Ett tankeexperiment

Mitt intresse för ideologiteori och kritik har två utgångspunkter som vid närmare betraktande sammanfaller. Att Althussers teori (kompletterad av Zizek) verkligen har något att säga om kapitalismens (och annan) reproduktion och teorins frånvaro i debatterna som är förutsagd men ändå märklig. Allt jag skriver är sökande efter sätt att tala om dessa ting, att åtminstone i något avseende bryta tystnaden. Greppet jag prövar i detta inlägg (och hårdrar som en del av denna prövning) är att jämföra Althussers ideologibegrepp med naturvetenskapliga begrepp som funnit plats i det allmänna medvetandet och göra tankeexperimentet att det besatt motsvarande acceptans och spridning. Hur skulle ideologiernas normala fungerande påverkas om det plötsligt fanns ett allmänt accepterat språk för vad de gör? Syftet är att få en bakgrund där förekomsten av vetenskapliga händelser och före-efter är påtaglig, tillfällen när teori gör skillnad. Vi tar gärna del av vetenskapshistoria som äventyr och framgångssagor.

Man kan jämföra med hur kännedomen om skadliga mikroorganismers existens gjort dessa annars osynliga organismer till beståndsdelar av individens värld med förändrade beteenden som följd. Jag tänker även på begrepp som gravitation, atom och evolution, vart och ett med en enkel kärna som bröt med tidigare föreställningar. Att kroppars fallrörelse på jordytan och månens omlopp är yttringar av samma universella kraft, denna kunskap som kan sammanfattas i en enkel formel var omvälvande. Samma lagar gäller på jorden som i himmelssfärerna, stenar faller inte till marken för att det är där de hör hemma, planetbanorna följer inte cirkelidealet. Eller ta planetmodellen för atomen. Förklaringen att ljus blir till när en elektron byter bana och att ljusets färg bestäms av hoppets längd är tillräcklig för att ge en lekman en rudimentär vetenskaplig inställning och kanske en aha-upplevelse. På sin nivå är den sann, den är en kunskap, ett tänkandets grepp om något objektivt, även om modellen ifråga bara utgör ett mycket begränsat och i de flesta avseenden passerat grepp. Och apropå planetmodell är kopernikansk omvälvning ett begrepp. Kopernikus insats kan för vår del sammanfattas i en mening, som inte desto mindre gör all skillnad i (och om) världen. Oavsett alla hans felaktiga föreställningar i övrigt kvarstår att han bytte plats på de i sammanhanget mest väsentliga himlakropparna och därmed öppnade för en vetenskaplig utveckling. I de föregående exemplen handlar det om att fastslå existensen av fenomen, för fortsatta undersökningar av dem men också som existens i medvetandet, existensen av ett kunskapsområde.

Att byta plats på saker, A-B i stället för B-A, eller fastslå existens (som varit okänd eller förnekad) är något annat än en tävling mellan parallella hypoteser om något. Det är att ovedersägligen förändra spelplanen och därmed den följande utvecklingen, däremot inte att hävda ”det sanna”, säga sista ordet eller liknande. Det är en händelse, att skapa ett före-efter (händelsen). Just så menar jag att det förhåller sig med Althussers teori eller ansats till sådan. Många skulle säkert finna min uppskattning av Althusser överdriven eller rent av bisarr. Den gäller nu inte vem som var det största geniet eller genomförde den mest grundliga utredningen. Tvärtom är det mesta hos Althusser fragmentariskt och med formuleringar som inbjuder till invändningar. I stället är det just händelsen av antydd typ som jag vill uppmärksamma, att någon satte fingret på punkter av speciell betydelse, att öppningar skapades för teoriutveckling och för en ny sorts kritik med möjliga politiska effekter. Här vill jag inskjuta att medan ingen idag bryr sig om de mängder av mystik som Keplers lagar ursprungligen var inbäddade i är en vanlig reaktion på Althusser: ”han hade väl sitt intresse men han var ju …” (strukturalist, funktionalist, scientist, rationalist, idealist, stalinist). Utöver att dessa epitet är felaktiga eller missvisande, vittnar de om oförmågan att uppfatta händelsen; allt man ser är filosofiska gräl mellan olika ”ismer”. Vilket innebär att befinna sig ”före händelsen”.

Althussers teori både fastslår existensen av ideologin som ett socialt fenomen skilt från andra sociala kvaliteter, tvärtemot hur ”ideologi” brukar ”definieras”, och byter plats på saker. Det är genom det senare som han även uppnår det första. Han vänder på ideologins metaideologiska ”självförståelse” som något idémässigt och/eller lokaliserat till individens huvud och speciellt hennes ögon – ”åskådning”, ”synsätt” – som sedan kan ta sig uttryck i handlingar, politiska riktningar, byggandet av kyrkor och monument, författandet av texter osv. Han kastar tillbaka denna ideologiska omkastning, varigenom ideologin ”utplånar sina spår” (Zizek) och kan utge sig för att överlappa sådant som kunskap och politik, vilket i praktiken ofta betyder att sätta sig i de sistnämnda kvaliteternas ställe. Vad som i stället framstår är existensen av ett specifikt spel mellan ideologiska apparater och effekter, vidare en lokaliserad existens, nämligen inom reproduktionen av produktionsförhållandena. Som ett av svaren på frågan om varför människor inte gör uppror, ett svar långt bortom föreställningar om ”falskt medvetande”. Därmed fastslår han även existensen av ideologifenomenet som ett eget kunskapsområde, nödvändigt för politiken men utan att handla om den.

Detta är saker som behandlas i övriga inlägg och i texten Vad är ideologi? Poängen är att metaideologin, föreställningar om vad ideologi är, inte är missförstånd utan något inbyggt i ideologifenomenet, i dess struktur av omkastning och utplåning. Ideologin talar ständigt som om det var något ideellt som talade. Ideologin förnekar vad den gör just när den gör det: när den består av interpellerande ritualer inom institutioner, formade för dessa praktiker och för deras reproduktiva funktioner, vilka ritualer emellertid bara tycks vara bärare av det ideella. Eller när ideologin interpellerar i namn av storheter (Gud, Folket, Friheten) interna för den ideologiska praktiken men omtalade som det mest externa eller som eviga substanser. Men att säga detta är att bryta den institutionaliserade tystnad som ideologin förutsätter, att förflytta sig till kritikens område.

Vi kan sammanfatta i följande formel:  (Ideologi –>) ”ideologi”

Ideologi står för de ideologiska apparaterna, ritualerna, interpellationerna, fasthållningen i kommunikationsakterna, den Andres åtråvärda Hemlighet, speglingen, den retroaktiva performativiteten (konstitueringen av samhällets subjekt) osv. Hur bindningarna inte är bindningar till idéer utan mellan individer och mellan individ och apparat. ”ideologi” är idéerna, föreställningarna, ”åskådningarna”, värdena, ledstjärnorna osv, kort sagt de idémässiga delarna av apparaternas rekvisita, som emellertid uppfattas som tillhöriga det autonoma subjektet. Det som är subjektets svar på anrop (”ja, det är jag”) och spegling av sig själv i bilder blir dessutom till föregivna bilder av den yttre verkligheten. Pilen och parentesen står för den märkliga rörelse där produktionen av subjektivitet innefattar utplåning i subjektets medvetande av produktions­processen. Inträdet i den speciella symboliska ordningen rymmer som ett moment att det avlägsnas ur minnet: ”jag var alltid redan där”. Den tysta överenskommelsen om att leva i de ideologiska effekterna utan medvetande om vad de är effekter av innefattar speciellt att glömma överenskommelsen som sådan. Förhållandena kastas om så att ideologins idémässiga yttringar uppfattas som det ursprungliga och apparaterna som platser för idéernas manifesteringar. Detta gäller även konventionell kritik som uppehåller sig vid att påvisa att det en ideologi säger är falskt och ”avslöja” de intressen som de ideologiska idéerna tjänar. Utan att intressera sig för hur ideologin i dess egen materialitet och med egna mekanismer är inskriven i de förhållanden som den bidrar till att reproducera.

Man behöver inte vara överens om hur de uppräknade elementen i Ideologin i detalj skall beskrivas. Den avgörande skiljelinjen är passerad när vi vägrar att låta ideologin själv (som metaideologi) föra ordet när det talas om den och i stället börjar ställa frågor om vad som omedelbart pågår där en ideologi är verksam. Dvs upprättar begreppet ideologi som möjligheten att sålunda tala om det ideologiska. Att ställa sådana frågor som ideologin själv förvägrar utrymme men som ges detta utrymme som en teoretisk händelse, ett efter ideologins enväldiga tid.

Tankexperimentet är alltså att föreställa sig att sådana benämningar av ideologiernas överallt pågående processer var allmän egendom och utgångspunkter för diskussion och kritik. Att det var praxis att utifrån teorin pröva tilltal som vi utsätts för, att vid behov avbryta interpellationer och vända dem mot det interpellerande systemet. Att det även utanför den akademiska världen fanns språkliga möjligheter att åtminstone partiellt stiga ut ur av kritiken identifierade ideologier genom att inte längre delta i ”utplånandet av spåren”, glömskan av vad ideologin gör. Vilka skulle effekterna bli av sådan ny diskussion som mot alla odds tillkämpar sig sin existens och närvaro som förlängning av den nya teorins existens? Jag återkommer till detta men vill först granska ett exempel på en högre nivå av berörd metaideologi som dominerar det akademiska likväl: Terry Eagletons bok Ideology: an introduction:

Nobody has yet come up with a single adequate definition of ideology, and this book will be no exception. …the term ‘ideology’ has a whole range of useful meanings, not all of which are compatible with each other. To try to compress this wealth of meaning into a single comprehensive definition would thus be unhelpful even if it were possible. … To indicate this variety of meaning, let me list more or less at random some definitions of ideology currently in circulation:

(a) the process of production of meanings, signs and values in social life;
(b) a body of ideas characteristic of a particular social group or class;
(c) ideas which help to legitimate a dominant political power;
(d) false ideas which help to legitimate a dominant political power;
(e) systematically distorted communication;
(f) that which offers a position for a subject;
(g) forms of thought motivated by social interest;
(h) identity thinking;
(i) socially necessary illusion;
(j) the conjuncture of discourse and power;
(k) the medium in which conscious social actors make sense of their world;
(l) action-oriented sets of beliefs;
(m) the confusion of linguistic and phenomenal reality;
(n) semiotic closure;
(o) the indispensable medium in which individuals live out their relations to a social structure;
(p) the process whereby social life is converted to a natural reality;

Jämför med Nationalencyklopedin där det konstateras att begreppet ideologi är mångtydigt, men att det ofta används i betydelsen ”åskådning”, vilket uttyds som ”antaganden om verklighetens beskaffenhet” i förening med ”värderingar och handlingsnormer”.

Var och en av de av Eagleton presenterade ”definitionerna” kan naturligtvis förenas med undersökningar av de förhållanden som producerar respektive ideologisk formation eller produkt. Ritualernas betydelse (dvs någon betydelse) kan alltid erkännas. Men där finns inget som tvingar sådana undersökningar att röra sig i någon viss riktning, t ex att ställa frågan om idéerna, föreställningarna och värderingarna utöver att ha olika ursprung och tjäna olika ”intressen” kanske i själva framträdelsen som idéer eller en sorts kunskap gömmer något annat. Det är bara i punkt (o) som uppmärksamheten från början är flyttad till ”the medium”, dvs de ideologiska apparaterna och praktikerna. I de andra fallen saknas spärrar mot att när som helst slira tillbaka in i den idealistiska metaideologin genom att praktisera den.

Angående Althussers åtskillnad mellan kunskap och ideologi säger Eagleton att den ”finds few defenders nowadays”. Åtskillnaden handlar nu inte om sant och falskt, inte heller om kunskapens ”rena seende” (en ideologisk föreställning), utan om produktion av skilda mänskliga kvaliteter inom skilda ”apparater”. Även Eagleton skriver: “Among the various modes of production in any society, there is one whose task is the production of forms of subjectivity themselves”, medan “science or theory is a specific kind of labour with its own protocols and procedures”. På motsvarande sätt måste man skilja mellan politik och ideologi; en politik som en rörelses sätt att uppfatta och reagera på objektiva motsättningar, ställa upp politiska mål osv är något annat än dess bekräftelseformer, konstituerandet av politiska subjekt. Det är dessa åtskillnader som motiverar ideologikritiken: om nu ideologi, kunskap och politik är i positiv mening olika kvaliteter, där emellertid ideologin eventuellt interfererar med och eventuellt blockerar de andra, genom att nödvändigheten för subjektet att äga ”a position” (f) går före möjligheten att äga kunskap eller delta i viss politik, hur står det till med allt detta här och nu? Vilken ideologi – med begreppets nya och skärpta innebörd – verkar här, vad i det vi gör är ideologisk ritual och vad är produktiv praktik, vilken makt talar genom vilka ombud, vilka praktiker främjas eller motverkas av befintlig ideologisk praktik? Och om ideologi handlar om subjektivitet (spegling, identitet, meningsfullhet osv) och reproduktion av samhällsförhållanden, om vissa ideologier (andras och egna) blockerar radikal politik och ideologi genom exploatering av subjektivitetens natur, då är detta förhållanden som den radikala politiken måste ha med i beräkningen om den skall gälla för radikal. Vilket inte är fallet med konventionella (metaideologiska) föreställningar om ”ideologisk kamp” som  ”idéernas kamp”.

Eagleton ger Althusser ganska mycket utrymme i sin bok, refererar enskildheterna till stora delar korrekt och gör en del erkännanden för att genast förlora sig i de invändningar som tycks påbjudna. Han når aldrig detta att även om inte allt har blivit fullständigt teoretiskt utrett, är redan distinktionerna av betydelse för politisk kritik och självkritik – just därför att ideologin verkar genom att utplåna dem. Vad Althussers brott med metaideologin gäller är den falska öppenheten, möjligheterna att slira tillbaka, att negligera formelns helhet.

Eftersom jag i denna diskussion inte drar mig för att ta ut svängarna vill jag påstå att Althusser ger oss en ”atomteori” för ideologin, en teori eller åtminstone en uppmärksamhet riktad på de beståndsdelar som osynliggörs i produkterna och effekterna. Ett begrepp för ideologin som innefattar formelns helhet. Inte så att denna är slutgiltigt klargjord utan som ett imperativ att söka tänka helheten. Interpellationsbegreppet är inte en ”definition” att lägga till listan eller en enkel ”avbildning” av något, inte heller ”den sanna teorin”, men ändå precist som begreppet för de tillslutningsprocesser som samtidigt förnekar sig själva, produktionen av effekter som utplånat sina spår. Precist, liksom de exemplifierade naturvetenskapliga begreppen, i inringningen av objektet och öppnandet av en kunskapsutveckling. Det handlar inte om en exakt kartläggning av mekanismer men om begreppet för mekanismerna som sådana. I den meningen är det fråga om en kopernikansk omvälvning, att flytta subjektiviteten från individens idéer och hennes ögon till positionen som besvarare av interpellationer inom ideologiska apparater som i sin tur tagit form inom samhällskroppen och dess reproduktion, att åtskilja kunskapen (tankeapparaters tal om) och ideologin (ideologiska apparaters tal till), att inte låta ideologin föra ordet när det skall talas om den.

Det är lätt att ställa upp ”tänk om”-scenarier. ”Om miljöhoten togs på allvar.”  Nu känner människor till dessa hot, men de ekonomiska krafterna är starkare. Men om Althussers ideologibegrepp var allmän egendom skulle (de ”berättande”) ideologierna få det svårt, inte för att de är känsliga för ”upplysning” i allmänhet utan för att denna speciella upplysning lyser just där det måste råda mörker. Eller för att lämna en tveksam metafor, om begreppet ideologi, inte nödvändigtvis som utvecklad teori men som strävan att hålla skilt vad som vanligen blandas ihop, var allmänt närvarande i samtalen, om var och en var beredd att varhelst det förefaller angeläget ställa ideologikritikens frågor enligt ovan, borde detta rimligen få långtgående effekter. Ett aktuellt exempel: Om det fanns en sådan beredskap skulle man inte diskutera vad som kan förväntas av ”vanligt folk” – i förlängningen av socialministerns utspel Vänstern och hegemonin. Eller nöja sig med att gyckla med uttrycket. Man skulle inte slappt tala om ”populism” utan ge denna term en strikt innebörd – som sådana interpellationer som konstituerar Folket mot en imaginär motståndare och samtidigt skiljer detta folk från Politiken. ”Vanligt folk” betyder ingenting utanför dessa interpellationer. Och med den insikten – om den artikuleras i ett politiskt sammanhang – blir de populistiska interpellationerna verkningslösa, samtidigt som Politiken aktualiseras. Ett annat exempel är de eviga religionsdebatterna, vars teman kan vara tolerans eller religionens plats i samhället, men där guden fortsatt sitter i högsätet och det även när han förnekas. Beteckningen ateist på den som inte besvarar kyrkoappa­ra­tens inter­pel­lationer är som enkel negation av en idé inte förenad med någon ideologikritik. Den som accepterar beteckningen har ändå i viss mån svarat. Fast det också är möjligt att ”byta plats” och flytta uppmärksamheten från apparatens idémässiga rekvisita till apparaten som sådan, förutsatt att man tillägnat sig sådana begrepp.

För den politiska kritiken i övrigt gäller det att inte stanna vid formell kritik av ideologiska kategorier, vad ideologin säger, att inte nöja sig med att påtala att talet om ”arbetstagare” döljer vem det är som tar, eller att det mesta i samhället aldrig valdes av Väljarna. Arbetstagare och Väljare är i första hand interpellationskategorier (verkande genom retroaktiv performativitet), i andra hand beljuganden. Kundinterpellationerna har jag skrivit en del om, liksom om möjligheten att med kritik avbryta själva interpellationsakten.

Exemplens ideologiseringar kan naturligtvis mötas på andra sätt. Men det är när den gemensamma mekanismen ringas in under dess begrepp, liksom Newton sammanförde månens omlopp och äpplets fall i gravitationsbegreppet, som kritiken tillförs inte bara ett verktyg utan en uppfordran att använda det. Ett generellt imperativ att ställa ideologikritikens frågor. Jämförelsen betyder inte att kritiken (i första hand) skall vara ett explicit hävdande av vetenskaplighet eller låna andra vetenskapers stil, men att naturvetenskapliga händelser av exemplifierat slag genom sin påtaglighet kan hjälpa oss att tänka det ”efter händelsen” som är alla de uppgifter händelsen skapar, uppgifter som ideologin tidigare lyckades förekomma. Likheten ligger i att betydelsefulla vetenskapliga begrepp, till skillnad från ideologiska kategorier och från begrepp som hukar under sådana, bär med sig sin historia, vad de brutit med och vad de lovar, med Althussers ord ”att ett nytt äventyr börjar”. De åtföljs av interpellationer av äventyrare.

Althussers åtskillnad mellan kunskap och ideologi handlar som sagt inte om vetenskapens ”rena seende” utan om ”kunskapen som produktion”, om ”seende” som till skillnad från ideologiers ”synsätt” (resultatet av ideologisk omkastning) möjliggjorts genom tankeapparaters produktion av begrepp och teorier. Detta kan se ut som kantig exegetik inom det filosofiska grälet men handlar om de politiska konsekvenserna av att ”se” interpellationerna och även kunna tala om dem, dvs något som liksom äpplets fall är synligt för envar men ändå inte förrän adekvata begrepp konstruerats. Den som enligt de ideologiska påbuden ”ser” liberalismen som ”en politisk åskådning” eller en valrörelse som en del av ”den demokratiska processen” (och även den som här tillämpar konventionell ideologikritik) ser en motsvarighet till fallande kroppars väg mot sin naturliga vila. Vad som inte ses är interpellationerna som riktade, identitetsformande akter inom maktreproducerande apparater, vars effekter möjligen kan påverkas av sådan kritik som följer med de nya begreppen.

Ideologiteorin som teori om de ideologiska apparaterna med sina bindnings- och blockeringseffekter, den tyst påbjudna tystnaden, är också teori om blockeringen av teorin själv. Detta kan tolkas som teorins futilitet, men också som vittnesmål om dess unika karaktär som teoretisering av ideologins unika förmåga att förekomma kunskap om det ideologiska. Det är en händelse att denna blockering förs på tal och därmed punktvis upphävs, att det gjorts möjligt att reflektera över vad som pågår varhelst det inte reflekteras.

En märklighet är förhållandet mellan mängden av positiva Althusser-referat och kommentarer som trots allt lätt påträffas på nätet och den fortsatta avsaknad av offensiv ideologikritisk hållning som går tillbaka till Althusser själv. Frågan jag ständigt ställer mig är förstås om detta bara visar att mina egna tankar kring teorins potentialer är fantasier. Ändå vill jag uppfatta dem som ett nödvändigt trots. Althusser tillämpas främst inom kulturvetenskapen för att analysera budskap inom t ex film och reklam, alltså akademiskt där ”tillämpas” betyder tillämpas efter bokstaven. Märkligheten kan preciseras till avsaknaden även av diskussion om töjning av gränserna för teori som ändå väcker visst intresse, diskussion om möjligheterna av politiska tillämpningar med politiska effekter, diskussion som skulle skapa möjligheter.

Jag vill avsluta med ett litet och halvt undantag, halvt då kritiken inte uppmanar till direkt användning och i stället landar i en smula naiv vädjan. Det intressanta med det här YouTube-klippet är annars reklaminslaget med en interpellation i form av en förevisad interpellation. Jämför huvudvridningen på tjejen på gungbrädan med Althussers klassiska allegori med mannen på gatan som anropas av en polis. (Mannen vänder sig om, och just i denna vändning, dvs i erkännandet av att han förstod att anropet avsåg just honom, ”blir” han ett subjekt under makten.) Scenens tolkningsmöjligheter visar skillnaden mellan att  äga och inte äga interpellationsbegreppet. Tolkad med begreppet visas med största åskådlighet en interpellationsakt, hur McDonald’s utövar sin makt över barnen. Men för den okritiska betraktaren (ung eller gammal) är reklamen en interpellation och en glädjefylld sådan; gör som flickan, lystra och bekänn dig som ett McDonald’s-subjekt, säg ”yes, this is our place”. M a o ett vågat grepp, att utöva makt genom att explicit visa dess mekanism, vilket säger något om tillståndet före händelsen.

Annonser
Det här inlägget postades i Kritik och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s