fixeringen vid den absoluta nödvändigheten av att agera politiskt vid vägskäl 1 sker genom den samtidiga fixeringen vid de motverkande krafterna vid de andra vägskälen, även inom det egna lägret.

Parallellt med att ett sådant språk utvecklas kan Kritiker interpelleras, alltså som en ideologi som vet sin plats, som stannar vid att bejaka den kritiska praktiken och identifieringen med denna liksom med förflyttningarna vid alla vägskälen, en ideologi av ett slag som inte söker diktera eller dominera något.

Nu kan jag inte se en sådan utveckling för mig. Jag försöker som tankeexperiment att utveckla logiken i det berörda, dra ut tankelinjerna i den riktning som de pekar. Vad skulle det få för följder om begreppet ideologi (eller någon motsvarighet) vann spridning, började få utrymme i samtalen? Om begreppet fick en ställning motsvarande naturvetenskapliga begrepp (gravitation, elektricitet, evolution), fast med de politiska implikationerna också närvarande. Skulle i övrigt radikala börja göra upp med egna ideologier, kompensatoriska sätt att leva med uteblivna framgångar? Skulle framställningens ”vi” kunna bli till ett verkligt vi i form av en i berörd mening mer kritisk rörelse för klimatet och mot kapitalismens dominans, detta som samling kring artikuleringar av de största frågorna med sålunda vunnen permanens? Skulle det på sikt bli svårare för apparater inom den ideologiska formationen att interpellera systemkonforma subjekt om ett språk för just detta trots allt vann spridning?

Sådana frågor ingår i tankeexperimenten, men som förlängning av vad som är verkligt: begrepp som med sin existens ändå utgör brott med de förhållanden som de är begrepp för. Tankarna och diskussionerna tillhör då begreppen. Frågan gäller i detta skede inte en prognos för kritikens framtid utan kritiken själv, hur man kan tala om de största frågorna, just som bibehållande av deras magnitud.