Är en annan värld möjlig?

Det bjuds alltid på högtidsstund när Nina Björk skriver söndagskolumn i Dagens Nyheter, nu senast 7.10. Outtröttligt säger hon det som är allra viktigast att säga men sällan blir sagt. Liksom förra gången (Liberalismer?) vill jag kommentera från ideologikritiska utgångspunkter.

Björk skriver om hur svårt det är att hävda möjligheterna av ”en annan värld”, ett annat ekonomiskt system, när varje tanke på ett alternativ redan från början är stämplad som farlig. Som potentiellt ledande till diktatur. Hon hänvisar till samma text av Göran Rosenberg (DN 28.8 ) som jag kritiskt kommenterade i mitt föregående inlägg Göran Rosenberg och Gud, där Rosenberg gentemot Richard Dawkins hävdande av religionernas skadlighet ställde de ”anti-religiösa världsåskådningarna” kommunism och nazism och deras katastrofala verkningar. Det farliga är enligt Rosenberg att göra ”förnuft” och ”vetenskap” av trosföreställningar och övertygelser, oavsett vilka de är.

Björk invänder att medan nazismen ville utplåna raser ville kommunismen utplåna klasser – som produkter av det ekonomiska systemet och därmed systemet självt, inte individerna. Att jämställa kommunism och nazism är att angripa ”själva tanken på en annan värld”. Här måste man väl erkänna att inte så få kommunister har, när de haft möjlighet, utplånat även individer och att det var bl a det förhållandet som Rosenberg hade i åtanke. Liksom att förbrytelserna i båda fallen legitimerats i ideologier (sekulära religioner med Rosenbergs uttryck) om historisk nödvändighet. Att i det sammanhanget, som Rosenberg framställer som frågan ifall skiljelinjen mellan gott och ont går mellan religion och ateism, säga att han angriper själva tanken på en annan värld är att ta i.

Men i ett avseende som Björk inte fullt ut utreder gör han ändå det. Det handlar då om Rosenbergs egen ideologi eller snarare metaideologi och hur den outtalat samarbetar med dominerande liberal ideologi:

Vad vi möjligen kan jämföra med är de samhällen som det senaste århundradet styrts utifrån uttalat ateistiska eller anti-religiösa världsåskådningar, exempelvis kommunismen och nazismen. Kommunismen ville ersätta religionen med en ”vetenskaplig” historieuppfattning, nazismen med en ”vetenskaplig” rasbiologi. Båda lärorna gav upphov till de två mest destruktiva samhällssystem som mänskligheten hittills skådat. Skiljelinjen mellan gott och ont gick i alla händelser inte mellan religion och ateism. …

Så vad menas med religion? I sista hand, tror jag, varje slags trosföreställning om hur verkligheten är beskaffad, om vad det innebär att vara människa, om livets mål och mening. En sådan trosföreställning lever vi alla i, vare sig vi är medvetna om det eller inte. Ingen människa lever i verkligheten ”som den är”, utan i sina mer eller mindre välgrundade föreställningar om den.

Med ateismen som sekulär religion har jag inga problem. Med ateismen som ”förnuft” och ”vetenskap” har jag samma problem som med alla andra religioner som i namn av sina särskilda gudar tror sig veta hur allting hänger ihop och hur allting bör vara organiserat och som i sina fundamentalistiska avarter har visat sig kunna inrätta de mest gudlösa helveten på jorden.

Här kan urskiljas en klassisk idealism om idéernas primat, om samhällen grundade i ”läror” och ”världsåskådningar” och styrda utifrån dessa. Det bör påpekas att idealism inte primärt är tro på idéernas primat (vilket åter vore idealism att säga) utan att tala om den betraktade verkligheten som om den var reducerbar till något hanterligt, olika väldefinierade ”läror”. För vår ideologikritik är detta vanlig metaideologi som förnekar distinktionerna mellan sådant som produktionssättet och dess konflikter, andra maktkonflikter, teori om (analys av) sådana saker, politik som artikulering av konflikterna och slutligen ideologiska bekräftelseformer (sätten att leva sitt förhållande till existensvillkoren eller uttrycka delaktigheten i en rörelse) genom att koka ned allt till ”ideologi” (”läror”, ”trosföreställningar” och ”världsåskådningar”). Eller åtminstone ser till att ”lärorna” är det som det talas mest om. Vilket förfarande är (meta)ideologi som kan ge utövaren sinnesfrid genom sin reduktion av tillvaron men också fungerar som stöd för mer specifika ideologier som ingår i rådande men förnekade maktförhållanden.

Rosenberg använder sin idealism som en varning. Det är farligt att tänka nya ”läror”, eftersom man där lätt gör ”förnuft och vetenskap” av vad som bara är trosföreställningar. När en lära väl tillåts styra ett samhälle visar det sig vilka monster som släppts lösa. Det är med andra ord farligt att tro för mycket, att vara för säker. Vårt samhälle må uppvisa brister, men vi vet vad vi har och kan genom vanlig politik söka åtgärda dem. I den mån ”liberalismen” betraktas som en ”lära” gäller den för att vara öppen och demokratisk. Att utövarna förhånar alla som inte ansluter sig till den nu dominerande marknadsfundamen­tal­ismen hör till spelets regler; de tar i varje fall inte livet av dem.

Rosenbergs tal om ”läror” i allmänhet står här i ett inte helt enkelt samband med den speciella liberala ”lära” som på maktgrunder kan föreskriva hur allting bör vara organiserat, nämligen så som det redan är organiserat med kapital och marknad. En ”lära” som blir till ”förnuft”, där det maktmässiga försvinner. Detta i en dubbel rörelse där vissa förhållanden utnämns till förnuftiga, samtidigt som metaideologin talar som om det är förnuftiga idéer som drivit fram dessa förhållanden. En ”lära” som tvärtemot sin framtoning är mer totalitär än de i konventionell mening totalitära systemen (där motståndare skall nedgöras) i det avseendet att inga fundamentala konflikter erkänns, bara olikheter mellan dem som äger förnuftet och de andra som av olika skäl inte nått dit, t ex för att de fastnat i farliga idéer. Kapitalismen härskar utan tro, men med produktion av tro i sina ideologiska apparater och med en säkerhet som är så stor att ”det är lättare att föreställa sig världens undergång än kapitalismens slut”. Av tron görs vetenskap (nationalekonomi). Ingenting av detta anses farligt, eftersom vi lever på insidan av denna kapitalismens faktiska och ej idémässigt styrda organisering.

Idealismen som praktisk ideologi flyttar alltså uppmärksamheten från givna materiella förhållanden till idéer, vilket tillämpas i det kapitalistiska samhällets (materiella) apparater för att bestämma vilka idéer som kan tänkas utan bannlysning.

Jag är inte bekant med Rosenbergs politiska position. Han är kritisk till den nyliberala nedrivningen av samhället, men, antar jag, liberal i övrigt. Vad jag vill diskutera är hur hans idealism ställer sig i den liberala ideologins tjänst. Han hjälper ingalunda den vänster som eventuellt är lite ”för säker” på vad den rätta vägen består av och hur ”allting bör vara organiserat” till välbehövlig självkritik. Något sådant är inte möjligt när båda parter, fast på olika sätt, underlåter att skilja mellan olika slags praktiker och hur somliga av dem (ideologin) kan vara kontraproduktiva med avseende på underliggande konflikter och strävanden. Alltså när förhållanden mellan olika ”läror” får skymma frågor om hur konflikter kan artikuleras och om vilka ideologiska bekräftelser (på delaktighet i den aktuella rörelsen) som kan innefattas i artikuleringen.

Hur som helst har Rosenberg kapitulerat för den speciella idealism som inte styr vårt kapitalistiska samhälle men väl ingår i dess ideologiska försvarsverk, nämligen som producerandet av subjektivitet kring förskjutna och missriktade frågor. Han bidrar på sin kant genom att byta verkliga och politiska frågor om alternativ till kapitalis­men mot fiktiva frågor om vådan av att låta ”läror” och ”världsåskådningar”, dvs andra läror än den liberala, ”ge upphov till” och ”styra” samhällen. Som om något sådant någonsin var möjligt. Samtidigt som han förbigår vad som verkligen styr.

Idealismen som liberalismens metaideologi arbetar på flera plan och fronter och med viss ambivalens. Den handlar om mer än att befordra vissa ”vackra lögner”, de ”liberala idéerna”; den bistår de materiella förhållandena med att glömma sitt allt annat än vackra ursprung (den ursprungliga kapitalackumulationen) och den fortgående exploateringen. När de fria marknadsatomerna, homo economicus, interpelleras på marknaderna som faktiskt erbjuder dem försörjning, boende, förnödenheter osv är det inte i första hand genom jämförelser med ”andra världar” eller ens andra ”åskådningar”. Det handlar om identifikation med ett system som egentligen bara speglar sig i sig självt, som bara ser framåtskridande, förnuft och frigörelse av den mänskliga naturen. Men också på belåten distans från sådant som kommunism och nazism. Genom att ideologin (nämnd interpellation) fungerar så väl inom de kapitalistiska förhållandena (den är intern för kapitalismen i just den mening som den inte kan erkänna) kan den även utsträcka sig bakåt och t o m bortom dessa förhållanden, som sägs vara idéernas framåtskridande manifestationer. De första kapitalisterna var sparsamma, förutseende och innovativa arbetare. Ambivalensen ligger i att man beroende på sammanhang kan lägga tyngdpunkten i samhällsutvecklingens och den mänskliga naturens immanenta förnuft eller i lärofäders uttolkningar av detta förnuft som kraft i utvecklingen. Samtidigt är det farligt att tänka ”en annan värld”, eftersom denna skulle vara grundad i andra idéer än de liberala och egentligen naturgivna, alltså konstruerade och totalitära idéer.

Sedan är det möjligt att genom metaideologin om åskådningarna reducera komplexa historiska skeenden till yttringar av vissa speciellt utpekade totalitära idéer. Marx teori om det kapitalistiska produktionssättet, politisk kamp mot kapitalistisk exploatering, stalinistiska folkmord och överhettade radikala idéer, allt reduceras till ”kommunistisk ideologi” rätt och slätt och därmed vänds uppmärksamheten bort från den verklighet som hos Marx fick en teoretisk analys och hos de exploaterade frambringat olika politiska och ideologiska reaktioner. Genom att placera motsättningen mellan denna ”totalitära ideologi” och liberalismen döljs vidare det totalitära hos liberalismen själv (politiken och ideologin).

Vad som är synligt är hur olika ”åskådningar” ställs mot varandra (med gjorda reservationer), vilket visar metaideologins framgång, den dubbla glömskan: av kapitalismens tillkomst och av den glömskans mekanismer. Genom kombinationen av liberal ideologi och idealistisk metaideologi vänds blicken bort från det verkligt grundläggande, de konflikter och den klasskamp som reser frågorna om en annan värld. Liberalismen förskjuter alltså såväl de tillfälligheter som kondenserat i vissa historiska realiteter som den fortgående brutaliteten genom retroaktiv användning av en viss idealism. Precis som om kapitalet lät sig vägledas av något utanför sig själv. Men samtidigt som olika samhällen antas vara grundade i olika tankesystem är det dit vi kommit bara en uppsättning tankar som är tänkbara, de liberala.

Sådan kritik tillämpar Björk på de förhållanden som knappast har någon ”övertygelse” i botten men producerar desto mer av övertygelser och förnuft i sin ideologiska överbyggnad:

Men eftersom det liberala marknadssamhället är det som är, det som pågår omkring oss så länge vi inte vill någonting annat, behöver övertygelsen inte vara så högljudd, behöver den nästan inte kläs i ord.

Så snabbt mentaliteter kan förändras under ideologisk hegemoni. Föreställ er att någon på folkhemmets och televerkets tid skulle målat upp bilden av dagens Sverige, att vården, skolan, järnvägarna och elektriciteten inte längre skulle garanteras medborgarna genom det allmännas försorg utan omväg över kapitalistisk kapitalförmering. Att pensionerna skulle vara beroende av ett börslotteri. Det som var otänkbart igår är det enda tänkbara idag utom inom begränsade kretsar av vad Althusser kallade ”dåliga subjekt”. Eller tänk på den indignation som mötte det första Robinsonprogrammet i TV. Vem kommenterar dagens programtablåer? (Kerstin Vinterhed gjorde det faktiskt i DN samma dag.)

Liberalerna talar om valfrihet, de kan t o m hävda att vi fritt valt deras typ av valfrihet eftersom vi avstått från möjligheterna att demokratiskt välja en socialistisk ordning. (För liberalen ett bevis på människornas förnuft.) Vad liberalerna inte talar om är fenomenet hegemoni, hur det ekonomiska systemet ingår i en sådan förening med ideologiska och politiska apparater att även demokratin är inordnad i reproduktionen. Hur ”det som är” i sina apparater oavbrutet interpellerar subjekten, ibland högljutt, oftast inte. Där ”varje tanke på ett alternativ redan från början är stämplad som farlig” och den politiker som vågar framföra något radikalt genast mister sin trovärdighet och blir bortpetad.

Delar av Rosenbergs resonemang kan med lite god vilja översättas till ideologikritikens språk. Idealistisk/empiristisk ideologi kring starka ideologiska kategorier (Gud, Kommunismen, Rasen, Friheten, Marknaden) är skadlig eftersom den låter dessa fixerade tecken inom ideologisk interpellering bli jämställda med eller rättare sagt överordnade analytiska begrepp. Från islamistisk fundamentalism, politisk extremism på olika kanter till vänsteraktiva som är alltför säkra på ”hur allting bör vara organiserat”. Tänkandet låses vid dessa kategorier och blir lika slutet som den ideologiska praktik det är fråga om. Sådan ideologi har ett totalitärt drag som ligger i själva den ideologiska strukturen och dess fixeringar och som kan vara i tjänst hos totalitär politik men också fungera modgivande för dem som ställt sig i opposition till mer eller mindre totalitära samhällsförhållanden. Samtidigt är det just sådan analys som Rosenberg blockerar med sin idealism. För honom finns det, efter vad man kan utläsa ur hans text, inte något annat än trosföreställningar, som dessutom inte behandlas ideologikritiskt, dvs med åtskillnad mellan teori, politik och olika sorters ideologi och med intresse för dessa storheters inbör­des dynamik. Den enda slutsatsen är att det är farligt att tro för mycket. Därigenom misstänkliggörs ”tanken på en annan värld”, inte som intention men som effekt, som Björk framhåller i ett följande meningsutbyte (9.10). Det är ett verkligt problem som är upphovet till Rosenbergs reflexioner, men han bidrar till det genom oförmågan att gå utanför det.

Rosenberg återkommer i sina texter gärna till utsagan: ”Ingen människa lever i verkligheten ‘som den är’, utan i sina mer eller mindre välgrundade föreställningar om den.” Denna banalitet är inte så oskyldig som den kan verka, speciellt inte om den riktas mot ”tron” på den ”rena” vetenskapen som ger oss ”den sanna bilden” av verkligheten. Hela renhets- och avbildningsproblematiken är (i strikt mening) ideologisk, oavsett vilken position man intar inom den. Genom att jämställa alla slags föreställningar (låt vara att de kan vara mer eller mindre välgrundade – oklart hur) misskänner Rosenberg både vetenskapen och ideologin. För vetenskapens del (motsvarande gäller politisk analys) förnekar han en legitim renhetssträvan, försvaret av den teoretiska praktiken (som naturligtvis inte producerar något ”rent seende” av verkligheten utan begrepp och teorier som är ifrågavarande tankeapparats provisoriska grepp om de egna kunskapsobjekten) mot ideologisk infiltration, dvs av sådant som inte alls är av teoretisk art (utan identitetsgivande interpellationer). Vilken infiltration han själv bidrar till när berörd metaideologi får fördunkla detta att samhällen eller politik aldrig utgår från ”läror” utan från materiella omständigheter som det går att skapa kunskap om, men att ”läror”, dvs viss ideologisk praktik, kan ha reproduktiva alternativt kontraproduktiva funktioner och stundom monstruöst lägga under sig politiken. Jag antar att Rosenberg skulle ha invändningar mot mitt sätt att återge vad han skriver. Varken han eller andra avstår från allt uppmärksammande av ”materiella omständigheter” eller reella konflikter, men idealismen erbjuder möjligheter att när som helst överge sådana projekt. Genom bristen på stringens och genom denna brists utfyllnad landar han i en position som dessutom är kontraproduktiv gentemot hans egna strävanden. Som när han i andra sammanhang ihärdigt och sympatiskt försvarar samhället gentemot den ohämmade liberalismen, där det faktiskt är intressen som är i verksamhet. Påståendet att ”varje slags trosföreställning om hur verkligheten är beskaffad” (min kursivering) är religiös hoppas jag var en lapsus. Och alla människor lever i verkligheten som den är, om det är deras faktiska materiella liv vi avser.

Björk citerar Lars Forsell ”I drömmen börjar allt vårt ansvar”. Inom en hegemoni kan det vara en motståndshandling redan att drömma. Och frågan är inte i första hand om en dröm är ”realistisk” eller ej. Men när det talas om den, när dess kategorier bollas mellan de radikala, är det då fråga om en energi som söker politiska och ideologiska uttryck eller är det drömmandet som är ideologin, dvs en form av fortsatt inneslutning? Ideologin är aldrig förebådande utan bekräftande, och frågan för ideologikritiken är vad som bekräftas i en viss ideologi. Är det något mer än kompensatoriska bindemedel drömmarna emellan?

Vi skall drömma men inte leva i drömmarna, inte bara i den triviala och trista bemärkelsen att behålla fötterna på jorden utan som undvikande av en förväxling. Ideologin skall inte bestå av drömmar, radikal ideologi är inte att drömma sig bortom rådande förhållanden där dessa upplösts i intet, utan (bl a) att se sig i motståndet som ligger i att se hegemonin i all dess brutalitet, att som Björk outtröttligt peka på den, just det som hegemonins apparater är satta att förhindra (hegemonin är sin egen osynlighet). Kort sagt att se sig i ideologikritikens position. Denna är i sig själv ett positivt svar på frågan om en annan värld är möjlig. De som samlas i ett sådant motstånd, som har kontakt med realiteterna, med såväl de grundläggande konflikterna som maktens reproduktionsmekanismer, däribland idealistisk ideologi, behöver inte drömma på det kompensatoriska sättet, de behöver inte ”tro för mycket”, de kan genast börja söka sätten att intervenera i det existerande.

 

Annonser
Det här inlägget postades i Kritik och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s