Att dra skiljelinjer

Ändå har vi alltid gjort motstånd, ändå har vi alltid rest oss, ändå har vi alltid segrat mot alla odds och överlevt. Tack vare den orubbliga envisheten, övertygelsen, offerviljan och ledarskapet hos en liten skara patrioter.

Vi måste vara den skaran nu. Ödet har utsett oss denna gången.

Det finns ingen tid att vila eller att sörja brustna illusioner och förhoppningar. Vi har inte valt det här, men våra motståndare har på riktigt tvingat in oss i en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad. Det finns bara två val, seger eller död. Det finns bara en väg och det är framåt.

Mattias Karlssons FB-inlägg har förstås flitigt kommenterats. Jag skall använda det på ett lite annorlunda sätt.

Att ett parti som kanaliserar missnöje på den rent ideologiska vägen (i bloggens mening) nu med alla sina procent blockerar inte bara Politik mot de grundläggande förhållanden som föder missnöje utan även den vanliga parlamentariska blockpolitiken, detta är talande för det nuvarande tillståndet, där ekonomisk makt och olika sorters ideologisk makt ingått i en oharmonisk men för närvarande stabil förening. Utan utrymme för Politik. Jag skall formulera de förskjutna grundkonflikterna i termer av skiljelinjer som vidgar perspektivet till att innefatta själva förskjutningen och det komplex av förhållanden som på så många sätt har övertaget. Detta som förslag på hur radikala krafter kan uppfatta sin position och utan egen ideologisering av densamma – eftersom ideologisering är något som lokaliseras bortom skiljelinjerna. (Mot slutet berör jag kort möjlig ideologi av annat slag.) Inlägget utgörs av kritik (i bloggens mening) som möjligt inslag i ett kvalificerat politiskt språk, något för Politiken nödvändigt.

Kapitalismen måste kritiseras för exploateringen, klyftorna, klassherraväldet, orättvisorna och miljöförstöringen (innefattande klimathotet). Men kritiken måste också gälla det monstruösa i hur samhällena inifrån äts upp av ekonomiska mekanismer som ifråga om alla slags värden utom bytesvärden är tomma. Hur det mesta av samhällslivet blir moment i den rundgång P – V – P’ som tränger undan sådant som samverkan för det allmänna goda, kultur och miljöhänsyn. Pengar omsätts i varor och tjänster (eller ”upplevelser”) för att bli mer pengar utan (eller med underordnad) hänsyn till något annat. Här finns förvisso kapitalisters girighet men också de systemimmanenta villkoren för enskilda kapitals bestånd, det bokstavligen omänskliga: pengarnas eget (pseudo)liv. Att (ojämnt fördelat) välstånd avsätts på vägen är sant men inte systemets drivkraft. Diskussionens syfte är inte heller att upprätta ett plus- och minuskonto för kapitalismen utan att lyfta fram en kapitalismens kärna som blir alltmer bestämmande, sin meningslöshet till trots. Kapitalismen som sådan är tom på värden men desto mer full av alla de aktiviteter som är kapitalet i verksamhet. Att arbetet (arbetskraften men egentligen människans skapande och produktiva förmåga) degraderas till en vara inom varuproduktionen (arbetarens alienering). Och att så mycket av samhällslivet är inriktat på att framkalla konsumtionen av dessa varor, så att kapitalet förmerat kan fortsätta sitt kretslopp.

Denna blogg är ägnad den althusserska frågan om reproduktionen. Den kapitalistiska maskinen är associerad med en ideologisk maskin eller apparatur som grovt uttryckt skapar motsvarande subjekt: arbetsgivare och -tagare, kunder (som motsats till medborgare), konsumenter och väljare (av tillhandahållna ej systembrytande ”alternativ”), dvs individer som (fortfarande grovt uttryckt) identifierar sig med sina roller i systemet. Hegemonin är produktionssättet som våra ”reella existensbetingelser” – villkoren för försörjning och nödvändig konsumtion – dessutom konsoliderat i ideologi, fortfarande i althussersk mening av interpellations/responsstrukturer och spegling (snarare än ”falskt medvetande”, även om där även finns mycket sådant). Det är inte fråga om att ideologi förmår producera motståndslös underkastelse, men att ”fasthållningen i tilltalsakterna”, apparaturens och tilltalens omslutande närvaro, innebär flertalets praktiska acceptans av de ekonomiska förhållandena. För inläggets diskussion är det anmärkningsvärda att kapitalismens tomhet kompletteras med ideologisk tomhet som är ideologins egen form av cirkularitet: hur den talar till de subjekt (subjektiviteter) som den själv genom sina praktiker performativt skapar, hur dess ord inte har någon annan mening än att åstadkomma ideologiska effekter innefattande nämnd acceptans. Om man vill säga att liberal ideologi ”tjänar” ekonomin måste man intressera sig för hur den gör detta på sitt eget sätt och med apparatens relativa autonomi. Även för ideologin gäller att den är tom, tom på kommunikativa kvaliteter, men desto mer uppfylld av alla de apparater och ritualer där berörda interpellationer och bindningar äger rum – och dess prästerskap binder sig självt.

Vad föder då denna samlade brist på mening och samhällsbyggande projekt för reaktioner? Ser vi ansatser till sådana projekt, Politik för en ”annan värld”? Ideologifenomenet som en social realitet innebär ett annat möjligt förhållningssätt till de givna omständigheterna, vilket är just vad vi nu bevittnar runt om i världen. En framträdande reaktion på all berörd tomhet och meningslöshet är i namn av en föregiven mening, den påstått största, något ännu tommare: nationalistisk/populistisk ideologi alternativt religion, som i fråga om riktningsgivning inte refererar till något annat än sig själv. Liberal ideologi refererar åtminstone till något yttre, vad som faktiskt är i dominans, fast naturaliserat för ideologins funktioner. Men ”kampen” som nämns i citatet gäller inte mer än de symboler som den själv producerar. ”Patrioten” är den som deltar i ”kampen” som producerar ”patrioter”, allt som en inomideologisk affär, en sluten rundgång. Sådan ideologi producerar pseudomening och sätt att få utlopp för aggressioner (jag återkommer strax till den sidan av saken), men detta är instängt i det ritualiserade utbytet av tecknen på ideologins samhörighet, alltså i namn av Nationen, Folket, Ödet osv. Utanför den ideologiska praktiken är uttrycken tomma. Faktisk nationstillhörighet och ”svensk kultur” har ingen bäring på denna ideologi. Däremot är de politiska effekterna stora.

Innan jag går vidare vill jag säga att inget i detta inlägg är ”reduktionistiskt”. Jag talar om strukturer, mekanismer, logiker och slutenheter som varaktigt finns inne i komplexa skeenden och i högre eller lägre grad präglar dem. Som ofta innebär dominansförhållanden: pengars dominans över liv, ideologisk responsivitet över kritisk och kreativ kommunikation, det partikulära över det samhällsbyggande. Mekanismer och dominansförhållanden som består för att de besitter självförstärkande egenskaper och kan fortsätta prägla helheten, utan att denna därför i essentialistisk mening kan reduceras till detta som rör sig inom den. Det är fråga om dominansförhållanden som ”glöms”, när uppmärksamheten riktas mot resulterande och mer omedelbart påtagliga missförhållanden. Eller så verkar det fruktlöst att uttala vad som kan framstå som en alltför allmänt hållen civilisationskritik, att allt är en trasa, utan att konkreta fiender just i det sammanhanget utpekas. Ändå måste radikalism innefatta kritik som förmår röra sig mellan det konkreta och abstrakta för att visa hur nämnda dominansförhållanden också innebär skiljelinjer (mellan pengar och liv osv), som när de väl artikulerats är nog så påtagliga och aktualiserar Politiken. Och medan andra motsatsförhållanden som gäller rättvisa/orättvisa, klasser, ”ismer” m m rationaliseras eller förvanskas genom ideologi, kan kritiken visa hur det är beläget bortom en skiljelinje som kan göras mer orubblig.

Skiljelinjerna gäller urskiljningen av varandra uteslutande områden eller utvecklingsriktningar där förnekelse av motsatsställningarna emellertid dominerar i enlighet med hegemonins realitet. Jag skall kanske säga outtalad förnekelse, för det är ju inte som när somliga förnekar klimatförändringarna. Hegemonin innebär att det som borde tänkas mest tänks minst. Att dra skiljelinjer blir ett fall av kritik i betydelsen att tala om det som är format för att inte omtalas och där alltså tystnaderna är ett väsentligt moment av det förtigna, ofta förenat med bullrande ideologi. Att objektivera, göra något till föremål för fortsatt uppmärksamhet och kritik, att inte glömma. Att göra frågorna om motsatserna levande. Skiljelinjerna som jag talar om är härvid av helt annat slag än de ideologiskt konstruerade sätt att skilja ”vi och dom” som strax skall beröras – liberalernas frihet mot ofrihet, populisternas folket mot etablissemanget, vänsterns vänstern mot högern. Genom att uttrycket ”ideologiskt konstruerade” kan utvecklas teoretiskt, liksom på den egna sidan dragningen av skiljelinjerna, framträder även skiljelinjen mellan att kunna tala om den egna utsägelsepositionen och att inte kunna det. Ideologin säger aldrig ”jag är ideologi” och den medger inte självreflexion eller självkritik. Dragningen av skiljelinjerna innefattar frågan om de verkligen beskrivits i icke-ideologiska termer. Dessutom handlar de inte om att exakt ringa in något som gott betraktat utan om hur något bestämningsbart rådande både är motsats till och blockerar öppna frågor om det goda samt teman som samhällelighet och Politik.

Vadan denna dödsdrift på samhällsnivån, där meningslöshet föder meningslöshet av nya ordningar och materialiserat i nya apparaturer utan annan riktning än att upprätthålla sig själva och rådande maktförhållanden, men med förödande konsekvenser? Meningsfulla samtal kring den frågan kan föras i t ex dessa riktningar:

– Att produktionssättet är sättet att producera även det livsnödvändiga, att när kapitalismen väl kommit i dominansställning är den också ”våra reella existensbetingelser”, vilket betyder att de med sättet förenade villkoren, kapitalets villkor och pengarnas pseudoliv, bestämmer över våra liv. ”Grus i maskineriet” kan kortsiktigt bli sämre för alla.
– Att människan är ett ”ideologiskt djur” som inte kan leva utan ideologi, bekräftelser på identitet och riktning, och att såväl den pseudomening som är i dominans (kopplad till pengarnas kretslopp) som den som erbjuds av högljudda grupper är mycket mer närliggande än vad den osynliga vänstern kan erbjuda.
– Att allmänt frånvaron av Politik måste fyllas av något annat, och
– att när en ideologisk apparatur väl etablerats, som en kombination av detta måste och rådande maktförhållanden, blir den med egna mekanismer självförstärkande, vilket upprepas på alla politiska kanter.
– Att ledarskapet som nämns i citatet är de aktivaste i att producera populismens pseudomening, inte minst för att de i privata cirkelgångar identifierar sig som ledare som skapar berättelser och andra medel som håller den populistiska rörelsen igång liksom det egna ledarskapet. Då avser jag även rörelsernas prästerskap, skapandet av väljarbasen för Trump, Putin, Orbán, Bolsonaro m fl med politisk makt.
– Att den till synes ändlösa migrationen från samhällen som fungerar ännu sämre än de liberalkapitalistiskt dominerade exploateras av populisterna och dessutom vänds mot vänstern och det övriga ”etablissemanget”, som i sin tur gör antipopulismen till kännemärke. Vilket leder till att alla på sina sätt vandrar den ideologiska vägen. På Politikens bekostnad.

Beträffande SD är det ironiskt att de från flera håll sägs vara de enda som äger en vision – även om denna gäller återvändo till en fiktiv förlorad guldålder (vad Karlsson än säger om att den enda vägen leder framåt). Fast det i realiteten inte handlar om annat än att suga upp längtan efter mening i något som saknar sådan kvalitet. Förvisso är en anledning till att populismen (framför allt på den mer extrema kanten) ser ut som den gör att den kanaliserar ilska i hat-praktiker gentemot utpekade fiender. Medan det i avsaknad av faktisk rörelse är subjektivt mindre givande att vara arg på kapitalismen, förhåller det sig annorlunda om det är invandrare, namngivna ”kulturmarxister”, feminister m fl som kan utsättas för organiserat hat och stundom våld, alltså som omedelbart utlopp för uppdämda känslor, dessutom klätt i rikligt med ideologi. Men allt detta är inomideologisk praktik.

Allvarligare är att reaktioner på produktionssättets meningslöshet, de orättvisor och klyftor, den kulturella tomhet, den psykiska ohälsa, kriminalitet och miljöförstöring som blir följder, tar formen av något än mer meningslöst, inneslutning i ren ideologi. I de ideologiskt konstruerade konflikterna finns dessutom en självförstärkande mekanism där fienden som sagt innefattar vänstern, eftersom den inte tillhör ideologins ”vi”, inte är nationalistisk, inte ”invandringskritisk” utan tvärtom räknas in i ”etablissemanget”, varvid det aktiva avståndstagandet från varje tanke på Politik blir något i den ideologiska praktiken väsentligt. Samhällets grundkonflikter är effektivt utraderade från kartan. Så populismen kompletterar liberalismen i säkringen av status quo. Den är emot ”det vänsterliberala etablissemanget” men inte det ekonomiska systemet. Den är hegemonins mörka baksida. Eller skall vi tala om ytterligare ett skal runt produktionssättet med ren ideologisk rundgång utan något som helst utrymme för kritik eller Politik?

Vem är den som kan tala om för andra vad som är meningsfullt eller meningslöst? Det handlar nu om kritik. Och att väcka frågan om vad för slags mening som innebor i de aktiviteter som dominerar samhället är något meningsfullt. Varvid man måste konstatera att dessa aktiviteter i allmänhet inte är förenade med sådan reflexion men däremot strävan att just påtrycka andra en förment mening. T ex las 2014 67 miljarder på reklam. En av reklamens funktioner är att förvandla varan från att blott vara ett led i en penningmängds förmering till något med tillskriven existens i egen rätt, något åtråvärt och meningsfullt, en sorts performativitet riktad inte bara mot kunden/konsumenten utan även mot sakerna. Hela tiden är det dock maskinen som talar. Liksom när liberalerna säger att valfriheten innebär i sig en välfärdsvinst, alltså att det finns ett egenvärde i att få välja vems apotek man vill gå till eller vilket av 2962 elavtal man skall teckna. Kapitalets expansion in i den offentliga sektorn åtföljs av instrumentellt tal som självt tränger undan kommunikativa kvaliteter med naturalisering och acceptans. Det är inte en förutsättningslös debatt som leder till det ena eller andra; det är den redan givna ekonomiska maskinen som expanderar liksom produktionen av ideologiskt smörjmedel.

Vad då göra i en vänsterposition, det av både liberaler och populister så föraktade? Naturligtvis vara självkritisk ifråga om varför ingen Politik är märkbar som uttalad möjlighet. Och ifråga om egna ideologiska cirklar. Söka ingångar till Politiken. Men bloggens ståndpunkt är att dessa ingångar måste innefatta kritiken i den mening som jag försöker ange. Kritik som punktvis häver tomheten även på sådan. Alltså att utveckla ett kvalificerat politiskt språk för det rådande tillståndet och vilka tendenser som står mot varandra. Att med tillräcklig skärpa visa på skiljelinjerna mellan å ena sidan mänskliga och samhälleliga potentialer och å andra sidan strukturer som både är partikulära intressens existensform och äger sina egna självförstärkande, partikulära sätt att bestå. Att med ett teoretiskt ideologibegrepp för skillnaden mellan ideologi och andra mänskliga kvaliteter som kunskap, kritik och politik visa på vägvalet mellan Politik och ideologi (som primärt engagemang). Att med sådant språk kommunicera inåt och utåt kring detta vägvals aktuella gestaltningar och samtidigt göra andra möjligheter tänkbara. Att visa att talet om ”den enda vägen” i såväl liberal som SD-tappning tillhör den ideologiska vägen (som snarare är en rondell utan avfarter), att det inte finns någon enda väg, att det överhuvudtaget inte finns vägar i betydelsen färd mot redan givna mål, men däremot skiljelinjer och vägskäl, för eller emot samhällelighet och Politik. Och där, eftersom jag nu gett mig in i tveksam och blandad metaforik, Politiken beträder vägavsnitt allt eftersom de skapas.

Den kapitalistiska logikens expansion

Det enskilda kapitalet måste förmeras för att överleva i konkurrensen. Och kapitalet som helhet måste expandera, erövra nya marknader och finna nya sätt att fullborda cyklerna P – V – P’. Globalisering, privatisering (suga upp skattepengar), nyliberalt upphävande av alla avstånd. I stort och i smått. PR maskerar sig som debatt; själva språket invaderas av kapitalistisk instrumentalitet. Att så mycket uppfinningsrikedom är inriktad på att säkra ledet V – P’ kan illustreras av ett nytt fenomen på sociala media, s k influerare.

I dag är influencer marketing en självklar del i många annonsörers marknadsföringsstrategi. …

Glossy box, en prenumerationstjänst som erbjuder abonnemang där boxar med skönhetsprodukter levereras till dörren, har byggt stora delar av sin marknadsföring på influencer. När företaget startade i Sverige 2011 hade fenomenet influencer börjat rota sig på allvar och att skicka ut lådorna till ett antal ”skönhetsintresserade lifestyle-personer” blev ett effektivt sätt att nå rätt målgrupp. …

– Innehållet är förstås betydelsefullt, men minst lika viktigt är kontexten runt produkterna. Lådorna ska förmedla en känsla av vardagslyx, men framför allt är vår unika grej vår community. Att våra prenumeranter blir delaktiga i samma nätverk som våra influencer …

Det viktigaste är inte hur stor influencern är, utan att det är rätt person som kunden känner en personlig koppling till, säger Fanny Sandström. Att knyta ett personligt band till sina följare …

– De som regelbundet följer influencer upplever dem nästan som vänner eller bekanta. Det är ju också tack vare det företroendet som de får en så stor makt. Någon som har 100 000 följare och som snabbt kan nå dem via mobilen med sina rekommendationer har ju en enorm påverkansmöjlighet.

Här har vi expansion in i en intimsfär, där ”lifestyle-personer” insvepta i närhet och förtrolighet interpellerar unga konsument-subjekt. ”Minst lika viktigt” som innehållet i boxen är att vara ”delaktig i samma nätverk” som krämarassistenten. Den sistnämnda får pengar för att ge sina ”nästan vänner” ”rekommendationer”, så att ”Glossy boxen” kan förvandlas till förmerad penningmängd, varav en del är vinst och resten stoppas in i nya boxar (av ett eller annat slag). Lifestyle-personen själv tycker förstås bara att det är fantastiskt att kunna försörja sig på detta roliga sätt, uppburen av hundratusen ”följare” som antagligen uttrycker tacksamhet över ”känslan av vardagslyx” och än mer att få vara ”nästan vänner”. Det är anmärkningsvärt att tomhet, bokstavligen boxens tomhet på värde, kan omtalas så explicit och tillsammans med ”makt”. ”Värdet” ligger i gemenskapen med andra som ”rekommenderar”/köper likadana boxar, alltså en avknoppad liten ideologisk apparat, där konsumtion och ideologi helt smält samman.

Vi påverkas numera inte bara via reklam- eller politiska kampanjer utan via algoritmer:

… hur den gemensamma offentligheten gått förlorad. … nu kan jag som politiker viska direkt i varje individs öra. Utan att någon vet vem som fått höra vad.

– Och inte bara det – jag kan göra det osynligt. Jag gör det dessutom efter att ha lyssnat på dig i månader, sett allt du har gjort. Jag kan viska så att det får dig att tänka och agera på ett visst sätt. Ingen vet att jag har gjort det.

På motsvarande sätt med individualiserad och automatiserad reklam som utgår från lika automatiserat spioneri. Och algoritmerna för innehållet på Facebook utformade för att hålla kvar besökaren så länge som möjligt. Det är bokstavligen maskinen som talar.

När apoteken privatiserades och biblioteken står på tur är det inte bara girighet som dikterar försämringarna. Att apoteken blir mer inriktade på att kampanja för sina hudvårdsprodukter än att lagerhålla receptbelagda läkemedel bestäms i mycket av villkoren för att överleva i marknadskonkurrensen. Och att apotek inte kan informera om andra apoteks lager eller att man på ett privat bibliotek inte kan beställa böcker från andra bibliotek är förstås omedelbara konsekvenser av själva den organisatoriska uppbrytningen av möjlig samverkan. Saker görs på ett vissa sätt för att ekonomiska eller tekniska villkor kräver det. När det sedan gäller hur politiker påskyndar denna utveckling kan det vara fråga om en mängd faktorer som bidrar till att de inte vill kontrollera företagens exakta affärsrelationer: att det egna politiska lägret kräver det, att New Public Management kräver det, deras egna svängdörrar till positioner i ”näringslivet”, personliga band, mottaglighet för lobbyverksamhet, ”ideologiska skäl” i betydelsen egen identifiering med allt som är privat. En mängd faktorer med det gemensamma att de är motsatta att strävan mot det allmänna goda blir en väsentlig beståndsdel av samhällskroppen.

Liberal ideologi

Liberal ideologi handlar förstås många av mina inlägg om. T ex om det empiristiska inslaget, där den (i interpellationerna av den kapitalistiska ekonomins subjekt) framställer individ och marknad som det enda fundamentalt existerande, ett naturtillstånd som först på senare tid fått framträda i oförfalskat skick och fortfarande hotas, nu av stat och ”klåfingriga politiker” som vill ta ifrån individen hennes ”egenmakt” och ”valfrihet”. Detta är en sorts teologi inom ideologin ifråga, en överbyggnad till det mer direkta tilltalet till utövarna av ”valfriheten”.

Liksom reklamen ständigt söker intala individen mer i detalj vad hennes innersta önskan är, meddelas oss således mer övergripande att ”det var medborgarnas vilja till valfrihet som drev fram privatiseringarna i den offentliga sektorn”. En lögn men också en performativ konstituering av de rätt önskande medborgarna som utövar sitt nya påtvingade kundskap och är på väg att glömma den samhällelighet som faktiskt fanns.

DN har i en ny ledare repriserat en tidigare om hur klimathänsyn inte får tas på för stor bekostnad av ”vad människor finner värdefullt idag”:

Den traditionella nationalekonomin är tydlig med att om man vill ha något så kräver det vanligen att man gör avkall på något annat …. Anledningen till denna ärlighet är att det lämnar åt människor att själva bestämma – och inte sällan våndas över – vad man vill avstå för att kunna uppnå något annat.

En frihet under ansvar som många förvisso gärna skulle slippa. Men alternativet är inte att alla kan få allt eller att problemen försvinner – det är att någon annan fattar den typen av beslut åt dig och alla andra.

Detta framgår inte bara av de akademiker som börjat drömma om rent totalitära lösningar på klimatproblemen, som global diktatur och grön planekonomi, utan även av en rapport från KTH-projektet ”Bortom bnp-tillväxt”, som presenterades häromveckan.

Rapportens fyra scenarier för hållbara samhällen har alla det gemensamt att den personliga friheten, privatlivet, konsumtionen och rörligheten är starkt beskurna. Vi ska bo på betydligt mindre yta, i stad eller på landsbygd beroende på vad andra bestämt. Likaså styrs vad vi ska jobba med och i några fall är det till och med fastslaget vad vi ska värdera i livet och hos varandra.

Alla dessa scenarier lägger enorm makt över våra liv och dess viktiga val hos någon beslutsfattare, en fundamental ojämlikhet mellan styrande och styrda som liksom frihetsförlusten ignoreras. Varje gång sådana lösningar prövats har resultatet kvävt människor och slösat med resurser, trots utopiska förhoppningar om motsatsen. … Att välja en väg som i stället inskränker människors friheter och avskaffar demokratiska val kommer ofrånkomligen att göra klimatet outhärdligt.

Här har vi den nyss nämnda liberala ”ontologin” i svart på vitt: det enda urskiljbara är ”de styrande” (”politikerna”) vs ”människorna” och deras konsumtion, vad de ”värderar i livet”. Det är somligt som ignoreras här med, vad och vilka som verkligen styr, hur massivt ”värderingarna” är materialiserade utanför ”människorna”, i produktionssättet med dess nödvändiga ”tillväxt”, reklamen, stadsrummens kommersiella utformningar, handelns ständigt nya rekord. Att den aktuella ledaren på nätet omges av bilannonser. Allt som liberala ideologer tjänar genom att förneka. Uttrycket ”människorna” får kortsluta de faktiska individerna med den liberala versionen av det mänskliga, bortom de för liberalen otänkbara skiljelinjerna till såväl strukturtänkande som de mänskliga möjligheternas område. Att ledaren inte har några förslag på saker som kan göras, att det primära är att försvara företagens frihet genom den åter lögnaktiga förevändningen att det handlar om individens frihet, detta är en dubbel positionering bortom skiljelinjerna.

Liberalerna säger sig stå upp för individen och friheten gentemot Storebror Staten samt historisk fascism och kommunism. Fast det som sagt i praktiken är företagens frihet som försvaras av denna ideologiska statsapparat (!). När vi nu noterar hur DN:s ledarskribenter allt oftare skriver ”vi liberaler” eller explicit nämner liberalismen (dvs deras metaideologi om liberal ideologi) vid namn är det emellertid även föranlett av populisternas framgångar, fascismens åter ökade lokala närvaro och anti-liberalism. Ett ömsesidigt ”vi-dom”-tänkande, som för liberalernas del innebär att de självbelåtet kan spegla sig i sin ”enda väg”, den ”demokratiska mittfårans”, med SD och Vänsterpartiet på var sin ”ytterkant”.

Populismen

ledarskapet hos en liten skara patrioter … Ödet … en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad. … Det finns bara en väg och det är framåt.

men det handlar om att etnostaten är hängiven, rentav besatt av att upprätthålla vår ras och vår civilisation genom att bygga en värld som uttrycker vår vilja (Richard Spencer)

Populismen måste kritiseras för sin rasism, fascism, misogyni, homofobi och klimatförnekelse. Men kritiken måste också gälla den ideologiska cirkulariteten som sådan. Nationen/rasen är namn i vilka apparaten (med dess ”ledarskap”, ”patrioterna”) interpellerar sina subjekt. Som förses med vilja att kämpa för detta som de performativt kommit att uppfatta sig som. Kampen” producerar det som sägs vara dess grund och ändamål. Där saknas annan substans än praktikerna som utgör sådan rundgång och skänker pseudomening till de inneslutna subjekten, när annan mening förskjutits till bakgrunden. Samtidigt är denna ideologi empiristisk i det man tror sig tala om essenser i den yttre verkligheten. Maja Hagerman skriver i DN om den av SD-företrädare hyllade Rudolf Kjellén som för 100 år sedan bekämpade demokratin.

Han skriver att folket sträcker sig genom alla tider likt en flod som är densamma fastän vattenpartiklarna växla”. Ett folk är ”den upphöjda gemenskapen av en lång rad förgångna, nu levande och efteråt kommande generationer, som alla sammanhänga i ett stort innerligt förbund på liv och död.” Nationen är ett faktum och den avsätter, som Kjellén beskriver det, ”det mycket förkättrade och dock djupt verkliga begreppet ‘folksjälen’”.

I sin mest kända politiska handbok, ”Staten som livsform”, beskriver Kjellén utförligt vad nationen är: Ett personligt färgat väsen med bestämda karaktärsdrag, både fysiskt och psykiskt. I grunden är nationen som ett naturväsen, en organism i biologisk mening. Det enda som är fast hos den är egenintresset: driften till självbevarelse och växt, viljan till liv och viljan till makt. Nationalkänslan är en naturdrift, förklarar han.

Även den svenska nationalstaten menar han bärs upp av en nationalande som är ett slags subjekt, en aktör, som vuxit fram genom historien och bildat en nation och i sista fasen en nationalstat. Sverige är, som han ser det, ett slags personlighet som utmejslar sig själv. En egen livsform, som kan liknas vid ett djur eller en människa.

Eftersom ideologin inte har något att referera till utöver det triviala att vi lever i nationer, att där finns traditioner osv, är det de omåttliga ansträngningarna att bygga upp, motivera och rituellt hålla idéer om nationalanden m m vid (pseudo)liv som är idéerna ifråga, fast det framställs som att registrera det objektivt givna. Som vanligt är poängen inte att det sagda är falskt utan att peka på det faktiska: den uppnådda varaktigheten hos en apparat och dess praktiker, det oupphörliga idisslandet av de idéer med vilka Folkets subjekt interpelleras och bibringas nationalkänsla, som alls inte är en naturdrift utan en ideologisk effekt.

Idag får så denna återupplivade ideologi nya funktioner när missnöje med sakernas tillstånd inte tillåts leda till Politik utan till motsatsen, kanalisering av ilska in i nationalism, rasism, hat mot etablissemang, vänster och feminism, till stor del med invandringen som katalysator. Liberalismen må vara kluven även i klimatfrågor, här är förnekelse en ideologisk markör. Alla frågor om Politik, frigörelse och miljö förskjuts för utbytet av igenkänningstecknen för gemenskapen med dem som ”känner likadant”.

”Ledarskapet hos en liten skara patrioter” får inte underskattas i sammanhanget. Populismen fångar upp stämningar och aggressioner, men att ”fånga upp” är också en medveten inriktning hos dem som traktar efter personligt ledarskap och skapar berättelser och andra medel för att förstärka stämningarna i den egna riktningen. Detta för att få expandera egna föreställningar och känslor, få dem gestaltade i en ideologisk rörelse och erhålla kickar i själva ledarskapet över densamma. Alltså i en mer privat cirkelmekanism.

Att liksom inom religionen underordna sig ”något större”. Något med namn som ger namn och tillhörighet till den underkastade. Missnöje med kapitalens själlösa rundgångar med alla konsekvenser tar form av något om möjligt ännu tommare fast med motsatta pretentioner – dyrkan av nation, Öde, offervilja och den populistiska versionen av ”den enda vägen”. Man kanske kan säga att det är längtan efter mening som blir en behållare för det som skall vara Meningen. På behållaren målas ord som Nationen, varpå den bärs runt i processioner, oaktat att den är tom. Inte desto mindre har fenomenet långtgående följder och inte bara för dem som utsätts för hatet, vilket åskådliggörs i grafiska framställningar av valresultatet, där denna ideologi i SD-tappning upptar stor plats mellan de gamla blocken.

Politiken (litet p)

Den faktiska parlamentariska politiken är en ekologi där partier för att existera måste vinna röster (hitta föda) och själva bidrar till att skapa den ”opinion” som de sedan inte törs utmana. Detta är ytterligare en mekanism där en rundgång inom parlamentarismens massiva och uppfyllande apparatur etablerat sig på avstånd från alla problem och uppgifter som påkallar Politik. Inget parti törs sålunda på allvar utmana ”valfriheten”, möjligen kan ”vinstjakten” ifrågasättas. Man kan inte driva något som skulle hota ”jobben” eller ”tillväxten” (vars beskattning finansierar det offentliga) eller på annat sätt innebära grus i maskineriet. Det är ingalunda någon ”ideologi” i konventionell mening som styr; det finns alltid materiella omständigheter som fortplantar det rådande in i framtiden och där varje lokal aktör odlar sina partikulära intressen.

Däremot finns den parlamentariska apparatens egen ideologi, där bilden i teverutan med partiledarna på rad i en valdebatt är en bild av den synliga politikens föregivna fullständighet, en bild som interpellerar Väljare som uppfattar denna politik just så och sin egen roll i teatern, den medborgerliga plikten att rösta på ett av de erbjudna ”alternativen”. Det behöver inte ske jublande, det kan t o m innefatta ”politikerförakt” och cynism, men utan att bryta med bilden och utan egentlig saknad av en utsida till denna politik.

Vänstern

Här hänvisar jag till inläggen Varför, Vänstern och hegemonin och Vänsterpartiet revisited. De handlar om hur vänstern (typ Vänsterpartiet) utöver dagspolitiken främst är engagerad i att upprätthålla självbilden. T ex i form av deltagandet i en fiktiv dragkamp med ”högern”, där den senare mest är en motbild som skapar den egna självbilden. Och om metaideologin om en ”idéernas kamp”, där det gäller att hävda den egna ”socialistiska ideologin” och de ”visioner” som ”vi måste bli bättre på att nå ut med”. Alltså utan intresse för varför man inte ”når ut”, varför kapitalismen, som inte är grundad i någon ”ideologi” men omges av ideologi, kommer att vara vårt produktionssätt även i morgon.

När man inte förmår göra det rätta (i förhållande till vad som ändå är ens strävan) gör man annat, och detta andra tenderar att bli självbefästande. Hit hör bl a debatten kring s k identitetspolitik, där det naturligtvis rättmätiga försvaret av alla förtryckta grupper kan bli till substitut för annan politik, helt enkelt för att det är enklare.

Kritiken

Kapitalismkritiken gäller inte i första hand giriga män i höga hattar och ideologikritiken är inte kritik av idéer. Den kritik som jag försöker skissera gäller hur en ekonomisk struktur i förening med en (likaledes materiell) struktur av ideologiska apparater kan interpellera subjekt i en värld utan struktur, marknadernas platta och homogena rum som det enda möjliga. Hur den kapitalistiskt dominerade samhällsformationen är en formation av sådana ekonomiska och ideologiska rundgångar och slutenheter. Där på sina håll tomheten och rotlösheten byts mot annan tomhet klädd i tankar om motsatsen, ”en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad”, ”den upphöjda gemenskapen av en lång rad … generationer, som alla sammanhänga i ett stort innerligt förbund på liv och död”. En föregiven ultimat rotfasthet som emellertid inte består av mer än det oupphörliga uppvisandet av ifrågavarande symboler och omdirigeringen av ilska till att gälla de av ideologin konstruerade ”folkförrädarna”. Vilket håller Politiken på ännu större avstånd och således kompletterar liberal ideologi i bevarandet av status quo. Samtidigt som vänstern (eller delar av den) på sin kant blir mer upptagen av antirasismen än antikapitalismen (och säkert kan finna tusen invändningar mot detta påstående).

I den kritik jag framfört i detta inlägg har jag använt mig av elementär marxistisk teori (”P – V – P´”) och några begrepp från Althussers ideologiteori (ideologisk apparat, interpellation, responsivitet, spegling). Jag menar att varje sådan kritik är en spricka i de cirkelmekanismer som den berör, om än aldrig så liten. Eftersom kritik är just vad de utesluter. Men inte heller hos vänstern finner vi kritik av detta slag, i varje fall inte för utvärtes bruk. (Jag läser återkommande debattinlägg från ”tankesmedjan” Katalys om hur vänstern även den bör bli populistisk, andra menar att vänstern måste satsa på egna myter.) Vilket vittnar om egna sätt att leva inneslutna i de förhållanden som man vill men inte förmår utmana, egna imaginära och kontraproduktiva förhållanden till existensvillkoren. Man saknar själva sådant politiskt språk med teoretiska inslag som kritiken och självkritiken kräver. Man saknar t o m självkritik vad gäller denna saknad. Vilket i sig är en cirkelmekanism.

Vänsterns förhållande till teori har alltid varit olyckligt. Tidigare fanns insikter om teorins betydelse, att utifrån bl a Marx begreppsliggöra vad som försiggår inom det kapitalistiska produktionssättet. Dessvärre saknades ofta metareflexion kring denna betydelse. Det kunde handla om att läsa Kapitalet och gräla om tolkningar. Och utöver att ”marxistisk skolning” kom att kopplas till en viss empiristisk ideologisering av ”marxismen” (stadieteorin), tenderade studierna i sig själva mot ideologisk ritual. ”Skolningen” dog ut utan större saknad. ”Ideologikritik” å sin sida var kritik av ”falskt medvetande”, inte inträngande frågor om reproduktionen och inte heller något som lämpade sig för självkritik. Nu har vi vänsterintellektuella som djupdyker i modefilosofers tjocka böcker, men vad kommer ut ur det?

När jag i andra inlägg talar om marxistisk teori avser jag inte en detaljerad bild av produktionssättet med åtföljande gräl om detaljerna, utan själva brottet med det strukturella förbudet mot strukturtänkande. Att det finns ett pengarnas pseudoliv som bestämmer över verkligt liv. Osv. Och därmed skiljelinjer mellan pseudoliv och liv/samhällsliv som grund för kritiska frågor till samtiden. På motsvarande sätt med ideologiteorin och dess brott med metaideologin, sådan den opererar tillsammans med specifika ideologier. Att börja intressera sig för vad ideologierna gör för att kunna intervenera i detta görande. Ta fasta på existensen av fenomenen ideologisk apparat, interpellation osv. Att belägenheten inför de interpellerande rösterna involverar psykosociala processer och bindningar, till stor del i det omedvetna. Att ideologifenomenet tar stor plats och kan tränga undan andra slags strävanden. Att det alltså även där går att dra sålunda specificerade skiljelinjer mellan öppenhet och slutenhet. Att specifika ideologiska praktiker emellertid maskeras genom metaideologi som gör ideologi till en fråga om idéer, ledstjärnor, politiska ”ismer” eller något beläget i individens ögon (”åskådning”, ”synsätt”). Vilken metaideologi delas av den vänster som skyndar fram med andra idéer och ”ismer” för att på den nivån vinna en redan förlorad strid. Att Althussers ideologiteori inte är den ”sanna” eller uttömmande men något utvecklingsbart hitom den teoretiska skiljelinjen gentemot dessa metaideologier, återgivna i valfritt uppslagsverk (som alltså tillhör metaideologins ideologiska apparat, interpellerande innehavare av ”åskådningar” och ”ismer”).

Skiljelinjer som berörts gäller alltså:
1. Mänskligt skapande och samhällsbygge vs underkastelse under något skapat som fått eget (pseudo)liv (pengar, ideologi).
2. Politik vs ideologi som förnekar (1).
3. Den teoretiska distinktionen mellan ideologi och andra mänskliga kvaliteter som kunskap och politik.
4. Ideologiteori kring frågan vad ideologierna gör vs dominerande metaideologi.
Var och en av skiljelinjerna 2-4 är en förutsättning för att kunna dra den föregående, varför de alla behövs.

Så om vänstern kunde återvända till sitt gamla kunskapsideal, Marx och förståelsen av kapitalismen men a) skilja ideologin från teorin och b) inse att det i det här sammanhanget inte handlar om att läsa Kapitalet utan om viss minimal teori, just så omfattande som kritiken kräver, finns här nya uppgifter att ta sig an. Att utveckla och som kritik praktisera sådan minimal teori skulle innebära brott med egna cirklar och en modell för strävan att intervenera i dominerande cirklar. Att initiera diskussioner om kritiken och hur den kan spridas som permanent kommunikation kring det nuvarande tillståndet och dess skeenden, benämnda med träffande termer. Spridningen av sådana meningsfulla samtal (med utrymme även för det visionära), naturligtvis i förening med ansatser till Politik, skulle ge en annan innebörd till ”att nå ut”.

Vad för slags ideologi tillkommer då det ideologiska men kritiska vänsterdjuret? Förslagsvis icke-empiristisk ideologi som interpellerar Kritiker utan att föreskriva kritiken dess innehåll, vidare dem som söker skapa Politik, varvid ideologin likaledes avstår från att föreskriva Politiken dess innehåll. Den talar till dem som förflyttar sig över skiljelinjerna.

Sedan är värderingen av medborgarskap i ett samhälle – en inkluderande organisering av resurser för det allmänna goda – förvaltning av en mening av helt annan kaliber än t ex nationalismens. Med ett religiöst inlån kan vi tala om ett mirakel när människor, dessa varelser utan medfödda riktningsgivare men med benägenhet att fastna i det ena eller andra, börjar dra åt samma håll och uppnår något sådant. Samhälleligheten är då ”något större” än individen och dessutom en utomideologisk (inomvärldslig) realitet, igenkänd och kommenterad av ideologin.

Ett problem (i betydelsen politisk uppgift) är detta: går det att formulera och levandegöra det mest allmänna motsatsförhållandet ”gott och ont” genom att precisera det så mycket att det frigörs från cynismen (genom att denna faller under det ”onda”), utan att för den sakens skull hamna i (tomma) fäktningar mellan olika ”ismers” förslag härvidlag? Att låta begreppen samhälle och det allmänna goda samla upp faktiska erfarenheter, historiska och nutida, på samhällelighet och samverkan för goda ändamål, satta i kontrast till nu dominerande strukturer, innefattande deras dominans över sådan reflexion. Alltså med minimal teori ligga kvar på en viss abstraktionsnivå med samlande beteckningar på observerbara företeelser på respektive sida av skiljelinjerna. Att avväpna all apologi genom att lokalisera den tillsammans med det försvarade. Att tillräckligt precisera vad som finns att sträva mot utan att hamna i ny ideologisk slutenhet. Dvs gestalta själva strävan som en vändning mot Politiken och öppna frågor om hur denna kan komma att te sig. En skiljelinje är själv inte mer än just en linje, den anger bara var det är möjligt att gå vidare, men som ett imperativ att göra just detta.

Det finns ingen ”den enda vägen”. Det finns inga vägar andra än de som skapas genom pågående rörelse, hitom skiljelinjerna mellan å ena sidan samhällelighet och Politik och å andra sidan rådande strukturers slutenhet. Vad som kan skapas är moment som kan ingå i en lyckosam förening, det som Althussers aleatoriska materialism handlar om. Kritiken, att börja tala om det som är format för att inte omtalas. Skiljelinjerna som därvid framträder med nämnt imperativ. Antydd vänsterideologi. Varje ansats till Politik, dvs varje artikulering av skiljelinjerna i politiska termer och med politisk handling.

Annonser
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Ideologi > Religion > Islam

Jag kommer senare att med valet som illustrationsmaterial göra ett nytt inlägg kring frågan hur ideologi av olika kulörer frodas i avsaknad av Politik (artikulering av konflikterna i produktionssättet) och ytterligare fjärmar Politiken. Ideologi i bloggens althusserska betydelse, som är motsats till konventionell, metaideologisk tro att ”ideologi” är (bl a) genomtänkta politiska riktningar, ”modeller” för hur samhället kan vara organiserat. Vi har liberalism som interpellerar individer som marknadsvarelser (arbetsgivare och -tagare, kunder och konsumenter) som om allt fundamentalt existerande är just individer och marknader, vilken ideologi skyddar rådande ekonomi från Politik. Vi har populism som samlar upp missnöje och ilska men vänt mot egenkonstruerade fiender (innefattande vänstern) under dyrkan av Nationen/Folket och tanken att det finns en förlorad guldålder att återvända till. Vi har en vänster som när den inte förmår göra vad den borde göra finner annat att betrakta som sina meningsgivande uppgifter och utbyta självbildens bekräftelser kring. Sådana ideologier går runt i sina cirklar, där de talar till de subjekt som de själva skapar och med ord formade enbart för det ändamålet. De saknar annan substans än praktikerna som utgör sådan rundgång och skänker pseudomening till de inneslutna subjekten när annan mening förskjutits till bakgrunden, t ex sådan som ligger i samverkan för det allmänna goda, kultur och värnande om miljön. Eller den mening som ligger i motstånd mot förskjutningens yttersta orsak, kapitalismens utbredda meningslöshet, rundgången där pengar skall bli mer pengar utan hänsyn till något annat och där det mesta av samhällslivet är moment (lönearbete, konsumtion osv). Nu är det tvärtom så att underordningen under kapitalets systemvillkor fullbordas med inneslutningen i ideologiernas strukturer av anrop och respons som marsch på stället. Kapitalförmeringens cirkel åtföljs av ideologiernas cirklar inom reproduktionens stora cirkel, produktionssättets ständiga återskapande. Att nu SD med sin existens som populistisk uppsamlare av missnöjesröster omöjliggör även den vanliga blockpolitiken är en övertydlig illustration till att ideologi må vara utan egen substans men är allt annat än verkningslös.

Vad jag försöker lyfta fram med denna långtgående schematisering är en logik som onekligen existerar och kan vara mer eller mindre framträdande. När omständigheter driver en grupp in på en (ideologisk) avväg tenderar denna att med egna mekanismer bli bestående. Meningslöshet föder ny meningslöshet. Ett första moment i att bryta dödläget anser jag vara att göra just detta, begreppsliggöra det, speciellt ideologifenomenet, skapa ett språk för det som en första utsida, m a o skapa den kritik som bryter ideologiernas förekommande av allt sådant.

Men jag släpper först fram detta inlägg som är på samma tema men med en annan ideologi som föremål för kritiken. Jag har haft Niklas Orrenius reportage Mariam vågar inte berätta att hon lämnar islam – fruktar för sitt liv (DN 27 maj) liggande sedan i våras och först nu ställt i ordning några ideologikritiska reflexioner som det väcker.

Jag diskuterar inte hur representativt det citerade är för islam i stort utan frågan: hur kan de realiteter som faktiskt framträder i reportaget förstås och beskrivas? (Inläggets rubrik skulle kunna utökas med ännu ett led för just de realiteterna.) Vilken kritik i vilka termer är relevant, för betraktarens egen kvalificering och i ett emancipatoriskt sammanhang? Vad som kan tyckas vara en överloppsgärning, kanske t o m bisarr, att dra upp så mycket abstrakt teori för att kommentera några yttranden i ett tidningsreportage, menar jag är tillämpningar av en ideologikritik att alltid ha med sig. Att sådan kritik är så sällsynt är anledningen till att jag driver bloggen.

* * *

Det var ingen tillfällighet att Althusser i essän Ideologi och ideologiska statsapparater använde religionen, närmare bestämt kristendomen, som sitt mest utförliga exempel. Som ursprunglig och historiskt dominerande ideologiform uppvisar religionen de ideologiska egenheterna i sina mest utpräglade former: ideologisk apparat, interpellering, spegling osv. Det centrala och interpellerande Subjektet, dvs det namn i vilket apparaten interpellerar (anropar) sina subjekt (individerna) och får dem att svara (Amen), är personifierat (Gud) och externaliserat relativt apparaten ifråga (kyrkobyggnaderna, prästerna, Skriften, ritualerna, de rituella föremålen osv), där det hela tilldrar sig och subjekten som Guds barn i ritualerna tillåts spegla sig i Subjektet.

Religionen (religionerna) uppvisar också olika slags slutenheter som den delar med andra ideologier (inte alla) men ger speciella utformningar. Subjektet (stort S), det för apparaten mest interna, en konstruktion för dess anrop och fasthållande av subjekten, är i berättelserna inverterat till det mest externa, omslutande allt som alltings Skapare och Fader. Detta är det empiristiska momentet. Berättelserna framställer därigenom en absolutistisk version av temat ”insida utan utsida”, dvs vad som för kritiken är en utsida: apparaturen som sådan, dess inskrivning i samhällsformationen samt förändringspotentialer. Ritualerna för bekännelse av tro är vidare (tillsammans med andra ritualer och apparaten som helhet) desamma som skapar och underhåller samma tro i en cirkelrörelse. Sådan ideologi refererar hela tiden till sig själv.

Ideologi i allmänhet och religion i synnerhet utgör vad Althusser kallade ”det imaginära förhållandet mellan individerna och deras reella existensbetingelser”. ”Imaginär” syftar här inte på det inbillade utan på ideologin som sätt att leva förhållandet till yttre existensbetingelser. Det objektiva förhållandet av t ex underkastelse transformeras till (eller ”avbildas” fysiskt som) ett levt förhållande, livet inom och genom en ideologis meningsskapande och identitetsgivande praktiker, besvarandet av deras anrop, gemenskapen med de andra som gör likaledes under ömsesidigt bekräftande, allt innebärande en subjektiv självtillräcklighet som kan avskärma den utsida som praktikerna samtidigt bidrar till att reproducera.

Men i debatterna, även hos vänstern, där man inte äger något sådant ideologibegrepp, kan man överhuvudtaget inte tala om religionen som en form av ideologi, alltså tolka det iakttagna som speciella former av allmänna ideologiska mekanismer. Religionen får metaideologiskt handla om trosföreställningar (”man kan tro si eller så”), något privat, något som eventuellt missbrukas som ”legitimering” av t ex maktutövning eller terrorism. I det senare fallet antas alltså inte religionen spela en egen roll. I fallet med islam inträder dessutom olika förlägenheter, Det är fult att peka. Och man får inte ”spela rasisterna i händerna”.

Det handlar nu inte om utövarna utan om ideologin som sådan. Fyra inte att beakta: Ideologier är aldrig privata utan något som utspelar sig mellan individen och apparaten och mellan individer inbördes. De består inte i första hand av tro utan av sociala band, institutionaliserade sätt att symboliskt interagera med dem man är beroende av, detta som underhåll av social inordning, gemenskap och personlig identitet, allt ofta uttryckt i form av trosföreställningar. En ideologi är inte är grund för något annat (sociala förhållanden), men inte heller bara ett instrument för t ex makt. Den verkar tillsammans med andra kvaliteter inom en komplex helhet. Den verkar reproduktivt med varierande grad av autonomi. Är ideologin rigid är det i ömsesidigt verkande förhållanden till rigida och eventuellt förtryckande sociala förhållanden och med egna psykosociala mekanismer. Av teoretiska, politiska och emancipatoriska skäl är det angeläget att utveckla kritik i strikta termer av all ideologi, även av religionen, t o m specifika religioner. Att fråga vad ”tillsammans” innebär på de olika kanterna. Jag skall använda Orrenius reportage för en tillämpning av denna uppfattning, men med uppmärksamheten riktad mot den ideologiska kanten. Kritiken gäller då både ideologin ifråga (den ideologi som framträder i reportaget) och utomstående kommentatorers avsaknad av försök till just kritik av själva det ideologiska. Det handlar inte om uttömmande förklaringar så mycket som att objektivera ideologin, benämna den och göra den till föremål för de undersökningar som den själv inte kan tolerera.

Några punkter från den generella ideologiteorin:

1. Människan är ett ”ideologiskt djur” som inte kan leva utan ideologi, utbyten av bekräftelser på till- och samhörighet. Hon behöver en ersättning för de andra djurens instinkter, röster som talar till henne om vem hon är och vilken som är hennes väg. Alla verksamheter åtföljs av ideologi. Där det finns människor finns också ideologi. Varje människa besvarar många ideologiers anrop.
2. En ideologi är materiell i apparater och praktiker, något som utspelar sig mellan individ och apparat och mellan individerna inbördes (interpellation, spegling osv). Den har effekter i huvudet på individen, men kan inte skiljas från sina praktiker.
3. Individens ”ideologiska behov” är alltid-redan ”tillgodosett”. Hon ”väljer” inte bland ideologierna; hon är alltid-redan inne i de ideologiska apparater som ”hann först” eller starkast svarar mot hennes belägenhet. Karaktären av hennes ideologiska praktik (sätt att besvara interpellationerna) är sedan i mycket bestämd av apparatens inre villkor. Det är inte omöjligt att frigöra sig från en ideologi men en smula komplicerat.
4. Det finns olika slags ideologier. Vi har empiristiska och icke-empiristiska ideologier. Ideologier kan vidare vara självförslutna och självrefererande eller referera till en yttre verklighet. Sedan finns styrkeskillnader vad gäller apparaturen, identifikationen och adressaternas (subjektens) responsivitet och symboluppvisande praktik, men sådana skillnader återfinns inom alla typer.
5. Ideologier är inskrivna i helheten av samhälleliga och sociala förhållanden utan att vara vare sig grund eller enkla instrument (”legitimering”) för något annat. De saknar egen egentlig substans.
6. Däremot kan en ideologi i sin samtidighet med andra förhållanden utöva stort lokalt bestämmande, inte minst över individers livsföring och relationer till andra.

Dimensionerna kan åskådliggöras i följande schematisk figur:

Ideologins_dimensioner

Den horisontella axeln gäller hur ”berättande” ideologin är om tillvarons förmenta beskaffenhet och i vilken mån de för interpellationerna använda symbolerna utges för att representera en kontakt med det i tillvaron essentiella, något bokstavligen abstraherat ur densamma, en sorts (pseudo)empiri. Är individens självbild kopplad till en frammanad känsla av att sväva innesluten i den upplysta och genomskinliga verkligheten? Religionen är prototypen för sådan empirism, även om kristendomen i takt med liberaliserad ekonomi och individualism moderniserats så att den ofta svävar på målet. Nationalismen är empiristisk om den tillskriver det egna folket en speciell ”essens”. Den i utpräglade former ej längre aktuella religiösa marxismen om historien som en förutbestämd följd av stadier var empiristisk. (Funktionen var att interpellera de medvetna resenärerna med detta historiens lokomotiv.) Andra ideologier har hävdat att vi redan befinner oss vid historiens slut. Som kommenteras längre fram rymmer liberal ideologi naturalisering och förevigande av rådande ekonomiska förhållanden. I figurens vänstra del är som kontrast politisk ideologi bejakande av viss politik utan att föreskriva den dess karaktär.

Den vertikala axeln gäller apparatens grad av autonomi inom det imaginära förhållandet till existensvillkor och livsinnehåll. Refererar ideologin explicit till något utanför sig själv eller är den ideologiska praktiken självrefererande, såsom är fallet med religion och nationalism? Nere till höger har vi att göra med i huvudsak passiv acceptans av de ekonomiska förhållandena och den föreskrivna subjektiviteten. Även liberalismen är cirkulär när den talar till de kunder (inom tidigare offentligt driven verksamhet) som den själv performativt skapar, men det sker i omedelbar anslutning till de ekonomiska praktikerna. Nere till vänster finner vi sätt att manifestera positiva attityder till eller identifikation med likaledes icke-ideologiska men ej heller naturaliserade verksamheter. Att vifta med fotbollslagets flagga eller delta i Facebookgrupper ”Vi som gillar …”. Gammaldags fotoalbum där man samlar representationer av vad man funnit värdefullt. Musik med besjungning av det ena eller andra. Familjetraditioner. Skördefester. Att uppfatta sig som medborgare i ett samhälle, summan av faktiska samhälleliga praktiker.

Den första ideologikritiska frågan

är då: om nu ideologi alltid är förhanden men kan vara av olika slag, vad för slags ideologi praktiseras här? Var i figuren kan den lokaliseras? Och vad innebär dess typ ifråga om att befordra eller motverka förändring av rådande missförhållanden? Medger dess apparat och praktiker individuell utveckling? Förlägenheterna kan övervinnas om man talar i generella ideologiteoretiska termer som tillämpas på konkreta fall, alltså låter den allmänna beredskapen för saklig kritik komma först. Man kan då som kritik tala om hur viss ideologi får allvarliga konsekvenser där den praktiseras. Eftersom en ideologi alltid står i ömsesidiga samband med de sammanhang i vilka den är inskriven, samtidigt som den (mer eller mindre hårt) binder individen med sina egna band, är det en kritisk fråga hur dessa samband och band ser ut, en fråga som ideologin själv inte vill veta av. Kritik: att tala om det som är format för att inte omtalas. Den slutenhet som eventuellt är förhanden kan ses ur nämnda aspekter: empirismen som kognitiv blockering, insidan som konserverande livsform (utan utsida), den ideologiska praktikens egen cirkularitet (praktik och tankeformer genererar varandra) samt den maktmässiga aspekten. Jag skall tolka det som sägs i reportaget i dessa ideologikritiska termer. Som tillägg till figuren måste sägas att islam naturligtvis har sällskap uppe i hörnet av andra religioner som odlar bokstavstro.

Empiristisk ideologi som blockering av kunskapstillägnelse

När Mariam var i sjuårsåldern tog föräldrarna hennes hand och höll den under vattenkranen, så att hett vatten brände henne.

– ”Är du inte rädd för helvetet?” kunde de säga. ”Känn då på det heta vattnet. Gör det ont? Tänk dig då hur svår helvetets eld kommer att vara då, när ditt skinn bränns gång på gång, för evigt.”

De vuxna sa: ”Gud kommer aldrig att låta dig vänja dig vid tortyren, så varje gång ditt skinn brinner ner, så kommer det att kännas som om det är första gången det händer. Det kommer att pågå för alltid.”

Jag har tidigare använt citat som dessa:

Min mamma tycker inte att jag ska prata högt om att Allah inte finns för han kan höra det.

Jag tycker så synd om henne för hon är så rädd för Gud. … Skulle Gud förlåta henne, var han nöjd med hennes beteende, som mor, som vuxen, som människa?

Tillfället när en bön bes kan göra skillnaden om man kommer till paradiset eller helvetet.

Barn har genom tiderna skrämts med det ena eller andra för att göras lydiga och konforma med familj och samhällsordning. Men tro tycks här också vara inblandad så att föräldrarna handlar av omtanke, att rädda barnet från det faktiska helvetet. Allt som kommuniceras i de ideologiska praktikerna ges (pseudo)konkretiserad och externaliserad gestaltning. Ideologins tankefigurer omtalas som om det var fråga om verkliga väsen, existerande före inte bara apparaten utan världen och människorna som deras skapare. Poängen för kritiken är inte att människor tror på saker som inte finns, att det sagda är falskt, utan att något som finns, ideologiskt till-tal (utbyten av bekräftelser på samhörighet), i den aktuella ideologitypen jämställs med eller får formen av praktiskt tal om föremål och förhållanden. Därmed får också de av ideologin påbjudna handlingarna sken av nödvändighet. Eller snarare: skillnaderna omtalas aldrig och existerar därför inte i individens medvetande. Därmed jämställs outtalat de ideologiska berättelserna (vad som utbyts i bekräftelsearbetet) med kunskap (resultatet av undersökningar av faktiska förhållanden), varvid berättelserna är formade för att sätta sig överst. Detta då de gör anspråk på att framställa det i tillvaron essentiella – för att som en subjektivitetsform underhålla nämnd känsla av direktkontakt med Skapelsen. Kritiken, frågor om huruvida det som sägs i en viss situation uttrycker ideologi, kunskap eller något annat, är då bokstavligen otänkbar, dess redskap okända.

– Men det slutar alltid med att jag inser: Det spelar ingen roll vad jag säger. För dem är religionen det enda som är sant.

– Vi hade ingen NO-lärare under hela skolgången. Det var alltid vikarier. En dag sa en vikarie: ”Enligt läroplanen ska ni lära er att evolutionen är sann, och här är en stencil på detta.” Och så var det en lapp med fem rader text. Så sa han: ”Men vi vet alla att det här inte är sant. Vi vet ju att Adam och Eva var de första människorna och att Gud skapade dem, som Koranen säger.”

Alla i klassen var muslimer. Alla höll med läraren, berättar Mariam. Evolutionsteorin var nys. Mariam tyckte också så. Det var innan hon börjat ifrågasätta religionen.

– Varför skulle man vilja lämna sanningen, det som är självklart och tydligt?

Återigen: vad som är en social interaktion, utbyten av bekräftelser på till- och samhörighet (Vi vet, som Koranen säger) sker inom empiristisk ideologi i form av berättelser om den yttre verklighetens essentiella beskaffenhet (vi vet ju att …). Detta, i förening med att principiella skillnader mellan sådana föreställningar och t ex vetenskapligt grundade föreställningar inte erkänns, betyder att saklig förståelse av sammanhang blockeras (i de fall sådan förståelse går emot ideologin).

När föreställningar lever på grunder som inte är av kognitiv art utmanas de inte heller av kunskap. Tvärtom: när interpellationerna är av det slaget och framkallar avsedda svar (”alla höll med”) kommer själva det empiristiska momentet att bli självförstärkande på kunskapens bekostnad. Att upprätthålla självbilden och bilden av tillhörighet blir ett med försvaret av trosföreställningarnas koherens, vilket också är vad denna föreskriver. Den medger inte att naggas i kanten. Jag säger inte att det finns verksamheter som garanterat producerar sanning, jag talar överhuvudtaget inte (i första hand) om sant och falskt, men att vi har att göra med olika slags verksamheter med olika slags medel och mål, där olikheterna i empirismens fall emellertid förnekas (är okända). Mikroskop och cyklotroner konstruerades inte för att framkalla ideologiska effekter utan för att skapa förbindelser med det objektivt existerande. De tillhör den vetenskapliga praktiken som en allmän strävan till sådan kontakt, en helt annan slags praktik än den ideologiska, vilket bl a yttrar sig som en ständig beredskap för omprövning. Vilken skillnad är vad den ideologiska praktiken inte kan erkänna när den funnit den empiristiska vägen att uppnå sina sammanhållande effekter.

Insida utan utsida

Vi kan jämföra med effekterna av liberal ideologi: ”det är lättare att föreställa sig världens slut än kapitalismens”. Denna slutenhet ligger i kapitalismens faktiska dominans, hur den är våra ”reella existensbetingelser”, hur det mesta av livet utspelar sig på marknader och som lönearbete, samtidigt som en ideologisk apparatur interpellerar marknadsindivider (arbetstagare, kunder och konsumenter) i namn av det naturliga och förnuftiga. Liberalismen förnekar, uttalat eller outtalat, underliggande ekonomisk struktur (kapitalets systemimmanenta villkor, klasser, exploatering) samt att ”en annan värld är möjlig”. Den förnekar sig själv, hur den genom sina interpellationer performativt konstituerar marknadssubjekten och därmed bidrar till systemets upprätthållande. Individen med en tillskriven natur och marknaden som det naturliga samhällstillståndet är empiristiska kategorier. De avser ett tillstånd som kan störas av stat, despoter och klåfingriga politiker, men då just som störning av det naturliga. Denna ideologi, som fall av vad Althusser kallade ideologiska statsapparater (!), fungerar så väl att ingripanden från den repressiva statsapparaten sällan behövs. Och att några radikaler står på torget med plakat eller skriver texter på bloggar som få läser hotar varken systemet eller dess ideologi. Den senare är tillräckligt dominerande för att säkra produktionssättets reproduktion och ett fåtal avvikande röster är bara en fjäder i hatten, bevis på frihet och pluralism, inte tecken på en utsida till systemet. Sedan får förstås de avvikande (Althussers ”dåliga subjekt”) i namn av ”fri debatt” räkna med de liberalas hån: de är bakåtsträvande, programmatiska motståndare (till t ex ”valfrihetsreformerna”), stjärnögda akademiker, extrema, tillhöriga ytterkanterna, ”vill ha det som i Sovjet” osv.

I reportaget möter vi ideologi där kravet på uppslutning är av annat slag. Här måste vi beakta den andra dimensionen: huruvida individen aktivt hävdar ideologins symboler som inneslutning i ideologisk självtillräcklighet. Konsumenten må vara en aktiv sådan och på anbefallt sätt hålla tillväxten helig men skanderar sällan explicit konsumismens lov. Inbäddningen i de ekonomiska förhållandena litar mer på deras egen maktmässiga och livsformande dominans. Den islam å sin sida som framträder i reportaget är subjektivt stark, cirkulär empirism.

Mariam vet flera före detta muslimer som kommit ut som ateister. Deras familjer har inte varit särskilt religiösa, ändå har reaktionerna varit ”det värsta man kan tänka sig”.

– Föräldrarna blir helgalna. Det har börjat med att de försökt övertyga sina barn att gå tillbaka till religionen, men så har det gradvis blivit mer hat och våld.

– Islam är grunden för hela livet. I min familj, i min släkt och i de kvarter där jag bor. Idén att vara muslim har alltid varit det viktigaste. Det ska komma först, alltid: före att jag är kvinna, före att jag är svensk, före att jag är arab… före allting!

– Men om man kommer ut som ex-muslim… då skulle det vara en skam för hela familjen. Hela grunden för livet skulle vara borta.

Samtidigt kunde Ahmed inte låta bli att ifrågasätta de hårda regler som hans far propagerar för. Att döda någon för att hen inte längre tror på Gud tycktes som ett bisarrt hårt straff.

– ”Nej”, sa pappa då till mig, ”så strikt är det inte. Vi sitter med personen som vill lämna, diskuterar med honom. Och om han då fortfarande inte vill vara kvar, så dödar vi honom.”

Salahuddin Barakat talar om det som i klassisk teologi betraktas som det muslimska idealsamhället, med en lärd, rättfärdig kalif som upprätthåller ordningen. I ett sådant samhälle skulle det vara dödsstraff på att lämna islam. Men nästan ingen skulle vilja överge islam i ett sådant samhälle, menar han.

Förstår du ungdomar som säger att det skulle vara lättare att komma ut som gay för sina konservativa religiösa föräldrar, än att komma ut som ateist?

– Ja. Det finns ingen förlåtelse för apostasi, att överge religionen. Allt annat faller inom Guds förlåtelse. Utomäktenskapliga relationer, homosexuella och heterosexuella, anses visserligen vara en synd – men Gud kan förlåta den synden, om han väljer att göra det. Det går inte med apostasi.

Att insidan här är utan utsida betyder att den som försöker lämna skall elimineras fysiskt. Utanför finns bokstavligen bara döden. Det handlar förvisso om att ingen skall tillåtas ”dra skam över familjen” eller svika gruppen, men också om hur hela tillvaron hotar att kollapsa, detta genom ideologins ställning inom densamma, religionen som imaginärt förhållande till existensvillkoren. Det är allmänna ideologiska principer som drivs till sin yttersta handlingsmässiga konkretion. ”Och om han då fortfarande inte vill vara kvar, så dödar vi honom.” Inte bara som straff utan som eliminering av det otänkbara. (De ”otrogna” på andra platser tillhör för ideologin ingen utsida, de är rätt och slätt just detta. Men den som söker lämna bryter sönder ett stycke av den ideologiska väven.)

Imamen talar om för Gud vad han får förlåta, vilket i sig är anmärkningsvärt. Det är då inte fråga om att väga synder mot varandra, dvs vad ideologin utpekar som synd. Att ifrågasätta Gud, dvs det namn i vilket den ideologiska apparaten ifråga interpellerar sina subjekt, är att bryta med den tysta överenskommelsen att leva i ideologiska effekter utan att fråga efter vad de är effekter av, den överenskommelse som i mycket är ideologin. Det är att bryta med ideologin som sådan, ”grunden för hela livet”, dvs livsföringens ideologiska kitt. De många förbuden (haram) innefattar speciellt förbudet mot kritik i angiven betydelse. Eller rättare sagt, det förbudet ligger på en annan nivå och om brott mot det inte korrigeras leder det (enligt vad som sägs inom berörd ideologi) till döden.

Cirkulariteten

Har det med religion att göra, denna kontroll?

– Jag skulle säga det. Visst, det är även kulturellt – men religionen spelar så stor roll i kulturen att det ofta inte går att separera dem. Skulle jag pressa mina föräldrar och fråga ”Men varför får jag inte vara ute med en kille?” – då skulle mamma ta upp Koranen och peka på en vers. Det är ju egentligen haram, förbjudet, för kvinnor och män att vara tillsammans om de inte är släktingar. Egentligen får man inte skaka hand med det motsatta könet.

Är detta värre än om du exempelvis skulle vara gay och komma ut för dem?

– Ja. Att vara muslim är grunden till allt. Skulle jag vara gay, så skulle jag fortfarande kunna vara muslim. Fast en förvirrad syndfull muslim.

Faktum är att alla handlingar, enligt Mariam, skulle vara bättre än att göra just det hon har gjort. Det skulle exempelvis vara mer okej, i släktens ögon, att mörda någon eller att gå med i terrorsekten IS.

– Allt annat jag gör kan vara hemskt, och föräldrarna kanske skulle bryta kontakten. Men lämnar jag islam betyder det att allting har kollapsat.

Eftersom jag har en svensk flagga är jag svensk. Och eftersom jag är svensk har jag en svensk flagga. När rundgångarna av ritual och identitet dessutom innefattar förmenta verklighetsbeskrivningar (empirismen) dras allt in i denna slutenhet. Ideologins tankemässiga slutenhet, fixeringen av de ideologiska kategorier som kommuniceras i de ideologiska praktikerna, återverkar utåt som dessa praktikers slutenhet och i förlängningen hela livsföringens.

Praktikerna (t ex att peka på koranverser) föreskriver trosmässig/symbolisk rigiditet som i sin tur föreskriver de praktiker som skapar och underhåller den. Behovet av sammanhållning och något meningsgivande, det gemensamma skanderandet av påbjudna ord, upprätthållandet av abstraktioner som ”haram” (detta att det är förbud som måste uppta tillvaron och tänkandet) och så den ultimata abstraktionen ”Gud” – nödvändig som förbudens föregivna och pseudokonkretiserade upphov, när det nu inte handlar om uttalade sociala kontrakt eller juridik – dessa olika moment går runt i en och samma cirkel, en insida utan utsida. Den nämnda överenskommelsen om att kritiklöst leva genom ideologiska effekter är en (tyst) överenskommelse om att aldrig bryta ideologins cirkularitet.

Makt och tradition

Mariam lärde sig särskilt att lyda män.

Visst får hon studera på universitet – men familjen har gjort klart att hennes viktigaste uppdrag i livet är att gifta sig och så småningom föda muslimska barn till världen.

– I vårt gamla hemland i Mellanöstern så har jag släktingar som misshandlat andra för betydligt mindre grejer än det här. För att de anses ha dragit skam över familjen. Det finns vissa släktingar även här i Sverige som jag oroar mig för.

Men nu har det blivit dags att gå hem. Mariam ska plugga, hjälpa till med maten och ta hand om småsyskonen. Kanske står tv:n på därhemma, med den religiösa saudiska tv-kanalen Ikraq, där imamer ständigt talar om hur man ska vara en god muslim.

Vi noterade också tidigare hur imamen meddelade Gud vad han får förlåta.

* * *

När Orstadius frågar ”Har det med religion att göra, denna kontroll?” och ”Är detta värre än om du exempelvis skulle vara gay och komma ut för dem?” kanske det bara är ett sätt att låta intervjupersonerna tydliggöra vad det är fråga om. Men där framträder hur som helst föreställningen om religionen som trosmässig privatsak, eventuellt missbrukad t ex för att motivera en kontroll som ändå skulle bedrivits, och om viktning av synder med utelämnande av karaktären hos instansen som bestämmer vad som är synd, framför allt av de olika skälen till att den instansen inte får ifrågasättas. Kort sagt oförmågan att tala om religionen som ideologi i strikt mening. Om kontroll går samman med en religions övriga praktiker ”har den med religion att göra” (bokstavligen med religionens göra), även om den inte är av ”teologisk” art.

Jag har inte talat om islam i bestämd form. Jag diskuterar inte hur rättvisande reportaget är för olika muslimska strömningar. Frågan var: Om vi ställs inför skeenden som de i reportaget beskrivna, hur kan de förstås och beskrivas? Vilka allmänna ideologiska principer är det som framträder på detta sätt och med denna styrka? Sådan ideologikritik kan vara till gagn för att överkomma nämnda förlägenheter och egna förbud mot att peka. Att alltid fråga: vad för slags ideologi praktiseras här och vad har den för följder för utövarna och för helheten där den är inskriven? Är ideologin empiristisk, förnekande sin utsida, cirkulär (bejakande sig själv)? Vilken makt befordrar den? Vilken makt äger den själv? Det är inte fråga om att finna uttömmande svar utan om att inte acceptera objektets förmåga att avstyra kritik. Att upprätthålla en första klassificering som inkörsport till mer ingående studier i de fall där detta är angeläget. I inlägget har jag för övrigt inte alls berört orsakerna till att ideologin ifråga utvecklats; det har handlat om att lyfta fram ideologin som sådan.

Att objektivera en företeelse som själv motsätter sig detta, att kunna benämna den, t ex ”subjektivt stark, cirkulär empirism”. Detta till att börja med som egen kvalificering. Att göra de termerna tillgängliga för dem som söker ta sig ut. Att på sikt rubba ideologins makt, som i allmänhet innebär säkring av annan makt och påförande av begränsningar. Ideologin som sådan skall i ett emancipatoriskt perspektiv inte ha makt, den skall befordra liv och samhälle utan att själv diktera något. I figurens nedre vänstra hörn skulle för övrigt ytterligare en ideologi kunna läggas till: den som interpellerar Kritiker.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Vad göra?

Krigsmaskinen skriver om de radikalas isolation och impotens. Vad göra? Jag vill utifrån bloggens ideologikritiska position kommentera vad jag uppfattar som inslag i impotensen och något som faktiskt kan göras. Det handlar om det kapitalistiskt dominerade samhällets slutenhet och hur denna innefattar avsaknaden av ett kritiskt och politiskt språk – för just slutenheten. Eller med andra ord: slutenheten är så fullständig att den inte ens benämns i träffande termer, inte heller av de radikala. I brist på radikalitet härvidlag odlar dessa, eller vänstern i ordets vidaste mening, andra perspektiv eller ägnar sig åt andra saker, vilket blir självbefästande del av slutenheten. Vad göra? Skapa och använd ett sådant språk. För att häva slutenheten i det avseendet, skapa punkter av utsida. Till att börja med: gå från att konstatera stillaståendet som egen oförmåga till att göra det till ett teoretiskt och politiskt problem gällande samhällsförhållandena.

Ang. strategi och att agera revolutionärt och offensivt. Vad göra?
Just nu? Inget alls. Släpp kraven, ideologin och stressen kring att agera här och nu. Det är helt enkelt inte alltid möjligt. Vi är i en situation (åtminstone i Sverige) där vi radikaler är extremt isolerade. Att ens tänka offensivt i det här läget är dömt att sluta i besvikelse eller troligen ännu värre. Endast några få grupper, i storstäderna, är större än en handfull. Det finns inget, verkligen inget, underlag för att agera offensivt.

Men jag uppmanar så klart inte till uppgivenhet. Det är i regel reaktionen mot påståenden om att vi befinner oss i en kontrarevolutionär period. Först och främst måste man se verkligheten i vitögat, så att säga. Acceptera vår impotens och isolation. Vi kommer inte att bygga några systemhotande organisationer eller skapa revolutionära uppror i närtid. Låt inte viljan och fantasin ta över och bestämma din dagliga, konkreta aktivitet.

Vad jag uppmanar till är därför inte passivitet i någon simpel mening eller uppgivenhet. Underskatta inte betydelsen av teoretisk insikt. Underskatta inte betydelsen av att bevara, kritisera och utveckla de principer som den verkliga rörelsen har erfarit genom historien. …

Här nämns möjligheten att ”se verkligheten i vitögat” och ”betydelsen av teoretisk insikt”. Men bara som konstaterande av att impotens föreligger och utan att utveckla vad som behöver teoretiseras, vilken verklighet som det är angeläget att skapa seende av. Detta tycks mig som ett perspektiv inifrån en radikal men isolerad position, vilket perspektiv egentligen inte rör sig utanför denna. Tillvaron uppfattas som kamp mellan ”sidor”, ytterst mellan revolution och kontrarevolution. Nu befinner vi oss i en ”kontrarevolutionär period” med begränsade möjligheter att agera. Den verkliga rörelsen bidar sin tid. Tankarna stannar inom (vad som uppfattas som) den egna sidan och dess (tillfälliga) impotens ifråga om att skapa ”revolutionära uppror”. Impotensen skall accepteras men utan andra frågor om varför det inte är möjligt ”att agera här och nu” än sådana som gäller styrkeförhållandet mellan ”sidorna”.

Eller så här, och nu talar jag inte bara om Krigsmaskinen: Det finns något som man engagerat sig emot (kapitalismen, orättvisor, diskriminering, miljöförstöring) och som anses givet och klart. Uppgiften tycks också klar, att dra in fler i engagemanget, att skapa rörelse. Men: vi är så få, så isolerade, så impotenta. Eller bland etablerade partier: ”vi måste blir bättre på att nå ut med våra visioner och vår politik”. Man talar självcentrerat och hellre med utropstecken än med frågetecken. Uppgiften är ju ändå given. Den egna tillvaron blir i mycket strategier att förbli det enda man kan tro sig vara, att inte fråga sig vad som eventuellt saknas i förståelsen av den yttre verkligheten och därmed också i det egna förhållandet till densamma. Varför man inte ”når ut”, varför de man vill nå inte svarar. Krigsmaskinen lutar sig mot föreställningen om den verkliga rörelsen, klasskampen som oundvikligt springer ur klasskonflikterna. Eller Krisen, kapitalismens omöjlighet på sikt. Ingen diskussion om hur kapitalismen trots allt lyckas göra sig fortsatt möjlig (om än inte i evighet).

Det givna kanske inte är så givet och måste utökas till att omfatta samhällsformationen som något utan ”sidor” och kamp (i det stora hela). Något som är slutet som en evolutionärt utvecklad och sammansatt formation med en mängd mekanismer för sin reproduktion och med impotens för varje opposition. Något som är konstruerat för att existera trots sina systemkonflikter och kriser och för att i sin helhet vara osynligt inåt för de underordnade subjekten. Inte genom att dessa är ”blinda” utan genom mekanismernas positiva (relativt systemet) funktionssätt. Skulle det då inte vara radikalt att ägna uppmärksamheten åt dessa förhållanden, att bryta osynligheten och tystnaden med just teoretisk insikt uttryckt i ett kritiskt och radikalt språk. Det jag talar om tangerar det klassiska ”medvetenhet” men stannar inte vid klassmotsättningarna utan gäller mekanismerna för den egna tidigare icke-existensen.

För att undvika de manliga konnotationerna kommer jag fortsättningsvis att tala om oförmågan, men då specificerad som oförmågan att se förhållandenas anatomi och den egna inordningen i denna. Jag anför en del av vad jag anser måste ingå i kritiken, men inläggets centrala punkt är att detta och liknande saker inte tänks eller sägs, att det är något väsentligt i ”förhållandena”, men också något som är möjligt att förändra.

Slutenheten

Först då en rekapitulering av vad mina inlägg brukar framföra, nu i form av en schematisk figur. Alltså för att lyfta fram samhällsformationen och dess hegemoni som en förening av det ekonomiska systemet och dess ideologiska apparatur i althussersk mening. Hur kapitalismens kriser till trots det mesta böjs tillbaka in i ”det bestående”, dvs själva det kapitalistiska. Att det snarare än att handla om en ”kontrarevolutionär period” eller en ”sidas” övertag är kapitalet som härskar på ett uppfyllande sätt, dvs utan att det i det stora hela är ”sidor” som kämpar. Läs nedifrån och upp.

PVP

Kommentarer till figuren:

P-V-P´, Marx klassiska formel för pengarnas herravälde. Det mesta som sker i samhället sker för att pengar skall bli mer pengar hos dem som äger de första pengarna. Varor produceras som ett led i kapitalförmeringen (mellan P och P´) och i det stora hela utan hänsyn till något annat. Här råder både kapitalisters girighet och maktbegär och kapitalets egna systemimmanenta villkor, som bl a innebär att det för att fortleva också måste förmeras. Även arbetsförmågan är en vara inordnad i denna själlösa rundgång, som innebär exploatering av människor och natur, klyftor mellan dem som äger och dem som inte äger, erodering av kultur, förödelse av planeten, kortsiktighet. Samtidigt är detta produktionssättet, sättet att producera även det livsnödvändiga. Det är människors och samhällets existensbetingelser, villkoren för försörjning (lön), konsumtion och offentlig verksamhet, som ju finansieras genom beskattning av produktion och löner. Det mesta förutsätter att hjulen snurrar på det kapitalistiska sättet. Det mänskliga underordnas den av människornas skapelser som är pengarna och som blivit till ett självgående maskineri, utan frågor om förhållandena skulle kunna vara annorlunda.

Ideologin, ideologiska apparater enligt Althussers ideologiteori. Omslutande, anropande – interpellerande – sina subjekt på sätt som framkallar responsivitet (”ja, det är jag”). Anropen kan innefatta framförandet av myter, men det är inte ”falskt medvetande” utan själva belägenheten inför de massivt omslutande rösterna och deras performativa adressering av subjektet som är kärnan i bindningsmekanismerna. Jämför med Althussers polis. Det betyder inte villkorslös underkastelse, men att responsiviteten i de konkreta anropssituationerna praktiskt vinner över reflexion och kritik. Det är inte heller fråga om centralt ledda konspirationer utan hegemonins decentraliserade karaktär. Här verkar också varje människas behov av att veta vem hon är, att spegla sig i och utbyta bekräftelser med andra, vilket vad gäller roller i samhällslivet är materialiserat i en ideologisk apparatur som tenderar att harmoniera med de ekonomiska villkoren.

Interpellationer av arbetstagare: löneformen (lönen förefaller vara ersättning för utfört arbete), ”du som fritt ingår avtal på arbetsmarknaden”.

Interpellationer av konsumenter: reklamen, stadsrummens utformning, varuhusen som tempel, förevisning av normalitet i media, ”Du är dina saker”. Här ansluter sig interpellationerna inom den privatiserade välfärden: ”Vi vill tacka dig som kund”.

Interpellationer av väljare: ”Du som i vår Demokrati väljer vilka som skall styra landet.” Outsagt: Du som uppfattar valet mellan tillhandahållna ”alternativ” (partier) som politiken rätt och slätt och ”alternativen” som uttömmande m a p vad politik kan vara. Denna outtalade myt är inbyggd i parlamentarismens omslutande och uppfordrande apparatur (t ex en valrörelses alla procedurer och tilldragelser), innefattande medias ”bevakning”. Oupphörligt talas det till och om Väljarna som bär denna Demokrati. Härtill kommer partiernas inriktning på röstmaximering, där de anpassar sig till den ”opinion” som de samtidigt i en cirkelrörelse är med och skapar. De som inte röstmaximerar på detta sätt blir inte valda och försvinner därmed, en enkel princip för reproduktion av det politiska systemet som garant för det ekonomiska.

Vi har alltså att göra med:
1. En klass vars ägande innebär självförstärkande makt. Genom de samhällsbärande funktionerna ges den makt av staten, som den alltså utövar kontroll över.
2. Kapitalets systemimmanenta villkor.
3. Produktionssättet som individers och samhällets existensvillkor.
4. Ideologi i samklang med ekonomin.
Det går påverkanslinjer från vart och ett av dessa fyra ”hörn” till alla de andra. Helheten är hårt sammanhållen med en mångfald trådar i alla riktningar som även binder individen. Återigen inte som ovillkorlig underkastelse, inte heller som ”samtycke” (där kan finnas gott om misstycke), men genom att livet på så många sätt praktiskt är inordnat i de samlade förhållandena, samtidigt som detta saknar benämningar och därmed distansering.

Slutenheten kan för individernas del uttryckas som att: a) det ekonomiska systemets egna och omänskliga existensbetingelser blivit till b) deras och samhällets existensbetingelser, samtidigt som c) de är inneslutna i ideologiska praktiker som formar deras subjektivitet relativt deras av ekonomin bestämda verksamheter samt d) inom politiken, där de omslutande procedurerna uppfattas som politiken rätt och slätt och de själva som väljare rätt och slätt. De är arbetstagare, konsumenter och väljare och tilltalas dessutom konstant som dessa kategorier. När de på ett eller annat sätt besvarar tilltalen, vilket i situationerna är svårfrånkomligt, är de vad de kallas även subjektivt (det performativa).

Det hela kröns så av metaideologin att ”ideologi” är idéer i individens huvud, hur hon som autonomt subjekt handlar utifrån sina inre övertygelser, tillägnade ur samtidens mångfald härvidlag. Denna helt dominerande metaideologi är uttryckt redan i ordet ideologi och expliceras i valfritt uppslagsverk (”ideologi” = idéer, synsätt, åskådning, politisk riktning osv). Ideologins materialitet i apparater, ritualer, anrops/respons-situationer, dess performativitet, dess utbyten av bekräftelser på redan given belägenhet, allt detta som har effekter i individens huvud och hennes förhållande till sin omvärld, är avlägsnat. Metaideologin är även den självförnekande materiell i debatter, där man talar som om samhället är format utifrån idéer, ”ismer” eller liknande. Om ”ismerna” som rekvisita för interpellationer och om ”debatterna” som metaideologisk ritual talar man inte. Metaideologin förekommer ideologikritiken, vilket blir extra markant i en valrörelse. Den ideologiska förskjutningen från konflikterna i produktionssättet till spelet på den parlamentariska apparatens insida fullbordas när ideologibegreppet, som skulle vara begreppet för mekanismerna i denna förskjutning, även det förskjuts till insidan: ”Skall du välja centerideologin, den moderata ideologin eller någon annan av de erbjudna ideologierna?” Här spelar även vänstern med när den säger att privatiseringar och annat genomförs ”av ideologiska skäl” (i stället för ekonomiska och politiska skäl). Och talar om ”vår (t ex socialistiska) ideologi”, varvid det är detta tal (utbytet av bekräftelser på att ”vi är socialister”) som är den egentliga ideologin. Den metaideologiska sammanblandningen av ekonomi, politik, kunskap och ideologi till ett diffust ideologibegrepp förekommer ideologikritik utgående från ett strikt begrepp för ideologins faktiska göranden, mekanismer och reproduktiva funktioner.

Vad göra?

Nej, det finns inget underlag för att agera offensivt i betydelsen ”skapa revolutionära uppror”. Det är innebörden i det ovan sagda. Men oförmågan är kanske inte bara eller ens i första hand oförmåga till något sådant utan att reflektera över stillaståendet och den egna belägenheten.

”Att se verkligheten i vitögat, att inte underskatta betydelsen av teoretisk insikt.” Det är många inte i det citerade men inga försök att precisera några uppgifter. Detta liknar för övrigt min kritik av Fronesis kritiknummer, där hela numret är ägnat frågan vad kritiken kan innebära men på ett märkligt svävande sätt. Exempel på ingripande kritik saknas. Oförmågan blir omedelbart framträdande i mångordiga upprepningar av en fråga som inte får ens preliminära svar. De många vagheterna och allmänna konstaterandena går runt i cirkel utan att det konstateras att det är oförmågans omedelbara uttryck.

Jag brukar definiera politisk kritik som ”att tala om det som är format för att inte omtalas” och tänker då dels på den kapitalistiska dominansen som sådan, dels ideologin som fenomen (vad ideologier är och gör). Frånvaron av sådan kritik kallade jag i inlägget Teori och praktik de två saknaderna: av elementär teori för å ena sidan produktionssättet, praktiserad som benämningar av vad vi dagligen erfar, och å andra sidan de ideologiska reproduktionsformerna. Sammantagna innebär de oförmåga att objektivera slutenheten, dvs uppfatta den som en uppsättning mekanismer. Det kan inte vara fråga om att nå en fullständig förståelse av dessa, men att vara vänd mot och kommunicera kring det som söker undandra sig sådant och som i medvetandet förekoms av allt som sägs och görs i stället.

Saknaderna beror alltså inte på enkla försummelser vad gäller att skingra dimslöjor som kapitalismen respektive ideologin omgett sig med. Dessa fenomen är i grunden formade som osynlighet för sina subjekt. I det förra fallet genom att samhällslivet i sin omedelbarhet faktiskt består av vad liberalismens sociala ”ontologi” framställer som det hela: individer och marknader. I det andra fallet som berörd metaideologi. Den egentliga ideologin säger aldrig ”jag är ideologi”. Eller: ”nu interpellerar jag dig som subjekt”.

Saknaderna är som sagt inte minst vänsterns. Denna betraktar elementär marxistisk teori som något trivialt och därmed onödigt att framföra. Dessutom anses det ”auktoritärt” att med pekpinnar upplysa de oupplysta om sakernas tillstånd. Om det mot förmodan skulle finnas några oupplysta. Det andra är helt okänt; man spelar med i dominerande metaideologi, t ex om en ”idéernas kamp”. Vilket på sitt sätt bidrar till slutenheten.

Upplysningsproblematiken är nu även den ideologisk. Frågan att ställa är: existerar det ett politiskt språk med vilket människor kommunicerar kring sina livsvillkor – ekonomiska, maktmässiga och ideologiska – just när de handlar under dem? Finns det vidare politisk rörelse med ett språk för den verklighet som den söker förändra, ett språk som även hanterar det nekande svaret på den första frågan, alltså slutenheten som sådan? Om inte, är inte skapandet av ett sådant språk en huvuduppgift? Dvs att uppta valda begrepp från existerande teori och kritik i ett utåtriktat levande språk. Däribland sådana begrepp som jag använt här, fast utan liv.

Kritiken konstaterar a) att P-V-P´ existerar som något i samhällsformationen dominerande, och b) att tesen ”P-V-P´ existerar” inte är något som kommuniceras mellan dem som verkställer leden P-V och V-P´. Kritiken är även ett språk för ideologins realitet som redan med sin existens bryter med sitt objekt, alltså genom benämningarna av interpellationsakterna som ju förutsätter att de inte benämns och objektiveras. Som kritisk praktik kan kritiken helt konkret avbryta dessa akter, alltså genom att ställa sig i dem och ropa ”låt er inte interpelleras av dem!”. Denna motsatsställning mellan kritisk praktik och ideologisk praktik är något helt annat än idealismens metaideologiska ”idéernas kamp”. Det är ju fråga om helt olika slags idéer inbäddade i olika slags praktiker. Det räcker inte heller att ”öppna ögonen” för att se. Seendet av den kapitalistiskt dominerade och slutna samhällsformationen som det rådande men ej enda möjliga måste skapas genom språket ifråga som något kommunicerat och levande. Sådan kritisk praktik kan så förenas med egen ideologi av annat slag, interpellationer av Kritiker.

Althussers apparatbegrepp kan tyckas väl kantigt men står för brottet med metaideologin. Att ”ideologin finns överallt” beror inte på att den är en atmosfär vi andas eller något vi badar i (en ”anda” eller liknande); det är interpellationer från identifierbara aktörer som tränger in överallt och är effektfulla bl a genom den ständiga upprepningen. Exempelvis konsumtionsideologin är inte bara en fråga om värderingar (”vi måste finna andra värden”), den tillhör den konkreta inordningen av individen i ledet V-P’. Allt detta kan göras påtagligt och föremål för frågor om vi vill leva under sådana förhållanden, förutsatt att de olika momenten och deras samband benämns. Vad göra? Skapa ett språk som genererar nya, mer preciserade Vad göra-frågor vad gäller kunskap, avsubjektivering och motstånd relativt de kapitalistiska förhållandena.

En radikal rörelse behöver ett sådant språk och konstitueras i viss mån genom det. Någonstans måste det börja – att problematiken erkänns och att det görs något åt den. Först inom den ”extremt isolerade” gruppen, sedan som utvidgning av denna genom att språket äger just den potentialen, att det i sig självt är ett brott med det äntligen benämnda.

 

Tillägg 4.8 med anledning av Krigsmaskinens svar.

Jag beklagar om du känner dig felaktigt och orättvist behandlad och får göra några förtydliganden.

Det var inte fråga om en ”framställning av ditt perspektiv”. Inte att tillskriva dig någon uppfattning om ”tillvaron som en subjektiv kamp”. Det var vad du skrev just där, om de radikalas isolation och impotens, om de uteblivna upproren och så frågan ”vad göra?”, som fick mig att se en möjlighet att föreslå en sak att göra, ett tillfälle till ytterligare en variation av det som är mitt enda tema. Jag har min lilla nisch varifrån jag (alltmer glest) kommenterar vad jag läser eller erfar. Allt är begränsat till ett fåtal frågeställningar som jag monomant upprepar: att utifrån Althussers teori om de ideologiska apparaterna tala om ”reproduktionen av produktionsförhållandena”, frågan varför människorna inte gör uppror. Inte som Svaret, men som en strävan att formulera en problematik, att objektivera denna sida av samhällslivet, göra den till föremål för reflexion, kritik och interventioner, speciellt mot bakgrund av att det är just sådant som ideologin själv förekommer och söker utesluta.

Först något om min figur. ”Vad som missas i den figur som föreslås …”. Figuren avsåg bara att representera problematiken med ekonomins ideologiska konsolidering, den gjorde inte anspråk på något annat. Att individen är inklämd mellan givna ekonomiska existensbetingelser (försörjning, konsumtion, finansiering av det offentliga) och att hon ständigt tilltalas som denna ekonomis subjekt, detta på område efter område. Att hon vanligen uppvisar en responsivitet som ligger i situationerna, men också innebär en performativitet och subjektivitetsformning. Naturligtvis finns läckor och motstånd, men frågan är hur det är det andra som dominerar och gör att vi kommer att ha kapitalism även i morgon. Hur motståndet måste veta vad det är motstånd mot, en för närvarande dominerande slutenhet.

Något som hade kunnat inkluderas i figuren är hur folkligt missnöje för närvarande inte tar sig uttryck i radikalitet (om jag talade med någon annan hade jag kanske använt det dubbelfelande uttrycket vänsterpolitik) utan i högerpopulism med helt andra fiender än kapitalet.

”Kapitalismens logik, ideologier och tendenser kan inte på ett adekvat vis sammanfattas som en sluten figur.” Nej, figuren är sluten bara för att representera existensen av en viss slutenhet som inte är total men i dominans, samt uppgiften att undersöka denna slutenhets inre anatomi och mekanismer. En uppgift som jag anser måste tillkomma dem som utgör sprickorna och motståndet. Figuren är utsidans verk: detta är något som måste övervinnas och därför först objektiveras, den är i sig själv en spricka i det att den visar vad dominerande ideologier aldrig kan medge. Den visar insidan sedd från utsidan, dvs med ett språk som är ett stycke utsida.

Frågan är också: vad händer med en grupp eller rörelse när de väggar som den stöter emot inte finns med i beräkningarna? Utvecklar den egen kompensatorisk ideologi, egna sätt att existera i en verklighet som inte låter sig rubbas, sätt som ytterligare fjärmar den från vissa ”vad göra?”. T ex genom att pendla mellan att å ena sidan tala om sprickor och flyktlinjer, utan tillräcklig utredning av vad sprickorna är sprickor i, och å andra sidan en upplevd ”isolation och impotens”, i någon mån sammanhängande med nämnd brist. Detta kan sammanhänga med att radikala grupper ofta är alltför upptagna med sig själva, antingen som gemenskapens berusning när de tågar fram som en stor demonstration med få tankar på den överväldigande majoritet som inte är med eller som en motsatt känsla av isolation p g a just detta faktum, men fortfarande utan egentligt intresse för frågan varför de inte är med.

Sprickorna, läckorna, flyktlinjerna, potentialerna, det radikala ifrågasättandet, Krisen, den verkliga rörelsen. Du talar om en lyhördhet vad gäller att lyssna fram sådant. Den verkliga rörelsen? Genom hela ditt svar talar du om olika motrörelser och förskjutningar. Naturligtvis skall vi lyssna efter sådant. Men jag har i vår tidigare diskussion om ”den verkligare verkligheten” (mitt uttryck för vad jag uppfattade som en ideologisk tendens hos dig) frågat hur verklig den är och om lyssnandets karaktär. Uttrycket ”den verkliga rörelsen”, att det gäller att på något sätt koppla ihop sig med existerande underströmmar, ”vad proletariatet kommer att tvingas att göra”), är inte riskfritt. Hur som helst ville jag nu bara – utifrån en grundläggande sympati – hävda behovet av en kompletterande hållning: att se till dagens verklighet, sammansatt av ekonomi och ideologi, sådan den står i vägen för förändring. Som innebär intensifiering av kapitalistiska förhållanden och penningens makt, medan faktisk ”antipolitik” stavas populism. Att denna verklighet med sina olika sidor förtjänar uppmärksamhet, undersökningar och benämningar, detta som en del av radikalismen och konstituering av rörelse. Att hindren för det egna projektet görs till del av det genom skapandet av sätt att intervenera i berörda mekanismer. Om dominerande interpellationer kan göras påtagliga är redan det en störning av dem. Ett ”vad göra?” bland andra, men med en dubbeleggad ideologikritik, alltså även som självkritiska frågor om det möjligen föreligger en alltför stor förtröstan att historien är på vår sida. Att om vi i vår isolation lyssnar tillräckligt noga hör vi att den redan knackar på dörren. Personligen är jag inte särskilt optimistisk om något, det är mer ett tvång att söka formulera kritiken som jag följer.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

För samhället

Hur – i vilka termer – kan man tala om samhällets konflikter, så att talet blir effektivt i politiskt avseende?

Vid en snabb inventering av hur det faktiskt talas finner vi teman som orättvisor och klyftor, klasser och klassmotsättningar, ”ideologier” som står emot varandra (”modeller” för hur samhället ”bör” vara inrättat – ”ismerna”), ”höger” (”liberaler”) mot ”vänster”, folket mot eliterna. Och det ”alternativ” som efterfrågas – sökande eller hånfullt – när missförhållanden förs på tal. Det finns olika problem med dessa teman, som hur de sugs upp av ideologiskt formad acceptans eller är ideologiska i sig själva – och då i bloggens althusserska mening. Jag vill här pröva att komplettera med ett annat tema: att ifråga om samhällets konflikter gå till den mest generella termen samhället. Vilka reella tendenser står mot varandra på den nivån? I vilka avseenden är vårt samhälle ett samhälle i kvalificerad mening och i vilka andra avseenden är det inte det? Vad kan läggas i begreppet samhälle – och ett gott samhälle? Är det möjligt att karakterisera skeenden som samhälleliga eller mot-samhälleliga på sätt som inte kan avfärdas eller rationaliseras, till skillnad från dikotomier som rättvisa/orättvisa? Kan i stället rationaliseringarna av orättvisorna, såväl som orättvisorna själva, sakligt inordnas i motsamhälleligheten? Detta som samhällelig kritik av motsamhällelighetens ideologier. Annorlunda uttryckt: kan man fastställa begreppet samhällelighet som begreppet för realiteter, vars närvaro man kan mäta (inte med något absolut mått) graden av? Och vars önskvärdhet kan göras till politiska frågor – om upphävande av orättvisor och klyftor.

Jag kommer att ställa samhällsbygge mot den kapitalistiska maskinen, det produktionsmaskineri som går ut på att pengar skall bli mer pengar, och där alltså ekonomins inre villkor i så hög grad bestämmer över den helhet, samhället, där den ingår. Tanken är att tala i de mest allmänna termerna utan låsning vid ideologiska modeller (”ismer” – ism i kapitalism är av annat slag, jämför med magnetism), men där skiljelinjer preciseras så att det är möjligt att hänföra det iakttagna till den ena eller andra sidan, för eller mot det samhälleliga, detta för att skapa politiska skiljelinjer och Politik. Frågan (från vänster) är då i förstone inte om samhället skall vara ”socialistiskt”, ”kommunistiskt” eller något annat. Utan om vägar från dagens tillstånd mot ett samhälle som förtjänar den benämningen. Det handlar här om att genom konkretisering och språklig stringens åter ge kraft åt de ”banala” frågorna: Är samhällets skeenden liksom individers och företags utåtriktade handlingar inriktade på det allmänna goda? Eller är det ekonomins egna villkor och enskild vinning som styr utan hänsyn till något annat och med negativa konsekvenser för helheten? På vilken av dessa sidor verkar institutioner, lagar, moral och ideologi?

Det allmänna goda: att resurser och produktion organiseras som allas möjligheter till ett gott liv med allt vad som här kan innefattas. Att miljömässigt hållbar utveckling säkrar fortsatta livsbetingelser. Än mer allmänt kan begreppet samhällelighet stå för organisering av samhälleliga angelägenheter där det partikulära inte styr över det allmänna. Alltså att samhället inte underordnas maskinella villkor, klassintressen eller individers och gruppers maktutövning i eget intresse. Så som historiskt varit fallet, med olika former av partikularitet i överordnad ställning. Att där däremot finns en levande diskussion om vad det allmänna goda kan innebära och hur det kan åstadkommas. Att där utvecklas demokrati – som förtjänar den benämningen.

Men även om det åtminstone som en läpparnas bekännelse finns viss konsensus kring mycket av detta, är varken tal om det goda eller om kontrasterande missförhållanden allmänt mobiliserande. De ”banala” frågorna är inte levande. Jag tror att kontexten som det ena och det andra sätts in i måste förändras av den kritik och politik som söker mobilisering. Det kan handla om att lokalisera både missförhållanden och ”alternativ”, eller det allmänna mot det partikulära, som motsatta rörelser inom den totalitet som är det befintliga samhället. Att vara generell och konkret vad gäller olika motsatsförhållanden och vägval. Genom att etablera begreppet samhällelighet för bedömning av skeenden, ett begrepp för historiska erfarenheter av samhällsbygge. Detta gentemot de ideologiska formationer som var och en på sitt sätt men också samverkande förekommer och desarmerar kritik och mobilisering; jag vill behandla följande fyra: idealismen, nyliberalismen (som ideologi), cynismen och populismen. Även dessa blockeringar, där frågor om samhällelighet inte har något utrymme, lokaliseras konkret av kritiken till samhällets motsamhälleliga sida, dvs maskinväldets reproduktion genom dess handfast verkande ideologiska apparatur och även genom ideologiska reaktioner underifrån som på inget sätt bryter status quo. Blockeringarna, denna del av det motsamhälleliga, tillåts inte verka obenämnda och självmaskerande. Notera att ingen av dessa ”ismer” primärt är idésystem eller liknande, de är praktiskt verkande ideologier – i althussersk mening.

Innan jag nämner något om de fyra ideologityperna vill jag förtydliga den althusserska positionen. Jag antydde att det befintliga samhället till inte obetydlig del består av ideologi. Ideologierna inte bara ”rättfärdigar” det rådande utan är rådande i en omedelbar och handfast mening. Inte så att de är grund för något, men som tillhöriga reproduktionen av det ekonomiska systemet, ”reproduktionen av produktionsförhållandena”. De håller fast individen i institutionaliserade tilltals- och responsstrukturer, utbyten av bekräftelser på att hon identifierar sig som det ena eller andra men inte som samhällsmedborgare. De verkar performativt. Snarare än genom att fylla hennes huvud med ”falskt medvetande” som skulle kunna botas med ”upplysning”. Den praktiska slutsatsen är att Politiken måste innefatta en speciell förening av ekonomikritik och ideologikritik, där den senare lika handfast intervenerar i de ideologiska praktikerna. Upplyser den om något är det om det ideologiska som sådant, vad ideologier gör och hur det fungerar. Hur de aktuella ideologierna är motsamhällelighet. Sedan måste kritiken åtföljas av en annan sorts ideologi som talar till Kritiker.

Motsamhällelighetens ideologier

Idealismen kan se olika ut men innebär att man diskuterar som om samhällen är formade utifrån redan givna ”modeller” eller ”ismer”. I stället för inriktning mot produktionssättets inre dynamik samt tendenser, potentialer och rörelser inom det befintliga samhället förskjuts talet till motsatser inom en idévärld. Samtidigt som dessa talpraktiker är nog så verkliga. Som i ”debatter” som låter ”ister” av olika slag identifiera sig som sådana. Inbördes bollar man den egna ismens förenande signalord, utåt slår man dem i huvudet på andra ”ister”. För liberaler handlar det förstås också om hur den rådande ordningen skall omtalas. Kapitalismen sägs vara under ständig demokratisk omförhandling, lyckligtvis med de ”liberala idéernas”, förnuftets, ständiga seger. Det finns alternativ, men då är vi i Nordkorea. ”Människorna” har valt kapitalismen framför andra modeller som idéerna hos stjärnögda drömmare eller hårdföra kommunister. Och de har valt rätt, strängt taget gäller TINA: ”There is no alternative” (från Margret Thatcher). Men inte heller vänstern rör sig alltid så långt bort från idealismen. Även om tidigare religiös marxism kring samhällenas förmodade utveckling genom en följd av förutbestämda stadier (feodalism, kapitalism, socialism) kanske inte längre praktiseras, finns vissa av tankefigurerna kvar: allt vad människor kämpat för, allt vad de tänkt om det goda finns samlat i en väntande framtid, Alternativet, eventuellt skådat i form av ”visionen”. Även vänstern är innesluten i ideologiska praktiker av idealistiskt slag, bollande formlerna hos de egna ”ismer” som så småningom skall segra. Praktiskt här och nu är den däremot (utöver dagsfrågor) upptagen av sådant som identitetspolitik eller anarkism. I den mån delar av den är intellektuell är dess tänkande alltför abstrakt. När ingen Politik är synlig, artikulering av fundamentala konflikter, och den egna retoriken utåt är verkningslös, uppfinner man annat att identifiera sig med och ägna sig åt, och väl där blir sådana nischer självbefästande. Man ägnar sig åt ekonomikritik och (egen) ideologi i stället för ekonomikritik och ideologikritik.

Jag återkommer till dominerande interpellationer (Althusser) av marknadssubjekt, men vill inledningsvis nämna att även om denna (ny)liberala ideologi praktiskt kan samverka med idealism enligt ovan uttalar den i sin praktik och som medel för interpellationerna en social ”ontologi”, enligt vilken det enda fundamentalt existerande är individer och marknader samt eventuellt störningar i form av statliga regleringar. Det finns inte något samhälle (Thatcher igen). Det finns inte ens strukturer i kvalificerad mening. Det är alltså inte fråga om någon explicerad lära, det är ett utflöde direkt ur maskinens inre, dess för sin överlevnad skapade sken av konstans, uttryckt i det ideologiska signalordet Frihet, specificerat som valfrihet och ”egenmakt” på de eviga marknaderna. Detta för att interpellera subjektet homo economicus, som bebor denna värld utan samhälle och utan struktur. Den för egen räkning rationellt kalkylerande individen blir alla tings mått. Vilket betyder att det saknas mått för de ekonomiska och ideologiska strukturer där dessa effekter produceras. Och förstås för tendenser som verkar i annan riktning. Det fungerar: frågor om samhällelighetens önskvärdhet dränks i motsatsställningar som individ – (förkvävande) kollektiv, fast individers individualitet knappast blomstrar under maskinen och de alltid varit och och alltid kommer att vara förenade med olika slags band. Effekten ligger här inte på kognitiv nivå utan i responsiviteten gentemot dominerande interpellationer med åtföljande avskärmning från reflexion, allt som dominerande motsamhällelighet.

Cynismen kan ta beskrivningar av missförhållanden som vittnesmål om hur eländigt människor alltid inrättar sina förhållanden, att allt alltid är en trasa. Eftersom människor drivs av makt- och vinningsbegär. Man hänvisar mer eller mindre uttryckligt till en evig mänsklig natur. Cynismen är den negativa och passiva inneslutningen i det bestående, med en negativ TINA-variant för cynismens ideologiska ritualer: ”allt är en trasa”, ”javisst, just så är det”. Det är inte meningsfullt att tala om samhället, eftersom människorna är som de är.

Populismen är det aktiva och aggressiva ideologiska sättet att reagera på missförhållanden men hålla samhällsbygge på avstånd. Aktuella former är högerpopulism och islamism. När ingen Politik är synlig uppfinner man annat … Här förevisas övertydliga exempel på den kvalitativa skillnaden mellan ideologi och politik och hur ideologin kan regera, när den väl etablerat sig som praktiker som förskjuter de fundamentala förhållanden som är dess egentliga grund. I stället för reflexion över möjligt samhällsbygge kommuniceras föreställningar om återkomsten av en förlorad guldålder. De egna praktikerna är formade så att ilskan får omedelbart utlopp i hat, hot och våld mot för ändamålet utvalda fiender, de för förfallet ansvariga. Dit även ”vänstern” hör. Att som i det amerikanska fallet inga brister hos ledaren, de må vara av aldrig så extrem art, påverkar anhängarna så länge som de uppfattar honom som sin ilskas röst (”jag är er röst”) visar de ideologiska mekanismernas möjliga kraft och förmåga att avskärma andra kvaliteter som kunskap, reflexion, kritik och politik.

Vi har alltså en idealism om ”alternativ” (modeller) som historien förverkligar och vi har hegemonins omedelbara och historielösa inneslutning av subjekten, vilka ideologityper kan verka parallellt. Hegemonin kompletteras också med avvikande men likaså status quo-artade underifrån-ideologier. Därför måste vi mot allt sådant ställa emergensens princip. Morgondagen är vad som växer fram ur dagens förhållanden och motsättningar. När reproduktionens krafter är starka ser morgondagen ut ungefär som dagen. Att sluta tala om den stora revolutionen har varken med ”reformism” eller pessimism att göra. Förändringar kan vara revolutionära, men innebär inte att en ”modell” lämnar plats för en annan som väntat i kulissen på att få träda fram. Även mål och planer liksom rörelserna där de skapas är emergenta kvaliteter; det är inte något ideellt som funnit utförare. Däremot kan förändringar mätas utifrån hur de är belägna inom det befintliga samhällets konflikter och vars emergenta artikulering är Politiken. Blicken är då riktad in i det existerande, vad som dominerar – den kapitalistiska maskinen med associerade ideologiska apparater – och vad som hålls tillbaka – tendenser till samhällelighet som uppvisats genom historiska landvinningar och erfarenheter samt närliggande potentialer.

Urskiljandet av motsatsförhållandet samhällelighet – maskin är alltså just vad livet inom maskinens reproduktiva ideologier utesluter. Vilket åter är maskinens seger över samhälleligheten, mest omedelbart över den del som består av reflexion och kritik. Detta sista, motsatsförhållandet mellan förstnämnda urskiljande och dess uteslutning i de ideologier som praktiskt uppfyller samhället, är något som inte heller vänstern uppfattar och tvärtom motverkar genom egna ideologier. ”Bara vi för ut vår vision tillräckligt tydligt …” Varvid det inte är vad ”visionen” säger som är ideologin utan upptagenheten med att inbördes bekräfta troheten mot den. Utan frågor om varför den inte tilltalar fler. Detta som en harmlös underifrån-ideologi vid sidan av dominerande ideologier. Därför kan man fråga sig om inte motsättningen mellan kritik och ideologi är Politikens interna huvudmotsättning, vad den måste övervinna för att vara Politik. Och för att motsvarande rörelse skall vara en faktisk rörelse inom och för samhället. Fortfarande praktiskt, det är inte upplysningskampanjer som efterlyses så mycket som att hela den berörda problematiken vinner existens som något inom vänstern levande och tar form i ett kvalificerat politiskt språk. Att begreppet samhällelighet blir lika etablerat som begrepp för t ex naturvetenskapliga fenomen. Liksom begreppet ideologi efter brottet med olika metaideologier om vad ideologi är. Begreppet hegemoni för föreningen mellan härskande ekonomi och härskande ideologi. Och så begreppet kritik – ekonomikritik och ideologikritik.

Även kritiken är därför något emergent, inte ”de sanna idéerna” som nedstiger från ovan. Kritik skall här uttydas ”att börja tala om det som är format för inte omtalas”. Kritiken inte bara påtalar att något (förhållanden eller uppfattningar om förhållanden) är ”fel”; den objektiverar och bryter med de i förhållanden inbyggda och evolutionärt utvecklade blockeringarna mot att de görs till föremål för kunskap och förändrande handling. Som de kapitalistiska förhållandena som skall levas utan reflexion. Och ideologiska förhållanden, där de ideologiska effekterna innefattar ”glömska” av hur de kom till. Kritiken är i sig är ett moment av samhällelighet, brotten med särintressens bestämmande av hur man talar om samhället. Som ”kvalificerat politiskt språk” består den då av permanent kommunikation kring rådande förhållanden, ekonomiska och ideologiska.

Människan är nu ett ”ideologiskt djur” som inte kan leva utan ideologi. Men ideologi behöver inte vara ”berättande” (uttala sig om tillvarons essenser), den kan nöja sig med att interpellera Kritiker, homo politicus, innehavare av samhällelig moral osv. Alltså utan att diktera innehållet i det ena eller andra.

Närmast följer en rekapitulering av bloggens position vad gäller analysen av hegemonin, det rådande systemets sätt att utesluta Politiken och ockupera framtiden.

Hegemonin

Med hegemoni menar jag alltså kapitalismen med dess ideologiska konsolidering. Först några punkter ur elementär marxistisk teori, avseende det principiellt kapitalistiska.

– Det är pengar som dominerar över livet, direkt som kapitalistklassens egenintresse och makt, men främst som värdeförmeringens immanenta villkor, tvånget att pengar måste bli mer pengar om inte det enskilda kapitalet skall gå under.
– Kapitalistisk produktion är inte i första hand produktion av bruksvärden eller tillgodoseende av behov utan ett led i kapitalförmeringen P-V-P´ (pengar – varor – mer pengar),
– där även arbetskraften är en vara, såld av den som inte äger andra existensmedel. En vara vars värde motsvarar just existensmedlens värde, dvs som betalas med sina reproduktionskostnader. Men som i arbetsköparens ägo kan nyttjas utsträckt tid och därmed till producera större värden som tillfaller köparen.
– Om det överhuvudtaget finns någon arbetsköpare villig till detta,
– varför förhållandet kapital-arbete är ett självförstärkande maktförhål­lan­de, både som exploatering och som arbetets degradering till vara och kapitalförmering,
– liksom samhället som helhet bit för bit privatiseras och varufieras (förvandlas till marknad) inom kapitalförmeringens logik.

Detta gör de kapitalistiska förhållandena till i bokstavlig mening omänskliga förhållanden. ”Kapitalismen skapar välstånd” säger de. Ja,  generellt ligger i begreppet produktionssätt att det är sättet att producera, framställa livsmedel av alla slag, ting med bruksvärde och tillgodoseende behov, och det sker naturligtvis även i det kapitalistiska produktionssättet, t o m med betydande effektivitet. Men sättet rymmer här motsättningar och motsägelser redan på den nivån, som när produktionsmaskineriets egna villkor och maktförhållanden är överordnade vad som produceras, förhållandena för de omedelbara producenterna samt distributionen. När det motsamhälleliga dominerar över det samhälleliga, möjlig organisering av resurser för det allmänna goda.

Vårt samhälle är ett samhälle, inte minst i jämförelse med ”failed states”, diktaturer och samhällen präglade av höggradig korruption. Det allmännas dirigering av skattepengar till ”utförare” leder också till att goda saker utförs. En del goda saker utförs. Men att produktionen och mycket av samhällslivet sker inom det kapitalistiska produktionssättet betyder att uppfinningsrikedom, arbete, konsumtion, politik och ideologi tvingas samman till skeenden som går ut på att pengar skall bli mer pengar med underordnad hänsyn till allt annat – människor, kultur, samhälle och miljö. Ett maskineri som kräver expansion och ”tillväxt”, men som mer av samma. Det är på bestämda sätt som mycket av det befintliga samhället nedmonteras och ersätts av marknad, new public management osv. Även framtiden är ockuperad genom TINA-ideologierna.

Frågor om arbetsförhållanden, makt, miljö, kultur och välfärd underordnas i vårt samhälle vad vänstern traditionellt kallat kapitalets makt. Lönearbete är fortfarande utsugning i marxistisk mening, med den mest brutala utsugningen överförd till andra länder. Arbetsförhållandena är kapitalets arbetsförhållanden och konsumtionen är, utöver att vara ojämnt fördelad, främst ett moment i kapitalets förmeringsrörelse. Sist men inte minst är offentlig verksamhet finansierad genom beskattning av företag, lönearbete och konsumtion, vilket betyder att det mesta i samhället även i det avseendet förutsätter att hjulen snurrar på kapitalistiskt vis och med kapitalistisk tillväxt. Det mesta förutsätter att pengar hamnar hos privata företag, som agerar för att på olika sätt maximera denna överföring. Kapitalismen är våra reella existensbetingelser, den upprätthåller livet, såväl det individuella livet som samhällslivet, men som medel för sitt eget själlösa pseudoliv och med nämnda negativa konsekvenser. Detta är strukturella förhållanden, uppsättningar av livsbetingelser och villkor, dominansförhållanden, som måste sammanfattas som motsamhällelighet.

Till detta kommer de ideologiska apparaterna och deras påverkansformer, inte genom idéer så mycket som genom oupphörliga flöden där arbetstagare, kunder och konsumenter tilltalas som sådana och har svårt att inte på ett eller annat sätt vara responsiva. Redan stadsrummens utseenden talar till konsumenter, inte till medborgare. Samtidigt som de agerar inom givna roller gör ideologin dem performativt till motsvarande subjekt och förser dem med ideologiska bekräftelser på att det är detta de är. De behöver inte jubla över sakernas tillstånd, de skall rätt och slätt känna igen sig själva som subjekt i vardagens påbjudna beteenden och förhållningssätt. Det är inte fråga om motståndslös underkastelse men om för systemet tillräcklig praktisk acceptans, underhållen genom dess massiva och omslutande förevisande av normalitet. Jag brukar här framhålla den redan berörda paradoxen hur en ekonomisk struktur i förening med en struktur av ideologiska apparater kan interpellera individer i en värld utan struktur, marknadernas platta och homogena rum. Även arbetsmarknaden framstår i sina praktiker som ett rum för individer som ingår jämställda kontrakt. Sedan kan ideologin förse sig med ett delvis motsägande metaskikt där det är de liberala idéerna som sägs ha segrat. Också den idealistiska metaideologin, det komplementära sättet att förneka struktur, är materiell, nämligen i alla debatter där ”ismer” ställs mot varandra på berört sätt, som om samhällen formades utifrån den ena eller andra ”modellen”, inte genom det befintliga produktionssättets inre villkor och dynamik. På båda nivåerna är emellertid det ideologiska osynligt inifrån dess praktiker, de praktiker som fyller upp samhället och reglerar vad som dominerande tänks och sägs, detta som hegemonins ideologiska sida.

Därför är marxistisk teori (”marxismen”) inte en detaljerad bild av ett produktionssätt så mycket som själva brottet med dess eget strukturella förbud mot strukturtänkande. Att börja tala om det som är överallt pågående och bestämmande, innefattande outtalat förbud mot sådant tal. På motsvarande sätt är ideologiteorin i första hand påvisandet av ideologins existens: en materiell struktur av apparater och interpellationer, ett fält av symboliska flöden och kraftverkningar mellan individerna inom den aktuella samhällsordningen. Där ideologin inte bara ”legitimerar” ordningen utan i mycket är ordningen tillsammans med produktionssättets villkor. Teorin är alltså även här brott med objektets förmåga att förneka sig som objekt, det senare något som uppslukar även vänstern och vänsterintellektuella. Ideologikritikens knappast ens påbörjade uppgift är inte att kritisera idéer så mycket som att intervenera i de ideologiska praktikerna med benämnandet av dem som första moment. Att bryta med ideologiernas metaideologiska självmaskeringar och göra fenomenet ideologi, en kropp inom samhällskroppen, till något omtalat och föremål för kritik.

Vi ser en dubbel avdrift från samhällelighet: att samhället domineras av ett ekonomiskt maskineri som går ut på att pengar skall bli mer pengar utan hänsyn till något annat, och att dessa förhållanden konsolideras genom att lika handfasta ideologier förekommer reflexion, diskussion och politik kring samhällsbygge av annat slag, den tankemässiga och politiska rörelse som skulle vara en väsentlig del av det samhälleliga. Rörelse, i alla betydelser av ordet, undertrycks av kapitalistisk hegemoni i angiven mening. Det dominerande talet om kapitalismen är dess eget tal och då inte bara som kosmetisk pr: det är maskinen själv som talar. Så när moderaterna säger att ”Människan är utgångspunkten för nya Moderaternas politik” (ur partiprogrammet) eller ”vi älskar människor” i stället för ”vi älskar pengar” är det inte floskler, det är pengarna som kräver att detta sägs. Inte i första hand för att ”människorna” skall tro på det utan som nedbrytning även av språket, en utbredning även där av pengarnas tomhet men i tjänst hos deras förmering. Vi skall inte tro på något utöver TINA och praktiskt styras av kapitalvillkoren.

Så ”ute i samhället” talas mycket lite om samhället. Från högerns sida talas i stället på populistiskt manér – en populism med ”folket” ersatt av Individen – om Staten, Storebror som hotar Individens (val)Frihet. Det är ingen öppen debatt vi bevittnar, där kapitalets företrädare framlägger sin sak, snarare makten även över språket, där ordens valörer och funktioner förskjuts för att förekomma debatt i egentlig mening. Maskinen medger inte mycket av reflexion eller riktning annan än krökning tillbaka in i det rådande produktionssättet, dessutom som ”mer av samma”. Det är maskinen som härskar. Framtiden är ockuperad av det redan givna. Planetens temperatur fortsätter att öka.

Några frågor:

Varför skall människor i andra delar av världen arbeta med att framställa våra kläder 72 timmar i veckan för 270 kronor i månaden? För att annars har de ingen försörjning alls? Och ytterligare alternativ kan inte ens tänkas?

Varför skall ökad produktivitet, bl a genom robotisering, leda till arbetslöshet i stället för en mix av sänkt arbetstid och mer offentlig verksamhet?

Varför skall man behöva välja mellan 2962 elavtal för att kunna tända lyset, och varför skall det vara dyrare att ha ljus i hemmet om man gör ett dåligt val? När det nu gäller en ”vara” som alla behöver och som alltid är likadan. På samma sätt: varför skall man få sämre pension om man är en dålig börsspelare? Varför ställs inte dessa frågor?

Mycket av samhällslivet bygger idag på det offentligas avtal med privata ”aktörer” och ”utförare”. Men varför skall människor få det sämre eller samhället större utgifter för att kommuners och landstings förhandlare haft en dålig dag eller inte kunnat förutse vilka kryphål företagen hittat för agera mot offentlighetens intentioner? Varför skall överhuvudtaget avtal mellan parter med motstridiga intressen vara samhällsgrund? De som hävdar att konkurrensen är en mekanism som frambringar goda utförare, tror de själva på vad de säger? Eller när de menar att det goda uppnås när samhällslivet bryts ned i en oändlighet av avtal och penningtransaktioner mellan motparter.

Det är lätt att iaktta ett kontinuum mellan ”ren” kriminalitet och affärsverksamhet. Vi kan påminna oss Brecht-citatet om att grunda banker (bankerna kunde för övrigt förtjäna en egen punkt). Abonemangsfällorna. De privatägda hörselmottagningarna. Läkemedelspriserna. Och så den rena kriminaliteten som vänstern ogärna talar om, liksom vad gäller gäng som etablerar egna maktstrukturer och ockuperar territorier. Vad säger det om samhället att dess försvar av sig självt och medborgarna är så svagt, samtidigt som det inte heller har någon plan för att förbättra de förhållanden som föder kriminalitet? Och att ocker och utpressning är ok om det bedrivs i form av företag?

Vad säger det om samhället att lögn och instrumentellt tal (m a p egna intressen) i så stor utsträckning får ersätta rationell kommunikation? Att språksmide med enda syfte att smörja kapitalförmeringen eller försvara en egen position och vinning är så utbredd att tilltron till språket som sådant bryts ned. Att direktörers mångmiljonlöner kan försvaras med deras förment förtjänstfulla insatser, trots att forskning visat att människor presterar bättre utan yttre belöningar. Att det inte förvånar någon att borgerliga ledarskribenter skriver ”Det var medborgarnas vilja till valfrihet som drev fram privatiseringarna av den offentliga sektorn”. Att politiker säger ”jag anser att det fungerar bra” om vad en ”aktör” som de släppt fram har för sig (som med nämnda hörselmottagningar). För att som nästa försvarslinje hänvisa till avtalet där det står att allt skall vara bra. Som undandragande från eget ansvar.

Vad säger det om samhället att skolorna, bland det mest samhälleliga vi har, skall konkurrera med varandra? Locka ”kunder” med glansiga broschyrer med rent reklamspråk, driva betygsinflation, skapa osäkerhet kring eventuella konkurser osv. Varför skall dålig utbildning kunna ursäktas med att eleven borde ha gjort ett annat val? Varför anses det inte självklart att alla skolor skall vara bra?

I en DN-ledare skrevs att miljöhänsyn inte får tas på för stor bekostnad av det som ”människor finner värdefullt idag”. Annars förvandlas människan till ”en restpost”. För att påverka vad som ”befinns värdefullt” las 2014 i vårt land 67 miljarder på reklam. Jag har tidigare noterat den förtjusning med vilken ”Handelns utredningsinstitut” funnit att man kan ”påverka människors köpbeslut med musik”. Frågan är inte i första hand hur manipulerbara människor är utan hur stor del av samhällslivet som genom den kommersiella apparaten är inriktad på manipulation och påtryckning. Det mest gemensamma, vår planet kommer i andra hand i förhållande till den konsumtion som håller kapitalförmeringens maskineri igång. Här sitter alltså (verkliga) människor och talar för företagen mot planeten och dessutom i termer som i sig utesluter allvarlig diskussion om de stora frågorna. Som den ideologiska kategorin ”människor” som förnekande av de strukturella och omänskliga (maskinella) villkor som bestämmer över verkliga människors högst olika liv. Vilket även det tillhör det förnekade maskineriet. Det är maskinen själv som talar. Är det då inte de verkliga människorna som gjorts till restpost? Liksom planeten.

Sådana frågor ställs förstås ibland. Men att de inte utgör ett kraftfullt, engagerande och permanent ”liv på torget” visar att torget inte existerar, förekommet som det är av maskinen och dess hegemoni. Även det bevis för samhällelighetens svaga ställning. Varför den stora frågan för vänstern är hur den kan skapa ett stycke samhällelighet genom att med sin existens, sitt politiska språk och en förnyad inriktning bryta det förhållandet.

Att börja tala om samhället

Att (den liberala) högern inte vill tala om samhället utan bara om förhållandet Individ-Stat (motsvarande populisternas Folket-Etablissemanget) är inte ett uttryck för deras ”ideologi” som en upphöjd ledstjärna, tävlande med andra ledstjärnor; det är de redan givna icke samhälleliga samhällsförhållandena som för sin reproduktion rymmer denna ideologi, praktisk reglering av vad man talar om och vad man inte talar om utifrån den samtidigt skapade identiteten homo economicus. Denna hegemonins realitet (att det fungerar) har vänstern svårt att erkänna, eftersom det skulle få den att framstå som så svag den faktiskt är. När den nu inte förmår mer än att själv försöka tävla med andra ledstjärnor eller ”visioner”, annan ”ideologi” inom den idealistiska metaideologin. Så uttryckt är emellertid alternativet för vänstern själv uppenbar: att prestera en kvalificerad kritik av det rådande, inte minst av den ideologiska hegemonin och dess mekanismer, och vara drivande i samhällsbyggande emergens, innefattande en annan sorts ideologi, anropande homo politicus som brutit med hegemonins reglering av livet. Kritiken som bryter med det givnas sätt att utesluta varje annan framtid åtföljs av ideologi som interpellerar Kritiker – utan att föreskriva kritiken dess innehåll.

Möjlig samhällelighet kan identifieras i stort och i smått, inom i övrigt kapitalistiska förhållanden eller som övervinnande av dessa. De politiska frågorna kan gälla sådant som att rulla tillbaka privatiseringarna, så att det som lämpligen bedrivs i offentliga former också utförs där. Lagstiftning kring arbetsförhållanden. Generella förbud mot ocker och mot manipulativa och vilseledande affärsmetoder samt reklam överhuvudtaget (företag kan informera om sina produkter på andra sätt och anmäla dem till konsumentinstitut som publicerar tester). Därefter får politisk fantasi (i positiv mening) ta vid. T ex om församhälleligande av produktionsöverskottet. Skall företagens hela överskott överlämnas till den statliga (enda) banken? Eller skall de överlämna produkterna till marknader där människor handlar för sin medborgarlön och där såväl företagen själva som offentligt drivna verksamheter i reglerade former förser sig med det för dem behövliga? Eller kan församhälleligandet innebära någon annan ”modell”, som inte är en modell i idealistisk mening? Detta sagt som exempel på vad en diskussion kring alternativa roller för staten och förhållandet stat/marknad kan rymma, vad såväl liberaler som anarkister än säger. Inom diskussionen om samhället, vilken diskussion i sig själv är samhällelighet, där det väsentliga är möjliga sätt att organisera eller ge utrymme för samverkan, kreativitet och solidaritet.

Att börja tala om samhället, att börja tala om hur det befintliga samhället kan förändras i samhällelig riktning. Att ringa in några problemområden som mothegemonisk kritik och politik, statsmakt, lagstiftning och möjliga steg mot en annan produktionsordning och andra livsformer. Att på marxistiska grunder etablera motsatsförhållandet samhälle-maskin för att sedan som fortlöpande kritik inordna enskildheter som de exemplifierade i det. ”Vilken av tendenserna tillhör detta förhållande som vi just nu står inför?” Och är det så att den apologi som vi hör tillhör samma maskinella tendens (maskinens sätt att smörja sig själv)? Med sådan sammansatt kritik (av ekonomiska mekanismer och ideologiska mekanismer) kan högern aldrig diktera tänkande och tal utan att det slår tillbaka på dem själva. Sådan kritik är själv ett moment i samhällsbygget. Vilket bygge är vad vänstern skall identifiera sig med och förkroppsliga. Snarare än med olika uttryck för underlägets självbefästande.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Några ord om kapitalismens frihet 3

Del 1, Del 2. Delarna är helt fristående från varandra.

Svt2:s serie Idévärlden är enligt hemsidan ”En tänkande talkshow med Eric Schüldt. Kloka människor lägger pannan i djupa veck och går till botten med de stora frågorna. Ordentligt.”. Schüldt bjuder in en gäst som skall lägga fram en tes samt två opponenter som får bemöta densamma. I det femte avsnittet ”bemöttes” Kajsa Ekis Ekmans kapitalismkritik av ”liberala debattören” Mattias Svensson och professorn i nationalekonomi Johanna Möllerström. Men till någon botten gicks inte. Vad som utspelade sig var i stället mycket illustrativt för förhållandet mellan kritik och borgerlig ideologi, och då menar jag inte ett förhållande mellan idéer. Det vi bevittnade var ideologisk praktik i kondenserad form, hur ideologin tvärtemot att gå till någon botten agerar för att något sådant aldrig sker. Inte i första hand genom idéer, lögner, myter eller tomt pladder utan genom aldrig sinande flöden av vissa språkliga figurer, ägnade att framkalla responser sådana som ”javisst vill vi vara fria, vi vill ju inte ha det som det var i Sovjet”. Responser som sammantagna innebär acceptans av de kapitalistiska förhållandena som våra faktiska existensbetingelser, utan att dessa nämns vid namn och utan reflexion. Eftersom själva bollandet av acceptansens uttryck är huvudsaken. Detta i enlighet med det althusserska ideologibegrepp som bloggen tillämpar.

Det illustrativa låg i hur ett stycke marxistisk teori faktiskt framfördes för att sedan helt ignoreras. Det vanliga är ju att sådant överhuvudtaget inte syns till. Som Ekman påpekade: ”Om du öppnar en dagstidning en vanlig dag så finns det en massa omskrivningar som marknad, näringsliv, företag, men man nämner sällan kapitalismen med dess rätta namn.” Programmet inleddes med 5 minuter teori, följt av 18 minuter samtal mellan Schüldt och Ekman. Schüldt styrde konsekvent bort från Ekmans insisterande på att det gäller att förstå hur kapitalismen fungerar mot teman som vad som är ”bra” (”skapar välstånd”) eller ”dåligt” med kapitalismen och så frågorna ”vad är alternativet?” och ”vad betyder revolution för dig?”. När ordet kapitalism då nämndes var det inte i samband med teorin utan helt enkelt som ”vårt nuvarande system”. Andra halvan av programmet bestod av ren borgerlig ideologipraktik, där det talades precis som det brukar talas – av ”liberala debattörer”, företagens pr-avdelningar, politiker och ledarskribenter. Ändå kvarstår möjligheten att spola tillbaka till de första fem minuterna och jämföra vad som där sas om kapitalismen med vad som  följde: kapitalismens egen apologi, de sätt att tala som tillhör de kapitalistiska förhållandena just genom att dessa inte betraktas utifrån, som av Ekmans utomjording. Tal som kan kokas ned till acceptansens signalord utan annan egentlig substans. Den förflyttningen från det ena till det andra, från en kritisk position (eller överhuvudtaget diskussion) in i reproduktionen av det som skulle kritiseras, ligger i programmet i öppen dag, samtidigt som den fungerar. Marx byts raskt mot Sovjet, och mot Sovjet ställs liberalismens Frihet. Även om Ekman försökte återkomma till att det var kapitalismen som var ämnet och att Sovjet kunde ägnas andra program, formulerade hon inte någon egentlig kritik av själva förflyttningen som moment i borgerlig ideologisk praktik. Inte heller den betraktades utifrån, eftersom den utgjorde programmets helhet. Vilket inte hindrar oss från att i efterhand betrakta programmet så.

Det finns flera anledningar till att jag använder programmet för detta inläggs ideologikritik. Genom sin uppbyggnad, med teori och ideologi samt demonstrationen av hur teorin utan några som helst ceremonier kan kastas bort, exponerade det extra tydligt problematiken. Om mitt föregående inlägg handlade om liberal respektive populistisk ideologi som olika men varandra kompletterande ersättningar för Politik, ser vi här också (liberal) ideologi som fysiskt tränger undan kunskapen med acceptansens ritualer. Och som jag betonade i det inlägget och antytt här: att ideologin inte i första hand består av idéer (eller ”falskt medvetande”) utan av nät av tilltal (”du som är fri och kan välja”) och responser (”ja, det är jag”), betyder att vi har att göra med två skilda mänskliga kvaliteter. Liksom ideologi och politik är olika kvaliteter. Så programmets förflyttning gällde inte bara en rörelse från kritik till acceptans utan från kunskap till ideologi som två generellt åtskilda områden – med dominans för det andra, grundat i den kapitalistiska ekonomins dominans – tvärtemot det ”som om” (ideologin var en sorts kunskap) som är ideologins eget metaideologiska skikt. Vad programmet framför allt illustrerade var betydelsen av Althussers teoretiska åtskillnader mellan ideologi och andra kvaliteter, speciellt kunskapen, åtskillnader som mycket få teoretiker och ännu färre politiskt verksamma tillägnat sig eller godkänt. Men som, anser jag, är nödvändig för kritiken, att börja tala om det som är format för att inte omtalas. Att med någorlunda skärpa beskriva skeenden.

Med sådan kritik kan programmet också uppmärksammas som ett konkret fall av dominerande ideologisk praktik. Ritualiserade utbyten av bekräftelser är oundgängligt kitt i allt socialt liv och inte generellt något negativt, men handlar här om att konstituera det kapitalistiskt dominerade samhällets subjekt. Programmet var en liten temporär beståndsdel i dessa nät, den ideologiska apparaturen på kapitalismens reproduktionssida, där de andra, statkramarna som vill ha det som i Sovjet, kunde framställas som hotet mot Friheten.

 

Varför tala om kapitalismen?

Ekman talade i sin inledning, och jag gör här några tillägg, om:

– exploateringen av arbetarna,
– klyftorna mellan de av kapitalismen berikade och alla andra,
– hoten mot miljön och klimatet,
– kommersialism som breder ut sig på kulturens bekostnad,
– kriminalitet längs en kontinuerlig skala från ”oseriösa” företag till ”ren” kriminalitet,
– den atmosfär av ideologisk acceptans och även lögnaktighet som fyller upp samhället och som programmet var exempel på.

Det ljugs massivt på andra håll och öststaterna var hemska på miljöförstöring. Av olika skäl. Men alla missförhållanden som nämns i punkterna har samband med det kapitalistiska produktionssättet. Oavsett om produktionen gäller livsförnödenheter eller andra varor är sättet ett ekonomiskt maskineri som drivs av sina inre villkor: att pengar skall bli mer pengar hos dem som äger de första pengarna utan hänsyn till något annat. Det hör till dessa villkor att kapitalet ständigt måste expandera och lägga under sig (eller skapa) nya marknader. Där finns, som Ekman framhöll, inga stoppknappar och lite av politisk styrning. Det är inte heller i det stora hela behov som styr. Detta system innefattar också individuell girighet och strävan efter makt, och det är denna förening av ett själlöst maskineri (ingalunda grundat i ”liberala idéer”), girighet och maktbegär som är så giftig. Med nyliberalismen tränger kapitalismen ytterligare undan sådant som politik, kultur och moral. Det är detta maskineri, dess villkor och dominans över samhällena som måste omtalas med dess begrepp kapitalismen, ett begrepp som innebär grepp om de kapitalistiska förhållande, när man med Ekman frågar ”hur fungerar kapitalismen?”. Detta om systemets fundamentala konflikter skall kunna artikuleras i Politik.

Denna Politik kan inte presentera ett färdigt ”alternativ”, ett ”idealsamhälle”, vilket åter skulle vara ideologi. Det handlar om att skapa rörelse, arbeta fram olika kort- och långsiktiga politiska mål och verka för dem, att söka bryta den kapitalistiska maskinens dominans över samhället, bryta kapitalets makt. Vilket förutsätter att dessa förhållanden benämns med deras rätta namn, att det finns ett kvalificerat politiskt språk för dem, människors kvalificerade kommunikation kring de förhållanden som de lever under.

 

Men ideologin fungerar

Låt oss expandera punkten om exploateringen:

– Som lönearbetare har du försörjning bara om det finns arbetsköpare villiga att köpa just din arbetskraft,
– varför du måste vara ”anställningsbar” på arbetsköparens villkor och konkurrera med andra arbetare.
– När du sålt din arbetskraft ägs du och din förmåga av arbetsköparen tillsammans med dennes övriga produktionsmedel. Friheten i det hela är hans fria förfoganderätt över dessa olika egendomar.
– Eftersom mervärdet du skapar går till kapitalet är förhållandet arbete-kapital ett självförstärkande maktförhållande. Du står kvar i samma position medan kapitalet växer – detta är i varje fall kapitalismens princip.
– Det är det sistnämnda som är meningen med det hela, inte primärt att tillgodose behov.

Vad säger då våra liberaler:

Svensson: ”Kapitalismen som system står för moral, frivilliga utbyten, skyddar mycket av friheten, friheten att välja karriär. … Utsugningsteorin … bemöttes redan på 1800-talet … människor väljer ju lönearbete … [Många väljer tryggheten, medan företagen tar riskerna:] du kan ju jobba som en väldigt begåvad forskare … lägga hela ditt yrkesliv på en idé som i slutändan aldrig blir någonting och plocka hem din lön varje månad i alla fall. … Jag ser inte varför det skulle ligga ett kapitalistiskt vinstmotiv i att människor inte får en utbildning, tvärtom, vinstintresset suger ju talanger … titta på fotbollen … vinstintresset skapar ett intresse av talanger, av bildning, av begåvning. … Kapitalismen är det samhällssystem som följer av vissa spelregler som äganderätt, marknadsekonomi, näringsfrihet och rätten att göra frivilliga avtal med andra. Att komma överens med andra om avtal som berikar båda parter.”

Möllerström: ”Kapitalism är marknadsekonomi och frihet. Man får välja vad man jobbar med. … skillnaden i människosyn … människor är vuxna och får välja själva [att t ex ta bolån].” För Möllerströms kapitalistiskt grundade ”idealsamhälle” krävs också ”eget ansvar”, att människor ”skärper sig” och är ”bussiga och snälla”.

Att gentemot punkterna ovan berätta anekdoter om ”väldigt begåvade forskare” och fotbollsproffs borde framstå som komiskt. Men det fungerar. Frågade Schüldt Svensson om han ansåg att det var vanliga arbetares villkor som han talade om? T ex de arbetare som framställer våra kläder för 270 kr i månaden med tolv timmars arbetsdag. Om var och en verkligen fritt kan ”välja karriär”? Om avtalen alltid är ömsesidigt ”berikande”? Icke. Det fungerar, inte genom tyngden i några argument, utan genom det massiva utflödet av ideologiska kategorier som Frihet och Valfrihet som åtföljer kapitalismens praktiker (och praktiker under kapitalismens dominans): den faktiska arbetsmarknaden, kommersialismens överväldigande närvaro, alla nya valskyldigheter vad gäller skola, vård, elektricitet osv, samt parlamentarismen, där valet mellan de befintliga partierna genom valprocedurernas omslutande materialitet uppfattas som politiken rätt och slätt. Man skall tala om individer och inte om strukturer, för annars har man en ful ”människosyn”.

Snarare än att ”gå till botten” med Ekmans inledning förbigick liberalerna den med tystnad för att i stället idissla liberal ideologi i ovan angiven mening. Marknad och frihet, marknad och frihet. Att programledaren aldrig invände mot behandlingen av Ekman och i stället nickade instämmande (ideologisk respons), berodde nog inte bara på partiskhet. Jag tror inte att han själv begrep så mycket av det teoretiska. Hur som helst ligger det utanför vad man talar om i ”talkshows”. Han frågade liberalerna vad de tänker om klyftorna mellan människor men inte om t ex formeln P – V – P, pengarnas primat. Och det är så här det ser ut och låter. Överallt. Man kan ställa olika eländen mot varandra men går aldrig till botten med deras orsaker. I stället finns alltid föreskrivet hur man skall bekräfta sin inneslutning i de kapitalistiska förhållandena.

Och om vi tänker oss att även de ideologiska förhållandena måste benämnas med deras rätta namn stöter vi på ytterligare komplikationer i form av nämnd metaideologi. Enligt det konventionella ideologibegreppet är ideologi något idémässigt: ”åskådning”, genomtänkt politisk riktning eller i ”marxistisk” version ”falskt medvetande”. Att viss politik sägs vara ideologisk betyder då att den bedrivs utifrån en utvecklad idébas eller samling uttalade principer. Även från vänster kan sägas att ”privatiseringarna genomförs av ideologiska skäl”. Ordet ”ideologi” används alltså närmast uteslutande i en mening motsatt vad som här antytts. Det konventionella ideologibegreppet med dess förmenta djup är metaideologisk maskering av vad ideologier gör och där djupet är ett helt annat. Det senare ligger bl a i omedvetna psykiska förvecklingar hos individen som möter de ideologiska apparaterna (ej uppfattade som sådana) och deras tilltal, med Althussers term interpellationer. Men deltagandet i de ideologiska näten av tilltal och respons förkläs av metaideologin som att idéer, eventuellt förnuftet, segrat. Individen är där ett autonomt subjekt som följer sina inre övertygelser. Även metaideologin interpellerar subjekten, nämligen som innehavare av olika ”åskådningar”, liberalismens förnuft eller kanske bara som ”du som är glad att du inte har det som i Sovjet”. Ideologin förnekar vad den gör just när den gör det. Nästa tanke kan då vara att vi behöver en annan term för det ideologins helhet, en term som i sig representerar brottet med metaideologin. Men saken är ju den att ”ideologier” som de politiska ismerna faktiskt tillhör det ideologiska, men som rekvisita i ideologiska praktiker, de namn i vilka ideologin interpellerar subjekten, ett ideologins mindre med förmåga att i medvetandet helt överflygla praktikernas och de resulterande bindningarnas mer. Ideologikritiken måste innefatta en kamp om ideologibegreppet.

 

Hegemonin

”Liberala debattörer” talar samma språk som tidigare uppräknade ideologiproducenter. Det beror inte bara på att de alla gjort samma ställningstagande för kapitalismen. Det är maskinen själv som talar, det redan givna system på vars insida de lever och där apologetisk ideologi på sitt sätt är en produktivkraft (inom reproduktionen). I stället för diskussion som låter oss förstå och ta ställning för eller mot kapitalismen (eller enskilda kapitalistiska förhållanden) får vi lyssna till dess egen ideologiska apparatur med teman formade för att förekomma diskussion. Och för att konstituera den Väljande Individen som systemets subjekt. Som också uppmanas att ”skärpa sig” och vara ”bussig och snäll”. (Ekmans fråga om det sista också gällde de rikaste fick inget svar.)

Om nu kapitalismen är så fri och dynamisk som det sägs, skulle den inte kunna tillåta lite tankefrihet? Men ett annat konstaterande som följer ur föregående stycke gäller den principiella oförmågan till kritik. De ideologiska praktiker som liberalerna bedriver är inte medveten strategi utan deras egen inneslutning i de kapitalistiska förhållandena. Man kan erkänna att det finns enskildheter som inte är bra, att det finns problem, men bara problem som kommer att lösas med mer kapitalism. Man använder ett språk som inte medger självkritiska frågor om det möjligen är tystnadens språk, tystnaden kring förhållanden som inte får omtalas. Man är principiellt oförmögen att grunda ställningstagandet för kapitalismen på seriös analys av de kapitalistiska förhållandena, eftersom allt man säger hör till systemets interna ideologi. Återigen, inte ”ideologi” i betydelsen ”de liberala idéerna”, inte ideologi som skulle vara grund för kapitalismen, utan ideologi som den befintliga kapitalistiska maskinens smörjmedel och reproduktionsform. ”Definitionen” ”marknadsekonomi och frihet” kan väl inte med bästa vilja sägas ge ett djupgående grepp om fenomenet kapitalism. Detta är allt annat än dynamiskt och något som i sig talar mot systemet, så snart kritiken skapats och får innefatta även de tankemässiga låsningar som kapitalförmeringen dikterar.

Liksom Möllerström är jag tacksam att jag inte lever i ett Sovjet, Nordkorea, Ryssland och många andra ställen. När liberaler talar om frihet kan de naturligtvis referera till att vi hos oss är fria från olika eländen som återfinns på andra håll. Hos dem finns ett genuint avståndstagande från diktatur, fascism, stalinism osv. Men i praktiken är deras tal om friheten alltid försvar av företagens frihet. Detta eftersom de som sagt lever på systemets insida, ekonomiskt och ideologiskt, den helhet som de på föreskrivet sätt omtalar som ”fria och ömsesidigt berikande avtal”. Det märkliga, men i linje med hur fundamentalistiska ideologier fungerar, är hur blint men samtidigt konsekvent och ofta passionerat som ”liberala debattörer” (och ledarskribenter) praktiserar sin frihetsideologi som ett krig mot ”vänstern”.

 

Dilemmat

Vad hade Ekman kunde säga utöver vad hon sa? Kunde hon inte presenterat, kanske redan i den teoretiska inledningen, lite ideologikritik? Dilemmat var förstås dels att hon hade fem minuter till sin inledning, dels att sådan kritik, genom metaideologiernas makt, inte går fram. Men det gör inte ekonomikritiken heller. Kanske hade hon ändå kunnat föregripa hur bemötandena skulle komma att gestalta sig och hur de är föreskrivna av den med kapitalismen associerade ideologin. T ex genom att ha låtit en av de inledande teckningarna visa en ideologiska apparat, bemannad av funktionärer som Svensson och Möllerström, mässande Frihetens budskap. Besvarat med ”javisst, vi vill ju inte ha det som i Sovjet”

Jag tror inte att man kommer undan att komplettera ekonomikritiken med ideologikritik. Kritik som alltså inte stannar vid att härleda ”idéer” till ”intressen” utan intervenerar i vad ideologierna gör. Och därvid även intervenerar i metaideologin. Kritik som intresserar sig för ideologins egen materialitet, de ideologiska formationerna som del av samhällsformationen och samhällets kropp. Som avbryter interpellationsakterna genom att med Althusser benämna dem så. Kritik som i stället förenas med interpellationer av Kritiker, människor som tillägnar sig ett kvalificerat politiskt språk för de förhållanden som de lever under: ekonomiska, politiska och ideologiska. Detta för att tillsammans med andra kommunicera kring dessa förhållanden och i förlängningen förändra dem.

I inlägget Teori och praktik talade jag om de två bristerna: att det i de offentliga samtalen talas mycket lite om kapitalismen (Ekmans tema) och att det inte alls talas om hur det tomrummet är fyllt med kapitalismens egen arbetande ideologi. En paradoxal egenskap hos ideologin egentligen; hur något så massivt närvarande (löneformen, stadsrummets utseende och inriktning på konsumtion, reklamen, parlamentarismen enligt ovan, frihetspredikningarna osv) inte heller det benämns med ett samlande begrepp. Vi ser varken ekonomikritik (som går till botten) eller ideologikritik, och den andra bristen är en garanti för den första. Att stanna vid den första kritiken kan vara en fälla eftersom det bidrar till det falska skenet av ”debatt” som inte är en sådan. I stället gäller det att visa hur ”debatter” vanligen är ideologisk praktik, där även den kritiske snärjs genom att vara oförmögen att göra något åt motsidans maktmedel. Till att börja med skulle vänstern kunna initiera debatt för egen del om denna problematik och om vad som kan göras utanför och mot hegemonin.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Om populismen

Ordet populism används flitigt i kommentarerna till det amerikanska presidentvalet. Liksom för att karakterisera framväxten av rörelser och regimer runt om i Europa. Frågan som jag vill ställa i detta inlägg är vilken betydelse som begreppet kan ha inom den kritik som bloggen förespråkar och som bl a går ut på att skapa språk för skeenden som själva utesluter just detta.

När ordet nu hörs från höger och vänster är det som en beteckning på vissa iakttagbara drag som auktoritär stil i förening med misstro mot auktoriteter. Att vädja till de lägsta instinkterna. Att ställa ”folket” mot utpekade fiender som etablissemanget, media och invandrarna. Att kanalisera frustration under ledning av pekande demagoger.

Jag vill diskutera dels teoretiska preciseringar av begreppet, dels frågor om användning. Det är då inte fråga om att finna det uttömmande eller ”sanna” begreppet, utan att öppna ett område där man kan gå vidare. Detta genom att finna avgörande brytpunkter i förståelsen av fenomenet. Det är precis vad jag brukar säga om ideologibegreppet, vilket inte är en tillfällighet. Populism är en form av ideologi i bloggens mening och en form som nu satt sig i händelsernas centrum.

Jag skall redan nu framföra inläggets tes: Populism är det aktiva och offensiva sättet att ersätta Politik med ideologi.

Eller mer precist: den aktiva ideologiska formen för Politikens frånvaro. Det passiva sättet är liberal ideologi, passivt i den bemärkelsen att människor skall flyta med i den kapitalistiska utvecklingens strömmar. Dominerande ekonomiska förhållanden får dominerande ideologiska bekräftelser. Populismen kanaliserar missnöje, inte minst med liberala eliter, handfast men fortfarande ideologiskt. Det skall nu inte handla om ”ismer” utan om fenomenet ideologi, hur ideologier av olika slag kan innebära temporära lås på samhällsutvecklingen just för att de är ideologiska och inte politiska, utestängande kritik av såväl fundamentala samhällsförhållanden som det ideologiska självt. I det avseendet kan t ex islamismen räknas in under populismen, oavsett alla skillnader i förhållande till den populism som kommer att diskuteras, och det här inlägget är i mycket en upprepning av det förrförra Det är fult att peka.

Politik (stort P) står för artikulering av de fundamentala konflikterna i produktionssättet, de konflikter som ytterst är grund för missnöje och önskan om förändring. Här är det marxistisk teori som anger dessa konflikter. Eftersom det kommer att talas en del om reduktionism i fortsättningen vill jag säga det inte är fråga om något sådant här. Men de kapitalistiska förhållandenas dominans, som produktionsförhållandenas direkta makt och på andra vägar, innebär att Politik för ett solidariskt samhälle aldrig växer sig stark.

Här kommer ideologi – ”andra vägar” – in i bilden och det avgörande är då vad vi menar med ideologi. Populismen förekommer och ersätter Politiken med ideologi (och med högerpolitik vars maktbas formas ideologiskt) genom att förskjuta konflikterna till ideologiskt konstruerade konflikter. Ideologi förstås då i enlighet med bloggens syfte utifrån Althussers ideologiteori (eller utkast till en sådan), hans brott med olika metaideologier om vad ideologi är. Det handlar om att urskilja ideologin som en mänsklig kvalitet skild från andra kvaliteter, de egna mekanismer genom vilka den verkar och kan vara form för Politikens på olika grunder redan givna frånvaro, vidare hur dess bindningar kan vara så starka. Vi har att göra med en dubbel formning av förhållanden som omsluter människor utan att vara föremål för reflexion. I de offentliga samtalen talas sällan om kapitalismen och om ideologin som utfyllnad av politiska tomrum talas det inte alls. Ordet ”ideologi” får som vanligt stå för lite vad som helst, såväl en sorts kunskap (eventuellt falsk eller ”färgad”) som politisk riktning. Vilket misskännande är ett väsentligt moment inom det ideologiska, ideologins självmaskering.

För detta inläggs diskussion är det speciellt triangeln kunskap – politik – ideologi som är av intresse: de teoretiska distinktionerna mellan dessa mänskliga kvaliteter och hur ifrågavarande praktiker förhåller sig till varandra i den nutid som vi undersöker. Rakt på sak: hur ideologiska praktiker tränger undan de andra.

1. Människor har förmåga att ständigt utveckla kunskap om sig själva och sin omvärld, dvs fortlöpande skapa förbindelser med eller grepp om olika objekt. Gäller det teoretisk kunskap skapas denna i ”tankeapparater” som är befintliga teorier, metoder, verifierings­for­mer och institutionella betingelser i övrigt. Detta med ”kunskapen som produktion” måste betonas, eftersom kunskapen inte är något som abstraheras ur objekten i bokstavlig mening, t ex genom ett omedelbart ”seende”; den produceras i speciella praktiker. Olika praktiker, olika grepp. ”Den sanna kunskapen” finns inte, vilket å andra sidan inte betyder att vad som helst som kallas kunskap (eller något motsvarande) är kunskap. Inte heller att kunskapen är en ”social konstruktion” i betydelsen något helt avhängigt sociala omständigheter. En viss kunskap är ett visst grepp om kunskapens objekt.

2. Människor kan föreställa sig ännu ej existerande ting samt målmedvetet och kunskapsbaserat arbeta för deras förverkligande. Detta kan gälla bruksföremål, verktyg, livsmiljö, vetenskap, kultur samt inte minst politik – underhåll eller förändring av samhällsförhållandena. Arbete omvandlar det objektiva.

3. Men de kan inte ständigt känna oändligheten av livsmöjligheter i sina egna huvuden. Det var ofrånkomligt att den evolutionära öppningen av djurens i huvudsak instinktsstyrda liv åtföljdes av en motsvarighet vad gäller psykisk helhet och stabilitet. Varje individ behöver röster som talar till henne och säger henne vem hon är och vilken som är hennes väg. Detta  ombesörjs genom ideologi, men inte i konventionell mening av upphöjda ledstjärnor, utan som omedelbar inneslutning i en viss social sfär. Inne i den sfären hör hon sådana röster som adresserar henne som subjekt med namn och attribut; där utbyter hon symboliska bekräftelser på samhörighet med andra och där manifesteras sam- och tillhörigheten i olika praktiker. En ideologi talar till sina subjekt, och effekterna ligger inte i talets idémässiga innehåll så mycket som i fasthållningen i tilltalsakterna, repeterade följder av tilltal och respons – ”ja, det är jag”. Bekräftelserna handlar om spegling, igenkänning och förtrogenhet med använda symboler. Du viftar med din flagga, jag med min, och om det är samma flagga visar det att vi hör ihop. Detta är Althussers teori om ideologins materiella existens i apparater och praktiker (ritualer) – hans påbörjade kunskap om ideologin. Och brott med metaideologin att en ideologi, som ordet föreslår, främst består av idéer. Den är inte något som befinner sig i människors huvuden som en ägodel; den utspelar sig mellan individ och ideologisk apparat (och mellan individerna). Vad gäller apparaterna byggs och underhålls de inifrån, i huvudsak decentraliserat. För tilltalen eller anropen introducerade Althusser termen interpellation. Här skall noteras att ”det ideologiska djuret” människan inte kan leva utan ideologi, men att ideologier kan vara högst olika med avseende på vad de bekräftar och hur de förhåller sig till andra praktiker. En ideologi kan bekräfta det meningsfulla i att delta i Politik eller något annat produktivt, medan annan ideologi etablerar cirklar där den huvudsakligen bekräftar sig själv och blockerar andra praktiker. Ideologi kan verka befordrande eller blockerande m a p andra kvaliteter. Ideologikritik måste uppmärksamma en ideologis yttre grund (vilket i konventionell kritik kan uttydas som ”de ’intressen’ som en ideologi ’tjänar’”) men också dess egen omedelbara materialitet och psykoanalytiska bindningsmekanismer, hur bindningar när de skänker subjektet helhet kan bli så hårda och verka mot vad som annars kan anses vara hennes egna intressen. Samt, inte minst, hur (den egentliga) ideologin aldrig säger ”jag är ideologi”. Till de ideologiska effekterna hör att deras produktion är utplånad i subjektets medvetande. Individen uppfattar sig som ett autonomt subjekt som följer sina inre övertygelser. ”Ideologin utplånar sina spår” (Zizek). Till vilket kommer att kunskap om ideologin saknats generellt. Ideologin allmänt är en social sfär eller nät av interaktioner allestädes närvarande och synlig i enskilda yttringar men utan att vara föremål för reflexion, vilket ligger i dess princip.

Vi har alltså kunskapens förbindelser med och tal om det objektiva, arbete det objektiva och ideologins tal till subjekten. Dessa distinktioner (och andra som kan gälla kvaliteter som etik och estetik) skall inte uppfattas så att allt iakttagbart entydigt kan klassificeras som det ena eller andra, men de är väsentliga för kritikens frågor om vad som dominerar en viss situation. Speciellt är det nya ideologibegreppet begreppet för en det mänskligas paradox: hur något egentligen substanslöst kan ta så stor plats, bestämma över människors liv, få dem att uppföra de mäktigaste byggnadsverken eller i övrigt gå i ledares ledband. Det är inte fråga om att avfärda det ideologiska som luft utan tvärtom att intressera sig för dess oproportionerliga fysiska närvaro. Vartill alltså kommer nästa märklighet: att detta som fyller upp en så stor del av människors liv, denna sociala sfär, i stort sett är ett terra incognita, i det att även metaideologierna regerar.

Så när jag säger om populismen (eller islamismen) att ideologi fått tränga undan Politik, sätta sig i Politikens ställe, förutsätter denna analys av ett iakttagbart motsatsförhållande Althussers teoretiska åtskillnad mellan ideologi och politik – och andra kvaliteter som kunskap, moral, m fl. Vilken åtskillnad inte är allmänt accepterad ens bland teoretiker. Detta inlägg, liksom alla andra på bloggen, vill alltså försvara Althussers insats härvidlag genom att visa vad den öppnar för. Inga av de synpunkter jag för fram kan lösgöras från denna teoretiska händelse.

En ideologi utgår inte från föreställningar om världen (den är sin apparat där föreställningar produceras). Men just för att dess bindningar inte är tankemässiga och prövande kan de föreställningar som inte desto mindre tillhör den ideologiska rekvisitan bli mycket starka, prägla tänkandet och bestämma handlingar. Vilket inte minst religionerna visar. Liksom, som vi skall se, populismens föreställningar. Althusser använde begreppet empirism för tillfällen när en ideologi talar som om den utgjorde ett omedelbart seende av det i den yttre verkligheten essentiella, alltså när den blandar sina interpellationskategorier (de namn i vilka den anropar: Folket, Gud osv) med begrepp för objektiva föremål och förhållanden. Specifik ideologi samverkar då med metaideologi om sådant seende. Metaideologin är vanligen inte explicit, men interpellerar indirekt innehavarna av ”synsätt”, ”åskådningar” osv genom ett konstant bruk av seendemetaforer. Den materialiseras i debatter där ”åskådningar” (”ismer”) ställs mot varandra. Liksom när ideologi får diktera politik. Här framgår åter hur redan distinktionen mellan ideologi och kunskap pekar på möjliga konflikter dessa kvaliteter emellan. Det handlar inte om sant och falskt utan om hur något som inte alls har med kunskap att göra kan sätta sig i kunskapens ställe, liksom det kan fylla ut politiska tomrum. Pretentionerna hos empiristisk ideologi står i omvänd proportion till graden av reflexion och självkritik, och detta ”fungerar”. Vi kan tala om en generell konflikt inom de mänskliga praktikerna och inte minst språket mellan öppenhet och slutenhet, där slutenheten i mycket består av empirismens expansion, installationen av ideologins fixa kategorier på andra områden. Samtidigt som detta också utspelar sig under yttre bestämningar inom samhällets konflikter. De ideologiska formationerna blir delar av samhällsformationen och dess dominansförhållanden.

Hur kan nära hälften av de röstande välja en person som inte bara är rasist, kvinnoföraktare, klimatförnekare osv utan dessutom ett knippe av grava personlighetsstörningar? En grav narcissist, patologisk lögnare, bedragare, rättshaverist m m. Skall en psykopat förfoga över kärnvapen? Att den egna gruppen, som den landsortsbefolkning som analyserna nu lyfter fram, länge förbisetts och missgynnats av styrande och media är anledning nog att inte rösta på representanter för denna elit. Rösten som man avger behöver inte vara mer än ett långfinger. Men vi bevittnar också ideologisk inbäddning och det är den som jag tänker tala om. Jag menar då att frågan besvaras redan av Althussers allmänna, abstrakta och kanske lite kryptiska konstaterande ”att ideologin inte har något utan­för sig (ur sitt eget per­spektiv), men att den samtidigt är utan­­för, och enbart där (ur vetenska­pens och sanningens perspektiv)”. Detta kan tillämpas på populismen liksom på andra ideologier. (Däremot vill jag inte säga att det gäller alla ideologier, vilket skulle begränsa frågorna om förhållandet till andra praktiker.) En kritik kan sätta in människors ideologiska praktiker i sammanhang (ideologins utanför), men inne i ideologin finns i det aktuella fallet ingen utsida. Populismen reducerar empiristiskt verkligheten till en dualism mellan Folket och de andra, dvs etablissemanget, liberalerna och invandrarna som missgynnat/förrått/angripit traditionellt liv (eller helt enkelt försörjningsmöjligheterna) och traditionella värden. Utifrån sett är detta den populistiska apparatens sätt att interpellera anhängarna, bekräfta deras identiteter, kanalisera deras frustration och engagera dem i hatpraktiker. Mer specifika berättelser om judiska konspirationer och annat låter berättarna hos varandra finna bekräftelser på utvaldhet och insikt. Sådana praktiker, de inbördes utropen ”ja, just så är det” (som kan avse den stora folkgemenskapen eller mer utstuderade berättelser), är materialiserade lösningar på problemet med att upprätthålla subjektiv helhet i en verklighet som tycks stadd i upplösning och/eller allt svårare att överblicka, lösningar som ställer sig i vägen för annat engagemang i de yttre problemen, helt enkelt för att de hann först och väl etablerade i enlighet med sakens (subjektivitetens) natur svårligen öppnar sig. Individerna projicerar sina känslor på varandra och på ledare och de senare föreskriver handlingar, tale- och tänkesätt, vars utföranden i sin tur framkallar gillanden och bekräftelser på delaktigheten i en Sak. ”Jag är er röst”, säger Trump. Rösten, som i dubbel mening tilltalar anhängarna därför att den träffar deras ilska, tvingar sig på dem som deras röst, samtidigt som det inte alltid spelar så stor roll vad den säger. Någon bryr sig om dem, tycks ha tagit deras parti och bjudit in dem i en gemenskap kring praktiker där deras ilska får utlopp. Inne i ideologin går det att bortse från det mesta, såväl vad ledarna står för och konsekvenserna av deras handlingar som själva exploateringen av missnöje. Subjektet innesluts i denna självtillräckliga gemenskap, vars villkor är att beteendena inte upphör och speciellt att det inte reflekteras över dem från någon utsida. Utlevelsen och gemenskapen med dem som ”känner likadant”, den igenkännande speglingen, är i en rundgång vad som bär interpellationens berättelser, en föreställningsvärld där dualismen är hela verkligheten. Inifrån sådan ideologi ger anhängarna sitt stöd till allt annat än folklig politik. Politik med stort P finns inte på kartan och mer basalt inte heller konflikterna i produktionssättet. Ideologins insida saknar (i sitt eget perspektiv) utsida.

Under en valvakas intervjuer tillfrågades en mexikansk kvinna om Trumps uttalanden om mexikaner. De var fel menade hon. ”Han borde ha sagt …” (att flertalet invandrade mexikaner arbetar hårt och vill bidra till samhället), varefter hon fortsatte med att förklara sitt stöd för honom. Att lägga egna ord i munnen på ledaren, som om de var hans fast hans ord är motsatsen, och sedan hylla honom för dem, att bejaka ledarens ”jag är er röst” oavsett vad denna röst yttrar, är väl om något ett exempel på en ideologisk mekanism. Att kunna bortse från faktiska omständigheter därför att egna känslor projicerats på någon med makt. Det är som när Konungen är något större än den skröpliga figur som råkar vara kung.

Det är inte bara Politiken som förnekas i den ideologiska praktiken utan ideologin själv, fenomenet insida utan utsida. Såväl föreställningarnas omedelbara utsida, dvs produktionen av dem, som samhällsförhållandena och möjligt förändringsarbete är uteslutna eller fördunklade där uppmärksamheten (genom ideologins praktiker) konstant är fäst vid fiendefigurer i en reduktion av världen till detta. Det är inte politisk analys som avgör vem som är fiende. Olika moment: en traditionell individualism och misstro mot staten, där ”något större” i stället förmedlas av religionen, saknad av en värld som tycks på väg att gå förlorad och oro för den fortsatta utvecklingen, befogad fientlighet gentemot faktiska eliter, faktisk rasism (inte nödvändigtvis som elaborerade föreställningar om raser), antifeminism osv knyts samman i den populistiska ideologins tilltals-, respons- och spegelstrukturer med nämnda projektioner på ledare, som i sin strävan att vara ledare tillhandahåller medlen (berättelserna, terminologin, vem som skall misstros eller hatas – anhängarna uppfinner förstås också, inte minst via nätet, mycket av detta själva). Denna hopknytning och den resulterande slutenheten är den populistiska ideologin, en speciell framträdelse av ideologins generella subjektivitetsformande mekanismer. Genom att använda begreppet ideologi på detta sätt tar kritiken ett (provisoriskt) grepp om tillslutningen av den berörda helheten. Framför allt genererar begreppet och distinktionerna mellan olika slags praktiker ideologikritikens allmänna frågor: hur ser förhållandet mellan kunskap, politik och ideologi ut här och nu? Har ideologi, detta utåt icke-produktiva fenomen, intagit platser som annars skulle innehas av kunskap, reflexion och politiskt arbete av produktivt och progressivt slag? Dominerar det ideologiska över de andra kvaliteterna i stället för att ideologin från sidan bekräftar innehavet av kunskap och deltagandet i viss politik? Om sådana frågor fick medfölja som verktyg inom permanent kritisk praktik, skulle de själva utgöra en ny kvalitet.)

Naturligtvis kan man utifrån konventionella ideologibegrepp (med tonvikt på ”idéer”) fråga sig vilka subjektiva behov en ideologi möter. Och hur dessa behov kan exploateras. Men när ”ideologi” får stå för lite vad som helst finns inget tryck att verkligen ställa sådana frågor eller att göra något speciellt med eventuella svar. Om inställningen till populismen är att det handlar om åsikter som skall mötas med andra åsikter, goda värderingar och annan ”politik”, torde detta innebära att själv återskapa populistens bild av de andra. Vad som här skisserats gör på inget sätt anspråk på att representera en fullständig förståelse av populismen eller ideologin allmänt. Men med de ideologikritiska frågorna, som tar fasta på den generella konflikten mellan ideologi och andra kvaliteter, dvs vad denna konflikt består av, följer ett imperativ att också ställa dem som ett politiskt problem och en serie uppgifter: att undersöka möjligheterna för politiska rörelser att bryta upp det ideologiska, t ex genom att avbryta interpellationerna som sådana.

*  *  *

I inlägget Om SD-populism och annan ideologi skrev jag:

Låt oss rekapitulera några punkter om populistisk ideologi. Populism kan i ett första steg beskrivas som konstituering av Folket gentemot en imaginär fiende. Det sker en förskjutning från t ex klasskonflikter till [den fiktiva] konflikten mellan Folket (Nationen) och fiendefiguren (judarna, invandrarna, muslimerna, etablissemanget, kulturmarxisterna, feministerna).  Ett vad man talar om och vad man inte talar om. Men om vi godtar huvuddragen i psykoanalytisk teori om ”subjektets brist” sådan den framställs av t ex Zizek (från Lacan; en bra sammanfattning finns i Per-Anders Svärds artikel Fienden i fantasin – Psykoanalytiska bidrag till ideologikritiken i Fronesis Kritik-nummer) är denna förskjutning dubblerad inne i den ideologiska praktik som det är fråga om. Nationen eller annan föregiven harmonisk samhällsenhet är något som subjektet kan vilja nedsänka sig i för att själv uppnå helhet som subjekt, en stabil identitet. Fantasin om fienden som förstör harmonin får här flera funktioner. Utopin lever och skänker mening genom bekämpandet av den konkret gestaltade figuren. Genom att som i ett aktuellt fall [järnrörsnatten] säga till andra ”det är inte ditt land, det är mitt land”. Men framför allt är syndabocken ett skydd mot insikten att den åtrådda harmonin är en omöjlighet. Så länge bristerna (samhällets yttre och subjektets egna inre) kan ges en yttre gestalt är deras fundamentala ofrånkomlighet dold, alltså genom förskjutningen från harmonins omöjlighet till motståndet mot den utpekade syndabocken, utan vilken allt skulle vara så mycket bättre. Det speciella och bekymmersamma med den här sortens populism är att det ideologiska, fast det som med all ideologi fortfarande handlar om inbördes utbyten av identitetsgivande bekräftelser, på ett drastiskt sätt bestämmer såväl utövarnas politik som individuella handlingar.

Några tillägg. Populismen är en sorts terrorism i det att den inte har något perspektiv mot framtiden, det är ett förrått förflutet allt handlar om: tiden då arier härskade, Profetens tid eller den nation, de arbetaridentiteter, könsroller och värden i övrigt som man nu anser angripna. Rasism och antifeminism kan frodas hos dem som ser sig akterseglade av en utveckling där människor med annan hudfärg eller annat kön tycks allt framgångsrikare (eller åtminstone tar större plats), medan egna livsvillkor och förankringen i traditioner är i nedåtgående. Uppgiften är bara att spränga (på ett eller annat sätt) de skyldiga för förfallet. Eller ”dränera träsket”. Beträffande ”bekämpandet av den konkret gestaltade figuren” tror jag att en av anledningarna till populismens dragningskraft är att de uppdämda aggressionerna får ett omedelbart utlopp. Att näthata våra företagsledare känns inte meningsfullt och det är sällan som de utsätts för våld. Annat är det med populistiskt utpekade fiender. Och medan ”etablissemanget” kan vara avlägset är valda representanter, t ex journalister, inte minst kvinnliga, en desto påtagligare måltavla. Liksom invandrarna. Genom seklerna har det varit judarna. Det skapas gemenskaper kring aggressiva praktiker mot utvalda och/eller konstruerade måltavlor. Jämför med islamismens ”heligt krig mot de otrogna”.

Människor är missnöjda och har anledning till det. Samhället är inte inrättat för människor utan för pengarnas förmering. Att artikulera sådana konflikter kallar jag alltså Politik. Men samhället är ett samhälle för att det förmår reproducera sig. Det sker inte minst genom ideologi, dvs ideologiska apparaters performativitet med avseende på samhällets subjekt. Inom kapitalistisk/liberal ideologi är dessa subjekt arbetsgivare och arbetstagare, kunder, konsumenter, väljare osv, och de interpelleras som sådana inom respektive praktik och via media. Väljaren är den som identifierar politik och demokrati med parlamentarismens procedurer och uppfattar valet mellan tillhandahållna ”alternativ” som politiken rätt och slätt, dess allt, varvid radikala möjligheter från början är uteslutna. Detta är alltså inte en propagerad myt utan något som ligger i de omslutande procedurernas utformning och tilltal. Liberalismen är det för de interpellerades del passiva sättet att ersätta Politik med ideologi. Populismen med dess interpellationer av Folket är det offensiva och aggressiva sättet, där dessutom liberalismen (eller delar av den) angrips.

Ett av den liberala högerns pr-knep är att retoriskt ersätta höger-vänster-dimensionen med framåt-bakåt. De som inte hänger med i den nyliberala utvecklingen är bakåtsträvare som vill tillbaka till Socialdemokratins grå betongsamhälle. ”Valfrihet” ställs mot stat och politik(er). Liberalismen är i det avseendet en sorts populism med Folket utbytt mot Individen. Vad de inte säger är förstås att deras framåt bara är kapitalismens framåt, att dess systemkrav skall verka obehindrade av politiska interventioner. Maktmässigt är deras framåt status quo. Framåt mot ett samhälle som övervunnit kapitalets diktat är principiellt utesluten i den liberala ideologins reduktion av politiken till en kamp mellan (deras) frihet och förmyndarstaten. ”Det finns inga alternativ.” Populisterna å sin sida utesluter på ett mer bokstavligt sätt det framåt som är vänsterns. (Med vänster menar jag här inget mer än de som har ett annat framåt.) De (anhängarna) vill tillbaka till en trygghet som de anser förlorad och bekämpar för det ändamålet utpekade fiender som det ”liberala etablissemanget”, men inte i grunden för deras kapitalism utan för det speciella ”framåt” som denna genomgår och som lämnar många i bakvattnet. Vartill kommer invandring och ett visst framåt vad gäller jämställdhet och minoriteters rättigheter, de enda rättigheter (utöver kapitalets) som i populistiska ögon intresserar liberalerna. Vänstern kan då inte hävda sitt framåt bara som en uppsättning visioner; ”framåt” måste innefatta explicita brott med liberalernas framåt och populisternas bakåt.

Folket må vara en fiktion liksom det mytiska förflutna men är ändå lättare att sätta i centrum för berättelser än proletariatet eller vänstern, där den senare antingen uppfattas som del av ”eliten” eller som ”kommunister”, de mest föraktliga. Folket (i olika tappningar) är en interpellationskategori inom populismens praktiker, såväl det interna bollandet av igenkänningstecken som hatpraktikerna. Vänstern må demonstrera, här får ilskan utlopp i aggressiva handlingar, om inte annat i kommentarsfälten. Och ju mer missnöje som utvecklingen alstrar utan att mötas med Politik, desto starkare blir den populistiska tendensen och dess bygge av ideologi där andra vägar utesluts. Detta är ett utslag av kapitalistisk dominans och en bevarare av densamma utan att direkt utgå från den.

Vi har (1) den formella distinktionen mellan ideologi och andra kvaliteter och därmed (2) en begreppsram för pågående dominanskonflikter mellan ideologi och andra praktiker. Från dessa utgångspunkter, som låter oss undvika olika metaideologiska fällor, kan vi (3) ställa kritiska frågor om pågående skeenden och om möjligheterna att återvända till Politiken.

* * *

Jag menar inte att människor överger populismen för att den ”förklaras” för dem. Det är ju just sådan reflexion som den utesluter. Jag skisserar här ett scenario där vänstern till att börja med förklarar saker för sig själv eller rättare sagt tillägnar sig teori och kritik som överensstämmer med dess strävanden. Att övervinna egna identitetsproblem, egna ideologiska cirklar och söka gestalta Politik mot de kapitalistiska förhållanden som är yttersta grund för missnöjet. Att med ett kvalificerat språk etablera en permanent kommunikation kring de förhållanden som är formade för att inte omtalas:

1. Det kapitalistiska produktionssättet, och då inte bara som ”klyftor och orättvisor” utan som en ekonomisk maskin som blivit till våra reella existensbetingelser. Det mesta i våra liv måste gå via pengars förmering, där systemimmanenta krav dikterar alla villkor och således överordnar sig livet. Vilken struktur är osynlig när allt existerande är individer inom marknadernas livsrum. Eller någon annan reduktion.

2. Att detta system reproduceras genom maskinen själv men också genom sådan ideologi som berördes under punkt 1: ideologiska apparaters performativa subjektskonstitueringar, där det förutsätts att det saknas medvetenhet om ideologin som sådan. Man kan säga ”jag är rasist” men inte ”jag är populist” (i strikt mening). Man säger gärna ”jag är liberal”, men aldrig ”jag är responsiv inför den liberala ideologins interpellationer”.

Det nya är här begreppet ideologi för mängden element om vilka det inte tagits ett samlat grepp, vare sig teoretiskt eller som formulering av politikens problem. När det talas om ideologi är det i allmänhet som metaideologi av ett eller annat slag. Som brott med metaideologierna etableras i stället (preliminär) kunskap om ideologin, för politiken. Samtidigt får en helt annan slags ideologi från sidan bekräfta det meningsfulla i detta och interpellera kritiker. Snarare än att utåt föreläsa och vifta med pekpinnar är en strävan att alltfler dras in in i kommunikation kring gemensamma livsvillkor och möjligheter samt ”vägvalet” mellan Politik och ideologi. Här behövs även politisk uppfinningsrikedom beträffande hur den populistiska kallelsen, liksom liberalismens interpellationer, kan angripas. Inte bara med argument utan i själva opererandet, när detta gjorts till föremål för konstant uppmärksamhet. Inte bara för dess rasism osv utan för den slutenhet som det är fråga om, inte minst för individen/subjektet.

För den utåtriktade kritiken måste också ett annat tema från det tidigare citerade inlägget uppmärksammas. Hur bryta den skenbara symmetrin mellan olika sidors ”vad man talar om och vad man inte talar om”, ett fäktande där det ena och det andra bara tycks byta plats. Alla anser att andra talar om vissa saker för att dölja det väsentliga (t ex kapitalism vs invandring), samtidigt som alla verkar tala om liknande företeelser med olika namn. I den mån det till vänster alls talas om hegemoni kan denna tyckas vara en motsvarighet till populismens stora konspiration mellan judiska banker, politiker och media. Olika sidor representera då bara positioner på en åsiktsmarknad. Vad som föreslogs i inlägget var följande. Förstås måste det från icke-ideologiska utgångspunkter utredas vad som är sant och falskt. Men att i strikt mening säga att populismen är ideologi är att föra fram en distinktion som är bokstavligen otänkbar inom denna ideologi. För populisten är det omöjligt att tala om den egna utsägelsepositionen. Möjligheterna till kritik och självkritik är principiellt uteslutna genom den tysta överenskommelsen om att leva i ideologiska effekter utan att fråga efter vad de är effekter av. Populisten kan anse sig se ”de verkliga problemen” och det kan vara verkliga problem som eldar honom, men när ”seendet” består av fixa kategorier utväxlade inom ideologiska praktiker, blir detta till ett politikens problem. Så bryts för kritikens del symmetrin. Eller rättare sagt, det är brottet med den fiktiva symmetrin, det praktiska hävdandet av distinktionen, som är kritiken och en möjlighet att också bryta eller åtminstone störa den nämnda tystnaden. För populisten är naturligtvis inte bara populist, dvs innesluten i den populistiska ideologin.

Hegemonibegreppet är dessutom begreppet för en reproduktion (av produktionsförhållandena) utan centrum. Vad som finns i centrum eller snarare i basen är ett ekonomiskt system, kapitalismen. Detta handlar inte i första hand om individuell girighet utan om produktionssättet enligt ovan. Att allt skall förvandlas till marknad är centralt i fenomenet kapitalism men utan en bemannad kommandocentral. Inom denna maskin växer så också de ideologiska apparater som interpellerar systemets subjekt, inte heller här med central dirigering. Människor tilltalas som kunder och konsumenter för att ges subjektiva bekräftelser på vad det objektivt redan är. Vad gäller populismen poppar ledare upp för att förkroppsliga den logik och fylla de tomrum som jag försökt framställa, stänga in missnöje i ideologi. Ingetdera är en konspiration. Vidare: att kapitalismen länge varit basen och ersatt tidigare klassamhällen visar att det aldrig funnits en harmonisk enhet. Det finns inget att återgå till (i det stora), och för en rörelse med grund i marxistisk teori finns inte heller en färdig plan att förverkliga. Frågan är hur den kan bidra till emergensen av ”en annan värld” och vilken kritik som den behöver av denna världen och dess olika sätt att motstå förändring. Kritiken måste utöver ekonomin gå till den rot som är vägvalet (med en tveksam metafor) mellan Politik och ideologi, där Politiken utgår från den fundamentala avsaknaden av harmoni.

Med andra ord. Uppgiften är att med ett strikt ideologibegrepp kunna tala om såväl liberal ideologi som populism i kontext av den Politik som dessa ideologiska praktiker på sina olika sätt förekommer. Som ett permanent benämnande av de kapitalistiska förhållandena innefattande deras ideologiska reproduktionsformer. Detta kan börja inom vad jag här för enkelhetens skull kallar vänstern som studier och diskussion för att som ett kvalificerat politiskt språk och en konstant kritisk praktik sprida sig utåt. Åtföljt av en annan sorts ideologi som från sidan interpellerar dessa kritiker. Det är så jag talar om kritik i allmänhet. Att kritiken praktiskt utövad står inför den till synes överväldigande dominansen av förgrenade vägar bort från kritik och Politik är just vad som gör uppgiften angelägen. Hinder skall alltid inkluderas i kritikens objekt.

Tillägg:

Det har föreslagits att Trumps lögner är en medveten taktik för att få media (”de mest oärliga människorna i världen”) att skriva om dem i stället för om nedmonteringen av miljömyndigheterna, upphävandet av alla regleringar av olje- och kolindustrin osv. I någon mån kanske, men jag vet inte.

Att Trumps installation inte på långa vägar var så välbesökt som Obamas (”den sämste presidenten någonsin”) lämnar honom ingen ro. Det räcker inte för honom att ljuga och säga att det var den bäst besökta installationen någonsin. Att solen sken fast det regnade. Besökare i Vita huset leds nu fram till ett inramat fotografi taget i sådan vinkel att det ser ut att vara många människor där. För säkerhets skull instruerar han också besökarna hur de ska titta för att uppfatta detta. Och: ”When you see this tremendous sea of love, it’s really something special, that all these people travelled here from all parts of the country, maybe the world… and they loved what I had to say, they loved the result.” Och om han nu beordrar en undersökning som skall visa att tre miljoner röster var ogiltiga därför att han förlorade det egentliga valet med det antalet, är det dikterat direkt av hans ego.

Är det då en annan fälla att ägna sig för mycket åt hans faktiska karaktär? Men man kanske skall fortsätta att tänka flera tankar samtidigt. Att som malign narcissist bli världens mäktigaste person är en lite väl speciell ”dream come true”. Jag har försökt diskutera hur det var möjligt och vilka ideologiska mekanismer som låter anhängare bortse från allt utom den emotionellt engagerande kärnan, hur ledaren förmår samla upp bitterhet, faktisk rasism osv och lovar slå mot utpekade fiender. Men det räcker inte.

Att någon, som står så långt ifrån anständighet, social kompetens och hänsyn till människor och miljö att det övergått i sjukdom, skall ha sådan makt är farligt och förfärligt på ett sätt som inte kan lämnas därhän. Och det är mer än en metafor för världens galenskap. Samtidigt som det är något exceptionellt är det också ett steg i en utveckling där nyliberalism och populism kompletterar varandra i nedbrytandet av det samhälleliga. Det återstår nu att se hur motståndskraftigt det amerikanska samhället ändå är.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Det är maskinen som talar

Jag har skrivit tidigare om vänsterns längtan efter en ”berättelse” som vi aldrig får se. Också om hur däremot högern verkligen producerar sådana. På DN.Debatt (5.4, detta inlägg har tagit sin tid att färdigställa!) kunde vi åter läsa om hur Alliansen har utvecklat den svenska modellen, nu i ett ”debatt”-inlägg av Ulf Kristersson. Jag vill ytterligare kommentera denna berättelse och dess karaktär, inte bara kortversionen i den aktuella artikeln, som främst riktade sig mot invandrares bidrag, utan den större berättelsen med dess konstanta mall, och hur den kan bemötas. Varför den skall bemötas. Hur förhållandet att berättelsen synad närmare i sömmarna inte är någon berättelse kan vändas emot den och allt som den representerar.

Både generell välfärd och valfrihet är numera två centrala delar av den svenska modellen. Det är ingen slump. 1900-talets stora politiska projekt var att lämna Fattig-Sverige och bli ett jämlikt välfärdsland som belönade flit och strävsamhet, och där alla kunde få komma till sin rätt. Men med tiden blev politiken också klåfingrig. Många minns fortfarande Pomperipossa-skatter och förbud mot parabol-tv. Allt färre gillade vad de såg och förmynderiet mötte motstånd. Men resultatet blev inte att den svenska modellen övergavs, utan att den utvecklades. Valfriheten vann mark och utmanade tron på en enda lösning lika för alla. Privata och ideella alternativ började ersatta offentliga monopol.

Det var progressiva socialdemokrater och liberaler som drev fram viktiga delar av den svenska modellen på 1900-talet. Och det var borgerliga politiker och opinionsbildare som såg även problemen och krävde rimligare skatter och mer valfrihet. Av detta kan man dra två slutsatser:

För det första har den svenska modellen aldrig varit statisk. Den har tvärtom utvecklats och förändrats över tid. Den förenar omsorg om den svagare med jämlikhet och jämställdhet. Den litar på självständiga parter på arbetsmarknaden, men förväntar sig stort samhällsansvar. Den bejakar våra framgångsrika svenska företag i tuff internationell konkurrens. Och den tror på platta hierarkier, teknologisk innovation och pragmatiska politiska reformer. …

För det andra är den svenska modellen inte socialdemokratisk. Moderaterna och alliansen har utvecklat centrala delar av den …

Det tidiga 1900-talets politiska projekt bar Socialdemokraternas prägel, men från det sena 1980-talet har i stället borgerliga partier haft initiativet. … Vi såg behovet av valfrihet och avregleringar. Vi insåg att politik är viktigt, men också att politiken inte får styra allt. Detta är i dag självklara delar av den svenska modellen.

Formellt är detta en elaborerad berättelse om utvecklingen från Fattig-Sverige till ett välfärdsland. Den rymmer både en historieskrivning och en framställning av absoluta värden; den berättar om historiens slingrande väg mot förlösningen av dessa värden som fått vänta så länge på densamma. Om hur det hela började väl men råkade in i förmynderi, klåfingrig politik, stat och monopol. ”Allt färre gillade vad de såg och förmynderiet mötte motstånd.” Motståndet tog gestalt i borgerliga partiers initiativ, och syntesen på ett högre plan bestod i befrielsen av Individen genom hennes valfrihet och egenmakt på marknaderna.

Det är förstås en osann berättelse, så när som på konstaterandet att politiken gått åt höger. Det var varken medborgarnas önskningar eller partiers ”insikter” och ”initiativ” som privatiserade apoteken. Den kapitalistiska maskinen, som berättelsen utesluter och som saknar andra värden än bytesvärden, drivs av sina egna inneboende krav, att pengar skall bli mer pengar hos dem som äger de första pengarna. Samt att kapitalet som helhet ständigt måste expandera och lägga under sig nya marknader.

Exempel. Hörselmottagningarna ägs numera ofta av företag som tillverkar hörselapparater. Så här kan det gå till: Undermålig hörselkontroll. Frågan ”vill du höra som landstinget eller vill du höra bra?”. Om landstingets gratisval ändå föredras förevisas en klumpig modell ur deras sortiment. Framhärdar kunden slocknar intresset helt. Men ansvarigt landstingsråd, Ella Bohlin (KD), tycker att hörselvården i Stockholm fungerar bra.  ”Vi tycker att vi uppfyllt de mål vi satte upp när vi sjösatte vårdvalet för hörselhjälpmedel … Vi har långtgående krav på de som vill ge sig in i vårdval, men vi kontrollerar inte företagens exakta affärsrelationer. Det tillhör den fria marknaden.” Maskinen. Kapitalförmeringen som i det här fallet tar vägen över hörapparater är det bestämmande. Även över politiker som ”ställt krav” men inte kan ”kontrollera exakta affärsrelationer” och mer sällan hur kraven efterföljs. De tuggar sitt ”valfrihet” enligt maskinens diktat. Och framför allt: de reglerar så som maskinen kräver. Samtidigt som de avsäger sig allt ansvar: ”Vi har ett avtal där det står att allt ska vara bra. Alltså har vi politiker gjort vårt.” Politiken inkorporeras i maskinen och samhället monteras ned.

Det är därför beklämmande att höra statsminister Stefan Löfven ”blåsa till strid” för en nostalgisk syn på Sverige … Socialdemokraterna surrar fast sin politik vid det Sverige som fanns, i stället för att utveckla den för allt som Sverige kan bli. …

Även i dag är det Moderaterna som värnar den svenska modellens ideal.

Kristersson använder inte ordet ”ideologi”. Men Moderaternas värnande om ideal gentemot Löfvens ”nostalgiska syn” låter som det konventionella ideologibegreppet, där syner och ideal står mot varandra. Så berättelsen vet ytterligare ett sätt att hävda sig – och maskinen att förneka sig. Som del av sin dramatik erkänner berättelsen att bakom klåfingriga politiker (dvs S-politiker eller värre) finns andra ”ideologier” som hotar att återvända, trots att de genom ”utvecklingen” och det ”självklara” övervunnits. Motsättningar förläggs till ”ideologier” och syner, idémässiga riktningar som i sin inbördes tävlan utges för att bygga samhället. Detta bekräftas av den aktuella artikelns publicering under rubriken ”debatt”. Berättelsen handlar därför även om ”den liberala ideologin” som ett uttryck för frihet och förnuft gentemot ”socialismen”, sådan den demonstrerats i Sovjet, Nordkorea och mildare av Socialdemokraterna. Den är osann även på en metanivå, och det är bl a genom denna dubbla osanning som den fungerar. För fungerar gör den – på sitt sätt.

Vi måste återvända till den kapitalistiska maskinen. Liksom reklambyråer som ett moment av kapitalförmeringen skapar ord och bilder för att enskilda varor skall säljas och förmeringscykeln fullbordas (momentet vara → pengar), arbetar pr-avdelningar, borgerliga politiker, ledarskribenter och ”debattörer” på att smörja maskinen. Detta som avdelningar inom denna maskin som inte nämns vid namn. Att berättelsen på bägge nivåerna (ifråga om faktiska skeenden och om politikens karaktär) utelämnar maskinen är mer än en förvrängning av sanningen om vad som bestämmer. Det är maskinen själv som talar som ett positivt moment av dess fungerande, fast det inte hörs på rösten vem den tillhör. Kapitalförmeringen skall ske med minsta möjliga friktion och därför måste all friktion bekämpas, t ex demokratiska inskridanden. Och när det sker genom berättelser kräver uppgiften att det görs snyggt. För att vinna även socialdemokrater och dem som erkänner socialdemokratins betydelse måste också berättelsen erkänna densamma. Den måste tala varmt om välfärden, eftersom välfärd är populärt. Och numera lönsamt. Sålunda sockrat framförs så den liberala varianten av populismen (Folket ersatt av Individen) med politiken och (S-)politikerna som fienden som klåfingrar på den fria företagsamheten och därmed allas Frihet – framställd som ”valfrihet”. Den berättartekniska lösningen är historieskrivningen där socialdemokratin haft en uppgift att utveckla ”den svenska modellen” men nått vägs ände (”allt färre gillade vad de såg”) och bara ”borgerliga partier” kan föra utvecklingen vidare.

Om berättelsen är en berättelse i betydelsen språksmide, där strävan efter koherens tjänar själva berättandet, har den inget av vad man kan förvänta sig av en (politisk) berättelse: en gestaltning av en samhällsuppfattning och politiska strävanden, en investering av något mänskligt i text. Den är ett smide lika maskinellt som den ekonomiska maskin som det tillhör. Det handlar inte om ”ideologi” i konventionell mening utan om handfast reglering (ingen avreglering här heller) av vad man skall tala om och inte tala om för att vara del av den kapitalistiskt dominerade världen. Berättelsen tillhör inte en ”debatt” för att leda samhället i en viss önskad riktning; det är det redan givna systemet och de redan givna maktförhållandena som talar i enlighet med systemets natur. Berättelsen talar inifrån det som redan härskar som del av härskandet. Meningen är inte i första hand att den skall bli ”trodd” utan att den på sitt område skall upprätthålla praktisk dominans som del av den kapitalistiska dominansen. T ex genom hånet mot dem som högt ifrågasätter den och ”vill ha det” som i Nordkorea. De som inte vill ha valfrihet utan låta Storebror bestämma. Berättelsen dikterar hur man skall förhålla sig för att inte betecknas som extrem, bakåtsträvande eller dum i huvudet genom att inte fatta det ”självklara”. Det spelar ingen roll hur mycket tyst misstro diktaten möter så länge de fungerar i praktiken. När det uppfattas som ett faktum att man för att vinna val måste sjunga valfrihetens lov gör alla tongivande politiker detta. Inte heller Hörselskadades riksförbund har ”synpunkter på vårdvalet”. Berättelsen avgränsar praktiskt vad man får säga för leva kapitalismens icke-liv, vilket som produktionssätt är våra ”reella existensbetingelser”, vad som för närvarande försörjer och föder oss. Berättelsen interpellerar kapitalismens olika subjekt, såsom arbetstagare, kunder och konsumenter. Vi är dessa saker i praktiker som fyller upp våra liv och tilltalas dessutom som sådana med berättelsens utbroderingar. Därmed är berättelsen ideologi i bloggens althusserska mening av något med materiell existens i apparater och performativt verkande genom tilltalsakter inom redan givna maktförhållanden, men med förmåga att i effekterna maskera just detta. Som när ett aktstycke som det aktuella publiceras under rubriken Debatt. De talande inom nyss uppräknade kategorier säger alla samma sak och på samma språk, att utvecklingen drivs av medborgarnas önskningar, t ex vad gäller ”valfriheten”. Eller mer allmänt av ”tro” och ”initiativ”. De hävdar inte detta som en tes utan som ett uppehållande tuggande på tillräckligt avstånd från kritik av de verkliga förhållandena. Som diktering av hur man skall tala. Och som interpellationer av de rätt önskande och som sådana performativt konstituerade individerna. Individer som inte önskar något starkt samhälle.

Även ideologin förnekar sig; den förnekar vad den gör just när den gör det, den interpellerar dem med de rätta idéerna inom den idealistiska metaideologins ”idéernas kamp”, där det varken finns klasskamp eller interpellation och ideologisk apparat. Den låtsas vara vänd mot andra ”ideologier”, när det enda som den är vänd mot är de interpellerade subjekten och dess enda syfte är att framtvinga systemkonforma responser (av ett eller annat slag, inte nödvändigtvis utan misstro eller motstånd). Vi har alltså en berättelse om ”ideologier” som själv är ideologi och metaideologi, inte så mycket genom att (falskt) berätta om saker som genom att vända sig till lyssnarna, hålla fast dem i berättarsituationen och avkräva dem underkastelse. Vilket innefattar praktisk acceptans av berättelsens element på bägge nivåerna. Allt inom den maskin som inte känner värden eller idéer.

Inget av detta, vad ideologin gör och hur den förklär sig, lyfts fram i ”debatterna”, inte från något håll. Hur en ständigt närvarande ekonomisk och ideologisk makt på tusen vägar kan prägla samhällslivet och därmed enskilda liv och samtidigt i de omedelbara verkningssätten vara osynlig. Tvärtom hör debatterna till misskännandets former, metaideologi praktiserad som fäktningar mellan ”ideologier”. Makten må i andra avseenden vara hur synlig som helst, men när den talar sker en märklig frikoppling; även om det kan sägas att det är ”intressen” som talar gör talets dominans att det blir (eller synes vara) något mer. ”Är det inte bra att vi får välja?” ”Ska politikerna lägga sig i allt?” När den fiktiva frågan ”Ska du få bestämma själv eller skall staten bestämma åt dig?” genom omgärdande repression (”du är väl inte dum?”) väl fått fäste, kan den idisslas som om den var en verklig fråga bland andra politiska frågor om hur samhället bör vara inrättat. Fast syftet är att utesluta frågor, t ex om hur mycket individen egentligen bestämmer under maskinens välde. Detta genom berättelsen där det inte existerar någon maskin. Eller ideologi. Bara individer, marknader och hot i form av klåfingriga politiker. Maskinens tal har den märkliga egenskapen att den talande är försvunnen.

Berättelsen är strängt taget inte någon berättelse. Den, eller snarare berättandet, är en maskin inom maskinen, men förmår ändå framstå som något annat genom att den på flera plan framställer motsatsen till de verkliga förhållandena. Att den på den mest övergripande nivån kastar om dessa förhållandena, så att det redan givna systemets ideologi som ”insikter” och ”tro” i strid med annan ”tro” sägs driva utvecklingen, är också är en reglering, en metaideologisk diktering av hur man skall tala om ideologi. Vad som då avkrävs medborgarna är inte en explicit ”tro” om ”tro” utan att de accepterar den praktiska metaideologins obstruktioner av samtalen, tal om ismer i stället för produktionssättets klasskonflikter, dessutom innefattande interpellationer av liberaler osv. Allt förekommande Politik: artikulering av de fundamentala konflikterna och strider kring och mot maskinen.

Till detta bidrar även vänstern när den säger att ”privatiseringarna genomförs av ideologiska skäl”. Liksom andra som avvisar de dikterade ekvivalenskedjorna (samhälle – stat – Storebror och framgångsrik – svenska – företag – privata alternativ – valfrihet – insikt – initiativ – borgerliga partier) men uppfattar de tillspetsade formuleringarna som naturliga delar av ett spel eller käbbel mellan (i ”debatten”) likställda parter och inte något som flödar uppifrån makten och nedåt med effekter som ligger i den flödande dominansen.

Att peka på enskilda saker som berättelsen utelämnar, vems friheter det handlar om, om exploatering, orättvisor och klyftor, om privatiseringarnas konsekvenser, om nedbrytningen av kulturen och förödelsen av planeten, biter inte på nämnda regleringar och deras effekter. Eftersom det inte bryter den praktiska dominansen och brännmärkningen av sådan kritik, så snart den går till missförhållandenas grunder. Och lika lite som en kvalificerad kritik kan stanna vid exemplifierade påpekanden kan den nöja sig med att framföra motsatta ”ismer” (det omvända ”socialism mot liberalism”) eller berättelser. Sådant är också att gå i den dominerande berättelsens fälla genom att argumentera mot den på dess egen (fiktiva) nivå..

Något som inte är en berättelse men framstår som en sådan. Det är så kapitalet expanderar även på språkets och tänkandets område, dvs ersätter språk och tänkande med kapitalförmeringens diktat. Den kapitalistiska maskinens sammansatta expansion är hegemoni i betydelsen ett ekonomiskt systems ideologiska konsolidering. Berättelsen hör hit, liksom t ex parlamentarismens ideologi som interpellerar Väljare för vilka valet mellan befintliga ”alternativ” är politiken rätt och slätt, vilken ideologi är inbyggd i valprocedurerna. Det är en speciell hegemoni som inte bara handlar om att säkra gruppers och individers makt utan om det mänskligas nedbrytning genom en mänsklig skapelse, ett monster som äter sina skapare. ”Allt fast förflyktigas” där penningen härskar; dess abstraktion går utöver sig själv och gör det mesta i samhällslivet abstrakt. För vår försörjning är vi beroende av ”jobb” eller ”sysselsättning”. Medborgaren blir ”kund” – och ”väljare”, vi får ”aktörer” och ”utförare”, i utbyte mot våra pengar får vi ”upplevelser”, oftast med mycket lite av sinnlighet eller intellekt. De som sprider de ord som bedöms gynna en viss verksamhet kallas ”kommunikatörer”. Detta hegemonibegrepp bryter även med den innebörd som återfinns hos den idealistiskt sinnade vänstern: att en ”sida” (tillfälligt) segrat i en strid om ”definitioner” (av vad t ex frihet innebär). Utöver att orden, som jag försökt påvisa, inte är av den arten är hegemonin generellt frånvaro av sådana ”sidor”; den är den inifrån verkande självförstärkningen av produktionssättet, en redan given dominans.

De ”självklarheter” som utportioneras kan förstås som i konventionell hegemonikritik beskrivas som ett ”sunt förnuft” som genomsyrar samhället. Men det handlar ganska lite om vad som rör sig i individers huvuden, mer om en fortgående, maktbaserad och handgriplig reglering av vad som får refereras till som ”förnuft” och ”det självklara”. Även om resultatet är att ett visst ”förnuft” internaliseras (liksom de religiösa praktikernas effekter innefattar trosföreställningar) är det fortfarande fråga om samhällslivets redan givna former utifrån kapitalmaskinens krav, toppade av genom hårdföra ideologiska apparater påtryckta berättelser som har förmågan att verka på flera nivåer samtidigt.

Att produktion och försörjning har formen av lönearbete och därmed kapitalförmering, att de offentliga och privata rummen domineras av kommersialism, att livsmedelsindustrin, underhållningsindustrin m fl styr respektive vanor, att man (åtminstone någon) måste köpa andra varor för att få se på teve, få tillgång till telefonnummer, kartor och liknande, att politiker på exemplifierat sätt undandrar sig ansvar, att de förespeglar oss att det allmänna goda uppnås genom att allt samhällsliv in i minsta led bryts ned i avtal, tabeller och penningtransaktioner (ned i privata fickor), dessa saker är ett och detsamma, ett system som utifrån de egna premisserna är fullständigt rationellt. Och dessa premisser är de som härskar, inte för att de tillhör det förespeglade goda eller för att insikter och initiativ (eller ens en ”sida”) segrat, utan för att de som produktionssättet är våra reella existensbetingelser. Vi kan i det stora hela inte annat än att leva genom maskinens icke-liv och under dess systemimmanens, att pengar ständigt måste bli mer pengar. När det varken finns förenande religion eller samhällsgemenskap är det inte konstigt att såväl kriminalitet som mental ohälsa tilltar.

Till denna mörka bild hör, som redan antytts, hur vänstern går ned sig i olika träsk, ett vanligt tema i mina inlägg. T ex kan de själva reducera hegemonin till ”högerns initiativ”, tillfälligt kraftfullare än de egna initiativen. Man framställer sig som en sådan ”sida” som så småningom skall segra, utan att problematisera hur de redan givna dominansförhållandena för de flesta framstår som den enda vägen, utan andra sidor än det politiska käbblets.

En slutsats tycks då given och den gäller att återuppta marxistisk kapitalismkritik och ideologikritik, men nu som brott med systemets förmåga att förekomma Politik. Att börja tala om de strukturer som i sig själva är formade för att inte omtalas. Hur en ekonomisk struktur i förening med en struktur av ideologiska apparater kan interpellera individer i en värld utan struktur, marknadernas platta och homogena rum. Den vetenskaplighet som kan tillskrivas sådan kritik ligger inte i att vi där finner ”den sanna bilden”, stor teori som redogör för objekten i varje detalj eller liknande. Den ligger i brotten, den teoretiska förflyttningen dit där man kan tala om samhällsförhållanden och mekanismer utan att det är dessa som själva för ordet eller sätter gränserna.  Detta som kritisk praktik som bryter med systemets egna bullrande tystnader. Inte minst är kritiken brott med den gemensamma metaideologin om likvärdigt om än med ojämn styrka tävlande ”ideologier”, politiska riktningar, berättelser och ”initiativ”. De egna ”initiativen” skall inte tävla med ”högerns initiativ” utan bryta med metaideologin om sådan symmetri och intervenera i de praktiker som bär den. Egna idéer behövs förvisso, men de skall bl a gälla hur högerns ”idéer” kan fås att framstå som de icke-idéer de är. Hur motkrafter till den kapitalistiska maskinen kan skapas.

I stället för att röra sig inom dominerande ideologiska och metaideologiska ramar kan dessa explicit göras till ytterligare anledning att inte vilja leva inom dem och det system som de tillhör, alltså utöver de mer direkta följderna av det kapitalistiska produktionssättet. Så att ”allt färre gillar” att språk som är icke-språk (maskinens diktat) ändå dominerar samtalen, på ett eller annat sätt. Uppgiften är att vända allt det berörda mot maskinen, att det mänskliga dikteras av det omänskliga. Att det vi hör varken är ”debatt”, käbbel eller borgerligt prat; det är maskinen som talar, och den talar till dig för att framkalla systemkonforma responser genom en blandning av makt och psykologi. Att därför hävda det mänskliga genom kritik av de akter där detta degraderas. Att flytta blicken från visionerna till det allra mest närliggande, allt som ligger i vägen för visionerna och politiken generellt. Om ideologin finns ”överallt” är det inte som en atmosfär vi andas eller något ogripbart som vi badar i, utan i det att flöden av interpellationer tränger in överallt, men utsända från apparater av agenter som kan identifieras och ställas till svars.

Reformer som för kapitalet innebär grus i maskineriet kan leda till kortsiktiga olyckor för alla. Eftersom detta maskineri som produktionssätt är våra reella existensbetingelser. Därför är ekonomin den främsta reproduktionsbetingelsen för såväl sig själv som för ideologin. Om inte kapitalismen som sådan och på det stora hela var så stabil, kriserna till trots, skulle den inte kunna prångla ut sina berättelser. Inte desto mindre är ideologin, sådan den faktiskt verkar ute i offentligheten och mellan medborgarna, den omedelbara sköld mot vilken opposition studsar. Eller snarare en sköld som försvårar uppkomsten av artikulerad opposition, så som jag försökt diskutera. Och dess massiva närvaro ”överallt” är i sig en förutsättning för enskilda interpellationers framgång i en självförstärkande rundgång. Men därför är också ideologin ett omedelbart angreppsmål för en välriktad politisk kritik.

Om skapandet av rörelse, politik och förvägrade livsformer på väg mot ”en annan värld” ständigt trycks tillbaka av det som skulle övervinnas, kapitalismens dominans i samhällslivets etablerade former, innefattande nät av performativa tilltalsakter och responser, om det är så måste sådana strävanden som ett moment innefatta kvalificerad, konkret och lika handgriplig kritik av just detta. Kritik av reproduktionens former som komplement till kritiken av den exploaterande maskinen, en sammansatt kritik för att göra maskinen med dess olika beståndsdelar synliga. En kritik som både är teoretisk och något som känns i kroppen, när maskinens ideologiska tryck förvandlas från normalitet till käftsmällar. Där måste även finnas vänsterns självkritik av att den inte lyckats prestera något sådant tidigare.

I detta perspektiv skall maskinens ideologiska dominans brytas, inte med rätt och slätt ett annat, ”sant” språk, utan med ett språk för denna dominans och språkförstörelse. Inte som ”upplysning” i betydelsen att någon med en pekpinne docerar om hur saker och ting förhåller sig utan som ett kvalificerat politiskt språk för permanent kommunikation (!) kring hegemonin och dess verkningssätt. Analogt med när manliga härskartekniker desarmeras genom att de i själva utförandet bemöts med benämning av detta utförande. Om det är idealism att tro att eller agera som om ”upplysning” i konventionell mening besegrar materiella förhållanden är det här fråga om ett annat slag, en upplysning som dels (med en fortfarande tveksam metafor) lyser åt rätt håll, dels verkar genom sin permanenta praktik som interventioner i ideologiska och metaideologiska praktiker, avbrott i interpellationsakterna. Genom att akterna, aktörerna och effekterna utpekas och benämns som tillhörande den maskin som därmed också benämns. Dessa saker initieras genom studier och diskussion i politiska organisationer och innefattas i deras utåtriktade ageranden för att spridas till ”allt fler”. Här finns grund för en egen ideologi, också den av ett nytt slag, en upplysningsideologi som är upplysarnas (kritikernas) ömsesidiga igenkännande och benämnande av varandra som sådana inom en ny politisk kultur. Återigen: upplysaren är inte den som sett och sprider ljuset utan som vägrar maskinens tilltal och vet att benämna detsamma och i samband med det sig själv.

Jag menar inte heller att sådan kritik kan föregå annan politisk mobilisering, snarare att den kan utgöra just ett moment som i sin sammansättning med andra moment visar sig ha kraft att bryta upp hegemonin. Här aktualiseras åter självkritiska frågor för vänstern: om sammansättningen av dess praktik, varför den gör olika prioriteringar, vad som då kan saknas och varför saknader inte föranleder saknad. Sådana frågor som även de är nödvändiga moment i lyckosamma tillkomster av rörelse i ordets alla betydelser.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar