Några ord om kapitalismens frihet 3

Del 1, Del 2. Delarna är helt fristående från varandra.

Svt2:s serie Idévärlden är enligt hemsidan ”En tänkande talkshow med Eric Schüldt. Kloka människor lägger pannan i djupa veck och går till botten med de stora frågorna. Ordentligt.”. Schüldt bjuder in en gäst som skall lägga fram en tes samt två opponenter som får bemöta densamma. I det femte avsnittet ”bemöttes” Kajsa Ekis Ekmans kapitalismkritik av ”liberala debattören” Mattias Svensson och professorn i nationalekonomi Johanna Möllerström. Men till någon botten gicks inte. Vad som utspelade sig var i stället mycket illustrativt för förhållandet mellan kritik och borgerlig ideologi, och då menar jag inte ett förhållande mellan idéer. Det vi bevittnade var ideologisk praktik i kondenserad form, hur ideologin tvärtemot att gå till någon botten agerar för att något sådant aldrig sker. Inte i första hand genom idéer, lögner, myter eller tomt pladder utan genom aldrig sinande flöden av vissa språkliga figurer, ägnade att framkalla responser sådana som ”javisst vill vi vara fria, vi vill ju inte ha det som det var i Sovjet”. Responser som sammantagna innebär acceptans av de kapitalistiska förhållandena som våra faktiska existensbetingelser, utan att dessa nämns vid namn och utan reflexion. Eftersom själva bollandet av acceptansens uttryck är huvudsaken. Detta i enlighet med det althusserska ideologibegrepp som bloggen tillämpar.

Det illustrativa låg i hur ett stycke marxistisk teori faktiskt framfördes för att sedan helt ignoreras. Det vanliga är ju att sådant överhuvudtaget inte syns till. Som Ekman påpekade: ”Om du öppnar en dagstidning en vanlig dag så finns det en massa omskrivningar som marknad, näringsliv, företag, men man nämner sällan kapitalismen med dess rätta namn.” Programmet inleddes med 5 minuter teori, följt av 18 minuter samtal mellan Schüldt och Ekman. Schüldt styrde konsekvent bort från Ekmans insisterande på att det gäller att förstå hur kapitalismen fungerar mot teman som vad som är ”bra” (”skapar välstånd”) eller ”dåligt” med kapitalismen och så frågorna ”vad är alternativet?” och ”vad betyder revolution för dig?”. När ordet kapitalism då nämndes var det inte i samband med teorin utan helt enkelt som ”vårt nuvarande system”. Andra halvan av programmet bestod av ren borgerlig ideologipraktik, där det talades precis som det brukar talas – av ”liberala debattörer”, företagens pr-avdelningar, politiker och ledarskribenter. Ändå kvarstår möjligheten att spola tillbaka till de första fem minuterna och jämföra vad som där sas om kapitalismen med vad som  följde: kapitalismens egen apologi, de sätt att tala som tillhör de kapitalistiska förhållandena just genom att dessa inte betraktas utifrån, som av Ekmans utomjording. Tal som kan kokas ned till acceptansens signalord utan annan egentlig substans. Den förflyttningen från det ena till det andra, från en kritisk position (eller överhuvudtaget diskussion) in i reproduktionen av det som skulle kritiseras, ligger i programmet i öppen dag, samtidigt som den fungerar. Marx byts raskt mot Sovjet, och mot Sovjet ställs liberalismens Frihet. Även om Ekman försökte återkomma till att det var kapitalismen som var ämnet och att Sovjet kunde ägnas andra program, formulerade hon inte någon egentlig kritik av själva förflyttningen som moment i borgerlig ideologisk praktik. Inte heller den betraktades utifrån, eftersom den utgjorde programmets helhet. Vilket inte hindrar oss från att i efterhand betrakta programmet så.

Det finns flera anledningar till att jag använder programmet för detta inläggs ideologikritik. Genom sin uppbyggnad, med teori och ideologi samt demonstrationen av hur teorin utan några som helst ceremonier kan kastas bort, exponerade det extra tydligt denna problematik. Om mitt föregående inlägg handlade om liberal respektive populistisk ideologi som olika men varandra kompletterande ersättningar för Politik, ser vi här också (liberal) ideologi som fysiskt tränger undan kunskapen med acceptansens ritualer. Och som jag betonade i det inlägget och antytt här: att ideologin inte i första hand består av idéer (eller ”falskt medvetande”) utan av nät av tilltal (”du som är fri och kan välja”) och responser (”ja, det är jag”), betyder att vi har att göra med två skilda mänskliga kvaliteter. Liksom ideologi och politik är olika kvaliteter. Så programmets förflyttning gällde inte bara en rörelse från kritik till acceptans utan från kunskap till ideologi som två generellt åtskilda områden – med dominans för det andra, grundat i den kapitalistiska ekonomins dominans – tvärtemot det ”som om” (ideologin var en sorts kunskap) som är ideologins eget metaideologiska skikt. Vad programmet framför allt illustrerade var betydelsen av Althussers teoretiska åtskillnader mellan ideologi och andra kvaliteter, speciellt kunskapen, åtskillnader som mycket få teoretiker och ännu färre politiskt verksamma tillägnat sig eller godkänt. Men som, anser jag, är nödvändig för kritiken, att börja tala om det som är format för att inte omtalas. Att med någorlunda skärpa beskriva skeenden.

Med sådan kritik kan programmet också uppmärksammas som ett konkret fall av dominerande ideologisk praktik. Berörda ritualiserade utbyten av bekräftelser är oundgängligt kitt i allt socialt liv och inte generellt något negativt, men handlar här om att konstituera det kapitalistiskt dominerade samhällets subjekt. Programmet var en liten temporär beståndsdel i dessa nät, den ideologiska apparaturen på kapitalismens reproduktionssida, där de andra, statkramarna som vill ha det som i Sovjet, kunde framställas som hotet mot Friheten.

 

Varför tala om kapitalismen?

Ekman talade i sin inledning, och jag gör här några tillägg, om:

– exploateringen av arbetarna,
– klyftorna mellan de av kapitalismen berikade och alla andra,
– hoten mot miljön och klimatet,
– kommersialism som breder ut sig på kulturens bekostnad,
– kriminalitet längs en kontinuerlig skala från ”oseriösa” företag till ”ren” kriminalitet,
– den atmosfär av ideologisk acceptans och även lögnaktighet som fyller upp samhället och som programmet var exempel på.

Det ljugs massivt på andra håll och öststaterna var hemska på miljöförstöring. Av olika skäl. Men alla missförhållanden som nämns i punkterna har samband med det kapitalistiska produktionssättet. Oavsett om produktionen gäller livsförnödenheter eller andra varor är sättet ett ekonomiskt maskineri som drivs av sina inre villkor: att pengar skall bli mer pengar hos dem som äger de första pengarna utan hänsyn till något annat. Det hör till dessa villkor att kapitalet ständigt måste expandera och lägga under sig (eller skapa) nya marknader. Där finns, som Ekman framhöll, inga stoppknappar och mycket lite av politisk styrning. Det är inte heller i det stora hela behov som styr. Detta system innefattar också individuell girighet och strävan efter makt, och det är denna förening av ett själlöst maskineri (ingalunda grundat i ”liberala idéer”), girighet och maktbegär som är så giftig. Med nyliberalismen tränger kapitalismen ytterligare undan sådant som politik, kultur och moral. Det är detta maskineri, dess villkor och dominans över samhällena som måste omtalas med dess begrepp kapitalismen, ett begrepp som innebär grepp om de kapitalistiska förhållande, när man med Ekman frågar ”hur fungerar kapitalismen?”. Detta om systemets fundamentala konflikter skall kunna artikuleras i Politik.

Denna Politik kan inte presentera ett färdigt ”alternativ”, ett ”idealsamhälle”, vilket åter skulle vara ideologi. Det handlar om att skapa rörelse, arbeta fram olika kort- och långsiktiga politiska mål och verka för dem, att söka bryta den kapitalistiska maskinens dominans över samhället, bryta kapitalets makt. Vilket förutsätter att dessa förhållanden benämns med deras rätta namn, att det finns ett kvalificerat politiskt språk för dem, människors kvalificerade kommunikation kring de förhållanden som de lever under.

 

Men ideologin fungerar

Låt oss expandera punkten om exploateringen:

– Som lönearbetare har du försörjning bara om det finns arbetsköpare villiga att köpa just din arbetskraft,
– varför du måste vara ”anställningsbar” på arbetsköparens villkor och konkurrera med andra arbetare.
– När du sålt din arbetskraft ägs du och din förmåga av arbetsköparen tillsammans med dennes övriga produktionsmedel. Friheten i det hela är hans fria förfoganderätt över dessa olika egendomar.
– Eftersom mervärdet du skapar går till kapitalet är förhållandet arbete-kapital ett självförstärkande maktförhållande. Du står kvar i samma position medan kapitalet växer – detta är i varje fall kapitalismens princip.
– Det är det sistnämnda som är meningen med det hela, inte primärt att tillgodose behov.

Vad säger då våra liberaler:

Svensson: ”Kapitalismen som system står för moral, frivilliga utbyten, skyddar mycket av friheten, friheten att välja karriär. … Utsugningsteorin … bemöttes redan på 1800-talet … människor väljer ju lönearbete … [Många väljer tryggheten, medan företagen tar riskerna:] du kan ju jobba som en väldigt begåvad forskare … lägga hela ditt yrkesliv på en idé som i slutändan aldrig blir någonting och plocka hem din lön varje månad i alla fall. … Jag ser inte varför det skulle ligga ett kapitalistiskt vinstmotiv i att människor inte får en utbildning, tvärtom, vinstintresset suger ju talanger … titta på fotbollen … vinstintresset skapar ett intresse av talanger, av bildning, av begåvning. … Kapitalismen är det samhällssystem som följer av vissa spelregler som äganderätt, marknadsekonomi, näringsfrihet och rätten att göra frivilliga avtal med andra. Att komma överens med andra om avtal som berikar båda parter.”

Möllerström: ”Kapitalism är marknadsekonomi och frihet. Man får välja vad man jobbar med. … skillnaden i människosyn … människor är vuxna och får välja själva [att t ex ta bolån].” För Möllerströms kapitalistiskt grundade ”idealsamhälle” krävs också ”eget ansvar”, att människor ”skärper sig” och är ”bussiga och snälla”.

Att gentemot punkterna ovan berätta anekdoter om ”väldigt begåvade forskare” och fotbollsproffs borde framstå som komiskt. Men det fungerar. Frågade Schüldt Svensson om han ansåg att det var vanliga arbetares villkor som han talade om? T ex de arbetare som framställer våra kläder för 270 kr i månaden med tolv timmars arbetsdag. Om var och en verkligen fritt kan ”välja karriär”? Om avtalen alltid är ömsesidigt ”berikande”? Icke. Det fungerar, inte genom tyngden i några argument, utan genom det massiva utflödet av ideologiska kategorier som Frihet och Valfrihet som åtföljer kapitalismens praktiker (och praktiker under kapitalismens dominans): den faktiska arbetsmarknaden, kommersialismens överväldigande närvaro, alla nya valskyldigheter vad gäller skola, vård, elektricitet osv, samt parlamentarismen, där valet mellan de befintliga partierna genom valprocedurernas omslutande materialitet uppfattas som politiken rätt och slätt. Man skall tala om individer och inte om strukturer, för annars har man en ful ”människosyn”.

Snarare än att ”gå till botten” med Ekmans inledning förbigick liberalerna den med tystnad för att i stället idissla liberal ideologi i ovan angiven mening. Marknad och frihet, marknad och frihet. Att programledaren aldrig invände mot behandlingen av Ekman och i stället nickade instämmande (ideologisk respons), berodde nog inte bara på partiskhet. Jag tror inte att han själv begrep så mycket av det teoretiska. Hur som helst ligger det utanför vad man talar om i ”talkshows”. Han frågade liberalerna vad de tänker om klyftorna mellan människor men inte om t ex formeln P – V – P, pengarnas primat. Och det är så här det ser ut och låter. Överallt. Man kan ställa olika eländen mot varandra men går aldrig till botten med deras orsaker. I stället finns alltid föreskrivet hur man skall bekräfta sin inneslutning i de kapitalistiska förhållandena.

Och om vi tänker oss att även de ideologiska förhållandena måste benämnas med deras rätta namn stöter vi på ytterligare komplikationer i form av nämnd metaideologi. Enligt det konventionella ideologibegreppet är ideologi något idémässigt: ”åskådning”, politisk riktning eller eventuellt ”falskt medvetande”. Att viss politik sägs vara ideologisk betyder då att den bedrivs utifrån en utvecklad idébas eller samling uttalade principer. Även från vänster kan sägas att ”privatiseringarna genomförs av ideologiska skäl”. Ordet ”ideologi” används alltså närmast uteslutande i en mening motsatt vad som här antytts. Detta ideologibegrepp med dess förmenta djup är metaideologisk maskering av vad ideologier gör och där djupet är ett helt annat. Det senare ligger bl a i omedvetna psykiska förvecklingar hos individen som möter de ideologiska apparaterna (ej uppfattade som sådana) och deras tilltal, med Althussers term interpellationer. Men deltagandet i de ideologiska näten av tilltal och respons förkläs av metaideologin som att idéer, eventuellt förnuftet, segrat. Individen är där ett autonomt subjekt som följer sina inre övertygelser. Även metaideologin interpellerar subjekten, nämligen som innehavare av olika ”åskådningar”, liberalismens förnuft eller kanske bara som ”du som är glad att du inte har det som i Sovjet”. Ideologin förnekar vad den gör just när den gör det. Nästa tanke kan då vara att vi behöver en annan term för det ideologins helhet, en term som i sig representerar brottet med metaideologin. Men saken är ju den att ”ideologier” som de politiska ismerna faktiskt tillhör det ideologiska, men som rekvisita i ideologiska praktiker, de namn i vilka ideologin interpellerar subjekten, ett ideologins mindre med förmåga att i medvetandet helt överflygla praktikernas och de resulterande bindningarnas mer. Ideologikritiken måste innefatta en kamp om ideologibegreppet.

 

Hegemonin

”Liberala debattörer” talar samma språk som tidigare uppräknade ideologiproducenter. Det beror inte bara på att de alla gjort samma ställningstagande för kapitalismen. Det är maskinen själv som talar, det redan givna system på vars insida de lever och där apologetisk ideologi på sitt sätt är en produktivkraft (inom reproduktionen). I stället för diskussion som låter oss förstå och ta ställning för eller mot kapitalismen (eller enskilda kapitalistiska förhållanden) får vi lyssna till dess egen ideologiska apparatur med teman formade för att förekomma diskussion. Och för att konstituera den Väljande Individen som systemets subjekt. Som också uppmanas att ”skärpa sig” och vara ”bussig och snäll”. (Ekmans fråga om det sista också gällde de rikaste fick inget svar.)

Om nu kapitalismen är så fri och dynamisk som det sägs, skulle den inte kunna tillåta lite tankefrihet? Men ett annat konstaterande som följer ur föregående stycke gäller den principiella oförmågan till kritik. De ideologiska praktiker som liberalerna bedriver är inte medveten strategi utan deras egen inneslutning i de kapitalistiska förhållandena. Man kan erkänna att det finns enskildheter som inte är bra, att det finns problem, men bara problem som kommer att lösas med mer kapitalism. Man använder ett språk som inte medger självkritiska frågor om det möjligen är tystnadens språk, tystnaden kring förhållanden som inte får omtalas. Man är principiellt oförmögen att grunda ställningstagandet för kapitalismen på seriös analys av de kapitalistiska förhållandena, eftersom allt man säger hör till systemets interna ideologi. Återigen, inte ”ideologi” i betydelsen ”de liberala idéerna”, inte ideologi som skulle vara grund för kapitalismen, utan ideologi som den befintliga kapitalistiska maskinens smörjmedel och reproduktionsform. ”Definitionen” ”marknadsekonomi och frihet” kan väl inte med bästa vilja sägas ge ett djupgående grepp om fenomenet kapitalism. Detta är allt annat än dynamiskt och något som i sig talar mot systemet, så snart kritiken skapats och får innefatta även de tankemässiga låsningar som kapitalförmeringen dikterar.

Liksom Möllerström är jag tacksam att jag inte lever i ett Sovjet, Nordkorea, Ryssland och många andra ställen. När liberaler talar om frihet kan de naturligtvis referera till att vi hos oss är fria från olika eländen som återfinns på andra håll. Hos dem finns ett genuint avståndstagande från diktatur, fascism, stalinism osv. Men i praktiken är deras tal om friheten alltid försvar av företagens frihet. Detta eftersom de som sagt lever på systemets insida, ekonomiskt och ideologiskt, den helhet som de på föreskrivet sätt omtalar som ”fria och ömsesidigt berikande avtal”. Det märkliga, men i linje med hur fundamentalistiska ideologier fungerar, är hur blint men samtidigt konsekvent och ofta passionerat som ”liberala debattörer” (och ledarskribenter) praktiserar sin frihetsideologi som ett krig mot ”vänstern”.

 

Dilemmat

Vad hade Ekman kunde säga utöver vad hon sa? Kunde hon inte presenterat, kanske redan i den teoretiska inledningen, lite ideologikritik? Dilemmat var förstås dels att hon hade fem minuter till sin inledning, dels att sådan kritik, genom metaideologiernas makt, inte går fram. Men det gör inte ekonomikritiken heller. Kanske hade hon ändå kunnat föregripa hur bemötandena skulle komma att gestalta sig och hur de är föreskrivna av den med kapitalismen associerade ideologin. T ex genom att ha låtit en av de inledande teckningarna visa en ideologiska apparat, bemannad av funktionärer som Svensson och Möllerström, mässande Frihetens budskap. Besvarat med ”javisst, vi vill ju inte ha det som i Sovjet”

Jag tror inte att man kommer undan att komplettera ekonomikritiken med ideologikritik. Kritik som alltså inte stannar vid att härleda ”idéer” till ”intressen” utan intervenerar i vad ideologierna gör. Och därvid även intervenerar i metaideologin. Kritik som intresserar sig för ideologins egen materialitet, de ideologiska formationerna som del av samhällsformationen och samhällets kropp. Som avbryter interpellationsakterna genom att med Althusser benämna dem så. Kritik som i stället förenas med interpellationer av Kritiker, människor som tillägnar sig ett kvalificerat politiskt språk för de förhållanden som de lever under: ekonomiska, politiska och ideologiska. Detta för att tillsammans med andra kommunicera kring dessa förhållanden och i förlängningen förändra dem.

I inlägget Teori och praktik talade jag om de två bristerna: att det i de offentliga samtalen talas mycket lite om kapitalismen (Ekmans tema) och att det inte alls talas om hur det tomrummet är fyllt med kapitalismens egen arbetande ideologi. En paradoxal egenskap hos ideologin egentligen; hur något så massivt närvarande (löneformen, stadsrummets utseende och inriktning på konsumtion, reklamen, parlamentarismen enligt ovan, frihetspredikningarna osv) inte heller det kan benämnas med ett samlande begrepp. Vi ser varken ekonomikritik (som går till botten) eller ideologikritik, och den andra bristen är en garanti för den första. Att stanna vid den första kritiken kan vara en fälla eftersom det bidrar till det falska skenet av ”debatt” som inte är en sådan. I stället gäller det att visa hur ”debatter” vanligen är ideologisk praktik, där även den kritiske snärjs genom att vara oförmögen att göra något åt motsidans maktmedel. Till att börja med skulle vänstern kunna initiera debatt för egen del om denna problematik och om vad som kan göras utanför och mot hegemonin.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s