Nu är det val igen 1

Inläggen i serien: 2, 3, 4, 5, 6, 7

Om ett halvår är det val. Då avgörs det om vi skall fortsätta leva under kapitalismen eller om en öppning skapas för en bättre framtid. Allvarligt talat, Ideologikritik kommer att följa valrörelsen ur sitt speciella perspektiv och göra små nedslag där de ideologiska mekanismerna framträder extra tydligt. Det kommer att handla om politik kontra Politik (artikulering av fundamentala motsättningar) som i följande Zizek-citat men med tyngdpunkt i nämnda mekanismer.

What if democracy, in the second sense (the regulated procedure of registering the “people’s voice”) is ultimately a defense against itself, against democracy in the sense of the violent intrusion of the egalitarian logic that disturbs the hierarchical functioning of the social system, an attempt to re-functionalize this excess, to make it part of the normal running of things?

Först ut får bli en debattartikel i DN 26.3: Rörligare väljare kräver nya sätt att mäta opinionen som handlar om för- och nackdelar med olika ”väljarbarometrar” och intervjumetoder. Artikeln illustreras (ej i webbupplagan) med en sådan där bild där alla riksdagspartiernas ledare står uppradade från vänster till höger och ler in i kameran (ja, ordningen är lite omkastad och de borgerliga ler mest). Jag skall försöka se lite annorlunda på det ”seende” som bilden är avsedd att framkalla.

Bilden visar naturligtvis vad vi skall se. Dess innehåll är betraktarpositionen som den skapar/bekräftar: ”här står jag framför politikens skyltfönster och ser vad det finns att välja bland”. Redan här kan vi urskilja två beståndsdelar, där den ena är myten om demokratins fullständighet, att valet gäller allt som kan och skall kunna väljas – och där sådant som produktionssätt och kapitalets makt inte existerar som relevanta begrepp. I bilden är hela politiken koncentrerad: i huvudet på personerna finns respektive partis politik, väntande på att i debatterna få komma ut genom deras munnar så att vi väljare sedan kan välja. Har någonting utelämnats är det SD. Men den kan inte reduceras till denna myt, som verkar indirekt genom den huvudsakliga funktionen, att bidra till den symboliska positionen och den performativt skapade subjektiviteten som Väljare, att interpellera Väljare som kan identifiera sig med sitt väljarbeteende och av egen kraft agera som om myten var deras sanning. Väljare som ”ser” (av politiken) vad Väljare kan se, dvs tillåts se av den konstituerande apparaten.

Myten skulle naturligtvis inte fungera om den uttalades, och den fungerar inte i den meningen att den är bokstavligt trodd, inte ens med tysta bokstäver. Den är tvärtom förenad med misstro (”vi vet att makten ligger någon annanstans”) och cynism (”vi vet, men det kan inte vara annorlunda”). Men som Zizek brukar påpeka är den egentliga tron en kortslutning mellan vad individen gör och hennes omedvetna, där öppningar skapas för omgivningens alla bekräftelser av detta görande, bekräftelser utan vilka hon som ”ideologiskt djur” inte kan leva.

Myten vinner i sin materialitet, i apparatens massiva omslutning och positivitet, hela skådespelet där alla har sina roller och på så många sätt får dem bekräftade. Det är Väljarna alla svansar för, politikerna de skall välja såväl som media. (Som i artikeln om teknikaliteterna i registreringen av ”väljarnas rörlighet”.) Allt för att hålla fast dem i Väljarpositionen: ”Vi är Väljarna, vi skall lyssna på deras käbbel och ”utspel”, läsa deras program, åhöra debatterna och debatterna om debatterna, i ”barometrar” avläsa våra beteenden, t ex vår ”rörlighet”, och slutligen gå till valbåset i enlighet med den medborgerliga plikten.”

Kritiken avser inte parlamentarismen som sådan. Det förnekas inte att viktiga frågor faktiskt blir avgjorda. Utan den materiella basen skulle naturligtvis inget av det sagda fungera. Det finns fler materiella förutsättningar för de självförslutande mekanismer som kritiken gäller, främst ekonomins karaktär av något ogenomträngligt, där egentligen bara en sak står klar: kastar man grus i dess maskineri blir det på kort sikt sämre för alla. Därför är det ”oansvarigt” att vara radikal i politiken. Den politiska apparaten rymmer regler för vad en politiker kan säga för att fortfarande framstå som ”trovärdig” i väljarnas ögon. Den politiker som inte följer dessa protokoll blir inte heller vald, vilket effektivt reproducerar apparaten. (Till de ekonomiska villkoren kommer politikers kalkyler av vad som är möjligt att driva. Som när socialdemokraterna släpper frågorna om skattepengar skall gå till vinster inom vård och skola och måste uppfinna formeln att det viktiga är kvaliteten – och den är det minsann bara de som värnar.) Detta kan också läsas in i bilden, ”här är vi som följer reglerna”.

Om ideologikritik alltid innefattar självkritik bör den radikales första fråga vara ”vad är radikalt?”. För radikalismen har också sina sätt att försvara sig mot sig själv. Det sätt som omedelbart ansluter till det sagda är att uppfatta parlamentarismen som ett spektakel och ett sken: all verklig kamp är utomparlamentarisk. Vad man då bortser från är apparatens positiva materialitet, där ”spektaklet” är en teater med väldefinierade och subjektivitetskonstituerande roller, i vilka utomparlamentariska appeller är ohörbara. ”Spektaklet” är inte heller något störande som placerats mellan individens ögon och klassamhällets realiteter utan något som innesluter henne i praktiker som utplånat sina spår inom dessa realiteter som de inte desto mindre tjänar.

Zizek skriver på ett ställe om ”an effect that exists only in order to efface the causes of its existence”. Detta kan i någon mån tillämpas på valapparaten som reglerar vilka frågor som kan bli valfrågor, samtidigt som Väljarna på så många sätt interpelleras som Väljare rätt och slätt, för vilka valfrågorna är Frågorna rätt och slätt. Det betyder inte att de inte vet vad apparaten utesluter, men att denna är så massiv att den på sin insida ändå lossat sina objektiva förankringar och fungerar som en insida utan utsida.

Man kan fråga sig om inte radikalism måste innefatta erkännande även av hegemonins realiteter och utifrån det låta diskussioner och uppfinningsrikedom ta vid. T ex beträffande skapandet av utsidans positioner, från vilka betraktaren/Väljaren kan betrakta sitt betraktande, dvs sin inneslutning i den ideologiska apparaten. Frågorna om parlamentarism/utomparlamentarism är nog så viktiga men inte identiska med detta.

Hela serien: 1, 2, 3, 4, 5, 6

Annonser
Det här inlägget postades i Kritik och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Nu är det val igen 1

  1. johan skriver:

    Fint inlägg! Jag uppskattar verkligen din blogg. Det enda jag är kritisk till är uppdateringsfrekvensen. Dock har jag två invändningar/frågor angående just detta inlägg.

    Den första gäller ”den egentliga tron”. Du säger att den är ”en kortslutning mellan vad individen gör och hennes omedvetna”. Min tolkning av Zizek är en annan. Är det inte snarare så, att tron idag – som en (postmodern) Andre – uppstår genom kortslutningen mellan cynism (”jag vet mycket väl att demokratin är fulländad”) och de facto-handling. Ta t.ex. de förestående valen: ”jag vet mycket väl” att demokratin har en utsida, men ändå spelar jag med och låter mig interpelleras som väljare (av de som representerar den ofullständiga demokratin). På så sätt blir demokratin i sig den andre för vilken vi håller skenet uppe – utan att någonsin ”tro”.

    Det är någonstans här jag tycker man hittar Zizeks styrka i förhållande till Althusser, men det är en helt annan diskussion.

    Det andra gäller ”betraktandet av vårt betraktande”. Jag håller med om att vi genom ideologikritik kan greppa kapitalets totalitet och hegemonins verkliga omfattning. Ideologikritiken är en förutsättning för att vidga det politiska, men jag ser också en viss fara för att ”tro oss se det reala”, så att vi till slut återfinner oss i ett slags kamp-om-hegemoni-limbo (jfr tex könsmaktsordningen). Istället för att med hela handen peka på mot den materiella basen kanske vi borde följa Badiou och ”subtract” (hur översätter man det bra? ”Dra sig tillbaka”?) och fokusera på att appropriera systemets ”symptomala knutar”. För med handen på hjärtat: vad är väl vänsterns misslyckande att i valtider mobilisera (icke)väljare jämfört det katastrofala misslyckandet att ideologiskt appropriera 2008-års kris?

  2. ideologikritik skriver:

    Tack för uppskattningen. Strängt taget är väl detta inte en blogg utan en användning av bloggverktyget för textpublicering. Texterna är för långa, för glesa (bloggen är ju extremt nischad och får tillskott bara när jag hittar lämpliga angreppsmål) och bearbetas dessutom fortlöpande, och inget av detta är väl i bloggandets anda.

    ”jag vet mycket väl att demokratin är fulländad” – om inte ett ”inte” fallit bort hänger jag inte med, annars tycker jag att det du skriver i stort motsvarar vad jag försökte säga. ”Den egentliga tron” var kanske inte det bästa uttrycket; det handlar väl mer om problematisering av trosbegreppet. Tanken var att frånvaron av artikulerat motstånd mot det massiva föreskrivandet av Demokratins beteenden är likvärdig med en tro, eller med en specifik och låst sammansättning av tro, misstro och cynism.

    Varför håller vi skenet uppe ”- utan att någonsin ‘tro'”? Som jag läser Zizek menar han att den Andre (t ex Demokratin eller Lagen) tycks besitta en tvingande Hemlighet; vi förstår den inte utöver att vi måste stå till svars inför den. Denna ”tro före tron” föds genom deltagandet i ritualerna och leder i förlängningen till att i större eller mindre utsträckning tänka konformt med den ”manifesta” tro som också presenteras (fortfarande i förening med misstro och cynism). Utveckla gärna den skillnad som kvarstår.

    Det väsentliga är nu kanske inte att förstå detaljerna i detta, om det överhuvud taget är möjligt, men att intressera sig för bindningsmekanismerna som sådana och söka sätt att störa dem. Till att börja med att göra ett problem av att ideologier faktiskt fungerar även (eller just då) de inte är bokstavligt trodda, detta för att undvika olika former av politisk naivitet då man antingen kritiserar ideologin på fel nivå eller ignorerar den helt.

    Jag är nog inte ute efter att greppa ”totaliteten” så mycket som hegemonins sammansättning och de problem (enligt ovan) som begreppet står för (föreningen – inte sammansmältningen – av ekonomisk, politisk och ideologisk makt). Håller med om vad du säger om att få kriser att framstå som något annat än naturkatastrofer. Men jag vill inte jämföra olika ”misslyckanden” riktigt så, för ”misslyckandet” att ”mobilisera i valtider” är också en ”symptomal knut” fast vad gäller inneslutningen i de ideologiska realiteter man inte vill se. Vad jag försökte peka på i inlägget, liksom i alla mina inlägg, var hur ostört den aktuella ideologin (interpellationerna av Väljare) – liksom alla ideologier inom hegemonin – får verka, när (radikal) politik inte förenas med uppmärksamhet på de väggar den stöter emot.

    Kritiken jag på trevande sätt söker utveckla syftar inte till någon ”strategi” (eller avgränsat projekt) konkurrerande med andra strategier. Den avser verktyg för kritik/självkritik att medföras i varje verksamhet. ”Vad för slags ideologi praktiseras här, vad befrämjar den och vad blockerar den?” ”Om vi försöker visa vad krisen är symptom på, vilka ideologiska hinder stöter vi emot?”

    Jag uppskattar verkligen kommentarer, får ju inte så många och fortsätter gärna diskutera, t ex det du talar om som ”en helt annan diskussion”. Även per mejl om så önskas – adress finns på bloggen.

  3. Hans Blücher skriver:

    Intressant! Särskilt mot bakgrund av då jag uppfattar Sverige vara en fullgången demokratur. Den tidiga och embryonala demokraturen uppmärksammade bl a frihets- och folkkämpen Vilhelm Moberg under mitten av 60-talet. I DN 1965 gick bl a att läsa en debattartiklel som avhandlade bl a den gryende rättsrötan såväl som att Dverige antagit form av demokratur: ”I en demokratur (notera ordet noggrant) råder allmänna och fria val, åsiktsfrihet råder formellt men politiken och massmedian domineras av ett etablissemang som anser att bara vissa meningsyttringar skall släppas fram. Konsekvensen blir att medborgarna lever i en föreställning att de förmedlas en objektiv och allsidig bild av verkligheten. Åsiktsförtrycket är väl dolt, den fria debatten stryps.”

    • ideologikritik skriver:

      ”Demokratur” som angivelse av en viss dialektik – demokratin i t ex vårt land är i viss mening en demokrati som inte bara är ”formell”, men samtidigt en ideologisk apparat inom reproduktionen av det bestående – är kanske träffande. Då har jag vridit begreppet lite i riktning mot vad som är föremålet för bloggens undersökningar. Jag tycker nog att ”etablissemanget” som utövar ”dolt åsiktsförtryck” andas för mycket av konspirationstänkande kring en hemligt styrande gruppering inom samhället. Vad som intresserar mig är hur den kapitalistiska samhällsformationen rymmer en formation av ideologiska apparater, vars funktionärer förvisso kan uppträda hånfullt mot dem som inte har de rätta åsikterna, men där det saknas ett centrum. Det är produktionssättet som helhet som reproducerar sig som samlad effekt av en helhet av ideologiska apparater, vad jag kallar hegemoni. Mot den bakgrunden kan man förstås tala om olika etablissemang och även om åsiktsförtryck. Eller intressera sig för enskilda mekanismer och effekter, som effekterna av bilden i inlägget (när den återkommer tillräckligt ofta).

      • Hans Blücher skriver:

        Tack, intressant och givande laboration. Några egna funderingar: Känslan är att människan över tid har liten eller ringa förmåga att styra och kontrollera skeenden; varför konspiration eller hänvisning till sådant vanligtvis är mer illusoriskt än substantiellt. Det är sedan en helt annan sak att människa både kan tro, önska eller inbilla sig.

        Kapitalism såväl som motsatsen kommunism är som modeller och teorier i verkligheten och händerna på människa lika illa för människas framtid och överlevnad. Kanske kapitalism är den farligare eftersom förloppet till kollaps blir och är av mer utdragen karaktär. Kommunism kollapsar ytterst av vanskött ekonomi och grava samhälleliga missförhållanden som t ex Sovjet. Kapitalismen kollapsar först när jordens resurser är förbrukade eller fördärvade vilket torde innebära att mänsklighetens manöverutrymme är nästan inget alls.

        Makt används vanligtvis och oftast till att genomdriva ogenomtänkta och dåligt förankrade beslut. Makt korrumperar allt och alla över tid.

  4. ideologikritik skriver:

    Jovisst, men jag vill invända lite igen och nu mot att tala om kapitalism och kommunism som ”modeller”, speciellt ”motsatta modeller”. Vad kommunism är vet jag inte, jag använder inte begreppet. Att unga radikala åter kallar sig kommunister ser jag mest som ett ideologiskt fenomen (i den mening jag driver i bloggen). Sovjet å sin sida var väl knappast en motsats till något i någon klar mening. Begreppet kapitalism anger den dominerande ekonomiska strukturen i vårt samhälle, framväxt och präglad genom otaliga historiska omständigheter. Den stora frågan som ingen har något riktigt bra svar på är vad för slags politik (organisering, inriktning, aktionsformer osv) som skulle befordra överskridande av de kapitalistiska förhållandena. Vad bloggen diskuterar är vissa sidor av den teoretiska förståelsen av dessa saker, speciellt hur det strukturella motståndet mot all radikalism kan mötas. Alltså om vi vill undvika både att betrakta samhället som resultatet av människors vilja (”det gäller bara att hitta en ny modell”, det är ju inte heller vad du menar) och som en maskin där individerna bara är viljelösa kuggar. Vilka begrepp behöver vi för detta? Jag invände mot begreppen konspiration och modell och tror (som jag skrev i senaste inlägget) att en kombination av elementär klassisk marxistisk teori och ideologikritik kan vara av värde här.

  5. Hans Blücher skriver:

    Återigen intressant&tankeväckande… gissar att så länge människan förfallande aningslöst och oreflekterat premierar sitt ”yttre liv” framför sitt ”inre” blir det till att vänta. Hur är det annars möjligt att ett så uppenbart mänskligt påhitt som t ex religionerna annars skulle kunna ha lyckats ställa till det som de gjort för människan? Få har väl över tid varit mera framgångsrika att ”kidnappa” den makt och rätt som alla människor är födda med rätten och makten över sina liv. Är på denna på punkt överens med Marx, oavsett att han nöjer sig med att avfärda och jämställa religion med opium.

    • ideologikritik skriver:

      ”Religionen är de betryckta kreaturens suck, hjärtat hos en hjärtlös värld, anden i andefattigdomens tillstånd. Den är folkets opium.”
      (http://www.marxists.org/svenska/marx/1844/01-d003.htm)

      Religionen som mätare på världens elände. Men när Marx talar om ”ett förvrängt världsmedvetande”, ”den allmänna teorin för denna värld” är det ändå enligt min mening i alltför hög grad på religionens villkor, alltså att dess innehåll skulle vara föreställningar om övernaturliga väsen snarare än dess praktiker, där, som du skriver, människorna kidnappas. Läs gärna de tre inlägg som helt är ägnade religionen utifrån ett althusserskt angreppssätt.

      • Hans Blücher skriver:

        Intressant och jag läser gärna vad Du rekommenderar! På återförande framöver.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s