Vad är ideologi?

Följande är en ny inledning till min text Vad är ideologi? under Teoretisk bakgrund.

Inledning

Det finns problem med rubrikens fråga. Den tycks säga att alla kan vara överens om ”ideologi” som en realitet att lära sig mer om. Att ”ideologi” är ett givet objekt att undersöka, eventuellt ompröva. Eller en mångfald av objekt, eftersom begreppet ofta sägs vara ”mångtydigt”. Men vad som skall hävdas är tvärtom existensen av en social realitet som i viktiga avseenden är motsatsen till vad som vanligen kallas ”ideologi” och som i själva sin konstruktion motsätter sig objektivering. Att det som brott med sistnämnda egenskap är angeläget att etablera fenomenet som kunskapsobjekt, detta för att det genom sina reproduktiva funktioner utgör hinder för såväl kritik som radikal politik, dock inte i första hand så som framställs i ”falskt medvetande”-problematiken. En etablering som är kritik med en skärpt innebörd av det begreppet.

Borde vi inte använda en annan term för detta som skall påvisas? För att därefter se vad den nya teorin har att säga om ”ideologierna”, såsom de politiska ”ismerna”. ”Den nya teorin” är i huvudsak Louis Althussers ideologiteori från essän Ideologi och ideologiska statsapparater. Althusser använde alltså termen ideologi. Och ”ideologierna” tillhör i högsta grad det ideologiska, men som rekvisita, ett ideologins mindre inom ett inte erkänt ideologins mer: apparater, praktiker, vad som egentligen sker där ”ideologier” talar, inre och yttre psykosociala effekter. Dessutom genom den speciella relation mellan mer och mindre där ideologins mer utplånas, kvarlämnande ”ideologin” som något idémässigt i enlighet med vad ordet antyder. För teorin ligger mycket av det ideologiska just där, i självmaskeringen som består av ett ideellt framträdande av något som inte i grunden består av idéer, vare sig upphöjda ledstjärnor eller ondsint spridda dimslöjor. Jag talar här om dominerande ideologier som åtföljer makten, det finns också ideologi av annat slag.

En av märkligheterna med ideologifenomenet är hur ”berättelser” kan frigöras från berättandet och framstå som något fristående ideellt, något som tillägnas av det autonoma subjektet och sedan residerar i hennes huvud och speciellt ögonen – ”åskådning”, ”synsätt”. Även sådan kritik som söker visa hur ”idéer tjänar intressen”, hur makten säkras av dessa idéers hegemoniska ställning, eller på annat sätt ”kontextualiserar” dem, reducerar ”ideologin” till idéerna ifråga. Alltså frigjort från detta att någon vänder sig till någon annan för att just för henne berätta något, så att hon vänder sig även hon mot den ljudande rösten och beter sig responsivt. Att det också fortsättningsvis handlar om institutionaliserade flöden av tilltal, där mottagaren adresseras med de samtidigt utdelade och i berättelserna figurerande attributen: Guds barn, arbetstagare, konsument, väljare, svensk. Något som utspelar sig mellan individer och mellan individ och apparater som kyrkan, ”marknaden”, konsumtionen, en valrörelse, nationalistiska manifestationer osv. Althussers teori förflyttar sig från ideologiers idé- och symbolmässiga mindre till detta deras mer, helheten av praktiker, rekvisita, interaktion och effekter i fråga om subjektivitet, identitet, bindningar och trosföreställningar.

När var och en hade sin anvisade plats i kyrkbänken var detta med fasthållningen i berättarsituationen synnerligen påtagligt: anrops-/tilltalsakterna, adresseringen av mottagaren, uttalandet av det Namn i vilket anropen görs (Gud), ett Namn som framkallar lystring och förväntade responser (Amen). Individen är här inte en passiv mottagare av påbud men inte heller en kritisk undersökare av dem; det är belägenheten inför den påbjudande apparaten och dess mäktighet (innefattande den fysiska belägenheten på bänken) som nödvändiggör att individen finner sättet att förhålla sig till densamma, vilken aktivitet i mycket kan sägas vara subjektiviteten. På liknande sätt kan skeendena inom andra ideologiska apparater med där åberopade Subjekt (t ex Friheten, Demokratin eller Folket) undersökas. Vilket då måste innefatta hur det i det ideologiska ligger en metaideologisk omkastning där interaktioners och underkastelsers idémässiga rekvisita blir till deras allt, till individens upphöjda ledstjärnor, inte sällan till förklaring av tillvarons allt, medan apparaturen och praktikerna (ej benämnda så) bara uppfattas som platser och medel för manifestationer av det grundläggande ideella eller föregiven insikt i sakernas tillstånd. För den konventionella kritiken är det fråga om förmedlare av idéer och föreställningar. Ideologiers mindre framstår som det stora och ursprungliga.

Slutenheten och totalitetsanspråken får inte sällan ett konkret uttryck i det att berättelsen är konstruerad så att den förekommer varje ifrågasättande. Sådana hänförs nämligen till dess fiendefigur, det ”dom” eller ”de andra” gentemot vilka berättelsens ”vi” konstitueras: de ”otrogna”, de ”extrema”, ”frihetens fiender”, ”folkförrädare” osv. Ideologin – spelet mellan anropare och anropad – blir till en insida utan utsida; i spelet finns ingen plats för reflexion över vare sig spelet som sådant eller apparatens roll i de större sociala sammanhangen, ytterst samhällsformationens helhet. Hur bindningarna till och inom spelet samtidigt är bindningar till positioner i samhällsordningen. Allt handlar om att fortsätta utbyta bekräftelser på spelets samhörighet och trohet till den förenande berättelsen om tillvarons elementa (”javisst, just så är det!”), emedan det är där den egna subjektiviteten ligger, som spelets produkt och som dess upprätthållare. Och denna de enskilda spelens slutenheter har en fortsättning på ideologisk metanivå, där även de som står utanför specifika ideologier ändå befinner sig inom metaideologin, t ex om ”idéernas kamp”. Vilket kan gälla t o m ideologiteoretiker.

Att det i ideologiska spel inte ”finns plats” för självreflexion beror förstås omedelbart på att det saknas språk för sådan. Ideologins ord tillåter inte sådana ord och intensiteten i den ideologiska praktiken gör att avsaknaden aldrig blir till känd saknad. Medan de som borde utveckla och introducera orden även de är upptagna med annat.

Det okända är inte ideologiers enskildheter: odlingen och förevisandet av gruppers sammanhållande och meningsskapande symboler, t ex flaggor, berättelser, politiska och religiösa föreställningar. Att människors behov av identitet, riktning och mening (de föds inte i samma grad som djuren med instinktstyrning, men de kan inte heller leva med oändligheten av livsmöjligheter i sina huvuden) gör dem benägna att ta till sig erbjudanden om sådant. Att de gärna använder signalord för att stärka gemenskapen och markera gentemot de andra. Praktikernas primat över idéerna förnekas inte alltid. Kyrkobesökare kan medge att det är vistelsen i kyrkorummet och deltagandet i ritualerna som skänker trygghet och ro, snarare än innehållet i trosbekännelser. Fotbollssupportrar behöver inte hävda att deras flaggor, halsdukar och hejaramsor gäller mer än att visa gemenskapen kring fotbollsintresset och det favoriserade laget och i mycket är gemenskapen.

Men medan det konventionella ideologibegreppet som sagt kan sägas vara mångtydigt, allt möjligt kan kallas ideologi, och medan sociologer undersöker olika fenomen inom det ideologiska utan att kalla dem så, söker Althussers begrepp ringa in konstanta och strukturella drag hos ett brett fält av mänskliga praktiker som skiljer det från andra praktiker, t ex kunskapspraktiker, politiska, tekniska, etiska och estetiska praktiker. Både så att det är fråga om skilda mänskliga kvaliteter och att det ideologiska kan blockera utövandet av de andra kvaliteterna, speciellt kunskapen och politiken, då sammanhållning och affektutlevelse självförstärkande går före, samtidigt som ideologins ord utestänger andra ord. Begreppet ringar in de fenomen som befinner sig i samma skärning mellan reproduktion av sociala strukturer och stabilisering av enskilda psyken genom institutionaliserade spel av anrop och respons. Det anger ett problem för teorin och ett problem för politiken. Den senare måste för att återta ledarställning veta vad den har att övervinna.

Att Althusser strikt skilde mellan ideologi och t ex kunskap är något som vänds emot honom (”finds few defenders nowadays” – Terry Eagleton). Det brukar då handla om misstolkningar i termer som sant vs falskt eller ”vetenskaplig säkerhet” vs ”färgade glasögon”. Men Althusser talade om skilda mänskliga praktiker som med skilda medel åstadkommer skilda produkter och effekter. Vetenskapen talar om sina objekt, ständigt beredd till omprövning. Det tillhör det vetenskapliga att inte utplåna utan tvärtom noga dokumentera ett resultats tillkomsthistoria, innefattande diskussioner och strider. Kunskap är aldrig ett omedelbart seende (”kunskap är produktion”), men man kan tillåta sig att metaforiskt tala om en kunskaps seende, som då innefattar kunskap om utsiktspositionen (metaforen igen), dvs den speciella tankeapparaten. Ideologin talar till subjekt för att konstituera dem som sådana, varvid bindningen till de ideologiska praktikerna och uttrycken, igenkänningseffekterna i talets ständiga upprepning och ordens fixerade karaktär, kan avskilja dem från kunskap, kritik och politik. Ideologin är inte alls något seende (”synsätt”) utom som subjektets sätt att spegla sig själv i praktiker och symboler, men den framträder inte sällan med anspråk på att utgöra seende av det i tillvaron väsentliga. Ideologiskt tal tenderar därvid att utesluta medvetenhet om utsägelsepositionen. På motsvarande sätt måste man skilja mellan ideologi och politik, artikulering av objektiva konflikter. Vilket inte görs av dem, även till vänster, för vilka ”ideologi” betyder ”genomtänkt politik” – ”vi måste bli mer ideologiska”, ”vi behöver mer ideologisk diskussion” – fast ideologi är en motsats till att tänka och uttrycket ”ideologisk diskussion” är en självmotsägelse. Att man oreflekterat använder ordet och inte heller närmare reflekterar över de ideologier som står i vägen för de egna strävandena (andras och egen), att man även här saknar ett kritiskt språk, det är ett problem i samma dubbla betydelse, ett problem som väl erkänt föranleder och ingår i det nya begreppet.

Althussers teori är inte ”stor teori” i betydelsen en fullständig kartläggning av det ideologiska. Han kallar den själv ”en första och mycket preliminär skiss”. Men i ett annat avseende är den faktiskt fullständig: den gör just de distinktioner som ideologierna själva förnekar, den ger oss begreppet ideologi som etableringen av en bestämd problematik, den är utgångspunkt för kritik i den speciella meningen att tala om det som är format för att inte omtalas. Inte för att säga sista ordet men som en strid om nödvändiga ords närvaro i samtalen, närvaron av minimal teori. Här kan vi jämföra med marxistisk teori, vars bestående värde inte ligger i detaljbeskrivningar av kapitalismen utan i att fastslå existensen av ekonomisk struktur, där denna strukturs hegemoni likaledes innefattar självförnekelse. Misskännandena är från början är inbyggda i systemen som sådana, inte utan samband, eftersom kapitalismens självförnekelse i mycket sker genom den ideologiska apparatur som ekonomin är associerad med och berättelserna om individer och marknader som den sociala tillvarons allt. Vilka berättelser harmonierar med kapitalismens faktiska dominans över samhälle och liv men är verksamma genom tilltalens ständiga tryck mot individen att erkänna sig som arbetstagare, konsument, väljare av ej systembrytande ”alternativ”, den som inte är bakåtsträvande eller extrem osv. (Här ser vi en egentligen inte så stor skillnad mellan ideologier som likt religioner eller den nu växande populismen är djupt engagerande och andra som i samma grad verkar reproduktivt men mer som resignerad responsivitet gentemot dominerande ideologi.)

Rubrikens fråga kan därför vara missvisande också som ett löfte om en utredning som här inte alls är aktuell. Distinktionerna mellan ideologi och andra kvaliteter och mellan olika slags ideologier är ett imperativ till kritik, att utifrån distinktionerna och ideologiernas självförnekande karaktär alltid ställa kritikens frågor: Vad för slags ideologi praktiseras här och med vilka effekter? Detta tillämpat både på maktens ideologier och egen ideologi. Står det ideologiska i vägen för kunskap om samhället och politik för att förändra det? Kan i stället maktens tankeblockerande ideologier göras till ytterligare skäl att motsätta sig den? Hur skall förklaras att folkligt missnöje inte bara går åt höger utan låser sig i ideologi (populism) i stället för (vänster)politik? Kommer på den egna sidan utebliven politisk framgång (bl a för att man inte intresserar sig för samhällets ideologiska slutenhet) att leda till kompensatorisk ideologi för internt bruk, internt bollande av egna signalord? Ifall en sådan fråga reflexmässigt avfärdas, vad är det tecken på? Hur kan i stället en ideologi se ut som befordrar radikal politik – utan att diktera denna och utan berättelser om historiens förutbestämda resultat? Det är också märkligt hur även vänsterintellektuella försummar detta kritikområde, på sina sätt fångade i metaideologi som förnekar teorins distinktioner eller på andra sätt underlåter att hålla dem vid liv.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar