Vad göra?

Krigsmaskinen skriver om de radikalas isolation och impotens. Vad göra? Jag vill utifrån bloggens ideologikritiska position kommentera vad jag uppfattar som inslag i impotensen och något som faktiskt kan göras. Det handlar om det kapitalistiskt dominerade samhällets slutenhet och hur denna innefattar avsaknaden av ett kritiskt och politiskt språk – för just slutenheten. Eller med andra ord: slutenheten är så fullständig att den inte ens benämns i träffande termer, inte heller av de radikala. I brist på radikalitet härvidlag odlar dessa, eller vänstern i ordets vidaste mening, andra perspektiv eller ägnar sig åt andra saker, vilket blir självbefästande del av slutenheten. Vad göra? Skapa och använd ett sådant språk. För att häva slutenheten i det avseendet, skapa punkter av utsida. Till att börja med: gå från att konstatera stillaståendet som egen oförmåga till att göra det till ett teoretiskt och politiskt problem gällande samhällsförhållandena.

Ang. strategi och att agera revolutionärt och offensivt. Vad göra?
Just nu? Inget alls. Släpp kraven, ideologin och stressen kring att agera här och nu. Det är helt enkelt inte alltid möjligt. Vi är i en situation (åtminstone i Sverige) där vi radikaler är extremt isolerade. Att ens tänka offensivt i det här läget är dömt att sluta i besvikelse eller troligen ännu värre. Endast några få grupper, i storstäderna, är större än en handfull. Det finns inget, verkligen inget, underlag för att agera offensivt.

Men jag uppmanar så klart inte till uppgivenhet. Det är i regel reaktionen mot påståenden om att vi befinner oss i en kontrarevolutionär period. Först och främst måste man se verkligheten i vitögat, så att säga. Acceptera vår impotens och isolation. Vi kommer inte att bygga några systemhotande organisationer eller skapa revolutionära uppror i närtid. Låt inte viljan och fantasin ta över och bestämma din dagliga, konkreta aktivitet.

Vad jag uppmanar till är därför inte passivitet i någon simpel mening eller uppgivenhet. Underskatta inte betydelsen av teoretisk insikt. Underskatta inte betydelsen av att bevara, kritisera och utveckla de principer som den verkliga rörelsen har erfarit genom historien. …

Här nämns möjligheten att ”se verkligheten i vitögat” och ”betydelsen av teoretisk insikt”. Men bara som konstaterande av att impotens föreligger och utan att utveckla vad som behöver teoretiseras, vilken verklighet som det är angeläget att skapa seende av. Detta tycks mig som ett perspektiv inifrån en radikal men isolerad position, vilket perspektiv egentligen inte rör sig utanför denna. Tillvaron uppfattas som kamp mellan ”sidor”, ytterst mellan revolution och kontrarevolution. Nu befinner vi oss i en ”kontrarevolutionär period” med begränsade möjligheter att agera. Den verkliga rörelsen bidar sin tid. Tankarna stannar inom (vad som uppfattas som) den egna sidan och dess (tillfälliga) impotens ifråga om att skapa ”revolutionära uppror”. Impotensen skall accepteras men utan andra frågor om varför det inte är möjligt ”att agera här och nu” än sådana som gäller styrkeförhållandet mellan ”sidorna”.

Eller så här, och nu talar jag inte bara om Krigsmaskinen: Det finns något som man engagerat sig emot (kapitalismen, orättvisor, diskriminering, miljöförstöring) och som anses givet och klart. Uppgiften tycks också klar, att dra in fler i engagemanget, att skapa rörelse. Men: vi är så få, så isolerade, så impotenta. Eller bland etablerade partier: ”vi måste blir bättre på att nå ut med våra visioner och vår politik”. Man talar självcentrerat och hellre med utropstecken än med frågetecken. Uppgiften är ju ändå given. Den egna tillvaron blir i mycket strategier att förbli det enda man kan tro sig vara, att inte fråga sig vad som eventuellt saknas i förståelsen av den yttre verkligheten och därmed också i det egna förhållandet till densamma. Varför man inte ”når ut”, varför de man vill nå inte svarar. Krigsmaskinen lutar sig mot föreställningen om den verkliga rörelsen, klasskampen som oundvikligt springer ur klasskonflikterna. Eller Krisen, kapitalismens omöjlighet på sikt. Ingen diskussion om hur kapitalismen trots allt lyckas göra sig fortsatt möjlig (om än inte i evighet).

Det givna kanske inte är så givet och måste utökas till att omfatta samhällsformationen som något utan ”sidor” och kamp (i det stora hela). Något som är slutet som en evolutionärt utvecklad och sammansatt formation med en mängd mekanismer för sin reproduktion och med impotens för varje opposition. Något som är konstruerat för att existera trots sina systemkonflikter och kriser och för att i sin helhet vara osynligt inåt för de underordnade subjekten. Inte genom att dessa är ”blinda” utan genom mekanismernas positiva (relativt systemet) funktionssätt. Skulle det då inte vara radikalt att ägna uppmärksamheten åt dessa förhållanden, att bryta osynligheten och tystnaden med just teoretisk insikt uttryckt i ett kritiskt och radikalt språk. Det jag talar om tangerar det klassiska ”medvetenhet” men stannar inte vid klassmotsättningarna utan gäller mekanismerna för den egna tidigare icke-existensen.

För att undvika de manliga konnotationerna kommer jag fortsättningsvis att tala om oförmågan, men då specificerad som oförmågan att se förhållandenas anatomi och den egna inordningen i denna. Jag anför en del av vad jag anser måste ingå i kritiken, men inläggets centrala punkt är att detta och liknande saker inte tänks eller sägs, att det är något väsentligt i ”förhållandena”, men också något som är möjligt att förändra.

Slutenheten

Först då en rekapitulering av vad mina inlägg brukar framföra, nu i form av en schematisk figur. Alltså för att lyfta fram samhällsformationen och dess hegemoni som en förening av det ekonomiska systemet och dess ideologiska apparatur i althussersk mening. Hur kapitalismens kriser till trots det mesta böjs tillbaka in i ”det bestående”, dvs själva det kapitalistiska. Att det snarare än att handla om en ”kontrarevolutionär period” eller en ”sidas” övertag är kapitalet som härskar på ett uppfyllande sätt, dvs utan att det i det stora hela är ”sidor” som kämpar. Läs nedifrån och upp.

PVP

Kommentarer till figuren:

P-V-P´, Marx klassiska formel för pengarnas herravälde. Det mesta som sker i samhället sker för att pengar skall bli mer pengar hos dem som äger de första pengarna. Varor produceras som ett led i kapitalförmeringen (mellan P och P´) och i det stora hela utan hänsyn till något annat. Här råder både kapitalisters girighet och maktbegär och kapitalets egna systemimmanenta villkor, som bl a innebär att det för att fortleva också måste förmeras. Även arbetsförmågan är en vara inordnad i denna själlösa rundgång, som innebär exploatering av människor och natur, klyftor mellan dem som äger och dem som inte äger, erodering av kultur, förödelse av planeten, kortsiktighet. Samtidigt är detta produktionssättet, sättet att producera även det livsnödvändiga. Det är människors och samhällets existensbetingelser, villkoren för försörjning (lön), konsumtion och offentlig verksamhet, som ju finansieras genom beskattning av produktion och löner. Det mesta förutsätter att hjulen snurrar på det kapitalistiska sättet. Det mänskliga underordnas den av människornas skapelser som är pengarna och som blivit till ett självgående maskineri, utan frågor om förhållandena skulle kunna vara annorlunda.

Ideologin, ideologiska apparater enligt Althussers ideologiteori. Omslutande, anropande – interpellerande – sina subjekt på sätt som framkallar responsivitet (”ja, det är jag”). Anropen kan innefatta framförandet av myter, men det är inte ”falskt medvetande” utan själva belägenheten inför de massivt omslutande rösterna och deras performativa adressering av subjektet som är kärnan i bindningsmekanismerna. Jämför med Althussers polis. Det betyder inte villkorslös underkastelse, men att responsiviteten i de konkreta anropssituationerna praktiskt vinner över reflexion och kritik. Det är inte heller fråga om centralt ledda konspirationer utan hegemonins decentraliserade karaktär. Här verkar också varje människas behov av att veta vem hon är, att spegla sig i och utbyta bekräftelser med andra, vilket vad gäller roller i samhällslivet är materialiserat i en ideologisk apparatur som tenderar att harmoniera med de ekonomiska villkoren.

Interpellationer av arbetstagare: löneformen (lönen förefaller vara ersättning för utfört arbete), ”du som fritt ingår avtal på arbetsmarknaden”.

Interpellationer av konsumenter: reklamen, stadsrummens utformning, varuhusen som tempel, förevisning av normalitet i media, ”Du är dina saker”. Här ansluter sig interpellationerna inom den privatiserade välfärden: ”Vi vill tacka dig som kund”.

Interpellationer av väljare: ”Du som i vår Demokrati väljer vilka som skall styra landet.” Outsagt: Du som uppfattar valet mellan tillhandahållna ”alternativ” (partier) som politiken rätt och slätt och ”alternativen” som uttömmande m a p vad politik kan vara. Denna outtalade myt är inbyggd i parlamentarismens omslutande och uppfordrande apparatur (t ex en valrörelses alla procedurer och tilldragelser), innefattande medias ”bevakning”. Oupphörligt talas det till och om Väljarna som bär denna Demokrati. Härtill kommer partiernas inriktning på röstmaximering, där de anpassar sig till den ”opinion” som de samtidigt i en cirkelrörelse är med och skapar. De som inte röstmaximerar på detta sätt blir inte valda och försvinner därmed, en enkel princip för reproduktion av det politiska systemet som garant för det ekonomiska.

Vi har alltså att göra med:
1. En klass vars ägande innebär självförstärkande makt. Genom de samhällsbärande funktionerna ges den makt av staten, som den alltså utövar kontroll över.
2. Kapitalets systemimmanenta villkor.
3. Produktionssättet som individers och samhällets existensvillkor.
4. Ideologi i samklang med ekonomin.
Det går påverkanslinjer från vart och ett av dessa fyra ”hörn” till alla de andra. Helheten är hårt sammanhållen med en mångfald trådar i alla riktningar som även binder individen. Återigen inte som ovillkorlig underkastelse, inte heller som ”samtycke” (där kan finnas gott om misstycke), men genom att livet på så många sätt praktiskt är inordnat i de samlade förhållandena, samtidigt som detta saknar benämningar och därmed distansering.

Slutenheten kan för individernas del uttryckas som att: a) det ekonomiska systemets egna och omänskliga existensbetingelser blivit till b) deras och samhällets existensbetingelser, samtidigt som c) de är inneslutna i ideologiska praktiker som formar deras subjektivitet relativt deras av ekonomin bestämda verksamheter samt d) inom politiken, där de omslutande procedurerna uppfattas som politiken rätt och slätt och de själva som väljare rätt och slätt. De är arbetstagare, konsumenter och väljare och tilltalas dessutom konstant som dessa kategorier. När de på ett eller annat sätt besvarar tilltalen, vilket i situationerna är svårfrånkomligt, är de vad de kallas även subjektivt (det performativa).

Det hela kröns så av metaideologin att ”ideologi” är idéer i individens huvud, hur hon som autonomt subjekt handlar utifrån sina inre övertygelser, tillägnade ur samtidens mångfald härvidlag. Denna helt dominerande metaideologi är uttryckt redan i ordet ideologi och expliceras i valfritt uppslagsverk (”ideologi” = idéer, synsätt, åskådning, politisk riktning osv). Ideologins materialitet i apparater, ritualer, anrops/respons-situationer, dess performativitet, dess utbyten av bekräftelser på redan given belägenhet, allt detta som har effekter i individens huvud och hennes förhållande till sin omvärld, är avlägsnat. Metaideologin är även den självförnekande materiell i debatter, där man talar som om samhället är format utifrån idéer, ”ismer” eller liknande. Om ”ismerna” som rekvisita för interpellationer och om ”debatterna” som metaideologisk ritual talar man inte. Metaideologin förekommer ideologikritiken, vilket blir extra markant i en valrörelse. Den ideologiska förskjutningen från konflikterna i produktionssättet till spelet på den parlamentariska apparatens insida fullbordas när ideologibegreppet, som skulle vara begreppet för mekanismerna i denna förskjutning, även det förskjuts till insidan: ”Skall du välja centerideologin, den moderata ideologin eller någon annan av de erbjudna ideologierna?” Här spelar även vänstern med när den säger att privatiseringar och annat genomförs ”av ideologiska skäl” (i stället för ekonomiska och politiska skäl). Och talar om ”vår (t ex socialistiska) ideologi”, varvid det är detta tal (utbytet av bekräftelser på att ”vi är socialister”) som är den egentliga ideologin. Den metaideologiska sammanblandningen av ekonomi, politik, kunskap och ideologi till ett diffust ideologibegrepp förekommer ideologikritik utgående från ett strikt begrepp för ideologins faktiska göranden, mekanismer och reproduktiva funktioner.

Vad göra?

Nej, det finns inget underlag för att agera offensivt i betydelsen ”skapa revolutionära uppror”. Det är innebörden i det ovan sagda. Men oförmågan är kanske inte bara eller ens i första hand oförmåga till något sådant utan att reflektera över stillaståendet och den egna belägenheten.

”Att se verkligheten i vitögat, att inte underskatta betydelsen av teoretisk insikt.” Det är många inte i det citerade men inga försök att precisera några uppgifter. Detta liknar för övrigt min kritik av Fronesis kritiknummer, där hela numret är ägnat frågan vad kritiken kan innebära men på ett märkligt svävande sätt. Exempel på ingripande kritik saknas. Oförmågan blir omedelbart framträdande i mångordiga upprepningar av en fråga som inte får ens preliminära svar. De många vagheterna och allmänna konstaterandena går runt i cirkel utan att det konstateras att det är oförmågans omedelbara uttryck.

Jag brukar definiera politisk kritik som ”att tala om det som är format för att inte omtalas” och tänker då dels på den kapitalistiska dominansen som sådan, dels ideologin som fenomen (vad ideologier är och gör). Frånvaron av sådan kritik kallade jag i inlägget Teori och praktik de två saknaderna: av elementär teori för å ena sidan produktionssättet, praktiserad som benämningar av vad vi dagligen erfar, och å andra sidan de ideologiska reproduktionsformerna. Sammantagna innebär de oförmåga att objektivera slutenheten, dvs uppfatta den som en uppsättning mekanismer. Det kan inte vara fråga om att nå en fullständig förståelse av dessa, men att vara vänd mot och kommunicera kring det som söker undandra sig sådant och som i medvetandet förekoms av allt som sägs och görs i stället.

Saknaderna beror alltså inte på enkla försummelser vad gäller att skingra dimslöjor som kapitalismen respektive ideologin omgett sig med. Dessa fenomen är i grunden formade som osynlighet för sina subjekt. I det förra fallet genom att samhällslivet i sin omedelbarhet faktiskt består av vad liberalismens sociala ”ontologi” framställer som det hela: individer och marknader. I det andra fallet som berörd metaideologi. Den egentliga ideologin säger aldrig ”jag är ideologi”. Eller: ”nu interpellerar jag dig som subjekt”.

Saknaderna är som sagt inte minst vänsterns. Denna betraktar elementär marxistisk teori som något trivialt och därmed onödigt att framföra. Dessutom anses det ”auktoritärt” att med pekpinnar upplysa de oupplysta om sakernas tillstånd. Om det mot förmodan skulle finnas några oupplysta. Det andra är helt okänt; man spelar med i dominerande metaideologi, t ex om en ”idéernas kamp”. Vilket på sitt sätt bidrar till slutenheten.

Upplysningsproblematiken är nu även den ideologisk. Frågan att ställa är: existerar det ett politiskt språk med vilket människor kommunicerar kring sina livsvillkor – ekonomiska, maktmässiga och ideologiska – just när de handlar under dem? Finns det vidare politisk rörelse med ett språk för den verklighet som den söker förändra, ett språk som även hanterar det nekande svaret på den första frågan, alltså slutenheten som sådan? Om inte, är inte skapandet av ett sådant språk en huvuduppgift? Dvs att uppta valda begrepp från existerande teori och kritik i ett utåtriktat levande språk. Däribland sådana begrepp som jag använt här, fast utan liv.

Kritiken konstaterar a) att P-V-P´ existerar som något i samhällsformationen dominerande, och b) att tesen ”P-V-P´ existerar” inte är något som kommuniceras mellan dem som verkställer leden P-V och V-P´. Kritiken är även ett språk för ideologins realitet som redan med sin existens bryter med sitt objekt, alltså genom benämningarna av interpellationsakterna som ju förutsätter att de inte benämns och objektiveras. Som kritisk praktik kan kritiken helt konkret avbryta dessa akter, alltså genom att ställa sig i dem och ropa ”låt er inte interpelleras av dem!”. Denna motsatsställning mellan kritisk praktik och ideologisk praktik är något helt annat än idealismens metaideologiska ”idéernas kamp”. Det är ju fråga om helt olika slags idéer inbäddade i olika slags praktiker. Det räcker inte heller att ”öppna ögonen” för att se. Seendet av den kapitalistiskt dominerade och slutna samhällsformationen som det rådande men ej enda möjliga måste skapas genom språket ifråga som något kommunicerat och levande. Sådan kritisk praktik kan så förenas med egen ideologi av annat slag, interpellationer av Kritiker.

Althussers apparatbegrepp kan tyckas väl kantigt men står för brottet med metaideologin. Att ”ideologin finns överallt” beror inte på att den är en atmosfär vi andas eller något vi badar i (en ”anda” eller liknande); det är interpellationer från identifierbara aktörer som tränger in överallt och är effektfulla bl a genom den ständiga upprepningen. Exempelvis konsumtionsideologin är inte bara en fråga om värderingar (”vi måste finna andra värden”), den tillhör den konkreta inordningen av individen i ledet V-P’. Allt detta kan göras påtagligt och föremål för frågor om vi vill leva under sådana förhållanden, förutsatt att de olika momenten och deras samband benämns. Vad göra? Skapa ett språk som genererar nya, mer preciserade Vad göra-frågor vad gäller kunskap, avsubjektivering och motstånd relativt de kapitalistiska förhållandena.

En radikal rörelse behöver ett sådant språk och konstitueras i viss mån genom det. Någonstans måste det börja – att problematiken erkänns och att det görs något åt den. Först inom den ”extremt isolerade” gruppen, sedan som utvidgning av denna genom att språket äger just den potentialen, att det i sig självt är ett brott med det äntligen benämnda.

 

Tillägg 4.8 med anledning av Krigsmaskinens svar.

Jag beklagar om du känner dig felaktigt och orättvist behandlad och får göra några förtydliganden.

Det var inte fråga om en ”framställning av ditt perspektiv”. Inte att tillskriva dig någon uppfattning om ”tillvaron som en subjektiv kamp”. Det var vad du skrev just där, om de radikalas isolation och impotens, om de uteblivna upproren och så frågan ”vad göra?”, som fick mig att se en möjlighet att föreslå en sak att göra, ett tillfälle till ytterligare en variation av det som är mitt enda tema. Jag har min lilla nisch varifrån jag (alltmer glest) kommenterar vad jag läser eller erfar. Allt är begränsat till ett fåtal frågeställningar som jag monomant upprepar: att utifrån Althussers teori om de ideologiska apparaterna tala om ”reproduktionen av produktionsförhållandena”, frågan varför människorna inte gör uppror. Inte som Svaret, men som en strävan att formulera en problematik, att objektivera denna sida av samhällslivet, göra den till föremål för reflexion, kritik och interventioner, speciellt mot bakgrund av att det är just sådant som ideologin själv förekommer och söker utesluta.

Först något om min figur. ”Vad som missas i den figur som föreslås …”. Figuren avsåg bara att representera problematiken med ekonomins ideologiska konsolidering, den gjorde inte anspråk på något annat. Att individen är inklämd mellan givna ekonomiska existensbetingelser (försörjning, konsumtion, finansiering av det offentliga) och att hon ständigt tilltalas som denna ekonomis subjekt, detta på område efter område. Att hon vanligen uppvisar en responsivitet som ligger i situationerna, men också innebär en performativitet och subjektivitetsformning. Naturligtvis finns läckor och motstånd, men frågan är hur det är det andra som dominerar och gör att vi kommer att ha kapitalism även i morgon. Hur motståndet måste veta vad det är motstånd mot, en för närvarande dominerande slutenhet.

Något som hade kunnat inkluderas i figuren är hur folkligt missnöje för närvarande inte tar sig uttryck i radikalitet (om jag talade med någon annan hade jag kanske använt det dubbelfelande uttrycket vänsterpolitik) utan i högerpopulism med helt andra fiender än kapitalet.

”Kapitalismens logik, ideologier och tendenser kan inte på ett adekvat vis sammanfattas som en sluten figur.” Nej, figuren är sluten bara för att representera existensen av en viss slutenhet som inte är total men i dominans, samt uppgiften, ett ”vad göra?”, att undersöka denna slutenhets inre anatomi och mekanismer. En uppgift som jag anser måste tillkomma dem som utgör sprickorna och motståndet. Figuren är utsidans verk: detta är något som måste övervinnas och därför först objektiveras, den är i sig själv en spricka i det att den visar vad dominerande ideologier aldrig kan medge. Den visar insidan sedd från utsidan, dvs med ett språk som är ett stycke utsida.

Frågan är också: vad händer med en grupp eller rörelse när de väggar som den stöter emot inte finns med i beräkningarna? Utvecklar den egen kompensatorisk ideologi, egna sätt att existera i en verklighet som inte låter sig rubbas, sätt som ytterligare fjärmar den från vissa ”vad göra?”. T ex genom att pendla mellan att å ena sidan tala om sprickor och flyktlinjer, utan tillräcklig utredning av vad sprickorna är sprickor i, och å andra sidan en upplevd ”isolation och impotens”, i någon mån sammanhängande med nämnd brist. Detta kan sammanhänga med att radikala grupper ofta är alltför upptagna med sig själva, antingen som gemenskapens berusning när de tågar fram som en stor demonstration med få tankar på den överväldigande majoritet som inte är med eller som en motsatt känsla av isolation p g a just detta faktum, men fortfarande utan egentligt intresse för frågan varför de andra inte är med.

Sprickorna, läckorna, flyktlinjerna, potentialerna, det radikala ifrågasättandet, Krisen, den verkliga rörelsen. Du talar om en lyhördhet vad gäller att lyssna fram sådant. Den verkliga rörelsen? Genom hela ditt svar talar du om olika motrörelser och förskjutningar. Naturligtvis skall vi lyssna efter sådant. Men jag har i vår tidigare diskussion om ”den verkligare verkligheten” (mitt uttryck för vad jag uppfattade som en ideologisk tendens hos dig) frågat hur verklig den är och om lyssnandets karaktär. Uttrycket ”den verkliga rörelsen”, att det gäller att på något sätt koppla ihop sig med existerande underströmmar, ”vad proletariatet kommer att tvingas att göra”, är inte riskfritt. Det andas kompensatorisk ideologi av närmast religiöst slag. Vad vi längtar efter finns ändå där någonstans. Hur som helst ville jag nu bara hävda behovet av en kompletterande hållning: att se till dagens verklighet, sammansatt av ekonomi och ideologi, sådan den står i vägen för förändring. Som innebär intensifiering av kapitalistiska förhållanden och penningens makt, medan faktisk ”antipolitik” stavas populism. Att denna verklighet med sina olika sidor förtjänar uppmärksamhet, undersökningar och benämningar, detta som en del av radikalismen och konstituering av rörelse. Att hindren för det egna projektet görs till del av det genom skapandet av sätt att intervenera i berörda mekanismer. Om dominerande interpellationer kan göras påtagliga är redan det en störning av dem. Ett ”vad göra?” bland andra, men med en dubbeleggad ideologikritik, alltså även som självkritiska frågor om det möjligen föreligger en alltför stor förtröstan att historien är på vår sida. Att om vi i vår isolation lyssnar tillräckligt noga hör vi att den redan knackar på dörren. Personligen är jag inte särskilt optimistisk om något, det är mer ett tvång att söka formulera kritiken som jag följer.

För att sammanfatta. Figuren ville åskådliggöra en ”reproduktionens anatomi” (eller åtminstone en viss sådan problematik, spelet mellan ekonomi och ideologi) som ett brott med hur dess ideologier alltid förekommer sådana projekt. Du tolkar den som att den vill framställa en absolut slutenhet utan utrymme för sådant som engagerar dig. Därmed upprepar du just vad min kritik gällde, ”ointresset” för denna ”anatomi” och frågan om möjliga interventioner som följer. Eftersom annat fyller upp synfältet, t ex den redan befintliga ”verkliga rörelsen”. Denna kritik är på inget sätt ett angrepp, bara kritik i bloggens mening, ett försök att diskutera möjliga öppningar utifrån en huvudsaklig gemenskap och sympati.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s