Varför?

Varför är även vänstern så ointresserad av att tala om de mekanismer genom vilka den makt man säger sig stå i opposition till förblir makten? Varför fortsätter man tänka enligt modellen ”bara vi når ut med vår politik” i stället för att reflektera över varför man inte ”når ut” och göra detta varför till en del av politiken? Varför ägnar man sig inte ens åt konventionell ideologikritik?

Det korta svaret är att man inte känner till någon annan kritik än ”falskt medvetande”-problematiken, att påvisa ”intressen” bakom (falska) idéer, som emellertid visat sig ofruktbar, samtidigt som uppgiften att nå ut med politiken fyller upp synfältet. Ett längre svar tillämpar den andra kritiken vänd mot vänstern själv som förslag på vad som borde vara dess självkritik. Alltså som kritik av hur den egna ideologiska praktiken uppvisar samma mekanismer som förblir ostörda ute i samhället.

En infallsvinkel på frågorna är att den konventionella kritiken genom sin platthet är självförstörande (som politisk aktivitet) men på ett paradoxalt sätt ändå självbevarande (som metaideologi). När ideologin placeras i individers huvuden och kanske t o m i deras ögon (”åskådning”, ”synsätt”) delar man metaideologi med motståndaren. Detta får följder som spretar åt lite olika håll beroende på om ideologibegreppet för tillfället används pejorativt på antytt sätt eller neutralt (”åskådning”), där det i senare fallet kan vara motståndarideologi eller egen ideologi som omtalas. Gemensamt är avsaknaden av kvalificerad kritik.

1. Det finns inte mycket att avslöja, ingen tror egentligen att den ekonomiska makten står på spel i riksdagsvalen, att privatisering av vård och skola görs med ”kundernas” bästa för ögonen osv. Finns ingen ideologi som inte är ”genomskådad” finns heller inget behov av ideologikritik.
2. När ideologi och politik får vara samma sak betraktas den egna politiken både som kritik av motståndarens ideologi (uppfattad t ex som främjande av individualism, konkurrens och ägande) och som den egna ideologins framträdelseform. Politiken uppfattas som en symmetrisk dragkamp mellan ”vänstern” och ”högern”. I den mån man överhuvudtaget äger ett hegemonibegrepp säger detta inte mer än att ”just nu är vår motståndare starkare”. Här framstår inget behov av specifik ideologi- och hegemonikritik.
3. Att röra sig i riktning mot erkännande av hegemonins verkliga styrka kan framstå som att erkänna egen svaghet, fast det är oförmågan att se realiteterna som är svagheten. Utöver exploateringen bevittnas ”alieneringen” och eventuellt ”det falska medvetandet” (då som naturalisering av de borgerliga dygderna), vilka fenomen, tänker man sig, emellertid är övervunna den dag klasskampen nått fram till avgörande samhällsförändringar.
4. Så länge ideologi ändå inbegriper ”falskt medvetande” lokaliserat till individen råkar man i konflikt med vad ”Höj rösten” sjöng på 70-talet: ”Folket är inte dumt”. Här finns en risk att man inskriver sig i en ”elit” som står över ”folket”. Genom att man i själva verket inte äger något ideologikritiskt verktyg vänt åt rätt håll kan man obesvärat bara tala om ”den borgerliga ideologin” som borgarnas ideologi och får av ännu en anledning svårt att erkänna dess realitet som en inte oväsentlig del i samhällets reproduktion.
5. Vad gäller t ex konsumismen blir kritiken dessutom lätt moraliserande, den kommer att gälla människors beteenden i stället för konsumtionsapparatens omslutning och interpellationer.
6. Men om inte annat kvarstår metaideologin om ”den ideologiska kampen” som en strävan att nå ut även med de idéer som den egna politiken anses grundad i. Vad mer är garanteras här för egen del det trygga vilandet i denna ”åskådning”, speciellt som den inte bara har den moraliska rätten utan också Historien på sin sida. Från mörkret stiga vi mot ljuset.

Och med den konventionella kritikens självutplåning som aktiv kritik utplånas (eller blockeras) själva tanken på kritik i betydelsen analys av det existerande som går utöver att påvisa de orättvisor som skall övervinnas. Kritiken dör utan att uttrycka någon brist, eftersom metaideologin lever. Samtidigt som identifieringen med den givna uppgiften ”vi måste öka ansträngningarna att nå ut med vår politik/åskådning” utgör en internt levande ideologisk praktik, där det inte finns utrymme för att syssla med obskyr teori, t ex texter som denna, speciellt inte sådan som hotar den i sista punkten nämnda tryggheten. ”Striden om ideologibegreppet” finns inte på kartan.

För att aktualisera denna strid kan skillnaden mellan ideologi och andra kvaliteter som teori och politik utifrån Althussers teori uttryckas som skillnaden mellan tal tillinterpellerande, performativt – och tal om. Att benämna subjekt för att hålla fast dem i tilltalsakterna eller att benämna objekt för handling. Att i givna fall söka avgöra vad som är det ena eller andra är en av ideologikritikens uppgifter. Alltså att undersöka om någon talar till någon annan för att förmedla en kunskap eller ett projekt eller om talet till placerar den tilltalade i en symbolisk position som därigenom, genom talakten som ritualiserad praktik, konstitueras (eller reproduceras). Det är i de ideologiska apparaternas massiva omslutning (löneformen, reklamen, de påtvingade valen av vård och elektricitet, den politiska apparaten vid riksdagsvalen osv) och de därmed sammanhängande interpellationerna av löntagare, konsumenter, kunder och fria väljare i vår fina Demokrati som den borgerliga ideologins verkan ligger, inte i de samtidigt förmedlade myterna som kämpande idéer eller i personliga villfarelser. Därför är det helt riktigt meningslöst att rikta in sig mot myterna – som ideologikritik.

Men att pragmatiskt dra denna sista slutsats och låta kritiken sluta där, att inte erkänna distinktionerna och att det är i dem som kritiken börjar, är att spela med i ideologins omkastning och självmaskering, där ideologins mindre, det idémässiga som kröner de ideologiska praktikerna, får utplåna dessa praktikers mer. Som utöver det performativa rymmer sådant som affektiva bindningar och oavlåtlig strävan att tillgodose begär (att övervinna bristen , inte på saker utan på subjektets helhet, enligt lacansk teori). Genom att hålla fast vid de ideologiska myterna (som sådana) men betrakta dem som oväsentliga, ser man inte hur de är väsentliga, men inte i sig själva utan som beståndsdelar i det ideologiska tilltalet.

Att hela samhället bygger på kapitalistisk produktion av mer eller mindre behövliga varor och tjänster – för den enskildes försörjning och konsumtion samt för allt som är skattefinansierat, men framför allt som kapitalför­meringens immanenta tvång och kapitalisternas krav på profit – och att ideologin, exempelvis i form av något så till synes ytligt som reklamen (dess massiva närvaro), arbetar in denna produktionssättets ställning i individens medvetande och omedvetna, inte som hennes samhällsbild så mycket som hennes självbild och responsivitet gentemot de oupphörligt flödande interpellationerna, det är denna kombination som vi kallar hegemoni. Alltså hur den ekonomiska strukturen kompletteras på en annan (subjektiv) nivå, inte som enkel ”avspegling” utan genom de ideologiska apparaternas fysiska omslutning och permanenta tilltal, som hos flertalet människor på tusen sätt blockerar tankarna om en ”annan värld”. Ideologin är här en egen uppsättning materiella processer i samverkan med de ekonomiska processerna – även om det inte alltid är enkelt att i praktiken åtskilja det ena från det andra. Att bortse från denna hegemonins sammansättning och ideologins mekanismer är nu inte ett misstag i tänkandet om ideologin utan som sagt ett strukturellt förhållande inom ideologin själv, den nämnda självmaskeringen där idéer eller apologetik framstår som ideologins allt. Ideologikritikens stora skiljelinje gäller frågan om just denna ideologins egenskap är ett föremål för kritik eller om kritiken upphäver sig själv genom att delta i omkastningen och stanna vid det idémässiga i enlighet med metaideologins påbud.

I ett tidigare inlägg (Vänsterpartiet och Marx) använde jag vänsterpartiets partiprogram som utgångspunkt för en del reflexioner kring förhållandena teori – politik – ideologi. Det finns fler att göra. I programmet används termen kapitalism flitigt och det är inget större fel på analysen, kapitalismen handlar entydigt om exploatering och klasskamp. Ändå är begreppet blekt i sin användning, det är en sammanfattande benämning av de orättvisor och missförhållanden som den socialistiska politiken skall upphäva mer än ett starkt begrepp som självt genererar något. Frågan är om där inte kvarstår något av den religiösa marxismen, inte determinismen men själva tankemodellen, eller kanske vi skall nöja oss med att säga tendensen, att tänka i motsatser, där den ena sidan är omedelbart iakttagbara missförhållanden och den andra negationer placerade i framtiden och förenade med de stora och lysande begreppen. Orättvisa – rättvisa, storfinansens makt – folkmakt, patriarkat – feminism och så kapitalism – socialism.

Att fästa de skenbart starka begreppen vid en tänkt framtid och sedan låta andra begrepp spegla sig i den glansen är förstås ideologi. Inte ”socialistisk” ideologi utan intern ideologi för socialisterna, deras sätt att leva med predikamentet att vilja men inte kunna, deras inbördes uppvisande av igenkänningstecken. Listan på programmatiska ”måsten” (83 stycken) övergår i programmet omärkligt i ”folkets kamp”. Eftersom ”folket” måste kämpa påstår man plötsligt att det faktiskt gör det. Så skapas ideologiska berättelser   som knappast drar in ”folket” i något men fungerar som berättarnas interna ideologi. Inte heller här genom idéernas egen kraft men genom berättandets ritualer, där man lever med idéerna som om de avsåg något reellt pågående. Jag påstår inte att vänsterpartister går omkring uppfyllda av detta eller att den ideologiska praktik som jag talar om tar stor plats; det är tvärtom vardagsslitet med jordnära frågor som de har för ögonen. Men när den egna ideologin är svag med avseende på vardagen tenderar den att söka sig andra och ogynnsamma vägar.

I partiprogrammet finns faktiskt en definition av ideologibegreppet:

Ett klassamhälle som vårt kan i längden inte bestå utan att människor åtminstone passivt accepterar de rådande maktförhållandena. Detta samförstånd organiseras och återskapas genom ideologi: allmänt omfattade uppfattningar om vad som är bra och dåligt, normalt och onormalt, sant och falskt. Om kapitalismen av de flesta uppfattas som det bästa, eller åtminstone det enda möjliga, ekonomiska systemet, sitter de härskande säkert. Om kvinnors och mäns olika roller uppfattas som ”naturliga” och inte socialt konstruerade, så lever patriarkatet vidare. Men om allt fler börjar ana att en annan, förnuftigare och rättvisare värld är möjlig, öppnas nya vägar.

Man vill säga något om att krafter som söker förändring av produktionsförhållandena måste intressera sig även för deras reproduktion, dvs förmåga att motstå förändring. Och redan halvvägs in i andra meningen, i den helt konventionella definition som man ansluter sig till, har man kapitulerat för just de mekanismerna. Det är sorgligt men påfallande sorglöst som man spelar med på fel sida av skiljelinjen, att ideologins mer tillåts försvinna i det mindre som här preciseras till ”uppfattningar om vad som är bra och dåligt”. Kvar finns bara det ”falska medvetande” (trots allt) som spridits av ”högern” sidoordnat med ”aningar om en annan, förnuftigare och rättvisare värld”. Man kan kanske inte dra in avancerad ideologiteori i partiprogrammet, men det sagda är representativt och säger också mycket mer än vad de konventionella formuleringarna antyder.

För när man inte söker säga bättre saker ger man efter för den tidigare nämnda trygghetskänslan som ligger i att ha en övergripande uppgift: att sprida andra ”uppfattningar” som låter människor ana saker – och dessutom en lagom svår uppgift. Den hegemonins övermakt som man saknar teoretisk förståelse för är som bortblåst när det är ”uppfattningar” som står mot varandra. Att kapitalismen skulle vara grundad i ”uppfattningar” menar man förstås inte men är ändå vad man säger i det ständigt upprepade att privatiseringar m m genomförs ”av ideologiska skäl”. ”Skäl” mot vilka man kan ställa ”socialistisk ideologi”. De väggar som politiken stöter emot tonas ned till de ”uppfattningar” som råder där ”aningarna” ännu inte utvecklats. Det gäller bara för Vänsterpartiet att bli bättre på att tala om visionerna (Ohly i Almedalen 2011), så att nya vägar kan öppnas.

Visst behövs visioner, tankar om hur det goda samhället kan vara beskaffat, en energi i det politiska engagemanget. Men utåt är visionen i sig varken mobiliserande eller riktningsgivande. Något annat tror man väl egentligen inte heller och man bemödar sig om att försäkra att man ansvarsfullt deltar i den vanliga politiken. Ändå är det fortfarande fråga om idealism, inte visionernas idealism så mycket som hur sätten att tala i övergripande termer cementerar sig själva. I upprepningarna av vad som utifrån sett kan tyckas vara bristfälliga formuleringar finns ingen medvetenhet om någon brist, aningar om att en annan kritik är möjlig. Man talar som om det är uppfattningar som står mot varandra. Här verkar en egen ideologisk omkastning. Praktiken där en inte obetydlig del av vänsterpartisterna identifierar sig som sådana bl a genom att interpellera varandra som visionärer och anhängare av ”den socialistiska ideologin” antas outtalat utgå från denna ”ideologi”. Allt är instängt i ideologins vanliga cirkel. I stället för att handla om bekräftelser kring faktisk politik eller kritik bekräftar den ideologiska praktiken bara sig själv. Man skapar sin egen insida utan utsida. Här finns inte heller aningar om att ett annat Vänsterparti är möjligt. Jag upprepar att allt detta gäller den ideologiska praktiken, inte vad som faktiskt uppfyller vänsterpartister.

Hegemonin innebär inte underkastelse som iscensätts friktionsfritt eller utesluter individuellt motstånd. Det är snarare uppfattningar (!) om ”samförstånd” och ”samtycke” – samma förstånd, samma tyckande – som förespeglar en homogenitet inom underordningen. Men vad individen kan iaktta och utan närmare ceremonier internalisera är att det ekonomiska systemet, alla kriser till trots, är ett fungerande system (inte med avseende på vad det lovar men genom att livet fortgår på dess insida liksom systemet självt) och att det bärs av andra individer som benämns i enlighet med vad de gör och faktiskt lystrar till dessa benämningar. I den mån denna iakttagande individ inte själv i högre grad ”tror” på systemets förträfflighet låter hon ”andra tro i sitt ställe” (Žižek). Inga uppenbara sprickor är synliga. Sina kriser har kapitalismen hittills lyckats övervinna. Att det finns ett fåtal ”dåliga subjekt” (Althusser) som står på torget med sina plakat tycks inte störa denna helhet. Det finns därför ingenting i den som antyder att ”allt fler” plötsligt skulle ”börja ana” saker. Inte för att människor är tillfreds med sakernas tillstånd, inte för att de inte kan tänka ”en annan värld”, men för att ingenting tyder på att sådana tankar skulle kunna få fäste i denna världen, där de ekonomiska och ideologiska maskinerna funnit sin hegemoniska förening. Det handlar inte bara om vad man bedömer som ”realistiskt”, inte heller att ”man vet vad man har”. Men de ekonomiska företeelserna har sin ”samhällscertifiering” redan genom att de faktiskt tillhör ett samhälle, medan ”en annan värld” tycks alltför annan. Varvid tänkandet anpassar sig till den realiteten på ett eller annat sätt, t ex genom cyniskt betraktande, ”vi tror inte på dem, men vi ser inte några realistiska alternativ och gör därför ändå vad som förväntas av oss”.

Alternativet för kritiken och politiken, det alternativ som är en omedelbar möjlighet, är att ”höja sig till reproduktionens perspektiv” (Althusser). Att införa starka begrepp för det rådande tillståndet, t ex genom att vidga kapitalismbegreppet till hegemonibegreppet och låta frågorna om ”folkets kamp” ta sin början i denna kamps frånvaro. Att angripa makten genom att erkänna dess realitet, förmågan att prägla alla relationer. Med andra ord att göra just vad hegemonin också blockerar. Att som komplement till politiken och för att befordra politik till Politik (där de stora konflikterna hålls levande) angripa de ideologiska apparaterna, att som något likaledes jordnära söka intervenera i de ideologiska flödena, bokstavligen avbryta talet till arbetstagare, konsumenter, kunder och väljare för att säga: så talar hegemonin, så interpellerar makten subjekten, som eftersom makten verkligen är makten inte kan undgå dessa interpellationer. Att peka inte bara på olika nackdelar med ”kundval” utan på en samhällsordning som inte är grundad på val men har medel att interpellera väljande subjekt, en samhällsordning där ledet ”samhälle” står för något som faller sönder genom att ”ordningen” är kapitalets makt, där medborgarna degraderas till kunder och tvingas dansa kring en guldkalv som inte är deras. Och i allt detta och som radikal ideologi interpellera den nya sortens Kritiker. Kort sagt sätta fokus på frågan om artikulering av motstånd – för att använda ett annat begrepp som kan ges hur mycket innehåll som helst om man bemödar sig om det. En negation i det närvarande.

Vad som allra först kan göras är att säga teori när man menar teori, ekonomi när man menar ekonomi, politik när man menar politik, värderingar när man menar värderingar osv. Och spara begreppet ideologi för de skeenden som inte längre tillåts utplåna sig i de ideologiska omkastningarna. Att tillägna sig en mer kvalificerad kritik av det existerande är i sig en ny väg på vilken olika aningar kan uppstå. Man ser sin styrka i att göra just det som hegemonin är konstruerad att förhindra, tala om den i strikta termer, lära känna motståndaren och söka sätten att intervenera i det existerande.

Hegemonins mekanismer kan igenkännas överallt, i valrörelsernas interpellationer av Väljarna eller på tidningarnas ekonomisidor, där ”experter” får ”spå” den ekonomiska utvecklingen och alla indirekt befalls att underkasta sig denna obegripliga och okontrollerbara makt. Överallt kan vi se dessa fenomen; hur ideologin inte erbjuder någon stark tro och hur misstro kan tillåtas – så länge ideologins omedelbara omslutning förmår utestänga radikal artikulering och generellt blockera politiska appeller. Att ”vi” här ännu inte innefattar vänstern i dess politiska praktik, att vänstern ännu inte i interventionerna i dessa omslutningar ser en av sina uppgifter och en beståndsdel i artikuleringen, är en bekräftelse på hegemonins realitet. Även om jag bara talar om en liten del av en möjlig artikulering, är ointresset för ideologin ett ointresse för eller en oförmåga att ta itu med artikuleringens hela problematik.

Annonser
Det här inlägget postades i Kritik och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Varför?

  1. johannes Jäger skriver:

    Skrev ut denna text förra veckan. Briljant. Ska läsa din nya när jag kan.
    din kamrat, JJ

  2. ideologikritik skriver:

    Tack Johannes. Har sedan dess lagt till lite här och där. Kamraten N

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s