Om populismen

Ordet populism används flitigt i kommentarerna till det amerikanska presidentvalet. Liksom för att karakterisera framväxten av rörelser och regimer runt om i Europa. Frågan som jag vill ställa i detta inlägg är vilken betydelse som begreppet kan ha inom den kritik som bloggen förespråkar och som bl a går ut på att skapa språk för skeenden som själva utesluter just detta.

När ordet nu hörs från höger och vänster är det som en beteckning på vissa iakttagbara drag som auktoritär stil i förening med misstro mot auktoriteter. Att vädja till de lägsta instinkterna. Att ställa ”folket” mot utpekade fiender som etablissemanget, media och invandrarna. Att kanalisera frustration under ledning av pekande demagoger.

Jag vill diskutera dels teoretiska preciseringar av begreppet, dels frågor om användning. Det är då inte fråga om att finna det uttömmande eller ”sanna” begreppet, utan att öppna ett område där man kan gå vidare. Detta genom att finna avgörande brytpunkter i förståelsen av fenomenet. Det är precis vad jag brukar säga om ideologibegreppet, vilket inte är en tillfällighet. Populism är en form av ideologi i bloggens mening och en form som nu satt sig i händelsernas centrum.

Jag skall redan nu framföra inläggets tes: Populism är det aktiva och offensiva sättet att ersätta Politik med ideologi.

Eller mer precist: den aktiva ideologiska formen för Politikens frånvaro. Det passiva sättet är liberal ideologi, passivt i den bemärkelsen att människor skall flyta med i den kapitalistiska utvecklingens strömmar. Dominerande ekonomiska förhållanden får dominerande ideologiska bekräftelser. Populismen kanaliserar missnöje, inte minst med liberala eliter, handfast men fortfarande ideologiskt. Det skall nu inte handla om ”ismer” utan om fenomenet ideologi, hur ideologier av olika slag kan innebära temporära lås på samhällsutvecklingen just för att de är ideologiska och inte politiska, utestängande kritik av såväl fundamentala samhällsförhållanden som det ideologiska självt. I det avseendet kan t ex islamismen att räknas in under populismen, oavsett alla skillnader i förhållande till den populism som kommer att diskuteras, och det här inlägget är i mycket en upprepning av det förrförra Det är fult att peka.

Politik (stort P) står för artikulering av de fundamentala konflikterna i produktionssättet, de konflikter som ytterst är grund för missnöje och önskan om förändring. Här är det marxistisk teori som anger dessa konflikter. Eftersom det kommer att talas en del om reduktionism i fortsättningen vill jag säga det inte är fråga om något sådant här. Men de kapitalistiska förhållandenas dominans, som produktionsförhållandenas direkta makt och på andra vägar, innebär att Politik för ett solidariskt samhälle aldrig växer sig stark.

Här kommer ideologi – ”andra vägar” – in i bilden och det avgörande är då vad vi menar med ideologi. Populismen förekommer och ersätter Politiken med ideologi (och med högerpolitik vars maktbas formas ideologiskt) genom att förskjuta konflikterna till ideologiskt konstruerade konflikter. Ideologi förstås då i enlighet med bloggens syfte utifrån Althussers ideologiteori (eller utkast till en sådan), hans brott med olika metaideologier om vad ideologi är. Det handlar om att urskilja ideologin som en mänsklig kvalitet skild från andra kvaliteter, de egna mekanismer genom vilka den verkar och kan vara form för Politikens på olika grunder redan givna frånvaro, vidare hur dess bindningar kan vara så starka. Vi har att göra med en dubbel formning av förhållanden som omsluter människor utan att vara föremål för reflexion. I de offentliga samtalen talas sällan om kapitalismen och om ideologin som utfyllnad av politiska tomrum talas det inte alls. Ordet ”ideologi” får som vanligt stå för lite vad som helst, såväl en sorts kunskap (eventuellt falsk eller ”färgad”) som politisk riktning. Vilket misskännande är ett väsentligt moment inom det ideologiska, ideologins självmaskering. Innan vi går vidare behöver vi därför göra följande distinktioner:

1. Människor har förmåga att ständigt utveckla kunskap om sig själva och sin omvärld, dvs fortlöpande skapa förbindelser med eller grepp om olika objekt. Gäller det teoretisk kunskap skapas denna i ”tankeapparater” som är befintliga teorier, metoder, verifierings­for­mer och institutionella betingelser i övrigt. Detta med ”kunskapen som produktion” måste betonas, eftersom kunskapen inte är något som abstraheras ur objekten i bokstavlig mening, t ex genom ett omedelbart ”seende”; den produceras i speciella praktiker. Olika praktiker, olika grepp. ”Den sanna kunskapen” finns inte, vilket å andra sidan inte betyder att vad som helst som kallas kunskap (eller något motsvarande) är kunskap.

2. Människor kan föreställa sig ännu ej existerande ting samt målmedvetet och kunskapsbaserat arbeta för deras förverkligande. Detta kan gälla bruksföremål, verktyg, livsmiljö, vetenskap, kultur samt inte minst politik – underhåll eller förändring av samhällsförhållandena. Arbete omvandlar det objektiva.

3. Men de kan inte ständigt känna oändligheten av livsmöjligheter i sina egna huvuden. Det var ofrånkomligt att den evolutionära öppningen av djurens i huvudsak instinktsstyrda liv åtföljdes av en motsvarighet vad gäller psykisk helhet och stabilitet. Varje individ behöver röster som talar till henne och säger henne vem hon är och vilken som är hennes väg. Detta  ombesörjs genom ideologi, men inte i konventionell mening av upphöjda ledstjärnor, utan som omedelbar inneslutning i en viss social sfär. Inne i den sfären hör hon sådana röster som adresserar henne som subjekt med namn och attribut; där utbyter hon symboliska bekräftelser på samhörighet med andra och där manifesteras sam- och tillhörigheten i handling. En ideologi talar till sina subjekt, och effekterna ligger inte i talets idémässiga innehåll så mycket som i fasthållningen i tilltalsakterna, repeterade följder av tilltal och respons – ”ja, det är jag”. Bekräftelserna handlar om spegling, igenkänning och förtrogenhet med använda symboler. Du viftar med din flagga, jag med min, och om det är samma flagga visar det att vi hör ihop. Detta är Althussers teori om ideologins materiella existens i apparater och praktiker (ritualer) – hans påbörjade kunskap om ideologin. Och brott med metaideologin att en ideologi, som ordet föreslår, främst består av idéer. Den är inte något som befinner sig i människors huvuden som en ägodel; den utspelar sig mellan individ och ideologisk apparat (och mellan individerna). Vad gäller apparaterna byggs och underhålls de inifrån, i huvudsak decentraliserat. För tilltalen eller anropen introducerade Althusser termen interpellation. Här skall noteras att ”det ideologiska djuret” människan inte kan leva utan ideologi, men att ideologier kan vara högst olika med avseende på vad de bekräftar och hur de förhåller sig till andra praktiker. En ideologi kan bekräfta det meningsfulla i att delta i Politik eller något annat produktivt, medan annan ideologi etablerar cirklar där den huvudsakligen bekräftar sig själv och blockerar andra praktiker. Ideologi kan verka befordrande eller blockerande m a p andra kvaliteter. Ideologikritik måste uppmärksamma en ideologis yttre grund (vilket i konventionell kritik kan uttydas som ”de ’intressen’ som en ideologi ’tjänar’”) men också dess egen omedelbara materialitet och psykoanalytiska bindningsmekanismer, hur bindningar när de skänker subjektet helhet kan bli så hårda och verka mot vad som annars kan anses vara hennes egna intressen. Samt, inte minst, hur (den egentliga) ideologin aldrig säger ”jag är ideologi”. Till de ideologiska effekterna hör att deras produktion är utplånad i subjektets medvetande. Individen uppfattar sig som ett autonomt subjekt som följer sina inre övertygelser. ”Ideologin utplånar sina spår” (Zizek). Till vilket kommer att kunskap om ideologin saknats generellt. Ideologin allmänt är en social sfär eller nät av interaktioner allestädes närvarande och synlig i enskilda yttringar men utan att vara föremål för reflexion, vilket ligger i dess princip.

Vi har alltså kunskapens förbindelser med och tal om det objektiva, arbete det objektiva och ideologins tal till subjekten. Dessa distinktioner (och andra som kan gälla kvaliteter som etik och estetik) skall inte uppfattas så att allt iakttagbart entydigt kan klassificeras som det ena eller andra, men de är väsentliga för kritikens frågor om vad som dominerar en viss situation. Speciellt är det nya ideologibegreppet begreppet för en det mänskligas paradox: hur något egentligen substanslöst kan ta så stor plats, bestämma över människors liv, få dem att uppföra de mäktigaste byggnadsverken eller i övrigt gå i ledares ledband. Det är inte fråga om att avfärda det ideologiska som luft utan tvärtom att intressera sig för dess oproportionerliga fysiska närvaro. Vartill alltså kommer nästa märklighet: att detta som fyller upp en så stor del av människors liv, denna sociala sfär, i stort sett är ett terra incognita, i det att även metaideologierna regerar.

Så när jag säger om populismen (eller islamismen) att ideologi fått tränga undan Politik, sätta sig i Politikens ställe, förutsätter denna analys av ett iakttagbart motsatsförhållande Althussers teoretiska åtskillnad mellan ideologi och politik – och andra kvaliteter som kunskap, moral, m fl. Vilken åtskillnad inte är allmänt accepterad ens bland teoretiker. Detta inlägg, liksom alla andra på bloggen, vill alltså försvara Althussers insats härvidlag genom att visa vad den öppnar för. Inga av de synpunkter jag för fram kan lösgöras från denna teoretiska händelse.

En ideologi utgår inte från föreställningar om världen. Men just för att dess bindningar inte är tankemässiga och prövande kan de föreställningar som inte desto mindre tillhör den ideologiska rekvisitan bli mycket starka, prägla tänkandet och bestämma handlingar. Vilket inte minst religionerna visar. Liksom, som vi skall se, populismens föreställningar. Althusser använde begreppet empirism för tillfällen när en ideologi talar som om den utgjorde ett omedelbart seende av det i den yttre verkligheten essentiella, alltså när den blandar sina interpellationskategorier (de namn i vilka den anropar: Folket, Gud osv) med begrepp för objektiva föremål och förhållanden. Specifik ideologi samverkar då med metaideologi om sådant seende. Metaideologin är vanligen inte explicit, men interpellerar indirekt innehavarna av ”synsätt”, ”åskådningar” osv genom ett konstant bruk av seendemetaforer. Den materialiseras i debatter där ”åskådningar” (”ismer”) ställs mot varandra. Liksom när ideologi får diktera politik. Här framgår åter hur redan distinktionen mellan ideologi och kunskap pekar på möjliga konflikter dessa kvaliteter emellan. Det handlar inte om sant och falskt utan om hur något som inte alls har med kunskap att göra kan sätta sig i kunskapens ställe, liksom det kan fylla ut politiska tomrum. Pretentionerna hos empiristisk ideologi står i omvänd proportion till graden av reflexion och självkritik, och detta ”fungerar”. Vi kan tala om en generell konflikt inom de mänskliga praktikerna och inte minst språket mellan öppenhet och slutenhet, där slutenheten i mycket består av empirismens expansion, installationen av ideologins fixa kategorier på andra områden. Samtidigt som detta också utspelar sig under yttre bestämningar inom samhällets konflikter. De ideologiska formationerna blir delar av samhällsformationen och dess dominansförhållanden.

Hur kan nära hälften av de röstande välja en person som inte bara är rasist, kvinnoföraktare, klimatförnekare osv utan dessutom ett knippe av grava personlighetsstörningar? En grav narcissist, patologisk lögnare, bedragare, rättshaverist m m. Skall en psykopat förfoga över kärnvapen? Att den egna gruppen, som den landsortsbefolkning som analyserna nu lyfter fram, länge förbisetts och missgynnats av styrande och media är anledning nog att inte rösta på representanter för denna elit. Rösten som man avger behöver inte vara mer än ett långfinger. Men vi bevittnar också ideologisk inbäddning och det är den som jag tänker tala om. Jag menar då att frågan besvaras redan av Althussers allmänna, abstrakta och kanske lite kryptiska konstaterande ”att ideologin inte har något utan­för sig (ur sitt eget per­spektiv), men att den samtidigt är utan­­för, och enbart där (ur vetenska­pens och sanningens perspektiv)”. Detta kan tillämpas på populismen liksom på andra ideologier. (Däremot vill jag inte säga att det gäller alla ideologier, vilket skulle begränsa frågorna om förhållandet till andra praktiker.) En kritik kan sätta in människors ideologiska praktiker i sammanhang (ideologins utanför), men inne i ideologin finns i det aktuella fallet ingen utsida. Populismen reducerar empiristiskt verkligheten till en dualism mellan Folket och de andra, dvs etablissemanget, liberalerna och invandrarna som missgynnat/förrått/angripit traditionellt liv (eller helt enkelt försörjningsmöjligheterna) och traditionella värden. Utifrån sett är detta den populistiska apparatens sätt att interpellera anhängarna, bekräfta deras identiteter, kanalisera deras frustration och engagera dem i hatpraktiker. Mer specifika berättelser om judiska konspirationer och annat låter berättarna hos varandra finna bekräftelser på utvaldhet och insikt. Sådana praktiker, de inbördes utropen ”ja, just så är det” (som kan avse den stora folkgemenskapen eller mer utstuderade berättelser), är materialiserade lösningar på problemet med att upprätthålla subjektiv helhet i en verklighet som tycks stadd i upplösning och/eller allt svårare att överblicka, lösningar som ställer sig i vägen för annat engagemang i de yttre problemen, helt enkelt för att de hann först och väl etablerade i enlighet med sakens (subjektivitetens) natur svårligen öppnar sig. Individerna projicerar sina känslor på varandra och på ledare och de senare föreskriver handlingar, tale- och tänkesätt, vars utföranden i sin tur framkallar gillanden och bekräftelser på delaktigheten i en Sak. ”Jag är er röst”, säger Trump. Rösten, som i dubbel mening tilltalar anhängarna därför att den träffar deras ilska, tvingar sig på dem som deras röst, samtidigt som det inte alltid spelar så stor roll vad den säger. Någon bryr sig om dem, tycks ha tagit deras parti och bjudit in dem i en gemenskap kring praktiker där deras ilska får utlopp. Inne i ideologin går det att bortse från det mesta, såväl vad ledarna står för och konsekvenserna av deras handlingar som själva exploateringen av missnöje. Subjektet innesluts i denna självtillräckliga gemenskap, vars villkor är att beteendena inte upphör och speciellt att det inte reflekteras över dem från någon utsida. Utlevelsen och gemenskapen med dem som ”känner likadant”, den igenkännande speglingen, är i en rundgång vad som bär interpellationens berättelser, en föreställningsvärld där dualismen är hela verkligheten. Inifrån sådan ideologi ger anhängarna sitt stöd till allt annat än folklig politik. Politik med stort P finns inte på kartan och mer basalt inte heller konflikterna i produktionssättet. Ideologins insida saknar (i sitt eget perspektiv) utsida.

Under en valvakas intervjuer tillfrågades en mexikansk kvinna om Trumps uttalanden om mexikaner. De var fel menade hon. ”Han borde ha sagt …” (att flertalet invandrade mexikaner arbetar hårt och vill bidra till samhället), varefter hon fortsatte med att förklara sitt stöd för honom. Att lägga egna ord i munnen på ledaren, som om de var hans fast hans ord är motsatsen, och sedan hylla honom för dem, att bejaka ledarens ”jag är er röst” oavsett vad denna röst yttrar, är väl om något ett exempel på en ideologisk mekanism. Att kunna bortse från faktiska omständigheter därför att egna känslor projicerats på någon med makt. Det är som när Konungen är något större än den skröpliga figur som råkar vara kung.

Det är inte bara Politiken som förnekas i den ideologiska praktiken utan ideologin själv, fenomenet insida utan utsida. Såväl ideologins omedelbara utsida, dvs produktionen av dess effekter, som samhällsförhållandena och möjligt förändringsarbete är uteslutna eller fördunklade där uppmärksamheten (genom ideologins praktiker) konstant är fäst vid fiendefigurer i en reduktion av världen till detta. Det är inte politisk analys som avgör vem som är fiende. Olika moment: en traditionell individualism och misstro mot staten, där ”något större” i stället förmedlas av religionen, saknad av en värld som tycks på väg att gå förlorad och oro för den fortsatta utvecklingen, befogad fientlighet gentemot faktiska eliter, faktisk rasism (inte nödvändigtvis som elaborerade föreställningar om raser), antifeminism osv knyts samman i den populistiska ideologins tilltals-, respons- och spegelstrukturer med nämnda projektioner på ledare, som i sin strävan att vara ledare tillhandahåller medlen (berättelserna, terminologin, vem som skall misstros eller hatas – anhängarna uppfinner förstås också, inte minst via nätet, mycket av detta själva). I det aktuella fallet tillkommer att Trump dessutom har sin egen narcissistiska enmansideologi där han bara speglar sig i sig själv, t ex som en besatthet av att se sitt eget namn i guld. Denna hopknytning och den resulterande slutenheten är den populistiska ideologin, en speciell framträdelse av ideologins generella subjektivitetsformande mekanismer. Genom att använda begreppet ideologi på detta sätt tar kritiken ett (provisoriskt) grepp om tillslutningen av den berörda helheten. Framför allt genererar begreppet och distinktionerna mellan olika slags praktiker ideologikritikens allmänna frågor: hur ser förhållandet mellan kunskap, politik och ideologi ut här och nu? Har ideologi, detta utåt icke-produktiva fenomen, intagit platser som annars skulle innehas av kunskap, reflexion och politiskt arbete av produktivt och progressivt slag? Dominerar det ideologiska över de andra kvaliteterna i stället för att ideologin från sidan bekräftar innehavet av kunskap och deltagandet i viss politik? Om sådana frågor fick medfölja som verktyg inom permanent kritisk praktik, skulle de själva utgöra en ny kvalitet.

Naturligtvis kan man utifrån konventionella ideologibegrepp (med tonvikt på ”idéer”) fråga sig vilka subjektiva behov en ideologi möter. Och hur dessa behov kan exploateras. Men när ”ideologi” får stå för lite vad som helst finns inget tryck att verkligen ställa sådana frågor eller att göra något speciellt med eventuella svar. Om inställningen till populismen är att det handlar om åsikter som skall mötas med andra åsikter, goda värderingar och annan ”politik”, torde detta innebära att själv återskapa populistens bild av de andra. Vad som här skisserats gör på inget sätt anspråk på att representera en fullständig förståelse av populismen eller ideologin allmänt. Men med de ideologikritiska frågorna, som tar fasta på den generella konflikten mellan ideologi och andra kvaliteter, dvs vad denna konflikt består av, följer ett imperativ att också ställa dem som ett politiskt problem och en serie uppgifter: att undersöka möjligheterna för politiska rörelser att bryta upp det ideologiska, t ex genom att avbryta interpellationerna som sådana.

*  *  *

I inlägget Om SD-populism och annan ideologi skrev jag:

Låt oss rekapitulera några punkter om populistisk ideologi. Populism kan i ett första steg beskrivas som konstituerande av Folket gentemot en imaginär fiende. Det sker en förskjutning från t ex klasskonflikter till [den fiktiva] konflikten mellan Folket (Nationen) och fiendefiguren (judarna, invandrarna, muslimerna, etablissemanget, kulturmarxisterna, feministerna).  Ett vad man talar om och vad man inte talar om. Men om vi godtar huvuddragen i psykoanalytisk teori om ”subjektets brist” sådan den framställs av t ex Zizek (från Lacan; en bra sammanfattning finns i Per-Anders Svärds artikel Fienden i fantasin – Psykoanalytiska bidrag till ideologikritiken i Fronesis Kritik-nummer) är denna förskjutning dubblerad inne i den ideologiska praktik som det är fråga om. Nationen eller annan föregiven harmonisk samhällsenhet är något som subjektet kan vilja nedsänka sig i för att själv uppnå helhet som subjekt, en stabil identitet. Fantasin om fienden som förstör harmonin får här flera funktioner. Utopin lever och skänker mening genom bekämpandet av den konkret gestaltade figuren. Genom att som i ett aktuellt fall [järnrörsnatten] säga till andra ”det är inte ditt land, det är mitt land”. Men framför allt är syndabocken ett skydd mot insikten att den åtrådda harmonin är en omöjlighet. Så länge bristerna (samhällets yttre och subjektets egna inre) kan ges en yttre gestalt är deras fundamentala ofrånkomlighet dold, alltså genom förskjutningen från harmonins omöjlighet till motståndet mot den utpekade syndabocken, utan vilken allt skulle vara så mycket bättre. Det speciella och bekymmersamma med den här sortens populism är att det ideologiska, fast det som med all ideologi fortfarande handlar om inbördes utbyten av identitetsgivande bekräftelser, på ett drastiskt sätt bestämmer såväl utövarnas politik som individuella handlingar.

Några tillägg. Populismen är en sorts terrorism i det att den inte har något perspektiv mot framtiden, det är ett förrått förflutet allt handlar om: tiden då arier härskade, Profetens tid eller den nation, de arbetaridentiteter, könsroller och värden i övrigt som man nu anser angripna. Rasism och antifeminism kan frodas hos dem som ser sig akterseglade av en utveckling där människor med annan hudfärg eller annat kön tycks allt framgångsrikare (eller åtminstone tar större plats), medan egna livsvillkor och förankringen i traditioner är i nedåtgående. Uppgiften är bara att spränga (på ett eller annat sätt) de skyldiga för förfallet. Eller ”dränera träsket”. Beträffande ”bekämpandet av den konkret gestaltade figuren” tror jag att en av anledningarna till populismens dragningskraft är att de uppdämda aggressionerna får ett omedelbart utlopp. Att näthata våra företagsledare känns inte meningsfullt och det är sällan som de utsätts för våld. Annat är det med populistiskt utpekade fiender. Och medan ”etablissemanget” kan vara avlägset är valda representanter, t ex journalister, inte minst kvinnliga, en desto påtagligare måltavla. Liksom invandrarna. Genom seklerna har det varit judarna. Det skapas gemenskaper kring aggressiva praktiker mot utvalda och/eller konstruerade måltavlor. Jämför med islamismens ”heligt krig mot de otrogna”.

Människor är missnöjda och har anledning till det. Samhället är inte inrättat för människor utan för pengarnas förmering. Att artikulera sådana konflikter kallar jag alltså Politik. Men samhället är ett samhälle för att det förmår reproducera sig. Det sker inte minst genom ideologi, dvs ideologiska apparaters performativitet med avseende på samhällets subjekt. Inom kapitalistisk/liberal ideologi är dessa subjekt arbetsgivare och arbetstagare, kunder, konsumenter, väljare osv, och de interpelleras som sådana inom respektive praktik och via media. Väljaren är den som identifierar politik och demokrati med parlamentarismens procedurer och uppfattar valet mellan tillhandahållna ”alternativ” som politiken rätt och slätt, dess allt, varvid radikala möjligheter från början är uteslutna. Detta är alltså inte en propagerad myt utan något som ligger i de omslutande procedurernas utformning och tilltal. Liberalismen är det för de interpellerades del passiva sättet att ersätta Politik med ideologi. Populismen med dess interpellationer av Folket är det offensiva och aggressiva sättet, där dessutom liberalismen (eller delar av den) angrips.

Ett av den liberala högerns pr-knep är att retoriskt ersätta höger-vänster-dimensionen med framåt-bakåt. De som inte hänger med i den nyliberala utvecklingen är bakåtsträvare som vill tillbaka till Socialdemokratins grå betongsamhälle. ”Valfrihet” ställs mot stat och politik(er). Liberalismen är i det avseendet en sorts populism med Folket utbytt mot Individen. Vad de inte säger är förstås att deras framåt bara är kapitalismens framåt, att dess systemkrav skall verka obehindrade av politiska interventioner. Maktmässigt är deras framåt status quo. Framåt mot ett samhälle som övervunnit kapitalets diktat är principiellt utesluten i den liberala ideologins reduktion av politiken till en kamp mellan (deras) frihet och förmyndarstaten. Detta är en annan dimension än parlamentarismens,  men kompletterande denna till liberalismens insida utan utsida. ”Det finns inga alternativ.” Populisterna å sin sida utesluter på ett mer bokstavligt sätt det framåt som är vänsterns. (Med vänster menar jag här inget mer än de som har ett annat framåt.) De (anhängarna) vill tillbaka till en trygghet som de anser förlorad och bekämpar för det ändamålet utpekade fiender som det ”liberala etablissemanget”, men inte i grunden för deras kapitalism utan för det speciella ”framåt” som denna genomgår och som lämnar många i bakvattnet. Vartill kommer invandring och ett visst framåt vad gäller jämställdhet och minoriteters rättigheter, de enda rättigheter (utöver kapitalets) som i populistiska ögon intresserar liberalerna. Vi ser i det amerikanska fallet hur politiken (mer renodlat) tas över av miljardärer som bl a vill gynna gårdagens industri för att tilltala gårdagens arbetarklass, den deras maktbas som populistiskt interpelleras. Vänstern kan då inte hävda sitt framåt bara som en uppsättning visioner; ”framåt” måste innefatta explicita brott med liberalernas framåt och populisternas bakåt.

Folket må vara en fiktion liksom det mytiska förflutna men är ändå lättare att sätta i centrum för berättelser än proletariatet eller vänstern, där den senare antingen uppfattas som del av ”eliten” eller som ”kommunister”, de mest föraktliga. Folket (i olika tappningar) är en interpellationskategori inom populismens reella praktiker, såväl det interna bollandet av igenkänningstecken som hatpraktikerna. Vänstern må demonstrera, här får ilskan utlopp i aggressiva handlingar, om inte annat i kommentarsfälten. Och ju mer missnöje som utvecklingen alstrar utan att mötas med Politik, desto starkare blir den populistiska tendensen och dess bygge av ideologi där andra vägar utesluts. Detta är ett utslag av kapitalistisk dominans och en bevarare av densamma utan att direkt utgå från den.

Vi har (1) den formella distinktionen mellan ideologi och andra kvaliteter och därmed (2) en begreppsram för pågående dominanskonflikter mellan ideologi och andra praktiker. Från dessa utgångspunkter, som låter oss undvika olika metaideologiska fällor, kan vi (3) ställa kritiska frågor om pågående skeenden och om möjligheterna att återvända till Politiken.

* * *

Jag menar inte att människor överger populismen för att den ”förklaras” för dem. Det är ju just sådan reflexion som den utesluter. Jag skisserar här ett scenario där vänstern till att börja med förklarar saker för sig själv eller rättare sagt tillägnar sig teori och kritik som överensstämmer med dess strävanden. Att den tar fasta på att reflexionen över de förhållanden som politiken skall förändra måste innefatta deras reproduktionsformer. Att själva problematiken reproduktion, speciellt av subjektiviteter, förs upp på dagordningen. Förändringsarbete måste alltid innefatta hindren för det. De slutna tillstånd som här avses skall dessutom göras till ytterligare skäl för sådant arbete. I stället för att bete sig reaktivt mot enskildheter skall vänstern utveckla ett kvalificerat politiskt språk som ett element i en ny politisk kultur. Att etablera en permanent kommunikation kring de förhållanden som är formade för att inte omtalas:

1. Det kapitalistiska produktionssättet, och då inte bara som ”klyftor och orättvisor” utan som en ekonomisk maskin som blivit till våra reella existensbetingelser. Det mesta i våra liv måste gå via pengars förmering, där systemimmanenta krav dikterar alla villkor och således överordnar sig livet. Vilken struktur är osynlig när allt existerande är individer inom marknadernas livsrum. Eller någon annan reduktion.

2. Att detta system reproduceras genom maskinen själv men också genom sådan ideologi som berördes under punkt 1: ideologiska apparaters performativa subjektskonstitueringar, där det förutsätts att det saknas medvetenhet om ideologin som sådan. Man kan säga ”jag är rasist” men inte ”jag är populist” (i strikt mening). Man säger gärna ”jag är liberal”, men aldrig ”jag är responsiv inför den liberala ideologins interpellationer”.

Det nya är här begreppet ideologi för mängden element där de flesta är synliga men om vilka det inte tagits ett samlat grepp, vare sig teoretiskt eller som formulering av politikens problem. När det talas om ideologi är det i allmänhet som metaideologi av ett eller annat slag. Som brott med metaideologierna etableras i stället (preliminär) kunskap om ideologin, för politiken. Samtidigt får en helt annan slags ideologi från sidan bekräfta det meningsfulla i detta och interpellera kritiker. Snarare än att utåt föreläsa och vifta med pekpinnar är en strävan att alltfler dras in in i kommunikation kring gemensamma livsvillkor och möjligheter. Här behövs även politisk uppfinningsrikedom beträffande hur den populistiska kallelsen, liksom liberalismens interpellationer, kan angripas. Inte bara med argument utan i själva dess opererande, när detta gjorts till föremål för konstant uppmärksamhet. Inte bara för dess rasism osv utan för den slutenhet som det är fråga om, inte minst för individen/subjektet.

För den utåtriktade kritiken måste också ett annat tema från det tidigare citerade inlägget uppmärksammas. Hur bryta den skenbara symmetrin mellan olika sidors ”vad man talar om och vad man inte talar om”, ett fäktande där det ena och det andra bara tycks byta plats. Alla anser att andra talar om vissa saker för att dölja det väsentliga (t ex kapitalism vs invandring), samtidigt som alla verkar tala om liknande företeelser med olika namn. I den mån det till vänster alls talas om hegemoni kan denna tyckas vara en motsvarighet till populismens stora konspiration mellan judiska banker, politiker och media. Olika sidor representera då bara positioner på en åsiktsmarknad. Vad som föreslogs i inlägget var följande. Förstås måste det från icke-ideologiska utgångspunkter utredas vad som är sant och falskt. Men att i strikt mening säga att populismen är ideologi är att föra fram en distinktion som är bokstavligen otänkbar inom denna ideologi. För populisten är det omöjligt att tala om den egna utsägelsepositionen. Möjligheterna till kritik och självkritik är principiellt uteslutna genom den tysta överenskommelsen om att leva i ideologiska effekter utan att fråga efter vad de är effekter av. Populisten kan anse (!) sig se ”de verkliga problemen” och det kan vara verkliga problem som eldar honom, men när ”seendet” består av fixa kategorier utväxlade inom ideologiska praktiker, blir detta till ett politikens problem. Så bryts för kritikens del symmetrin. Eller rättare sagt, det är brottet med den fiktiva symmetrin, det praktiska hävdandet av distinktionen, som är kritiken och en möjlighet att också bryta eller åtminstone störa den nämnda tystnaden.

Hegemonibegreppet är dessutom begreppet för en reproduktion (av produktionsförhållandena) utan centrum. Vad som finns i centrum eller snarare i basen är ett ekonomiskt system, kapitalismen. Detta handlar inte i första hand om individuell girighet utan om produktionssättet enligt ovan. Att allt skall förvandlas till marknad är centralt i fenomenet kapitalism men utan en bemannad kommandocentral. Inom denna maskin växer så också de ideologiska apparater som interpellerar systemets subjekt, inte heller här med central dirigering. Människor tilltalas som kunder och konsumenter för att ges subjektiva bekräftelser på vad det objektivt redan är. Vad gäller populismen poppar ledare upp för att förkroppsliga den logik och fylla de tomrum som jag försökt framställa, stänga in missnöje i ideologi. Det är ingen konspiration. Vidare: att kapitalismen länge varit basen och ersatt tidigare klassamhällen visar att det aldrig funnits en harmonisk enhet. Det finns inget att återgå till (i det stora), och för en rörelse med grund i marxistisk teori finns inte heller en färdig plan att förverkliga. Frågan är hur den kan bidra till emergensen av ”en annan värld” och vilken kritik som den behöver av denna världen och dess olika sätt att motstå förändring. Kritiken måste utöver ekonomin gå till den rot som är politikens vägval (med en tveksam metafor) mellan Politik och ideologi, där Politiken utgår från den fundamentala avsaknaden av harmoni.

Med andra ord. Uppgiften är att med ett strikt ideologibegrepp (ej ideologiskt bestämt) kunna tala om såväl liberal ideologi som populism i kontext av den Politik som dessa ideologiska praktiker på sina olika sätt förekommer. Som ett permanent benämnande av de kapitalistiska förhållandena innefattande deras ideologiska reproduktionsformer, speciellt avståndet mellan ideologi och politik. Detta kan börja inom vad jag här för enkelhetens skull kallar vänstern som studier och diskussion för att som ett kvalificerat politiskt språk och en konstant kritisk praktik sprida sig utåt. Åtföljt av en annan sorts ideologi som från sidan interpellerar dessa kritiker. Det är så jag talar om kritik i allmänhet. Att kritiken praktiskt utövad står inför den till synes överväldigande dominansen av förgrenade vägar bort från kritik och Politik är just vad som gör uppgiften angelägen. Hinder skall alltid inkluderas i kritikens objekt.

Tillägg:

Det har föreslagits att Trumps lögner är en medveten taktik för att få media (”de mest oärliga människorna i världen”) att skriva om dem i stället för om nedmonteringen av miljömyndigheterna, upphävandet av alla regleringar av olje- och kolindustrin osv. I någon mån kanske, men jag vet inte.

Att Trumps installation inte på långa vägar var så välbesökt som Obamas (”den sämste presidenten någonsin”) lämnar honom ingen ro. Det räcker inte för honom att ljuga och säga att det var den bäst besökta installationen någonsin. Att solen sken fast det regnade. Besökare i Vita huset leds nu fram till ett inramat fotografi taget i sådan vinkel att det ser ut att vara många människor där. För säkerhets skull instruerar han också besökarna hur de ska titta för att uppfatta detta. Och: ”When you see this tremendous sea of love, it’s really something special, that all these people travelled here from all parts of the country, maybe the world… and they loved what I had to say, they loved the result.” Och om han nu beordrar en undersökning som skall visa att tre miljoner röster var ogiltiga därför att han förlorade det egentliga valet med det antalet, är det dikterat direkt av hans ego.

Är det då en annan fälla att ägna sig för mycket åt hans faktiska karaktär? Men man kanske skall fortsätta att tänka flera tankar samtidigt. Att som malign narcissist bli världens mäktigaste person är en lite väl speciell ”dream come true”. Jag har försökt diskutera hur det var möjligt och vilka ideologiska mekanismer som låter anhängare bortse från allt utom den emotionellt engagerande kärnan, hur ledaren förmår samla upp bitterhet, faktisk rasism osv och lovar slå mot utpekade fiender. Men det räcker inte.

Att någon, som står så långt ifrån anständighet, social kompetens och hänsyn till människor och miljö att det övergått i sjukdom, skall ha sådan makt är farligt och förfärligt på ett sätt som inte kan lämnas därhän. Och det är mer än en metafor för världens galenskap. Samtidigt som det är något exceptionellt är det också ett steg i en utveckling där nyliberalism och populism kompletterar varandra i nedbrytandet av det samhälleliga. Det återstår nu att se hur motståndskraftigt det amerikanska samhället ändå är.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s