Antipolitik?

Krigsmaskinen (bloggen) ger oss mycket läsvärda och inspirerande läsredovisningar och reflexioner över upprorens möjliga former. I detta inlägg försöker jag sortera upp mina tankar utifrån de frågor som KM väcker. Inte minst frågor om det (anti)politiska språket på de punkter där jag drabbas av KM:s stränghet. Jag talar ofta om politik och antikapitalism, där det förra nu är något som vi skall ”vända oss bort från” (antipolitik), medan det senare är ”ideologi”. Även om KM anför goda skäl för det tror jag att det finns mer att säga. Jag tycker mig också kunna urskilja det vanliga fenomenet med två motsatta tendenser i KM:s texter liksom hos (anti)politiskt närstående. Den ena handlar om öppenhet i frågorna om att skapa motmakt (eller vad det nu skall kallas), att ”skapa laboratorier”, att experimentera med nya livsformer osv. Spännande frågor som gäller ”the possibilities of communication and the collective production of subjectivity” (från Michael Hardt). Den andra är inte fullt så öppen, där skapas och tillsluts något av en ”stor berättelse”, varvid utströdda pusselbitar passar ihop lite för väl när de bildar ”antipolitiken”. Det blir mycket citat innan jag kan börja med mina funderingar, men jag behöver det materialet att utgå från. Jag skall också säga att invändningar jag gör säkert är besvarade i andra texter och att kritiken därför inte är rättvis(ande), men att jag vill ställa den vanliga ideologikritiska frågan om var den egna ideologin är belägen, om det rent av är i den andra tendensen trots (eller just i o m) allt tal där om att mobilisera verkligheten mot ideologin.

Antipolitik? För den oinvigde kan det verka förvirrande att förespråka antipolitik när avpolitisering tycks vara nyliberalismens väsen, explicit uttryckt i borgerlig ideologi om att ge de ”enskilda människorna” ”egenmakt” gentemot politikerna, dvs ”valfrihet” på marknaderna, och där den enda behövliga politiken är den som undanröjer de sista hindren för marknadens allmakt. Inför tidningsrubriker av typ ”Partierna laddar för att kunna locka väljare”, inför new public management, postmodern fragmentering, identitets-”politik”, moralism osv, skall vi inte hävda ”det politiska” i mer kvalificerad mening utan vara ”antipolitiska”. Här finns om inte annat ett pedagogiskt problem, men jag tror att det finns fler.

KM invänder att vänsterns försvar av ”det politiska” i allmänhet betyder att föra fram en annan politik, bortseende från det bedrägliga i ett sådant företag. Ur inlägget Politikens slut (anteckningar, 3-4) utifrån Robert Kurz The End of Politics:

Delar av vänstern föreställer sig numera ett överskridande av kapitalismen genom “demokratisering” eller “politisering” av ekonomin, och ignorerar därmed problemet med att överskrida varuformen. Politiken ges en inbillad självständighet som direkt motsägs så fort verkliga förändringar ska tillämpas; varje utvidgning av det offentliga, exempelvis, måste finansieras med pengar och måste därmed anpassas till de utrymmen marknaden ger.

Kurz går så långt som till att hävda att vänstern i stort själv är immanent i de förhållanden som den kritiserar och föresätter sig att omvandla. Och KM skriver i skapa plats:

De offentliga allmänningarna är inte egentligen allmänningar eftersom de inte är fria. De ägs och drivs av det offentliga som finansierar dem med skattemedel, som i sin tur förutsätter tillväxt i den privata sektorn. De offentliga allmänningarna kräver med andra ord fortsatt lönearbete och är därmed inte fria. När kapitalets kriser slår till blir det offentliga en resurs att sälja av, och vips är allmänningarna borta.

Det är väl riktigt att det finns en naivitet här, även om ”politisera ekonomin” också kan ha betydelsen att med kritik tränga igenom den skenbart neutrala ytan. Som jag uppfattar KM handlar förändring om att utanför ekonomin och politiken skapa rum för andra livsformer, allmänningar, men att detta måste vara som ”förstärkning och påskyndande av tendenser” inom kapitalismen, det på sikt icke livskraftiga, inte som att ”erbjuda ett alternativ” som upprepning av ett idealistiskt scenario där

människor nångång för 3-400 år sedan diskuterade med varandra och till slut sa “hörni, det här med kapitalism kanske vi skulle testa?” Det var inte så kapitalismen etablerades som dominerande produktionssätt och det är inte så vi kommer överskrida det (hur många socialistiska seminarium som än anordnas).

Det är inte diskussion och politiska visioner som förändrar världen, och definitivt inte teoretiska samhällsmodeller. Klassmedvetenhet och strategisk intervention spelar naturligtvis en roll i att förstärka och rikta tendenser men de uppstår inte i materiellt vakuum eller får sin rörelse från viljan allena. Den framväxande borgarklassens idéer och självorganisering förstärkte materiella rörelser som redan hade uppstått ur historiens kontingenta händelser. De förstärkte och påskyndade proletariseringen, inhägnader, ansamling av kapital, osv. Kapitalismens överskridande kommer på samma sätt ske genom förstärkning och påskyndande av tendenser som upplöser kapitalismens fundamentala grund. …  

Därför är det meningslöst att diskutera “alternativ till kapitalismen”.

Därför är det ideologi att tala om “antikapitalism”.

Därför måste vi sluta drömma och istället identifiera tendenser till överskridande och organisera nödvändigheten. (Tankar om kapitalismens gränser och det meningslösa i att “erbjuda alternativ”)

Därför det bedrägliga i att tala om att vad som behövs bara är ”en annan politik”. KM förtydligar sig angående antipolitiken med att det inte handlar om ett ”kategoriskt icke-deltagande”, ”ett absolut förkastande av politiska verktyg”. ”Personligen har jag inga problem med att i ’realpolitiska’ frågor manipulera och utnyttja politiker om det hjälper oss att vinna.” Men ”radikal politik” förblir en självmotsägelse. KM skriver också:

Poängen är denna: skapa motsättningen, ta och behåll initiativet. Det är så att säga “för-politiskt,” det handlar om att skapa den materiella rörelse som politiken sedan måste förhålla sig till. En kamrat har formulerat det så här: det finns en verklighet som kommer före politiken, en verklighet som måste organiseras hitom och bortom politiken. Vändningen bort från politiken är alltså också en vägran att acceptera de begränsningar som politiken rör sig inom. (Det heliga politiska)

Nyckeln till antipolitiken visar sig ligga i denna verklighet som ”måste organiseras”, men i enlighet med ”den positiva tendens till överskridande” som krisen ”själv genererar”. I Det verkligas absolutism av Motarbetaren (=KM?) heter det:

… I motsats till dessa två vänster- och högeravvikelser, som antingen kommer att förirra sig i tom aktivism eller i lika tomma spekulationer om vad historien har i sitt sköte, måste vi formulera en strategi som befinner sig hitom gränserna för det ideologiska och politiska, nämligen i utstakandet av den positiva tendens till överskridande som den verkliga rörelsen – krisen – själv genererar. …

I själva möjligheten att vrida loss det som är, våra mänskliga kroppar, de fysiska tingen och de mellanmänskliga relationerna, från de historiskt tillfälliga förhållanden som strukturerar tillvaron i dag ligger den politiska lösning som förhoppningsvis kan bli lösningen på politiken själv. …

Den positiva, reala, verklighet som aldrig tillfullo kan identifieras med politikens och samhällets formbegrepp är ytterst vad som tvingar sig på politiken som en yttre kraft, en makt som måste subsumeras och skrivas in i systemet som inre beståndsdelar och nödvändiga element för att produktionssättet ska produceras. Maskinen måste bli kapital. Den verksamma kroppens kreativitet måste bli en lönearbetares produktiva arbete. Vad händer då i en kristid, som utmärks av att allt fler arbetares liv inte kan subsumeras i produktionsprocessen, instängas i företaget, på samma sätt som produktionsmedel visar sig oförmögna att användas för värdeproduktion? Vad händer när människor, utblottade proletärer och proletariserad medelklass, drabbar samman med det kontingenta, rent samhälleliga, i penningens och marknadens förmedling av varje relation, emedan de fortfarande behöver livsmedel – och skulle kunna producera dem – men stängs ute från de produktionsmedel som de kan använda som någonting annat än kapital? Vad som öppnar sig är måhända en möjlighet att överskrida samhällsformens gräns – nämligen möjligheten att produktionsmedlen kan brukas och nyttjas som någonting annat än kapital. …

Den realistiska inställningen till kamp är att vända verkligheten mot ideologin. I stället för att naivt hoppas att tillväxten ska kunna återvända till Europa utan att arbetarklassen svettas ut genom att påföras än mer arbete och – paradoxalt nog – än mer arbetslöshet, måste vi undersöka vägar för angrepp och undandragande, försvar och övergångsprocesser, redan i dag. …

Den enda möjligheten till förändring ligger därför bortom reformismen, men också bortom alla domedagsprofetior om revolutionen som sprungen ur en nödvändighet som aldrig tycks komma. Förändringen ligger i själva försöket att bruka det som är gemensamt. Dels genom att föra fabriker och andra produktionsmedel bortom de samhällsformer som tvingar dem att fungera som kapital. Dels genom att försöka omvandla krisens angrepp på arbetarklassens levnadsvillkor till en tendens som befriar våra kroppar och våra mellanmänskliga förhållanden från kapitalets samhällsformer. Detta innebär nödvändigtvis en process av både undandragande och angrepp. Vi måste dra undan vårt arbete och våra produktionsmedel från det som gör dem till delar av kapitalet, och i själva verket möjliggör krisen och kapitalet alltmer detta per automatik, men vi måste också angripa den stat och de samhällsfenomen som gör att våra lekamliga liv enbart kan förstås i relation till dessa samhällsbetingelser. Här visar sig kommunismen som en ny form av absolutism, verklighetens absolutism, eftersom dess uppgift är att tvinga fram det som Bordiga kallar människan, djuret människa vill säga, genom proletariatets avskaffande.

Det klassiska problemet med att ställa upp något mellan den pågående kampen och visionerna tycks också löst genom vad som i följande vackra text hos Motarbetaren presenteras som följden vägran, ackumulering, uppror, spridning, absolut demokrati. Texten utgår från Hardts och Negris Imperiet, titeln är Imperiet och resten av skiten som går under namnet politik…, och det handlar om den gudomliga staden.

Det går att schematiskt sammanfatta projektet i tre steg; först vägran, sedan uppror, och slutligen absolut demokrati. …

Livet börjar vid vägran. Vägran att lyda auktoriteter, vägran att konformeras till världens orättvisor. …  

All den vägran, det vardagliga motståndet mot imperiet, ackumulerars stundtals till uppror. De är alltid självorganiserade även om imperiet självt ibland simulerar egna uppror. Skillnaden tydliggörs i hur spridningen affekterar multituden. Vi känner alla till dem: demonstrationerna, uppropen, babblet och resten av skiten som går under epitetet politik. Det kan vara gift men är oftast tomma gester, meningslöst skådespel. Motimperiella uppror infekterar som ostoppbara muterande virus och bryter ner imperiets kontroll. … En Händelse äger rum. …  

Imperiet är planetärt så det räcker inte med att en väldig Händelse frälser ens ett helt land, en ny gudomlig stad måste byggas. Det sista steget, absolut demokrati, som bara är sista steget för oss men första i en lång serie för en ny tid, är etablerandet av multitudens institutioner. De är självorganiserade gemenskaper med delade etiska levnadsmönster, en ny livsform. Det är vardagslivet revolutionerat, med nya vanor, behov och begär. Det rör sig i egentlig mening inte om någon motmakt utan snarare om nedbrytandet och upplösandet av makt, av all suveränitet.  

Vägen till den gudomliga staden lyses upp av upprorens eldar, och den byggs av allmänningar. Allmänningarna är den gudomliga stadens gator, torg, parker och tunnelbanor, dess verkstäder, laboratorium och bibliotek, alla kablar och ledningar som får staden att pulsera, det är jorden som föder oss, det är allt det som ger oss livets oändliga möjligheter. …  

Multitidens absoluta demokrati innebär först och främst inverteringen av livet så som det är i imperiets värld, det vill säga den planerade förstörelsen av arbetet och frigörelsen av livets tid. Medan majoriteten av arbetsplatserna överges, transformeras eller nedmonteras – och de mest förhatliga förgås i eld – tar multituden de livsnödvändiga allmänningarna i besittning. Med all säkerhet kommer det ta lång tid, bölja fram och tillbaka med perioder av tumult och omvälvande Händelser följt av perioder av stiltje. … Multitudens mörka sida är garanten för kommunismen i det gemensamma, den negativa kraft som bryter ner all socialism.

Två punkter kan lyftas fram: Att det är bedrägligt att formulera politik som förutsätter mer av det man motsätter sig (varuproduktion). Och att förändring inte kan vara förverkligandet av en politisk vision, samhällsmodell eller liknande. Vi måste söka och påskynda tendenserna till överskridande som är immanenta i det överskridna och visar sig i kriserna. Det finns ”en verklighet som måste organiseras”. ”Organisera nödvändigheten” talas det också om.

Jag tycker verkligen om när KM använder uttryck som skapa platser, rum, laboratorier. ”Platser fria för experiment, begär, passion.” ”Han [Michael Hardt] poängterar vikten av kommunikation och mötesplatser för formandet av subjekt, organisering och uppror.” ”Men vi saknar platsen, och vi saknar ett eget språk.” Ja, också språket måste skapas. Jag återkommer till det.

Två tendenser hos KM. Å ena sidan detta skapande, att söka sätten att skapa rum utanför den nuvarande slutenheten, där allt tycks inneslutet i kapitallogiken och dess komplement i t ex den parlamentariska teatern. Å andra sidan att uttrycket ”verkligheten” i det egna otåliga språket inte helt ”vänds mot ideologin” utan tvärtom exploateras av egen ideologi.

Den tanke jag försöker driva i bloggen är att varje radikal rörelse, stor eller liten och oavsett dess karaktär och inriktning, bör ha med sig ideologikritiken i sin verktygslåda. Jag talar då om althussersk ideologikritik som inte handlar om ”falskt medvetande” eller om att härleda ”idéer” till ”intressen” utan om vad ideologier gör när de producerar subjektivitet (Se Vad är ideologi?). Detta för att få grepp om de reproduktions­mekanismer som rörelsen stöter emot och som behöver belysas. Eller kanske vi skall säga som frågor om vilka ideologier som verkar i en given situation och med vilka verkningar. Inte minst om var den egna ideologin befinner sig. Består den av bekräftelser av deltagandet i verklig rörelse (eller kritiska ansträngningar) eller är det så att kompensatoriska berättelser främst tjänar den egna gruppens sammanhållning i en olydig verklighet? Människan är ett ideologiskt djur som inte kan leva utan ideologi, att tro sig vara utanför all ideologi är som Zizek brukar framhålla ideologi par excellence, men ideologier kan vara av olika slag. Ideologin som subjektets spegel och samhällets eller gruppens reproduktionsform kan befordra eller motverka förmågan att vinna kunskap om och bemästra omgivningen. Detta är en evig konflikt mellan skapande och ideologi som innefattar att den praktiskt taget aldrig erkänns i sådana termer, eftersom den faktiska ideologin aldrig själv säger ”jag är ideologi”. Den självkritiska frågan är strävan att bryta detta ”praktiskt taget aldrig”, att fråga vad för slags ideologi man själv praktiserar under olika omständigheter, att genom medvetenhet om konflikten hålla kontraproduktiva ideologier på avstånd. Hur förhåller det sig då med dessa saker hos KM och andra som talar om antipolitik?

I själva möjligheten att vrida loss det som är, våra mänskliga kroppar, de fysiska tingen och de mellanmänskliga relationerna, från de historiskt tillfälliga förhållanden som strukturerar tillvaron i dag ligger den politiska lösning som förhoppningsvis kan bli lösningen på politiken själv.

Denna enda mening rymmer en pendling mellan det mest abstrakta och det mest konkreta. Här talas om att lösgöra kroppar, relationer, maskiner från kapitalförhållandena, vilket är målet, överskridandet av kapitalismen, formulerat på det mest allmänna sättet och samtidigt med referens till konkret materia. Finns inte också de två tendenserna här i ett intrikat samspel? Å ena sidan just det som saknas inom den mesta ”politiken”, att tala om att göra saker här och nu men insatt i ett större perspektiv, ytterst överskridandet av kapitalismen. Att relatera det lilla till det stora. Att gentemot borgerlig ideologi ständigt påminna om vad den förtränger, grundkonflikten mellan mänskligt liv och kapitalförmeringen (varuformen, exploateringen osv). Detta så att alla interpellationer av homo economicus framstår för vad de är och som dikterade av ingenting annat än penningen. Och så att ett område öppnas för frågor om hur dessa förhållanden kan övervinnas, hur kropparna kan vrida sig loss. Att som KM söka efter ”vägar för angrepp och undandragande”. Å andra sidan sker det en kortslutning mellan det abstrakta och det konkreta, så att relateringen övergår i en identitet. Frågorna är redan besvarade, genom att krisen låter en verkligare verklighet tränga fram i mycket bokstavlig mening. Förlåten har rämnat. Abstrakta kategorier (”den verksamma kroppens kreativitet”, ”de mellanmänskliga relationerna”, produktionsmedlen) får agentskap bortseende från helheten av faktiska förhållan­den, speciellt att ”struktureringen av tillvaron idag” må vara historiskt tillfällig men likafullt är en bestående realitet, materialiserad i verkningsfulla apparater och förhållanden. Abstraktionen har försvunnit när det under den ”tillfälliga struktureringen” finns potentialer i färd med att bryta sig väg, våra kroppar och liv utanför kapitalförhållan­dena, potentialer som inte kan undgå att förverkligas när kapitalismens omöjlighet nu står i öppen dag. Är det då inte fråga om att en ”dröm” trots allt skrivs in i kroppar och relationer men benämnd verkligheten enligt vanlig ideologisk modell? När sådana frågor inte ställs börjar hur som helst en ideologisk tendens att verka i den riktningen.

Lösgörandet, där ”den verksamma kroppens kreativitet” inte längre är instängd i lönearbetet och maskinen inte längre är kapital, påminner också något om den humanism där Människan genom kapitalismens eget sammanbrott befrias från alienationen som negerat hennes väsen och träder fram som herre över de produktivkrafter som samma kapitalism frambringat och lämnat efter sig (negationens negation på ett högre plan). Där kunde abstrakta tankar om å ena sidan Människan med sitt artväsen och å andra sidan den självutplånande kapitalismen hålla undan frågor om de verkliga människorna och deras politiska mobilisering. Något sådant är det förstås inte fråga om hos KM. Ändå innebär konstruktionen där grundkonflikten på den mest abstrakta nivån omvandlas till ett redan givet skeende en möjlighet att välja vilka frågor man vill befatta sig med och vilka man väljer bort. T ex:

Vad säger egentligen att krisen själv genererar överskridande? Kommer inte profitörerna så länge de har makt alltid att finna nya sätt att profitera? Konsoliderat i modifierade ideologiska apparater. Och om så behövs, uppbackat av de repressiva apparaterna. Kommer de frivilligt att överlämna fabrikerna att ”brukas och nyttjas till något annat än kapital”? Är de missnöjda, om vi då räknar dem med ett välartikulerat missnöje, så många? Speglar ”arbetarklassens erfarenheter” verkligen ”en omöjlighet att fortsätta existera i den rådande epoken som arbetare” (Robin Goodfellow)? Alltså mer nu än för 50 eller 100 år sedan. (Alternativ till att gå ned i lön för att få ”behålla jobben” diskuteras inte vad jag kan se.) Kan vi å andra sidan tänka oss ett samhälle helt utan marknadsmekanismer? Kan ett framtida samhälle vara utan stat? Vilka är de ”multitudens institutioner” som kommer att träda i statens ställe? Kan vi förlita oss på att de nya livsformerna kommer att innefatta sådan fostran att samhället aldrig behöver försvara sig mot nya profitörer. Eller maffia, gäng, krigsherrar, fundamentalister av ena eller andra slaget? Eller skall allmänningarna ha egna miliser? Jag uttrycker ingen ståndpunkt här, jag efterlyser diskussionerna.

Det finns vidare mer omedelbara frågor som hålls på avstånd, de som ett strikt ideologibegrepp aktualiserar.

Låt därför 2013 bli året då vi gemensamt vänder oss bort från politiken, bort från de färdiga former för deltagande och engagemang den här världen ger oss. (Vändningen bort från politiken)

”De färdiga formerna för deltagande” kallar jag för misskända ideologiska apparater förenade med den politiska apparaten. Som det parlamentariska spelet som snarare än att vara ett ”meningslöst skådespel” eller ”pseudohändelser” är en rik teater där alla ges roller i ideologiska förskjutningar bort från de verkliga konflikterna, i viss mening bort från politiken. Frågan är här hur den som vänder sig bort från ”skådespelet” själv är vänd, om det sker med ryggen mot det som fortsätter att binda flertalet eller som en baklänges rörelse, där backandet består av kritiken av det förkastade men inte glömda, dvs ett nytt språk för vad som sker inom reproduktionen, hur de kapitalistiska förhållandena tar plats inom individen. Ett språk som gör det möjligt att vägra svara på interpellationerna av löntagare, konsumenter, kunder och väljare, därför att dessa interpellationer och performativt verkande praktiker identifieras och benämns som sådana, som akter av symboliskt våld inom ideologiska apparater inom reproduktionen av produktionsförhållandena. Vilket verkligen vore ett undandragande. Nej, något sådant meddelas oss inte och frågorna kvarstår: Hur kommunicerar de som nått sin utsida med dem som är kvar på insidan? Hur förenas lokala uppror med avsubjektivering av insidans subjektiviteter, när de på utsidan egentligen inte vill befatta sig med det som de själva flytt från? När ”vi vänder oss bort” utsägs som om det var en majoritet som vände sig bort. När man som Motarbetaren säger saker som:

Kommuniseringen i betydelsen av ett gemensamt bruk av produktionsmedlen måste uttryckas som en möjlighet redan i dag för att därigenom kunna verka som en verklighet mot ideologin, snarare än som en annan ideologi, en tänkt idealbild, som försöker konkurrera ut det rådande. (Det verkligas absolutism)

Vilket är tvetydigt. Nej, man kan inte konkurrera med en ”idealbild”, och den tanken faller redan med att ideologier aldrig konkurrerar med varandra. (De ideologiska praktikerna talar som just antytts till subjektet för att innesluta henne i en speglingsrelation och ett ömsesidigt utbyte av bekräftelser, inte för att få henne att ”välja” vissa bilder av verkligheten/framtiden framför andra bilder.) Men när en ännu inte synlig verklighet upphöjs till ”verklighet” ställd mot ”ideologin” (dominerande ideologi och egna ”tänkta idealbilder”?) är detta misstänkt likt bruket av en ideologisk kategori och en lika fullt annan sorts tänkt bild. Hur tänker sig de grupper som praktiserar antipolitik att deras ungdomliga subkulturer skall spridas till det ideologiskt så väl konsoliderade majoritetssamhället för att bit för bit upplösa detta och dra över det till den egna ”sidan” (förlåt, påskynda tendenser som upplöser kapitalismens fundamentala grund)? Räcker det att förlita sig på kapitalismens bokstavliga ruttenhet som ”verkligheten”? Eller att en väl skapad liten allmänning som förebild slår hål på dominerande ideologier? Ställer man över huvud taget sådana frågor? Frågar man sig vidare inom dessa grupper i vilken mån deras tal är mer än deras sätt att hålla ihop den egna lilla utsidan fast i namn av kapitalismens överskridande? Om inte också de små utsidorna liksom ”vänstern” ovan är inneslutna i det samhälle som man säger sig överskrida? I det ögonblick man börjar ställa sig sådana frågor är något stort på gång.

Är alltså den verkligare verkligheten som är i färd med att kasta av sig sin kapitalistiska tvångströja och kedjan som börjar i vägran och slutar i absolut demokrati uttryck för den angivna verkligheten ställd mot den verkliga ideologin (och politiken) eller innehållet i en egen ideologisk berättelse? Vems berättelse i så fall? Jag vill säga anarkisternas, med begreppet anarkist använt i bred och opreciserad bemärkelse. Det är lite fult av mig att hoppa från KM:s texter till följande mer aggressiva citat som jag använt tidigare, men jag tror att man kan fylla ut gapet med ett kontinuum av texter från besläktade källor.

När vi går på offensiven börjar vi känna varandra och kämpa kollektivt. Vi använder de sätt på vilka samhället är beroende av oss till dess upplösande. Vi strejkar, plankar, saboterar, kravallar, deserterar, gör uppror och tar egendom. Vi skapar organisationer för att kunna förstärka och koordinera våra aktiviteter. En mängd nya möjligheter öppnas upp. Vi blir allt mer vågade och aggressiva i vår kamp för våra klassintressen. Vi kämpar inte för att forma en ny stat eller för att bli de nya cheferna. Vårt intresse ligger i att få ett slut på våra liv som de nu ser ut – och därmed det samhälle som baseras på denna form av liv. Vi är arbetarklassen som vill avskaffa arbetet och klasserna. Vi är den mänskliga gemenskapen som vill riva ner det existerande samhället. Vårt politiska program är att krossa politiken. För att göra detta så måste vi stödja och sprida de subversiva tendenser som idag finns tills vi genomgående förändrat samhället överallt, på alla plan. Detta kallas ibland för ”revolution”.

Här blir det nästan komiskt när sekteristiska upptåg (att ”slåss med polisen”) sägs vara det som kommer att spridas för att ”genomgående” och ”på alla plan” förändra samhället. Sannolikheten för något sådant diskuteras inte, däremot ser vi det gamla retoriska greppet att små och redan existerande motståndshandlingar räknas upp, gradvis övergår i mer utopiska, för att sammantagna inom berättelsen ackumuleras till den redan givna revolutionen, utförd av dem som utnämnt sig till ”den mänskliga gemenskapen”. Allmänt kan känslan av förbundenhet med en verkligare verklighet skapa optimism genom övervärdering av enskilda motståndshandlingar (som ses som förebud om det stora Upproret). Dessutom tillåts man att subjektivt bestämma vilka handlingar som man vill betrakta på det sättet. Också hos KM/Motarbetaren är ”ackumulering” och ”spridning” något som tilldelas en central ställning utan att i motsvarande grad expliceras. Nu menar jag inte att det i sig är suspekt. KM:s texter är för övrigt själva experiment. Det är frånvaron av den självkritiska frågan ”vad för slags ideologi praktiserar vi själva?” som innebär en skyddslöshet mot ideologisk infiltration. Precis hur den ideologin, i den mån den är förhanden, skall beskrivas kan jag inte säga; kanske, som jag var inne på tidigare, något i stil med att abstraktionen ”utsida” (även om inte just den termen används) tillåts bli en kallande röst som samtidigt sätter vissa gränser för reflexionen.

Att vägra deltagande och i stället skapa egna fria platser. Att konstruera transportband på vilka produktionsmedel som kapitalismen inte längre förmår nyttja på kapitalistiskt vis (Krisen!), t o m hela fabriker, överförs till dessa platser för att ”brukas och nyttjas som någonting annat än kapital”. Detta i ömsesidigt samband med att de fria platserna genom ”ackumulering” och ”spridning” blir allt mer omfattande. Utsidan växer i samma takt som insidan krymper. Det kanske är så saker kommer att ske och vi kan rikta en del hopp i den riktningen. Allt är förenat med välriktad kritik och rimliga tankar om punktvisa överskridanden. Men när berättelsen tar över ser vi inte så många kanske. Genom gestaltningen av insida och utsida graviterar ”antipolitik” mot den andra tendensen. Det handlar då mindre om ett begrepp än om en mästarsignifikant, eftersom ”politik” aldrig får vara något annat än ett attribut för insidan, medan antipolitiken sammanfattar och låser den antydda bilden av utsidan och dess redan givna och verksamma potentialer. Vi befinner oss inte heller främst hos KM, som läser, reflekterar och prövar sig fram, utan i en politisk (ursäkta) kultur med betoning av det autonoma som samlas kring berättelser om de små upprorens ackumulering och spridning och med antipolitik som en identitetsmarkör för de berättande anarkisterna. ”Arga unga män”, som till skillnad från andra arga unga män vänder ilskan åt rätt håll, men som i sin otålighet finner varandra i ett utanför vars radikala icke-deltagande i sig stillar något av oron.

Annorlunda uttryckt. När ingen framkomlig politik är synlig, när befintlig politik degraderas till den parlamentariska teatern och det är oklart vad politik kan vara mot bakgrund av nämnda möjlighetsbetingelser, då vänder man sig bort från politiken generellt med den enkla negationen anti-politik, men inbjuden till detta av de ideologiska möjligheter som kontakten med den verkligare verkligheten erbjuder. Om det är här de båda tendenserna, den produktiva och den kontraproduktiva möts, måste vi anmärka att en generell tendens inom den sistnämnda tendensen är att det ideologiska i avsaknad av korrektiv blir självförstärkande. Nu saknas inte korrektiv hos KM, det främsta är förstås den första tendensen. Men någon systematiskt utförd ideologikritik syns inte till, med den andra tendensen som följd.

Ett eget språk var på tal. En fråga är hur eget detta måste vara, eller rättare sagt på vilka punkter det måste vara eget, vad som skall begreppsliggöras på nya sätt. Vidare vilka begrepp som måste vara noga preciserade, vilka som kan ges bred innebörd i väntan på att läget framtvingar precisering och vilka som måste undvikas för egen del. För mig är ideologi det begrepp som först måste preciseras, eftersom konventionell användning (ideologi som ”åskådning”, ”idealbilder”, de politiska ”ismerna” osv) är metaideologi som verkar tillsammans med specifika ideologier för att dölja vad de senare gör bakom de idéer som kröner dem. Vad som utspelar sig inom de ideologiska apparaterna. Och vad den egna ideologin antar för karaktär. Däremot och som kontrast till den stringensen talar jag om (vänster)politik i bred och intuitiv mening av ”artikulering av konflikter”, ”förändring av samhällsförhållandena” eller kort och gott ”kamp”, ett opreciserat benämnande av vad dominerande ideologi blockerar. För mig innebär kritiken av de kapitalistiska förhållandena inklusive deras ideologiska konsolidering en ”antikapitalistisk” hållning och begär efter en i mer kvalificerad mening ”annan politik”. ”Antikapitalism” står då inte för ett ”alternativ” utan tvärtom för ett uppskjutande av avgöranden ifråga om vad ”en annan politik” kan bestå av. Jag har här inte alls presenterat några tankar om överskridandet, eftersom jag menar att kritiken måste komma först, kapitalismkritik och ideologikritik, på det att ”verkligheten” i det egna språket inte skall tillåtas tränga sig på som ideologisk kompensation för den villrådighet vi alla delar.

I detta inlägg har jag ställt mina vanliga ideologikritiska frågor till fenomenet antipolitik. Eftersom det stannat där och på inget sätt handlat om någon samlad värdering har jag tillåtit mig att ta ut svängarna. Det sagda skall inte uppfattas som polemik. Min kännedom om miljön är högst begränsad och reflexionernas enda utgångspunkt är avsaknaden av självkritiska frågor av berört slag i de texter jag träffat på. Vilket är normalitet i snart sagt alla miljöer och både förutsättning för och resultat av ideologiernas vanliga verkningssätt. Å andra sidan är detta något som kan ändras ”redan i dag”. Med de ideologikritiska frågorna väl ställda är det möjligt att frigöra kritiken som helhet liksom den politiska/antipolitiska reflexionen kring de högst relevanta frågorna om allmänningarna och om vad politik kan vara. Jag tror att det handlar om en känslighet var man stannar upp i resonemangen för att inte slå över i ideologi, om att växelvis utveckla olika teman och tankar om de olika kamperna för att se var man kan sammanbinda dem utan att binda dem.

Se även Svar till Krigsmaskinen

Advertisements
Det här inlägget postades i Kritik. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Antipolitik?

  1. Tjena. Skrev ett något försenat svar här: http://krigsmaskinen.tumblr.com/post/44377691340/svar-pa-kritiken-av-kritiken Det kan möjligen verka lite för polemiskt men då vill jag passa på och säga att jag uppskattar ditt inlägg och försöker själv anamma ett mer ideologikritiskt perspektiv, så avståndet mellan oss behöver inte nödvändigtvis vara så stort. Jag uppskattar för övrigt din blogg i allmänhet, mycket välskriven, långt mer välskriven än mina hastigt formulerade anteckningar och utkast!

    • ideologikritik skriver:

      Hej! Tack för svar och uppskattande ord. Jag återkommer med mitt svar, det kanske tar lite tid, i form av ett nytt inlägg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s