Ideologikritik eller CDA?

Jag läser Norman Faircloughs bok Critical Discourse Analysis. Författarens namn dyker ofta upp i annan läsning och när dessutom Fredrik Edin hänvisade till boken i sin analys av en numera känd tavla beställde jag den. Jag har inte hunnit så långt men vill ändå göra några jämförelser mellan (i boken presenterad) CDA och den ideologikritik jag försöker bedriva.

Rubriken är kanske missvisande. Om man med CDA avser det som tycks dominera, analys av texter och konversationer, är svaret förstås överlappande både och. CDA framställs också som ett brett fält innefattande bl a ideologikritiken. Ordet ideologi används hur som helst ganska flitigt. Jag vill reflektera lite över de problem som kan ligga just i denna bredd, dvs huruvida den består i den kritiska praktiken. Upprätthålls ambitionen att olika kritikformer skall komplettera och befordra varandra eller fastnar man i texterna?

Fairclough skiljer mellan
1. Descriptive discourse analysis, där föreställningar, värderingar, ideologi och kunskap smälter samman i individens ”bakgrundskunskap”, ”what that person knows”, oberoende av yttre sammanhang.
2. Critical discourse analysis (CDA) av sambanden mellan diskursen och institutionen där den produceras och maktförhållandena i den sociala formation som rymmer institutionen ifråga.

Jag skiljer på min kant mellan
3. Konventionell ideologikritik (KIK): att påvisa ”intressen” bakom ”idéer”.
4. Kritik som utgående från Althusser och Zizek (”althussersk ideologikritik”, AIK) inriktar sig på interpellationsakterna mer än innehållet: det riktade tilltalet (adresseringen av mottagaren), fasthållningen i själva akten där belägenheten inför ”apparaten” tvingar individen att lystra och fråga sig ”vem är du och vad vill du vad av mig?”, den retroaktiva performativiteten där t ex Kunden eller Väljaren konstitueras som sådan genom deltagandet i de ideologiska praktikerna men bibringad känslan ”jag var alltid redan där”.

Problemet med att tala om ideologikritik är att de flesta reducerar den till KIK, främst förstås för att man sällan ser något annat men också för att det är mödosamt att tillägna sig AIK. Inte så mycket för att teorin skulle vara svår som för att egen ideologi (dvs metaideologiska föreställningar om vad ideologi är) inte medger det. Man uppfattar den, antar jag, bara som en tillkrånglad variant. Jag har läst mer än en blogg som talar om att ta sig förbi ideologikritiken till något fräschare och effektivare. Kanske har CDA mer lyskraft än att komma dragande med the Paris Strangler, som dessutom inte lämnade oss mer än fragment till en teori.

Textanalys med inriktning på oredovisade språkliga tekniker för att leda läsaren i viss riktning är eller kan vara ett väldefinierat område. T ex analys av nyhetsrapportering, hur framställningar systematiskt men antagligen utan den medvetna intentionen byggs upp som väl avvägda sammansättningar av sanningar, förtiganden, förvrängningar, inriktning på personer i stället för socioekonomiska sammanhang och förstulna värdeuttryck. Vidare stilgrepp som användning av aktiva eller passiva termer i skildringar av händelser (ledare till vänster ”blir avsatta”, medan de själva personligen är ansvariga för det ena eller andra, för att ta exemplet som refererades här).  [Tillägg 28.9.12:

40 miljarder euro i nya åtstramningar och omfattande reformer av arbetsmarknaden och statsapparaten. Så hoppas Spaniens regering övertyga finansmarknaderna och övriga EU om att den kan få ekonomin på fötter. (Henrik Brors, DN)

Två ynka meningar med så mycket innehåll – på olika plan. Här talas om kapitalets makt, hur det är finansmarknaderna som bestämmer politiken. Samtidigt förnekas denna makt, men inte i sak utan i uttryckssättet. Spaniens regering kanske kan välja mellan olika åtgärder, men för att finna det bästa sättet att ”övertyga finansmarknaderna”, vilket är en naturgiven nödvändighet.] Fairclough refererar till dokument från New Labour-regeringen där det talas om en samhällsutveckling som bara sker och om individens plikter inom densamma. Han slår huvudet på spiken när han skriver:

… it would seem to be vital that people should become more aware and more self-aware about language and discourse. Yet levels of awareness are actually very low. Few people have even an elementary metalanguage for talking about and thinking about such issues. A critical awareness of language and discursive practices is, I suggest, becoming a prerequisite for democratic citizenship, and an urgent priority for language education in that the majority of the population (certainly of Britain) are so far from having achieved it.

Vad som inte diskuteras i de ”papers” jag läst (aktuell upplaga av boken rymmer en rad ”papers” publicerade vid olika tidpunkter) är hur sådan kritik förhåller sig till besläktad kritik inom motståndet mot maktideologi och hegemoni. T ex kritik av tillfällen där text eller tal verkar interpellerande och det redan innan individen närmare bekantat sig med innehållet. Hur förvaltas insikten att ideologins effekter utgår från spelet mellan innehållet och subjektets nämnda belägenhet inför apparaten? Att etablera relationer mellan text och kontext är bara ett moment i att handskas med de politiska problem som en AIK utpekar.

Som exempel på hur en CDA kan övergå i en AIK kan vi betrakta en färsk artikel på DN Debatt (30.5): ”Välfärden klarar inte att möta svenskarnas höga krav” författad av SEB-ekonomen Jens Magnusson. SEB:s egna ”undersökningar” har visat att ”svenskarna är det folk i Norden som är mest missnöjt med välfärden” och artikeln utmynnar i följande fantastiska stycke.

Svaren tyder på att många svenskar är redo för en fördjupad diskussion om glappet mellan kraven på välfärdens institutioner och vad de förmår att leverera. Välfärdsstudier från SEB och andra visar att det kan finnas en ny grogrund för ett sådant samtal. Undersökningar visar att svenskarna prioriterar välfärden så högt att de kan tänka sig att komplettera offentliga system med egna lösningar för att få större trygghet inför arbetslöshet, ålderdom och sjukdom. Inte för att svenskarna på ideologisk grund dömer ut offentlig finansiering av välfärden, utan för att önskemålen är större än vad det allmänna erbjuder.

Uttrycket ”fördjupad diskussion” känner vi igen. Liksom pr-greppet att hänvisa till en ”undersökning”. Det är när borgare känner på sig att deras framstötar uppfattas som kontroversiella som de råkar veta vad en fördjupad diskussion kommer att ge vid handen. T ex vad som är ”svenskar­nas önskemål”. Och vad ”svenskarna är redo för”. De är ju t ex inte redo att engagera sig i politik som i stället utvidgar det allmänna till att svara mot olika önskemål. Artikeln kostar på sig att formellt buga för vad även borgare måste erkänna, att ”svenskarna” gillar offentlig välfärd; det naturgivna är ändå att den inte förmår leverera. En CDA kan gå vidare med att sätta in det hela i sitt sammanhang. Att borgerliga och även socialdemokratiska politiker river ner det gemensamma för att bereda väg för det privata. Att detta sker som assistans åt kapitalet som är den part som genom sin makt bryter sig väg.

På ett plan är artikeln simpel marknadsföring (för SEB:s egna ”egna lösningar”?). Och det är lätt att stanna där, i en politisk kritik med inslag av KIK. Ett KIK-resonemang kan t ex tolka texten i termer av ”legitimering” (av viss borgerlig politik med hänvisningar till ”svenskarnas önskemål” och den ”fördjupade diskussionen”, ytterligare legitimerat genom publicering inte som en annons utan på tidningens debattsida). Men det handlar inte om att övertala eller försvara, allra minst ”diskutera”. Utifrån en AIK är artikeln en liten projektil i de ideologiska apparaternas ständiga bombardemang med tilltal där det är homo economicus som är adressaten (fast under andra beteckningar), den egna lyckans smed i en värld utan annan struktur än den hon själv skapar med sina ”egna lösningar”. En värld där det aldrig är fråga om att identifiera sig i kollektiv som driver politik för det gemensamma. Eller att ens i kvalificerad mening diskutera politik, eftersom den som inte diskuterar rätt är ”bakåtsträvande”. Interpellationerna verkar med en paradoxal retroaktivitet; de subjektiverar genom de attribut som de själva utdelar, t ex ”svenskarnas önskemål” som nu blir önskemål om ”egna lösningar”, men för att subjektet skall känna igen sig som den som alltid-redan motsvarat dem. Hon har alltid-redan önskat. Önskemålen gällde i grund och botten välfärden, men eftersom den ”fördjupade diskussionen” som preciserade dem till ”egna lösningar” från början bar på detta utfall, är dessa lösningar vad hon alltid önskat, även när hon inte förstod det (såvida hon inte är ”bakåtsträvande”). Så kan detta önskande subjekt retroaktivt adresseras i interpellationen. Effekten förutsätter en ”diskurs” med noggrann sammansättning, men det är ändå inte vad som sägs som är det väsentliga, inte ens när det ”härleds” till makt. Det är makten som förklädd talar till subjektet och detta som ett permanent flöde förmedlat av politiker, pr-folk, ledarskribenter och ”debattörer”.

Fairclough å sin sida talar om tre ”dimensioner”: texten, den diskursiva praktiken (och institutionen där den äger rum) och den sociokulturella praktiken. ”Dimensionerna” framstår som analysnivåer (att inta en i taget), och i hans akademiska och abstrakta prosa försvinner mycket av maktens omedelbara grepp om individen och även den omedvetna ”dimensionen” inom henne. Den som däremot äger begreppen ideologisk apparat och interpellation ser maktens grepp om individen utan att formaliserat behöva röra sig upp och ned mellan (en dessutom inte komplett uppsättning) nivåer; dessa är en gång för alla inskrivna i apparatbegreppet. Den ideologiska glömska som infinner sig (vad individen verkligen önskade) sammanhänger med apparaternas massiva omslutning och omedelbarheten i deltagandet i deras praktiker (konsumtionen, att följa en valrörelse, att tvingas acceptera privata lösningar – om man har råd). Individen som svarar på interpellationen, ”ja, det är jag”, får sedan på köpet allt vad denna förmedlar i fråga om texter och trosföreställningar. Jag räknar grovt upp element som kan ingå i en AIK som naturligtvis måste vara mycket mer nyanserad och ta fasta på det allt annat än homogena och motståndslösa i det hela. Men det som i slutändan ”vinner” tenderar att kapsla in och desarmera motståndet och därmed göra sig alltmer vinnande.

Allt detta kan upptas av CDA (om man där inte väljer att tydligt avgränsa sitt område), någonstans finner man varje element nämnt, men jag ser ingen elaborering av dem sammantagna. I boken ställs bra frågor:

how can it be that people are standardly unaware of how their ways of speaking are socially determined, and of what social effects they may cumulatively lead to? What conception of the social subject does such a lack of awareness imply? How does the naturalisation of ideologies come about? How is it sustained? What determines the degree of naturalisation in a particular instance? How may this change?

Till att börja med representerar de nödvändigheten av kritik, insikten att radikal politik inte kan nöja sig med att analysera ”orättvisor” utan också måste ta sig an frågorna om hur de är möjliga att upprätthålla. Svaren sägs ligga inte minst i “social institutions” som måste uppmärksammas mer än ”casual conversation”. Och det är ju onekligen sant men väcker frågan hur något magert undviker att förbli magert. Det motstånd som utlovas i boken har jag ännu inte sett så mycket av, även om förstås varje kritisk textanalys i sig är en motståndsakt. Som kontrast pekar begreppet retroaktiv performativitet på interpellationerna som våldsakter, där makten tränger sig in i subjektet. Inte genom semantiska finter utan genom hegemonins ständiga flöde av interpellationer och skapande av subjektspositioner. Interpellationer har alltid ett mål i subjektet och de har alltid en aktiv avsändare, eller rättare sagt en sammansatt avsändare där makten gömmer sig bakom sina ombud. Sådan kritik är ett imperativ för radikal politik att intervenera i apparaterna och deras flöden, hjälpa individen att erfara det symboliska våldet som sådant och därmed motståndaren som en identifierad, sammansatt och påträngande makt, inte bara någon som existerar borta i ”strukturerna” och sänder ut kommunikéer förvaltade i ”institutioner”. Detta naturligtvis i samband med en politik där motståndet artikuleras.

Precis som man kan använda namnet Marx som en skylt som pekar tillbaka på den samhällsstruktur som alltid förnekar sig själv, står namnet Althusser här för ett bestämt brott med ideologins självmaskerande egenskaper, dess förmåga att ”utplåna sina spår” (Zizek), i det att ideologiska yttringar, t ex texter, innefattar glömskor, både av hur de tillkommit och av hur tillägnelsen bara är toppen på antydda bindningsprocesser. I den mån diskursbegreppet innefattar detta tenderar ändå bindningarna att bli mindre uppmärksammade. När Fairclough talar om ideologi som “representations of ’the world’ from the perspective of a particular interest”, om “ideologisk kamp” osv utövar han metaideologi av typen KIK på fel sida av brottets skiljelinje. Ideologier avbildar inte världen, ens ur särskilda ”perspektiv” (utan enligt Althusser subjektets förhållande till den, dvs till existensvillkoren), de kämpar med varandra bara i ”ideologin om ideologin” och att bekämpa en specifik ideologi låter sig bara göras om det ideologiska klart urskiljs så att man siktar rätt. Att hålla fast vid begreppet ideologikritik är för mig att markera den skiljelinjen, alltså mot KIK som en mycket opålitlig granskare av maktens ideologier.

Själv är jag överhuvudtaget lite allergisk mot diskursbegreppet, där det mesta först bakas ihop för att sedan – eventuellt – analytiskt skiljas ut. Fairclough kan säga:

… unless the analyst differentiates ideology from knowledge, i.e., unless s/he is aware of the ideological dimensions of discourse, the chances are that s/he will be unconsciously implicated in the reproduction of ideologies …

Detta tycks vara samma sak som jag sa i stycket innan. Fairclough överraskar med att använda en variant av Zizeks uttryck: ”ideology endeavours to cover its own traces”. Men om ”ideological dimensions of discourse” inte preciseras bättre är risken stor att kritiken ändå gör sig skyldig till just sådan reproduktion som varningen gäller. Att man t ex som ”ideologisk kamp” angriper ideologiska yttringar i stället för bindningsprocesserna, de irrationella attraktioner som inte i första hand ligger i något språkligt, dvs i vad som sägs. Att, trots allt, föra ihop kunskap, politik, maktens ideologi och den radikala politikens ideologiska bekräftelseformer i diskursbegreppet uppfordrar inte till någon stringens eller politisk tillämpning. Däremot till akademisk abstraktion, samtidigt som ideologibegreppet till stora delar förblir konventionellt, dvs övertäckande de olika ideologiernas spår. Boken är en akademisk text, men över de många sidorna upprepas samma konstateranden att vi måste uppmärksamma processer och relationer mer än enskilda språkuttryck (tror jag det sägs), att de olika ”dimensionerna” måste finnas med i kritiken, att allt är ”komplext” och ”dialektiskt”, att diskurser förändras och förändrar varandra osv, utan att det kommer så mycket längre. De konkreta exempel som är insprängda har sällan direkt politisk koppling. Vad säger diskursanalysen om detta? Jag är antagligen orättvis och inte tillräckligt insatt men redovisar en känsla jag får under läsningen.

Naturligtvis måste kritiken använda sig av många metoder och ta fasta på olika saker. Ibland är det en texts innehåll som skall analyseras efter bokstaven. Som när kodorden avkodas. Ibland är detta allt som kan göras. Enskilda analyser som utförs i namn av CDA kan vara mycket värdefulla, som Fredrik Edins tavelanalys. Men hur förhåller sig på teoretisk nivå olika strömningar till det nämnda brottet? Siktar de ibland fel, därför att de stannat halvvägs på en väg och inte ser dess fortsättning? Begreppet ”diskursiv praktik” liksom ”ideological-discursive formation” förblir märkligt abstrakt och formalistiskt (en formalism som tycks binda sig själv), medan poängen med interpellations- och apparatbegreppen är att framställa maktens grepp om individen som något mycket påtagligt – när begreppen för detta väl är skapade. (Ideologisk apparat är från början begreppet för maktens tal till subjektet, medan diskursbegreppet går från att vara ”deskriptivt” till ”kritiskt” när (om) det ”förbinds” med andra ”dimensioner”.) Jämför med tiden när var och en hade sin bestämda plats i kyrkbänken och överför det på moderna företeelser, det kan vara att välja förvaltare av kapitalismen (i ”den demokratiska processen”) eller elavtal. Jag säger inte att det finns ett ”det sanna ideologibegreppet” men att CDA åtminstone bör relatera till landvinningar som faktiskt gjorts. Och då är vi tillbaka vid ideologikritiken som kritik av det konventionella ideologibegreppet, sådant det framträder som metaideologi och stöd för olika specifika ideologier. Eller som kritiska ansatsers självbegränsningar.

Att forskare tar sig an reproduktionens mikromekanismer och med föresatsen att kritiken skall bidra till förändring är ytterst positivt. CDA kan stå för själva inriktningen att introducera ”metaspråk” (kritik) enligt citatet ovan, att inte medge att språkbruk ostört sätter upp slutna cirklar. Insikten att maktideologier förutsätter att flertalet människor saknar sådant metaspråk blir desto mer väsentlig som politiskt aktiva inte engagerar sig i frågan (av orsaker som man bör gräva sig i). Teoretikerna inom detta område måste dock övervinna den reproduktionens list som ligger i att de snärjer sig i det egna språket. Jag avser inte bara dess otillgänglighet utan att den diskursiva praktik som skall ge stadga åt de abstrakta och vad gäller ideologibegreppet inte helt adekvata utgångspunkterna etablerar egna cirklar utestängande annan teori, inte explicit utan för att den gör sig själv nog. Ett uttryck som “representations of ’the world’ from the perspective of a particular interest” rymmer ingen medvetenhet om sin brist, ideologiskt som det är. På denna punkt saknar Fairclough själv kritiskt metaspråk.

Advertisements
Det här inlägget postades i Kritik och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s