Några ord om kapitalismens frihet 2

Del 1, del 3. Delarna är helt fristående från varandra.

Moderna myter predikas oftast inte explicit. Myten om samhället som ett ”platt och homogent rum” utan annan struktur än individer som tillgodoser sina behov och önskningar på marknaderna är inbyggd i de faktiska marknadspraktikerna. Det omedelbart givna producerar ett sken av att vara ”allt”, dessutom det enda möjliga eller önskvärda. Även politiken blir i sin mediala framtoning till marknad, där ”sidor” – ”högern”, förlåt liberalerna, och ”vänstern” – framför sina respektive ”idéer”, så att vi andra kan välja. Myten, som även här bärs av de omedelbara praktiker som det är fråga om (fäktandet, lyssnandet, föraktet för det hela, väljandet) är att detta pågår mellan parter på samma nivå. Vilket ursäktar den tillspetsade retorik som hör till spelet.

I de sammanhangen använder jag namnet Marx i samband med en skiljelinje: att kritiskt (i betydelsen att söka gå under ytan) vara vänd mot de kapitalistiska förhållandena (utan att nödvändigtvis förstå eller vara överens om alla detaljer i dessa) eller att spela med i deras ideologiska reproduktionsformer. I det senare fallet t ex genom att inte fullt ut se hur liberalerna talar inifrån och som moment av just de förhållanden som de förnekar. De tycks bara propagera för sina ”idéer”, som är de vinnande idéerna. Med förnekelse menar jag förstås praktisk sådan; det förnekade skall inte ens tänkas för att sedan bortförklaras. Därför blir det extra intressant när de hänvisar till och förvanskar Marx för att bevisa sina teser. De gör just vad Marx teori är tillkommen för att bryta med, förnekar struktur. Och förnekar Marx. Utan att någon bryr sig om att påtala det. Och det är därför som jag menar att vi som vänster skall ta tag i vad de faktiskt säger och påvisa hur de far med osanning på flera nivåer, vidare att lögnerna ”fungerar” (även när ingen oreserverat ”tror” på dem), därför att de är invävda i en högre nivås metaideologier (outsagda propåer om vad politik är och vad ideologi är) som sällan lyfts fram. Att visa hur kritiken av vad som sägs om strukturlöshet leder till de förnekade strukturerna. Att den hegemoniska ideologin kan göras till ytterligare skäl att inte vilja leva under det system som förutsätter den.

Jag skall i detta inlägg ta två DN-artiklar som exempel på hur just Marx kan behandlas: Jasenko Selimovics Mor, Marx och konkurrensen och Lena Anderssons Popper som postmodernist. Artiklarna uppvisar olika strategier. Selimovics är ett mer omedelbart försvar av den fria företagsamheten, medan Andersson söker att via Popper på ”kunskapsteoretisk” väg avfärda Marx. Hon skriver också om

testuggande socialister som aldrig kunde ha annat än rätt efter­som de marxistiska och hegelianska teorier de stödde sig på var utformade så att kritiken mot påståendena bekräftade påståendenas riktighet.

Jag antar att hon skulle se ett exempel i mitt påstående att hon tillhör den struktur som hon förnekar just genom denna aktivt praktiserade förnekelse. Sedan skiljer sig Andersson och Selimovic på andra sätt. Medan den senare är en slugger (i skepnad av ”fakta, eftertanke, hänsyn till nyanser, försiktighet” för att citera från en annan artikel) framstår Andersson som en ärlig sökare, men själv snärjd i de egna premisserna.

Andersson:

Gemensamt för de kollektivistiska ­lärorna [varav Marx är en], som Popper spårar till Platon, är att en utvald grupp är utsedd som den främsta, som bärare av historien. Dess kamp med andra strängt definierade grupper är central. Vidare betraktas samhället som en organism, där summan är större än delarna, en ordnad helhet med ett innersta väsen vilket säger något sannare och riktigare om delarna än delarna själva kan göra, ty de styr inte över detta väsen, utan styrs av det.

Ovetande och deter­minerade är människorna på väg mot organismens högre mål, som en cell i organismen, strukturen, historien och kollektivet. Individens autonomi och självbestämmande är en illusion. Hela varat och psyket bestäms av den sociala positionen.

Sådana auktoritära underkastelseteorier, immuna mot kritisk prövning och med en fortlevande politisk lockelse, var vad Popper gav sig i kast med att granska den kunskapsteoretiska rimligheten i.

Hans ifrågasättande av Marx rör inte dennes indignation över eländet. Den delar Popper och han är erkännsam mot Marx både som agitator mot ofärd och som upplysningstänkare, ”en av dem som tog 1789 års idéer på allvar”. Kritiken gäller världsåskådningen och kunskapssynen: tron att allt går att förklara och förstå, den programmatiska kollektivismen, den essentialistiska synen på fenomenen som enhetliga organismer, samt historicismen, att historien har en förutsebar riktning som inte går att påverka.

Selimovic:

Kamrat Marx och min mor lyckades, trots goda intentioner, enbart skapa förtryck och ofrihet. Inte för att de felaktigt tillämpade goda idéer utan för att idén om det konkurrensfria samhället skapar samhällen utan alternativ – och därmed ofrihet. Därför ogillar jag försök att begränsa konkurrensen i välfärden. Varje sådan begränsning innebär en överföring av enorm makt till politikerna och minskar vår frihet att välja alternativa liv.

För Selimovic står konflikten mellan individens makt och politikernas, mellan ”idén om konkurrens” och ”idén om konkurrensfrihet”. Andersson rör sig (i den aktuella kolumnen) på en ”kunskapsteoretisk” och till synes mindre politisk nivå, där antiessentialism (det öppna samhället och kunskapens osäkerhet) ställs mot ”läror” om organism och kollektiv vars individer saknar varje autonomi. ”Läror” där ”hela världen förklaras på en gång och kunskapen läggs fast för alltid”.

Onekligen har det funnits sådana tendenser inom ”marxismen” som Andersson karikerar. Men de föranleder inte kunskapsteoretisk kritik utan ideologikritik. ”Läran” om en trappstegsformad utveckling genom förutbestämda produktionssätt var ideologi inom radikala grupper, dvs grupper som genom denna ideologi avsade sig mycket av sin radikalitet. Det var fråga om ideologi i den meningen att den skapade subjektivitet hos dem som såg sig färdas med detta Historiens Lokomotiv. Även om Marx själv inte var oskyldig till ideologiseringen av teorin om det kapitalistiska produktionssättet, går ideologin stick i stäv med den kritik som teorin utgör.

Marx behandlas som något passerat. Men ”behandlingen”, av ena eller andra slaget, visar att det marxistiska projektet knappt är påbörjat, då det är ett brott med just denna ”behandling” och vad den står för. Marx påvisar struktur där subjektiv strukturlöshet produceras – som beståndsdel av strukturen. Detta är den paradox som jag brukar återkomma till: hur en ekonomisk struktur i förening med en struktur av ideologiska apparater kan interpellera subjekt i en värld utan struktur, marknadernas platta och homogena rum. Med interpelleringarna av arbetsgivare och arbetstagare, ”aktörer” och kunder, konsumenter och väljare i vår fina Demokrati, dvs genom tilltalet som verkar såväl genom de ideologiska apparaternas massiva närvaro som psykoanalytiska skeenden, skapas ett universum som består av dessa kategorier, varken mer eller mindre. Ja, det yttre hotet i form av politiker och kollektivism måste dessvärre inkluderas. Detta är ett ideologiskt universum, en insida utan utsida.

Kapitalistisk struktur är då något helt annat än den holism och det organismtänkande som Andersson tillskriver Marx. Kapitalismen kan, med en annan metafor, uppfattas som en maskin där pengar skall bli mer pengar hos dem som äger de första pengarna. Inom denna maskin liksom mellan maskinen och samhället finns en mängd konkreta förhållanden och skeenden. Förhållandet mellan arbetare och arbetsköpare är ett självbefästande maktförhållande, i det att den sålda arbetskraften (i princip) betalas med dess reproduktionskostnader, medan det producerade mervärdet ackumuleras hos köparen (kapitalisten). Varans bytesvärde är primärt i förhållande till dess bruksvärde; den framställs som ett moment av kapitalförmeringen. Samtidigt som allt detta även är produktionssättet för bruksvärden, däribland livsförnödenheter. Vilket betyder att livet är underordnat formerna för dessa förnödenheters produktion, kapitalismen med sin exploatering av människor och natur. Vidare att borgerlig/liberal ideologi dominerar i hur dess apparater fyller upp de offentliga rummen, interpellerar nämnda marknadskategorier och dikterar hur man skall tala om arbetsgivare, konkurrens, valfrihet osv.

Struktur är här hur delar bildar en helhet genom hur de omedelbart förhåller sig till varandra. Inom den kapitalistiska maskinen dominerar vinst över nytta, kapital över arbete, kapitalistklass över arbetarklass, tillväxt över hållbarhet. Genom att detta som sagt även är produktionssättet för livsförnödenheter och genom de otaliga konkreta sätt på vilka kapitalistisk makt utövas dominerar och präglar kapitalismen samhällskroppen som helhet. För att bara ta ett aktuellt exempel: ISDS. Ingenting av detta innebär att delarna är underordnade helheten genom att vara genomsyrade av en mystisk essens, ett helhetens ”väsen”. Vi talar om företeelser som kapitalistiska för att ägande, makt, exploatering och blind tillväxt är delar som bestämmer varandra efter vad de uträttar inom den kapitalistiska maskinen, som i sin tur kommit i dominansställning i samhället.

Det är alltså dessa dominanser som marxistisk teori påminner om gentemot de outtalade förnekanden som tillhör den liberala ideologi som på sitt område kommit att dominera. Vilket påminnande är något annat än att ”hela världen förklaras på en gång och kunskapen läggs fast för alltid”. Teorin öppnar för kritik, där kritiklöshet är del av systemet. Den är ett imperativ att gå vidare och skapa ny (provisorisk) kunskap om detta system, men framför allt ingripande politik. Vilket vi emellertid inte ser mycket av genom dominansernas fortsatta realitet.

Hos Selimovic reduceras Marx teori till ”idén om det konkurrensfria samhället”, vilken idé skapade ofrihetens samhällen. Det var Marx som födde Stalin. En viss verklighet (”realsocialismen”) anses ha sin essens (!) i en idé, en dålig idé till skillnad från liberalismens idéer. Att samhällen skulle vara grundade i idéer är klassisk idealism (och för den delen essentialism), men det är också idealism av ett annat slag, inte som tro på idéernas primat så mycket som anbefallning att samhällsförhållandena skall omtalas i termer av idéer och inte struktur. Att utnämna liberala principer om konkurrens, företagens fria tävlan om medborgarnas gunst (tillkommen för att de senare skall ”få välja”) till det i kapitalismen väsentliga sker för att praktiskt blockera reflexion över sådant som exploateringen, pengarnas uppnådda primat och de immanenta expansionskraven. Kritik och Politik är förekomna genom diktatet vad man skall tala om (idéer, önskningar, individer och ”egenmakt”) och vad man inte skall tala om (struktur, speciellt kapitalets makt).

Angående det från Andersson citerade om testuggande socialister som aldrig kan ha annat än rätt. Marx ”har inte rätt” i den mening Andersson konstruerar. Han hade rätt i en del och fel i annat, men vad som kvarstår är skiljelinjen mellan att erkänna existensen av struktur (praktiskt/materiellt utövade dominansförhållanden) och att spela med i strukturens ideologier och deras interpellationer av marknadsatomer. En skiljelinje hitom vilken kritik och politik kan bedrivas.

I sin artikel ser det ut som om Selimovic argumenterar för kapitalismen. Naturligtvis måste det finnas politisk diskussion om sådant som kapitalismens roll i framtida samhällen, om vad som bör vara marknad och vad som inte bör vara det. Men det är sådan diskussion som utesluts när allt som yttras är ideologi inifrån det redan givna, något som tillhör detta givnas sätt att reproducera sig. Ideologier diskuterar aldrig, de bekräftar det givna. Vad Selimovic säger om ”monopolistiska auktoritetskällor” och att ”tänka själv” är förvisso sant och bör tillämpas även på de kapitalistiska förhållandena.

Hur avgörs vad som är diskussion och vad som är ideologi? Man kan notera likheten i språk mellan borgerliga politiker, ”debattörer”, ledarskribenter och företagens pr-avdelningar. Där odlas en populism med Folket utbytt mot Individen. Det naturliga och sunda samhället hotas bara av de Andra i form av Staten och politikerna. Politikernas makt ställs mot individens ”egenmakt”. ”Friheten” att välja på marknaderna görs till friheten rätt och slätt. I samband med nämnda ISDS framställde en DN-ledare demokratiskt fattade beslut som ”godtyckliga statliga ingripanden”. En annan ledare förklarade att med för mycket hänsyn till klimatet förvandlas människan ”till en restpost”. Vad som hotas är ”sådant som är värdefullt för människor i dag”. Detta är inte tal om marknaden, diskussion om vad som bör vara marknad; det är marknaden själv som talar till sina inneslutna subjekt. Jag såg en uppgift (tack Skumrask) om att det 2014 i Sverige las 67 miljarder på att påminna människor om vad som är värdefullt för dem. Allt detta för att förekomma reflexion över vad ett Samhälle kan vara. Vad som aldrig omtalas är kapitalets makt. Att samma retoriska figurer ständigt återkommer tillsammans med det kategoriska och ofta hånfulla avfärdandet av all vänster visar på talets ideologiska karaktär.

Liberaler kan tala om kapitalismen som om den var något som ständigt omförhandlades på demokratisk väg. Och som därför behöver deras argument. Men kapitalismen är hos oss de redan givna dominansförhållandena som sätter även demokratins gränser (hur har jag diskuterat bl a i serien Nu är det val igen). Liberal ideologi är instrumentell m a p den redan givna kapitalförmeringen som det som tränger in i samhällets alla rum i enlighet med de immanenta kraven på expansion och de av konkurrensen satta villkoren. Liberala apologeter talar inte bara inifrån den borgerliga kretsen utan inifrån det som deras apologi förnekar.

I den meningen är liberalerna kuggar i maskineriet (”celler i organismen”). Men inte för att det är människans predikament att vara determinerad av ”strukturerna” utan för att de praktiskt låter sig domineras av det maskineri som kommit i dominansställning i samhället. Abstrakta debatter om ”agens” kontra strukturell determinering är i allmänhet villospår. Ingen, vare sig de över- eller de underordnade, befinner sig i tillstånd av motståndslös underkastelse under strukturerna. Men om motståndet inte artikuleras i politik, jag talar nu om de underordnade, kommer ideologisk konstituering, misstro och cynism (”det kan inte vara annorlunda”) att fortsätta utgöra en för­ening som innebär kvarstannande i underkastelsen.

Liberalerna å sin sida må ha ett frihetspatos grundat i erfarenheterna av fascism och realsocialism. Men deras dyrkan av Individen sker på insidan av det kapitalistiska systemet, och därför frågar de sig inte allvarligt vad för slags individualitet som lönearbetet eller konsumtionen erbjuder. Är det verkligen en autonom individ som rör sig genom de av kommersialismen dominerade miljöerna? Är det till en sådan individ som reklamen vänder sig? Ligger det ”alternativa liv” i om det är Carema Care (förlåt Vardaga) eller Attendo Care som man utlämnar sig åt på sluttampen? I sin iver att försvara vad som i mycket är ett bättre samhälle än vad historien kunnat uppvisa tillägnar sig de liberala ideologerna företagens instrumentella pr-språk, och de avsäger sig därmed för egen del den tankefrihet som de säger sig hylla. De kan erkänna missförhållanden, men bara sådana som de anser att systemet självt kommer att lösa (genom ytterligare konkurrens). Det är en smula märkligt hur man med rätta kan förhåna tron på planekonomi, möjligheterna att centralt detaljstyra produktionen, och samtidigt hävda tro på en extrem motsats, att ”aktörer”, som var och en är inriktad på egen maximal vinst, sammantagna skapar det allmänna goda. Eller att en myriad av avtalsskrivningar och kanske inte lika många kontrollaktioner skall ha denna effekt. Sin egen tankeofrihet trycker de så på andra inom den hegemoni – ekonomisk och ideologisk dominans – som alla borgerliga ”aktörer” faktiskt bygger tillsammans.

Idag dominerar borgerlig/liberal ideologi över marxistiska elementa. Inte heller från vänster görs för allmänheten synliga ansträngningar att upprätthålla nämnd skiljelinje. Liberalismen dominerar på sitt sätt. Den kan inte anklagas för ”tron att allt går att förklara och förstå”. Den talar inte primärt om saker utan till insidans subjekt på sätt som avhåller dem från kritik. Vi behöver inte tro på Nya Moderaternas nya historia eller att de verkligen ”älskar människor” (snarare än pengar). Vi behöver egentligen inte tro på något utöver att hysa den negativa tron att det inte finns alternativ till rådande förhållanden. Därför är en politisk uppgift att bryta detta dominansförhållande. Bl a genom att använda Marx i enlighet med teorins intentioner: att börja tala om kapitalismen i termer som framhåller dess kontingens, vidare hur denna måste förnekas genom den liberala ideologins naturaliseringar av det rådande. Att det i avsaknad av en ”förutsebar riktning” för historien är dags att börja skapa en annan riktning än den kapitalistiskt dominerade.

 

Tillägg
Andersson återkom med en ny kolumn Till det onödigas försvar, hennes sista på DN. Ibland har jag tyckt att det varit skojigt med en tänkande människa på ledarsidorna, även om jag inte alltid hållit med i tankarna och ofta inte förstått dem. Så det är lite tråkigt att sortin sker med ett tokliberalt stycke av närmast bisarrt slag. Jag säger inte nyliberalt för det är inte ekonomiska kalkyler det handlar om, snarare en krystad konstruktion där en omöjlig individualism framställs. All kollektiv reglering av produktion, samvaro och omvårdnad om planeten sägs innebära ”alltid i givakt” och ”i ständig underkastelse” under ”en enda kropp med ett tillhörande förnuft i form av de styrande”. Jag antar att det är Anderssons besatthet av ”kollektivismen” genom historien i förening med ett abstrakt filosoferande som lett henne dithän, kanske också en önskan att spetsa till saker och ting. Men jag tar upp detta som ytterligare ett exempel på den ständiga produktionen av strategier för att förneka den makt och de strukturer för vilka liberaler står i givakt just genom denna produktion, lönearbetarna i köpt (nödtvungen) givakt och konsumenterna i givakt à 67 miljarder. Jag säger inte ”alltid i givakt” men i dominerande givakt, vilket för närvarande räcker för att det kapitalistiska produktionssättet skall fortleva.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s