Privatiseringshetsen och demokratin

I veckan besökte jag för sista gången folktandvården på min ort. Ansvarig politiker säger om försäljningen ”Det var det högsta budet och värderingen har skett efter gängse modeller. Köparen är en ny aktör men med dokumenterad tandvårdserfarenhet vad jag förstår.” Att det vi bevittnar är mer än nya förvaltningsformer för vård och skola och även nya specifika vinstmaskiner är påfallande för många. Däremot tycks det mig som att diskussionerna om detta mer sällan knyts ihop på ett adekvat sätt. Vad man än tänker om ”välfärdssamhället” kan två saker sägas på lite olika sätt, att utvecklingen är så uppenbart odemokratisk, vad man än lägger in i begreppet demokrati, och att den har en massiv ideologisk sida där uppenbarheten bryts ned. Några varianter av att uttrycka detta dubbla: Vi ser en fortgående utveckling där saker som politiker förnekade igår är självklarheter idag och där fortsättningen kan antas bestå av en neråtgående spiral, där de som köpt privata försäkringar (för att få förtur och andra fördelar) inte kommer att vilja betala skatt. En utveckling som ogillas av de flesta men som cyniskt betraktas som Utvecklingen. En expansion av kapitalistiska förhållanden i förening med ideologisk konsolidering av kapitalismen som helhet. Den mest iögonfallande nedmonteringen av samhället tillsammans med osynliggörandet av densamma, i det att själva tanken på ett samhälle (i kvalificerad mening) angrips. Inläggets tema är därför det vanliga, att söka en politisk hållning, eller en inkörsport till en sådan, som tar fasta på denna hegemoni och möjligheterna att gripa in i dess mekanismer för att sätta i rörelse de konflikter som den är tillslutningen av.

Kapitallogik vs demokrati
Begreppet demokrati är långt ifrån entydigt. Allt tal om demokratin i bestämd form rör sig kring en ideologisk kategori vars uppgift är att dölja sin omöjlighet. Men när vi är inbegripna i en utveckling som så uppenbart är odemokratisk aktualiseras frågorna om vad demokrati skulle kunna vara, vad för slags demokrati som blir till i en viss demokratisk strävan. Jag tar fram ett DN-klipp från förra hösten (27.10.08): Regeringen vill vinststyra primärvård i hela landet skriven av tre Stockholmsläkare.

Sällan har ett lagförslag hastats igenom så snabbt och med en sådan ovilja till analys, som nu när regeringen förbereder propositionen utifrån utredningen ”Patientens rätt. Vårdval i Sverige” (SOU 2008:37). Remisstiden gick ut den 8 augusti. 19 av 21 landsting var skarpt kritiska till utredningens förslag, liksom ett flertal andra remissinstanser såsom Vårdförbundet, Saco, TCO, PRO, HSO, RSMH med flera. Ändå uttalar sig socialminister Göran Hägglund i Dagens Medicin och säger att ”regeringen skall driva igenom utredningens förslag, oavsett vad landstingen tycker”.

Varför denna brådska? Det förklaras sannolikt av att det är den fria etableringen som står i centrum. Begreppet är missvisande. Möjligheten för privata läkarmottagningar och sjukhus att etablera sig fritt och sälja sina tjänster till vanligt marknadspris har alltid funnits. Det nya är att det nu ska gälla hela primärvården och att vårdgivarna ska ges automatisk rätt att få verksamheten offentligt finansierad.
Utredarnas förslag handlar om att öppna vården för kommersiella vårdföretag. För svenskt näringsliv hägrar vårdmarknader att privatisera för flera hundra miljarder kronor. Så utredningen borde i stället för ”Patientens rätt” ha haft rubriken ”De kommersiella vårdföretagens rätt till offentlig finansiering”.

Regeringens målsättning är att i princip allt som inte är myndighetsutövning ska privatiseras och detta bör så långt som möjligt ske före valet 2010. I denna strävan kan demokratiska beslut på landstingsnivå vara ett hinder.

Detta uttrycks i klartext i ”Fem vägval för Sverige – Näringslivets långtidsutredning” (november 2007) där det står följande: ”Om varje kommun och landsting självständigt avgör om man vill ha konkurrens i produktionen av välfärdstjänsterna är det stor sannolikhet att vissa kommuner och landsting kommer att avstå från detta, eller tillåta så lite av privata utförare att ett önskvärt konkurrenstryck inte etableras. Därför bör staten styra kommuner och landsting på ett övergripande plan i detta hänseende.”

Dom sitter i samma båt…

Allt som inte är myndighetsutövning ska privatiseras – detta är inget förtal utan vad de borgerliga själva explicit framför som sin politik. Alla undersökningar visar att en stor majoritet av befolkningen är emot denna utveckling. ”Därför skall regeringen driva igenom utredningens förslag, oavsett…” Den närliggande frågan är hur regeringspartierna mot den bakgrunden kan kalla sig demokratiska. Ett har t o m ordet demokrater i sitt namn. Den frågan bör ställas till dem, retoriskt och i pedagogiskt syfte. För att vrida tillbaka samtalet (mellan medborgarna) till frågor om hur kapitalet regerar utan att någonsin skrapa med foten inför någon sorts demokrati, vilken roll den befintliga politiken har i sammanhanget och hur den kapitalistiska hegemonin verkar hos såväl dess funktionärer (1) som alla andra (2).

Egen ideologisk praktik (1)
Minns ni Bo Lundgren, nuvarande chef för Riksgälden, när han i sin enda valrörelse var partiledare för moderaterna. Hur exalterad han var, hur det räckte för honom att en gång få uttala ordet ”skattesänkning” för att gå igång, hur kinderna blev heta, hur munnen gick allt fortare: skattesänkning, skattesänkning, skattesänkning! Det gick inte så bra för moderaterna i det valet men Lundgren fick erfara en kortvarig eufori. Eller direktörerna som strömmade ut på gatorna i demonstrationer mot löntagarfonderna. Som kanske avundsjukt betraktat motsvarande vänsterengagemang och nu själva fick känna hur härligt det kan vara att brinna för (eller mot) något. Låt oss återvända till dagens scen och den man, tillika socialminister, som är så lik Sverigedemokraternas ledare och likt denne lever i verkligheten: privatisering, privatisering, privatisering! Högern måste finna sina egna identitetsgivande former där kapitallogiken och det personliga sammanfaller.

Interpellerande ideologi (2)
Kunder! Glöm samhället, glöm att ni trott på samhället: marknad, marknad, marknad! Världen består av aktörer och kunder. Samt politiker vars uppgift det är att ge aktörerna bästa möjliga villkor – till kundernas fromma. Det är denna punkt jag tror underskattas, och framställd på detta sätt förefaller den överdriven eller skruvad. Vem sväljer oreserverat dessa budskap? Framhölls inte nyss motståndet? Men hegemoni är nu inte detsamma som ”samtycke” (Vänstern och hegemonin). Det är de av kapitalet dikterade samhällsförändringarna, där människor mot sin vilja görs till kunder, i förening med det massiva ideologiska tryck som utgår från kapitalets makt men finner sina egna former, alltså denna förening som rör sig i riktning mot att göra samhället, för att inte tala om ”en annan värld”, otänkbart. Inte i någon absolut mening, all folkhemsnostalgi kan inte utrotas och inte heller alla tankar om att det skulle kunna finnas något bättre; det räcker med ett visst mått av praktisk acceptans, en förlamad sammansättning av tro, misstro och cynism, för att etablera de osynliga väggar mot vilka radikala appeller studsar. Tron är inte heller resultat av vare sig reflexion eller övertalning; den vilar på den ”tro före tron” (Zizek) som är materialiserad i interpellationsakterna som utväxter av det man tvingas göra och genom vilka detta görs till det egna görandet, subjektivitet.  Man behöver inte hylla marknaden (fast somliga anstränger sig även med den uppgiften) när världen gjorts sådan att där inte finns något att hylla annat än det för individen privata, eventuellt innefattande högre makter. Kritikens uppgift är att utveckla ett språk för dessa fenomen som ej begreppsliggjorda är undflyende i enskildheterna men så effektiva i sin helhet.

Några nedslag på den politiska kartan
1. Socialdemokratisk kongress. Det första som slår läsaren i Mona Sahlins artikel liksom i olika intervjuer är hur mån hon är om att framstå som kraftfull. Det är många ”jag” och ”under min ledning” som uttalas, ”jag har varit väldigt tydlig”, ”jag står stark som partiledare och jag har ett tydligt mandat”. Vilken är då politiken bakom denna på förekommen anledning utarbetade image?

Men den stolthet vi känner inför denna samhällsbyggnad får aldrig innebära att vi värnar systemen framför de människor de utvecklats för. … Medborgarna och patienterna ska stå i fokus – inte producenterna. Skattepengar för välfärd ska gå till välfärd – inte till aktieägarnas vinstuttag. Vi vill se tydliga och höga kvalitetskrav som ska följas av alla som bedriver välfärdsverksamhet, oavsett driftsform. Så att medborgarna vet vad de får, och utförarna vet vad som krävs. Vi vill också lagstifta om ett investeringsskydd för skattebetalarnas pengar så att skolor och vårdcentraler inte kan säljas eller knoppas av för en spottstyver.

Kontentan är att tillåta privata vinster (inte värna systemen för systemens skull) och framställa kapitulation som seger. Skolorna får gärna säljas för två spottstyvrar så länge kvalitetskraven visar att det är ”människorna” som värnas. Socialdemokrater må vara en smula marxistiska privat eller på första maj (eller på årets Socialistiskt forum i Stockholm, där flertalet programpunkter verkar ha socialdemokratiska arrangörer och handla om ”vänsterns motstrategier”); i den officiella retoriken är alla fundamentala konflikter utrensade och sossarna rätt och slätt ett parti med en ”bättre” politik och en starkare ledare.

2. Vänsterpartiet. Vi avvaktar att de gör sin läxa (Vänstern och hegemonin).

3. Nätverket gemensam välfärd (underteckna gärna deras budkavle) för fram en intressant paroll:  ”Vi vägrar vara kunder på en välfärdsmarknad!” Analysen, i den mån den förekommer, är inte originell och frågan är hur långt ett nätverk skall backa ifråga om analys för att uppnå önskad bredd – allt består strängt taget av krav på regeringen att avstå från vad den ser som sitt existensberättigande. Det intressanta är själva formuleringen och konkretionen, som kan tolkas som försök till sådana ingrepp i interpellationsakterna som jag tidigare efterlyst (jämför ”Vi vill tacka dig som kund” i Ideologikritik goes Youtube). Att även om man tvingas vara kund ändå explicit vägra att besvara kundinterpellationen (”ja, det är jag”) och i stället se den för vad den är, våldsakter från en makt som försöker osynliggöra sig själv just i sin vänliga men arroganta fullkomlighet.

4. Jag känner dem inte och har ingen uppfattning om hur många de är. Men av bloggar och andra webbsajter får jag intrycket att militanta anarkistiska riktningar vinner inflytande bland unga radikala. Hur som helst finns de där som idéströmningar och praktik. (Jag låter mig gärna informeras på denna punkt.) Här förenas träffande beskrivningar av det rådande och kritik av befintlig politik och befintliga rörelser (som olika sätt att bevara kapitalförhållandena) med, som jag ser det, en annan brist på självkritik.

När vi går på offensiven börjar vi känna varandra och kämpa kollektivt. Vi använder de sätt på vilka samhället är beroende av oss till dess upplösande. Vi strejkar, plankar, saboterar, kravallar, deserterar, gör uppror och tar egendom. Vi skapar organisationer för att kunna förstärka och koordinera våra aktiviteter. En mängd nya möjligheter öppnas upp. … Vi blir allt mer vågade och aggressiva i vår kamp för våra klassintressen. Vi kämpar inte för att forma en ny stat eller för att bli de nya cheferna. Vårt intresse ligger i att få ett slut på våra liv som de nu ser ut – och därmed det samhälle som baseras på denna form av liv. Vi är arbetarklassen som vill avskaffa arbetet och klasserna. Vi är den mänskliga gemenskapen som vill riva ner det existerande samhället. Vårt politiska program är att krossa politiken. För att göra detta så måste vi stödja och sprida de subversiva tendenser som idag finns tills vi genomgående förändrat samhället överallt, på alla plan. Detta kallas ibland för ”revolution”. (Källa)

Jag har i samband med Vänsterpartiets program (Varför?) diskuterat ett speciellt framställningssätt, att låta beskrivningar av rådande missförhållanden omärkligt övergå i en föregiven ”folkets kamp”. Är inte ”när vi går på offensiven” och ”vi blir allt mer vågade och aggressiva” något liknande? Vägen från att människor börjar tala med varandra på bussen och fram till revolutionen framställs som en räcka av identiskt formulerade exempel – vi pratar på bussen, vi går på offensiven, vi förändrar samhället på alla plan – där något närliggande plötsligt blivit till revolution. Det är kanske själva poängen, men är det så sannolikt att det ursprungligen lilla ”vi” växer till revolutionens mäktiga vi genom ”spridning” av de exemplifierade ”subversiva tendenserna”? Hur många finner det egentligen angeläget att slåss med polisen? Man får anta att sådana frågor diskuteras i andra texter, men är det då i förening med följande frågor:

På vilka grunder anser man sin berättelse vara ett moment i det berättade och på vilka sätt motverkar man att den blir till rekvisita (igenkänningstecken) i den befintliga gruppens interna ideologi? 

Riv ner samhället, krossa politiken. Dessa uttryck reser frågetecken. Kan människor leva utan ett samhälle, och kan ett nytt samhälle ”byggas” på ruinerna av det föregående? Bortsett från att det ”existerande samhället” inte låter sig ”rivas ner” på föregivet sätt. Att Mona Sahlins politik inte har något med Politik (artikulering av reella konflikter) att göra är en sak, men vad betyder ”krossa politiken”? Det är lätt för en otålig människa att vilja ”krossa” saker, och i viss mening handlar all radikalism om ”krossande”, men vilken sorts mening är verksam i det aktuella talet? Är det inte kapitalet, högern och S som tillsammans krossar politiken, och skall reaktionen på det vara att krossa ännu mer, snarare än att fråga vad politik kan vara?

Oavsett vilka svar som kan presteras på frågorna har man rätt i mycket och mycket tänkvärt sägs i texterna. Där finns en attraktiv förening av analys av livet under kapitalismen, avvisande av alla tankar på en Stor Plan att förverkliga och betoning av lokala initiativ, åtminstone så länge man inte går in på vad initiativen kan bestå av. Därför refererar jag till dessa grupper och deras samhällsuppfattning (vilken den nu är) som ytterligare en logik på den inventerade kartan. Och som ännu en illustration av det svåra i att gå från radikal analys till radikal politik (i vidaste mening), den svårighet som är hegemonin även för anarkister. Som erkänns (”the present offers no way out”), samtidigt som den förnekas (”en mängd nya möjligheter öppnas upp”), när ingen speciell möda läggs på att relatera öppningen till det öppnade.

Ideologikritik
Om ”kravallande” är tilltalande för någon eftersom det är omedelbart och påtagligt, erbjuder faktiskt althussersk ideologikritik något liknande och samtidigt mycket olikt. Talet om hegemonin är inte konstaterandet av ett dödläge, inte heller av något som övervinns (passeras) bara ”vi” börjar kämpa. Det är utpekandet av föremålet för en speciell kamp, där det räcker att ”vi vägrar vara kunder” för att vara en bit på väg. Vägran gäller inte ”samhället” och yttrar sig inte i sektmässiga sabotage, den gäller subjektivitetsformningens konkreta mekanismer som den svaga länken. Att explicit vägra interpellationen är som sagt att synliggöra denna formning och en annan, mer påträngande sida av makten än de privilegierades privilegier. (Med ”synliggörande” menar jag inte ”medvetandegörande” så mycket som ett permanent pekande, en artikulerad konflikt.) Det handlar om att ställa makten i en ny cynismbefriad dager, att öppna för Politiken. De som vägrar identifiera sig som arbetstagare, konsumenter, kunder, väljare osv kanske också väljer annorlunda och medverkar till att det kommer att finnas annat att välja, även nya former av politiskt deltagande. Kan det inte vara mer subversivt att vara kvar i systemet, att fortsätta göra (inte utan strid kring görandets villkor), men genom aktiv kritik inte längre omfattas av den ”tro” (enligt ovan) som görandet normalt är förenat med och som helheten förutsätter? Att snarare än att rymma fältet slå in en kil mellan två realiteter, å ena sidan den kapitalistiska produktionen, den politiska apparaten osv och å andra sidan motsvarande ideologier, när nu de senare inte längre uppfattas som ”idéer” och inte heller som något vi badar i eller en atmosfär vi andas utan som riktat våld som det går att försvara sig mot.

Det enda jag propagerar för är att ideologikritik får finnas med som verktyg, oavsett hur ”rörelsen” eller upproret ser ut i övrigt. Kritiken är alltid vänd åt två håll, som interventioner i de ideologiska flödena ovanifrån (en utökad ekonomi- och maktkritik, där utökningen gäller angrepp på maktens ”interface” med individerna) och som självkritik, t ex i form av frågor som de nyss föreslagna.

Advertisements
Det här inlägget postades i Kritik. Bokmärk permalänken.

11 kommentarer till Privatiseringshetsen och demokratin

  1. a.magnusson skriver:

    Jag delar verkligen din frustration över vissa autonoma rörelsers oförmåga att skapa annat än vandaliska upptåg. Den autonoma vänsterns interpellationer skapar ju just denna pseudopraktik, som gör att de inbillar sig att de bollar med världskapitalismen när de bollar med en gatsten mot en pansarruta.

    När du talar om att vägra acceptera arbetar- konsument- och väljarinterpellationerna, tror jag att du är en god bit på väg mot sakens kärna. Och är det något som är säkert så är det att ”tankesmedjornas” befintliga identitetsskapande spelar dessa interpellationer i händerna. Hela begreppet om en arbetarrörelse är bakåtsträvande, därför att den befintliga arbetarideologin enbart tar fasta på arbetaren som ett kapitalistiskt subjekt på en världsmarknad. Samhällsvetenskapen och sociologin bekräftar denna hegemoni. Konflikten mellan människa och marknad osynliggörs. Människan som ett subjekt-objekt större än att vara subjekt på en marknad, osynliggörs.

    Det borde skapas nya interpellationer som talar till allt som arbetaren är då han inte är löntagarsubjekt. Man borde ge mening åt praktiker som inte är kapitalistiska. Man borde säga: ”du där – människa – kom och älska (baka bullar, skriv poesi, skapa konst etc.) – det är produktivt!” Ja, nu lät det väl lite väl hippieaktigt dethär, men neomaterialisterna diskuterar ju just detta; ”kritikalitet”; att göra strejken produktiv, att låta det kritiska passiva vägrandet bli ett tillfälle till nya praktiker, bortom den kapitalistiska bytesvärdeslogiken. Att inte låta revolutionen bli enbart en löntagarnas, men också en människornas revolution.

  2. ideologikritik skriver:

    Tack för din kommentar, mycket spännande att någon använder althusserska begrepp även för motståndet och den icke-kapitalistiska människan. Jag har känt mig lite ensam där.

    Men jag vill tala om ett aktivt vägrande och interpellationer som gäller just detta, att göra själva vägrandet som en förtätning av konflikterna meningsfullt. Om du läst fler av mina inlägg har du sett att jag trevar i riktning bort från den vanliga logiken att ”alternativa” värden och ”visioner” rätt och slätt skall framstå som ”bättre”, vilket jag ser som ett misskännande av hegemonins realitet. Att på något sätt interpellera brytningens subjekt för att de andra interpellationerna (sådana som du exemplifierar) skall kunna bli verkningsfulla.

    Vill gärna diskutera dessa saker mer. Om en mer offensiv användning av dessa positioner, något jag saknar även hos Zizek. Om möjligheterna att föra in dem i praktisk politik. Med andra ord, hur gå vidare?

    Har du tips om någon introduktion till neomaterialismen?

  3. a.magnusson skriver:

    Ja, alltså, utifrån din essä, om Althussers essä om ideologiska statsapparater, där tanken förs fram om att ”ideologi är i görandet, inte i troendet” samt om ideologins permanens – den tanken är ju i grunden ganska givande, och återkommer ju, av vad jag har förstått, hos Zizek. (Har dock inte läst Zizek)

    Sen kan man ju fundera över om strukturalismen som helhetlig filosofi är filosofiskt relevant, samt om althussers kritik av en mer hermeneutiskt betonad historiematerialism är hållbar eller inte. Andra filosofer har ju utöver att ta fasta på ideologins permanens och interpellationsakterna, sett mänsklig praxis som den dialektiskt förmedlande instansen mellan kunskap och okunskap. Mänsklig praxis är alltid ideologi, men samtidigt i någon utsträckning alltid kunskap.

    Neomaterialismen, är ganska ny för mig också, men en kortare skrift som jag tyckte är bra är De Landa, Manuel, A New Philosophy of Society. Sen kan man ju läsa Deleuze, Gilles, Anti-Oedipus. Neomaterialismens tankar om semi-stabila och underdeterminerade, snarare än överdeterminerande sociala strukturer, är en god kritik av strukturalismen. En bra bok som tar upp denna kritik av strukturen som överdeterminerande är Palmås, Karl, En liten bok om slem. Kritiken av den överdeterminerande strukturalismen som borgerlig filosofi, vill jag mena, finns dock så tidigt som hos Georg Lukács i densammes ”Det borgerliga tänkandets antinomier” från 1923.

    Neomaterialisternas syn på ideologi blir dock kanske lite för mycket ”i görandet”, eftersom man hävdar att det inte finns några mentala ”representationer” utan enbart materiella ”affekter”, som styrandes mänsklig praxis. Neomaterialisterna ser alltså medvetandet som något materiellt, som neuroner, snarare än något ideellt (ett medvetande eller själ,) varför att utöva praxis enligt neomaterialismen blir att dras till denna praxis genom materiell stimuli snarare än genom att ha en kognitiv bild av sitt eget görande i sitt kognitiva medvetande.
    Neomaterialismen ligger nära den behavioristiska uppfattningen av verkligheten.

    Visst kan det vara bra att ifrågasätta idéen om kognitiva representationer som heltigenom styrande våra liv, till förmån för det affektivt kroppsliga, men jag tror detta blir ganska ensidigt i längden. Redan Merleau-Ponty påvisade ju i sin avhandling Varseblivningens filosofi från 1945 vilken enorm betydelse som det mänskliga medvetandets historia har för hur vi upplever saker och ting, eftersom vi genom vår levnad skaffat oss olika representationer av olika praxis och olika sociala situationer. Neomaterialismens affekter, ter sig från ett fenomenologiskt perspektiv betraktad, som en något torftig konception av verkligheten. Och man kan fråga sig hur en ideologikritik skall kunna byggas på neomaterialismen som grund, när man ju lämnat en fenomenologisk uppfattning av ideologi.

    När det gäller att gå vidare på grundval av en althusseriansk ideologikritik, tror jag det finns en poäng i att börja i det lilla. Man måste visa hur man kan rubba hegemonin genom alternativa praktiker. Det ger utrymme för kreativitet, när människor märker att bara man lägger åt sidan all pseudo-religiös politisk verksamhet, är detta att förändra världen lite grann inte helt och hållet omöjligt, och hegemonin, inte på något sätt total. Det handlar om att interpellera till verksamheter som producerar bruksvärde och är demokratiska, inte till de som producerar bytesvärde och är byråkratisk-kapitalistiska. Det handlar alltså om att interpellera till praktiker som direkt skapar glädje, och som inte tar omvägen genom bytesvärdesformens tillväxt-mantra. Det är i detta sammanhang jag menar att kärlek eller konstskapande är mer produktivt än lönearbete, eftersom lönearbete inte direkt skapar glädje, utan snarare motsatsen, utsugning, förtryck. Vänstern bör alltså interpellera till en social ekonomi, där bytesvärdesformen för mänsklig praxis ersätts av ett större engagemang och omsorg i den konkreta verkligheten.

    I dessa privatiseringstider, verkar vi dock ha fullt upp att slå hål på den fördömda valfrihetsmyten, som till och med det s.k. socialdemokratiska arbetarpartiet, verkar ha anammat. I detta sammanhang handlar det om att skapa interpellationer som interpellerar till väljarna som socialt kollektiv, som interpellerar dem som ‘arbetarklassen’, och det i en bredare mänsklig mening, snarare än en privatekonomisk. Detta skall ses som alternativ till ett interpellerande av väljarna som tilltalar dem enbart i egenskap av privatekonomiska subjekt, enbart utifrån huruvida de vill ha 500 kr mer eller mindre i plånboken. Som det ser ut idag tilltalas ju väljarna inte utifrån huruvida de vill förändra själva grundförutsättningarna för hur mycket pengar de skall ha i plånboken, eller för den delen, förutsättningarna för hur bra de skall må, fysiskt och psykiskt.

  4. ideologikritik skriver:

    När jag med viss envishet och kanske monotoni upprepar samma saker i allt jag skriver är det inte någon stor teori om samhället, en filosofi (i konventionell mening), en ”ism” eller något liknande jag försöker hävda utan några få och egentligen enkla punkter. Handlar det om filosofi är det i den althusserska meningen att sätta upp en skylt som pekar på dessa punkter och i andra riktningen på alla sätten att tyst förneka dem. Eller med en annan metafor att dra en skiljelinje gentemot ideologins alla sätt att maskera sig själv, dvs dess egen praktik. Och mot farorna att drunkna i olika filosofiers överväldigande begreppsapparater vid tillfällen när det inte är där man bör befinna sig. Som du framställer neomaterialismen tycks den mig utgöra en sådan fara. Vilket inte betyder att jag inte är tacksam för de olika lästipsen jag fick. Slem-boken är nedladdad och påbörjad.

    Detta sagt apropå din fundering om Althusser som ”strukturalist” men som aktualisering av ett allmänt problem, hur förekomma de missförstånd och felaktiga kontexter som kritiken lätt placeras i? Jag menar inte att det bara finns en korrekt tolkning av Althussers ideologiteori, men hur lyfta fram potentialen för praktisk kritik utan att genast hamna i korselden av ismer som inte är relevanta i sammanhanget? Man hinner inte förklara att man inte avser någon Essens eller monolitisk Struktur när man talar om kapitalet förrän man stängts in i någon annan reduktionism.

    Ideologisk apparat och interpellation, detta är inte begrepp som uttömmande talar om hur det förhåller sig med det ideologiska. Men om man accepterar dem riskerar man inte att utsagan ”mänsklig praxis är alltid ideologi” blir sättet att smita ifrån ideologin som något urskiljbart och praktiskt kritiserbart, plikten att begreppsliggöra och gå emot det symboliska våld som det ekonomiska våldet förutsätter. Vilket är nödvändigt (begreppsliggörandet alltså) eftersom, som sagt, ideologins främsta maskering gäller dess egen praktik och själva ideologibegreppet alltid står på spel.

    Jag håller helt med om det önskvärda i alla de interpellationer du nämner. Framför allt framställer du den konflikt som föranleder marxistisk teori, ideologikritik och Politik. De livsformer som går emot kapitallogiken, den konflikt allt handlar om. När du talar om alternativ vill jag bara hänvisa tillbaka till mitt förra svar. Finns det sätt att ta fasta på dessa livsformers nuvarande omöjlighet (i stor skala) för att just därigenom bryta den? Att i stället för att glida förbi den, absorberad av de egna glimtarna av det bättre livet, mobilisera mot det symboliska våldet sedan detta identifierats som sådant. ”Man måste visa hur man kan rubba hegemonin genom alternativa praktiker.” Javisst, men också söka en kvalificering av det ”alternativa” så att det inte förblir vad enskilda ”dåliga subjekt” praktiserar utan att rubba så mycket annat. Enligt den där ”det som är bättre sprider sig självt”-logiken jag syftade på. Som när man befinner sig inne i en demonstration, betraktar de andra demonstranterna, lyssnar till talen och i stundens berusning tänker att allt är möjligt. Fast mycket lite hörs utanför kupan.

    I min essä (Utanför hegemonin) föreslår jag om inte en ”lösning” så en brytning med själva den logiken, ett försök att ringa in ett föremål för reflexion, att sätta ett fokus: ”En ideologi [eller hegemonin som helhet] övervinns inte genom en annan sidoställd ideologi [eller politik eller livsform] utan genom en ideologi som talar från och om den situation där övervinnandet äger rum.” Tanken är att på alla sätt söka och hävda det goda livet men också låta detta innefatta kamp på alla plan för dess existensbetingelser, att se denna kamp som i sig identitetsgivande och därför interpellera inte bara älskande utan också Kritiker.

  5. Johannes Jäger skriver:

    ett samtal. läser. återkommer. Förvånad över vissa saker som sägs.

  6. erik skriver:

    ”Jag låter mig gärna informeras på denna punkt.”

    Mer specifikt vad är det du vill veta?

    mvh/”Ung antipolitisk och stundom militant anarkist” 😉

  7. ideologikritik skriver:

    På min blogg försöker jag undersöka viss teoris politiska betydelse. Jag rör mig på en viss abstraktionsnivå och är inte heller ”irl” politiskt aktiv eller ens insatt i olika rörelser och riktningar. De svartklädda och maskerade som dyker upp vid en del demonstrationer är maskerade också för mig. Därför har jag inget emot att bli informerad om organisationstillhörigheter (om sådana finns, AFA?), men än mer om personerna bakom maskerna (liksom andra ”militanta anarkister”), om det finns någon typisk representant vad gäller ålder, student/arbetande osv, och tankevärld. (En iakttagelse är hur ointresserad media är härvidlag vid demonstrationsreferat; de svarta får gärna kvarstå som de hotfulla Andra.)

    Du presenterar dig som ung, och det ingår väl i den rudimentära bild jag har. Något jag berört i ett tidigare inlägg (Det lyckosammas materialism) och som jag funderat över är detta: När det nu är så att det mest är unga som är synliga med radikal aktivism, reflekterar de (ni) över detta? Och hur ni ska få med er de andra delar av mänskligheten som måste mobiliseras i världsförbättrandet (ej ironiskt menat)? Mot bakgrund av att det är lätt för äldre generationer att avfärda vad som uppfattas som extremism som ett ungdomsfenomen (tillsammans med extrem musik- och klädstil, extremsport osv). Jag vill nog se det som omognad när sådana antydningar indignerat slås undan i stället för att frågan tas på allvar.

    Eller för att generalisera utöver ungdomsproblematiken: Om du läst fler av mina inlägg har du sett att det är en fråga som jag ständigt återkommer till: bär tal och gester på en utåt mobiliserande potential eller är de bara ett internt (i den egna gruppen) uppvisande av igenkänningstecken. Det är en självkritisk fråga jag menar att varje grupp skall ställa sig själv. Det problematiska är att den i allmänhet inte tillåts av den interna ideologin. Hur står det till med stenkastning osv?

    Varför utses polisen som en av de främsta motståndarna? Att polisen är en repressiv statsapparat är vi överens om, men är det produktivt att slåss med enskilda konstaplar? Jag får känslan av att det drivande mer är ett personligt hat, kanske grundat hos dem som vid deltagandet i tidigare kravaller själva blivit träffade av batonger eller liknande. En kanalisering av frustration som sedan rationaliseras med i övrigt helt riktiga utläggningar om kapitalismens våld. Det är inget fel på privata känslor; en tanke jag försöker framföra är att ideologikritiken skall få individen att känna sig personligt kränkt av maktens interpellationer, även (eller just) när de utgörs av sådant vardagligt som reklam. Men syftet är då att att synliggöra makten och gripa in i dess verkningssätt. Jag kan inte se att något sådant äger rum vid berörda konfrontationer. Något annat jag frågat mig är varför vissa anarkister tycks ha en speciell förkärlek för sabotage av kollektivtrafiken, framför allt franska tåg.

    Något som ofta stjälper diskussioner är att orden får betyda alltför olika saker utan att detta (så långt det är möjligt) klargörs. När jag talar om ideologi menar jag något preciserat – vad en viss ideologiteori har att säga. För mig är det så att det där lösa, konventionella ideologibegreppet är metaideologi som aktivt blockerar ideologikritiken. När jag däremot talar om politik är det till att börja med ganska löst. Använder jag stort P avser jag något mer precist, ”artikulering av de fundamentala konflikterna”, och frågan är hur denna Politik blockeras av den faktiska politiken (och ideologin). Antipolitik blir då ett först förvirrande och sedan tveksamt begrepp. Kan du säga något om vad det betyder för dig?

    Jag hoppas att du uppfattar mina frågetecken som sådana och inte som förklädda utropstecken.

    Kamratligen, Nils

  8. erik skriver:

    Det var ett gediget frågeställande, men det är ju bara kul. Dock vet jag inte ifall jag är riktigt i form att svara lika gediget just nu, men jag kör iaf för annars tror jag det finns risk att jag glömmer bort det.

    ”Därför har jag inget emot att bli informerad om organisationstillhörigheter (om sådana finns, AFA?) men än mer om personerna bakom maskerna (liksom andra ”militanta anarkister”), om det finns någon typisk representant vad gäller ålder, student/arbetande osv, och tankevärld”

    Så du är alltså mer eller mindre intresserad av alla man _kan_ kalla ”anarkister” eller ”autonoma” (vilket ju är den vanligaste beteckningen på ”folk i masker”).

    Då får man nog börja med att slå fast att det är en väldigt spretig samling människor, så pass att jag nog drar mig för att ens tala om en ”rörelse” (då står jag nog närmare andra ”icke-anarkistiska” socialister vänster om SAP).
    Det finns liksom folk som anser sig vara anarkister men bara håller på med konst, alternativa valutor eller djurrättsarbete osv. Jag har ärligt talat inte så stor koll på deras praktik eller teoretiska grund, och lämnar dem därför därhän från här (tror dock de har väldigt liten koppling till det stycke ur ”Arbete Krig Gemenskap Politik” du citerade).

    Istället till den ”rörelse” eller ”miljö” jag anser mig del av (det hela blir ju helt subjektivt och vinklat som du säkert förstår):

    Ett sätt att se på det är att det som håller oss saman som rörelse och ger oss den form som vi har i hög utsträckning är ett gäng olika sruktorer, tar upp några som jag bedömmer betytt och betyder mycket:

    Organisationer:

    * Syndikalistiska Ungdomsförbundet – SUF (www.suf.cc) som består av ett 20tal sjävbestämande lokalklubbar förenade i en federation (jag är själv medlem i en av de skånska SUF-kubbarna). Trots namnet är vi ingen ungdomsgrupp till en syndikalistiskt fackförening (även om vi har många kopplingar och samarbeten med SAC) utan en helt egen struktur. Vi har funnits sen 1993. Klubbaran jobbar med vilka frågor de vill men fokus brukar ligga på: arbetsmarknad (framförallt kopplat till ungas situation: arbetslöshet och osäkra anställningar), ”allmäningar” (kollektivtrafik, ockupationer), antirasism/antifascism) och allmän propaganda/agitation/bildning/diskussion.
    Kända utväxter/avknoppningar som mer eller mindre börjat i SUF är planka.nu och piratbyrån.
    Förbundet har den utåtriktade (nåja) tidningen Direkt Aktion (www.direktaktion.se) som utkommer 4 ggr per år.
    Vi är öppet för alla ungdommar som (iaf i stora drag) ställer upp på vår principförklaring och stadgar (man behöver följdaktligen inte bekänna sig till någon speciell -ism, och folk kallar sig anarkister, kommunister, socialister, syndikalister om vart annat).
    Några hundra medlemmar och (kanske tyvärr) en väldigt hög medelmsgenomströmning. Åldrar: Tonåren och upp till 25 ibland 30. Snitt kanske 20.

    * Antfascistisk Aktion – AFA (antifa.se), självbestämmande lokalgrupper som samarbetar i ett nätverk. De har också funnits i ungefär 15 år och deras främsta fokus har alltid varit att bekämpa olika nazistgrupper i princip med alla medel man bedömt vara effektiva som du säkert känner till från media. Trots det snäva fokuset har man haft ganska stort inflytande på miljön som helhet, mycket skulle jag bedömma för att man har så välfungerande och stabila strukturer. Finns mycket som i mina ögon är och har varit problematiskt kring det men ska inte veckla in mig i det här. Lokalgrupperna är för det mesta mycket slutna och värvar inte öppet medlemmar, utan det för söka sig till grupperna och tas upp i mån av behov etc. Också ”mångideologiskt”.
    (obs också att alla som kallar sig AFA eller liknanande och använder deras symboler inte är del av nätverket och ibland har varit gansak långt ifrån det). Åldrar: Vet inte så noga, skulle tippa snitt runt 23.

    * Revolutionära Fronten – RF (refvront.org). Är en organisation med lokalavdelningar (mer som ett parti) på en handfull orter, har haft ett antisascistiskt fokus men även försökt ha mer av ett ”allmäntsocialistisk” fokus, som man försökt förstärka ännu mer på senare tid skulle jag bedömma. Funnits sen nån gång efter 2001. Semi-sluten, tar in folk i mer av en antagnings/inskolningsprocess än SUF men får inte ”fulla grupper” som AFA.
    Åldrar: Vet inte så bra här heller.

    Dessa tre är nog de numerärt överlägset största.

    * Motarbetaren (www.motarbetaren.se). Nämner jag gärna för de är en favoritgrupp som jag tycker har mycket bra fokus även om de inte är så stora. Har annornat en årligt återkommande ”klasskampskonference” med mycket fokus mot arbetsplatskamp sedan 2003. Nu senaste för någon månad sen i malmö varade den i 2 dar och hade runt 100 deltagare.

    * Planka.nu (www.planka.nu). Är väl ganska välkända för sin p-kassa där de som betalar in ett månadsbelopp får alla sina böter betalda ifall de åker fast för tjuvåkning i kollektivtrafiken. Finns i Stockholm och Göteborg (har även funnits i östergötland men vet inte hur det är idag). Jobbar med en blanding av aktivism och mer traditionellt oppinionsarbete.
    Ursprungligen ett projekt innom SUF.

    * Folkmakt – FM (http://flag.blackened.net/folkmakt/index.php) var en grupp som fanns på flera orter under 90talet och växte till stor del fram som en reaktion på saker de upplevde som problem inom den autonoma rörelsen. Deras kritik av t.ex. den autonoma rörelsens låsningar till vissa livsstilsval har haft stor inverkan på dagens rörelse. Startade den teoretiska tidskriften ”Riff-Raff”.

    * Annars finns det (och har funnits) många organisationer som bara varit aktiva på en ort, ibland har det gjorts försök at förena dem i någon sorts nätverk/samarbeten, men de har fallit samman (t.ex. ”vilda vänstern”)

    Teorigrupper/tidskrifter/tidningar:

    * Kämpa tillsammans! (http://kampatillsammans.wordpress.com/)
    Deras idé om en ”vändning mot vardagen” har fått mycket genomslag efter göteborg 2001, de har skrivit mycket om arbetsplatskamp. Haft/har kopplingar till Riff-Raff, motarbetaren, batkogruppen. Gav nyss ut en (i mina ögon väldigt förtjänstfull) antologi med samlade texter (”Tillsamans – klasskamp och gemenskap på samhällsfabrikens golv”). Kallar sig ”autonoma kommunister”

    * Riff-Raff (http://www.riff-raff.se/)
    Teoretisk tidskrift med innehållsdeklaration ”kommunism och klasskampsteori”, numera självstående, tidigare del av Folkmakt. I redaktionen ingick ett tag ”Kämpa tillsamans!”
    Utkommit med 8 nummer hitintills (med ständigt dubblerande sidantal), arbetar enligt uppgift fortfarande på nr.9. Även gett ut en samling med översättningar av Gillés Davués texter: Vägrandets dynamik.

    * Batkogruppen (http://www.batko.se/): Teorigrupp som ger ut tidskriften Dissident och driver forumet antipolitik.se och wikin krigsmaskinen.se (tror jag iaf) . Från början uttalat anarkistiska, numera bara ”odogmatiska kommunister” (vari de nog anser att anarkism ingår).
    och
    * Dissidents, tidskrift i 3nr hitintills, nr 2 och nr 3 har blivit ganska omdiskuterade och haft mycket inflytande senaste åren.

    * Kvinnopolitiskt forum – KPF (http://kvinnopolitisktforum.blogspot.com/). Jobbade med att sprida en feministisk analys som var betydligt mer ”marxistisk” än den på tidigare dominerande anarkafeminismen. Är numera nog ganska insomnade

    * Direkt aktion (www.direktaktion.se)
    SUFs tidning. ”Radikal syndikalistisk ungdomstidning, sedan 1996”, speglar väl ganska mycket hur idéerna inom den autonoma rörelsen förändrats över åren.

    * Brand, anrik (189X) anarkisttidning som numera är ganska mycket på ett eget hörn men var ett tag väldigt betydelsefull för den autonoma rörelsen som debattforum (innan internets totala genomslag).

    Webplatser:

    * Motkraft (www.motkraft.net). Informationsportal, har för det mesta lajvuppdateringar från större aktioner/event som kan följas och uppdateras via mobiltelefon etc. Började som e-maillista för mer än 10 år sen.

    * Socialism.nu (www.socialism.nu). Sveriges största vänster community/diskussionsforum, även om man har en ambition om att vara bredare än den ”autonoma vänstern” och istället vara till för hela vänstern så är de aktiva användarna i hög utsträckning autonomer och sidan sköts nästan helt av autonomer.

    De är väl de 2 största men sen finns det ju ett gäng olika hemsidor, bloggar, wikis, etc.

    Faaaan. Hade verkligen inte tänkt skriva så här mycket 😀 Vad mycket klockan är.

    Jaja.

    ”(En iakttagelse är hur ointresserad media är härvidlag vid demonstrationsreferat; de svarta får gärna kvarstå som de hotfulla Andra.)”

    Det är nog en helt riktig iaktagelse. Samtidigt är det nog inte bara media som spunnit på den bilden, även delar av den autonoma rörelsen har ibland sett det som ett vapen att vara ”det hotfulla Andra” som nått man kan hota med (och skrämma borgare inte minst). Problematiseras väl ganska mycket kring det.

    ”Du presenterar dig som ung, och det ingår väl i den rudimentära bild jag har.
    Något jag berört i ett tidigare inlägg (Det lyckosammas materialism) och som jag funderat över är detta: När det nu är så att det mest är unga som är synliga med radikal aktivism, reflekterar de (ni) över detta? Och hur ni ska få med er de andra delar av mänskligheten som måste mobiliseras i världsförbättrandet (ej ironiskt menat)? Mot bakgrund av att det är lätt för äldre generationer att avfärda vad som uppfattas som extremism som ett ungdomsfenomen (tillsammans med extrem musik- och klädstil, extremsport osv). Jag vill nog se det som omognad när sådana antydningar indignerat slås undan i stället för att frågan tas på allvar.”

    Ja, självklart reflekteras det mycket kring detta, den vanligaste förklaringen är väl nått i stil med ”när man stadgat sig lite så har man dels inte alls så mycket tid över som när man var och och dels kan man inte ta de risker som finns förknippat med ”aktivism” – man har kanske barn att försörja, lån på lägenhet eller bil, och ifall man skulle göra något som får en att förlora jobbet så har man mycket mer att fölora än man hade när man var 15-25″.
    När ens tidigare engagemang kretsat mycket kring att man själv la ner mycket tid på och deltog i ”aktivtism” och man inte längre kan göra det glider man lätt bort från engagemanget i helhet. Utifrån detta följer också en diskussion om att det måste finnas andra sätt att engagera sig i den autonoma rörelsen än de här typiskt ”aktivistiska” (parallelt med en kritik av aktivism i sig självt (googla: ”lägg ner aktivismen”, ”anti-aktivismens nödvändighet och omöjlighet”).
    Sen _är_ det inte heller så att sådana sätt helt saknas, eller att _alla_ försinner när det fyllt 26. T.ex. tar många med sig sin analys in i sin arbetsplats, kanske blir fackligt aktiva (ofta i SAC) eller för kamp på andra sätt. Man får inte heller glömma att vi är en ganska ung rörelse, i Sverige har det funnits autonoma sen sent 80tal och det kom väl inte igång ordentligt förens tidigt 90 och det vara redan från början en ganska utpräglad ungdomsrörelse, nu när det börjar finnas mer av en ”massa” av äldre aktivister och problemet diskuterats mer har det också det börat finnas autonoma grupper med en mer ”vuxen” dominas, vissa som bara åldrats in i det och andra som skapats utifrån den här diskussionen (se t.ex. Förbundet Arbetarsolidaritet, Förbundet Allt Åt Alla, AMIL (Antifa Mitt I Livet), Batkogruppen, Virvelvinden)

    En idé som tar det hela till sin spets är väl att för att den autonoma rörelsen ska kunna komma förbi egna begränsningar så måste den också gå bortom sig själv som rörelse, alltså på något sätt upplösas.

    ”Eller för att generalisera utöver ungdomsproblematiken: Om du läst fler av mina inlägg har du sett att det är en fråga som jag ständigt återkommer till: bär tal och gester på en utåt mobiliserande potential eller är de bara ett internt (i den egna gruppen) uppvisande av igenkänningstecken. Det är en självkritisk fråga jag menar att varje grupp skall ställa sig själv. Det problematiska är att den i allmänhet inte tillåts av den interna ideologin. Hur står det till med stenkastning osv?”

    Har inte läst dina andra poster (snubblade in här i google-jakt på ifall Marx använder begreppet ”ideologi” någon stanns) så jag är kanske inte helt med på din frågeställning men: Ja, när man formerar sig som rörelse/gruppering etc. så gör man väl det genom att definiera sig mot saker utanför, och man skapar en egen uppsättning begrepp och koder för att stärka den interna samanhållningen. Jag tror det är oundvikligt. Men, kanske ska man försöka upplösa sig själv som politisk/ideologisk rörelse och mer bli del i en outskiljbar del av den materiella rörelsen i klassen, det är väl en diskussion man kan föra (se ovan). För det är ju som bekant klassen som måste frigöra sig själv enligt gubbskägget och det tror iaf inte jag är en process som kommer se ut som ”vi gör saker som får folk förstå att det är Vi som Har Rätt och går med i våra grupper och sedan kan vi göra revolution”.

    Men ifall man nu har sin rörelse som definierar sig själv så kan man ju ändå göra den inkluderande i varierande grad.
    Stenkastande är en praktik som jag inte ser som dålig eller bra _i_sig_, vad det är som kommuniceras är något som avgörs av kontexten. Många gånger är det nog ett dåligt kommunikationsmedel – samtidigt är ju inte poängen med allt man gör att kommunicera utan snarare att försöka gripa in och förändra materiella förhållanden med olika praktiker (även stenkastning), även om det inte finns någon motsättning mellan kommunikation och ”förändrande praktik”.
    Jag tror nästan jag vill säga att när man _försöker_ att kommunicera med stenkastning, alltså göra något symboliskt med det (”jag kastar den här stenen för att visa att jag är emot kapitalismen”), _då_ blir det paradoxal nog väldigt svårbegripligt och man hamnar lätt i ett aktivist-skådespel (typexemplet är kanske ”Stoppa Matchen” demonstrationen i Malmö i våras).
    När det finns en poäng med det som man kan begrip (”jag kastar den här stenen får då kommer den här nazisten inte vilja marschera genom min stad”), då blir det logiskt att ta en risk, man agerar rationellt, folk kan förstå ens bevekelsegrund – funktionell kommunikation.
    Hmm, blev lite rörigt där, hoppas du får en hint om hur jag menar iaf.

    ”Varför utses polisen som en av de främsta motståndarna? Att polisen är en repressiv statsapparat är vi överens om, men är det produktivt att slåss med enskilda konstaplar? Jag får känslan av att det drivande mer är ett personligt hat, kanske grundat hos dem som vid deltagandet i tidigare kravaller själva blivit träffade av batonger eller liknande. En kanalisering av frustration som sedan rationaliseras med i övrigt helt riktiga utläggningar om kapitalismens våld. Det är inget fel på privata känslor; en tanke jag försöker framföra är att ideologikritiken skall få individen att känna sig personligt kränkt av maktens interpellationer, även (eller just) när de utgörs av sådant vardagligt som reklam. Men syftet är då att att synliggöra makten och gripa in i dess verkningssätt. Jag kan inte se att något sådant äger rum vid berörda konfrontationer. Något annat jag frågat mig är varför vissa anarkister tycks ha en speciell förkärlek för sabotage av kollektivtrafiken, framför allt franska tåg.”

    Tja, jag håller väl med ifall det handlar om att söka upp polisen för att försöka ge sig på polisen. Så är det dock ganska sällan i min erfarenhet (att man utsett polisen till sin ”främsta motståndare”), problemet är snarare att man hamnar i situationer man borde kunnat förutse där man antingen kan:
    1 bara lägga ner och gå hem
    2 bråka med polisen och
    a) vinna och få göra det man ville göra egantligen
    b) bråka med polisen och förlora
    och man väljer 2 i hopp om att nå 2b men det slutar med 2a. Tycker ofta man borde försökt ”tänkta utanför boxen” och sett till att man inte hamnade i situationen från början eller inse sin egen (avsaknad av) styrka och inte ge sig på saker man inte klarar av.
    Samtidigt är en konfrontation med polisen någon där deltagarna skapar en kollektivitet med varandra, vinner endele ev. värdefulla erfarenheter etc. och kanske också ett sundhetstecken (hehe, finns väl något finnt Engelscitat om ungdomen och polisen har jag för mig…) men nej, det är inte invändingar jag vill trycka på egentligen.

    ”Något som ofta stjälper diskussioner är att orden får betyda alltför olika saker utan att detta (så långt det är möjligt) klargörs. När jag talar om ideologi menar jag något preciserat – vad en viss ideologiteori har att säga. För mig är det så att det där lösa, konventionella ideologibegreppet är metaideologi som aktivt blockerar ideologikritiken. När jag däremot talar om politik är det till att börja med ganska löst. Använder jag stort P avser jag något mer precist, ”artikulering av de fundamentala konflikterna”, och frågan är hur denna Politik blockeras av den faktiska politiken (och ideologin). Antipolitik blir då ett först förvirrande och sedan tveksamt begrepp. Kan du säga något om vad det betyder för dig?”

    Anti-politik är för mig en sorts Politik som vänder sig mot den etablerade politikens ramar för att artikulera motsättningar, kanske?
    Nej, jag är nog för trött och strular med dina benämningar utan att ha greppat dem helt, det var väl precis det du inte ville ha. Kanske det här ger någon ledtråd:
    http://www.krigsmaskinen.se/index.php/Antipolitik
    http://www.antipolitik.se/forum/viewtopic.php?f=2&t=19

    Tappade visst bort lite det där med ”vilka är ni bakom maskerna” (Jag använder väldigt sällan maskering själv fö) men tja:
    En blandad skara. Finns ju någon mediaklyscha om att vi är ”bara den övre medelklassens bortskämda barn” (ibland tom överklassens), vilket är skitsnack, men beroende på vad man menar med ”medelklass” (vissa menar ju typ ”den mittersta tredjedelen av samhället”) så visst kommer endel från medelklasshem, utbildar sig till ”medelklassyrken” osv. men andra är från väldigt klassiska knegarhem och har yrken inom industri, bygg och sånt, andra återigen direkt trasprolliga och några har också föräldrar som verkligen är läkare eller arkitekter.
    Själv pluggar jag, båda föräldrarna är utbildade 7-9lärare (men en jobbar outbildat i ett vårdyrke istället). I min SUF klubb är folk gymnasister, arbetslösa, jobbar inom omsorg, pluggar, jobbar på callcenter m.m.

    • ideologikritik skriver:

      Det var en diger översikt du åstadkom under nattens timmar, stort tack! Jag har varit inne på några av platserna tidigare men sammanställningen var förnämlig och jag ska kolla på flera. Inte för att min politiska hållning (vad gäller de stora konklusionerna) är åt det hållet men av intresse för vad som rör sig på det politiska (och antipolitiska) fältet och för den vitala debatt jag finner. Några förtydliganden:

      När jag talade om ungdomar och aktivism tänkte jag på något mer specifikt. Vi kan ta som exempel den där demonstrationen som jag refererade till i ”Det lyckosammas materialism”. När blicken gled över deltagarna noterade jag en påtaglig homogenitet ifråga om ålder, utseende och jag förmodar tänkande som stod i kontrast till det universella i talens budskap. Min fråga är här bara, gör de unga själva den iakttagelsen, ser sitt engagemang också så att säga utifrån? Att det som engagerar mig gör det delvis för att det också engagerar dig som jag känner och delar en massa annat med. Medan avståndet vad gäller faktisk kommunikation är ganska stort till alla dem som talen handlar om.

      ”man skapar en egen uppsättning begrepp och koder för att stärka den interna samanhållningen. Jag tror det är oundvikligt.”
      Javisst, varje individ och varje grupp behöver detta. Och det är trivialt att peka på risken att fastna i ett internt bollande av koderna. Vad jag finner intressant och med praktiska potentialer är att med Althusser-Zizek fördjupa detta och utveckla verktyg för självkritik. (Du nämner att dina föräldrar är lärare, en av dem praktiserande. Jag har varit lärare och kan på rak arm inte komma på någon yrkesgrupp som tvingas ägna sig så mycket åt flumartade och kontraproduktiva ritualer framdrivna av konflikten mellan uppdraget och dess omöjlighet. Där jag varit med har det verkligen inte funnits någon förmåga att ta ett steg åt sidan och reflektera över vad man gör.)

      Jag förstår att ”anarkism” täcker många och disparata riktningar. I det jag läst på diskussionssidor har jag nu tyckt mig märka vissa samlade tendenser och det är dem jag talat om. T ex att man anstränger sig att försvara våldsanvändning på ett generellt plan (med hänvisning till kapitalismens våld), och att angrepp på polisen faktiskt tillskrivs (minst) ett symbolvärde. Teoretiskt: att begreppet kommunism återuppväckts (jag vet inte om flertalet anarkister använder det). Begreppet antipolitik. Vad gäller texten ”Arbete, Gemenskap…” fäste jag mig vid hur den startar i klassisk marxism för att landa i en viss sorts anarkism, sammafattad som: ”Detta kallas ibland för ‘revolution’”. Utan att man motiverar att just den anarkismen ses som marxismens naturliga konsekvens. Det kanske inte ankom på just den texten, men naturaliseringen tycks mig tillhöra tendenserna ifråga. Som aktiverat de ideologikritiska reflexioner som alla mina inlägg rör sig kring.

  9. Johannes Jäger skriver:

    här händer det saker. finner dina (nils) funderingar här förtjänstfulla och precisa. de upplåter den avgörande betydelsen av den självreflexiva ideologikritikens faktiska praxis. Gott.
    om subjektet konstitueras av förhållandet mellan arbete och kapital (grovt schematisk) hur är det då möjligt att subjektet kan uppfatta något annat än sig själv som redan interpellerad av den makt ingen kan undfly?

  10. ideologikritik skriver:

    Det är väl den frågan allt handlar om och där man inte får ha för bråttom. (Jag läser den igen och söker dina intentioner; du vet ju vad jag brukar svara. Uppmuntran eller skepsis?)

    Till att börja med: att frågan tas på allvar, att (den kapitalistiska) ideologin inte bara ”tjänar” makten utan att det är maktens realitet, att ingen kan undfly den, som i sig är en av ideologins grunder i en tillslutande rundgång. Subjekten är alltid-redan interpellerade och ”the present offers no way out”. För att på något sätt gör detta allvar produktivt.

    Jag säger inte att möjligheten är avgjord, men att man kan tänka sig en möjlighet i den riktningen. För detta är ju inget som det talas om, och det är inte bara en effekt av utan en annan förutsättning för ideologin ifråga. Vi kan göra tankeexperimentet (detta kanske blir mitt nästa inlägg) att ”interpellation” var ett begrepp lika accepterat som tyngdkraft eller elektricitet som även de avser verkliga fenomen som bara erfars i effekterna. Medan ”revolution” och ”kommunism” är osäkra begrepp och ”exploateringen” inte upphör bara för att vi talar om den skulle interpellationerna få det svårare, då de i mycket bygger på förmågan att maskera den egna praktiken. En svag länk?

    Mycket i samtalen skulle förändras om det fanns en utbredd ideologikritik. Man skulle inte diskutera om ”vanligt folk” kan uppskatta abstrakt konst om inte interpellationernas ord togs på deras eget allvar även utanför interpellationsakterna. Och detta tillåts, eftersom vi teoretiskt, trots Althusser och andra, befinner oss i ett läge där stenar faller till marken för att det är där de känner sig hemma. Återigen ett tecken på hegemonins realitet men också på en svag länk. Som du vet är min formel marxistisk teori (kapitalismbegreppet) + ideologikritik + interpellation av ideologikritiker. Som en riktning att pröva.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s