Att dra skiljelinjer

Detta inlägg är under omarbetning och kommer inom kort att ersättas av en ny version.

Ändå har vi alltid gjort motstånd, ändå har vi alltid rest oss, ändå har vi alltid segrat mot alla odds och överlevt. Tack vare den orubbliga envisheten, övertygelsen, offerviljan och ledarskapet hos en liten skara patrioter.

Vi måste vara den skaran nu. Ödet har utsett oss denna gången.

Det finns ingen tid att vila eller att sörja brustna illusioner och förhoppningar. Vi har inte valt det här, men våra motståndare har på riktigt tvingat in oss i en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad. Det finns bara två val, seger eller död. Det finns bara en väg och det är framåt.

Mattias Karlssons FB-inlägg har förstås flitigt kommenterats. Jag skall använda det på ett lite annorlunda sätt.

Att ett parti som kanaliserar missnöje på den rent ideologiska vägen (i bloggens mening) nu med alla sina procent blockerar inte bara Politik mot de grundläggande förhållanden som föder missnöje utan även den vanliga parlamentariska blockpolitiken, detta är talande för det nuvarande tillståndet, där ekonomisk makt och olika sorters ideologisk makt ingått i en oharmonisk men för närvarande stabil förening. Utan utrymme för Politik. Jag skall formulera de förskjutna grundkonflikterna i termer av skiljelinjer som vidgar perspektivet till att innefatta själva förskjutningen och det komplex av förhållanden som på så många sätt har övertaget. Detta som förslag på hur radikala krafter kan uppfatta sin position och utan egen ideologisering av densamma – eftersom ideologisering är något som lokaliseras bortom skiljelinjerna. (Mot slutet berör jag kort möjlig ideologi av annat slag.) Inlägget utgörs av kritik (i bloggens mening) som möjligt inslag i ett kvalificerat politiskt språk, något för Politiken nödvändigt.

Kapitalismen måste kritiseras för exploateringen, klyftorna, klassherraväldet, orättvisorna och miljöförstöringen (innefattande klimathotet). Men kritiken måste också gälla det monstruösa i hur samhällena inifrån äts upp av ekonomiska mekanismer som ifråga om alla slags värden utom bytesvärden är tomma. Hur det mesta av samhällslivet blir moment i den rundgång P – V – P’ som tränger undan sådant som samverkan för det allmänna goda, kultur och miljöhänsyn. Pengar omsätts i varor och tjänster (eller ”upplevelser”) för att bli mer pengar utan (eller med underordnad) hänsyn till något annat. Här finns förvisso kapitalisters girighet men också de systemimmanenta villkoren för enskilda kapitals bestånd, det bokstavligen omänskliga: pengarnas eget (pseudo)liv. Att (ojämnt fördelat) välstånd avsätts på vägen är sant men inte systemets drivkraft. Diskussionens syfte är inte heller att upprätta ett plus- och minuskonto för kapitalismen utan att lyfta fram en kapitalismens kärna som blir alltmer bestämmande, sin meningslöshet till trots. Kapitalismen som sådan är tom på värden men desto mer full av alla de aktiviteter som är kapitalet i verksamhet. Att arbetet (arbetskraften men egentligen människans skapande och produktiva förmåga) degraderas till en vara inom varuproduktionen (arbetarens alienering). Och att så mycket av samhällslivet är inriktat på att framkalla konsumtionen av dessa varor, så att kapitalet förmerat kan fortsätta sitt kretslopp.

Denna blogg är ägnad den althusserska frågan om reproduktionen. Den kapitalistiska maskinen är associerad med en ideologisk maskin eller apparatur som grovt uttryckt skapar motsvarande subjekt: arbetsgivare och -tagare, kunder (som motsats till medborgare), konsumenter och väljare (av tillhandahållna ej systembrytande ”alternativ”), dvs individer som (fortfarande grovt uttryckt) identifierar sig med sina roller i systemet. Hegemonin är produktionssättet som våra ”reella existensbetingelser” – villkoren för försörjning och nödvändig konsumtion – dessutom konsoliderat i ideologi, fortfarande i althussersk mening av interpellations/responsstrukturer och spegling (snarare än ”falskt medvetande”, även om där även finns mycket sådant). Det är inte fråga om att ideologi förmår producera motståndslös underkastelse, men att ”fasthållningen i tilltalsakterna”, apparaturens och tilltalens omslutande närvaro, innebär flertalets praktiska acceptans av de ekonomiska förhållandena. För inläggets diskussion är det anmärkningsvärda att kapitalismens tomhet kompletteras med ideologisk tomhet som är ideologins egen form av cirkularitet: hur den talar till de subjekt (subjektiviteter) som den själv genom sina praktiker performativt skapar, hur dess ord inte har någon annan mening än att åstadkomma ideologiska effekter innefattande nämnd acceptans. Om man vill säga att liberal ideologi ”tjänar” ekonomin måste man intressera sig för hur den gör detta på sitt eget sätt och med apparatens relativa autonomi. Även för ideologin gäller att den är tom, tom på kommunikativa kvaliteter, men desto mer uppfylld av alla de apparater och ritualer där berörda interpellationer och bindningar äger rum – och dess prästerskap binder sig självt.

Vad föder då denna samlade brist på mening och samhällsbyggande projekt för reaktioner? Ser vi ansatser till sådana projekt, Politik för en ”annan värld”? Ideologifenomenet som en social realitet innebär ett annat möjligt förhållningssätt till de givna omständigheterna, vilket är just vad vi nu bevittnar runt om i världen. En framträdande reaktion på all berörd tomhet och meningslöshet är i namn av en föregiven mening, den påstått största, något ännu tommare: nationalistisk/populistisk ideologi alternativt religion, som i fråga om riktningsgivning inte refererar till något annat än sig själv. Liberal ideologi refererar åtminstone till något yttre, vad som faktiskt är i dominans, fast naturaliserat för ideologins funktioner. Men ”kampen” som nämns i citatet gäller inte mer än de symboler som den själv producerar. ”Patrioten” är den som deltar i ”kampen” som producerar ”patrioter”, allt som en inomideologisk affär, en sluten rundgång. Sådan ideologi producerar pseudomening och sätt att få utlopp för aggressioner (jag återkommer strax till den sidan av saken), men detta är instängt i det ritualiserade utbytet av tecknen på ideologins samhörighet, alltså i namn av Nationen, Folket, Ödet osv. Utanför den ideologiska praktiken är uttrycken tomma. Faktisk nationstillhörighet och ”svensk kultur” har ingen bäring på denna ideologi. Däremot är de politiska effekterna stora.

Innan jag går vidare vill jag säga att inget i detta inlägg är ”reduktionistiskt”. Jag talar om strukturer, mekanismer, logiker och slutenheter som varaktigt finns inne i komplexa skeenden och i högre eller lägre grad präglar dem. Som ofta innebär dominansförhållanden: pengars dominans över liv, ideologisk responsivitet över kritisk och kreativ kommunikation, det partikulära över det samhällsbyggande. Mekanismer och dominansförhållanden som består för att de besitter självförstärkande egenskaper och kan fortsätta prägla helheten, utan att denna därför i essentialistisk mening kan reduceras till detta som rör sig inom den. Det är fråga om dominansförhållanden som ”glöms”, när uppmärksamheten riktas mot resulterande och mer omedelbart påtagliga missförhållanden. Eller så verkar det fruktlöst att uttala vad som kan framstå som en alltför allmänt hållen civilisationskritik, att allt är en trasa, utan att konkreta fiender just i det sammanhanget utpekas. Ändå måste radikalism innefatta kritik som förmår röra sig mellan det konkreta och abstrakta för att visa hur nämnda dominansförhållanden också innebär skiljelinjer (mellan pengar och liv osv), som när de väl artikulerats är nog så påtagliga och aktualiserar Politiken. Och medan andra motsatsförhållanden som gäller rättvisa/orättvisa, klasser, ”ismer” m m rationaliseras eller förvanskas genom ideologi, kan kritiken visa hur det är beläget bortom en skiljelinje som kan göras mer orubblig.

Skiljelinjerna gäller urskiljningen av varandra uteslutande områden eller utvecklingsriktningar där förnekelse av motsatsställningarna emellertid dominerar i enlighet med hegemonins realitet. Jag skall kanske säga outtalad förnekelse, för det är ju inte som när somliga förnekar klimatförändringarna. Hegemonin innebär att det som borde tänkas mest tänks minst. Att dra skiljelinjer blir ett fall av kritik i betydelsen att tala om det som är format för att inte omtalas och där alltså tystnaderna är ett väsentligt moment av det förtigna, ofta förenat med bullrande ideologi. Att objektivera, göra något till föremål för fortsatt uppmärksamhet och kritik, att inte glömma. Att göra frågorna om motsatserna levande. Skiljelinjerna som jag talar om är härvid av helt annat slag än de ideologiskt konstruerade sätt att skilja ”vi och dom” som strax skall beröras – liberalernas frihet mot ofrihet, populisternas folket mot etablissemanget, vänsterns vänstern mot högern. Genom att uttrycket ”ideologiskt konstruerade” kan utvecklas teoretiskt, liksom på den egna sidan dragningen av skiljelinjerna, framträder även skiljelinjen mellan att kunna tala om den egna utsägelsepositionen och att inte kunna det. Ideologin säger aldrig ”jag är ideologi” och den medger inte självreflexion eller självkritik. Dragningen av skiljelinjerna innefattar frågan om de verkligen beskrivits i icke-ideologiska termer. Dessutom handlar de inte om att exakt ringa in något som gott betraktat utan om hur något bestämningsbart rådande både är motsats till och blockerar öppna frågor om det goda samt teman som samhällelighet och Politik.

Vadan denna dödsdrift på samhällsnivån, där meningslöshet föder meningslöshet av nya ordningar och materialiserat i nya apparaturer utan annan riktning än att upprätthålla sig själva och rådande maktförhållanden, men med förödande konsekvenser? Meningsfulla samtal kring den frågan kan föras i t ex dessa riktningar:

– Att produktionssättet är sättet att producera även det livsnödvändiga, att när kapitalismen väl kommit i dominansställning är den också ”våra reella existensbetingelser”, vilket betyder att de med sättet förenade villkoren, kapitalets villkor och pengarnas pseudoliv, bestämmer över våra liv. ”Grus i maskineriet” kan kortsiktigt bli sämre för alla.
– Att människan är ett ”ideologiskt djur” som inte kan leva utan ideologi, bekräftelser på identitet och riktning, och att såväl den pseudomening som är i dominans (kopplad till pengarnas kretslopp) som den som erbjuds av högljudda grupper är mycket mer närliggande än vad den osynliga vänstern kan erbjuda.
– Att allmänt frånvaron av Politik måste fyllas av något annat, och
– att när en ideologisk apparatur väl etablerats, som en kombination av detta måste och rådande maktförhållanden, blir den med egna mekanismer självförstärkande, vilket upprepas på alla politiska kanter.
– Att ledarskapet som nämns i citatet är de aktivaste i att producera populismens pseudomening, inte minst för att de i privata cirkelgångar identifierar sig som ledare som skapar berättelser och andra medel som håller den populistiska rörelsen igång liksom det egna ledarskapet. Då avser jag även rörelsernas prästerskap, skapandet av väljarbasen för Trump, Putin, Orbán, Bolsonaro m fl med politisk makt.
– Att den till synes ändlösa migrationen från samhällen som fungerar ännu sämre än de liberalkapitalistiskt dominerade exploateras av populisterna och dessutom vänds mot vänstern och det övriga ”etablissemanget”, som i sin tur gör antipopulismen till kännemärke. Vilket leder till att alla på sina sätt vandrar den ideologiska vägen. På Politikens bekostnad.

Beträffande SD är det ironiskt att de från flera håll sägs vara de enda som äger en vision – även om denna gäller återvändo till en fiktiv förlorad guldålder (vad Karlsson än säger om att den enda vägen leder framåt). Fast det i realiteten inte handlar om annat än att suga upp längtan efter mening i något som saknar sådan kvalitet. Förvisso är en anledning till att populismen (framför allt på den mer extrema kanten) ser ut som den gör att den kanaliserar ilska i hat-praktiker gentemot utpekade fiender. Medan det i avsaknad av faktisk rörelse är subjektivt mindre givande att vara arg på kapitalismen, förhåller det sig annorlunda om det är invandrare, namngivna ”kulturmarxister”, feminister m fl som kan utsättas för organiserat hat och stundom våld, alltså som omedelbart utlopp för uppdämda känslor, dessutom klätt i rikligt med ideologi. Men allt detta är inomideologisk praktik.

Allvarligare är att reaktioner på produktionssättets meningslöshet, de orättvisor och klyftor, den kulturella tomhet, den psykiska ohälsa, kriminalitet och miljöförstöring som blir följder, tar formen av något än mer meningslöst, inneslutning i ren ideologi. I de ideologiskt konstruerade konflikterna finns dessutom en självförstärkande mekanism där fienden som sagt innefattar vänstern, eftersom den inte tillhör ideologins ”vi”, inte är nationalistisk, inte ”invandringskritisk” utan tvärtom räknas in i ”etablissemanget”, varvid det aktiva avståndstagandet från varje tanke på Politik blir något i den ideologiska praktiken väsentligt. Samhällets grundkonflikter är effektivt utraderade från kartan. Så populismen kompletterar liberalismen i säkringen av status quo. Den är emot ”det vänsterliberala etablissemanget” men inte det ekonomiska systemet. Den är hegemonins mörka baksida. Eller skall vi tala om ytterligare ett skal runt produktionssättet med ren ideologisk rundgång utan något som helst utrymme för kritik eller Politik?

Vem är den som kan tala om för andra vad som är meningsfullt eller meningslöst? Det handlar nu om kritik. Och att väcka frågan om vad för slags mening som innebor i de aktiviteter som dominerar samhället är något meningsfullt. Varvid man måste konstatera att dessa aktiviteter i allmänhet inte är förenade med sådan reflexion men däremot strävan att just påtrycka andra en förment mening. T ex las 2014 67 miljarder på reklam. En av reklamens funktioner är att förvandla varan från att blott vara ett led i en penningmängds förmering till något med tillskriven existens i egen rätt, något åtråvärt och meningsfullt, en sorts performativitet riktad inte bara mot kunden/konsumenten utan även mot sakerna. Hela tiden är det dock maskinen som talar. Liksom när liberalerna säger att valfriheten innebär i sig en välfärdsvinst, alltså att det finns ett egenvärde i att få välja vems apotek man vill gå till eller vilket av 2962 elavtal man skall teckna. Kapitalets expansion in i den offentliga sektorn åtföljs av instrumentellt tal som självt tränger undan kommunikativa kvaliteter med naturalisering och acceptans. Det är inte en förutsättningslös debatt som leder till det ena eller andra; det är den redan givna ekonomiska maskinen som expanderar liksom produktionen av ideologiskt smörjmedel.

Vad då göra i en vänsterposition, det av både liberaler och populister så föraktade? Naturligtvis vara självkritisk ifråga om varför ingen Politik är märkbar som uttalad möjlighet. Och ifråga om egna ideologiska cirklar. Söka ingångar till Politiken. Men bloggens ståndpunkt är att dessa ingångar måste innefatta kritiken i den mening som jag försöker ange. Kritik som punktvis häver tomheten även på sådan. Alltså att utveckla ett kvalificerat politiskt språk för det rådande tillståndet och vilka tendenser som står mot varandra. Att med tillräcklig skärpa visa på skiljelinjerna mellan å ena sidan mänskliga och samhälleliga potentialer och å andra sidan strukturer som både är partikulära intressens existensform och äger sina egna självförstärkande, partikulära sätt att bestå. Att med ett teoretiskt ideologibegrepp för skillnaden mellan ideologi och andra mänskliga kvaliteter som kunskap, kritik och politik visa på vägvalet mellan Politik och ideologi (som primärt engagemang). Att med sådant språk kommunicera inåt och utåt kring detta vägvals aktuella gestaltningar och samtidigt göra andra möjligheter tänkbara. Att visa att talet om ”den enda vägen” i såväl liberal som SD-tappning tillhör den ideologiska vägen (som snarare är en rondell utan avfarter), att det inte finns någon enda väg, att det överhuvudtaget inte finns vägar i betydelsen färd mot redan givna mål, men däremot skiljelinjer och vägskäl, för eller emot samhällelighet och Politik. Och där, eftersom jag nu gett mig in i tveksam och blandad metaforik, Politiken beträder vägavsnitt allt eftersom de skapas.

Den kapitalistiska logikens expansion

Det enskilda kapitalet måste förmeras för att överleva i konkurrensen. Och kapitalet som helhet måste expandera, erövra nya marknader och finna nya sätt att fullborda cyklerna P – V – P’. Globalisering, privatisering (suga upp skattepengar), nyliberalt upphävande av alla avstånd. I stort och i smått. PR maskerar sig som debatt; själva språket invaderas av kapitalistisk instrumentalitet. Att så mycket uppfinningsrikedom är inriktad på att säkra ledet V – P’ kan illustreras av ett nytt fenomen på sociala media, s k influerare.

I dag är influencer marketing en självklar del i många annonsörers marknadsföringsstrategi. …

Glossy box, en prenumerationstjänst som erbjuder abonnemang där boxar med skönhetsprodukter levereras till dörren, har byggt stora delar av sin marknadsföring på influencer. När företaget startade i Sverige 2011 hade fenomenet influencer börjat rota sig på allvar och att skicka ut lådorna till ett antal ”skönhetsintresserade lifestyle-personer” blev ett effektivt sätt att nå rätt målgrupp. …

– Innehållet är förstås betydelsefullt, men minst lika viktigt är kontexten runt produkterna. Lådorna ska förmedla en känsla av vardagslyx, men framför allt är vår unika grej vår community. Att våra prenumeranter blir delaktiga i samma nätverk som våra influencer …

Det viktigaste är inte hur stor influencern är, utan att det är rätt person som kunden känner en personlig koppling till, säger Fanny Sandström. Att knyta ett personligt band till sina följare …

– De som regelbundet följer influencer upplever dem nästan som vänner eller bekanta. Det är ju också tack vare det företroendet som de får en så stor makt. Någon som har 100 000 följare och som snabbt kan nå dem via mobilen med sina rekommendationer har ju en enorm påverkansmöjlighet.

Här har vi expansion in i en intimsfär, där ”lifestyle-personer” insvepta i närhet och förtrolighet interpellerar unga konsument-subjekt. ”Minst lika viktigt” som innehållet i boxen är att vara ”delaktig i samma nätverk” som krämarassistenten. Den sistnämnda får pengar för att ge sina ”nästan vänner” ”rekommendationer”, så att ”Glossy boxen” kan förvandlas till förmerad penningmängd, varav en del är vinst och resten stoppas in i nya boxar (av ett eller annat slag). Lifestyle-personen själv tycker förstås bara att det är fantastiskt att kunna försörja sig på detta roliga sätt, uppburen av hundratusen ”följare” som antagligen uttrycker tacksamhet över ”känslan av vardagslyx” och än mer att få vara ”nästan vänner”. Det är anmärkningsvärt att tomhet, bokstavligen boxens tomhet på värde, kan omtalas så explicit och tillsammans med ”makt”. ”Värdet” ligger i gemenskapen med andra som ”rekommenderar”/köper likadana boxar, alltså en avknoppad liten ideologisk apparat, där konsumtion och ideologi helt smält samman.

Vi påverkas numera inte bara via reklam- eller politiska kampanjer utan via algoritmer:

… hur den gemensamma offentligheten gått förlorad. … nu kan jag som politiker viska direkt i varje individs öra. Utan att någon vet vem som fått höra vad.

– Och inte bara det – jag kan göra det osynligt. Jag gör det dessutom efter att ha lyssnat på dig i månader, sett allt du har gjort. Jag kan viska så att det får dig att tänka och agera på ett visst sätt. Ingen vet att jag har gjort det.

På motsvarande sätt med individualiserad och automatiserad reklam som utgår från lika automatiserat spioneri. Och algoritmerna för innehållet på Facebook utformade för att hålla kvar besökaren så länge som möjligt. Det är bokstavligen maskinen som talar.

När apoteken privatiserades och biblioteken står på tur är det inte bara girighet som dikterar försämringarna. Att apoteken blir mer inriktade på att kampanja för sina hudvårdsprodukter än att lagerhålla receptbelagda läkemedel bestäms i mycket av villkoren för att överleva i marknadskonkurrensen. Och att apotek inte kan informera om andra apoteks lager eller att man på ett privat bibliotek inte kan beställa böcker från andra bibliotek är förstås omedelbara konsekvenser av själva den organisatoriska uppbrytningen av möjlig samverkan. Saker görs på ett vissa sätt för att ekonomiska eller tekniska villkor kräver det. När det sedan gäller hur politiker påskyndar denna utveckling kan det vara fråga om en mängd faktorer som bidrar till att de inte vill kontrollera företagens exakta affärsrelationer: att det egna politiska lägret kräver det, att New Public Management kräver det, deras egna svängdörrar till positioner i ”näringslivet”, personliga band, mottaglighet för lobbyverksamhet, ”ideologiska skäl” i betydelsen egen identifiering med allt som är privat. En mängd faktorer med det gemensamma att de är motsatta att strävan mot det allmänna goda blir en väsentlig beståndsdel av samhällskroppen.

Liberal ideologi

Liberal ideologi handlar förstås många av mina inlägg om. T ex om det empiristiska inslaget, där den (i interpellationerna av den kapitalistiska ekonomins subjekt) framställer individ och marknad som det enda fundamentalt existerande, ett naturtillstånd som först på senare tid fått framträda i oförfalskat skick och fortfarande hotas, nu av stat och ”klåfingriga politiker” som vill ta ifrån individen hennes ”egenmakt” och ”valfrihet”. Detta är en sorts teologi inom ideologin ifråga, en överbyggnad till det mer direkta tilltalet till utövarna av ”valfriheten”.

Liksom reklamen ständigt söker intala individen mer i detalj vad hennes innersta önskan är, meddelas oss således mer övergripande att ”det var medborgarnas vilja till valfrihet som drev fram privatiseringarna i den offentliga sektorn”. En lögn men också en performativ konstituering av de rätt önskande medborgarna som utövar sitt nya påtvingade kundskap och är på väg att glömma den samhällelighet som faktiskt fanns.

DN har i en ny ledare repriserat en tidigare om hur klimathänsyn inte får tas på för stor bekostnad av ”vad människor finner värdefullt idag”:

Den traditionella nationalekonomin är tydlig med att om man vill ha något så kräver det vanligen att man gör avkall på något annat …. Anledningen till denna ärlighet är att det lämnar åt människor att själva bestämma – och inte sällan våndas över – vad man vill avstå för att kunna uppnå något annat.

En frihet under ansvar som många förvisso gärna skulle slippa. Men alternativet är inte att alla kan få allt eller att problemen försvinner – det är att någon annan fattar den typen av beslut åt dig och alla andra.

Detta framgår inte bara av de akademiker som börjat drömma om rent totalitära lösningar på klimatproblemen, som global diktatur och grön planekonomi, utan även av en rapport från KTH-projektet ”Bortom bnp-tillväxt”, som presenterades häromveckan.

Rapportens fyra scenarier för hållbara samhällen har alla det gemensamt att den personliga friheten, privatlivet, konsumtionen och rörligheten är starkt beskurna. Vi ska bo på betydligt mindre yta, i stad eller på landsbygd beroende på vad andra bestämt. Likaså styrs vad vi ska jobba med och i några fall är det till och med fastslaget vad vi ska värdera i livet och hos varandra.

Alla dessa scenarier lägger enorm makt över våra liv och dess viktiga val hos någon beslutsfattare, en fundamental ojämlikhet mellan styrande och styrda som liksom frihetsförlusten ignoreras. Varje gång sådana lösningar prövats har resultatet kvävt människor och slösat med resurser, trots utopiska förhoppningar om motsatsen. … Att välja en väg som i stället inskränker människors friheter och avskaffar demokratiska val kommer ofrånkomligen att göra klimatet outhärdligt.

Här har vi den nyss nämnda liberala ”ontologin” i svart på vitt: det enda urskiljbara är ”de styrande” (”politikerna”) vs ”människorna” och deras konsumtion, vad de ”värderar i livet”. Det är somligt som ignoreras här med, vad och vilka som verkligen styr, hur massivt ”värderingarna” är materialiserade utanför ”människorna”, i produktionssättet med dess nödvändiga ”tillväxt”, reklamen, stadsrummens kommersiella utformningar, handelns ständigt nya rekord. Att den aktuella ledaren på nätet omges av bilannonser. Allt som liberala ideologer tjänar genom att förneka. Uttrycket ”människorna” får kortsluta de faktiska individerna med den liberala versionen av det mänskliga, bortom de för liberalen otänkbara skiljelinjerna till såväl strukturtänkande som de mänskliga möjligheternas område. Att ledaren inte har några förslag på saker som kan göras, att det primära är att försvara företagens frihet genom den åter lögnaktiga förevändningen att det handlar om individens frihet, detta är en dubbel positionering bortom skiljelinjerna.

Liberalerna säger sig stå upp för individen och friheten gentemot Storebror Staten samt historisk fascism och kommunism. Fast det som sagt i praktiken är företagens frihet som försvaras av denna ideologiska statsapparat (!). När vi nu noterar hur DN:s ledarskribenter allt oftare skriver ”vi liberaler” eller explicit nämner liberalismen (dvs deras metaideologi om liberal ideologi) vid namn är det emellertid även föranlett av populisternas framgångar, fascismens åter ökade lokala närvaro och anti-liberalism. Ett ömsesidigt ”vi-dom”-tänkande, som för liberalernas del innebär att de självbelåtet kan spegla sig i sin ”enda väg”, den ”demokratiska mittfårans”, med SD och Vänsterpartiet på var sin ”ytterkant”.

Populismen

ledarskapet hos en liten skara patrioter … Ödet … en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad. … Det finns bara en väg och det är framåt.

men det handlar om att etnostaten är hängiven, rentav besatt av att upprätthålla vår ras och vår civilisation genom att bygga en värld som uttrycker vår vilja (Richard Spencer)

Populismen måste kritiseras för sin rasism, fascism, misogyni, homofobi och klimatförnekelse. Men kritiken måste också gälla den ideologiska cirkulariteten som sådan. Nationen/rasen är namn i vilka apparaten (med dess ”ledarskap”, ”patrioterna”) interpellerar sina subjekt. Som förses med vilja att kämpa för detta som de performativt kommit att uppfatta sig som. Kampen” producerar det som sägs vara dess grund och ändamål. Där saknas annan substans än praktikerna som utgör sådan rundgång och skänker pseudomening till de inneslutna subjekten, när annan mening förskjutits till bakgrunden. Samtidigt är denna ideologi empiristisk i det man tror sig tala om essenser i den yttre verkligheten. Maja Hagerman skriver i DN om den av SD-företrädare hyllade Rudolf Kjellén som för 100 år sedan bekämpade demokratin.

Han skriver att folket sträcker sig genom alla tider likt en flod som är densamma fastän vattenpartiklarna växla”. Ett folk är ”den upphöjda gemenskapen av en lång rad förgångna, nu levande och efteråt kommande generationer, som alla sammanhänga i ett stort innerligt förbund på liv och död.” Nationen är ett faktum och den avsätter, som Kjellén beskriver det, ”det mycket förkättrade och dock djupt verkliga begreppet ‘folksjälen’”.

I sin mest kända politiska handbok, ”Staten som livsform”, beskriver Kjellén utförligt vad nationen är: Ett personligt färgat väsen med bestämda karaktärsdrag, både fysiskt och psykiskt. I grunden är nationen som ett naturväsen, en organism i biologisk mening. Det enda som är fast hos den är egenintresset: driften till självbevarelse och växt, viljan till liv och viljan till makt. Nationalkänslan är en naturdrift, förklarar han.

Även den svenska nationalstaten menar han bärs upp av en nationalande som är ett slags subjekt, en aktör, som vuxit fram genom historien och bildat en nation och i sista fasen en nationalstat. Sverige är, som han ser det, ett slags personlighet som utmejslar sig själv. En egen livsform, som kan liknas vid ett djur eller en människa.

Eftersom ideologin inte har något att referera till utöver det triviala att vi lever i nationer, att där finns traditioner osv, är det de omåttliga ansträngningarna att bygga upp, motivera och rituellt hålla idéer om nationalanden m m vid (pseudo)liv som är idéerna ifråga, fast det framställs som att registrera det objektivt givna. Som vanligt är poängen inte att det sagda är falskt utan att peka på det faktiska: den uppnådda varaktigheten hos en apparat och dess praktiker, det oupphörliga idisslandet av de idéer med vilka Folkets subjekt interpelleras och bibringas nationalkänsla, som alls inte är en naturdrift utan en ideologisk effekt.

Idag får så denna återupplivade ideologi nya funktioner när missnöje med sakernas tillstånd inte tillåts leda till Politik utan till motsatsen, kanalisering av ilska in i nationalism, rasism, hat mot etablissemang, vänster och feminism, till stor del med invandringen som katalysator. Liberalismen må vara kluven även i klimatfrågor, här är förnekelse en ideologisk markör. Alla frågor om Politik, frigörelse och miljö förskjuts för utbytet av igenkänningstecknen för gemenskapen med dem som ”känner likadant”.

”Ledarskapet hos en liten skara patrioter” får inte underskattas i sammanhanget. Populismen fångar upp stämningar och aggressioner, men att ”fånga upp” är också en medveten inriktning hos dem som traktar efter personligt ledarskap och skapar berättelser och andra medel för att förstärka stämningarna i den egna riktningen. Detta för att få expandera egna föreställningar och känslor, få dem gestaltade i en ideologisk rörelse och erhålla kickar i själva ledarskapet över densamma. Alltså i en mer privat cirkelmekanism.

Att liksom inom religionen underordna sig ”något större”. Något med namn som ger namn och tillhörighet till den underkastade. Missnöje med kapitalens själlösa rundgångar med alla konsekvenser tar form av något om möjligt ännu tommare fast med motsatta pretentioner – dyrkan av nation, Öde, offervilja och den populistiska versionen av ”den enda vägen”. Man kanske kan säga att det är längtan efter mening som blir en behållare för det som skall vara Meningen. På behållaren målas ord som Nationen, varpå den bärs runt i processioner, oaktat att den är tom. Inte desto mindre har fenomenet långtgående följder och inte bara för dem som utsätts för hatet, vilket åskådliggörs i grafiska framställningar av valresultatet, där denna ideologi i SD-tappning upptar stor plats mellan de gamla blocken.

Politiken (litet p)

Den faktiska parlamentariska politiken är en ekologi där partier för att existera måste vinna röster (hitta föda) och själva bidrar till att skapa den ”opinion” som de sedan inte törs utmana. Detta är ytterligare en mekanism där en rundgång inom parlamentarismens massiva och uppfyllande apparatur etablerat sig på avstånd från alla problem och uppgifter som påkallar Politik. Inget parti törs sålunda på allvar utmana ”valfriheten”, möjligen kan ”vinstjakten” ifrågasättas. Man kan inte driva något som skulle hota ”jobben” eller ”tillväxten” (vars beskattning finansierar det offentliga) eller på annat sätt innebära grus i maskineriet. Det är ingalunda någon ”ideologi” i konventionell mening som styr; det finns alltid materiella omständigheter som fortplantar det rådande in i framtiden och där varje lokal aktör odlar sina partikulära intressen.

Däremot finns den parlamentariska apparatens egen ideologi, där bilden i teverutan med partiledarna på rad i en valdebatt är en bild av den synliga politikens föregivna fullständighet, en bild som interpellerar Väljare som uppfattar denna politik just så och sin egen roll i teatern, den medborgerliga plikten att rösta på ett av de erbjudna ”alternativen”. Det behöver inte ske jublande, det kan t o m innefatta ”politikerförakt” och cynism, men utan att bryta med bilden och utan egentlig saknad av en utsida till denna politik.

Vänstern

Här hänvisar jag till inläggen Varför, Vänstern och hegemonin och Vänsterpartiet revisited. De handlar om hur vänstern (typ Vänsterpartiet) utöver dagspolitiken främst är engagerad i att upprätthålla självbilden. T ex i form av deltagandet i en fiktiv dragkamp med ”högern”, där den senare mest är en motbild som skapar den egna självbilden. Och om metaideologin om en ”idéernas kamp”, där det gäller att hävda den egna ”socialistiska ideologin” och de ”visioner” som ”vi måste bli bättre på att nå ut med”. Alltså utan intresse för varför man inte ”når ut”, varför kapitalismen, som inte är grundad i någon ”ideologi” men omges av ideologi, kommer att vara vårt produktionssätt även i morgon.

När man inte förmår göra det rätta (i förhållande till vad som ändå är ens strävan) gör man annat, och detta andra tenderar att bli självbefästande. Hit hör bl a debatten kring s k identitetspolitik, där det naturligtvis rättmätiga försvaret av alla förtryckta grupper kan bli till substitut för annan politik, helt enkelt för att det är enklare.

Kritiken

Kapitalismkritiken gäller inte i första hand giriga män i höga hattar och ideologikritiken är inte kritik av idéer. Den kritik som jag försöker skissera gäller hur en ekonomisk struktur i förening med en (likaledes materiell) struktur av ideologiska apparater kan interpellera subjekt i en värld utan struktur, marknadernas platta och homogena rum som det enda möjliga. Hur den kapitalistiskt dominerade samhällsformationen är en formation av sådana ekonomiska och ideologiska rundgångar och slutenheter. Där på sina håll tomheten och rotlösheten byts mot annan tomhet klädd i tankar om motsatsen, ”en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad”, ”den upphöjda gemenskapen av en lång rad … generationer, som alla sammanhänga i ett stort innerligt förbund på liv och död”. En föregiven ultimat rotfasthet som emellertid inte består av mer än det oupphörliga uppvisandet av ifrågavarande symboler och omdirigeringen av ilska till att gälla de av ideologin konstruerade ”folkförrädarna”. Vilket håller Politiken på ännu större avstånd och således kompletterar liberal ideologi i bevarandet av status quo. Samtidigt som vänstern (eller delar av den) på sin kant blir mer upptagen av antirasismen än antikapitalismen (och säkert kan finna tusen invändningar mot detta påstående).

I den kritik jag framfört i detta inlägg har jag använt mig av elementär marxistisk teori (”P – V – P´”) och några begrepp från Althussers ideologiteori (ideologisk apparat, interpellation, responsivitet, spegling). Jag menar att varje sådan kritik är en spricka i de cirkelmekanismer som den berör, om än aldrig så liten. Eftersom kritik är just vad de utesluter. Men inte heller hos vänstern finner vi kritik av detta slag, i varje fall inte för utvärtes bruk. (Jag läser återkommande debattinlägg från ”tankesmedjan” Katalys om hur vänstern även den bör bli populistisk, andra menar att vänstern måste satsa på egna myter.) Vilket vittnar om egna sätt att leva inneslutna i de förhållanden som man vill men inte förmår utmana, egna imaginära och kontraproduktiva förhållanden till existensvillkoren. Man saknar själva sådant politiskt språk med teoretiska inslag som kritiken och självkritiken kräver. Man saknar t o m självkritik vad gäller denna saknad. Vilket i sig är en cirkelmekanism.

Vänsterns förhållande till teori har alltid varit olyckligt. Tidigare fanns insikter om teorins betydelse, att utifrån bl a Marx begreppsliggöra vad som försiggår inom det kapitalistiska produktionssättet. Dessvärre saknades ofta metareflexion kring denna betydelse. Det kunde handla om att läsa Kapitalet och gräla om tolkningar. Och utöver att ”marxistisk skolning” kom att kopplas till en viss empiristisk ideologisering av ”marxismen” (stadieteorin), tenderade studierna i sig själva mot ideologisk ritual. ”Skolningen” dog ut utan större saknad. ”Ideologikritik” å sin sida var kritik av ”falskt medvetande”, inte inträngande frågor om reproduktionen och inte heller något som lämpade sig för självkritik. Nu har vi vänsterintellektuella som djupdyker i modefilosofers tjocka böcker, men vad kommer ut ur det?

När jag i andra inlägg talar om marxistisk teori avser jag inte en detaljerad bild av produktionssättet med åtföljande gräl om detaljerna, utan själva brottet med det strukturella förbudet mot strukturtänkande. Att det finns ett pengarnas pseudoliv som bestämmer över verkligt liv. Osv. Och därmed skiljelinjer mellan pseudoliv och liv/samhällsliv som grund för kritiska frågor till samtiden. På motsvarande sätt med ideologiteorin och dess brott med metaideologin, sådan den opererar tillsammans med specifika ideologier. Att börja intressera sig för vad ideologierna gör för att kunna intervenera i detta görande. Ta fasta på existensen av fenomenen ideologisk apparat, interpellation osv. Att belägenheten inför de interpellerande rösterna involverar psykosociala processer och bindningar, till stor del i det omedvetna. Att ideologifenomenet tar stor plats och kan tränga undan andra slags strävanden. Att det alltså även där går att dra sålunda specificerade skiljelinjer mellan öppenhet och slutenhet. Att specifika ideologiska praktiker emellertid maskeras genom metaideologi som gör ideologi till en fråga om idéer, ledstjärnor, politiska ”ismer” eller något beläget i individens ögon (”åskådning”, ”synsätt”). Vilken metaideologi delas av den vänster som skyndar fram med andra idéer och ”ismer” för att på den nivån vinna en redan förlorad strid. Att Althussers ideologiteori inte är den ”sanna” eller uttömmande men något utvecklingsbart hitom den teoretiska skiljelinjen gentemot dessa metaideologier, återgivna i valfritt uppslagsverk (som alltså tillhör metaideologins ideologiska apparat, interpellerande innehavare av ”åskådningar” och ”ismer”).

Skiljelinjer som berörts gäller alltså:
1. Mänskligt skapande och samhällsbygge vs underkastelse under något skapat som fått eget (pseudo)liv (pengar, ideologi).
2. Politik vs ideologi som förnekar (1).
3. Den teoretiska distinktionen mellan ideologi och andra mänskliga kvaliteter som kunskap och politik.
4. Ideologiteori kring frågan vad ideologierna gör vs dominerande metaideologi.
Var och en av skiljelinjerna 2-4 är en förutsättning för att kunna dra den föregående, varför de alla behövs.

Så om vänstern kunde återvända till sitt gamla kunskapsideal, Marx och förståelsen av kapitalismen men a) skilja ideologin från teorin och b) inse att det i det här sammanhanget inte handlar om att läsa Kapitalet utan om viss minimal teori, just så omfattande som kritiken kräver, finns här nya uppgifter att ta sig an. Att utveckla och som kritik praktisera sådan minimal teori skulle innebära brott med egna cirklar och en modell för strävan att intervenera i dominerande cirklar. Att initiera diskussioner om kritiken och hur den kan spridas som permanent kommunikation kring det nuvarande tillståndet och dess skeenden, benämnda med träffande termer. Spridningen av sådana meningsfulla samtal (med utrymme även för det visionära), naturligtvis i förening med ansatser till Politik, skulle ge en annan innebörd till ”att nå ut”.

Vad för slags ideologi tillkommer då det ideologiska men kritiska vänsterdjuret? Förslagsvis icke-empiristisk ideologi som interpellerar Kritiker utan att föreskriva kritiken dess innehåll, vidare dem som söker skapa Politik, varvid ideologin likaledes avstår från att föreskriva Politiken dess innehåll. Den talar till dem som förflyttar sig över skiljelinjerna.

Sedan är värderingen av medborgarskap i ett samhälle – en inkluderande organisering av resurser för det allmänna goda – förvaltning av en mening av helt annan kaliber än t ex nationalismens. Med ett religiöst inlån kan vi tala om ett mirakel när människor, dessa varelser utan medfödda riktningsgivare men med benägenhet att fastna i det ena eller andra, börjar dra åt samma håll och uppnår något sådant. Samhälleligheten är då ”något större” än individen och dessutom en utomideologisk (inomvärldslig) realitet, igenkänd och kommenterad av ideologin.

Ett problem (i betydelsen politisk uppgift) är detta: går det att formulera och levandegöra det mest allmänna motsatsförhållandet ”gott och ont” genom att precisera det så mycket att det frigörs från cynismen (genom att denna faller under det ”onda”), utan att för den sakens skull hamna i (tomma) fäktningar mellan olika ”ismers” förslag härvidlag? Att låta begreppen samhälle och det allmänna goda samla upp faktiska erfarenheter, historiska och nutida, på samhällelighet och samverkan för goda ändamål, satta i kontrast till nu dominerande strukturer, innefattande deras dominans över sådan reflexion. Alltså med minimal teori ligga kvar på en viss abstraktionsnivå med samlande beteckningar på observerbara företeelser på respektive sida av skiljelinjerna. Att avväpna all apologi genom att lokalisera den tillsammans med det försvarade. Att tillräckligt precisera vad som finns att sträva mot utan att hamna i ny ideologisk slutenhet. Dvs gestalta själva strävan som en vändning mot Politiken och öppna frågor om hur denna kan komma att te sig. En skiljelinje är själv inte mer än just en linje, den anger bara var det är möjligt att gå vidare, men som ett imperativ att göra just detta.

Det finns ingen ”den enda vägen”. Det finns inga vägar andra än de som skapas genom pågående rörelse, hitom skiljelinjerna mellan å ena sidan samhällelighet och Politik och å andra sidan rådande strukturers slutenhet. Vad som kan skapas är moment som kan ingå i en lyckosam förening, det som Althussers aleatoriska materialism handlar om. Kritiken, att börja tala om det som är format för att inte omtalas. Skiljelinjerna som därvid framträder med nämnt imperativ. Antydd vänsterideologi. Varje ansats till Politik, dvs varje artikulering av skiljelinjerna i politiska termer och med politisk handling.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s